: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1998 nr 85

| | | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord: | | | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Sammanfattning:

I ett kollektivavtal om pensionsfrågor anges att pensionsåldern för vissa arbetstagare sänks till 60 år. Arbetstagarna ges dock rätt att kvarstå i tjänst till 62 års ålder. I en protokollsanteckning till kollektivavtalet anges att arbetsgivaren till vissa namngivna personer från pensionsavgång skall utbetala en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år. Tvisten gäller frågan om beräkningen av denna utfyllnadspension för arbetstagare som har kvarstått i anställningen till 62 års ålder. Innebär det förhållandet att arbetstagarna har kvarstått i tjänst till 62 år att utfyllnadspensionen skall minskas i motsvarande mån? Sedan denna fråga besvarats nekande uppkommer fråga om preskription av arbetstagarnas anspråk. Bedömningen av preskriptionsfrågan leder till skilda utgång för olika arbetstagare. Fråga i denna situation om fördelningen av rättegångskostnaderna.

Dom meddelad: Onsdagen den 24 juni 1998

Dela :

» Gå direkt till domskälen

Parter:

S-O.B., M.R. och M.B., samtliga i Sigtuna, R.E. i Vöja, A.K. i Stockholm, T.M. i Bromma, B.O. i Knivsta, P.P. i Upplands Väsby, C.T. i Märsta, F.W. i Bromma samt S.W. i Norrsundet

mot

Scandinavian Airlines System i Stockholm

Tingsrättens dom, se bilaga.

Klagandena har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, bifaller deras i tingsrätten förda talan samt befriar dem från skyldighet att ersätta Scandinavian Airlines Systems (hädanefter SAS) rättegångskostnader vid tingsrätten. Klagandena har vidare yrkat ersättning för sina rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

SAS har bestritt ändring samt har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

På klagandenas begäran har omförhör hållits med H.E., K.I. och B.O. samt på SAS begäran med T.A. och E.S. Samma skriftliga bevisning har åberopats här som i tingsrätten.

Parterna har i arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som vid tingsrätten. De har därvid gjort vissa förtydliganden som kommer att framgå av domskälen.

Yttrande från Tjänstemannaförbundet HTF

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § lagen om rättegången i arbetstvister berett HTF tillfälle att yttra sig rörande innebörden av det i målet aktuella kollektivavtalet. HTF har därvid anfört bl.a. följande.

I pensionsavtalet (ITP-avtalet SAF-PTK) finns en s k kapningsregel som innebär att, tjänstemän som har 60 månader eller mindre kvar till sin ordinarie pensionsålder, får som pensionsmedförande lön inte medräkna sådana lönehöjningar som överstiger 1,5 gånger värdet av generella tillägg och potter i de löneöverenskommelser som träffades mellan SAF och PTK avseende det s k individuallöneområdet. Kapningsregeln i ITP-avtalet är tillkommen för att förhindra möjligheten till spekulation. Eftersom pensionsnivån bestäms av slutlönen skulle ett högt lönelyft nära pensionsavgången ge en livsvarigt förhöjd pensionsnivå på kollektivets bekostnad.

Denna kapningsregel fick effekt för de c/a som hade mindre än 60 månader kvar till sin ordinarie pensionsålder, som var 60 år. Eftersom de relativt sett höga löneökningarna tillkommit för att rättställa lönenivån för svensk c/a, var parterna också ense om att korrigera effekterna av kapningsregeln så att även pensionsnivån blev rättställd.

En annan fråga, som tillsammans med det ovan beskrivna, skapar den aktuella tvisten, var ett krav som HTF drev om höjd pensionsnivå för c/a mellan 60 och 65 år från 65 procent till ca 75 procent som var den normala för övriga tjänstemän. Kravet avvisades med åberopande av de höga kostnaderna. Men då pensionspremierna var slutbetalda till 60 år kunde parterna enas om en kompromiss som innebar att c/a gavs möjlighet att kvarstå i tjänst upp till 62 års ålder och med hjälp av det uppskjutna uttaget höja pensionsnivån.

Domskäl

Bakgrunden

Klagandena har tidigare varit anställda hos SAS som kabinpersonal, cabin attendants (C/A). Inom SAS finns kabinpersonal från Sverige, Norge och Danmark. I början av 1980-talet träffades en överenskommelse mellan SAS och Tjänstemannaförbundet HTF som innebar att den svenska kabinpersonalen fick kraftigt höjda löner. Ett problem som då uppkom var relaterat till lönehöjningarnas inverkan på kabinpersonalens ITP-pension (Industrins och Handelns tilläggspension för tjänstemän). ITP-pensionen utbetalas och administreras av försäkringsbolaget SPP på grundval av inbetalningar som görs av SAS enligt kollektivavtal med HTF.

Enligt en överenskommelse mellan SAS och HTF år 1979 sänktes pensionsåldern för kabinpersonalen successivt till 60 år. Denna sänkning av pensionsåldern innebar att det från 60 års ålder fram till ålderspensionen vid 65 års ålder betalades ut ITP-pension samt att det efter 65 års ålder utgick ITP-pension utöver den ålderspension som betalades ut enligt lagen om allmän försäkring.

ITP-pensionens storlek baseras på arbetstagarens inkomst. För att undvika spekulation gentemot ITP-systemet finns det vid beräkning av ITP-pensionen en regel som i viss mån begränsar möjligheterna att beakta lönehöjningar under de sista fem åren före pensioneringen (”kapningsregeln”). Det problem som uppkom då den svenska kabinpersonalens löner höjdes var att kapningsregeln på ett för kollektivavtalspartena oönskat sätt begränsade lönehöjningarnas inverkan på ITP-pensionen.

I augusti 1985 ingicks mellan SAS och HTF en överenskommelse som innebar att fyra namngivna C/A fick en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till ITP-pensionen. Överenskommelsen innehåller bl.a. följande:

SAS utbetalar från och med pensionsavgång, dock tidigast från och med den 1 januari 1985, en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till ålderspensionen från och med 60 till 65 års ålder mot bakgrund av de pensionsbegränsningar som blir följden av de extra lönehöjningarna om 5 respektive 4% under åren 1984 och 1985 enligt nedanstående:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - –

Beloppen uppräknas årligen fr o m 1 januari 1986 med samma procentsats och enligt samma principer som SPP:s pensionstillägg.

Den 26 januari 1988 träffade SAS och HTF en ny allmän överenskommelse om pension för den svenska kabinpersonalen. Av överenskommelsen framgår bland annat att pensionsåldern för vissa arbetstagare sänktes till 60 år. Vidare gavs kabinpersonalen rätt att kvarstå i tjänst till och med den månad då vederbörande fyller 62 år. I en anteckning till förhandlingsprotokollet angavs bl.a. följande.

Med hänvisning till 1984 års förlikningsuppgörelse mellan parterna om extra lönehöjningar 1984 om 5%, 1985 om 4%, 1986 om 4 %, 1987 om 3% samt ev slutjustering 1988 utbetalar SAS till i Bilaga 1 (till originalöverenskommelsen) namngivna personer från pensionsavgång en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år. Vid bestämmande av utfyllnadspensionen skall hänsyn också tas till den särskilda justering (A/H + A/S 1,4% resp A/P 2 %) som gjordes i 1986 års avtalsuppgörelse. Vid bestämmandet skall användas samma teknik som överenskommelsen mellan parterna av 1985 08 27.

I bilagan 1 till överenskommelsen har namngetts bl.a. klagandena i målet. Dessa utnyttjade senare rätten att kvarstå i anställning vid SAS till 62 års ålder. SAS har utbetalat individuell utfyllnadspension för respektive klagandes tre pensionsår fram till 65-årsdagen. Den årliga summan av denna pension har uppgått till samma belopp som skulle ha utbetalats om klagandena i stället hade valt att gå i pension vid 60 års ålder.

Tvisten

Huvudfrågan i målet är om klagandena, som arbetade kvar till 62 års ålder, skall ha rätt till individuell utfyllnadspension med ett belopp som sammanlagt motsvarar vad de skulle haft om de i stället hade avgått med pension vid 60 års ålder. Parterna har olika meningar om innebörden i detta hänseende av 1988 års överenskommelse. Om överenskommelsen har den av klagandena angivna innebörden, uppkommer frågan om deras respektive anspråk helt eller delvis har gått förlorade på grund av preskription. Innan arbetsdomstolen går in på dessa frågor finns det anledning att beröra en fråga om s.k. intjänade rättigheter som har tagits upp av klagandena.

Utgör utfyllnadspensionen en intjänad rättighet?

Klagandena har i sin rättsliga argumentation som arbetsdomstolen har uppfattat den gjort gällande att deras rätt till utfyllnadspension enligt 1988 års överenskommelse utgör en intjänad rättighet som de inte har avstått från och som därför skall utbetalas utan de avdrag som SAS har verkställt. SAS har bestritt att det är fråga om en intjänad rättighet i den nu angivna meningen.

Det står klart att det enligt fast praxis gäller särskilda begränsningar i en facklig organisations möjlighet att förfoga över vad som kan betecknas som en medlems enskilda rätt. Klart är också att pensionsförmåner hänförs till det område av intjänade förmåner där en facklig organisations förfoganderätt kräver särskilt bemyndigande (se arbetsdomstolens domar 1984 nr 128 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1995 nr 157).

Den nu berörda frågeställningen har uppkommit i situationer där en arbetstagare i enlighet med en tidigare ingången överenskommelse har arbetat in en förmån och denna intjänade förmån senare blir föremål för dispositioner av arbetstagarens fackliga organisation. Den föreliggande tvisten gäller emellertid inte en sådan situation. Vad saken här gäller är i stället om det grundläggande avtalet, dvs. 1988 års överenskommelse, har den innebörden att arbetstagarna är berättigade till en viss förmån. Vad klagandena har anfört om intjänade rättigheter kan alltså inte tillmätas någon självständig betydelse för utgången i målet. Med detta konstaterande går arbetsdomstolen nu över till att söka utröna innebörden av 1988 års överenskommelse.

Vad innebär 1988 års överenskommelse?

I 1988 års överenskommelse anges att SAS till vissa namngivna personer från pensionsavgång utbetalar en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år. Genom uttrycket från pensionsavgång klargörs att det inte skall göras någon utbetalning av utfyllnadspensionen före pensionsavgången. Klagandena har i anslutning härtill vitsordat att överenskommelsen inte innefattade någon rätt att erhålla utbetalning av utfyllnadspension under de två år då de kvarstod i anställning hos SAS.

Den för målet avgörande frågan gäller emellertid inte tidpunkten för utbetalning av utfyllnadspensionen. Vad tvisten gäller är i stället huruvida den som väljer att senarelägga sin pensionsavgång två år till 62 års ålder därmed går miste om den utfyllnadspension som belöper på dessa båda år. Även om tilläggspensionen skall börja utbetalas först efter den faktiska pensioneringen kan det enligt arbetsdomstolens mening inte anses klargjort genom överenskommelsens ordalydelse att den totala utfyllnadspensionen skall reduceras för den som väljer att kvarstå i tjänst fram till 62 års ålder.

När man bedömer ordalydelsen finns det vidare anledning att uppmärksamma följande. Utfyllnadspensionen skall enligt överenskommelsen utbetalas ”i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år”. Med den sistnämnda pensionen åsyftas uppenbarligen ITP-pensionen, vilkens totala värde avseende tiden mellan 60 och 65 års ålder ostridigt inte påverkas av att arbetstagaren väljer att kvarstå i anställning till 62 års ålder. Effekten på ITP-pensionen blir för denne arbetstagare i stället att ITP-pensionen kommer att utgå med ett högre månadsbelopp under de tre år som återstår till 65 års ålder. Beträffande utfyllnadspensionen kan överenskommelsens ordalag i denna del uppfattas så att utfyllnadspensionen skall anknyta till och förstärka ITP-pensionen på motsvarande sätt som denna pension skall avse hela den aktuella tiden mellan 60 och 65 års ålder.

Mot bakgrund av det anförda kan överenskommelsens ordalag inte anses ge klart stöd för den ståndpunkt som SAS har intagit i målet. Ordalydelsen kan enligt arbetsdomstolens mening inte heller anses ge något klart stöd för klagandenas uppfattning i tvistefrågan.

Beträffande vad som förekom vid de förhandlingar som ledde fram till 1988 års överenskommelsen har lämnats uppgifter av T.A. och E.S., vilka medverkade i förhandlingarna på arbetsgivarsidan, samt av dåvarande förhandlingschefen, numera förbundsordföranden i HTF H.E. De har uppgett i huvudsak följande.

T.A.: Vid förhandlingarna handlade det om att HTF ville generellt höja pensionsnivån från 65 till 75 procent. Det var huvudtemat för förhandlingarna. SAS avvisade kravet. Förhandlingarna ledde dock till att SAS antog ITP-K, som utgjorde en kompletteringspension. Dessutom införde man en möjlighet att kvarstå i tjänst till 62 års ålder och att därigenom skjuta upp ITP-pensionen och på det sättet höja pensionsnivån. En helt annan fråga som behandlades vid förhandlingarna gällde utfyllnadspensionen. Den hade sin bakgrund i kapningseffekterna på grund av de stora lönehöjningarna. Vid förhandlingarna kopplade man inte ihop frågan om utfyllnadspension med frågan om rätten att kvarstå till 62 års ålder. Man insåg inte kopplingen och man visste heller inte om någon arbetstagare skulle vara intresserad av att kvarstå i tjänst. För SAS var det självklart att utfyllnadspensionen skulle börja utgå först den dag då arbetstagaren faktiskt gick i pension, men såvitt T.A. kan minnas diskuterades frågan inte vid förhandlingarna.

E.S.: Vid förhandlingarna diskuterades inte vad som skulle hända med utfyllnadspensionen om den anställde valde att stanna kvar till 62 års ålder. En sådan anställd har rätt till full lön fram till pensionsavgången och är därefter berättigad till utfyllnadspension, som dock inte blir högre av det skälet att den inte hade tagits ut under tiden mellan 60 och 62 års ålder. Den överenskommelse som träffades formulerades av arbetsgivarsidan.

H.E.: Han deltog inte personligen vid förhandlingarna men blev kontinuerligt underrättad om vad som inträffade. Den ena frågan vid förhandlingarna gällde kapningseffekterna. SAS gjorde där ett åtagande som innebar att man fyllde ut mellanskillnaden mellan å ena sidan den pensionsnivå som följde av ITP-planen, alltså den kapade lönen, och å andra sidan den tänkta pensionsnivån, alltså 65 procent av slutlönen. SAS valde att stå för den delen själv utan att försäkra den hos SPP. Sammanfattningsvis innebar detta att man återställde pensionsnivån till 65 procent. En helt annan fråga som diskuterades vid förhandlingarna gällde HTF:s krav att för dem som gick i pension vid 60 års ålder höja pensionsnivån från 65 till 75 procent. SAS avvisade detta krav. Saken löstes genom en kompromiss, som innebar att det skapades en möjlighet att senarelägga pensionsavgången till 62 års ålder. Det följer då med automatik att ITP-pensionen inte faller bort avseende de åren, utan pensionsförmånen skjuts framåt i tiden och läggs till den pension som tas ut mellan 62 och 65 års ålder. Utfyllnadspensionen skall liksom ITP-pensionen pressas ihop under de tre åren fram till 65 års ålder. Det följer av överenskommelsens syfte att säkerställa den sammanlagda pensionens 65-procentnivå. Denna fråga diskuterades dock inte vid förhandlingarna och åtminstone på arbetstagarsidan insåg man nog inte att den kunde uppstå.

Av de lämnade uppgifterna framgår att SAS och HTF vid de förhandlingar som resulterade i 1988 års överenskommelse inte diskuterade frågan om kabinpersonalens rätt till utfyllnadspension under år de kvarstår i anställning efter uppnådd ordinarie pensionsålder och att parterna över huvud taget inte tycks ha uppmärksammat problemet. Det har alltså inte förelegat någon gemensam partsavsikt i den aktuella frågan, och som konstaterats i det föregående ger överenskommelsens ordalydelse inte något klart försteg för endera partssidans synsätt. Arbetsdomstolen är därför hänvisad till att grunda sitt ställningstagande på mera allmänna överväganden mot bakgrund av syftet med överenskommelsen och övriga omständigheter.

Anledningen till att utfyllnadspensionen tillskapades var att avtalsparterna önskade komma till rätta med de oönskade effekter på kabinpersonalens pensionsförmåner som kapningsregeln ledde till. Utfyllnadspensionen innebar att pensionsförmånerna för dem som gick i pension vid 60 års ålder kom att uppgå till 65 procent av inkomsterna under de fem sista åren av anställningen. Av betydelse i sammanhanget är enligt domstolens mening att ITP-pensionen avseende åren mellan 60 och 65 års ålder för den som gick i pension vid 62 års ålder så att säga pressades ihop och utgick med högre belopp per år under de återstående tre åren än vad som årligen skulle ha utbetalats om vederbörande avgått med pension redan vid 60 års ålder. Det sammanlagda belopp som utbetalades i ITP-pension fram till 65 års ålder var alltså i princip detsamma oavsett om det var vid 60 eller 62 års ålder som arbetstagaren avgick med pension. Utfyllnadspensionen syftade till att komplettera denna ITP-pension, och enligt domstolens mening är det naturligt att rätten till utfyllnadspension i detta hänseende får samma innebörd för arbetstagaren som ITP-pensionen.

Enligt arbetsdomstolens mening ligger det alltså mot bakgrund av det allmänna syftet med överenskommelsen närmast till hands att den arbetstagare som kvarstår i tjänst till 62 års ålder blir berättigad till samma sammanlagda pensionsförmån avseende åren mellan 60 och 65 års ålder som den arbetstagare som går i pension vid 60 års ålder. Avtalsparterna kunde visserligen ha resonerat så att en arbetstagare som kvarstod i anställningen till 62 års ålder fick anses tillgodosedd genom att han hade rätt till lön under de två ytterligare anställningsåren. Det är emellertid ostridigt att avtalsparterna inte förde någon diskussion i den frågan. Rätten att kvarstå i anställningen till 62 års ålder tillkom av ett helt annat skäl, nämligen för att lösa den förhandlingsfråga som gällde HTF:s krav på en generell höjning av pensionsnivån från 65 till 75 procent av slutlönen.

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att övervägande skäl talar för att utfyllnadspensionens totala belopp avseende tiden mellan 60 och 65 års ålder enligt överenskommelsen inte påverkas av att arbetstagaren kvarstår i tjänst till dess han uppnått 62 års ålder. Det betyder att klagandena om man ser till innebörden av 1988 års överenskommelse är berättigade till den av dem yrkade ytterligare utfyllnadspensionen.

Med detta ställningstagande har arbetsdomstolen att gå in på den av SAS framställda preskriptionsinvändningen.

Är klagandenas anspråk helt eller delvis preskriberat?

Parterna har i denna del vidhållit de ståndpunkter som har angetts i den överklagade domen. De har inför arbetsdomstolen förklarat att deras oenighet rörande preskriptionen gäller följande tre frågor: Omfattas klagandenas anspråk av de preskriptionsregler som återfinns i medbestämmandelagen? Om så är fallet, är förfallodagen för deras anspråk bestämd? Om förfallodagen kan anses bestämd, när infaller den närmare bestämt enligt de i tingsrättens dom angivna alternativen A-E?

Vad först gäller frågan om tillämpligheten av medbestämmandelagen kan konstateras att parterna har förklarat sig vara ense om att 1988 års överenskommelse utgör ett kollektivavtal. Klagandena har emellertid menat att deras anspråk på utfyllnadspension grundas på deras enskilda anställningsavtal, varför preskriptionsreglerna i medbestämmandelagen inte skulle vara tillämpliga på anspråken. Detta synsätt kan arbetsdomstolen inte ansluta sig till. Det råder enligt arbetsdomstolens mening inte någon tvekan om att deras anspråk på utfyllnadspension avser sådan fullgörelse enligt kollektivavtal som omfattas av bestämmelserna i 64–66 §§ medbestämmandelagen. Arbetsdomstolen delar alltså SAS ståndpunkt i denna fråga.

Som parterna har bestämt sin talan har arbetsdomstolen därmed att gå in på frågan om när klagandenas anspråk på utfyllnadspension kan anses förfallna till betalning.

Som har framgått i det föregående innebär 1988 års överenskommelse ostridigt att det inte har förelegat någon skyldighet för SAS att utbetala pensionsförmåner före pensionsavgången, vilken i de nu aktuella fallen har inträffat vid 62 års ålder. 1988 års överenskommelse bör i brist på uttrycklig föreskrift anses innebära att utfyllnadspensionen förfaller i samma ordning som ITP-pensionen, vilken ostridigt skall utges månadsvis. Klagandena har alltså enligt överenskommelsen varit berättigade att under tiden mellan 62 och 65 års ålder genom månatliga utbetalningar utfå den intjänade utfyllnadspensionen avseende tiden mellan 60 och 65 års ålder.

Det anförda innebär att domstolen ansluter sig till vad som i tingsrättens dom har betecknats som alternativ D. Detta alternativ innebär enligt vad som är ostridigt mellan parterna att följande pensionsbelopp kvarstår sedan preskriberade månadsbelopp har räknats bort.

1. S-O.B (61 280 kr – 30 641 kr =) 30 639 kr

2. M.R. (80 466 kr – 31 293 =) 49 173 kr

3. M.B. (53 247 kr – 8 873 kr =) 44 374 kr

4. R.E. (64 430 kr – 64 430 kr =) 0 kr

5. A.K. (55 430 kr – 7 699 kr =) 47 731 kr

6. T.M. (63 040 kr – 38 716 kr =) 24 324 kr

7. B.O. (74 377 kr – 33 075 kr =) 41 302 kr

8. P.P. (ingen preskription) 52 003 kr

9. C.T. (ingen preskription) 44 050 kr

10. F.W. (85 206 kr – 76 732 kr =) 8 474 kr

11. S.W. (100 862 kr – 86 853 kr =) 14 009 kr

Rättegångskostnader

Det anförda innebär att det blir olika utgång i de elva mål som här har handlagts i en rättegång. Vissa klagande får fullt bifall till sin talan, andra klagande får delvis bifall och en klagandes talan avslås.

Klagandena har såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen framställt ett gemensamt yrkande om rättegångskostnader, men domstolen har uppfattat saken så att var och en av dem yrkar ersättning med en elftedel av det angivna beloppet. Även SAS har i båda instanserna yrkat ersättning för rättegångskostnader med ett gemensamt belopp avseende samtliga elva motparter. Domstolen har uppfattat SAS talan i denna del så att det sammanlagda beloppet yrkas gentemot var och en av motparterna. I den mån SAS är berättigat till rättegångskostnader bör dock enligt arbetsdomstolens mening utgångspunkten vara att SAS av en klagande inte kan utfå mer än en elftedel av det yrkade beloppet (jfr Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl. s. 203, och Fitger m.fl., Rättegångsbalken I s. 18:50). De klagande som har förlorat målet bör enligt 18 kap. 9 § rättegångsbalken åläggas ett solidariskt betalningsansvar för den del av SAS rättegångskostnader som belöper på deras mål.

Med hänsyn till utgången i målen bör rättegångskostnadsfrågorna avgöras på följande sätt. I målen avseende S-O.B., T.M. och B.O. bör vardera partsidan stå för sina kostnader. M.R. bör erhålla ersättning med en tredjedel av sin rättegångskostnad. M.B., A.K., P.P., C.T. bör erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader. R.E., F.W. och S.W. bör åläggas att solidariskt utge ersättning avseende bolagets på dem belöpande rättegångskostnader. Om skäligheten av de på ömse sidor yrkade beloppen råder det inte tvist.

Domslut

Med upphävande av tingsrättens dom förordnar arbetsdomstolen enligt följande.

1. Arbetsdomstolen förpliktar SAS att utge

till S-O.B. trettiotusensexhundratrettionio (30 639) kr,

till M.R. fyrtioniotusenettundrasjuttiotre (49 173) kr,

till M.B. fyrtiofyratusentrehundrasjuttiofyra (44 374) kr,

till A.K. fyrtiosjutusensjuhundratrettioen (47 731) kr,

till T.M. tjugofyratusentrehundratjugofyra (24 324) kr,

till B.O. fyrtioentusentrehundratvå (41 302) kr,

till P.P. femtiotvåtusentre (52 003) kr,

till C.T. fyrtiofyratusenfemtio (44 050) kr,

till F.W. åttatusenfyrahundrasjuttiofyra (8 474) kr, samt

till S.W. fjortontusennio (14 009) kr.

På beloppen skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen, för S.W. från den 9 augusti 1995 och för övriga personer från den 20 juni 1995, allt till dess full betalning sker.

2. I målen avseende S-O.B., T.M. och B.O. skall parterna stå sina rättegångskostnader.

3. SAS förpliktas att utge ersättning för rättegångskostnader avseende såväl tingsrätten som arbetsdomstolen till M.R. med sammanlagt fyratusenniohundrafemtio (4 950) kr. Härtill kommer ränta enligt 6 § räntelagen, på 3 434 kr från den 16 september 1996 och på 1 516 kr från dagen för denna dom, allt till dess betalning sker.

4. SAS förpliktas att utge ersättning för rättegångskostnader avseende såväl tingsrätten som arbetsdomstolen till var och en av M.B., A.K., P.P. och C.T. med fjortontusenåttahundrafemtio (14 850) kr. Härtill kommer för var och en av dem ränta enligt 6 § räntelagen, på 10 305 kr från den 16 september 1996 och på 4 545 kr från dagen för denna dom, allt till dess betalning sker.

5. R.E., F.W. och S.W. förpliktas att solidariskt ersätta SAS rättegångskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen med tjugosjutusensexhundraåttioen (27 681) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 16 500 kr från den 16 september 1996 och på 11 181 kr från dagen för denna dom, allt till dess betalning sker.

Dom 1998‑06‑24, målnummer B‑126‑1996

Ledamöter: Michaël Koch, Jan Bergman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Ingemar Källberg, Mats Holmgren (skiljaktig), Henrik Sahlin (skiljaktig), Solveig Paulsson och Ulf Nilsson.

Sekreterare: Håkan R:son Matz

Ledamöterna Mats Holmgrens och Henrik Sahlins skiljaktiga mening

Vi delar majoritetens mening att det inte finns någon gemensam partsavsikt i denna fråga. Däremot är vi skiljaktiga såvitt avser tolkningen av innebörden av 1988 års överenskommelse i följande hänseende.

1988 års förhandlingar resulterade bl.a. i att möjlighet infördes att kvarstå i tjänst till 62 års ålder, vilket innebar att ITP-pensionen sköts upp och pensionsnivån höjdes. Mot bakgrund av kapningseffekterna på grund av de stora löneökningarna överenskoms därutöver att en särskild utfyllnadspension skulle utbetalas ”i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år”. Frågan om utfyllnadspensionen hade inget direkt samband med ITP-frågan. Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att överenskommelsens ordalag i denna del inte kan uppfattas så att utfyllnadspensionen skall ha en så stark knytning till ITP-pensionen att den på motsvarande sätt som denna skall ”pressas ihop” för de tre år som återstår till 65 års ålder. Detta innebär att klagandena inte är berättigade till den av dem yrkade ytterligare utfyllnadspensionen.

Överröstade i denna fråga har vi inte någon annan mening än majoriteten.

BILAGA

Tingsrättens dom måndagen den 16 september 1996

[ Ledamöter : Lars Ivarsson, Manne Pavón, och Björn Malmqvist ]

BAKGRUND

Kärandena har varit anställda i Scandinavian Airlines Systems (SAS) som s k cabin attendants (C/A), dvs kabinpersonal. De är medlemmar i Tjänstemannaförbundet HTF (HTF), som har förklarat sig inte vilja föra deras talan i tvisten.

SAS är medlem i HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund och är bundet av kollektivavtal med HTF avseende kabinpersonal.

Kabinpersonalens pensionsförmåner

Kabinpersonalen omfattas av Industrins och Handelns tilläggspension för tjänstemän (ITP), som är en försäkringsförmån enligt kollektivavtal och tecknas hos Försäkringsbolaget SPP. ITP-planens förmåner omfattar bl a ålderspension. Pensionsåldern enligt planen infaller när arbetstagaren fyller 65 år. Ursprungligen utgjorde också pensionsåldern för hos SAS anställd kabinpersonal 65 år. Från år 1979 sänktes emellertid pensionsåldern successivt till 60 år. Härvid utnyttjades den möjlighet som fanns att genom förbundsvisa kollektivavtal avvika från bestämmelserna om pensionsålder i det nämnda ”huvudavtalet rörande ITP”. För kabinpersonalen tillkom sålunda rätt att få ITP-pension redan fr o m 60 års ålder.

Kapningsregeln

ITP-planens förmåner beräknas på intjänad lön. En begränsning härutinnan är dock att löneförhöjningar under de sista fem årens anställning bara beaktas till den del de understiger ett av Svenska Arbetsgivareföreningens och Privattjänstemannakartellen (SAF-PTK) fastställt tal, beräknat utifrån generella lönepåslag och procentuellt bestämda potter enligt det för resp. år gällande löneavtalet för SAF-PTK-området. Denna begränsning kallas i det följande för kapningsregeln.

Utfyllnadspension

Den 27 augusti 1985 träffade SAS och HTF en överenskommelse som innebar bl a att fyra namngivna arbetstagare tillhöriga kabinpersonalen erhöll en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till ITP fr o m 60 till 65 år ålder. Enligt vad som upplysts träffades överenskommelsen för att mildra verkningarna av ITP-systemets kapningsregel för de namngivna arbetstagarna med avseende på de extraordinära lönehöjningar som under denna tid gavs för att närma den svenska kabinpersonalens löner till den nivå som deras norska kollegor hade. I nu berörd del har texten följande lydelse:

SAS utbetalar från och med pensionsavgång, dock tidigast från och med den 1 januari 1985, en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till ålderspensionen från och med 60 till 65 års ålder mot bakgrund av de pensionsbegränsningar som blir följden av de extra lönehöjningar om 5 respektive 4 % under åren 1984 och 1985 enligt nedanstånde - - - Beloppen uppräknas årligen fr o m 1 januari 1986 med samma procentsats och enligt samma principer som SPP:s pensionstillägg.

Den 26 januari 1988 träffade SAS och HTF en ny överenskommelse om pension för den svenska kabinpersonalen, vilken överenskommelse ersatte en tidigare överenskommelse från år 1979. Överenskommelsen undertecknades för SAS räkning av U.C. – numera avliden – och för HTF:s räkning av B.A. Den godkändes för Handels Arbetsgivareorganisations (HAO:s) räkning av CE.S., vilken hörts som vittne i förevarande mål. Av överenskommelsen framgår bl a att pensionsåldern är 60 år och att ålderspension skall utgå från denna tid. Det framgår vidare att SAS skall erlägga pensionspremie till SPP till dess arbetstagaren fyller 60 år. Enligt punkt 6 i överenskommelsen ges kabinpersonalen rätt att kvarstå i tjänst t o m den månad under vilken arbetstagaren fyllde 62 år.

En till överenskommelsen fogad ”Anteckning till förhandlingsprotokollet” lyder bl a:

Med hänvisning till 1984 års förlikningsuppgörelse mellan parterna om extra lönehöjningar 1984 om 5 %, 1985 om 4 %,1986 om 4 %, 1987 om 3 % samt ev slutjustering 1988 utbetalar SAS till i bilaga 1 (till originalöverenskommelsen) namngivna personer från pensionsavgång en individuellt beräknad utfyllnadspension i tillägg till pensionen mellan 60 och 65 år - - - Härutöver kommer SAS att, till ovan angivna personer, utbetala ett individuellt beräknat ytterligare belopp under perioden från pensionsavgång till det vederbörande fyller 65 år, som kompensation för de ytterligare reduceringar som vederbörande, till SPP anmälda lön, kan ha blivit föremål för - - -.

(Amn.: Understrykningarna i texten har gjorts av tingsrätten).

Samtliga kärande tillhör de namngivna arbetstagarna. Alla har också utnyttjat rätten att kvarstå i sin anställning hos SAS mellan 60 och 62 års ålder. SAS har till samtliga kärande betalat individuell utfyllnadspension mellan 62 och 65 års ålder men däremot inte betalat ut sådan pension för den tid som kärandena efter 60 års ålder kvarstått i tjänst. Tvisten i målet gäller främst frågan huruvida kärandena har någon på överenskommelsen grundad rätt till utfyllnadspension för den tid som de efter fyllda 60 år kvarstått i anställning hos SAS.

Det kan i detta sammanhang slutligen tilläggas att HTF inför de förhandlingar som föregick överenskommelsen år 1988 framförde kravet att kabinpesonalens pensionsförmåner för tiden mellan 60 och 65 år skulle sammantagna utgöra ca 75 % av lönen vid 60 års ålder medan SAS inställning var att dessa förmåner skulle utgöra ca 65 % av sagda lön.

YRKANDEN

Varje kärande yrkar att SAS skall förpliktas att till honom utge det belopp som framgår av följande uppställning:

1. S-O.B. 61 280 kr

2. M.R. 80 466 kr

3. M.B. 53 247 kr

4. R.E. 64 430 kr

5. A.K. 55 430 kr

6. T.M. 63 040 kr

7. B.O. 74 377 kr

8. P.P. 52 003 kr

9. C.T. 44 050 kr

10. F.W. 85 206 kr

11. S.W. 100 862 kr.

Varje kärande har därjämte yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på resp kapitalbelopp från dagen för delgivning av stämningsansökningen, dvs från 1995‑06‑20 för personerna under punkterna 1–10 samt från 1995‑08‑09 i fråga om S.W.; i samtliga fall har yrkats att ränta skall utgå till dess betalning sker.

SAS har bestritt käromålen men vitsordat kapitalbelopp och ränta såsom skäliga i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning av varandra för sina rättegångskostnader.

Tingsrätten har förordnat om gemensam handläggning av målen. Ett ytterligare mål, T 3–746–95, har vilandeförklarats i avvaktan på utgången av de mål som nu företagits till gemensam handläggning.

GRUNDER FÖR KÄROMÅLEN

Kärandena har åberopat inledningsvis att överenskommelsen år 1988 innebär att varje kärande är berättigad att erhålla oreducerad utfyllnadspension mellan 60 och 65 års ålder utan hinder av att han kvarstått i anställning hos SAS efter fyllda 60 år.

Härefter har kärandena åberopat följande grunder för käromålen:

1. Den individuella utfyllnadspensionen grundar sig på det som arbetstagaren tjänat under en viss förfluten tidsperiod och är därför en intjänad rättighet i anställningen som har förfallit till betalning och skall utbetalas i sin helhet oberoende av om detta sker under tre år eller fem år.

2. Om tingsrätten finner att kärandena är berättigade till de angivna beloppen per månad endast efter ”pensionsavgång”, görs det gällande att pensionsavgången infaller vid ordinarie pensionsålder, d v s 60 år. SAS skall i så fall betala individuell utfyllnadspension också mellan 60 och 62 års ålder till var och en av kärandena.

3. Om tingsrätten skulle finna att med uttrycket ”pensionsavgång” i överenskommelsen avses den faktiska avgången, gör kärandena gällande att avtalet skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen på grund av att avtalet är oskäligt med hänsyn till innehållet och omständigheterna vid dess tillkomst, varvid följande omständigheter åberopas särskilt:

a) Om uttrycket ”pensionsavgång” tolkas enligt den faktiska avgången skulle denna tolkning innebära att en intjänad och inarbetad förmån bortfaller vid senare pensionsavgång utan att detta kan läsas ut av avtalet. Kärandena har inte upplysts om denna effekt av avtalet och skulle inte ha gått med på en försenad pensionsavgång, om de känt till att rätten till utfyllnadspension skulle falla bort.

b) SAS erhåller en i förhållande till kärandena oskälig förmån; SAS har erhållit arbetstagarnas arbetsprestationer men befriats från skyldigheten att utge intjänad ersättning och behöver inte heller, i förhållande till annan kabinpersonal, betala fulla lönekostnader för personalen.

GRUNDER FÖR BESTRIDANDET

Invändning i sak

1. Avtalet syftar till att kompensera för kapningseffekten i ITP-systemet och innebär därför en utfästelse från SAS att betala en individuell utfyllnadspension från arbetstagarens faktiska pensionsavgång hos SAS och till dess denne fyller 65 år.

2. Avsikten med avtalet beträffande arbetstagarnas rätt att kvarstanna i tjänst hos SAS mellan 60 och 62 års ålder var att de – efter eget val – fick senarelägga pensionsavgången. De arbetstagare som kvarstod i tjänst erhöll full lön. Överenskommelsen har ej innebörden att dessa arbetstagare skulle vara berättigade till den individuella utfyllnadspensionen också för tiden innan de gått i pension.

3. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen är inte tillämplig. Det i målet aktuella avtalet har träffats mellan HTF och SAS som är att betrakta som jämställda avtalsparter.

a) Ett led i de förhandlingar som ledde fram till 1988 års överenskommelse var frågan om pensionsnivå. I denna del kom parterna överens om möjligheten för kabinpersonalen att kvarstå i tjänst till 62 års ålder.

b) Någon kostnadsbesparing har SAS ej haft under den tid då arbetstagarna kvarstått i tjänst, eftersom lön utgått till äldre arbetstagare och avgiften till ITP var slutbetald. Det vore anmärkningsvärt om de berörda arbetstagarna skulle vara berättigade att samtidigt få såväl lön från SAS som både ITP-pension och pensionsutfyllnad.

Preskriptionsinvändning från SAS

Tvisten i målet gäller 1988 års överenskommelse som är ett kollektivavtal. Enligt medbestämmandelagen (MBL) gäller särskilda talefrister i frågor rörande kollektivavtal. HTF har ej iakttagit föreskriven tid för förhandling eller väckande av talan, vilket också gäller ifrågavarande käranden. Anspråken har förfallit från den tidpunkt då utbetalningarna påstås skulle ha skett, d v s löpande fr o m den månad då de aktuella arbetstagarna fyllde 60 år. Det åberopas sålunda att kärandenas talan är preskriberad enligt följande:

A. – i första hand hävdas att pensionsbeloppen förfaller månadsvis mellan 60 och 62 års ålder; i den situationen är alla fordringar preskriberade utom tre månadsbelopp för nr 8. P.P., (3 x 2.228 kr), och tolv månadsbelopp för nr 9. C.T., (10 x 228 kr + 2 x 2.2177 kr).

B – i andra hand hävdas att pensionsbeloppen förfaller i sin helhet vid 62 års ålder; I den situationen är alla fordringar preskriberade utom T:s och P., som inte till någon del är preskriberade.

C – i tredje hand hävdas att pensionsbeloppen förfaller till betalning månadsvis mellan 60 och 65 års ålder; följande belopp är då preskriberade:

1. B. 42 månadsbelopp (42.924 kr)

2. R. 38 månadsbelopp (50.966 kr)

3. B. 30 månadsbelopp (26.640 kr)

4. E. hela det yrkade beloppet

5. K. 29 månadsbelopp (27.796 kr)

6. M. 47 månadsbelopp (47.470 kr)

7. O. 40 månadsbelopp (49.600 kr)

10. W. 54 månadsbelopp (80.190 kr)

11. W. 54 månadsbelopp (90.774 kr)

D – i fjärde hand hävdas att pensionsbeloppen förfaller till betalning månadsvis mellan 62 och 65 års ålder; följande belopp är då preskriberade:

1. B. 18 månadsbelopp (30.641 kr)

2. R. 14 månadsbelopp (31.293 kr)

3. B. 6 månadsbelopp (8.873 kr)

4. E. hela det yrkade beloppet

5. K 5 månadsbelopp (7.699 kr)

6. M. 23 månadsbelopp (38.716 kr)

7. O. 16 månadsbelopp (33.075 kr)

10. W 31 månadsbelopp (76.732 kr)

11. W. 31 månadsbelopp (86.853 kr)

E. – i femte hand hävdas att beloppen förfaller i sin helhet till betalning vid 65 års ålder; i den situationen är E:s talan preskriberad i sin helhet.

kärandenas inställning till frågan om preskription

Varje kärande har, till den del han berörs, bestritt att hans fordran är preskriberad samt har till närmare utvecklande av sin inställning på denna punkt åberopat följande:

1. Det görs för det första gällande att utfyllnadsbeloppen är individuellt bestämda och att de har intjänats i anställningen. Tvisten rör därför en tillämpning av resp kärandes individuella anställningsavtal. Yrkade belopp är som sådana underkastade allmän fordringspreskription.

2. För den händelse tingsrätten skulle finna att de särskilda preskriptionsregler som anges i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) är tillämpliga, görs det för det andra gällande att pensionsutfyllnaden är ett intjänat belopp och att det när arbetstagaren fyller 65 år föreligger ett pensionssaldo som är obetalt. Eftersom förfallodag inte är angiven och det inte heller i övrigt har avtalats något om när betalning skall ske, förfaller beloppen till betalning först vid anfordran.

3. Om tingsrätten finner att det finns en bestämd förfallotidpunkt görs det för det tredje gällande att pensionsbeloppen förfaller i följande ordning:

– vid 65 års ålder,

– månadsvis mellan 62 och 65 års ålder,

– månadsvis mellan 60 och 65 års ålder,

– i sin helhet vid 62 års ålder, och

– månadsvis mellan 60 och 62 års ålder.

Kärandena har, för den händelse preskription skulle ha inträtt enligt någon av de av SAS angivna modellerna A – E, vitsordat vad SAS anfört i frågan om storleken av de preskriberade beloppen.

UTVECKLING AV TALAN (Rätt till utfyllnadspension)

Kärandena

Genom sänkningen av pensionsåldern till 60 år hade den pension som utgick mellan 60 och 65 års ålder kommit att bli låg. Skälet till den låga pensionen berodde såväl på kapningsregeln inom ITP-systemet som att den pensionsmedförande lönen var lägre för kabinpersonalen än för övriga grupper av anställda. Avsikten med 1988 års överenskommelse om individuell pensionsutfyllnad var därför inte bara att lindra den pensionsbegränsning som kapningsregeln medförde utan också att förbättra pensionsnivån rent allmänt för kabinpersonalen mellan 60 och 65 års ålder. Detta syfte tillgodosågs såväl genom införandet av utfyllnadspensionen som genom möjligheten att kvarstå i anställning hos SAS mellan 60 och 62 års ålder. Rätten till full individuell utfyllnadspension gällde sålunda oavsett om vederbörande pensionär arbetade kvar hos SAS mellan 60 och 62 års ålder eller ej. Överenskommelsen skall ses som att SAS med var och en av kärandena har träffat ett avtal om utfyllnadspension. Överenskommelsen har därför influtit i varje berörd arbetstagares anställningsavtal.

SAS

Avsikten med 1988 års överenskommelse i fråga om pensionsförmånerna var uteslutande att lindra de effekter som kapningsregeln medförde med avseende på de höga lönehöjningarna. Genom överenskommelsen erbjöds emellertid kabinpersonalen härutöver en möjlighet att kvarstå i sin anställning hos SAS längst t o m 62 års ålder. Därigenom kunde arbetstagaren – efter eget val – skjuta upp pensionsavgången till längst 62 års ålder. De arbetstagare som kvarstod i tjänst erhöll full lön. Eftersom lönesystemet bygger på ett åldersrelaterat tariffsystem har SAS haft högre lönekostnader för de arbetstagare om kvarstått i tjänst efter fyllda 60 år jämfört med vad en nyanställning skulle ha kostat företaget, låt vara att ITP-avgift inte betalats efter det att arbetstagaren uppnått ordinarie pensionsålder, 60 år. Överenskommelsen har inte haft den innebörden att kabinpersonalen skulle ha rätt till utfyllnadspension för tid i aktiv tjänst hos SAS efter fyllda 60 år. SAS utfästelse om pension är sålunda begränsad till att efter pensionsavgången kompensera arbetstagarna för kapningsregeln genom att lämna utfyllnadspension. Utfyllnadspensionen är vidare inte någon försäkrad eller tryggad förmån. Den utbetalas och kostnadsförs först då pensionsavgång sker.

BEVISNINGEN

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Vittnesförhör har på kärandenas begäran företagits med bl a förre ordföranden i Svensk Pilotförening K.I. och förbundsordföranden i HTF H.E., som deltog i förhandlingarna inför 1988 års överenskommelse i egenskap av förhandlingschef. På SAS begäran har vittnesförhör hållits med Thomas Andreasson och E.S., vilka båda ingick i SAS förhandlingsdelegation inför sagda överenskommelse.

K.I. har berättat bl a: Han kände U.C i egenskap av motpartsföreträdare vid förhandlingar. Med anledning av en förfrågan från B.O. om innebörden i 1988 års överenskommelse arrangerade han ett möte mellan honom själv, C. och två av kärandena i detta mål. C. hade vid tidpunkten för mötet slutat sin anställning hos SAS och övergått till Linjeflyg. På fråga från Ivarsson om överenskommelsen innebar att utfyllnadspension skulle utgå från pensionsåldern nickade C. instämmande. På frågan om det vid förhandlingarna hade diskuterats om det skulle finnas några undantag från detta, svarade C: ”Inte i min närvaro.”

H.E. har i sitt vittnesmål bekräftat kärandenas ståndpunkt om avsikten med och innebörden i 1988 års överenskommelse medan T.A. och E.S. har bekräftat SAS uppgifter i samma hänseende.

T.A. har tillagt att det inte fördes någon diskussion mellan parterna om vilken betydelse det skulle ha för utfyllnadspensionen att en arbetstagare valde att utnyttja erbjudandet om att kvarstå i SAS tjänst fram till 62 års ålder. Han har förklarat sig tro att bristen på diskussion på denna punkt berodde på att det vid tillfället ifråga framstod som ovisst huruvida någon arbetstagare skulle komma att utnyttja erbjudandet.

DOMSKÄL

Är överenskommelsen om utfyllnadspension ett kollektivavtal?

Kärandena har i fråga om 1988 års överenskommelse, såvitt den avser utfyllnadspensionen, gett uttryck för synsättet att överenskommelsen skall ses som att SAS med var och en av kärandena har träffat ett avtal om utfyllnadspension. Överenskommelsens art har betydelse för den fortsatta prövningen av målet. Tingsrätten behandlar därför den frågan först.

Enligt 23 § lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) avses med kollektivavtal ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Ett kollektivavtal har förvisso oftast en generell karaktär. Det hindrar emellertid inte att ett kollektivavtal kan ta sikte på endast en eller ett antal enskilda namngivna arbetstagare (se Folke Schmidt, Facklig arbetsrätt, 1989, s 147 f. och där gjorda hänvisningar). Den överenskommelse som parterna träffat år 1988 uppfyller i och för sig rekvisiten för att ett kollektivavtal skall föreligga. Fråga uppkommer därför om det finns några andra omständigheter som skulle tyda på att överenskommelsen i berörd del ändock inte skulle vara att se som ett kollektivavtal. Några sådana omständigheter har emellertid inte framkommit och inte heller av kärandena sagts finnas. Tvärtom synes av utredningen framgå att HTF grundat sin behörighet att träffa avtal för kärandenas räkning uteslutande på grund av deras medlemskap i organisationen.

Mot bakgrund av det sagda finner tingsrätten att målet skall bedömas utifrån den förutsättningen att överenskommelsen om utfyllnadspension är att se som ett mellan SAS och HTF träffat kollektivavtal.

Vilken innebörd har kollektivavtalet i fråga om utfyllnadspensionen?

Tingsrätten har att i förevarande sammanhang ta ställning till frågan huruvida kärandena i överenskommelsen tillerkänts rätt till utfyllnadspension också för den tid som de efter fyllda 60 år kvarstår i anställning hos SAS.

Som förut redovisats träffade parterna redan år 1985 en överenskommelse om utfyllnadspension för fyra namngivna arbetstagare. Vid den tidpunkten fanns emellertid inte någon avtalad möjlighet att kvarstå i tjänst efter pensionsåldern. Den överenskommelsen ger därför knappast någon vägledning när det gäller att fastslå innebörden i 1988 års överenskommelse.

Parterna är ense om att 1988 års kollektivavtal syftade till att förbättra pensionsförmånerna för kabinpersonalen. Någon gemensam partsavsikt i frågan om vilken nivå som skulle uppnås fanns emellertid inte. Det är tvärtom utrett att parterna vid förhandlingarna hade olika ståndpunkter i den frågan; som ovan framgått ansåg HTF att pensionsförmånerna sammantagna borde utgöra 75 % av lönen vid fyllda 60 år medan SAS ansåg att 65 % av samma lön var en lämplig nivå. Det har inte i målet framkommit att SAS under förhandlingarna kommit att jämka sin ståndpunkt. Några data för tolkningen av överenskommelsen om utfyllnadspension baserade på en gemensam partsavsikt i frågan om kompensationsnivån finns därför inte att tillgå.

Avtalstexten i 1988 års överenskommelse om utfyllnadspension är till sin ordalydelse snarlik med motsvarande text i 1985 års överenskommelse trots att begreppet ”pensionsavgång” inte längre – på grund av den möjlighet som gavs år 1988 att kvarstå i tjänst mellan 60 och 62 år – är liktydigt med ”pensionsålder”. Av i målet hörda vittnen framgår att frågan om hur utfyllnadspensionen skulle komma att påverkas av att arbetstagaren utnyttjade sagda möjlighet inte ställdes under förhandlingarna. Kärandeparterna har i denna del genom främst vittnesförhöret med Ivarsson ändå försökt visa att det mellan avtalsparterna funnits en gemensam avsikt att utfyllnadspension skulle utgå från pensionsåldern oavsett om arbetstagaren därefter kvarstod i tjänst eller inte. Den bevisning som kärandena lagt fram på denna punkt bygger på de svar som C., vilken numera är avliden, lämnat till I. vid ett möte på Arlanda. Bevisningen i den delen måste enligt tingsrättens mening bedömas med mycket stor försiktighet. Tingsrätten finner därvid att några säkra slutsatser inte kan dras av vad som varit den gemensamma partsavsikten vid träffandet av 1988 års överenskommelse.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten i denna del inte något belägg för att parterna haft någon gemensam uppfattning rörande den i detta stycke inledningsvis uppmärksammade frågan.

Det ovan anförda betyder att tingsrätten för bestämmande av avtalsinnehållet är hänvisad till att tolka bestämmelsen mot bakgrund av de förhållanden som rådde vid bestämmelsens tillkomst. Härvidlag är det ordalydelsen som blir av betydelse i första hand. Centralt i detta sammanhang är ordet ”pensionsavgång”. Enligt tingsrättens mening talar en språklig tolkning av det ordet för att därmed avses den tidpunkt då arbetstagaren efter uppnådd pensionsålder slutar sin anställning hos arbetsgivaren. Enligt tingsrättens betraktelsesätt är den av kärandeparterna framförda ståndpunkten, dvs att med pensionsavgång avses ordinarie pensionsålder även om arbetstagaren fortsätter sin anställning hos arbetsgivaren, inte väl förenlig med den språkliga innebörden hos ordet.

Frågan är då till sist, i detta sammanhang, om det finns omständigheter som med styrka talar för att avtalet i strid med sin ordalydelse ändå skall tolkas på det sätt kärandena hävdar. Kärandena har i denna del hänfört sig till rimlighetsskäl. En omständighet som det pekats på i berört avseende är det förhållandet att en arbetstagare som lämnat sin anställning hos SAS vid uppnådd ordinarie pensionsålder och tagit anställning hos en annan arbetsgivare haft rätt att uppbära utfyllnadspension under hela perioden mellan 60 och 65 år. Sådan eller andra rimlighetsaspekter på tolkningen har emellertid närmast betydelse i fall då andra tolkningsprinciper inte har gett någon ledning för tvistefrågans bedömning. Som ovan framgått har emellertid tingsrätten ansett att avtalets ordalydelse gett tillräcklig ledning för fastställandet av avtalsinnehållet. Tingsrätten finner därför inte skäl att tolka avtalet utifrån aspekter av detta slag.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att det mellan SAS och HTF träffade avtalet om utfyllnadspension innebär att de berörda arbetstagarna inte har rätt till sådan pension för den tid då de efter uppnådd ordinarie pensionsålder kvarstått i anställning hos SAS.

Tingsrättens ställningstagande i denna del innebär att också den grund för käromålet som består i att pensionsavgången skulle infalla vid ordinarie pensionsålder, dvs 60 år, är besvarad.

Är utfyllnadspensionen en intjänad rättighet i anställningen?

Som ovan anförts har tingsrätten funnit att 1988 års överenskommelse mellan SAS och HTF är ett kollektivavtal också med avseende på utfyllnadspensionen för berörda arbetstagare. Att överenskommelsen är av denna natur medför att bestämmelserna om utfyllnadspension influtit i kärandenas anställningsavtal utan att det krävts någon ytterligare överenskommelse mellan SAS och de enskilda kärandena. Frågan i detta sammanhang är därför närmast om det förekommit några omständigheter som medfört att det i de enskilda anställningsavtalen influtit bestämmelser om utfyllnadspension som kommit att avvika från kollektivavtalets bestämmelser på denna punkt. Kärandena har i denna del åberopat att utfyllnadspensionen grundar sig på det som arbetstagaren intjänat i sin anställning under en viss förfluten period och att pensionen därför är en intjänad rättighet i anställningen. Vad kärandena åberopat i nu angivet hänseende utgör enligt tingsrättens mening endast ett återgivande av sättet att beräkna utfyllnadspensionens storlek. Synsättet att beräkningsgrunden i sig skulle konstituera någon från kollektivavtalet fristående uppkommen rättighet är enligt tingsrättens uppfattning främmande. Det finns varken på grund av vad käranden anfört härutinnan eller vad som i övrigt förekommit i målet något belägg för att kärandenas anställningsavtal i fråga om utfyllnadspensionen fått något från kollektivavtalet avvikande innehåll.

Det anförda leder till slutsatsen att utfyllnadspensionen inte är en intjänad rättighet.

Skall avtalet jämkas till kärandenas förmån?

Utrymmet för att tillämpa 36 § avtalslagen på ett kollektivavtal får anses vara tämligen begränsat (jfr t ex Arbetsdomstolens refererade avgörande AD 1983:141 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Några omständigheter av beskaffenhet att kunna föranleda en jämkning av avtalet har enligt tingsrättens mening inte heller anförts. De synpunkter på konsekvenserna av avtalet om utfyllnadspension som kärandena anfört har snarast karaktären av ett incitament för arbetstagarorganisationen att på nytt påkalla förhandlingar med motparten i frågan (jfr AD 1984:37 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Inte heller på denna grund kan kärandenas talan bifallas.

Sammanfattande slutsats

Tingsrättens bedömning innebär att käromålet skall ogillas.

DOMSLUT

1. Käromålen ogillas.

2. Kärandena skall solidariskt med varandra utge ersättning för Scandinavian Airlines Systems (SAS) rättegångskostnader med sextiotusenfemhundra (60 500) kr, avseende ombudsarvode. På beloppet skall ränta betalas enligt 6 § räntelagen från denna dag tills betalning sker.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens domar (sedan 1993)

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter