: : : :

AD 1997 nr 33 – Prejudikat med Sören Öman

Sammanfattning :

En kammarrätt beslutar och verkställer uppsägningar på grund av arbetsbrist av 52 arbetstagare. Beslutet föregås av förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen. Efter uppsägningarna beslutar och verkställer kammarrätten vid skilda tillfällen uppsägning på grund av arbetsbrist av ytterligare fyra arbetstagare. Fråga huruvida kammarrätten varit skyldig att inför de senare uppsägningarna ta initiativ till förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Även fråga om brott mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En kammarrätt beslutar och verkställer uppsägningar på grund av arbetsbrist av 52 arbetstagare. Beslutet föregås av förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen. Efter uppsägningarna beslutar och verkställer kammarrätten vid skilda tillfällen uppsägning på grund av arbetsbrist av ytterligare fyra arbetstagare. Fråga huruvida kammarrätten varit skyldig att inför de senare uppsägningarna ta initiativ till förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Även fråga om brott mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 31/96 | A 32/96 | A 108/96 | A 109/96 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6offentlig arbetsgivare / tjänsteman ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

Sören Öman *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

Kommunförbundet

 [] *

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

Saco

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 11 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet | 12 § lagen (1994:260) om offentlig anställning

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1978 nr 91 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1996 nr 48

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar staten genom Domstolsverket att utge allmänt skadestånd i enlighet med det följande, nämligen

a) till M.Ö. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 mars 1996 tills betalning sker,

b) till C.H. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 mars 1996 tills betalning sker,

c) till M.F. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 juni 1996 tills betalning sker,

d) till T.L. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 juni 1996 tills betalning sker, samt

e) till Jusek med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 10 000 kr från den 11 mars 1996 och på 30 000 kr från den 4 juni 1996, allt tills betalning sker.

2. M.Ö., C.H., M.F. och T.L. förbehålls rätt att yrka ersättning för den ekonomiska skada som de till följd av brott mot 3 § TurA-S i samband med uppsägningen kan komma att drabbas av i framtiden.

3. Staten genom Domstolsverket förpliktas att ersätta Jusek för rättegångskostnader med åttioentusenåttahundratrettioen (81 831) kr, varav 80 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 196 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1997 nr 33 – Prejudikat med Sören Öman ) :

AD 1997 nr 33 – Prejudikat med Sören Öman

Parter ( Statliga sektorn ): JUSEK mot Staten genom Domstolsverket

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Michaël Koch, Sören Öman, Karin Isacsson, Ola Bengtson, Ulf Perbeck, Sven Kinnander och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare : Erik Mosesson

AD 1997 nr 33 – Prejudikat med Sören Öman    Dom den 19 mars 1997 – Direktstämt mål

Sökord : Förhandlingsskyldighet | Offentlig anställning | Primär förhandling | Statliga sektorn | TurA-S | Turordning vid uppsägning | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 11 § medbestämmandelagen | Lagen (1994:260) om offentlig anställning

Rättsfall : AD 1978 nr 91 | AD 1996 nr 48

Parter:

JUSEK

mot

Staten genom Domstolsverket

I lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) föreskrivs bl.a. följande.

12 § Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- och förvaltningsuppgifter.

Mellan Jusek och staten gäller flera kollektivavtal, däribland Avtal om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S). I 3 § TurA-S anges följande.

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

För budgetåret 1995/96 tilldelades Kammarrätten i Jönköping mindre medel än vad kammarrätten hade begärt. Kammarrätten övervägde därför att säga upp personal. Mot den bakgrunden hölls den 3 juli 1995 lokal förhandling och den 9 augusti samma år central s.k. primär förhandling enligt medbestämmandelagen mellan å ena sidan staten och å andra sidan arbetstagarorganisationerna Jusek och ST-Domstol. Den 23 augusti 1995 och den 6 september samma år hölls åter igen mellan parterna lokal respektive central sådan förhandling.

Den 17 oktober 1995 sade Kammarrätten i Jönköping upp samtliga dåvarande s.k. icke ordinarie domare som var assessorer i kammarrätten, nämligen 52 arbetstagare. Uppsägningarna, som motiverades av arbetsbrist (medelsbrist), ledde till tvist mellan Jusek och staten genom Domstolsverket dels i frågan huruvida kammarrätten hade saklig grund för alla uppsägningarna, dels i frågan huruvida kammarrätten vid uppsägningarna hade följt turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S. Tvisten blev föremål för prövning i arbetsdomstolen (mål nr A 255/95). Domstolens dom i det målet meddelades den 24 april 1996 (domen 1996 nr 48).

Den 14 december 1995 sade Kammarrätten i Jönköping upp assessorn M.Ö. Den 16 januari 1996 blev assessorn C.H. uppsagd av kammarrätten. Assessorn M.F. sades upp av kammarrätten den 13 februari 1996. Den 10 april samma år sade kammarrätten upp assessorn T.L. Även de nu nämnda fyra arbetstagarna, som är medlemmar i Jusek, blev uppsagda på grund av arbetsbrist (medelsbrist), och uppsägningarna skedde i anslutning till att arbetstagarna erhöll sina respektive assessorsförordnanden. Vid tidpunkten för de i arbetsdomstolens mål nr A 255/95 omtvistade uppsägningarna den 17 oktober 1995 hade alltså M.Ö., C.H., M.F. eller T.L. ännu inte förordnats till kammarrättsassessor.

Till följd av uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. har tvist uppkommit mellan parterna. Efter tvisteförhandlingar har Jusek vid arbetsdomstolen väckt talan mot staten genom Domstolsverket (mål nr A 31/96 avseende C.H., mål nr A 32/96 rörande M.Ö., mål nr A 108/96 gällande M.F. och mål nr A 109/96 angående T.L.) och därvid – såsom förbundets ståndpunkter slutligt bestämts – hävdat sammanfattningsvis att kammarrätten i samband med uppsägningarna bröt mot turordningsbestämmelserna i 3 § TurA-S samt underlät att uppfylla sin skyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen att ta initiativ till förhandling med förbundet.

Jusek har mot denna bakgrund yrkat

dels att arbetsdomstolen förpliktar staten genom Domstolsverket att för brott mot 3 § TurA-S till envar av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. utge 50 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker samt förbehåller var och en av dem rätt att yrka ersättning för den ekonomiska skada som de kan drabbas av i framtiden,

dels att arbetsdomstolen förpliktar staten genom Domstolsverket att för brott mot 11 § medbestämmandelagen i samband med de aktuella fyra uppsägningarna till Jusek utge för vart och ett av dessa brott 10 000 kr, eller tillhopa 40 000 kr, i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

dels, såvitt avser vart och ett av målen nr A 108/96 och A 109/96, att arbetsdomstolen förpliktar staten genom Domstolsverket att för brott mot 3 § TurA-S till Jusek utge 40 000 kr, eller sammanlagt 80 000 kr, i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Staten har bestritt samtliga yrkanden och har förklarat sig inte vitsorda något skadeståndsbelopp. Staten har även hemställt att eventuellt skadestånd måtte jämkas. Mot ränteyrkandena och förbehållsyrkandena som sådana har staten förklarat sig inte ha någon erinran.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Staten har i anslutning därtill yrkat att rättegångskostnaderna kvittas, om Jusek skulle anses som vinnande part i målen.

Stämning i målen delgavs med staten den 11 mars 1996 (mål nr A 31/96 och A 32/96) respektive den 4 juni samma år (mål nr A 108/96 och A 109/96). – Domstolen har beslutat att målen skall handläggas i en rättegång.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Jusek

Bakgrund

Den som antas till och påbörjar utbildning till domare i någon av de fyra kammarrätterna i landet, t.ex. Kammarrätten i Jönköping, benämns kammarrättsfiskalsaspirant. Om en fiskalsaspirants aspiranttjänstgöring har godkänts förordnas han eller hon till fiskal. Fiskalen förordnas senare att tjänstgöra som länsrättsfiskal vid länsrätt. Tjänstgöringen där skall pågå minst ett år, varefter fiskalen normalt återgår till kammarrätten för adjunktionstjänstgöring. Fiskalen kommer då att arbeta som adjungerad ledamot på avdelning i kammarrätten och kallas då t.f. kammarrättsassessor. Adjunktionstjänstgöringen skall pågå minst nio månader. Om denna godkänns, förordnas vederbörande till kammarrättsassessor och har därmed avslutat sin utbildning till domare.

Sommaren 1995 bedömde Kammarrätten i Jönköping att det på grund av medelstilldelningen för budgetåret 1995/96 förelåg övertalighet vad gällde samtliga assessorer i kammarrätten. Mot bakgrund av bestämmelserna i 15 § medbestämmandelagen lämnade kammarrätten den 3 juli information till Jusek om detta. I informationen uppgavs att antalet assessorer per den 1 juli var 50. Den 8 september 1995 beslutade kammarrätten att på grund av arbetsbrist (medelsbrist) säga upp samtliga där anställda assessorer. Uppsägningarna verkställdes den 17 oktober samma år. De uppsagda arbetstagarna ingick i en av kammarrätten fastställd turordningskrets som bestod av enbart assessorer. I kammarrättens beslut den 8 september angavs vidare att de arbetstagare som ingick i en annan av kammarrätten fastställd turordningskrets, som benämndes utbildningskretsen och bestod av fiskalsaspiranter och fiskaler samt adjungerade ledamöter (t.f. assessorer), skulle komma att sägas upp successivt allteftersom de uppnådde assessorskompetens. Enligt beslutet skulle uppsägningar genomföras på detta sätt till dess kammarrättens budgetsituation hade normaliserats eller regeringen beslutade annat. Uppsägningarna den 17 oktober ledde till en tvist som avgjordes genom arbetsdomstolens dom den 24 april 1996 (domen 1996 nr 48).

M.Ö. avslutade i december 1995 sin utbildning till assessor i Kammarrätten i Jönköping. Motsvarande tidpunkter för C.H., M.F. och T.L. var januari, februari respektive april 1996. Under åberopande av arbetsbrist (medelsbrist) sade kammarrätten upp M.Ö. den 14 december 1995, C.H. den 16 januari 1996, M.F. den 13 februari 1996 och T.L. den 10 april 1996. Efter uppsägningstid kom anställningarna att upphöra den 30 juni, den 31 juli, den 31 oktober respektive den 31 december, allt år 1996.

Vissa bestämmelser om kammarrätt, m.m.

Grundläggande bestämmelser om kammarrätt finns i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (domstolslagen). Dessutom gällde under den tid som är aktuell i målen förordningen (1979:571) med kammarrättsinstruktion. För Kammarrätten i Jönköping finns även en arbetsordning som är fastställd den 3 december 1982.

Enligt 8 § domstolslagen prövar kammarrätt överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos domstolen samt vissa mål och ansökningar i övrigt. I 10 § samma lag sägs att det i kammarrätt skall finnas kammarrättspresident, en eller flera kammarrättslagmän samt kammarrättsråd. Samtliga dessa domare är ordinarie domare som är anställda med fullmakt och därför inte kan sägas upp t.ex. på grund av arbetsbrist. I 2 § kammarrättsinstruktionen föreskrivs att en kammarrätt skall vara organiserad med kammarrättspresident, kammarrättslagmän, kammarrättsråd som tillika är vice ordförande på avdelning, kammarrättsråd, kammarrättsassessorer, kammarrättsfiskaler och kammarrättsfiskalsaspiranter och andra anställda i enlighet med vad som har beslutats av regeringen eller Domstolsverket samt ytterligare personal om det behövs och medel därtill finns tillgängliga.

En kammarrätt arbetar i sin dömande verksamhet på avdelningar, som består av ordinarie domare som ledamöter. Till en avdelning hör presidenten eller lagman som ordförande, ett kammarrättsråd som vice ordförande samt kammarrättsråd i övrigt. I den utsträckning som det har förordnats består en avdelning även av en eller flera kammarrättsassessorer eller andra adjungerade ledamöter. Till adjungerad ledamot kan förordnas bl.a. den som har förordnats till kammarrättsfiskal och som därefter har tjänstgjort sammanlagt minst ett år som länsrättsfiskal, tingsfiskal, rådman eller lagman. Kammarrätt får för ett visst mål eller för viss sammanträdesdag till adjungerad ledamot förordna kammarrättsfiskal som inte uppfyller nyssnämnda föreskrifter, om det inte finns någon annan ledamot att tillgå.

Brott mot 3 § TurA-S

Regler angående en inom det statliga området vidtagen uppsägning på grund av arbetsbrist finns dels i anställningsskyddslagen och i LOA, dels i TurA-S och i Avtalet om trygghetsfrågor. Vad gäller anställningsart och anställningstrygghet finns det varken i lagstiftningen eller i avtalen någonting som skiljer mellan kammarrättsassessorer å ena sidan och t.f. kammarrättsassessorer å den andra. Båda kategorierna är tillsvidareanställda s.k. icke ordinarie domare och kan sägas upp på grund av arbetsbrist. Att staten har ett utbildningsansvar för t.f. assessorerna innebär inte att det föreligger hinder mot att säga upp dem.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist har en statlig arbetsgivare att i stället för turordningsbestämmelserna i nuvarande 22 § andra stycket anställningsskyddslagen tillämpa motsvarande regler i 3 § TurA-S. Arbetsgivaren skall sålunda dels enligt TurA-S bestämma kretsen av de arbetstagare som kan komma att sägas upp och dels enligt 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen fastställa den inbördes turordningen mellan dessa arbetstagare. Enligt 3 § TurA-S skall turordningskretsen omfatta arbetstagare hos myndigheten på orten som har arbetsuppgifter som är ”i huvudsak jämförbara” med de arbetsuppgifter som arbetsbristen avser. Dessa arbetstagare skall enligt 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen och 10 § TurA-S placeras i turordning efter varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, staten. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde till anställning i förhållande till arbetstagare med kortare anställningstid. Enligt 5 § TurA-S får arbetsgivare och berörd lokal arbetstagarorganisation träffa kollektivavtal om turordningskretsarnas omfattning. Något sådant avtal har inte träffats mellan Kammarrätten i Jönköping och Jusek.

Vad gäller trygghetsfrågor på det statliga området är det statliga trygghetsavtalet den 10 november 1989 av särskild betydelse. Av detta avtal framgår att parterna – dvs. numera Arbetsgivarverket och bl.a. SACO – är ense om att vid uppsägning på grund av arbetsbrist parterna skall försöka uppnå konkreta lösningar anpassade efter varje situation och individ. Dessa åtgärder är hänförliga till den information som arbetsgivaren skall ge trygghetsstiftelsen senast när turordningslistan är färdigställd enligt 6 § TurA-S.

Turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S leder sitt ursprung till 41 § statstjänstemannalagen (1965:274). Lagbestämmelsen infördes med anledning av 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att olika sätt att avgränsa turordningskretsarna för statstjänstemän diskuterades och att departementschefen stannade för en lösning som innebar att turordningslistan skulle omfatta tjänstemän med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, dvs. sådana arbetsuppgifter som i stort sett är av samma beskaffenhet. Några uttalanden därutöver om innebörden av lagbestämmelsen gjordes inte i lagstiftningsärendet. Motsvarande bestämmelse har sedermera tagits in i 3 § TurA-S.

Jusek hävdar att bestämmelsen i TurA-S bygger på anställningsskyddslagens grundläggande regler om turordning vid uppsägning till följd av arbetsbrist. Detta innebär att ju snävare man tolkar det i avtalsbestämmelsen använda uttrycket ”i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter”, desto mer uttunnat blir det skydd för anställningen som arbetstagare med längre anställningstid har. Uttrycket bör därför tolkas relativt vidsträckt. I samma riktning talar det förhållandet att arbetsgivarens intresse av en väl fungerande verksamhet tas till vara genom kravet på att arbetstagare som endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Enligt Jusek hade och har assessorer och t.f. assessorer inbördes i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter enligt 3 § TurA-S. När M.Ö., C.H., M.F. och T.L. sades upp på grund av arbetsbrist skulle därför rätteligen var och en av dem ha ingått i en turordningskrets bestående av de assessorer och de t.f. assessorer som vid respektive uppsägningstidpunkt var anställda i Kammarrätten i Jönköping.

Till stöd för sin uppfattning i turordningsfrågan vill Jusek anföra även följande.

Såväl assessor som t.f. assessor är i kammarrätt skyldig att ansvara för arbete på egen rotel. Båda arbetstagarkategorierna handhar och ansvarar för kommunicering och beredning av mål och ärenden för avgörande. De föredrar mål och ärenden och lämnar förslag till avgörande samt deltar i den dömande verksamheten såvitt gäller alla slags mål och ärenden. Det förekommer ingen begränsning vad gäller typerna av eller antalet mål och ärenden som tilldelas assessor och t.f. assessor; möjligen förekommer det dock att enbart ordinarie domare handlägger fastighetstaxeringsmål. Vid handläggningen av mål och ärenden samt i den dömande verksamheten har såväl assessor som t.f. assessor samma självständiga ställning och tjänsteansvar som ordinarie domare.

Turordningsregeln i 3 § TurA-S innebär enligt Juseks mening att endast de faktiska arbetsuppgifterna skall vara avgörande vid bedömningen av om en assessor och en t.f. assessor inbördes har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter eller ej. Som Jusek redan anfört leder en sådan prövning till att respektive arbetstagarkategori skall anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall därför en t.f. assessor som har kortare anställningstid hos staten än en assessor sägas upp före assessorn. Vid de i förevarande mål aktuella uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. fanns det vid respektive uppsägningstidpunkt t.f. assessorer i Kammarrätten i Jönköping som hade kortare anställningstid än den assessor som de facto sades upp. Sålunda fanns det vid uppsägningen av M.Ö. sju t.f. assessorer som hade kortare anställningstid än hennes. När C.H. blev uppsagd fanns det tre t.f. assessorer i kammarrätten vilka hade kortare anställningstid. Vid tidpunkten för uppsägningen av M.F. hade kammarrätten fem t.f. assessorer med kortare anställningstid än hennes. Och när T.L. sades upp fanns i kammarrätten fyra t.f. assessorer vilka hade kortare anställningstid än hans.

Som antytts i det föregående har kammarrätten i och för sig en roll vad gäller utbildning av domare. Författningsregleringen på det området är dock begränsad. I 10 § kammarrättsinstruktionen föreskrivs att ordförande enligt de riktlinjer som kammarrätten beslutar skall se till att kammarrättsfiskalsaspiranterna och kammarrättsfiskalerna får en allsidig och utvecklande utbildning m.m. Mot bakgrund av denna reglering har staten utfärdat bestämmelser om utbildning av icke ordinarie domare. Det finns emellertid inga föreskrifter om att en kammarrätt är skyldig att utbilda ett visst antal domare per år. Varje kammarrätt beslutar själv om och i så fall hur många fiskalsaspiranter som skall anställas och därigenom ges möjlighet att utbilda sig till först fiskal och därefter assessor. Utbildning till domare är enligt Jusek inte något ändamål i sig utan syftar till att få fram tillräckligt många kompetenta, ordinarie domare. I en situation där det anses råda överskott av assessorer och uppsägning av sådana kommer i fråga finns det därför inte skäl att, under åberopande av statens ansvar för utbildning av domare och med tillämpning av 12 § LOA eller grunderna för det lagrummet, från uppsägning undanta exempelvis t.f. assessorer därför att dessa genomgår denna utbildning. Det nu anförda gäller enligt Jusek både med avseende på turordningskretsarnas omfattning och när den enskilde arbetstagarens plats i turordningen bestäms.

Det har redan framgått att Kammarrätten i Jönköping var av den uppfattningen att assessorerna ingick i en egen turordningskrets. Med kammarrättens tillämpning av 3 § TurA-S kom inte någon uppsägning av t.f. assessorer att bli aktuell den 17 oktober 1995 eller vid de fyra senare verkställda uppsägningstillfällen som förevarande mål handlar om. Vid envar av de senare uppsägningarna ingick M.Ö., C.H., M.F. respektive T.L. i en ”enmansturordningskrets”. Det fanns i kammarrätten inte några andra assessorer vid de respektive uppsägningstidpunkterna. Med en korrekt tillämpning av 3 § TurA-S och 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen skulle emellertid inte någon av de fyra ha behövt sägas upp, eftersom det vid uppsägningstidpunkten fanns t.f. assessorer med kortare anställningstid än den uppsagdes.

Enligt Juseks mening bröt alltså kammarrätten mot turordningsregeln i 3 § TurA-S vid uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. respektive T.L. Staten är därför skyldig att betala allmänt skadestånd till var och en av arbetstagarna. De skall även förbehållas rätt att senare yrka skadestånd av staten för den ekonomiska skada som han eller hon kan komma att drabbas av i framtiden. Till följd av brotten mot 3 § TurA-S är staten vidare skyldig att utge allmänt skadestånd till Jusek. Jusek yrkar sådant skadestånd såvitt avser uppsägningarna av M.F. och T.L.

Brott mot medbestämmandelagen

Mellan parterna föreligger även tvist i frågan huruvida staten brutit mot primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen. I den delen har Jusek följande att anföra.

Av 11 § medbestämmandelagen följer att, i en situation där det kan bli aktuellt med uppsägning på grund av arbetsbrist, arbetsgivaren skall på eget initiativ påkalla och genomföra förhandling med kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisation. Detta skall ske innan arbetsgivaren fattar och verkställer sitt beslut. En uppsägning är således en, som det uttrycks i lagtexten i 11 §, viktigare förändring av arbets- och anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen. Enligt 15 § medbestämmandelagen skall arbetsgivaren i samband med förhandlingen inför beslutet om uppsägning på grund av arbetsbrist i god tid till motparten överlämna skriftlig information bl.a. om skälet till de planerade uppsägningarna, antalet arbetstagare som avses bli uppsagda, antalet arbetstagare som normalt sysselsätts och vilka kategorier de tillhör och den tidsperiod under vilken uppsägningarna är avsedda att verkställas.

Den 3 juli 1995 lämnade Kammarrätten i Jönköping skriftlig information enligt 15 § medbestämmandelagen till Jusek-föreningen och till ST-Domstol. Av informationen framgick att medelstilldelningen för budgetåret 1995/96 skulle minska och att enligt kammarrättens mening verksamheten inledningsvis måste förändras på det sättet att samtliga assessorer sades upp. I informationen meddelade kammarrätten vidare att medelstilldelningen avseende löner täckte en organisation som omfattade fem dömande avdelningar och en administrativ avdelning. De dömande avdelningarna skulle enligt kammarrätten bemannas med en lagman, ett kammarrättsråd tillika vice ordförande, tre kammarrättsråd, en t.f. assessor, två aspiranter/fiskaler och ett kansli. Enligt informationen berördes samtliga assessorer i kammarrätten vid tidpunkten för uppsägningarna. Per den 1 juli 1995 uppgick antalet assessorer till femtio. Kammarrätten utgick enligt informationen från att uppsägningarna kom att verkställas senast den 1 september samma år. Det kan inskjutas att M.Ö., C.H., M.F. och T.L. inte ingick i den grupp assessorer som enligt den sålunda lämnade informationen skulle sägas upp.

Samma dag som kammarrätten lämnade information enligt 15 § medbestämmandelagen, alltså den 3 juli 1995, fick alla assessorer, fiskaler och fiskalsaspiranter en skrivelse från kammarrätten. I denna beskrevs bristen på lönemedel och angavs att kammarrätten inte såg någon annan möjlighet än att förbereda uppsägningar. Den övertalighet som förelåg i kammarrätten per den 1 juli 1995 omfattade enligt skrivelsen ”samtliga assessorer”. I skrivelsen sades vidare att kammarrätten och Jusek hade inlett medbestämmandeförhandlingar om vilken eller vilka turordningskretsar som skulle gälla för den icke ordinarie juristpersonalen samt att, när turordningskretsarna hade bestämts, varje arbetstagare som var berörd skulle tillfrågas om sin sammanlagda anställningstid hos staten och att beslut om uppsägningar skulle fattas tidigast i mitten av augusti 1995.

Den 3 juli 1995 inleddes och avslutades förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen mellan å ena sidan Kammarrätten i Jönköping företrädd av presidenten J.F. och avdelningsdirektören I.E-L. och å andra sidan dels Jusek-föreningen vid kammarrätten företrädd av kammarrättsrådet B.V.S., dels ST-Domstol. Från arbetsgivarsidan angavs vid förhandlingen att man ansåg att de icke ordinarie juristerna skulle delas in i två turordningskretsar: den ena omfattade de jurister som var under utbildning, nämligen fiskalsaspiranter, fiskaler och adjunkter (t.f. assessorer), medan den andra kretsen omfattade assessorer. Enligt kammarrätten skulle samtliga arbetstagare i den senare kretsen sägas upp. Jusek yrkade vid förhandlingen att samtliga jurister som inte var anställda med s.k. fullmakt, alltså alla icke ordinarie domare, skulle ingå i en gemensam turordningskrets. Jusek förklarade dock att undantag eventuellt kunde göras för aspiranterna så att dessa fick fullfölja sin utbildning till fiskal. Kammarrätten vidhöll sin uppfattning att den icke ordinarie juristpersonalen skulle delas in i två turordningskretsar. Förhandlingen avslutades med att Jusek påkallade central förhandling. Det bör understrykas att förhandlingen den 3 juli inte rörde frågan om arbetsbrist beträffande M.Ö., C.H., M.F. eller T.L. De ingick då inte i den av kammarrätten föreslagna turordningskrets där det enligt kammarrätten förelåg arbetsbrist.

Den centrala medbestämmandeförhandlingen genomfördes och avslutades den 9 augusti 1995. Ämnet för den förhandlingen var om en eller två turordningskretsar skulle bildas enligt 3 § TurA-S. Parterna vidhöll och argumenterade för sina respektive ståndpunkter i frågan om en eller två turordningskretsar skulle bildas vad gällde de icke ordinarie domarna. Jusek begärde också att kammarrätten skulle avvakta med att säga upp assessorer, för att olika insatser för att minimera uppsägningarna skulle kunna genomföras. Vidare upprepade Jusek att förbundet kunde tänka sig att, om kammarrätten accepterade en gemensam turordningskrets för de icke ordinarie domarna, fiskalsaspiranterna undantogs från denna krets. Eftersom parterna inte kunde enas vare sig i frågan om turordningskretsarnas utseende eller i frågan om att begränsa uppsägningarna av samtliga assessorer, avslutades även den centrala förhandlingen i oenighet. Också denna var, förutom diskussionerna om en eller två turordningskretsar, begränsad till de assessorer som enligt kammarrätten skulle sägas upp. Med andra ord rörde förhandlingen inte M.Ö., C.H., M.F. och T.L.

Nästa primärförhandling enligt medbestämmandelagen genomfördes den 23 augusti 1995 och var påkallad av kammarrätten. Ämnet för den förhandlingen var ”uppsägning av assessorer: tidpunkt, antal och turordningslista”. Kammarrätten, som även denna gång företräddes av presidenten J.F. och avdelningsdirektören I.E-L., meddelade vid förhandlingen att den nu slutligt hade beslutat att de icke ordinarie domarna skulle delas in i två turordningskretsar, dvs. en krets för de jurister som var under utbildning – aspiranter, fiskaler och adjunkter (t.f. assessorer) – och en krets för assessorerna. Kammarrätten stod fast vid att det förelåg övertalighet i den senare kretsen. Vidare upplyste arbetsgivarsidan att Domstolsverket på kammarrättens begäran hade upprättat en sammanställning över assessorernas statliga anställningstid. Sammanställningen hade efter vissa justeringar legat till grund för en turordningslista. Vid förhandlingen överlämnades listan till Juseks företrädare, och den fogades som bilaga till förhandlingsprotokollet. I listan angavs 52 assessorer som kammarrätten hade för avsikt att säga upp. Presidenten J.F. meddelade vid förhandlingen att alla de arbetstagare som fanns med på listan skulle komma att sägas upp den 30 september 1995. I listan fanns inte M.Ö., C.H., M.F. eller T.L. angivna.

Vid förhandlingen den 23 augusti anförde Jusek att det inte förelåg någon skälig anledning att säga upp assessorer över huvud taget. Förbundet hävdade att alla åtgärder för att försöka få till stånd en alternativ sysselsättning för assessorerna måste vara genomförda innan några uppsägningar kunde diskuteras. Presidenten J.F. redovisade vid förhandlingen de negativa besked om anställningar utom kammarrätten som man hade fått från bl.a. skattemyndigheten. Arbetsgivarsidan uppgav även att kammarrätten den 16 augusti 1995 hade underrättat trygghetsstiftelsen om de förväntade uppsägningarna och att kammarrätten den 18 augusti samma år – i enlighet med 6 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, den s.k. främjandelagen – hade varslat Länsarbetsnämnden i Jönköpings län om driftsinskränkning.

Det har sedermera kommit till Juseks kännedom att underrättelsen till trygghetsstiftelsen avsåg de 52 assessorer som kom att sägas upp den 17 oktober och att motsvarande gällde varslet till länsarbetsnämnden samt att det på en särskild blankett som bifogades varslet till nämnden upplystes att totalt 53 assessorer berördes av uppsägning och att den första berörda assessorn lämnade kammarrätten den 1 maj 1996. I blanketten angav kammarrätten vidare att ytterligare uppsägningar av icke ordinarie jurister skulle ske successivt allteftersom de uppnådde assessorskompetens och att på litet sikt även administrativ personal kunde komma att sägas upp. De varselhandlingarna som kammarrätten sålunda sände till länsarbetsnämnden fick Jusek genom B.V.S. del av först i januari 1997. Det bör även nämnas dels att kammarrätten inte förrän den 11 januari 1996 underrättade trygghetsstiftelsen respektive länsarbetsnämnden om att M.Ö. blivit uppsagd månaden innan, dels att varken underrättelsen den 16 augusti 1995 till trygghetsstiftelsen eller varslet den 18 samma månad till länsarbetsnämnden rörde M.Ö., C.H., M.F. eller T.L.

Medbestämmandeförhandlingen den 23 augusti avslutades i oenighet, och Jusek påkallade central förhandling. Den centrala förhandlingen ägde rum den 6 september. Ämnet var då detsamma som vid den lokala förhandlingen. På nytt förhandlade parterna alltså dels om frågan huruvida det skulle vara en eller två turordningskretsar, dels om frågan huruvida det var ekonomiskt berättigat att säga upp de 52 assessorerna. En turordningslista vari assessorerna namngavs fogades som bilaga till protokollet från förhandlingen. Kammarrätten ansåg alltjämt att de icke ordinarie domarna skulle delas in i två turordningskretsar och att assessorerna skulle sägas upp i oktober. Jusek förklarade vid förhandlingen att förbundet godkände listan över kammarrättens samtliga assessorer med reservation för de eventuella förändringar i den inbördes turordningen som kunde följa av att det kom fram uppgifter om att någon assessor hade ytterligare statlig anställningstid, passerade en åldersgräns av betydelse etc. Jusek motsatte sig dock fortfarande att 52 assessor sades upp och förklarade att förbundet ansåg att de åtgärder som hade vidtagits för att minska övertaligheten borde få hinna verka innan uppsägningarna genomfördes. Vid förhandlingen den 6 september fick Jusek för första gången höra att arbetsgivaren hade för avsikt att efter uppsägningarna av de 52 assessorerna säga upp ytterligare personal. J.F. anförde att den övertalighet som förelåg avseende assessorerna berörde även blivande assessorer och att de jurister som ingick i den s.k. utbildningskretsen skulle komma att sägas upp successivt allteftersom de uppnådde assessorskompetens. De icke ordinarie domarna som framgent blev förordnade till assessorer kom, fortsatte J.F., med andra ord att placeras in på den ursprungliga turordningslistan, och detta skulle ske till dess kammarrättens budgetsituation hade normaliserats eller regeringen hade beslutat annat. Jusek-företrädaren B.V.S. uppfattade detta J.F:s anförande som en avsiktsförklaring från arbetsgivarsidan. Däremot ansåg B.V.S. inte att själva förhandlingen den 6 september rörde även frågan om dessa eventuella framtida uppsägningar. Juseks och B.V.S:s förhoppning var vid denna förhandling liksom annars att kammarrätten, t.ex. på grund av ett beslut från regeringen om extra medel till kammarrätten, skulle kunna avbryta uppsägningsförfarandet och således underlåta att säga upp några jurister över huvud taget. Vidare förutsatte B.V.S. att kammarrätten skulle ta initiativ till primärförhandling, om det senare blev fråga om uppsägningar av andra arbetstagare än de 52 assessorer som hade angetts vid förhandlingen.

Som redan framgått beslutade kammarrätten den 8 september 1995 att fastställa två turordningskretsar med icke ordinarie domare – en utbildningskrets och en krets för assessorer – och att arbetsbrist förelåg i den senare. Beslutet antecknades i kammarrättens minnesbok. Enligt detta skulle samtliga assessorer som fanns på turordningslistan per den 30 september 1995 sägas upp under oktober. I beslutet angavs vidare att de jurister som ingick i utbildningskretsen skulle sägas upp successivt allteftersom de uppnådde assessorskompetens. Kammarrätten skrev den 22 september 1995 till assessorerna, fiskalerna och aspiranterna och meddelade att kammarrätten nödgades fullfölja sina uppsägningsplaner, varför samtliga 52 assessorer som fanns på turordningslistan skulle sägas upp under oktober månad. I skrivelsen sades vidare att de jurister som ingick i utbildningskretsen successivt skulle sägas upp allteftersom de uppnådde assessorskompetens. Den 17 oktober verkställde kammarrätten de förutskickade uppsägningarna av 52 arbetstagare.

I december 1995 respektive i januari 1996 sade kammarrätten upp M.Ö. och C.H., vilka då nyligen hade förordnats till assessorer. Med anledning av uppsägningarna påkallade Jusek tvisteförhandling den 19 december respektive den 17 januari. I förhandlingsframställningen angav Jusek bl.a. att kammarrätten hade brutit mot de formföreskrifter som gäller vid uppsägning samt yrkade förbundet skadestånd. Tvisteförhandling genomfördes den 23 januari respektive den 15 februari 1996 och avslutades sedan protokollet hade justerats den 26 februari. Vid förhandlingen yrkade Jusek skadestånd bl.a. för brott mot 11 § medbestämmandelagen. Enligt Jusek skulle kammarrätten ha tagit initiativ till primärförhandling innan uppsägningarna beslutades. Tvisteförhandling med anledning av uppsägningarna av M.F. och T.L. ägde rum den 15 maj samma år. Vid den förhandlingen yrkade Jusek även skadestånd för egen del under åberopande av att kammarrätten hade brutit mot 3 § TurA-S. Innan M.F. och T.L. sades upp kände arbetsgivarsidan alltså till Juseks uppfattning i frågan om primärförhandlingsskyldighet.

Vid uppsägning av arbetstagare som tillhör den arbetstagarorganisation som arbetsgivaren har kollektivavtal med är uppsägningen riktad mot den uppsagde. Det är i sådana situationer uppsägningen som utgör en viktigare förändring i den mening som avses i 11 § medbestämmandelagen. Överfört på förevarande mål innebär detta att Kammarrätten i Jönköping skulle på eget initiativ ha påkallat förhandling med Jusek inför var och en av uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L., dvs. vid den respektive tidpunkt när kammarrätten ansåg dem övertaliga. Frågan om arbetsbrist och omplacering i dessa fyra fall skulle ha bedömts med utgångspunkt i förhållandena vid respektive uppsägningstillfälle. Bedömningen skulle alltså inte ske med hänsyn exempelvis till förhållandena vid kammarrättens uppsägningar i oktober 1995 av de dåvarande 52 assessorerna. För iakttagande av primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen var det enligt Jusek inte tillräckligt att kammarrätten vid medbestämmandeförhandlingarna i juli – september 1995 aviserade att t.f. assessorer kom att sägas upp successivt när vederbörande hade blivit förordnad till assessor. Det anförda gäller särskilt som de nu aktuella uppsägningarna inte skedde tidsmässigt nära uppsägningarna den 17 oktober. Det bör även beaktas att arbetsgivarsidan vid medbestämmandeförhandlingarna förklarade att uppsägningar skulle komma att ske successivt och endast under vissa förutsättningar, nämligen att kammarrättens budgetsituation inte hade normaliserats eller regeringen beslutade annat. Den information om kommande uppsägningar som kammarrätten lämnade vid denna tid var enligt Jusek av det slag som avses i 19 § medbestämmandelagen. Det bör också understrykas att den kännedom som den enskilda arbetstagaren själv eventuellt hade i frågan om han eller hon skulle sägas upp inte fritog kammarrätten från skyldigheten att primärförhandla med Jusek inför uppsägningarna.

Sammantaget önskar Jusek säga följande om de medbestämmandeförhandlingar som ägde rum i juli – september 1995. De två första förhandlingstillfällena – den 3 juli och den 9 augusti – handlade om driftsinskränkningen, dvs. medelsbristen och arbetsbristen i stort. Det rörde sig således om det av bestämmelsen i 11 § första stycket första meningen medbestämmandelagen reglerade s.k. verksamhetsfallet. Vid de två senare förhandlingarna – den 23 augusti och den 6 september – var det i stället fråga om det s.k. arbetstagarfallet, som regleras i 11 § första stycket andra meningen medbestämmandelagen. Dessa förhandlingar avsåg de planerade och sedermera genomförda uppsägningarna av de 52 dåvarande assessorerna i kammarrätten. Inte förrän vid den centrala förhandlingen den 6 september förklarade arbetsgivarsidan att kammarrätten hade för avsikt att under vissa förutsättningar säga upp fler arbetstagare allteftersom dessa uppnådde assessorskompetens. De fyra medbestämmandeförhandlingar som genomfördes i juli – september gällde inte de viktigare förändringar som uppsägningarna av medlemmarna M.Ö., C.H., M.F. och T.L. innebar för dem. Ämnet för de förhandlingarna var i stället den medelsbrist/arbetsbrist som ledde till uppsägningarna den 17 oktober 1995 av 52 assessorer och vilka arbetstagare som skulle ingå i den turordningskrets som dessa assessorer hörde till. Enligt kammarrätten förelåg arbetsbrist endast avseende dessa 52 arbetstagare, eftersom de ingick i den turordningskrets i vilken arbetsgivaren ansåg att arbetsbrist var för handen. Förhandlingarna i juli – september 1995 rörde i och för sig även frågan om omplacering till andra kammarrätter eller till andra statliga arbetsplatser och frågan om s.k. outplacementinsatser för de då uppsägningshotade 52 arbetstagarna.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att kammarrätten inför uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. inte uppfyllde primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 § första stycket andra meningen medbestämmandelagen. Staten är därför skyldig att utge allmänt skadestånd till Jusek för fyra fall av brott mot denna skyldighet.

Staten

Upprinnelsen till tvisten

Bakgrunden till såväl den tvist som prövades genom arbetsdomstolens dom 1996 nr 48 som förevarande fyra mål kan i korthet beskrivas på följande vis.

Kammarrätten i Jönköping befann sig år 1995 i en mycket allvarlig ekonomisk situation. Inför det förlängda budgetåret den 1 juli 1995 – den 31 december 1996 förelåg för kammarrättens del en brist som beräknades uppgå till 10,5 milj. kr. Bristen motsvarade uppemot en tredjedel av den totala lönebudgeten för kammarrättens juristpersonal. Underskottet låg utanför varje möjlighet till löpande förvaltningskredit. Om ingen åtgärd hade vidtagits, skulle kammarrättens ställning som självständig förvaltningsmyndighet ha äventyrats.

Det fanns flera orsaker till denna budgetsituation. En var att kammarrätten några år tidigare hade tillförts 18 icke ordinarie domare från den då nedlagda Försäkringsrätten för Södra Sverige, utan att kammarrätten egentligen hade fått ekonomisk kompensation härför. Dessa 18 arbetstagare förblev anställda i kammarrätten. En annan orsak var de allmänna nedskärningar som gjordes i statsbudgeten. Kammarrätten hade för budgetåret 1995/96 behov av ett tillskott om 5,6 milj. kr men drabbades i stället av att anslaget skars ned med 4,4 milj. kr. Som en tredje orsak kan nämnas den nya utbildningen av domare, eller domarbanereformen. Denna ledde till att en arbetstagare som hade antagits till domarutbildning i hovrätt eller kammarrätt blev assessor fortare än vad som hade varit fallet enligt den tidigare utbildningen. De som blev assessorer enligt det nya systemet var emellertid inte lika välutbildade som de som hade förordnats till assessorer enligt den tidigare ordningen, och de var därför inte så attraktiva på arbetsmarknaden. Många av dem stannade – i direkt strid med syftet med den nya domarbanan – kvar i kammarrätten i stället för att i anslutning till assessorsförordnandet övergå från kammarrätten till anställning på annat håll. Till det dåliga budgetläget i kammarrätten bidrog i viss mån också förändringar inom förvaltningsdomstolarna, exempelvis att det i fler måltyper infördes krav på prövningstillstånd i ledet mellan underinstansen och kammarrätten. Sammantaget kan anföras att Kammarrätten i Jönköping per halvårsskiftet 1995 hade omkring 25 assessorer för mycket, vartill kom de assessorer som var tjänstlediga och kunde återgå till kammarrätten för tjänstgöring där.

Kammarrätten övervägde olika alternativ för att lösa den direkt katastrofala budgetsituation som den stod inför. Mot bakgrund av vissa prognoser drog kammarrätten slutsatsen att det, för att inom rimlig tid uppnå balans i budgeten, i och för sig krävdes att samtliga icke ordinarie domare i kammarrätten sades upp. Kammarrätten behövde alltså säga upp både de jurister som utbildades – dvs. fiskalsaspiranter, fiskaler och adjungerade ledamöter (t.f. assessorer) – och de jurister som hade genomgått domarutbildningen med godkänt resultat och således förordnats till assessorer. På Juseks sida var man införstådd med denna utgångspunkt för driftsinskränkningen. Kammarrätten valde likväl en lösning som innebar att kammarrätten skulle säga upp dels de dåvarande assessorerna och dels, så länge budgetsaneringen måste fortgå, de övriga icke ordinarie domare som under denna period blev assessorer. Kammarrätten beslutade alltså att förlänga tiden för budgetsaneringsprocessen. Kammarrättens bedömningar om behovet av uppsägningar vilade på en försiktig prognos, som givetvis kunde förändras beroende på hur många anställda som stannade kvar i kammarrätten, hur många av dem som sökte och erhöll annan anställning, hur många som efter tjänstledighet återkom till kammarrätten osv. Det bör tilläggas att det inte fanns något utrymme för uppsägning av administrativ personal.

Till grund för kammarrättens val att säga upp enbart assessorer och inte samtliga icke ordinarie domare låg flera faktorer. Som framgått var statsmakternas avsikt med den nyligen införda domarbanereformen att assessorerna skulle lämna överrätterna för arbete på den övriga arbetsmarknaden; de skulle inte stanna kvar för tjänstgöring i överrätten. Därtill kom att kostnaderna för assessorerna motsvarade huvuddelen av underskottet i kammarrättens budget. Vidare förelåg mycket starka skäl att inte låta utbildningsgruppen som sådan beröras av uppsägning. Om nämligen arbetstagare i den gruppen sades upp fick de inte fullfölja sin domarutbildning, trots att kammarrätten hade åtagit sig att tillhandahålla dem denna. Enligt kammarrätten skulle det få orimliga konsekvenser om fiskaler och adjunkter, efter att under en tid ha genomgått utbildning till domare, blev uppsagda utan att ha getts möjlighet att slutföra utbildningen. Dessutom ålåg det kammarrätten i likhet med andra överrätter att sörja för utbildningen av domare. Någon alternativ utbildningsväg för domare finns det inte i Sverige. Enligt kammarrättens bedömning hade å ena sidan assessorerna och å andra sidan de övriga icke ordinarie domarna, däribland t.f. assessorerna, inte i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Assessorerna skulle därför enligt 3 § TurA-S föras till en egen turordningskrets.

Efter medbestämmandeförhandlingar med Jusek och ST-Domstol beslutade kammarrätten den 8 september 1995 följaktligen att som ett första steg säga upp samtliga assessorer, dvs. 52 arbetstagare, och att sedan successivt säga upp nyblivna assessorer till dess att den ekonomiska situationen var stabiliserad. Sedan kammarrätten den 17 oktober 1995 hade sagt upp de 52 assessorerna väckte Jusek talan mot staten och gjorde gällande bl.a. att det inte förelåg någon arbetsbrist i den av staten angivna omfattningen, att uppsägningarna inte var sakligt grundade samt att kammarrätten hade brutit mot turordningsregeln i 3 § TurA-S. I sin dom i det målet fann arbetsdomstolen att uppsägningarna var sakligt grundade. I turordningsfrågan bedömde domstolen att fiskalsaspiranter och fiskaler skulle höra till en turordningskrets och att t.f. assessorer och assessorer skulle höra till en annan.

Under tiden mellan uppsägningarna den 17 oktober och domstolens dom den 26 april verkställde kammarrätten fyra förutskickade konsekvensuppsägningar av nyblivna assessorer, nämligen av de i förevarande mål aktuella arbetstagarna M.Ö., C.H., M.F. och T.L. I enlighet med vad som har beskrivits översiktligt i det föregående gällde dessa uppsägningar arbetstagare som kammarrätten hade låtit slutföra sina respektive domarutbildningar. Följden av kammarrättens beslut var alltså att dessa arbetstagare sades upp först efter respektive assessorsförordnande och inte redan den 17 oktober.

Påståendet om brott mot 3 § TurA-S

Vad beträffar Juseks talan om brott mot turordningsregeln i 3 § TurA-S vill staten anföra följande.

Som angetts stod Kammarrätten i Jönköping sommaren – hösten 1995 i realiteten inför valet att antingen säga upp samtliga assessorer eller att säga upp samtliga icke ordinarie domare. Något annat alternativ förelåg ej. Staten har i det föregående redovisat de skäl varpå kammarrätten byggde beslutet att dela in de icke ordinarie domarna i två turordningskretsar. Ända fram till dess att T.L. hade sagts upp i april 1996, alltså i tiden före arbetsdomstolens dom 1996 nr 48, agerade kammarrätten i enlighet med sin uppfattning om innebörden av turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S. Och fram till sommaren 1996 var kammarrättens ledning övertygad om att det skulle bli nödvändigt att säga upp fler assessorer. Jusek har uppgett att balans i kammarrättens budget nåddes i maj månad 1996. Staten hävdar att månadsvis balans i budgeten uppnåddes senare och att balans vad gäller lönebudgeten nåddes först vid årsskiftet 1996/97. Likväl kan man slå fast att det även med Juseks utgångspunkt inträdde balans först efter det att T.L. hade blivit uppsagd. Man bör även notera att det förbättrade budgetläget berodde bl.a. på att kammarrätten under senvåren och sommaren 1996 i två omgångar tillfördes totalt 2 milj. kr såsom budgetförstärkning, något som kammarrätten inte hade haft anledning att räkna med tidigare, och att det var först i augusti 1996 som kammarrätten beslutade att avvakta med uppsägning av nyblivna assessorer.

Enligt turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S skall arbetstagare som har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter föras till samma turordningskrets. Som framgått står staten fast vid att assessorer å ena sidan och t.f. assessorer å den andra inte har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter i avtalets mening. Bestämmelsen i 3 § TurA-S skall enligt statens uppfattning läsas tillsammans med regleringen i 12 § LOA; även LOA-bestämmelsen rör sammansättningen av turordningskretsar och föreskriver att viktiga förvaltningsuppgifter, t.ex. hos en kammarrätt, inte får äventyras. Också andra förpliktelser, t.ex. Sveriges internationella åtaganden genom rättsakter antagna inom Europarådet, skall påverka rättstillämpningen.

I förevarande mål ifrågasätter staten inte att en assessor och en t.f. assessor har i yttre mening i huvudsak likartade arbetsuppgifter. Staten hävdar dock att det generellt sett finns avgörande kvalitativa skillnader mellan assessorer och t.f. assessorer. Uppgifterna är likartade enbart av det skälet att det är en förutsättning för prövningen av en t.f. assessor att denne sysselsätts med arbetsuppgifter som är likartade en assessors; prövningen vore meningslös annars. En t.f. assessor kan liknas vid en lärling, som genomför praktik mot slutet av ett långt utbildningsblock. Detta innebär att en t.f. assessor inte har samma erfarenhet som en assessor, och en t.f. assessor står i motsats till en assessor hela tiden under prövning och övervakning.

Av 10 och 11 §§ domstolslagen följer att ordinarie domare skall döma i kammarrätt. Däri föreskrivs således inte att assessorer skall ingå som dömande ledamöter i kammarrätten. En annan sak är att det av kammarrättsinstruktionen framgår att det kan förekomma att assessorer är ledamöter i kammarrätt. – Domarutbildningen är, i motsats till vad Jusek antyder, reglerad i för kammarrätten bindande bestämmelser. Det finns internationella åtaganden för Sverige som medlem i Europarådet. I denna del kan nämnas Europarådets rekommendation No. R (94) 12 om domarnas självständighet, effektivitet och dömande. Vidare har riksdagen föreskrivit att det skall finnas en domarutbildning och anfört att denna utbildning är viktig och grundläggande. Att kammarrätten har en skyldighet att sörja för domarutbildning framgår även av 10 § kammarrättsinstruktionen.

Sammanfattningsvis hävdar staten att assessorerna med en riktig tillämpning av 3 § TurA-S skall tillhöra en egen turordningskrets. Något brott mot den bestämmelsen skedde alltså enligt statens mening inte när M.Ö., C.H., M.F. och T.L. sades upp. Staten vitsordar dock i och för sig att det vid respektive uppsägningstidpunkt i kammarrätten fanns t.f. assessorer vilka hade kortare anställningstid än den uppsagde assessorns.

Påståendet om brott mot medbestämmandelagen

När det gäller Juseks påstående om att kammarrätten i samband med uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. bröt mot 11 § medbestämmandelagen har staten följande synpunkter.

Kammarrättens handlande och beslut om uppsägningar föregicks av en budgetprocess, som inleddes i november 1994 och avslutades under sommaren 1995. Tidigt kunde för kammarrätten oroande tecken skönjas. Jusek hölls fortlöpande orienterat om läget, bl.a. via mycket frekventa informella kontakter mellan kammarrättens ledning och Jusek-föreningen genom sin ordförande, kammarrättsrådet B.V.S. Denne satt även med som observatör i kammarrättens kollegium, där det varje månad lämnades rapport om budgetläget. Jusek fick således steg för steg information om utvecklingen. Jusek var införstått med kammarrättens äskande för budgetåret 1995/96 och med att det enligt kammarrätten behövdes ett ökat anslag om 6 milj. kr, och förbundet stödde detta äskande. Samtidigt godkände Jusek i budgetförhandlingarna med Domstolsverket en minskning av tilldelningen till kammarrätten för budgetåret, utan någon reservation från förbundets sida. Staten önskar understryka att Jusek, på det sätt som nyss beskrivits, även under hösten 1995 och våren 1996 fick fortlöpande information om budgetsituationen för kammarrättens del.

Den 29 juni 1995 fick kammarrätten slutligt besked om budgeten för budgetåret 1995/96. Då stod det definitivt klart att underskottet kunde prognosticeras till 10,5 milj. kr. Kammarrätten påkallade mot den bakgrunden medbestämmandeförhandling med Jusek och ST-Domstol angående frågan om driftsinskränkning. Enligt 15 § medbestämmandelagen lämnade kammarrätten den 3 juli 1995 skriftlig information till arbetstagarorganisationerna. Samma dag fick assessorer, fiskaler och fiskalsaspiranter skriftlig information av kammarrätten. Av informationen framgick att även de arbetstagare som senare skulle komma att förordnas till assessorer berördes av driftsinskränkningen.

Jusek har karakteriserat de två inledande medbestämmandeförhandlingarna – den 3 juli respektive den 9 augusti 1995 – som verksamhetsförhandlingar och de två följande – den 23 augusti respektive den 6 september 1995 – som förhandlingar angående de individuella uppsägningarna. Enligt statens mening är denna beskrivning inte riktig. De två inledande förhandlingarna gällde nämligen frågan om turordningskretsarna. Att dessa förhandlingar hade ett så begränsat ämne berodde bl.a. på att kammarrätten av hänsyn till de anställda ville avvakta med uppsägningsfrågan till efter sommaren. Däremot diskuterades vid förhandlingarna den 23 augusti och den 6 september det slags frågor som normalt sett skall beröras vid medbestämmandeförhandlingar om arbetsbristuppsägning. Dessa förhandlingar rörde alltså sådant som arbetstagarsidans förslag och önskemål om hur man skulle hantera situationen, omplaceringsfrågor, praktiska frågor m.m. Vid de fyra medbestämmandeförhandlingarna stod det för alla involverade klart vad man diskuterade och förhandlade om och vilka åtgärder som var nödvändiga att vidta. I detta låg som en självklarhet att det skulle ske en successiv driftsinskränkning vid kammarrätten så länge obalansen i dess budget kvarstod. Vid förhandlingarna gav kammarrätten ganska fyllig information om motiven till och uppläggningen av dess åtgärder. Det framkom vid den centrala förhandlingen den 9 augusti bl.a. att kammarrätten ansåg att de jurister som var under utbildning till domare inte skulle omfattas av de uppsägningar som måste verkställas.

Till följd av bestämmelserna i 6 § främjandelagen sände kammarrätten den 18 augusti 1995 varsel till länsarbetsnämnden angående driftsinskränkningen. I varslet skrev kammarrätten bl.a. att ytterligare uppsägningar successivt skulle äga rum beträffande icke ordinarie jurister som uppnådde assessorskompetens samt att på litet sikt även administrativ personal kunde komma att sägas upp. I enlighet med rutinerna i kammarrätten lämnade dess administrativa avdelning till Jusek-föreningen kopia av de handlingar som hade skickats till länsarbetsnämnden. Staten gör alltså gällande att Jusek-föreningen fick del av varslet i samband med att detta sändes till nämnden.

Vid den centrala förhandlingen den 6 september 1995 framförde Jusek ingen invändning i och för sig mot vad J.F. anförde om att de jurister som ingick i utbildningskretsen skulle sägas upp allteftersom de uppnådde assessorskompetens och att uppsägningar skulle genomföras tills kammarrättens budgetsituation hade normaliserats eller regeringen beslutade annat. Kammarrätten fattade den 8 september beslut i enlighet med vad J.F. sålunda hade anfört. Beslutet antecknades i kammarrättens minnesbok för administrativa ärenden. Den 22 september skrev kammarrätten till sina assessorer, fiskaler och fiskalsaspiranter. Också i den skrivelsen meddelade kammarrätten att de jurister som ingick i utbildningskretsen successivt skulle sägas upp så snart de uppnådde assessorskompetens.

Den 23 oktober 1995 tillskrev kammarrätten den då adjungerade ledamoten – t.f. assessorn – M.Ö. I skrivelsen påmindes hon om det nyssnämnda beslutet att säga upp de under utbildning varande fiskalerna i och med att de hade fullgjort sin utbildning till assessor. Kammarrätten angav i skrivelsen att enligt dess anteckningar M.Ö:s utbildning skulle vara avslutad under december 1995. Till skrivelsen fogades utdrag ur kammarrättens minnesbok med beslutet den 8 september. Kopia av skrivelsen med bilaga lämnades samma dag för kännedom till Jusek-föreningen i kammarrätten. Motsvarande information lämnade kammarrätten i skrivelser till C.H., M.F. och T.L. Informationen till de fyra arbetstagarna föranledde emellertid inte Jusek att begära medbestämmandeförhandling med kammarrätten. Till yttermera visso blev Jusek vid tvisteförhandlingen i januari 1996 med anledning av uppsägningen av M.Ö. otvetydigt informerat av kammarrätten om att arbetsgivaren inte ansåg sig skyldig att primärförhandla före uppsägningen av henne eller av C.H. Likväl begärde inte Jusek medbestämmandeförhandling med kammarrätten rörande de senare under år 1996 verkställda uppsägningarna av M.F. och T.L.

Sammantaget kan följande sägas angående Juseks påstående om brott mot 11 § medbestämmandelagen. Den viktigare förändringen av verksamheten i kammarrätten skedde genom det i minnesboken intagna beslutet den 8 september 1995. Uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. ingick i det beslutet. Dessa uppsägningar var dessutom konsekvens- och verkställighetsbeslut till följd av beslutet den 8 september. Detta beslut hade föregåtts av primärförhandlingar. Kammarrätten var således inte skyldig att inför uppsägningarna av de nu aktuella arbetstagarna ta initiativ till några ytterligare medbestämmandeförhandlingar.

Sammanfattning av statens ståndpunkter i sakfrågorna

Statens grunder för bestridandet av Juseks käromål kan sammanfattas enlighet följande.

Staten hävdar i första hand att Kammarrätten i Jönköping inte bröt mot 3 § TurA-S när M.Ö., C.H., M.F. och T.L. sades upp, eftersom assessorer och t.f. assessorer inte har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och således inte skall ingå i samma turordningskrets. Det är inte troligt att avtalsparterna skulle anse att en tillämpning av 3 § TurA-S, som leder till att hela domarutbildningen vid en överrätt slås sönder till följd av att det uppstått arbetsbrist vid överrätten, vore förenlig med avtalsbestämmelsen. Vid bedömningen av turordningsfrågan bör även beaktas bestämmelsen i 12 § LOA. Det bör därvid särskilt framhållas att det är ordinarie domare i kammarrätten som utbildar de icke ordinarie domarna. De ordinarie domarna kan inte bli uppsagda och kommer alltså inte i fråga vid tillämpningen av turordningsreglerna. Staten önskar även peka på att det i Sverige inte finns någon domarutbildning utöver den som hovrätterna och kammarrätterna erbjuder.

Om emellertid domstolen skulle finna att kammarrätten bröt mot den nämnda avtalsbestämmelsen enligt vad Jusek påstått, invänder staten i andra hand att dessa avtalsbrott inte bör föranleda någon skadeståndsskyldighet vare sig i förhållande till arbetstagarna själva eller visavi Jusek. Kammarrätten i Jönköping dröjde nämligen med uppsägningarna enbart av det skälet att kammarrätten ville låta dem slutföra sina respektive domarutbildningar. Om kammarrätten hade tillämpat en gemensam turordningslista för t.f. assessorer och assessorer – dvs. i enlighet med Juseks nu framförda uppfattning – skulle M.Ö., C.H., M.F. och T.L. ha sagts upp redan den 17 oktober 1995 och inte först senare. M.Ö., C.H., M.F. och T.L. fick alltså, på grund av kammarrättens tillämpning av 3 § TurA-S, dels sina anställningar förlängda och dels möjlighet att slutföra sina domarutbildningar. Kammarrättens avtalstillämpning och beslut medförde med andra ord varken att de fyra arbetstagarna drabbades av någon ekonomisk skada eller att de utsattes för någon kränkning. Något annat skäl att utdöma skadestånd till arbetstagarna föreligger det inte.

Som framgått anser staten att Jusek inte led någon skada på grund av kammarrättens tillämpning av 3 § TurA-S. Alternativet till de uppsägningar av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. som faktiskt skedde hade varit att fler av förbundets medlemmar hade sagts upp, uppsägningar som dessutom skulle ha verkställts vid en tidigare tidpunkt. Men även om skadeståndsskyldighet gentemot Jusek i och för sig skulle anses föreligga, måste denna skyldighet under alla förhållanden anses fullgjord genom det belopp som Jusek tilldömdes enligt arbetsdomstolens dom 1996 nr 48.

I frågan om brott mot TurA-S hävdar staten till sist, under åberopande av 60 § första stycket medbestämmandelagen, att eventuellt skadestånd bör jämkas till noll eller i varje fall till ett mycket lågt belopp.

Kammarrätten i Jönköping och Domstolsverket genomförde under juli – september 1995 med Jusek primära medbestämmandeförhandlingar om den arbetsbrist som föranledde uppsägningarna av bl.a. M.Ö., C.H., M.F. och T.L. Uppsägningarna av de nu namngivna arbetstagarna ingick i det beslut av den 8 september 1995 som kammarrätten fattade omedelbart efter dessa förhandlingar, men uppsägningarna var även konsekvens- och verkställighetsbeslut rörande den fråga varom parterna hade förhandlat. Någon skyldighet för kammarrätten att ta initiativ till primärförhandling i de nu aktuella fyra individuella fallen förelåg därför inte. Om arbetsdomstolen likväl skulle finna att Kammarrätten i Jönköping var skyldig att primärförhandla inför var och en av de uppsägningar som förevarande mål handlar om, bör skadestånden jämkas till i första hand noll. Till stöd för jämkningsyrkandet åberopar staten att Jusek väl kände till kammarrättens inställning i frågan om skyldighet att initiera ytterligare medbestämmandeförhandlingar inför uppsägningarna efter den 17 oktober och att Jusek trots detta inte med stöd av 12 § medbestämmandelagen påkallade förhandling med arbetsgivaren angående uppsägningsfrågan.

Rättegångskostnaderna

Kammarrätten i Jönköping har hanterat turordningsfrågan i god tro och i gott syfte. De i målen aktuella uppsägningarna genomfördes innan arbetsdomstolen hade meddelat sin dom 1996 nr 48. Turordningsfrågan har varit mycket svårbedömd och av utpräglat principiell natur. Enligt statens sammanfattande mening är omständigheterna i tvisten sådana att rättegångskostnaderna bör kvittas, om Jusek skulle anses som vinnande part.

Jusek

Det är enligt Juseks uppfattning inte alls någon självklarhet att kammarrätten redan den 17 oktober skulle ha kunnat säga upp samtliga assessorer och t.f. assessorer, om kammarrätten hade tillämpat 3 § TurA-S i enlighet med vad Jusek nu förespråkar. Det är nämligen inte säkert att regeringen och Domstolsverket stillatigande hade accepterat att samtliga kammarrättens assessorer och t.f. assessorer blev uppsagda då. Statens resonemang i denna del är för övrigt hypotetiskt. Den 17 oktober fanns det i kammarrätten 8 t.f. assessorer, av vilka flera hade kortare statlig anställningstid än de 4 som är aktuella i målet.

Staten har anfört att Jusek hade möjlighet men underlät att med stöd av 12 § medbestämmandelagen påkalla förhandling rörande uppsägningarna efter den 17 oktober. Jusek anser för sin del att denna omständighet inte påverkar bedömningen av frågan huruvida kammarrätten var skyldig att ta initiativ till primärförhandling inför var och en av de nu omtvistade uppsägningarna.

Enligt Jusek finns det inte något skäl att jämka de av förbundet yrkade skadestånden, vare sig till medlemmarna eller till förbundet självt. Exempelvis kan inte det förhållandet, att Jusek genom arbetsdomstolens dom 1996 nr 48 i ett annat mål har tilldömts ett skadestånd av staten på grund av kollektivavtal tillmätas någon betydelse i föreliggande mål, som gäller andra avtalsbrott.

Domskäl

Tvisten

Den 17 oktober 1995 sade Kammarrätten i Jönköping upp de 52 kammarrättsassessorer som den 30 september samma år var anställda där. Uppsägningarna, som motiverades av arbetsbrist bestående i medelsbrist, hade föregåtts av primära medbestämmandeförhandlingar på lokal och central nivå mellan staten och bl.a. Jusek den 3 juli, den 9 augusti, den 23 augusti och den 6 september 1995. Jusek gjorde i en tidigare tvist gällande att det inte förelåg saklig grund för samtliga dessa uppsägningar och att kammarrätten i varje fall hade brutit mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S. Den tvisten mellan Jusek och staten genom Domstolsverket prövades av arbetsdomstolen, som i dom den 24 april 1996 fann sammanfattningsvis att det hade förelegat saklig grund för uppsägningarna men att staten i visst hänseende hade brutit mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S (domen 1996 nr 48). Enligt domen förpliktades staten genom Domstolsverket att på grund av avtalsbrottet utge allmänt skadestånd till Jusek.

Efter de tidigare omtvistade uppsägningarna den 17 oktober verkställde Kammarrätten i Jönköping ytterligare fyra uppsägningar av nyblivna assessorer, nämligen den 14 december 1995 av M.Ö., den 16 januari 1996 av C.H., den 13 februari 1996 av M.F. och den 10 april 1996 av T.L. Också dessa senare uppsägningar har lett till tvist mellan parterna. Jusek har i förevarande mål gjort gällande att kammarrätten vid uppsägningarna dels bröt mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S och dels åsidosatte skyldigheten enligt medbestämmandelagen att primärförhandla med förbundet. Jusek har i följd härav yrkat bl.a. att staten genom Domstolsverket skall åläggas att utge allmänt skadestånd dels till M.Ö., C.H., M.F. och T.L. och dels till förbundet självt.

Staten har invänt att kammarrätten inte bröt mot vare sig 3 § TurA-S eller medbestämmandelagen. I fråga om de påstådda brotten mot TurA-S har staten invänt i andra hand att varken de uppsagda arbetstagarna eller Jusek åsamkats någon skada till följd av avtalsbrotten, varför de enligt statens uppfattning inte är berättigade till något skadestånd. Om skada likväl skulle anses föreligga är Jusek enligt statens mening redan kompenserat genom det skadestånd som förbundet tilldömdes i domen 1996 nr 48. Staten har slutligen hemställt att eventuellt skadestånd jämkas till i första hand noll.

Arbetsdomstolen har således att i förevarande mål pröva två huvudfrågor, nämligen om staten är skyldig att utge allmänt skadestånd dels för brott mot turordningsregeln i 3 § TurA-S och dels för brott mot primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen i samband med uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L.

Brott mot 3 § TurA-S?

Inledningsvis kan det konstateras att de grundläggande utgångspunkterna för arbetsdomstolens prövning av turordningsfrågan nu är desamma som i det tidigare målet mellan parterna rörande uppsägningarna den 17 oktober 1995. En skillnad består emellertid i att staten i förevarande mål inte har ifrågasatt att en kammarrättsassessor och en t.f. kammarrättsassessor i yttre mening har i huvudsak likartade arbetsuppgifter. Staten har dock stått fast vid att det mellan dessa två kategorier arbetstagare typiskt sett finns sådana skillnader i kvalitativt hänseende att de inte kan anses ha inbördes i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter enligt 3 § TurA-S. Det kan även nämnas att målen nu uteslutande gäller en bedömning av om assessorer och t.f. assessorer skall anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, medan i det föregående målet jämförelsen gällde även andra slags icke ordinarie domare. Slutligen kan konstateras att det mellan parterna är ostridigt att det vid tidpunkterna för uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. fanns t.f. assessorer i kammarrätten med kortare anställningstid hos staten än den arbetstagare som sades upp.

Vad domstolen på grund av statens invändningar har att ta ställning till i förevarande mål är alltså dels om 12 § LOA föranleder att turordningsfrågan bör bedömas i enlighet med statens inställning och dels om det vid en jämförelse mellan en t.f. assessors och en assessors arbetsuppgifter kan anses föreligga sådana kvalitativa skillnader att kollektivavtalsbestämmelsen bör tolkas i enlighet med statens uppfattning.

I domen 1996 nr 48 gick arbetsdomstolen in på betydelsen av bestämmelsen i 12 § LOA. Efter en redogörelse för tillkomsten av bestämmelsen uttalade domstolen följande.

Frågan är då vilken betydelse 12 § LOA har i den föreliggande tvisten. Enligt staten är det kammarrättens ansvar för domarutbildningen som motiverar en tillämpning av bestämmelsen och i ett vidare perspektiv Sveriges internationella förpliktelse att sörja för en tillfredsställande domarutbildning; en utbildning som är helt grundläggande för rättsstatens bestånd.

Det kan enligt arbetsdomstolens mening starkt ifrågasättas om 12 § LOA över huvud taget kan tillämpas i andra fall än då fråga är om att ge staten en möjlighet att behålla arbetstagare som behövs för att utbilda domare, dvs. för att fullgöra den utbildningsskyldighet som kammarrätten sägs ha. Men även om paragrafen skulle ges en vid tolkning och anses tillämplig också i fråga om den som fullgör sin utbildning som anställd hos kammarrätten, kan frågan ställas vad utbildningsansvaret som sådant innebär.

Det torde i sig vara ostridigt att kammarrätterna, och hovrätterna, har en central roll vad gäller utbildningen av domare. Normgivningen på detta område är dock begränsad. I 10 § kammarrättsinstruktionen, som staten har åberopat, föreskrivs att ordföranden enligt riktlinjer som kammarrätten beslutar skall se till att kammarrättsfiskalsaspiranterna och kammarrättsfiskalerna får en allsidig och utvecklande utbildning och även ge vitsord över deras tjänstgöring. Motsvarande krav och åliggande finns emellertid också i 5 § länsrättsinstruktionen ålagd lagmannen vad gäller länsrättsfiskaler som tjänstgör i länsrätten.

Med den reglering som nu nämnts har staten utfärdat föreskrifter för utbildningen av icke-ordinarie domare. Det finns emellertid inte några föreskrifter om att exempelvis kammarrätterna är skyldiga att utbilda ett visst antal domare per år. Kammarrätterna beslutar själva om och hur många fiskalsaspiranter som skall anställas och därigenom beredas utbildning vidare till fiskaler och assessorer. Det är uppenbart, med beaktande också av Sveriges internationella åtaganden, att utbildningen av domare tar sikte på det behov som finns. Utbildningen av domare är med andra ord inte något ändamål i sig utan syftar till att få fram tillräckligt många kompetenta, ordinarie domare.

Av vad som nu sagts följer att behovet av domare under utbildning måste vägas mot den efterfrågan som kan förutses. Det är givet att tillgången på assessorer är av särskilt intresse vid de överväganden som då kommer i fråga. I en situation där det råder ett överskott på assessorer och uppsägningar sker på grund av arbetsbrist finns det därför inte något skäl för att – under åberopande av statens utbildningsansvar och 12 § LOA eller grunderna för den paragrafen – undanta fiskaler under utbildning, vare sig när turordningskretsen eller den enskilde arbetstagarens plats i övrigt i turordningen bestäms.

Domstolen gick därefter in på innebörden av 3 § TurA-S. Efter en redogörelse för bakgrunden till bestämmelsen anförde domstolen bl.a. följande.

Att de t.f. assessorerna, länsrättsfiskalerna och de fiskaler som har tjänstgjort som länsrättsfiskaler ännu är ”under prövning” saknar enligt arbetsdomstolens mening betydelse vad gäller jämförelsen med assessorer. Ostridigt innehar såväl den förstnämnda gruppen som assessorerna tillsvidareanställningar; varken assessorer, t.f. assessorer eller övriga fiskaler kan alltså sägas upp utan saklig grund. Att staten har ett utbildningsansvar för de t.f. assessorerna och fiskalerna i övrigt kan enligt arbetsdomstolen inte tillmätas den betydelsen att dessa arbetstagare inte kan sägas upp så länge de är under utbildning. Som domstolen redan uttalat kan kammarrätterna anses ha utbildningsansvar för denna grupp endast så länge de är anställda hos kammarrätten; någon rätt för t.f. assessorer och övriga fiskaler att kvarstå till dess utbildningen fullgjorts finns inte. I vilken utsträckning dessa kan sägas upp beror således i en arbetsbristsituation på vilken turordning som gäller, dvs. i första hand på vilken turordningskrets som de är att hänföra till. Avgörande vid denna prövning är enligt TurA-S, om dessa arbetstagare har arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med assessorernas.

- - - - –

Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att assessorer och t.f. assessorer får anses ha enligt 3 § TurA-S i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Genom att säga upp assessorer med längre anställningstid än de fiskaler som var adjungerade ledamöter vid uppsägningstillfället har kammarrätten därför brutit mot kollektivavtalet.

Arbetsdomstolen kan inte finna att det till följd av utredningen i de föreliggande målen eller av andra skäl finns anledning att göra någon annan bedömning av turordningsfrågan än den som domstolen gjorde i den tidigare domen. Domstolen kan alltså inte dela statens uppfattning att turordningsfrågan på grund av 12 § LOA skall bedömas i enlighet med statens uppfattning. Domstolen kan heller inte dela statens uppfattning att de skillnader i kvalitativt avseende som måhända generellt skulle kunna anses föreligga mellan assessorer och t.f. assessorer är av betydelse för tillämpningen av 3 § TurA-S. Bestämmelsen kan enligt domstolens mening inte antas innebära annat än att jämförelsen mellan arbetstagarna skall avse deras respektive arbetsuppgifter som sådana. Det finns alltså inte något utrymme för att vid jämförelsen ta hänsyn exempelvis till att vissa arbetstagare typiskt sett utför arbetet bättre eller sämre än andra arbetstagare eller till att vissa arbetstagare men inte andra underkastas någon form av prövning i arbetet.

Det anförda innebär att assessorer och t.f. assessorer i kammarrätt får anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter i den mening som avses i 3 § TurA-S. Vid uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. skulle därför rätteligen i den uppsagde assessorns turordningskrets ha ingått även de t.f. assessorer som vid respektive tidpunkt var anställda i kammarrätten. Med denna bedömning är det ostridigt att kammarrätten bröt mot 3 § TurA-S vid uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L.

Har det uppkommit någon skada till följd av kollektivavtalsbrotten?

Staten har bestritt skadeståndsansvar för brott mot TurA-S även på den grunden att varken de uppsagda arbetstagarna eller Jusek drabbades av någon skada till följd av dessa brott. Utgångspunkten för denna uppfattning synes vara att staten menar att hänsyn skall tas inte endast till de nu aktuella uppsägningarna utan till händelseförloppet som helhet, och då framför allt till budgetsituationen för kammarrättens del och de uppsägningar som verkställdes den 17 oktober 1995. Staten har anfört att M.Ö., C.H., M.F. och T.L. hade blivit uppsagda redan den 17 oktober, om staten hade tillämpat 3 § TurA-S på det sätt som Jusek nu förespråkar. Häremot har Jusek invänt bl.a. att turordningsfrågan skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid respektive uppsägningstillfälle.

Även om man skulle godta riktigheten av statens uppgift att kammarrätten hade sagt upp bl.a. de i förevarande mål aktuella arbetstagarna redan den 17 oktober, om kammarrätten då hade känt till den rätta innebörden av 3 § TurA-S, kvarstår det faktum att händelseförloppet inte gestaltade sig så som staten har angett. Vad staten menar synes innebära att man vid bestämmandet av allmänt skadestånd för ett turordningsbrott av detta slag skall ta hänsyn till andra förhållanden än dem som faktiskt förelåg vid uppsägningstillfället och beakta troliga alternativa händelseförlopp. Arbetsdomstolen kan inte dela detta synsätt. För de enskilda arbetstagarna var situationen vid uppsägningstillfällena den att de blev uppsagda på grund av arbetsbrist trots att det vid respektive tillfälle fanns andra arbetstagare som stod närmare i tur att bli uppsagda. Man kan enligt domstolens mening inte se saken så att uppsägningarna inte innefattade någon skada för arbetstagarna av det skälet att de vid ett tidigare tillfälle undgick att sägas upp på grund av att arbetsgivaren då begick ett annat turordningsbrott.

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att såväl de berörda arbetstagarna som Jusek i princip är berättigade till allmänt skadestånd av staten.

Staten har beträffande yrkandet om skadestånd till Jusek ytterligare invänt att förbundet redan genom det i domen 1996 nr 48 utdömda skadeståndet har kompenserats för brott mot avtalet. De nu aktuella målen handlar emellertid – i förhållande till Jusek – om två avtalsbrott som har begåtts efter uppsägningarna den 17 oktober och som bör bedömas för sig. Arbetsdomstolen kan därför inte godta statens invändning i denna del.

Arbetsdomstolen anser att de allmänna skadestånden bör bestämmas till lägre belopp än som yrkats för kollektivavtalsbrotten. Staten bör förpliktas att utge skadestånd med 30 000 kr till var och en av arbetstagarna och med sammanlagt 20 000 kr till Jusek för de två avtalsbrott för vilka förbundet har yrkat skadestånd för egen del.

Brott mot primärförhandlingsskyldigheten?

Mellan kammarrätten och Jusek fördes förhandlingar enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen vid fyra tillfällen under perioden juli – september 1995. Därefter fattade kammarrätten den 8 september ett beslut i uppsägningsfrågan som antecknades i kammarrättens minnesbok. Tvistefrågan gäller nu om kammarrätten genom de genomförda förhandlingarna uppfyllde sin skyldighet enligt medbestämmandelagen att primärförhandla med avseende på de fyra uppsägningar som målen handlar om. Frågeställningen kan också formuleras så: var kammarrätten gentemot Jusek skyldig att påkalla nya primärförhandlingar inför de nu ifrågavarande uppsägningarna?

Statens inställning i målen är att förhandlingarna i juli – september skall anses ha omfattat även de nu aktuella uppsägningarna och – för den händelse så inte skulle vara fallet – att besluten om uppsägningarna i alla händelser utgjorde konsekvens- eller verkställighetsbeslut efter kammarrättens beslut den 8 september av sådant slag att någon ytterligare förhandling inte behövde påkallas. Jusek har anfört att de genomförda förhandlingarna inte omfattade de nu aktuella uppsägningarna samt att kammarrätten hade skyldighet att påkalla förhandlingar innan besluten fattades om dessa.

I frågan om de påstådda brotten mot medbestämmandelagen består utredningen av förhör upplysningsvis med, på Juseks begäran, kammarrättsrådet B.V.S. och, på statens begäran, avdelningsdirektören I.E-L. Parterna har i denna del även åberopat viss skriftlig bevisning. Av utredningen anser sig arbetsdomstolen kunna dra följande slutsatser.

Senast vid den första medbestämmandeförhandlingen den 3 juli – förmodligen tidigare – stod det klart för Jusek att kammarrättens budgetsituation var sådan att antalet anställda där måste minska. Men arbetsgivarsidan och Jusek var oense bl.a. om vilka arbetstagarkategorier som borde komma i fråga för uppsägning, om hur många icke ordinarie domare som behövde sägas upp för att råda bot på medelsbristen och om hur turordningskretsarna avseende de icke ordinarie domarna borde vara utformade. Arbetsgivarsidan och Jusek hade olika uppfattningar bl.a. om det i turordningskretsen för assessorer rätteligen borde ingå även andra slag av icke ordinarie domare och om det i och för sig var nödvändigt att säga upp samtliga assessorer. Parterna gjorde också olika bedömningar med avseende på den framtida ekonomiska situationen för kammarrättens del.

I det varsel av den 18 augusti 1995 om driftsinskränkning som kammarrätten tillställde länsarbetsnämnden angavs att omkring 50 assessorer skulle sägas upp ”i detta skede” och att ytterligare uppsägningar av icke ordinarie domare successivt skulle vidtas allteftersom dessa uppnådde assessorskompetens. Vid medbestämmandeförhandlingen den 23 augusti upplyste J.F. bl.a. om att länsarbetsnämnden hade varslats.

B.V.S. har inför arbetsdomstolen uppgett att han inte fick del av varselhandlingarna förrän i början av år 1997. I.E-L. å sin sida har vid förhöret med henne angett att hon är övertygad om att Jusek-föreningen vid kammarrätten, i enlighet med gängse rutiner, tillställdes kopior av varselhandlingarna när dessa expedierades till länsarbetsnämnden. I denna del står alltså uppgift mot uppgift. Enligt arbetsdomstolens mening är dock oklarheten på denna punkt utan någon större betydelse i målen, eftersom det under alla omständigheter förhåller sig så att J.F. vid förhandlingen den 6 september anförde dels att de 52 assessorer som fanns på turordningslistan per den 30 september skulle komma att sägas upp under oktober månad, dels att även blivande assessorer skulle komma att successivt sägas upp allteftersom de uppnådde assessorskompetens. Vid förhandlingen tillades det från arbetsgivarsidan att uppsägningar av assessorer skulle genomföras tills kammarrättens budgetsituation hade normaliserats eller regeringen beslutade annat. Såvitt framkommit i målen föranledde inte arbetsgivarpartens sålunda lämnade uppgift om successiva uppsägningar någon särskild reaktion från Juseks sida, i varje fall inte i förhållande till kammarrätten.

Sedan förhandlingen den 6 september hade avslutats fattade som angetts kammarrätten den 8 samma månad ett beslut i enlighet med vad J.F. hade anfört vid förhandlingen. I minnesboken antecknades bl.a. följande.

Kammarrätten beslutar nu att samtliga assessorer som finns på turordningslistan per den 30 september 1995, d.v.s. 52 assessorer, skall sägas upp under oktober månad 1995. Samtliga assessorer skall med andra ord vara uppsagda senast den 31 oktober 1995. Uppsägningstiderna kommer att räknas fram till det närmaste månadsskiftet efter den lagliga uppsägningstidens utgång. De jurister som ingår i utbildningskretsen kommer därefter successivt att sägas upp allteftersom de uppnår assessorskompetens. Dessa tillkommande assessorer kommer därvid att placeras in på den ursprungliga turordningslistan. Uppsägningarna kommer på detta sätt att genomföras tills kammarrättens budgetsituation har normaliserats eller regeringen beslutar om annat.

Det nu beskrivna händelseförloppet kan sammanfattas enligt följande. Förhandlingarna under juli – september 1995 utgjorde ostridigt primärförhandlingar avseende de 52 assessorer som kammarrätten sade upp den 17 oktober. Vid förhandlingarna upplyste arbetsgivarsidan om att även de icke ordinarie domare som senare skulle bli assessorer skulle komma att bli uppsagda när de hade förordnats till assessor, något som skulle genomföras till dess att budgetsituationen i kammarrätten hade normaliserats eller regeringen beslutade annat. Såvitt framkommit föranledde denna information inte någon till kammarätten riktad reaktion från Juseks sida. Efter medbestämmandeförhandlingarna fattade kammarrätten beslut i enlighet med vad arbetsgivarsidan hade sagt under förhandlingarna.

Som har angetts i det föregående är det en tvistefråga mellan parterna om förhandlingarna i juli – september 1995 omfattade även de i detta mål aktuella uppsägningarna. I denna fråga gör arbetsdomstolen följande överväganden.

Som redan har konstaterats fick Jusek senast vid medbestämmandeförhandlingen den 6 september 1995 kännedom om att kammarrätten avsåg att senare säga upp fler arbetstagare än de 52 assessorer som per den 30 september fanns på turordningslistan. Dessa ytterligare uppsägningar skulle avse dem som efter den 30 september förordnades till assessorer i kammarrätten. Enligt vad som upplysts i målen tjänstgjorde M.Ö., C.H., M.F. och T.L. som t.f. assessorer i kammarrätten vid tidpunkten för medbestämmandeförhandlingarna i juli – september. Då adjunktionstjänstgöringen var avsedd att pågå i nio månader kunde det antas att dessa arbetstagare skulle bli förordnade till assessor vid skilda tidpunkter efter den 30 september. Detta gällde dock under förutsättning dels att vederbörande efter niomånadersperioden faktiskt blev godkänd med avseende på adjunktionen och dels att det inte inträffade någon annan händelse, exempelvis att arbetstagaren drabbades av mera långvarig sjukdom. Det förelåg alltså vid medbestämmandeförhandlingarna i juli – september inte någon fullständig visshet om att M.Ö., C.H., M.F. och T.L. verkligen skulle bli förordnade till assessorer eller när förordnandena kom att ske. Till detta kommer att de aviserade uppsägningarna av nyblivna assessorer enligt kammarrättens inställning var villkorade i den meningen att de skulle vidtas endast till dess att kammarrättens budgetsituation hade normaliserats eller regeringen beslutade annat.

Av det anförda framgår att frågan om framtida uppsägningar av arbetstagare utöver de 52 vid förhandlingarna namngivna personerna måste sägas ha varit förknippad med en ovisshet som uppenbarligen ökade ju längre in i framtiden man kom efter den 30 september. Denna omständighet hindrade dock givetvis inte att parterna vid de primära förhandlingarna – om de så önskade – kunde bestämma ämnet för dessa så att förhandlingarna utöver de omedelbart förestående uppsägningarna omfattade även andra framtida uppsägningar på grund av arbetsbrist.

Frågan blir då vad som i detta hänseende har framkommit om de förhandlingar som fördes mellan kammarrätten och Jusek. Det kan först konstateras att kammarrätten vid förhandlingarna namngav endast de arbetstagare som sedermera sades upp den 17 oktober. Vid förhandlingarna nämndes visserligen från kammarrättens sida att ytterligare uppsägningar skulle komma att vidtas. Av de uppgifter som inför arbetsdomstolen har lämnats av B.V.S. kan man emellertid dra slutsatsen att detta nämndes mera i förbigående och utan att det klargjordes från kammarrättens sida att även den frågan i egentlig mening omfattades av förhandlingarna. Det är också tydligt att frågan om uppsägning av ytterligare arbetstagare inte ledde till någon närmare diskussion vid förhandlingarna. Såvitt gällde Jusek berodde detta tydligen på att förbundet utgick från att frågan om ytterligare uppsägningar skulle komma att behandlas vid särskilda förhandlingar om och när frågan fick aktualitet.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till uppfattningen att det från kammarrättens sida inte klargjordes att förhandlingarna omfattade uppsägningar av även andra arbetstagare än de som angavs med namn vid förhandlingarna. Att kammarrätten sedan förhandlingarna avslutats fattade ett beslut som tog sikte även på sådana ytterligare uppsägningar föranleder inte någon annan slutsats. Det kan tilläggas att Jusek såvitt framkommit inte fick del av beslutet förrän efter det att kammarrätten vidtagit uppsägningar utöver dem som verkställdes den 17 oktober 1995.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att förhandlingarna i juli – september 1995 inte kan anses ha omfattat frågan om uppsägning av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. Staten har emellertid ytterligare invänt att uppsägningarna av dem utgjorde sådana s.k. konsekvens- eller verkställighetsbeslut som inte behövde föregås av primärförhandlingar. Jusek har bestritt att uppsägningarna av detta skäl inte skulle behöva föregås av förhandlingar.

Den nu angivna frågan bedömer domstolen på följande sätt. Det kan inträffa att förhandlingar förs mellan en arbetsgivare och en arbetstagarorganisation rörande en mera principiell och övergripande fråga, varefter arbetsgivaren fattar beslut i den frågan och senare även beslutar om olika verkställighets- och konsekvensbeslut. När man bedömer frågan om arbetsgivarens skyldighet att inför besluten i de senare frågorna begära särskilda primära förhandlingar torde det avgörande få bli om vad som återstått är så självständigt i förhållande till ett tidigare fattat principbeslut och så viktigt för arbetstagarsidan att det kan anses motiverat med förhandlingar inom ramen för beslutet (jfr domen 1978 nr 91 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Av det anförda följer att det är en ovillkorlig förutsättning för att konsekvens- och verkställighetsbeslut skall få fattas utan föregående förhandlingar att det finns ett principbeslut som har föregåtts av primära förhandlingar. Så är inte fallet i fråga om det händelseförlopp som domstolen har att bedöma i förevarande mål, och redan av detta skäl kan statens nu berörda invändning inte godtas. Som har konstaterats i det föregående har det inte framkommit annat än att förhandlingarna avsåg endast frågan om uppsägning av de 52 arbetstagare som sedan kom att sägas upp den 17 oktober 1995.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att kammarrätten åsidosatte sin skyldighet att ta initiativ till förhandling med Jusek före besluten om att säga upp M.Ö., C.H., M.F. och T.L. Staten är därför skyldig att utge allmänt skadestånd till förbundet. Vid bestämmande av beloppet bör följande beaktas. Jusek hölls fortlöpande orienterat om budgetsituationen under den tid som nu är aktuell (oktober 1995 – april 1996). Jusek måste rimligen ha räknat med att kammarrätten stod fast vid uppfattningen att nyblivna assessorer måste sägas upp, och bedömningen av turordningsfrågan var med den uppfattningen enkel. Principerna för turordningsfrågorna hade redan varit föremål för ingående förhandlingar. Arbetsdomstolen bestämmer mot denna bakgrund skadeståndet till 5 000 kr per mål, dvs. sammanlagt 20 000 kr.

Sammanfattning av arbetsdomstolens överväganden i sakfrågorna

Kammarrätten bröt mot turordningsbestämmelsen i 3 § TurA-S vid uppsägningarna av M.Ö., C.H., M.F. och T.L. För dessa brott skall staten förpliktas att utge allmänt skadestånd dels till var och en av arbetstagarna med 30 000 kr, dels sammanlagt 20 000 kr till Jusek för de två brott mot avtalsbestämmelsen som förbundet fört talan om för egen del. M.Ö., C.H., M.F. och T.L. skall förbehållas rätt att yrka ersättning för den ekonomiska skada som de till följd av uppsägningen kan drabbas av i framtiden.

Vidare har domstolen funnit att kammarrätten inför besluten att säga upp M.Ö., C.H., M.F. och T.L. inte iakttog skyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen att primärförhandla med Jusek. För dessa fyra brott skall staten åläggas att till förbundet betala allmänt skadestånd om sammanlagt 20 000 kr.

Rättegångskostnader

Staten är att anse som förlorande part i målen. Arbetsdomstolen finner inte att det på grund av tvistefrågornas natur eller av annan orsak föreligger skäl att kvitta rättegångskostnaderna. Därför skall staten ersätta Jusek för kostnaderna i målen. Vad förbundet yrkat i denna del har staten vitsordat.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar staten genom Domstolsverket att utge allmänt skadestånd i enlighet med det följande, nämligen

a) till M.Ö. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 mars 1996 tills betalning sker,

b) till C.H. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 mars 1996 tills betalning sker,

c) till M.F. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 juni 1996 tills betalning sker,

d) till T.L. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 juni 1996 tills betalning sker, samt

e) till Jusek med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 10 000 kr från den 11 mars 1996 och på 30 000 kr från den 4 juni 1996, allt tills betalning sker.

2. M.Ö., C.H., M.F. och T.L. förbehålls rätt att yrka ersättning för den ekonomiska skada som de till följd av brott mot 3 § TurA-S i samband med uppsägningen kan komma att drabbas av i framtiden.

3. Staten genom Domstolsverket förpliktas att ersätta Jusek för rättegångskostnader med åttioentusenåttahundratrettioen (81 831) kr, varav 80 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 196 kr mervärdesskatt.

Dom 1997‑03‑19, målnummer A‑31‑1996, A‑32‑1996, A‑108‑1996, A‑109‑1996

Ledamöter: Michaël Koch, Sören Öman, Karin Isacsson, Ola Bengtson, Ulf Perbeck, Sven Kinnander och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson