: : : :

AD 1997 nr 18

Sammanfattning :

I kollektivavtalet AB 94 finns en bestämmelse om bisysslor. Bl.a. får arbetsgivaren enligt denna förbjuda en bisyssla om arbetsgivaren finner att bisysslan kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna. Fråga i ett visst fall om arbetsgivaren haft rätt att meddela ett bisyssloförbud.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

I kollektivavtalet AB 94 finns en bestämmelse om bisysslor. Bl.a. får arbetsgivaren enligt denna förbjuda en bisyssla om arbetsgivaren finner att bisysslan kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna. Fråga i ett visst fall om arbetsgivaren haft rätt att meddela ett bisyssloförbud.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 71/96 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 4 ♂ 3offentlig arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

Staten

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

LO

 [] [ skiljaktig ] *

LO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 57,1% ( 4 st. )

Sekreterare :  []

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1985 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1997 nr 18 ( 1 st. ): AD 1999 nr 27

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan.

Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Landstinget i Älvsborg för rättegångskostnader med sextiofemtusensexhundratrettiosju (65 637) kr, varav 45 090 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I beloppet ingår mervärdesskatt med 9 928 kr.

Referat ( AD 1997 nr 18 ) :

AD 1997 nr 18

Parter ( Kommunala sektorn ): Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Landstinget i Älvsborg

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Karin Isacsson, Inger Mattsson Kasserud, Ola Bengtson, Gunnar Ericson (skiljaktig) och Valter Carlsson (skiljaktig).

Sekreterare : Anette Bergene

AD 1997 nr 18    Dom den 5 februari 1997 – Direktstämt mål

Sökord : Arbetsgivarventil | Bisyssla | Kommunala sektorn | Offentlig anställning

Rättsfall : AD 1985 nr 69

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Landstinget i Älvsborg

Mellan parterna gäller kollektivavtal. I det centrala kollektivavtalet Allmänna Bestämmelser, AB 94 föreskrivs i § 9 följande.

1. Arbetstagare skall på begäran anmäla och lämna de uppgifter, som arbetsgivaren anser behövs för bedömning av bisysslan.

Arbetsgivaren får förbjuda bisysslan om arbetsgivaren finner att bisysslan kan

a) inverka hindrande för arbetsuppgifterna,

b) påverka arbetstagarens handläggning av ärende i sitt arbete i anställningen,

eller

c) innebära verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens.

2. Förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla.

V-A.J. är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal). Under den i målet aktuella tiden innehade hon en heltidsanställning som skötare hos Landstinget i Älvsborg vid en gruppbostad för utvecklingsstörda vuxna. Den 6 december 1994 förbjöds hon av sin områdeschef att inneha en bisyssla inom äldreomsorgen i Vänersborgs kommun.

Enligt Kommunal var förbudet godtyckligt och otillbörligt. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har Kommunal yrkat att landstinget skall förpliktas att till V-A.J. utge ekonomiskt skadestånd med 3 800 kr per månad från den 1 mars till den 31 december 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad, då lönen skulle ha utbetalats, och allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 17 april 1996) till dess betalning sker.

Vidare har Kommunal yrkat att landstinget skall förpliktas utge allmänt skadestånd till förbundet med 30 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt förbundets talan. Det ekonomiska skadeståndet och ränteyrkandena har dock vitsordats såsom skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

V-A.J. har varit anställd i Landstinget i Älvsborg under 30 år, varav 23 år som skötare. Vid den tid som nu är av intresse arbetade hon som skötare vid en gruppbostad på Tagelgatan 1 i Vänersborg; en bostad för gravt utvecklingsstörda vuxna.

Under mitten av 1980-talet utbildade sig V-A.J. på egen bekostnad till undersköterska. Hon var klar med utbildningen 1986/87 och har – för att underhålla sin undersköterskekompetens – sedan dess arbetat som timanställd undersköterska hos Vänersborgs kommun samtidigt som hon arbetat heltid i landstinget.

V-A.J. började arbeta i gruppbostaden på Tagelgatan år 1989. Då fanns där en chef för enheten och 8–10 anställda. År 1992 skedde en omorganisation och R.H. blev områdeschef för gruppbostaden och ytterligare två andra sådana bostäder. G-B.S., som fram till dess varit chef för gruppbostaden på Tagelgatan, återgick till att bli skötare där. Efter det att R.H. tillträtt som områdeschef har såväl V-A.J. som G-B.S. och en annan anställd, S.L., slutat sitt arbete i gruppbostaden.

När R.H. tillträdde som chef introducerade han utvecklingssamtal. Han hade ett sådant samtal med V-A.J. år 1993. Hon hade i förväg fått veta vilka frågor som skulle tas upp och visste således vad samtalet skulle handla om. Samtalet avlöpte normalt och motsvarade hennes förväntningar.

Nästa utvecklingssamtal ägde rum i april 1994. Vid det tillfället frågade R.H. om V-A.J. hade något annat arbete någon annanstans. Hon svarade ja och saken kommenterades inte ytterligare. Enligt vad landstinget senare uppgett hade R.H. vid denna tidpunkt fått uppgifter från arbetskamrater till V-A.J. om att hon var trött under arbetstid.

Den 6 december 1994 förbjöds V-A.J. av R.H. att inneha sin bisyssla, dvs. anställningen i kommunen. Därefter begärde R.H. per telefon uppgifter av henne om i vilken omfattning hon hade arbetat hos kommunen under året. Han uppgav därvid att hans närmaste chef hade sagt att han inte kunde förbjuda henne att ha bisyssla utan att ta in uppgifter om hur mycket hon hade arbetat i sin andra anställning. Hon lämnade R.H. de begärda uppgifterna den 27 december. Dessa är ostridiga i målet.

Efter det att V-A.J. i december 1994 hade meddelats förbudet mot bisysslan vände hon sig till en facklig företrädare som tyckte att hon kunde fortsätta med extraarbetet och anteckna tiderna för det, eftersom arbetsgivaren inte hade tagit reda på omfattningen av hennes extraarbete. Hon fortsatte därför att arbeta åt kommunen tre eller fyra pass under år 1995, sista gången den 24 februari. Vid en förhandling den 30 mars 1995 mellan landstinget och företrädare för förbundet beslutades det att V-A.J. skulle tilldelas en muntlig varning samt att hon fortsättningsvis inte skulle arbeta mer än ordinarie arbetstid inom ”omsorgen” och inte agera på sådant sätt att personalgruppen påverkades negativt. För det fall hon bröt mot detta, skulle hon omedelbart tilldelas en skriftlig varning. På grund av de diskussioner som hade förekommit om skriftlig varning valde hon att sluta med sin bisyssla.

Den 1 januari 1996 överfördes ansvaret för gruppbostaden på Tagelgatan från landstinget till kommunen. De uppgifter som V-A.J. hade utfört i kommunen och i gruppbostaden kom således under samma arbetsgivare. V-A.J. slutade arbeta i gruppbostaden hösten 1996 efter det att hon hade sökt och erhållit en annan tjänst för vilken krävdes undersköterskekompetens.

Det är ostridigt i målet vilka tider som V-A.J. har arbetat i kommunen under den aktuella tiden, dvs. år 1994 och fram till den 24 februari 1995. I stor utsträckning har hon efter arbetet där antingen varit ledig från sitt arbete i gruppbostaden närmast följande dag eller i vart fall börjat arbeta i gruppbostaden först flera timmar senare. Hon har enbart vid fyra av de tillfällen då hon dessförinnan arbetat i kommunen haft gemensam arbetstid med arbetskamraterna A.S. eller J.L., vilka enligt landstingen ”gett signaler” till R.H. om att V-A.J. varit trött under sin arbetstid i gruppbostaden. Dessa två började arbeta i gruppbostaden omkring den 6 juni 1994. De hade semester viss tid och A.S. var halvt sjukskriven från den 14 september och helt sjukskriven från den 20 oktober 1994 med anledning av en graviditet. De båda har således inte arbetat särskilt mycket tillsammans med V-A.J. under år 1994.

Kommunal hävdar att landstinget har meddelat förbudet mot bisyssla i strid mot § 9 i AB 94. Visserligen är paragrafen en arbetsgivarventil, dvs. arbetsgivaren kan göra en skälighetsbedömning när det gäller arten och omfattningen av bisysslans inverkan på den ordinarie arbetsuppgiften. Förbundet gör emellertid gällande att åtgärden att meddela förbudet har vidtagits godtyckligt och otillbörligt. Förbudet har inte meddelats för att komma till rätta med något problem. Landstinget har inte ens utrett om V-A.J:s eventuella problem har berott på hennes bisyssla. Denna har haft begränsad omfattning. Det har förelegat en konflikt mellan V-A.J. och R.H. och bakom bisyssleförbudet har legat bestraffnings- och trakasseringssyften, något som framgår bl.a. av att en annan anställd har haft en bisyssla utan att detta förbjudits. När förbudet mot bisysslan meddelades den 6 december 1994 kände arbetsgivaren inte till vilken omfattning V-A.J:s bisyssla hade eller vilken inverkan denna hade på hennes arbete i gruppbostaden. V-A.J. hördes inte om sin uppfattning innan beslutet meddelades och inte heller föregicks beslutet av någon förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, trots att Landstingsförbundet har rekommenderat att en sådan bör hållas inför bisyssleförbud. Det har från arbetsgivarens sida funnits en klart negativ inställning till V-A.J. Med beslutet har landstinget kränkt hennes privatliv.

Landstinget

Kollektivavtalsregleringen

Bestämmelsen i § 9 i AB 94 om förbud mot bisyssla har funnits i kollektivavtal mellan landsting och Kommunal sedan år 1980, då AB 80 kom att gälla som avtal för såväl tjänstemän som arbetare. Bestämmelsen är dock äldre än så.

I landstingens tjänstereglemente, LTR, fanns tidigare en bisysslebestämmelse som hade innebörden att befattningsinnehavare inte fick åta sig avlönat arbete hos annan arbetsgivare om inte den första arbetsgivaren medgav det. Denna bestämmelse fördes senare med i stort sett samma lydelse in i kollektivavtalet LABT 65, vilket var ett avtal som gällde för tjänstemän. Den kom sedan att föras över till LABT 70 med den utformning som bestämmelsen nu har i AB. I det avtal som gällde för Kommunal, LABK 75, fanns bestämmelsen inte med. När avtalen för tjänstemän och arbetare slogs ihop år 1980 genom AB 80 kom bestämmelsen att gälla även för Kommunal.

Bestämmelsen infördes således år 1980 för den grupp arbetstagare som V-A.J. tillhör. Detta skedde utan att det fördes några närmare diskussioner mellan parterna om innebörden av bestämmelsen. Landstingets uppfattning är därför att Kommunal har fått godta avtalet som det såg ut. Det råder i målet ingen tvist om att bestämmelsen gäller även för förbundets medlemmar.

I ett cirkulär från Landstingsförbundet den 24 september 1991, F 91:25, behandlas bisysslor. Där är bl.a. följande antecknat.

Bisysslor brukar kunna indelas i tre huvudkategorier, nämligen arbetshindrande bisysslor, förtroendeskadliga bisysslor och konkurrerande bisysslor.

Arbetshindrande bisyssla kan t ex vara att en arbetstagare, som har en anställning på dagtid, har ett extraarbete på kvällen och natten som tröttar ut honom så att det påverkar arbetet i dagtidsanställningen.

I cirkuläret sägs det vidare bl.a. att ”AB 89 § 9 innebär att arbetsgivaren har möjlighet att förbjuda bisysslor som antingen är hindrande för arbetsuppgifterna eller påverkar arbetstagarens handläggning av ärenden i arbetet”. Det sägs också att det av arbetsdomstolens dom 1985 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ] framgår att förbud mot bisyssla måste fattas i varje enskilt fall och att det inte är förenligt med kollektivavtalet att förbjuda bisysslor ”för säkerhets skull” utan individuell prövning.

Bestämmelsen i § 9 i AB 94 är en så kallad arbetsgivarventil, vilket innebär att det är arbetsgivaren som efter skälighet får avgöra om en bisyssla skall förbjudas eller inte. Arbetsgivarens prövningsrätt är inskränkt bara på det sättet att domstol kan pröva om arbetsgivaren tillämpat bestämmelsen på ett godtyckligt eller annars på ett otillbörligt sätt. Om arbetsgivaren håller sig inom den ramen, skall domstolen inte gå in och pröva arbetsgivarens skäl. Domstolen kan alltså inte pröva om arbetsgivaren fattade ett klokt eller mindre klokt beslut utan enbart ta ställning till om det finns något ovidkommande skäl för beslutet. – Det är Kommunal som har bevisbördan för sitt påstående att landstinget tillämpat bestämmelsen på ett otillbörligt sätt.

Bisysslans omfattning

Det är ostridigt mellan parterna att V-A.J. under den i målet aktuella tiden har arbetat i kommunen och närmast därefter i landstinget enligt följande.

1994
Arbete i kommunenArbete i omsorgen
6/2nattledig
19/3nattledig
20/3nattledig
24/3nattledig
25/3natt17.30–21.30
11/4nattsemester
12/417.00‑22‑00ledig
15/4natt13.00–21.00
(ord. tid 07.00–16.45 – bytt med arb.kamrat)
21/4nattledig
29/408.00–13.00ledig
2/508.00–15.0017.30–21.30
25/5natt13.00–21.30
23/608.00–13.00ledig
24/608.00–12.0013.00–21.30
2/7nattledig
3/7nattledig
4/7natt16.30–21.30
7/7nattledig
8/7natt13.00–21.00
24/808.00–15.0016.30–21.00
1/908.00–13.00ledig
20/908.00–17.00ledig
21/912.00–16.0016.30–21.00
29/908.00–17.00ledig
4/10natt16.30–21.00
5/1017.00–22.0009.30–16.00
28/10natt13.00–21.00
6/1109.00–17.00ledig
15/1117.00–22.00ledig
18/1117.00–22.0007.00–16.30
21/1108.00–15.0016.30–21.00
27/11natt12.30–21.30
29/11natt16.30–21.00
5/1217.00–22.0006.30–16.30
22/12nattledig
1995
16/1natt16.30–21.00
19/1nattledig
20/1natt13.00–21.00
16/208.00–17.00ledig
24/217.00–22.00ledig
Natt 21.00–08.00 natt före dag.

Tvisten

V-A.J. hade en heltidsanställning vid gruppbostaden Tagelgatan 1 – en bostad för psykiskt utvecklingsstörda. Där fanns vid den aktuella tiden sex boende och nio arbetstagare. Arbetstagarna arbetade under olika tider dygnet runt. V-A.J. arbetade dagar, kvällar och helger men inte nätter.

I oktober 1992 genomförde landstinget en omorganisation inom omsorgsförvaltningen. Omorganisationen innebar att man tog bort den tidigare funktionen som föreståndare för gruppboendet och i stället infördes en funktion som områdeschef. Områdeschefen kom i normalfallet att ha ansvaret för två till tre gruppbostäder.

R.H. kom att bli områdeschef för det område i vilket Tagelgatan 1 ingår. Den tidigare föreståndaren G-B.S. återgick till att ingå i arbete i vårdenheten. R.H. har god erfarenhet av den bedrivna verksamheten. Han var ute på de olika enheterna i den omfattning som arbetet medgav och som var motiverat utifrån arbetsförhållandena. Att G-B.S. och S.L. senare kom att sluta sina arbeten i gruppbostaden saknar relevans i målet.

R.H. hade som ansvarig för verksamheten planeringssamtal med de anställda. Vid ett sådant samtal i juni 1993 med V-A.J. frågade han henne om hon hade någon bisyssla. V-A.J. förnekade att så var fallet. R.H. hade dock redan då fått uppgift från en arbetsledare i Vänersborgs kommun om att hon arbetade också i kommunen. Han klargjorde därför sin syn på bisysslor, vilken innebar att han inte hade någon invändning mot att personalen hade bisysslor, om sysslan inte påverkade det arbete som den anställde hade att utföra i sin anställning.

Under slutet av år 1993 och under år 1994 fick R.H. signaler från andra anställda vid Tagelgatans gruppboende om att V-A.J. verkade ha svårt att utföra sitt arbete. R.H. kopplade samman detta med att hon enligt vad han tidigare kände till arbetade extra i kommunen.

Vid ett planeringssamtal den 28 april 1994 tog V-A.J. själv upp med R.H. att hon hade en bisyssla i form av extraarbete i äldreomsorgen i kommunen. R.H. sade då till henne att han hade fått information från annan personal om att hon ibland verkade trött och att hon gled undan från arbetsuppgifter som hon fått. Det var framför allt en arbetstagare, K.S., som hade gett sådana signaler till honom. Vid samtalet informerade R.H. återigen V-A.J. om sin syn på bisysslor.

Under sommaren och hösten 1994 fick R.H. fortsatta signaler från personalen om att V-A.J. hade svårt att utföra sitt arbete. Enligt de uppgifter han fick arbetade hon långsamt, verkade trött och lastade över arbete på andra. Det gick så långt att en anställd, A.S., begärde omplacering för att slippa arbeta tillsammans med henne. Detta ledde till att R.H. tog upp frågan om arbetets innebörd och betydelse vid en personalkonferens under hösten 1994.

Den 6 december 1994 hade R.H. åter ett planeringssamtal med V-A.J. Han upplyste henne om att arbetskamrater till henne hade tagit upp med honom att hon syntes lasta över arbete på dem och att hon verkade trött och undanglidande. Vid samtalet kom de också att tala om V-A.J:s bisyssla och R.H. frågade varför hon tidigare hade förnekat att hon hade en sådan. Vid samtalet informerade R.H. henne om landstingets riktlinjer för bisysslor och lämnade också över ett exemplar av dessa.

R.H. förklarade vid samtalet den 6 december att hans uppfattning var att V-A.J:s bisyssla påverkade arbetet negativt och sade att hon skulle upphöra med den sysslan. V-A.J. hade dock svårt att godta förbudet mot bisysslan. Hon svarade att hon bara kunde godta beslutet, om det skulle gälla alla som arbetade heltid. Detta var något som inte R.H. kunde acceptera, eftersom han hade uppfattningen att bisysslor skulle förbjudas efter individuell prövning och enbart i de fall han bedömde att sysslan kunde inverka hindrande på arbetet.

När R.H. meddelade förbudet mot bisysslan hade han ingen klar uppfattning om dennas omfattning. Genom uppgifter från en arbetsledare i kommunen och arbetskamrater till V-A.J. kände han dock till den ungefärliga omfattningen. Av de uppgifter som tagits in i efterhand och som är ostridiga i målet framgår att det varit fråga om en bisyssla av betydande omfattning. V-A.J. har arbetat ett betydande antal arbetspass både i kommunen och i landstinget samma dygn. Det är också ostridigt att V-A.J:s extraarbete i kommunen svarade mot en lön om ca 3 800 kr per månad.

Vid samtalet den 6 december tog R.H. upp även andra frågor som han hade synpunkter på och som rörde V-A.J:s arbete. Förbudet mot bisysslan hade dock inget med de frågorna att göra. Efter samtalet skrev han ned minnesanteckningar från detta.

Trots bisyssleförbudet fortsatte V-A.J. att arbeta i kommunen. R.H. ville få stopp på detta och övervägde därför någon form av disciplinär åtgärd mot henne för det fall hon inte rättade sig efter förbudet. Från arbetsgivarsidan informerade man förbundet om sin avsikt, vilket föranledde en förhandling den 30 mars 1995. Vid denna diskuterade man bisyssleförbudet och att V-A.J. trots förbudet hade fortsatt att arbeta i kommunen. Från landstingets sida framhöll man också att V-A.J. hade agerat på ett sätt som hade påverkat personalgruppen negativt. Fråga var om förhållanden som förelegat redan innan landstinget hade meddelat beslutet om förbud mot bisysslan. Det fanns således kritik mot henne även i annat avseende än vad som avsåg hennes bisyssla. Den kritiken saknade emellertid betydelse för bisyssleförbudet. Däremot fanns det alltså två grunder till att landstinget i mars 1995 övervägde att ge V-A.J. en skriftlig varning. Det ena var att hon hade fortsatt utöva sin bisyssla och det andra var att hennes arbete inte fungerade tillfredsställande i förhållande till arbetskamraterna. Vid förhandlingen var parterna överens om att V-A.J. inte längre skulle arbeta mer än inom sin ordinarie tjänst inom omsorgen och att hon inte skulle agera på ett sådant sätt att personalgruppen påverkades negativt samt att hon skulle tilldelas en skriftlig varning om hon bröt mot vad parterna sålunda var överens om. – Någon varning kom inte att utdelas.

Beslutet om förbud mot bisysslan är fattat i ett individuellt fall under landstingets principiella uppfattning att en bisyssla förbjuds enbart om den påverkar arbetet. Innan beslutet meddelades hade R.H. under hand gett sin syn på bisysslor till känna för V-A.J. Hon hade haft möjlighet under lång tid att avveckla bisysslan och hon hade getts tillfälle att vid planeringssamtal framföra sin syn på arbetsgivarens bedömning. Hon var alltså inte ohörd när beslutet meddelades. Det finns inte några formkrav för hur ett beslut om förbud mot bisyssla skall fattas.

Arbetet i gruppbostaden med utvecklingsstörda är mycket krävande. Det kan inträffa incidenter i verksamheten om arbetstagarna av olika skäl är uttröttade och okoncentrerade. Därför måste man försöka undvika att sådana situationer uppkommer. När beslutet meddelades hade landstinget verksamhetens intresse för ögonen. Beslutet om bisyssleförbud är varken otillbörligt, godtyckligt eller i strid mot avtal. Förbudet är helt i enlighet med landstingets riktlinjer. Något otillbörligt syfte ligger inte bakom beslutet.

Domskäl

Tvisten och utgångspunkterna för domstolens prövning

Tvisten i målet gäller frågan om Landstinget i Älvsborg förfarit godtyckligt eller eljest otillbörligt när man den 6 december 1994 beslutade att meddela Kommunals medlem V-A.J. förbud mot att utöva bisyssla vid sidan om hennes anställning i landstinget. Kommunal har gjort gällande att så varit fallet medan landstinget hävdar att beslutet fattats inom ramen för arbetsgivarens fria prövningsrätt enligt § 9 i AB 94.

Enligt § 9 punkt 1 andra stycket i AB 94 får en arbetsgivare meddela en arbetstagare förbud mot att utöva en bisyssla, bl.a. om arbetsgivaren finner att sysslan kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna. Det är ostridigt i målet att bestämmelsen utgör en s.k. arbetsgivarventil. Det innebär att det har överlämnats åt arbetsgivarens diskretionära prövning att tillämpa bestämmelsen inom ramen för dess tillämpningsområde. Arbetsgivarens fria prövningsrätt är inskränkt endast så till vida att den inte får utnyttjas på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt. Frågan om en arbetsgivare genom beslut i en skälighetsfråga har överskridit sin fria prövningsrätt kan underställas domstols prövning. Om så sker och domstolen därvid finner att arbetsgivaren har hållit sig inom ramen för sin prövningsrätt, kan domstolen inte gå in på frågan huruvida arbetsgivaren skäligen hade bort fatta ett annat beslut (se AD 1985 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Vid huvudförhandlingen har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med V-A.J., förhör upplysningsvis med ombudsmannen L.O. och vittnesförhör med vårdarna G-B.S. och S.L. På landstingets begäran har hållits förhör upplysningsvis med förhandlaren J.S. och vittnesförhör med vårdarna A.S. och J.L.

Av utredningen i målet framgår att Kommunal blev bundet av den aktuella kollektivavtalsregleringen år 1980 i samband med att de tidigare gällande kollektivavtalen på tjänstemanna- och arbetarområdena slogs samman till AB 80. En motsvarande bestämmelse hade då funnits i tjänstemannaavtalet. L.O. har under förhöret uppgett att han deltog i förhandlingarna inför 1980 års avtal. Enligt honom förekom det då inga diskussioner om bestämmelsen. Båda han och J.S., som uppgett att han sedan 10 år deltagit i avtalsförhandlingar på landstingssidan om de allmänna bestämmelserna (AB), har förklarat att de inte känner till att det förekommit några centrala tvisteförhandlingar med Kommunal på den landstingskommunala sidan vilka rört ett förbud enligt avtalet mot bisyssla.

Någon utredning till belysning av vad avtalsparterna avsett med den omtvistade bestämmelsen eller om tillämpningen av bestämmelsen finns således inte. Arbetsdomstolen har därför att grunda sin prövning på avtalstexten som sådan och de utgångspunkter för skälighetsbedömningen som domstolen har att följa enligt vad som nyss redovisats.

Från Kommunals sida har i målet gjorts gällande att det bisyssleförbud som meddelades V-A.J. utgjort en kränkning av hennes privatliv. Arbetsdomstolen vill i anslutning till detta påstående redan här framhålla att ett bisyssleförbud givetvis innebär begränsningar i den enskilda arbetstagarens möjligheter att fritt arbeta vid sidan om sin ordinarie anställning. Som följer av arbetsdomstolens uttalande i domen 1985 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ] får man utgå ifrån att avtalets bisysslebegrepp omfattar varjehanda sysslor vid sidan av den anställning som får antas vara arbetstagarens huvudtjänst. Däremot faller sådan verksamhet som typiskt sett får anses höra hemma på området för den anställdes privatliv och vad därmed omedelbart har samband utanför. Det kan inte råda någon tvekan om att V-A.J:s tillfälliga arbete inom äldreomsorgen i kommunen i sig utgör en sådan verksamhet som kan omfattas av avtalets bestämmelser om bisyssleförbud. Vad som nu är att pröva är om landstinget med denna utgångspunkt meddelade förbudet inom ramen för sin fria prövningsrätt.

Har landstinget hållit sig inom ramen för avtalets bisysslebestämmelse?

V-A.J:s tjänstgöring

Av utredningen i målet framgår att V-A.J. under flera år tillfälligt arbetat i äldreomsorgen i Vänersborgs kommun vid sidan om sin ordinarie anställning som skötare av handikappade äldre i gruppbostaden på Tagelgatan. Enligt vad V-A.J. uppgett under förhöret var gruppbostaden en mycket ”tung” sådan. Där var placerade äldre som tidigare varit intagna på specialsjukhus och som inte kunde ha ett eget boende. Det var fråga om blinda, döva och rullstolsbundna äldre som kunde ha epilepsianfall, inkontinensbesvär m.m. Enligt henne krävde de boende mycket omvårdnad, t.ex. blöjbyten och hjälp med att äta och dricka.

Omfattningen i tiden av V-A.J:s bisyssla i kommunen under den i målet aktuella tiden, dvs. år 1994 och de två första månaderna 1995, är ostridig mellan parterna. Av den sammanställning över hennes tjänstgöring som landstinget åberopat kan utläsas att hon arbetat i kommunen vid sammanlagt 35 tillfällen under år 1994 och fem tillfällen under de två första månaderna 1995. Tjänstgöringen i kommunen, som förekommit såväl dag som natt med som lägst fyra och som högst elva timmar per gång, har vid aderton tillfällen år 1994 och tre tillfällen år 1995 närmast följts av en ledig dag från arbetet i gruppbostaden.

Sammanställningen visar, enligt arbetsdomstolens bedömning, att V-A.J:s arbete i kommunen varit av inte obetydlig omfattning. Med beaktande av att V-A.J. hade en heltidsanställning i landstinget och att arbetet i gruppbostaden, enligt vad hon själv uppgett, varit mycket krävande måste den slutsatsen dras att hon med sin bisyssla kommit att ha en sammantaget kännbar arbetsbörda. Att hennes tjänstgöring i kommunen vid ett antal tillfällen följts av en ledig dag i hennes anställning hos landstinget ändrar inte denna slutsats. Sett utifrån dessa utgångspunkter har det uppenbarligen funnits anledning för landstinget att uppmärksamma bisysslan och dess betydelse för V-A.J:s ordinarie arbetsuppgifter.

Närmare om V-A.J:s arbete i gruppbostaden

Enligt Kommunal har V-A.J:s chef R.H. haft en negativ inställning till henne och förbudet för henne att utöva bisysslan har fattats i trakasserings- och bestraffningssyfte. Landstinget har bestritt detta. Enligt landstinget hade R.H. fått ”signaler” om att V-A.J. verkade trött i sitt arbete i gruppbostaden och att hon inte orkade med att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Eftersom R.H. kände till att hon hade en bisyssla i kommunen satte han enligt landstinget detta i samband hennes extraarbete och detta var skälet till att han meddelade bisyssleförbudet.

Vad först gäller frågan om V-A.J:s arbetsinsatser i gruppbostaden har skilda uppgifter kommit fram under förhören. Av utredningen framgår att G-B.S. och S.L. var arbetskamrater med V-A.J. redan innan de kom till gruppbostaden på Tagelgatan och innan R.H. hösten 1992 blev chef för dem; G-B.S. var under en tid själv chef för V-A.J. Varken G-B.S. eller S.L. arbetar längre i gruppbostaden. G-B.S. omplacerades i maj 1994 och S.L. bytte senare också arbetsplats. De båda har uppgett att V-A.J. var mycket bra att arbeta tillsammans med och alltid ställde upp.

R.H. har däremot uppgett att han vid ett planeringssamtal i april 1994 fick uppgifter från en anställd, K.S., om att V-A.J. drog sig undan arbetsuppgifter. Han fick också sådana uppgifter från andra anställda, bl.a. sade arbetskamraterna A.S. och J.L. till honom att V-A.J. på ett utstuderat sätt sköt över arbetsuppgifter på andra. Enligt honom fick han också uppgifter från personalen om att V-A.J. setts halvsovande vid mer än ett tillfälle i de boendes rum. Enligt honom noterade han själv vid personalkonferenser att V-A.J. inte anmälde sig frivilligt när man diskuterade arbetsfördelning. Enligt honom fick en anställd som arbetade deltid fler ”arbetsfördelningar” än hon. Han har vidare uppgett att A.S. kom till honom och bad om omplacering till en annan gruppbostad och att hennes önskemål visade sig bero på att hon inte fick hjälp av V-A.J. A.S. var gravid och behövde hjälp bl.a. med tunga lyft. När han på en personalkonferens i augusti 1994 tog upp saken och sade att de anställda fick hjälpa varandra, tyckte V-A.J. – enligt honom – att det han sade innebar att det skulle bli orättvist mot henne som arbetade mycket med A.S.

A.S. har under förhöret bekräftat R.H:s uppgifter att hon bad att få slippa arbeta tillsammans med V-A.J. och att det kändes ”jobbigt” att arbeta tillsammans med henne till skillnad mot att arbeta tillsammans med de andra. Hon har också uppgett att hon sensommaren och hösten 1994 var gravid och att hon, när hon då bad V-A.J. om hjälp, inte fick något svar utan nonchalerades. J.L. har under förhöret uppgett att hon sensommaren/hösten 1994 tog upp med R.H. att V-A.J. ibland ”gled undan” bl.a. tyngre arbetsuppgifter.

V-A.J. har förnekat att hon drog sig undan arbetsuppgifter och har förklarat att hon arbetade tillsammans med A.S. och J.L. endast i mycket liten omfattning.

Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta att V-A.J., G-B.S. och S.L. hade funnit former för ett väl fungerande arbete tillsammans. Enligt V-A.J. bröts hennes arbetsgemenskap med S.L. sommaren 1994. Av utredningen framgår att G-B.S. redan dessförinnan, i maj, hade omplacerats till en annan gruppbostad. Därmed försvann det samarbete som V-A.J. under flera år hade haft med sina gamla arbetskamrater. Detta förhållande kan givetvis ha spelat in i fråga om V-A.J:s intresse för och engagemang i det fortsatta arbetet i gruppbostaden. Det finns emellertid inte anledning att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter som A.S. och J.L. har lämnat om V-A.J:s arbetsinsatser i förhållande till dem. Med sina uppgifter har de bekräftat vad R.H. i de berörda delarna för sin del uppgett. Någon anledning att ifrågasätta vad han, även i övrigt, uppgett under förhöret finns inte heller. Sammanfattningsvis får därför den slutsatsen dras att när R.H. i december 1994 meddelade V-A.J. förbudet att inneha bisyssla, så hade han från flera anställda fått uppgifter om och även själv uppfattat det så att hon sköt arbetsuppgifter ifrån sig och visade trötthet i arbetet.

Har bisyssleförbudet meddelats i trakasserings- eller bestraffningssyfte?

Kommunal har till stöd för sitt påstående att R.H. hade en negativ inställning till V-A.J. och med beslutet avsåg att trakassera henne åberopat bl.a. minnesanteckningar som denne skrev ned från det planeringssamtal som han höll i december 1994 med V-A.J., då han meddelade bisyssleförbudet. I dessa finns bl.a. angett att R.H. informerat V-A.J. om att hon inte fick ”ringa in” sin dotter för timtjänstgöring vid gruppbostaden.

Bakgrunden till anteckningen är enligt vad som framkommit att V-A.J. brukade ringa sin dotter och be henne komma och tjänstgöra när det tillfälligtvis uppkom behov av arbetskraft i gruppbostaden. Såväl V-A.J. som S.L. har under förhören uppgett att de anser att R.H. med förbudet för V-A.J. att ringa efter dottern var ute efter att trakassera henne. R.H. däremot har uppgett att det på grund av ”jäv” stred mot landstingets riktlinjer att de anställda ”ringde in” anhöriga för tjänstgöring på arbetsplatsen. Enligt honom var det av det skälet som V-A.J. inte fick fortsätta kalla in dottern, men han upplyste henne samtidigt att om dottern ville ha timtjänstgöring vid någon annan gruppbostad så kunde dottern höra av sig till honom. Denna uppgift finns också intagen i de åberopade minnesanteckningarna. Förbundet har inte påstått att dessa felaktigt återger vad som förekom vid samtalet den 6 december.

Arbetsdomstolen, som inte finner skäl ifrågasätta den förklaring som R.H. lämnat, finner inte att utredningen ger något stöd för att han med förbudet för V-A.J. att kalla in dottern avsett att trakassera V-A.J.

V-A.J. har under förhöret uppgett att hon redan vid ett planeringssammanträde i april 1994 uppfattade sig som mobbad av R.H. Enligt henne sade R.H. då att han hade fått signaler om att hon arbetade extra och hon bekräftade detta. Han sade också till henne att hon skulle få byta arbetsschema och vidare att hon inte skulle få semester som planerat, men han uppgav inget skäl för detta. Hon blev också, har hon vidare uppgett, felaktigt kritiserad för att ha kontaktat en av de boendes gode man, något som enligt R.H. utgjorde ett stort tjänstefel. Hon har vidare berättat att R.H. vid planeringssamtalet den 6 december 1994, då hon förbjöds att utöva sin bisyssla, sade att han hade fått signaler om att hon var trött, slö och lat och inte fullgjorde sina arbetsuppgifter utan lastade över dem på andra. Enligt henne förklarade hon, som kände till att också J.L. hade en bisyssla, att hon kunde acceptera förbudet endast om alla som arbetade heltid inom R.H:s verksamhetsområde också förbjöds inneha bisyssla, men fick endast till svar av denne att han inte fått några ”signaler” om J.L. Detta uppfattade V-A.J. enligt vad hon uppgett som en kränkande särbehandling.

Arbetsdomstolen gör i dessa frågor följande överväganden.

Vad som kommit fram under förhöret med R.H. eller utredningen i övrigt ger inte vid handen att han vid planeringssamtalet i april 1994 gick utöver vad han som arbetsledare hade att bestämma om i fråga om V-A.J:s tjänstgöring. Vad gäller frågan om V-A.J. felaktigt kritiserats för kontakt med den gode mannen ger utredningen inte stöd för annat än att R.H. och V-A.J. haft skilda uppfattningar i frågan om omplacering av en av de i gruppbostaden boende.

Enligt vad R.H. uppgett under förhöret kände han vid samtalet den 6 december 1994 till att också J.L. hade en bisyssla i kommunen och hon har också själv under sitt förhör uppgett att hon hade informerat honom om sin bisyssla. R.H. har förklarat att skälet till att inte också J.L. förbjöds utöva sin bisyssla var att han inte hade några indikationer på att hennes extraarbete inverkat menligt på hennes anställning hos landstinget. Utredningen i målet ger inte stöd för att det förhållit sig på något annat sätt än R.H. uppgett.

Vad gäller innehållet i övrigt i minnesanteckningarna från samtalet den 6 december 1994 kan arbetsdomstolen inte finna att dessa ger uttryck för någon animositet från R.H:s sida gentemot V-A.J. Vad som där tagits in måste uppfattas som anteckningar i frågor som naturligen diskuteras mellan en arbetsgivare och en anställd vid ett planeringssamtal.

Enligt förbundet har emellertid R.H. med förbudet också avsett att bestraffa V-A.J., något som enligt förbundet framgår av ett överläggningsprotokoll från ett möte den 30 mars 1995. Av detta protokoll framgår att det denna dag hölls en överläggning mellan å ena sidan en företrädare för Kommunal, och å andra sidan, R.H., C.Å., distriktschef i landstinget och R.H:s närmaste chef, samt M.K., personalsekreterare hos landstinget. Enligt vad R.H. uppgett var anledningen till att denna överläggning hölls att landstinget hade meddelat Kommunal att man övervägde att vidta disciplinära åtgärder mot V-A.J. därför att hon, trots bisyssleförbudet, hade fortsatt att arbeta extra i kommunen. I protokollet finns antecknat att parterna efter diskussion kom överens om dels ”att från dagens datum arbetar V-A.J. ej mer än sin ordinarie tjänst inom omsorgen”, dels ”att V-A.J. ej agerar på ett sådant sätt att personalgruppen påverkas negativt”, dels att ”under förutsättning att ovanstående följs tilldelas V-A.J. en muntlig varning, om V-A.J. bryter mot ovanstående tilldelas V-A.J. omedelbart en skriftlig varning”.

R.H. har förnekat att han förbjöd bisysslan i något bestraffningssyfte. Enligt honom skulle det snarare ha inneburit en bestraffning för den övriga personalen om han inte hade meddelat förbudet, eftersom personalgruppen på grund av V-A.J:s bisyssla fick arbeta mer än den skulle behöva göra.

Arbetsdomstolen gör följande övervägande.

Det har inte påståtts från förbundets sida att man vid överläggningen den 30 mars 1995 på något sätt ifrågasatte R.H:s tidigare meddelade bisyssleförbud eller att man från arbetstagarsidan då hävdade att förbudet skulle ha meddelats i trakasserande eller bestraffande syfte. Inte heller ger utredningen i målet något som helst stöd för att det förhållit sig så.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen således inte styrkt att landstinget meddelat V-A.J. förbudet mot bisysslan i syfte att trakassera eller bestraffa henne. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta R.H:s uppgifter att han uppfattade det så att V-A.J. drog sig undan arbetsuppgifter på grund av trötthet och att han kopplade denna till hennes bisyssla och av det skälet förbjöd den.

Omständigheterna i övrigt

Kommunal har som stöd för sitt påstående att landstinget med bisyssleförbudet brutit mot kollektivavtalet framfört också att V-A.J. inte hörts om sin uppfattning i saken innan förbudet meddelades och att R.H. inte före beslutet tagit reda på hur omfattande hennes bisyssla i kommunen varit och vilken inverkan denna syssla hade på hennes arbetsuppgifter hos landstinget.

Utredningen i denna del består främst av vad V-A.J. och R.H. uppgett under förhören. De har därvid lämnat delvis olika uppgifter om när och i vilken utsträckning de båda talat med varandra om kollektivavtalets förbud mot bisysslor och V-A.J:s extraarbete i kommunen. Av utredningen framgår dock att R.H. och V-A.J. under år 1994 vid två samtal rörande hennes arbete, i april och december, talat också om hennes bisyssla i kommunen. V-A.J. har inte förnekat att hon vid samtalen informerades om arbetsgivarens syn på bisysslor, som innebar att bisysslor godtogs så länge de inte inkräktade på hennes ordinarie arbete. Hon måste också genom sina samtal med R.H. ha varit medveten om den kritik som riktades mot henne om att hon drog sig undan arbetsuppgifter i gruppbostaden och hon måste också ha insett att R.H. förväntade sig att hon bättre ställde upp och hjälpte sina arbetskamrater när så behövdes. Förbudet den 6 december 1994 mot V-A.J:s bisyssla kan därför inte antas ha kommit helt oväntat för henne. Uppenbarligen hade hon också möjlighet att vid detta tillfälle framföra sin uppfattning i saken. Det kan dock noteras att beslutet om bisyssleförbudet meddelades utan någon föregående förhandling med hennes fackliga organisation och uppenbarligen också utan att varken den fackliga organisationen eller hon själv i förväg informerats om att landstinget avsåg att meddela ett sådant beslut vid planeringssamtalet.

R.H. har uppgett att han inte vid planeringssamtalet den 6 december 1994 kände närmare till hur omfattande V-A.J:s bisyssla var och såvitt framgår av utredningen tog varken han eller V-A.J. upp frågan. Även om R.H. kan kritiseras för att han inte införskaffade ett bättre underlag är varken denna omständighet eller det förhållandet att beslutet meddelades utan någon föregående förhandling eller information av den beskaffenheten att landstinget kan anses ha överskridit den rätt som avtalet ger en arbetsgivare att meddela ett bisyssleförbud.

Arbetsdomstolens slutsats

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför till slutsatsen att Kommunals talan i målet skall avslås.

Rättegångskostnader

Med denna utgång skall Kommunal ersätta landstinget för rättegångskostnader. Yrkat belopp har vitsordats.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan.

Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Landstinget i Älvsborg för rättegångskostnader med sextiofemtusensexhundratrettiosju (65 637) kr, varav 45 090 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. I beloppet ingår mervärdesskatt med 9 928 kr.

Dom 1997‑02‑05, målnummer A‑71‑1996

Ledamöter: Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Karin Isacsson, Inger Mattsson Kasserud, Ola Bengtson, Gunnar Ericson (skiljaktig) och Valter Carlsson (skiljaktig).

Sekreterare: Anette Bergene

Ledamöterna Gunnar Ericsons och Valter Carlssons skiljaktiga mening

V-A.J. har en mycket lång anställning i landstinget som hon skött utan klander eller kritik under tidigare år. Arbetsuppgifterna har varit skötare i psykisk vård. Hon har utbildning för detta arbete men har också kompletterat denna och har därmed erhållit undersköterskekompetens. Den kompletterande utbildningen har gjorts på egen bekostnad. Detta anser vi visar på ambition att genom ökat och bredare kunnande göra ett bra arbete. När hon genomgick den kompletterande utbildningen var det inom äldreomsorgsvården i Vänersborgs kommun. V-A.J. har därefter sedan 1986/87 fortsatt att arbeta för kommunen i begränsad omfattning, dvs. haft en bisyssla.

Att det sedan förekommit en omorganisation av landstingets omsorgsverksamhet i början av 90-talet tycker vi saknar betydelse i tvisten. Enligt vår mening har V-A.J:s bisyssla inte påverkat hennes arbete åt landstinget på ett negativt sätt. Visserligen utgör § 9 i AB 94 en s.k. arbetsgivarventil. En sådan får emellertid inte användas på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt. I detta fall anser vi att arbetsgivaren har använt bestämmelsen både godtyckligt och otillbörligt när V-A.J. förbjudits arbeta inom kommunen i en bevisligen mycket begränsad omfattning.

Enligt kollektivavtalet kan arbetsgivaren meddela förbud mot bisyssla, om denna kan ha inverkat hindrande för arbetsuppgifterna. Det sägs vidare i landstingets riktlinjer att den egna arbetsgivarens verksamhet alltid ges prioritet. Bisysslan kan utövas i viss omfattning men inte i sådan omfattning att huvudverksamheten åsidosätts. I den kartläggning som gjorts efter det att förbudet delgavs V-A.J. framgår, enligt vår mening, att bisysslan inte ”kan ha inverkat hindrande för arbetsuppgifterna” som det sägs i kollektivavtalet. Av denna utredning om V-A.J:s arbete i kommunen framgår med tydlighet att hon normalt haft ett nattpass åt kommunen och varit ledig från landstinget påföljande dag, alternativt slutat nattpasset kl. 08.00 hos kommunen och börjat sin tjänstgöring hos landstinget sent på eftermiddagen eller kvällen därefter. Att bisysslan skulle ha påverkat V-A.J:s arbete negativt kan vi inte heller finna styrkt genom vittnesförhören. Vad som framkommit är att ord står mot ord.

Vi tycker att det förhållandet är märkligt att områdeschefen R.H. under lång tid innan förbudet mot bisysslan meddelades känt till att V-A.J. haft bisysslan, men att detta ändå inte föranlett honom att göra en ordentlig undersökning och presentera ett underlag och skäl för hans beslut om förbud mot hennes bisyssla.

Sammanfattningsvis anser vi att landstingets handlande är otillbörligt därför att det dels saknats motivering för beslutet om förbud mot bisysslan och förbudet således varit ogrundat, dels därför att förbudet tycks ha använts i bestraffningssyfte av för oss diffus anledning.

Med hänvisning till vad vi nu framfört anser vi att Svenska Kommunalarbetareförbundets skadeståndsyrkanden skall bifallas. Överröstade härutinnan är vi i fråga om rättegångskostnaderna i målet ense med majoriteten.