: : : :

AD 1998 nr 93

Sammanfattning :

Mellan en arbetsgivare och en arbetstagare träffades överenskommelse om att anställningen skulle upphöra samma dag samt att arbetsgivaren vid två angivna tillfällen skulle utge vissa engångsbelopp till arbetstagaren. I överenskommelsen angavs ytterligare att samtliga mellanhavanden mellan parterna var slutligen reglerade samt att ingendera parten kunde ställa några ytterligare krav. I tvist om rätt till innestående semesterersättning finner arbetsdomstolen att överenskommelsen inte innebar att den anställde avstod från semesterersättningen.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Mellan en arbetsgivare och en arbetstagare träffades överenskommelse om att anställningen skulle upphöra samma dag samt att arbetsgivaren vid två angivna tillfällen skulle utge vissa engångsbelopp till arbetstagaren. I överenskommelsen angavs ytterligare att samtliga mellanhavanden mellan parterna var slutligen reglerade samt att ingendera parten kunde ställa några ytterligare krav. I tvist om rätt till innestående semesterersättning finner arbetsdomstolen att överenskommelsen inte innebar att den anställde avstod från semesterersättningen.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 203/97 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot

Andel ordinarie ledamöter : 100,0% ( 7 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 35 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet | 30 § semesterlagen (1977:480)

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1991 nr 90 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1997 nr 45

Rättsfall som hänvisar till AD 1998 nr 93 ( 1 st. ): AD 2002 nr 49

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1998 nr 93 ) :

Bakgrund

Yrkanden m.m.

Grunder

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

DIK-förbundet

Arbetsgivarparterna

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund förpliktas att till B.L. utge

a) semesterersättning med sjuttiofyratusensjuhundrafyrtiotre (74 743) kr 40 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 1 juli 1996 till dess full betalning sker,

b) allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 november 1997 till dess full betalning sker.

2. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund och Kommunala Företagens Samorganisation förpliktas att med hälften vardera ersätta DIK-förbundet för rättegångskostnader med femtiofyratusen (54 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet utgör 10 800 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1998 nr 93 ) :

AD 1998 nr 93

Parter ( Privata sektorn ): DIK-förbundet mot Kommunala Företagens Samorganisation och Hallands Läns Trafiksäkerhetsförbund i Halmstad

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Lars Johan Eklund, Brita Swan, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Inger Mattsson Kasserud, Göte Larsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare : Susanne Forssman

AD 1998 nr 93    Dom den 19 augusti 1998 – Direktstämt mål

Sökord : Avgångsvederlag | Lön | Semester | Semesterersättning | Tolkningsföreträde om ersättning | Överenskommelse | Överenskommelse om anställnings upphörande

Lagrum : 35 § medbestämmandelagen | 30 § semesterlagen

Rättsfall : AD 1991 nr 90 | AD 1997 nr 45

Parter:

DIK-förbundet

mot

Kommunala Företagens Samorganisation och Hallands Läns Trafiksäkerhetsförbund i Halmstad

Bakgrund

DIK-förbundets medlem B.L. var tidigare anställd vid Hallands Läns Trafiksäkerhetsförbund (Trafiksäkerhetsförbundet) som trafiksäkerhetskonsulent. Trafiksäkerhetsförbundet är medlem i Kommunala Företagens Samorganisation (KFS). DIK-förbundet och Trafiksäkerhetsförbundet är sinsemellan bundna av kollektivavtal.

Den 13 maj 1996 sades B.L. upp från sin anställning på grund av skäl hänförliga till honom personligen. Med anledning av uppsägningen inledde DIK-förbundet och Trafiksäkerhetsförbundet förhandlingar. Vid dessa företräddes DIK-förbundet av A.G. och Trafiksäkerhetsförbundet av B.B-L. Den 31 maj 1996 träffade parterna en uppgörelse av följande innehåll.

1. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund återtager sin uppsägning av B.L.

2. B.L. slutar sin anställning vid Trafiksäkerhetsförbundet med omedelbar verkan. Sista anställningsdag blir den 31 maj 1996.

3. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund erlägger till B.L.;

a) ett engångsbelopp om 144 000 kronor, vilket utbetalas den 30 juni 1996,

b) ett engångsbelopp om 278 000 kronor, vilket utbetalas den 31 januari 1997.

4. I och med denna överenskommelse är samtliga mellanhavanden mellan parterna slutligen reglerade och ingendera part kan ställa några ytterligare krav.

Avtalet undertecknades av B.L. och A.G. samt för Trafiksäkerhetsförbundet av Kjell Nilsson.

Den 10 juni 1996 skickade B.L. en faktura till Trafiksäkerhetsförbundet med ytterligare krav på ersättning avseende, såvitt nu är ifråga, semesterersättning för sammanlagt åttio dagar. Trafiksäkerhetsförbundet betalade inte ut den begärda ersättningen. I ett brev till Trafiksäkerhetsförbundet den 29 november 1996 redovisade DIK-förbundet sin uppfattning att överenskommelsen den 31 maj 1996 inte innebar att B.L. hade för avsikt att avstå från intjänade förmåner utan att överenskommelsen enbart avsåg uppsägningen av honom, samt anförde att denne följaktligen var berättigad till ersättning avseende semesterersättning med visst angivet belopp jämte ränta. Den 11 december 1996 uppmanade DIK-förbundet Trafiksäkerhetsförbundet att betala ut det angivna beloppet eftersom förbundet inte begärt förhandling enligt 35 § medbestämmandelagen. I ett den 9 och 11 december 1996 daterat brev till DIK-förbundet framhöll Trafiksäkerhetsförbundets styrelseordförande L.A. bl.a. att det avtal som träffats mellan parterna var en slutlig uppgörelse som alldeles klart gav uttryck för att båda parter avstått från att ställa ytterligare krav på motparten, samt att de yrkanden som DIK-förbundet framfört avvisades.

På initiativ av DIK-förbundet hölls därefter förhandlingar i ärendet. Förhandlingarna avslutades i oenighet.

Yrkanden m.m.

DIK-förbundet har i arbetsdomstolen väckt talan mot Trafiksäkerhetsförbundet och KFS och därvid – som talan slutligt har bestämts – yrkat att domstolen skall förplikta Trafiksäkerhetsförbundet att till B.L. utge allmänt skadestånd med 10 000 kr och semesterersättning med 74 743 kr 40 öre. På det allmänna skadeståndet har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 november 1997 samt på semesterersättningen fr.o.m. den 1 juli 1996 allt till dess full betalning sker.

KFS och Trafiksäkerhetsförbundet har bestritt bifall till käromålet i dess helhet, men har såvitt avser yrkandet om allmänt skadestånd även i första hand yrkat att detta skall avvisas. Ränteyrkandena liksom beräkningen av semesterersättningen har vitsordats i och för sig.

Grunder

Som grund för yrkandet om semesterersättning har DIK-förbundet anfört i första hand att Trafiksäkerhetsförbundet inte påkallat förhandling eller väckt talan jämlikt 35 och 37 §§ medbestämmandelagen sedan tvist uppkommit om beloppet, i vart fall inte inom den tid som stadgas i lag och förhandlingsordning. Rättsverkan jämlikt 35 § medbestämmandelagen har därför inträtt och eftersom ersättningskravet inte är oskäligt har också betalningsansvar för Trafiksäkerhetsförbundet uppkommit. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att rättsverkan jämlikt 35 § medbestämmandelagen inte har inträtt, skall ersättning ändå utgå till följd av det vid den aktuella tidpunkten mellan parterna gällande kollektivavtalet om allmänna bestämmelser (AB 95), semesterlagen, anställningsavtalet samt förlikningsöverenskommelsen av den 31 maj 1996. Eftersom semesterersättningen inte betalats ut senast en månad efter anställningens upphörande har Trafiksäkerhetsförbundet brutit mot bestämmelsen i 30 § semesterlagen och skall därför utge skadestånd jämlikt 32 § samma lag.

Som grund för bestridandet har arbetsgivarparterna anfört i första hand att bestämmelserna i 35 och 37 §§ medbestämmandelagen inte är tillämpliga i detta fall, dels eftersom parterna har förhandlat i frågan om semesterersättning i april 1997 och dessa förhandlingar har en preskriptionsavbrytande effekt som bryter verkan av 35 § medbestämmandelagen, dels eftersom parterna under hand har träffat en överenskommelse om att bestämmelserna i 35 och 37 §§ medbestämmandelagen inte skulle åberopas i tvisten. För den händelse arbetsdomstolen ändå skulle finna att rättsverkan enligt medbestämmandelagen inträtt, har betalningsansvar ändock inte uppkommit eftersom yrkandet är oskäligt dels genom beloppets storlek i förhållande till den i maj 1996 överenskomna ersättningen till B.L. och till omfattningen av Trafiksäkerhetsförbundets ekonomiska verksamhet, dels genom att en betalningsskyldighet skulle innebära att förbundet fick betala ersättningen två gånger. B.L. är inte heller på den av DIK-förbundet åberopade andrahandsgrunden berättigad till yrkat belopp eftersom den träffade överenskommelsen inkluderar redan intjänad semester och ytterligare ersättning därför inte skall utgå. Yrkandet om skadestånd skall i första hand avvisas jämlikt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen eftersom några förhandlingar om skadestånd i anledning av det påstådda lagbrottet inte har ägt rum. För den händelse arbetsdomstolen inte skulle avvisa yrkandet skall detta ogillas eftersom Trafiksäkerhetsförbundet inte har gjort sig skyldigt till något brott mot semesterlagen.

DIK-förbundet har genmält att det yrkande om semesterersättning som framställdes och förhandlades också får anses innefatta skadeståndsfrågan, även om några uttryckliga diskussioner om skadestånd i och för sig inte förts. DIK-förbundet har också bestritt att förhandlingarna skulle ha någon preskriptionsavbrytande effekt och gjort gällande att nu aktuella bestämmelser i medbestämmandelagen överhuvudtaget inte är några preskriptionsregler samt att några överenskommelser (se nedan) mellan U.B. och Å.S. på sätt arbetsgivarparterna påstått inte har träffats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

DIK-förbundet

B.L. värvades från en anställning på Trafiksäkerhetsverket till Trafiksäkerhetsförbundet år 1986. Han hade vid denna tidpunkt uppnått en sådan ålder att det var viktigt för honom att försäkra sig om att anställningen hos Trafiksäkerhetsförbundet skulle bestå tills han gick i pension. I anställningsavtalet intogs därför en klausul av följande innehåll.

6. Anställningen gäller under förutsättning, att förbundet erhåller erforderliga medel från landstinget och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande för avlönande av konsulenten och gäller fram till dess befattningshavaren avgår med pension vid fyllda 65 år.

B.L. uppfattade, liksom DIK-förbundet, denna klausul som en anställningsgaranti. B.L. var således garanterad anställning fram till sin pension under förutsättning av att förbundet fick erforderliga lönemedel. Han kunde enbart sägas upp på grund av arbetsbrist, men inte på grund av personliga förhållanden. Under mitten av 1990-talet uppstod det problem på arbetsplatsen och den 15 maj 1996 sades ändock B.L. upp på grund av personliga förhållanden. DIK-förbundet påkallade förhandlingar med Trafiksäkerhetsförbundet för att diskutera uppsägningen, som enligt DIK-förbundets uppfattning inte var sakligt grundad. En central tvisteförhandling hölls den 21 maj 1996. Förhandlingarna var besvärliga bl.a. eftersom Trafiksäkerhetsförbundet inte delade uppfattningen att B.L. bara kunde sägas upp på grund av arbetsbrist. B.L. kom vid denna tid överens med Trafiksäkerhetsförbundets kassör om att frågan om ersättning för redan intjänad semester skulle redas ut först efter det att de pågående förhandlingarna avslutats. DIK-förbundets målsättning vid förhandlingarna var att nå en uppgörelse i vilken B.L. erhöll full kompensation för inkomstbortfallet fram till ordinarie pensionsålder. Detta lyckades inte fullt ut. Redan intjänade rättigheter diskuterades över huvud taget inte vid förhandlingarna. Ersättningen för redan intjänad semester omfattas därför inte heller av uppgörelsen. Punkten 4 i överenskommelsen avser enbart de frågor som var uppe i förhandlingarna och således inte redan intjänad semester.

I nära anslutning till att uppgörelsen träffades, någon gång i början av juni år 1996 tog B.L. upp frågan om ersättning för redan intjänad semester med ombudsmannen A.G. på DIK-förbundet. A.G. gav då B.L. rådet att skicka en faktura till Trafiksäkerhetsförbundet och kräva ut denna ersättning. Det gjorde B.L. Trafiksäkerhetsförbundet betalade dock inte ut någon sådan ersättning. Under hösten tog B.L. upp saken på nytt. Så småningom framkom att Trafiksäkerhetsförbundet ansåg att semesterersättningen var inkluderad i den överenskommelse som hade träffats och att ytterligare ersättning därför inte skulle utgå. I ett brev till Trafiksäkerhetsförbundet redovisade A.G. den 29 november DIK-förbundets syn på rättsläget. Genom L.A:s brev den 11 december blev det uppenbart för DIK-förbundet att det förelåg en rättstvist om den yrkade ersättningen. Vid denna tidpunkt, eller i vart fall senast inom tre dagar därefter, ålåg det Trafiksäkerhetsförbundet att påkalla förhandlingar i frågan. Det har Trafiksäkerhetsförbundet dock inte gjort. Därför har rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inträtt. Yrkat belopp är inte oskäligt varför betalningsansvar för Trafiksäkerhetsförbundet har uppkommit.

DIK-förbundet påkallade förhandling i syfte att lösa tvisten. Enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen får för övrigt talan inte väckas av part med mindre denne fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt förhandlingsordningen. Det ålåg således DIK-förbundet att påkalla förhandlingar innan den nu aktuella talan kunde väckas. Någon preskriptionsavbrytande effekt har förhandlingen inte.

Vid förhandlingen diskuterades hur parterna skulle kunna lösa tvisten liksom skäligheten av kravet. I detta får anses ligga att också ett eventuellt skadestånd i anledning av brott mot semesterlagen varit föremål för förhandlingen. Det visade sig att parterna hade diametralt motsatta uppfattningar om vad som överenskommits den 31 maj 1996. Parterna träffade ingen överenskommelse om vem som skulle ansöka om stämning för att gå vidare i ärendet.

Arbetsgivarparterna

Trafiksäkerhetsförbundets totala årsbudget var vid uppsägningstillfället 1,5 miljoner kr. Förbundets kansli hade då tre anställda. Verksamheten är helt bidragsfinansierad. Bidrag utgår från statliga myndigheter, landstinget och Vägverket. Under slutet av år 1995 och början av år 1996 utreddes olika påståenden om oegentligheter inom verksamheten. Vad som framkom var så graverande för B.L. att Trafiksäkerhetsförbundet beslöt att säga upp honom. B.L. underrättades om detta den 30 januari 1996. Den 6 februari hölls överläggningar jämlikt 30 § lagen om anställningsskydd. DIK-förbundet begärde då och fick ajournering. Diskussionerna fortsatte sedan telefonledes, mellan i första hand B.B-L. och A.G. Diskussionerna inriktades ganska snart på att försöka lösa tvisten genom en ekonomisk uppgörelse. Den 26 mars föreslog DIK-förbundet en uppgörelse av visst innehåll. Den 3 april klargjorde Trafiksäkerhetsförbundet att DIK-förbundets förslag låg för högt och presenterade i stället ett eget förslag till uppgörelse, som betecknades som ”slutbud”. Av detta förslag framgår klart att Trafiksäkerhetsförbundets inställning var att samtliga fordringar skulle ingå i en eventuell uppgörelse. Någon uppgörelse kunde dock inte nås och Trafiksäkerhetsförbundet var därför nödsakad att fullfölja uppsägningsförfarandet. Den 15 maj delgavs B.L. uppsägningshandlingen.

Därefter togs förhandlingar mellan DIK-förbundet och Trafiksäkerhetsförbundet upp på nytt. Det är i och för sig riktigt att några diskussioner om semesterersättningen inte har förts mellan parterna. A.G. föreslog en uppgörelse som skulle kosta Trafiksäkerhetsförbundet drygt 400 000 kr. Detta var ungefär dubbelt så mycket som Trafiksäkerhetsförbundet tidigare varit berett att acceptera. Trots en mycket knapp ekonomi övervägde Trafiksäkerhetsförbundet ändå förslaget. Trafiksäkerhetsförbundets uppfattning om budet var att detta inkluderade samtliga fordringar som parterna hade på varandra. Ingående diskussioner fördes på arbetsgivarsidan om hur man skulle agera. Så småningom beslutades att budet skulle accepteras. Av bl.a. B.B-L:s minnesanteckningar från ett telefonsamtal den 28 maj med A.G. framgår att denne då tog upp frågan om semesterersättning. B.B-L. förklarade då att Trafiksäkerhetsförbundet inte accepterade att B.L. utöver det överenskomna avgångsvederlaget också skulle erhålla semesterersättning utan att detta måste vara inkluderat i den föreslagna uppgörelsen. Vid detta tillfälle överenskom parterna också att B.L. bl.a. skulle få behålla den IT-utrustning som han förvarade i hemmet. Denna utrustning var vid inköpstillfället värd ca 75 000 kr. Detta antecknades inte särskilt i överenskommelsen utan regleras istället genom punkten 4. Denna punkt skall således förstås helt i enlighet med sin lydelse. Ytterligare ersättning till B.L. skall därför inte utgå. Detta måste motparten ha förstått. Om inte annat så hade i vart fall Trafiksäkerhetsförbundet fog för att uppfatta situationen på detta sätt. Överenskommelsen av 31 maj har visserligen formulerats av arbetsgivarsidan men bygger i sin helhet på de yrkanden som framställts av DIK-förbundet. Om det hade klargjorts att DIK-förbundet ansåg att B.L. hade rätt till ytterligare ersättning utöver vad som framgår av överenskommelsen, hade någon uppgörelse aldrig kommit till stånd.

Det var svårt att kontrollera B.L:s uppgifter om innestående semester eftersom det var han själv som skött semesternoteringarna.

Sedan överenskommelsen om avgångsvederlag träffats var B.B-L. föräldraledig. Ärendet om semesterersättningen kom därför hos KFS att skötas av Å.S. Denne försökte att få tag i A.G. för att klara ut frågan om semesterersättningen. Det framstod för arbetsgivarsidan som uppenbart att DIK-förbundet inte hade fog för sin uppfattning i denna fråga. Efter viss tidsutdräkt fick Å.S. klart för sig att A.G. hade slutat på DIK-förbundet. Han tog då kontakt med U.B. och kom med denne överens om att DIK-förbundet skulle påkalla förhandlingar om vad som omfattades av överenskommelsen. Som framgår av protokollet från förhandlingen den 26 augusti 1997 gällde den tolkningen av uppsägningsavtalet rörande B.L. Av protokollet framgår också att några yrkanden rörande skadestånd för brott mot lag eller kollektivavtal inte framställdes och att några förhandlingar rörande sådana frågor inte heller fördes. Av protokollet framgår inte att 35 § medbestämmandelagen åberopades vid denna tidpunkt. Dessutom hade Å.S. och U.B. underhand kommit överens om att 35 § medbestämmandelagen inte längre skulle åberopas i tvisten. De kom också överens om att DIK-förbundet hade att stämma arbetsgivarparterna för den händelse de ville gå vidare med ärendet.

Domskäl

Trafiksäkerhetsförbundet och B.L. träffade efter förhandlingar en överenskommelse om att B.L:s anställning hos förbundet skulle upphöra den 31 maj 1996. Enligt överenskommelsen skulle B.L. erhålla viss ersättning att utbetalas vid två skilda tillfällen. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om B.L. utöver den i överenskommelsen angivna ersättningen även har rätt till ersättning för semester som intjänats före den 31 maj 1996. Mellan parterna är även tvistigt om Trafiksäkerhetsförbundet genom att inte betala ut semesterersättningen har brutit mot bestämmelsen i 30 § semesterlagen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av DIK-förbundet hållits vittnesförhör med f.d. ombudsmannen i förbundet A.G. och med biträdande förhandlingschefen U.B. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits vittnesförhör med f.d. ordföranden för Trafiksäkerhetsförbundet K.N. samt förhandlarna hos KFS B.B-L. och Å.S. Vidare har viss skriftlig bevisning åberopats.

DIK-förbundet har i första hand gjort gällande att Trafiksäkerhetsförbundet är skyldigt att betala den begärda ersättningen på den grunden att rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen har inträtt. I andra hand har DIK-förbundet gjort gällande att Trafiksäkerhetsförbundet är skyldigt att betala ersättningen till följd av det vid den aktuella tidpunkten mellan parterna gällande kollektivavtalet om allmänna bestämmelser (AB 95), semesterlagen, anställningsavtalet samt förlikningsöverenskommelsen av den 31 maj 1996.

Arbetsgivarparterna har bestritt DIK-förbundets talan. I första hand har de därvid åberopat att 35 § medbestämmandelagen inte är tillämplig i detta fall. Enligt arbetsgivarsidan har rättsverkan enligt denna bestämmelse brutits genom dels en förhandling i april 1997, dels att en överenskommelse har träffats om att bestämmelsen inte skulle åberopas i tvisten. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att bestämmelserna i 35 § medbestämmandelagen är tillämpliga, är arbetsgivarparternas inställning att DIK-förbundets talan ändå skall ogillas eftersom kravet är oskäligt. När det gäller den grund DIK-förbundet i andra hand åberopat till stöd för sin talan har arbetsgivarparterna invänt att den i maj 1996 träffade överenskommelsen inkluderar även denna ersättning. Slutligen har arbetsgivarparterna, såvitt avser skadestånd för brott mot semesterlagen, invänt att Trafiksäkerhetsförbundet inte har brutit mot semesterlagen, men även yrkat att förbundets talan i denna del skall avvisas eftersom frågan inte varit föremål för tvisteförhandling.

I 35 § medbestämmandelagen föreskrivs följande. Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Kan tvisten inte lösas vid förhandling, skall arbetsgivaren väcka talan vid domstol. Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening, om kravet inte är oskäligt. Arbetstagarorganisationens uppfattning om ersättningskravet blir i sådana fall i princip styrande för utgången av en rättslig prövning av frågan. Bestämmelsen i 35 § medbestämmandelagen brukar därför betecknas som en regel om tolkningsföreträde för arbetstagarsidan. Semesterersättning är en sådan ersättning som omfattas av dessa bestämmelser.

Sedan överenskommelsen träffats framställde B.L. krav på bl.a. semesterersättning för tid före den 31 maj 1996. Eftersom Trafiksäkerhetsförbundet inte betalade den begärda ersättningen vände sig B.L. till DIK-förbundet som den 29 november till Trafiksäkerhetsförbundet framförde uppfattningen att B.L. var berättigad till den begärda ersättningen utöver vad som framgår av den träffade överenskommelsen. I ett brev daterat såväl den 9 som den 11 december framförde Trafiksäkerhetsförbundet uppfattningen att den begärda ersättningen innefattades i den överenskommelse som hade träffats. Senast vid den tidpunkten måste det ha stått klart för de berörda parterna att en rättstvist om ersättningen förelåg.

Eftersom det uppkommit tvist om semesterersättningen ankom det på Trafiksäkerhetsförbundet att påkalla förhandling i frågan och därefter, om tvisten inte kunde lösas, att väcka talan vid domstol. Trafiksäkerhetsförbundet har varken påkallat förhandling eller väckt talan vid domstol på sätt som stadgas i medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har invänt att DIK-förbundet och Trafiksäkerhetsförbundet har kommit överens om att 35 § medbestämmandelagen inte skulle åberopas i tvisten. DIK-förbundet har bestritt att någon sådan överenskommelse har träffats. Arbetsdomstolen finner inte anledning att uppehålla sig vid den rättsliga betydelsen av en överenskommelse av detta slag i situationer där arbetstagarorganisationen trots överenskommelsen gör gällande att rättsverkan enligt bestämmelsen inträtt. Arbetsgivarparternas påstående i denna del vinner nämligen inte något stöd av utredningen i målet. Det är därför mot DIK-förbundets bestridande inte visat att någon överenskommelse om att 35 § medbestämmandelagen inte skulle åberopas i tvisten har träffats.

Som arbetsdomstolen uppfattat arbetsgivarparterna menar de också att rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inte har inträtt eftersom frågan om semesterersättning rent faktiskt har varit föremål för förhandling den 14 april 1997 och att talan om denna ersättning har väckts, låt vara att detta skett på DIK-förbundets initiativ. Arbetsdomstolen kan inte dela detta synsätt. Klart är nämligen under alla förhållanden att den aktuella förhandlingen slutade i oenighet utan att Trafiksäkerhetsförbundet i direkt anslutning därtill har väckt talan vid domstol i den omtvistade frågan i enlighet med bestämmelserna i 35 § medbestämmandelagen. Att DIK-förbundet sedermera har väckt talan för att utverka en dom på Trafiksäkerhetsförbundets betalningsskyldighet kan självfallet inte föranleda att dessa bestämmelser inte skulle vara tillämpliga.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen inte delar arbetsgivarparternas synsätt i fråga om tillämpligheten av bestämmelserna i 35 § medbestämmandelagen. Eftersom Trafiksäkerhetsförbundet, enligt vad som redan framgått, inte har vidtagit någon åtgärd för att förhindra att rättsverkan enligt lagrummet skulle inträda, har förbundet blivit skyldigt att betala det fordrade beloppet om kravet inte är oskäligt.

Arbetsgivarparterna har i detta hänseende gjort gällande att kravet på semesterersättning varit oskäligt dels genom beloppets storlek i förhållande till den i maj 1996 överenskomna ersättningen till B.L. och till omfattningen av Trafiksäkerhetsförbundets ekonomiska verksamhet, dels genom att en betalningsskyldighet skulle innebära att förbundet fick betala ersättningen två gånger.

Till grund för prövningen i denna del skall i första hand ligga det fordrade beloppets storlek i förhållande till vad som skulle ha betalats om rättsverkan enligt 35 § medbestämmandelagen inte inträtt. Arbetsdomstolen har vid flera olika tillfällen även givit uttryck för att ett krav också är att anse som oskäligt om det stått klart eller borde ha stått klart för arbetstagarorganisationen att kravet varit helt grundlöst (jfr AD 1997 nr 45). Arbetsdomstolen kan inte dela arbetsgivarparternas uppfattning att kravet på semesterersättning skulle vara att anse som oskäligt med hänsyn till beloppets storlek i relation till de överenskomna engångsbeloppen eller omslutningen av Trafiksäkerhetsförbundets ekonomiska verksamhet. Avgörande är i stället om B.L. redan blivit ersatt för den intjänade semestern, dvs. om den tvistiga semesterersättningen omfattas av den i maj träffade överenskommelsen.

Trafiksäkerhetsförbundet har gjort gällande att frågan om semesterersättning särskilt diskuterades mellan A.G. och B.B-L., som på ömse sidor skötte de förhandlingar som ledde fram till överenskommelsen, och att det då blev klart att någon ytterligare ersättning utöver vad som framgår av överenskommelsen inte skulle utgå samt att punkten 4 i överenskommelsen ger klart uttryck för detta. Enligt DIK-förbundet har frågan om ersättning för redan intjänad semester inte diskuterats innan överenskommelsen träffades.

Semesterlagen innehåller i princip tvingande bestämmelser till arbetstagarens förmån om bl.a. semesterersättning. Detta hindrar inte att en arbetstagare när rätten till semesterersättning har aktualiserats med bindande verkan kan träffa en överenskommelse i vilken han avstår från sin rätt. För att en sådan uppgörelse skall anses ha träffats krävs dock att det klarläggs att arbetstagaren verkligen har avsett att därigenom avstå från sina rättigheter enligt lagen, eller i vart fall att omständigheterna är sådana att arbetsgivaren har haft fog för att anta att arbetstagaren hade en sådan avsikt (se t.ex. AD 1991 nr 90 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Arbetsdomstolen går först in på frågan hur överenskommelsens ordalydelse är att uppfatta i det nu berörda hänseendet.

Av överenskommelsen framgår att B.L. skulle sluta sin anställning hos Trafiksäkerhetsförbundet med omedelbar verkan och med sista anställningsdag den 31 maj 1996. Vidare framgår att Trafiksäkerhetsförbundet till B.L. skulle utge två engångsbelopp om sammanlagt 422 000 kr. Punkten 4 i överenskommelsen innehåller att samtliga mellanhavanden mellan parterna i och med överenskommelsen är slutligen reglerade och att ingendera parten kan ställa några ytterligare krav.

Vid en bedömning enbart efter ordalagen kan det ligga nära till hands att uppfatta punkten 4 på det sättet att B.L. i och med överenskommelsen inte har rätt till någon ytterligare ekonomisk ersättning utöver vad som följer av själva överenskommelsen. Det innebär i så fall att B.L:s rätt till såväl lön som semesterersättning för tiden fram till och med den 31 maj 1996 innefattas i vad som betecknats som engångsbelopp. Detta kan emellertid inte anses tydligt framgå av överenskommelsens ordalag. Någon säker slutsats i frågan om B.L:s rätt till vid anställningens slut innestående semesterersättning finner arbetsdomstolen därför inte vara möjlig att dra med utgångspunkt från överenskommelsens innehåll.

Det nu anförda skall därför ställas samman med vad som i målet har framkommit i övrigt av betydelse för tolkningen av överenskommelsen. I första hand är därvid omständigheterna kring tillkomsten av överenskommelsen av intresse.

Av utredningen har framgått att det under våren 1996 pågick diskussioner och förhandlingar kring frågan om hur B.L:s anställning hos Trafiksäkerhetsförbundet skulle avslutas, och att detta ledde fram till överenskommelsen den 31 maj. Såvitt framkommit har därvid, med ett undantag som arbetsdomstolen återkommer till, frågan om ersättning till B.L. för redan intjänad semester inte tagits upp. Detta förhållande talar med viss styrka för att överenskommelsen inte kan anses omfatta även denna semesterersättning.

Arbetsgivarparterna har emellertid gjort gällande att frågan om semesterersättningen berördes vid ett telefonsamtal mellan A.G. och B.B-L. innan överenskommelsen träffades. Utredningen i denna del består främst av de uppgifter som dessa personer har lämnat vid förhören med dem. B.B-L. har därvid berättat att A.G. vid ett telefonsamtal några dagar innan överenskommelsen träffades tog upp frågan om ersättning för redan intjänad semester och att hon då klart deklarerade att det inte kunde bli aktuellt med någon ytterligare ersättning utöver de engångsbelopp som man i princip redan var överens om. A.G. har för sin del uppgivit att telefonsamtalet rörde eventuell semesterersättning på det avtalade avgångsvederlaget och att han inte alls berört frågan om ersättning för redan intjänad semester. Det kan alltså konstateras att ord står mot ord i frågan om ersättning för redan intjänad semester berördes under de förhandlingar som ledde fram till den träffade överenskommelsen. En förklaring till detta kan vara att A.G. och B.B-L. kan ha missuppfattat varandra.

Det anförda innebär att det inte kan anses utrett att frågan om ersättning för redan intjänad semester över huvud taget har diskuterats mellan parterna innan överenskommelsen träffades. Som redan framgått kan inte av själva överenskommelsen tydligt utläsas att B.L. inte skulle ha rätt till den innestående semesterersättningen. Till detta kommer även att DIK-förbundet utan närmare gensaga från Trafiksäkerhetsförbundet uppgivit att B.L. kommit överens med Trafiksäkerhetsförbundets kassör om att frågan om ersättning för redan intjänad semester skulle redas ut först efter det att de pågående förhandlingarna om anställningens upphörande hade avslutats. Slutsatsen av det anförda blir att det inte kan anses ha blivit klarlagt att B.L. verkligen avsett att avstå från sin rätt enligt semesterlagen, eller att omständigheterna är sådana att Trafiksäkerhetsförbundet har haft fog för att anta att han hade en sådan avsikt. Enligt arbetsdomstolens mening innebär alltså den träffade överenskommelsen inte att B.L. avstod från den innestående semesterersättningen. Vid detta förhållande kan DIK-förbundets krav inte anses oskäligt. Trafiksäkerhetsförbundet skall därför förpliktas att till B.L. utge den begärda ersättningen jämte yrkad ränta.

Arbetsdomstolen har också att ta ställning till DIK-förbundets yrkande att Trafiksäkerhetsförbundet skall förpliktas utge skadestånd till B.L. för brott mot semesterlagen. Domstolen har i en rad domar slagit fast att något strängt krav inte bör ställas på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd m.m. som föranlett förhandlingen. Den förhandling som ägde rum mellan parterna den 14 april 1997 rörde B.L:s rätt till ersättning för redan intjänad semester och får anses inkludera även skadestånd med anledning av att Trafiksäkerhetsförbundet i strid mot bestämmelserna i semesterlagen inte inom föreskriven tid betalat ut sådan ersättning. Arbetsgivarparternas yrkande om avvisning av DIK-förbundets talan i denna del lämnas därför utan bifall.

Trafiksäkerhetsförbundet har brutit mot 30 § semesterlagen genom att inte i rätt tid utge semesterersättning till B.L. För detta brott mot semesterlagen skall Trafiksäkerhetsförbundet utge skadestånd till B.L. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 5 000 kr.

Vid denna utgång i målet skall arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning för DIK-förbundets rättegångskostnader. Om yrkat belopp råder inte tvist.

Domslut

1. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund förpliktas att till B.L. utge

a) semesterersättning med sjuttiofyratusensjuhundrafyrtiotre (74 743) kr 40 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 1 juli 1996 till dess full betalning sker,

b) allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 november 1997 till dess full betalning sker.

2. Hallands läns Trafiksäkerhetsförbund och Kommunala Företagens Samorganisation förpliktas att med hälften vardera ersätta DIK-förbundet för rättegångskostnader med femtiofyratusen (54 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet utgör 10 800 kr mervärdesskatt.

Dom 1998‑08‑19, målnummer A‑203‑1997

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Brita Swan, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Inger Mattsson Kasserud, Göte Larsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Forssman