: : : :

AD 1997 nr 73

Sammanfattning :

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en landstingsanställd sjuksköterska som på grund av en s.k. pisksnärtskada har nedsatt arbetsförmåga. Arbetsdomstolen finner att landstinget inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att försöka omplacera sjuksköterskan.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en landstingsanställd sjuksköterska som på grund av en s.k. pisksnärtskada har nedsatt arbetsförmåga. Arbetsdomstolen finner att landstinget inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att försöka omplacera sjuksköterskan.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 187/96 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 5 st. ) : AD 1981 nr 51 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1987 nr 93 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1987 nr 164 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 42 | AD 1996 nr 115

Anförda förarbeten ( 4 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1997 nr 73 ( 5 st. ): AD 1998 nr 13 | AD 1998 nr 57 | AD 1999 nr 10 | AD 2006 nr 11 | AD 2006 nr 90

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1997 nr 73 ) :

Till utvecklande av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Landstinget

Domskäl

Bakgrund

Tvisten

Utredningen i målet

Utgångspunkter för bedömningen

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att landstingets uppsägningen av A-C.K. är ogiltig.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Norrbottens län att till A-C.K. utge allmänt skadestånd med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 27 september 1996 tills betalning sker.

3. Landstinget i Norrbottens län skall ersätta Vårdförbundet SHSTF för rättegångskostnader med nittiofyratusenfyrahundratrettioen (94 431) kr, varav 63 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1997 nr 73 ) :

AD 1997 nr 73

Parter ( Kommunala sektorn ): Vårdförbundet SHSTF mot Norrbottens läns landsting i Luleå

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Brita Swan, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare : Örjan Härneskog

AD 1997 nr 73    Dom den 11 juni 1997 – Direktstämt mål

Sökord : Kommunala sektorn | Offentlig anställning | Omplaceringsskyldighet | Rehabilitering | Sjukdom | Sjuksköterska | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1981 nr 51 | AD 1987 nr 164 | AD 1987 nr 93 | AD 1993 nr 42 | AD 1996 nr 115

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. | Prop. 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag m.m. | Prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering | Prop. 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.

Parter:

Vårdförbundet SHSTF

mot

Norrbottens läns landsting i Luleå

Mellan Norrbottens läns landsting och Vårdförbundet SHSTF gäller kollektivavtal.

A-C.K. är medlem i förbundet. Hon har varit anställd inom landstinget sedan 1970-talet. Landstinget sade upp henne från hennes anställning som sjuksköterska där den 26 september 1995.

Förbundet har – under åberopande av att saklig grund för uppsägning inte förelegat – väckt talan mot landstinget och yrkat att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen samt förpliktar landstinget att till A-C.K. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta därå från den 27 september 1996 (då landstinget delgavs stämning i målet) tills betalning sker.

Landstinget har bestritt yrkandena och inte vitsordat något belopp som i och för sig skäligt allmänt skadestånd. Yrkad ränta har vitsordats som skälig i och för sig. Landstinget har för det fall arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen inte varit sakligt grundad yrkat att skadeståndet jämkas till skäligt belopp.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

A-C.K. har arbetat inom Norrbottens läns landsting och Kiruna sjukvårdsområde sedan 1972. Sedan 1991, då hon erhöll examen och legitimation som sjuksköterska, arbetade hon som sjuksköterska med 75 procents tjänstgöring. Under hennes mångåriga tjänstgöring inom landstinget har arbetsgivaren givit henne endast goda vitsord. Några klagomål på hennes sätt att utföra arbetet har aldrig framförts.

I november 1991 var A-C.K. sjukskriven på grund av en sträckning som hon ådragit sig vid reparation av sin bostad. Detta var hennes första sjukskrivningstillfälle sedan hon anställdes som sjuksköterska hos landstinget.

Landstinget har ca 10 000 anställda. Inom Kiruna sjukvårdsområde arbetar nära 600 personer.

Den 6 mars 1992 råkade A-C.K. ut för en trafikolycka. Hon blev påkörd då hon körde sin bil. Hon drabbades då av en s.k. pisksnärtskada i nacken. Skadan tog, och tar sig alltjämt, uttryck i nack- och skuldervärk, värk och domningar i armar och händer, företrädesvis på höger sida, ont i ryggen och huvudvärk. Smärtan varierar i styrka från dag till dag. I september 1993 blev hon påkörd på ett liknande sätt. Skadan förvärrades då. Hon har svårt att utföra långvariga, repetitiva arbetsmoment. Hon har också problem med att lyfta och bära saker. Hennes finmotorik brister och hon kan ha svårt att hålla i saker. I övrigt blir hon lätt stressad men kan utföra de flesta arbetsuppgifter som en sjuksköterska har att utföra. Hon kan således utföra sådant arbete som exempelvis en mottagningssköterska utför, dvs. ta emot patienter, boka tider, svara i telefon och utföra viss provtagning förutsatt att hon inte behöver utföra provtagningar under hela dagar.

Landstinget sade upp hennes anställning den 12 april 1995 under åberopande av arbetsbrist. Den uppsägningen återtogs senare och har inte betydelse i målet. Den 26 september 1995 sade landstinget upp henne igen, nu med åberopande av personliga skäl. A-C.K. är medan tvisten pågår alltjämt anställd hos landstinget men arbetar enligt överenskommelse med landstinget 3–4 timmar om dagen fyra dagar i veckan hos en privatägd sjukgymnastpraktik, Sjukgymnasterna i Kiruna AB. Landstinget betalar hennes lön.

A-C.K. har före uppsägningen varit föremål för en del utredningar och rehabiliteringsinsatser. Försäkringskassan har utrett frågan om förtidspension och 1995 beviljades hon halv förtidspension med verkan från och med den 1 juli 1994.

Under perioden den 31 augusti – den 31 december 1992 innehade A-C.K. ett vikariat vid Vårdcentral Norra i Kiruna. Arbetet vid vårdcentralen fungerade mycket bra för henne. Hon tjänstgjorde i receptionen, utförde viss provtagning och hanterade journalerna samt assisterade läkarna. Efter en omorganisation som innebar att endast distriktssköterskor skulle tjänstgöra vid vårdcentralerna kunde hon, som inte har distriktssköterskekompetens, dock inte fortsätta arbeta vid vårdcentralen.

I början av 1993 tjänstgjorde A-C.K. vid Lasarettsansluten hemsjukvård (LAH). Arbetet fungerade bra men krävde en hel del bilkörning vilket var olämpligt med tanke på hennes skada. Hon kör helst inte bil alls, inte heller privat.

Därefter genomgick A-C.K. under sommaren och början av hösten 1993 fyra månaders arbetsprövning vid medicinmottagningen vid Kiruna sjukhus. En sådan arbetsprövning innebär att arbetstagaren under ett rehabiliteringsskede arbetar jämte ordinarie personal för att se om arbetsuppgifterna är lämpliga. Hon arbetsprövade på halvtid. Arbetet vid medicinmottagningen skulle bestå i mottagningsarbete och en del tester och provtagning på patienter, var det sagt. Emellertid kom hon att bli sittande mest med journalhantering. Journalerna var tunga att lyfta och bära och detta var inte lämpliga arbetsuppgifter för henne. Hon trivdes dock väl. Vad gäller de olika provtagningarna som förekommer vid medicinmottagningen var det endast ett test, ett allergitest som kallas cutantest, som hon hade svårt att utföra på grund av att det kräver god finmotorik. Hon utförde dock själv ett sådant test och det gick bra. Sådana test förekom för övrigt under de månader hon arbetade på mottagningen bara två eller tre gånger. Hon vägrade inte att utföra några arbetsuppgifter där och övriga former av provtagningar, t.ex. vanliga blodprov, utgjorde inte några problem för henne. Denna arbetsprövning upphörde dock därför att landstinget inte ansåg att det fanns fortsatt plats för henne på medicinmottagningen.

Under den senare delen av 1993 arbetsprövade hon vid dag-rehab (dagavdelningen för rehabilitering). Arbetet där består bl.a. i provtagningar och expeditionsarbete som inte är tunga sysslor och som passar bra för henne. Där förekommer dock också tung fysikalisk träning av patienter som är helt eller delvis förlamade och sitter i rullstol. När hon arbetade flera eftermiddagar i rad där fick hon ont. Om hon fått arbeta mest på förmiddagarna, då hennes besvär är lindrigare, och sluppit att arbeta med äldre patienter som kräver mest vård, hade hon kunnat fortsätta på den avdelningen. Hon trivdes på dag-rehab men landstinget ansåg inte att arbetsprövningen där borde fortsätta.

Fr.o.m. mars 1994 arbetsprövade hon vid journalarkivet vid Kiruna sjukhus. Där fullgjorde hon mindre lämpliga arbetsuppgifter som förvärrade hennes besvär. Hon sattes att ta bort gem och häftklamrar från gamla patientjournaler. Det arbetet var stillasittande och krävde god finmotorik. När hon påpekade det olämpliga i valet av arbetsuppgifter sattes hon att föra in namn och personuppgifter från journalerna i landstingets datoriserade journalsystem. Även detta arbete var såsom stillasittande och statiskt olämpligt för henne. Hon tog kontakt med en specialist på medicinsk rehabilitering, överläkaren C.H. vid Luleå lasarett. Denne skrev efter att ha undersökt henne i ett brev till landstinget att dessa arbetsuppgifter inte var lämpliga för henne.

A-C.K. har inte sagt, och anser inte heller, att det var förnedrande att arbeta vid journalarkivet. Däremot har vid ett tillfälle en av de fackliga förtroendemännen låtit landstingets företrädare förstå att han för sin del ansåg att A-C.K., som ju är utbildad sjuksköterska, borde få arbeta med uppgifter som motsvarar hennes kompetens.

1994 var A-C.K. föremål för en arbetspsykologisk utredning. Denna ledde till att hon under läsåret 1994/95 fick gå en ettårig administrativ utbildning på halvtid vid komvux i Kiruna. Efter avslutad utbildning erbjöd landstinget dock henne inte något administrativt arbete.

Landstinget har under de år dessa försök pågått inte erbjudit henne några arbetstekniska hjälpmedel. Under tjänstgöringen vid journalarkivet hade hon tillgång endast till en pall som hjälpmedel när hon lyfte patientjournaler. Denna pall fanns redan på arbetsplatsen när hon började där. Därutöver föreslogs från landstingets sida att hon skulle använda en bäranordning, en slags ”påse” att ha runt halsen för att underlätta när hon bar journalerna. Med tanke på hennes nackskada var detta uppenbarligen inte lämpligt. Landstinget har inte köpt in någon utrustning för att underlätta för henne på någon av de arbetsställen hon tjänstgjort på. Inte heller har landstinget föreslagit några andra arbetstekniska hjälpmedel än pallen och bärpåsen.

De rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivaren vidtagit och som nu har beskrivits har inte varit tillräckliga. Landstinget har placerat A-C.K. på arbetsställen som hon och arbetsgivaren från början insett att hon inte skulle klara av. När hon sedan invänt mot arbetsuppgifterna har detta vänts mot henne som tecken på bristande vilja att medverka i rehabiliteringen. Arbetsgivaren har inte i den utsträckning som kan krävas anpassat arbetet efter hennes fysiska förutsättningar. Vid de tillfällen A-C.K. inte kunnat fullfölja arbetsprövningen har tjänsterna varit mindre lämpliga för henne ur medicinsk synpunkt. Hon har inte visat ljumt intresse för arbetsgivarens försök att hitta en lösning. Hon upplever att landstinget, i stället för att stötta henne under en svår period, har motarbetat henne.

Det har funnits möjlighet till omplacering av A-C.K. men landstinget har inte ens undersökt möjligheten till omplacering. Hon har heller inte erbjudits omplacering till annat arbete. Däremot har landstinget utannonserat ett flertal befattningar som sjuksköterskor eller undersköterskor vid Kiruna sjukhus under 1994–96, utan att uppmärksamma A-C.K. på eller fråga henne om hon var intresserad av dessa arbeten. Det är svårt att nu bedöma om alla dessa befattningar varit lämpliga för A-C.K. Det är dock tydligt att lediga arbeten funnits och genom att underlåta att ens undersöka A-C.K:s lämplighet för arbetena har landstinget eftersatt sin skyldighet att medverka till hennes rehabilitering. A-C.K. har själv lämnat förslag på arbetsuppgifter som hon skulle kunna utföra med hänsyn till sina besvär och den utbildning hon erhållit. Sådana arbetsuppgifter har bl.a. funnits vid barnmottagningar, inom primärvården, vid sjukgymnastikens reception, vid biblioteket och förrådet. Hon har dock inte fått någon respons från arbetsgivaren på de förslag hon lämnat.

A-C.K. har vid något enstaka tillfälle tackat nej till erbjudande om arbetsprövning, inte anställning, vid en vårdavdelning eller långvård. Skälet har då varit att sådant arbete är alltför tungt för henne.

Inom landstinget finns sedan några år en särskild rehabiliteringsgrupp. Inom ramen för dess verksamhet söker arbetsgivaren underlätta för långtidssjuka och andra att komma tillbaka i arbetslivet och hålla kontakten med gamla arbetskamrater m.m. Exempelvis anordnas långpromenader och olika aktiviteter. Landstinget har dock inte kontaktat A-C.K. för medverkan i denna rehabiliteringsgrupp.

Sedan den 28 augusti 1995 arbetar A-C.K. vid Sjukgymnasterna i Kiruna. Hon var sjukskriven i samband med att det arbetet skulle ha inletts i juni 1995 men efter att ha erhållit behandling för sina besvär har hon därefter och alltjämt arbetat vid Sjukgymnasterna fyra timmar per dag, fyra dagar i veckan. Hon arbetar i receptionen, i kassan, bokar patienter och hjälper till med vissa behandlingar. Hon trivs bra och har inte någon gång tvingats sjukskriva sig på grund av sina besvär under den tid hon varit där. Det är dock inte alls klart att hon i framtiden kan räkna med en tillsvidareanställning där, eller att lönebidrag kommer att beviljas.

Sammanfattningsvis görs gällande att det inte förelegat saklig grund för uppsägningen av A-C.K.

För det första innehåller anställningsskyddslagen i princip ett förbud mot uppsägning på grund av sjukdom eller bristande hälsa. Endast för det fall sjukdomen eller det bristande hälsotillståndet är av så allvarlig art att arbetstagaren inte längre kan förväntas utföra arbete av någon betydelse kan, undantagsvis, uppsägning godtas. Det undantaget är inte tillämpligt i A-C.K:s fall eftersom hon kan utföra arbetsuppgifter av betydelse inom landstinget. Hon utför idag arbete hos Sjukgymnasterna och kan alltså uppenbarligen arbeta åtminstone 3–4 timmar per dag med sådana arbetsuppgifter som är vanliga inom Kiruna sjukvårdsområde. I synnerhet om landstinget vidtog smärre anpassningar av arbetsplatsen skulle A-C.K. kunna arbeta vid Kiruna sjukhus. Det åligger landstinget att styrka sitt påstående om att A-C.K. inte kan utföra arbete av någon betydelse. Landstinget har inte förmått visa detta. A-C.K. är också villig att arbeta. Hon har inte varit passiv när det gäller arbetsprövning eller utbildning.

Landstinget har, för det andra, inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Landstinget har inte gjort någon omplaceringsutredning och inte lämnat ett enda konkret förslag till omplacering till A-C.K. trots att ett flertal nyanställningar vid Kiruna sjukhus skett under den aktuella tiden.

Det bör också beaktas att arbetsmarknaden i Kiruna är svår för arbetssökande, att landstinget är en resursstark arbetsgivare och att A-C.K. har en lång anställningstid.

Landstinget har slutligen inte heller fullgjort sina åligganden vad avser rehabiliteringen av A-C.K. Landstinget ansvarar enligt hälso- och sjukvårdslagen för att de som är bosatta inom landstinget erhåller rehabilitering och annan hälso- och sjukvård. Landstinget, som har betydande möjligheter, bör ha ett extra ansvar för att dess egna arbetstagare erhåller den rehabilitering som krävs. I prop. 1990/91:141 [ pdf ] s. 42 [  ] f. slås fast riktlinjer för arbetsgivares rehabiliteringsansvar. Bl.a. anges där att inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren och att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt för att anställningen skall kunna bestå. Vidare uttalas i förarbetena att det i arbetsgivarens ansvar bör ligga att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras i den egna verksamheten. Som exempel nämns att arbetsgivare kan få vidta tekniska åtgärder eller anskaffa särskild utrustning för att ändra den tekniska miljön, arbetsinnehåll eller arbetsorganisation.

I denna del bör beaktas att landstinget inte inköpt några arbetstekniska hjälpmedel, att landstinget inte gjort någon ordentlig rehabiliteringsutredning som dokumenterats, att landstinget inte utvärderat rehabiliteringssträvandena ordentligt och att landstinget inte tagit med A-C.K. i den särskilda rehab-gruppen trots att A-C.K. varit positiv till rehabiliteringssträvandena.

Landstinget

A-C.K. har sedan 1970-talet arbetat som vårdbiträde, undersköterska och sedan 1991 som sjuksköterska vid Kiruna sjukhus. Efter att hon avslutat sjuksköterskeutbildningen 1991 placerades hon i en s.k. personalpool för sjuksköterskor. Meningen var att hon skulle vikariera vid de enheter som hade behov av sjuksköterskor.

Redan i anslutning till att hon började arbeta som sjuksköterska 1991 framförde A-C.K. till arbetsgivaren att hon besvärades av värk i nacken och vänster axel m.m. och att detta innebar en begränsning i vilka arbetsuppgifter hon kunde utföra. I november 1991 behandlades hon för dessa sina besvär.

Bilolyckorna i mars 1992 och september 1993 förvärrade hennes hälsoproblem. Hon har alla de problem som förbundet redovisat. Till detta kommer att hon har svårt även att lyfta och sträcka höger arm. De medicinska besvären innebär att A-C.K. inte kan arbeta som sjuksköterska. Besvären är inte tillfälliga.

A-C.K. är själv medveten om att hon inte kan utföra sedvanligt sjuksköterskearbete. Detta framgick tydligt när hon i februari 1994 anmälde intresse för sjuksköterskebefattningar vid den planerade allvårdsavdelningen. A-C.K. fogade till sin intresseanmälan en lapp av innebörd att hon anmälde sitt intresse trots att hon visste att tjänsterna inte var så lämpliga för henne med tanke på hennes handikapp. Hon använde själv ordet ”handikapp”.

Innan landstinget sade upp A-C.K:s anställning hade landstinget vidtagit följande utrednings- och rehabiliteringsinsatser för att hjälpa A-C.K. att arbeta inom sjukvårdsområdet.

Efter den första bilolyckan sammanträffade A-C.K. i maj 1992 med arbetsgivarrepresentanter och representanter för försäkringskassan. Medicinsk rehabilitering pågick och A-C.K. var sjukskriven t.o.m. den 21 juni 1992. Den 3 juni genomfördes en rehabiliteringsutredning och A-C.K. arbetade därefter som förbundet redovisat vid Vårdcentral Norra under perioden augusti – december 1992. Den 26 november 1992 utfärdade företagsläkaren vid Kommunhälsan i Kiruna, B.S., ett läkarintyg av vilket framgick bl.a. att han tagit kontakt med personalchefen ”Y.Y. för att diskutera ett lättare arbete, men något sådant kan just nu inte erbjudas, varvid jag bedömer att hon (A-C.K.) kan godkännas för arbetsprövning på vårdavdelning i vårdlag för att se om hon klarar av detta arbete”. A-C.K. erbjöds härefter sådan arbetsprövning, men tackade nej.

I begreppet arbetsprövning ligger att båda parter – arbetsgivare och arbetstagare – känner sig för. Vilka arbetsuppgifter klarar arbetstagaren av och vilka hjälpmedel behövs är frågor man söker svar på. Den som arbetsprövar på en befattning är inte anställd där.

Med början i januari månad 1993 arbetade A-C.K. 75 procent av heltid vid LAH (Lasarettsansluten hemsjukvård). Arbetet var inte lämpligt för henne eftersom krav ställdes på bilkörning i tjänsten. Under februari–mars var hon sjukskriven 25 procent av den 75-procentiga arbetstiden vid LAH. Under april 1993 vikarierade hon vid primärvården och var sjukskriven 25 procent.

Den 22 april 1993 hölls på nytt ett möte mellan A-C.K. och representanter för landstinget och försäkringskassan. Då överenskoms att A-C.K. skulle arbetspröva vid medicinmottagningen.

Fr.o.m. den 3 maj till mitten av juli 1993 arbetsprövade A-C.K. vid medicinmottagningen vid Kiruna sjukhus. Den 27 maj 1993 gjorde sjukgymnasten P.S. och skyddsingenjören vid Kommunhälsan L-G.S. ett arbetsplatsbesök vid mottagningen. I anteckningar från arbetsplatsbesöket har antecknats bl.a. följande. A-C.K:s arbete bestod i huvudsak av journalhantering vilket upplevdes som mycket belastande framför allt för axlarna, speciellt då A-C.K. arbetade med armarna höjda. Två av arkivets hyllor befann sig på sådan höjd att A-C.K. måste lyfta armarna. För att motverka problemen och underlätta för henne rekommenderades hon att konsekvent använda den pall, ”elefantfoten”, som fanns i lokalerna, att stå så nära hyllorna som möjligt medan hon arbetade, att försöka variera sin arbetsställning vid hyllorna och sina arbetsuppgifter samt att göra pausgymnastik. Det diskuterades också om A-C.K. som ett arbetstekniskt hjälpmedel jämte pallen skulle kunna använda den speciella bäranordning som förbundet nämnt. Härutöver fanns en kärra som A-C.K. kunde använda när hon flyttade journaler. A-C.K. visade dock ringa intresse för de möjligheter som de arbetstekniska hjälpmedlen erbjöd.

A-C.K. hade under sommaren 1993 semester och var helt sjukskriven. Arbetsprövningen vid medicinmottagningen förlängdes därefter till att omfatta även september månad. Klinikchefen S.J. var villig att satsa på en särskild, och i Norrbotten unik, utbildning för A-C.K. med inriktning på lungsjukvård. Han fann henne dock påfallande passiv och ointresserad. Att arbeta med lungsjukvård skulle annars ha varit ett lugnt och varierande arbete som skulle ha passat bra för A-C.K. med tanke på hennes besvär. Efter denna arbetsprövning fann S.J. och avdelningsföreståndaren A.L. att arbetsuppgifterna där inte var lämpliga för A-C.K. Orsaken var främst att hon inte klarade de finmotoriska uppgifterna, t.ex. de provtagningar som förekommer vid mottagningen.

Fr.o.m. den 1 november 1993 arbetsprövade A-C.K. tre timmar om dagen vid dag-rehab. Detta anses allmänt vara det lättaste arbetsstället för en sjuksköterska vid sjukhuset. A-C.K. ansåg dock att hennes hälsotillstånd försämrades och att hon på nytt behövde behandling med sjukgymnastik. Den 3 november anmälde hon till personalchefen Y.Y. att hon ansåg sig tvångsförflyttad till dag-rehab och att hon inte ville arbeta i enlighet med arbetsgivarens anvisningar, nämligen förmiddag resp. eftermiddag varannan vecka. Hon informerades om att hon måste arbeta på det sättet för att arbetsgivaren skulle kunna bedöma hennes arbetsförmåga vad gäller arbetsuppgifter och arbetstider.

Vid årsskiftet 1993–94 skedde stora strukturförändringar inom Kiruna sjukvårdsområde. Flera mottagningar togs bort och vissa avdelningar slogs samman. Under hela 90-talet har personalstyrkan alltmer minskats.

Landstinget ansåg sig i början av 1994 ha uttömt sina möjligheter att hitta ett lämpligt arbetsställe åt A-C.K. Det genomfördes därför på Kiruna sjukhus initiativ en arbetspsykologisk utredning i Arbetsmarknadsinstitutets regi. Syftet med utredningen var att utreda lämplig rehabiliteringsåtgärd för A-C.K. I anslutning till utredningen genomgick hon arbetsprövning vid den s.k. Praoten (Praktisk arbetslivsorienteringsavdelning vid sjukhuset) under januari månad 1994. Av skriftlig redovisning från Arbetslivstjänster Kiruna i februari 1994 framgår bl.a. följande. Syftet med arbetsprövningen var att A-C.K. skulle få en fördjupad inblick i kontorsarbete. Hon arbetade med ordbehandling, kalkylering och registrering. Hon fann arbete vid dator intressant. Medicinskt gick det bra för henne att arbeta tre timmar om dagen. Mot slutet av arbetsveckan kände hon sig trött, men den tröttheten var, enligt A-C.K. själv, inte direkt relaterad till arbetet. Hon erhöll ergonomisk rådgivning och arbetsplatsen anpassades. Hon hade svårt att klara av tunga lyft och finmotoriskt arbete på grund av nedsatt känsel i tumme, pek- och långfinger. Inte heller arbeten av ensidig statisk karaktär var lämpliga. Exempelvis långa arbetspass vid PC uppgavs ge ogynnsam belastning, vilket dock kunde motverkas genom rörliga underarmsstöd och en riktig arbetsstol. Kontorsarbete av mer allround-karaktär ansågs vara att föredra framför ett mer statiskt dataarbete.

Som förbundet redovisat arbetsprövade A-C.K. under mars 1994 vid journalarkivet. Arbetsuppgifterna där bestod i sekretessinformation till nyanställda, att handha arkivet, mikrofilmning av handlingar, utrensning och sortering av journalmaterial, kopieringsarbete och en del skrivgöromål. A-C.K., som ju är sjuksköterskeutbildad, ansåg att det var förnedrande för henne att utföra dessa till stor del enkla arbetsuppgifter.

Efter tiden vid arkivet var A-C.K. sjukskriven en tid.

Den arbetspsykologiska utredningen gav vid handen att A-C.K. var intresserad av arbete inom kontorsområdet. Landstinget föreslog därför att hon skulle genomgå en anpassad ettårig administrativ utbildning vid komvux i Kiruna, tre timmar per dag. A-C.K. sökte men blev först inte antagen till utbildningen. Först sedan Y.Y. tagit kontakt med komvux och anfört synnerliga skäl, bestående i A-C.K:s arbetshinder och svårigheten att finna en arbetsplats för henne inom landstinget, antogs hon. Utbildningen, som var ”skräddarsydd” för A-C.K., pågick höstterminen 1994 och vårterminen 1995. Landstinget betalade henne lön under hela studietiden. Innan A-C.K. började kursen informerade Y.Y. henne om att det, på grund av övertalighet inom landstinget, inte fanns några lediga administrativa arbetsuppgifter inom sjukvårdsområdet som hon kunde räkna med att få efter genomgången utbildning. Förhoppningen var i stället att utbildningen skulle ge henne möjligheter till anställning utanför landstinget. Y.Y. som tidigare arbetat inom arbetsmarknadsverket hade gott hopp om att kunna hitta ett arbete åt henne under studieåret.

Under A-C.K:s studieår höll Y.Y. kontakt med arbetsförmedlingen för att se om det fanns något lämpligt arbete åt A-C.K. Y.Y. kom genom en tillfällighet i kontakt med Sjukgymnasterna i Kiruna AB. Den 30 mars 1995 kom Y.Y., Sjukgymnasterna och A-C.K. överens om att hon skulle få börja arbetspröva där när kursen tog slut till sommaren. Landstinget skulle stå för lönekostnaden året ut. Förhoppningen var att A-C.K. sedan skulle kunna erhålla en tillsvidareanställning där. Försäkringskassan ställde sig positiv till lönebidrag för anställningen.

Den ettåriga utbildningen avslutades den 12 juni 1995. Enligt överenskommelse skulle A-C.K. samma dag börja hos Sjukgymnasterna. A-C.K. valde emellertid att först sjukskriva sig och sedan ta semester en tid i stället för att börja arbetsprövningen. Y.Y. förvånades över det ljumma intresse som A-C.K. tycktes ha för arbetet vid Sjukgymnasterna. A-C.K. påbörjade arbetsprövningen först den 28 augusti 1995. Hon arbetar alltjämt där och det tycks fungera väl. Försäkringskassan är fortsatt positiv till att hon i framtiden anställs tills vidare där med statligt lönebidrag.

Det som anförts innebär att landstinget har vidtagit alla rimliga åtgärder för att rehabilitera A-C.K. för en anställning inom eller utom landstinget. Förarbetena som förbundet hänvisat till (prop. 1990/91:141 [ pdf ]) anger att det finns begränsningar för hur lång arbetsgivares rehabiliteringsansvar sträcker sig. Således anges att det i en del fall inte kommer att vara möjligt att finna lösningar som möjliggör att anställningen består (s. 43). Inte minst eftersom A-C.K. visat ett endast blygsamt intresse när det gäller den egna rehabiliteringen, måste det anses att landstinget uttömt sina möjligheter. Det är inte korrekt, som förbundet hävdat, att landstinget på grund av hälso- och sjukvårdslagen eller annars skulle ha ett större rehabiliteringsansvar för sina anställda än för alla andra som är bosatta inom landstingets område. Landstinget har dock valt att t.o.m. bekosta den administrativa utbildningen och att ordna sysselsättning åt henne vid privata företaget Sjukgymnasterna. Framöver torde landstinget kunna upphöra med att betala A-C.K:s lön hos Sjukgymnasterna. Enligt uppgifter från arbetsförmedlingen kan nämligen lönebidrag påräknas för en tillsvidareanställning av A-C.K. hos Sjukgymnasterna.

Landstingets rehabiliteringsgrupp kom igång ordentligt först hösten 1994, alltså i ett för A-C.K. sent skede. Gruppens verksamhet tar sikte på arbetstagare som går hemma helt sjukskrivna och riskerar att bli ”bortglömda”.

Från förbundet sida har gjorts gällande att landstinget inte skulle ha fullgjort sin skyldighet att innan uppsägning tillgreps söka omplacera A-C.K. till lämpliga arbetsuppgifter. Detta är fel. I samband med rehabiliteringsutredningen föreslog arbetsgivarrepresentanterna att A-C.K. skulle tjänstgöra som undersköterska. Förslaget gjorde A-C.K. upprörd och landstinget har därför inte närmare utrett möjligheterna att finna en lämplig underskötersketjänst. Andra befattningar har ansetts helt enkelt inte passa A-C.K. När det gäller sjukskötersketjänsterna vid dagavdelningarna förutsätter dessa tjänster att sjuksköterskorna även kan vikariera vid allvårdsavdelningarna. Där förekommer omfattande provtagningar och tester som kräver god finmotorik. En sådan tjänst är således inte lämplig för A-C.K:s del. Arbete inom primärvården, dvs. de gamla vårdcentralerna, kräver distriktssköterskekompetens vilket A-C.K. saknar. Med hänsyn till landstingets dåliga ekonomi måste mottagningssköterskorna även kunna delta i vårdarbete. A-C.K. har för övrigt erbjudits en sjukskötersketjänst vid en dagavdelning inom ramen för arbetsprövning. Hon avböjde dock det erbjudandet eftersom hon ansåg att arbetsuppgifterna var för tunga för henne. Det är riktigt att andra konkreta omplaceringserbjudanden inte lämnats men det beror på att det inte funnits arbetsuppgifter som A-C.K. haft fysiska möjligheter att utföra.

Från förbundets sida har efterlysts en skriftlig omplaceringsutredning. Landstinget använder sig dock i omplaceringsfrågor av en obyråkratisk metod, där samtal mellan de inblandade – arbetstagare, arbetsgivare, försäkringskassan och behandlande läkare – sätts i främsta rummet på bekostnad av den ofta omfattande skriftväxling och skriftliga dokumentation som är vanlig på många håll. Arbetet hos landstinget i sådana frågor dokumenteras i löpande daganteckningar. Landstinget har samma obyråkratiska förhållningssätt när det gäller rehabiliteringsutredningar. Det kan nämnas att det enligt gällande överenskommelser inte är brukligt att de fackliga organisationerna kallas till rehabiliteringsmöten. Däremot brukar den berörde arbetstagaren upplysas om att hon har rätt att ta med sig vem hon vill till ett sånt möte, t.ex. en facklig representant.

I omplaceringsfrågan måste också beaktas att det i praktiken har förelegat anställningsstopp inom landstinget sedan flera år tillbaka. Det har förekommit att landstinget internt annonserat ut vakanta tjänster, bl.a. nattbefattningar vid allvårdsavdelningarna. De anställda har då haft möjlighet att göra intresseanmälningar beträffande de aktuella tjänsterna. A-C.K. har dock inte sökt eller anmält intresse för dessa tjänster. För ett flertal av dessa har dessutom krävts särskild kompetens eller erfarenhet som A-C.K. saknar. Hon har därför inte varit kvalificerad att arbeta som t.ex. avdelningsföreståndare vid rehab-avdelningen eller sjuksköterska vid anestesikliniken vilka är några av de befattningar som varit vakanta de senaste åren. Med hänsyn till att A-C.K. har flera minderåriga barn har dessutom landstinget funnit det mindre troligt att hon varit beredd att godta tjänstgöring på någon annan ort än Kiruna.

Under tvisteförhandlingarna har A-C.K. föreslagit tre olika tänkbara arbetsställen för omplacering. Ett av förslagen var att hon skulle beredas arbete vid sjukhusbiblioteket. Där arbetar en lönebidragsanställd utbildad bibliotekarie. Det finns inte behov av ytterligare en person där. Ett annat förslag var att hon skulle arbeta på centralförrådet. Fr.o.m. den 1 januari 1994 tillhör emellertid centralförrådet Länsservice och något eget centralförråd har inte landstinget. Lokalt i Kiruna finns endast en inköpschef. Denne har 30 års anställningstid hos landstinget. Det tredje förslaget var att hon skulle få arbeta vid det s.k. hjälpmedelsförrådet. Där finns en kanslist med 17 års anställningstid. Arbetsuppgifterna, som består bl.a. av utlämning, montering och utprovning av hjälpmedel innebär mycket lyftande och bärande, lageransvar och uppackning. Monteringen kräver god finmotorik. Arbetet passar alltså inte A-C.K. Någon utökning av verksamheten planeras inte. Det är ovisst hur länge den kommer att finnas kvar i Kiruna.

Landstinget är inte skyldigt att tillskapa en ny befattning åt A-C.K.

Sammanfattningsvis görs gällande att landstinget har haft saklig grund för uppsägningen. Landstinget har vidtagit de åtgärder i rehabiliteringssyfte eller för omplacering som rimligen kan begäras. A-C.K. kan inte utföra arbete av någon betydelse för landstinget, inom ramen för vad landstinget kan erbjuda.

Om landstinget ändå åläggs skadeståndsskyldighet för felaktig uppsägning skall skadeståndet sättas lågt eftersom landstinget under flera års tid medverkat i A-C.K:s rehabiliteringssträvanden och åtgärderna varit kostsamma.

Domskäl

Bakgrund

A-C.K. är sedan 1970-talet anställd hos landstinget. Hon var anställd som först vårdbiträde och sedan undersköterska vid Kiruna lasarett. Sedan år 1991 är hon anställd som sjuksköterska inom Kiruna Sjukvårdsdistrikt. I mars 1992 råkade hon ut för en trafikolycka som gav henne en s.k. pisksnärtskada. Skadan förvärrades vid en ny trafikolycka i september 1993. Hon har besvär i form av nack- och skuldervärk, värk och domningar i armar och händer, företrädesvis på höger sida, värk i ryggen samt huvudvärk. Besvären varierar i styrka från dag till dag. Hon har svårt att utföra långvariga repetitiva arbetsmoment samt problem med att lyfta och bära särskilt tyngre saker. Hennes finmotorik brister och hon kan ha svårt att hålla i föremål.

A-C.K. har, förutom att hon tidvis varit sjukskriven, varit föremål för vissa utredningar och rehabiliteringsinsatser. Hon har beviljats halv förtidspension från juli 1994.

Sedan augusti 1995 tjänstgör A-C.K. på deltid vid en privat sjukgymnastpraktik i Kiruna. Detta sker i enlighet med en överenskommelse med landstinget, som betalar hennes lön.

Den 26 september 1995 sade landstinget upp henne från anställningen som sjuksköterska under åberopande av personliga skäl.

Tvisten

Den i målet tvistiga frågan är om uppsägningen av A-C.K. är sakligt grundad eller inte. Landstingets inställning är att uppsägningen är sakligt grundad sedan alla rimliga rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter har prövats utan att man funnit arbetsuppgifter som A-C.K. har fysiska möjligheter att utföra. Förbundets inställning är att uppsägningen inte är sakligt grundad. Den inställningen grundas i första hand på att anställningsskyddslagen i princip förbjuder uppsägning på grund av sjukdom eller nedsatt hälsa; en uppsägning på sådan grund förutsätter att arbetstagaren inte kan utföra arbetsuppgifter av någon betydelse för arbetsgivaren, men det kan A-C.K. enligt förbundets mening. Förbundets inställning är också att landstinget inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende eller i fråga om rehabilitering.

Utredningen i målet

Parterna har åberopat skriftlig och muntlig bevisning. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med A-C.K., förhör upplysningsvis med fackligt förtroendevalda I.K. och Kaja Hellström samt vittnesförhör med sjukgymnasten E.T. På landstingets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med sjukhusdirektören X.X. och personalchefen vid Kiruna sjukhus Y.Y. samt vittnesförhör med f.d. klinikchefen S.J. och avdelningsföreståndaren A.L.

Utgångspunkter för bedömningen

Vad gäller möjligheterna för en arbetsgivare att säga upp en arbetstagare med hänvisning till arbetstagarens sjukdom e.d. uttalade departementschefen i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag som sin principiella inställning, att sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig utgör saklig grund för uppsägning. Enligt departementschefen kunde det dock förekomma fall där en av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan fick åberopas som saklig grund för uppsägning, nämligen då nedsättningen kunde bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. Normalt sett borde enligt departementschefens mening anställningen inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren hade fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, och i varje fall borde uppsägning inte få komma i fråga så länge arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan (prop. 1973:129 [ pdf ] s. 126 [  ]). Dessa motivuttalanden är tillämpliga även i fråga om den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 [ pdf ] s. 66 [  ]). Av fast praxis i arbetsdomstolen framgår också att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom (se t.ex. domarna 1987 nr 164 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1996 nr 115).

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Som arbetsdomstolen uttalat i t.ex. avgörandet AD 1981 nr 51 [ Zeteo ] [ Karnov ] åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det föreligger oklarhet i frågan om en omplacering kunnat ske måste slutsatsen ofta bli att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord. En omplaceringsutredning i ett fall som det förevarande bör omfatta både en noggrann undersökning av arbetstagarens önskemål och förutsättningar och en systematisk genomgång av eventuellt lediga anställningar.

Som framgår av arbetsdomstolens dom nr 1993 nr 42 skall uppsägningsfrågan bedömas med hänsyn tagen även till de bestämmelser i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring enligt vilka arbetsgivaren har ett ansvar för rehabilitering av de anställda. I domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. följande.

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering (prop. 1990/91:141 [ pdf ] s. 42 [  ]). Häri ligger inte att arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabiliteringsåtgärder är begränsade endast till sådana åtgärder som kan vidtas på den egna arbetsplatsen. Det kan krävas av arbetsgivaren att denne medverkar till att finna exempelvis relevant arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning utanför den egna arbetsplatsen och att arbetsgivaren när det behövs medger arbetstagaren tjänstledighet för att genomföra sådan rehabilitering (jfr a. prop. s. 43). Förarbetena ger dock inte stöd för att arbetsgivaren kan åläggas ett längre gående ansvar för arbetstagarens rehabilitering än att vidta sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren. Men i denna del kan ansvaret inte anses vara begränsat till att avse endast rehabiliteringsåtgärder för en återgång till arbete inom ramen för anställningen. Även möjligheterna att efter rehabilitering omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom företaget måste givetvis övervägas. Också i detta hänseende måste frågan om vidden av arbetsgivarens skyldigheter avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in (jfr prop. 1990/91:140 [ pdf ] s. 52 [  ]). Som också uttalats i motiven kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 [ pdf ] s. 43 [  ]).

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Det är ostridigt att A-C.K. vid tidpunkten för uppsägningen hade och alltjämt har besvär som i vart fall begränsar hennes möjligheter att arbeta som sjuksköterska. Samtidigt står det klart att hon vid tidpunkten för uppsägningen utförde och alltjämt utför visst arbete. Hon arbetar inom ramen för sin anställning hos landstinget, fyra timmar per dag, fyra dagar i veckan hos ett privat sjukgymnastföretag, där hon utför arbetsuppgifter i receptionen och kassan, bokar patienter och hjälper till vid vissa behandlingar. Mot bakgrund av bl.a. dessa omständigheter ligger det enligt arbetsdomstolens mening närmast till hands att först gå in på frågan om landstinget har fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende.

Landstingets inställning är att landstinget har vidtagit alla rimliga åtgärder för att omplacera A-C.K. och att möjligheterna till omplacering är uttömda. Enligt förbundet har landstinget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Landstinget har enligt förbundet inte gjort någon omplaceringsutredning och inte lämnat ett enda konkret förslag till omplacering till A-C.K. trots att ett flertal nyanställningar vid Kiruna sjukhus skett under den aktuella tiden.

Landstinget har med hänsyn till A-C.K:s familjeförhållanden utgått från att hon inte skulle vara beredd att godta ett erbjudande om omplacering till någon annan ort än Kiruna. Förbundet har inte invänt mot detta och inte heller påstått att hon borde ha beretts arbete på någon annan ort. Arbetsdomstolen utgår därför från att prövningen bör begränsas till att avse omplaceringsmöjligheterna inom Kiruna sjukvårdsområde.

Under tvisteförhandlingarna har A-C.K. själv angett några arbetsuppgifter som lämpliga för henne, nämligen vid sjukhusbiblioteket, centralförrådet och hjälpmedelsförrådet. Landstinget har dock invänt bl.a. att landstinget inte har behov av ytterligare personal för dessa uppgifter och att det därför inte funnits möjligheter att omplacera henne till dessa. Förbundet har inte heller gjort gällande något annat. Arbetsdomstolen utgår därför från att det inte förelegat någon skyldighet för landstinget att omplacera A-C.K. till dessa uppgifter.

Av utredningen framgår att landstinget inte varit passivt i förhållande till A-C.K. utan vidtagit ett flertal åtgärder bl.a. arbetsprövning. Utredningen visar också att landstinget haft betydande svårigheter att bereda henne arbete, bl.a. beroende på de nedskärningar och de successiva omstruktureringar som genomförts. Även om man beaktar detta talar emellertid flera omständigheter för att landstinget inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att omplacera A-C.K.

Inledningsvis finns det anledning att beröra den arbetsprövning som 1993 utfördes vid medicinmottagningen på Kiruna sjukhus. Av utredningen, främst S.J:s uppgifter, får anses framgå att den arbetsprövningen borde ha kunnat leda till att A-C.K. fått ett för henne lämpligt arbete där. Emellertid synes arbetet där inte ha fått det innehåll som man först tänkt sig utan övergått till att främst avse den för henne mindre lämpliga uppgiften att hantera journaler. Utredningen ger inte något klart besked om varför det blev så. Det intryck som arbetsdomstolen bibringats är dock att man på landstingets sida kunde ha verkat mer aktivt för att genomföra denna arbetsprövning på det sätt som avsetts. Möjligen hade ett mer aktivt agerande från landstingets sida kunnat leda till att A-C.K. placerades där.

Såvitt framkommit har landstinget erbjudit A-C.K. endast något enstaka omplaceringsalternativ. Ett erbjudande om arbete som undersköterska har enligt vad utredningen visar framförts under rehabiliteringsutredningen. Det är däremot oklart hur detta förslag bemöttes. Enligt landstinget gjorde detta förslag A-C.K. upprörd och landstinget har av den anledningen inte därefter närmare utrett möjligheterna att finna en lämplig underskötersketjänst. A-C.K. har uppgett att hon inte själv avböjde detta erbjudande men att en facklig företrädare ansåg att sådant arbete var förnedrande för en sjuksköterska. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte anses visat att A-C.K. avböjt att arbeta som undersköterska. Någon utredning om A-C.K:s möjligheter att utföra undersköterskearbete har inte förebringats. Landstinget borde enligt arbetsdomstolens mening ytterligare ha undersökt A-C.K:s inställning till och möjligheter att arbeta som undersköterska.

Ett andra erbjudande – ett arbete som sjuksköterska vid en dagavdelning – synes ha avsett endast arbetsprövning och dessutom ha gällt arbetsuppgifter som redan på förhand med stor sannolikhet kunde bedömas vara alltför fysiskt krävande för A-C.K.

Utredningen visar vidare att det inom sjukvårdsområdet har funnits en del lediga tjänster under de senaste åren. Några av de arbetsuppgifter det varit fråga om har A-C.K. tydligen inte varit behörig eller lämpad för. Således krävs det för bl.a. anställning som sjuksköterska vid anestesikliniken och intensivvårdsavdelningen (IVA) viss vidareutbildning som A-C.K. saknar och hon har inte heller kunnat komma ifråga för anställning som avdelningsföreståndare. Andra befattningar måste antas vara alltför fysiskt krävande för att hon skall ha förutsättningar att klara av dem. Detta gäller exempelvis arbete som sjuksköterska vid kirurg/akutmottagningen och vid den allvårdsavdelning som tillskapades i början av 1994. Beträffande vissa andra lediga sjukskötersketjänster ger utredningen inte något besked om huruvida de är sådana att de kan passa A-C.K. Detta gäller t.ex. i januari och april 1995 utannonserade anställningar tillsvidare som sjuksköterska, ett ca ettårigt vikariat hösten 1995 vid geriatrik- och rehabiliteringsavdelningen, deltidsvikariat vid allvårdsavdelningen. Kort tid efter uppsägningen av A-C.K. utlystes också ett vikariat som kassabiträde och receptionist i kassan hos Kiruna primärvård; de därvid beskrivna arbetsuppgifterna synes i stor utsträckning vara likartade med dem A-C.K. utför hos Sjukgymnasterna.

Från landstingets sida har framhållits att A-C.K. inte sökt, eller anmält intresse för, flera av de arbeten som funnits lediga. Rekryteringen till dessa befattningar har, enligt vad som upplysts, gått till så att personalen fått kännedom om lediga arbeten internt via sjukhusets anslagstavlor. Enbart ett sådant ledigkungörande är inte tillräckligt för att arbetsgivaren skall anses ha uppfyllt sina skyldigheter (jfr AD 1987 nr 93 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Landstinget borde åtminstone ha gjort A-C.K., som inte ens fanns på sjukhuset, uppmärksam på att befattningarna var lediga. Det är möjligt att landstingets bedömningar, att A-C.K. inte skulle klara av dessa arbeten eller att hon inte skulle ha varit intresserad, är riktiga. Eftersom landstinget inte undersökt saken genom kontakter med A-C.K., går detta dock inte att bedöma med säkerhet.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner arbetsdomstolen att det föreligger sådan oklarhet beträffande frågan om omplacering hade kunnat ske att landstinget inte kan anses ha fullgjort sin skyldighet enligt 7 § anställningsskyddslagen. Landstinget har alltså inte haft saklig grund för uppsägningen av A-C.K. Förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas och A-C.K. bör tillerkännas ett skäligt allmänt skadestånd. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek måste beaktas att landstinget gjort åtskilliga ansträngningar för att finna lämpliga arbetsuppgifter åt henne. Skadeståndet bör bestämmas till 40 000 kr.

Vid denna utgång skall landstinget ersätta förbundet dess rättegångskostnader. Tvist råder inte om den yrkade ersättningens skälighet.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att landstingets uppsägningen av A-C.K. är ogiltig.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Norrbottens län att till A-C.K. utge allmänt skadestånd med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 27 september 1996 tills betalning sker.

3. Landstinget i Norrbottens län skall ersätta Vårdförbundet SHSTF för rättegångskostnader med nittiofyratusenfyrahundratrettioen (94 431) kr, varav 63 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1997‑06‑11, målnummer A‑197‑1996

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Örjan Härneskog