: : : :

AD 1997 nr 111

Sammanfattning :

Enligt § 7 mom. 3 verkstadsavtalet utgår ett skiftformstillägg vid treskiftsarbete. Fråga huruvida månadsavlönade arbetstagare som arbetar treskift har rätt till detta tillägg.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Enligt § 7 mom. 3 verkstadsavtalet utgår ett skiftformstillägg vid treskiftsarbete. Fråga huruvida månadsavlönade arbetstagare som arbetar treskift har rätt till detta tillägg.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 240/96 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5privat arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

LO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1994 nr 136

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer att Avex Electronics AB är skyldigt att betala 1,65 procent i skiftformstillägg till de av Svenska Metallindustriarbetareförbundets medlemmar som arbetar intermittent treskift hos bolaget och vilkas månadslön inte har reducerats på grund av arbetstidsförkortningen.

Sveriges Verkstadsförening och Avex Electronics AB skall med hälften var ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundets rättegångskostnader med fyrtiosjutusensexhundranittiofem (47 695) kr, varav 46 525 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Mervärdesskatt ingår med 11 924 kr.

Referat ( AD 1997 nr 111 ) :

AD 1997 nr 111

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Metallindustriarbetareförbundet mot Sveriges Verkstadsförening och Avex Electronics Aktiebolag i Katrineholm

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Brita Swan, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Bengt Huldt (skiljaktig), Gunnar A. Karlsson och Jörgen Andersson.

Sekreterare : Karin Lundsten

AD 1997 nr 111    Dom den 8 oktober 1997 – Direktstämt mål

Sökord : Arbetstidsförändring | Kollektivavtal | Månadslön | Skiftarbete | Skiftformstillägg | Verkstadsavtalet

Rättsfall : AD 1994 nr 136

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Avex Electronics Aktiebolag i Katrineholm

AVTALSBESTÄMMELSER

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall) träffades den 23 maj 1995 överenskommelse om nytt riksavtal för verkstadsindustrin (verkstadsavtalet) för tiden t.o.m. i första hand den 28 februari 1998. Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 7. Ersättning för arbete på obekväm tid och övertid

Mom 1. Arbete på obekväm tid

- - - - –

Mom 2. Övertidsarbete

- - - - –

Mom 3. Skiftformstillägg

Vid skiftarbete utgår skiftformstillägg i procent på lönen (tidlön och ackord) i följande fall

intermittent treskiftsarbete 7 procent

kontinuerligt treskiftsarbete 21 procent

kontinuerligt skiftarbete med storhelgsdrift 26 procent

Mom 4. Underjordstillägg

- - - - –

Bilaga till verkstadsavtalet

Regler för månadslön

För månadslön gäller följande kompletterande regler. Paragrafhänvisningarna hänför sig till verkstadsavtalet.

- - - - –

Anteckningar ur förhandlingsprotokollet

- - - - –

Innebörden av termerna lägsta timlön, timlön och tidlön.

- - - - –

Tidlön = lön per tidsenhet, dvs timlön, veckolön eller månadslön.

BAKGRUNDEN TILL TVISTEN

Avex Electronics AB (nedan benämnt Avex) är genom medlemskap i VF bundet av verkstadsavtalet. Avex bedriver tillverkning av kretskort, kablage och bakplan, dvs. plåtar som utgör bakstycken i kopplingsskåp. Denna verksamhet bedrevs tidigare av Ericsson-koncernen och togs över av Avex i februari 1996. I samband därmed upptog Avex tillverkning av kretskort. Denna tillverkning bedrivs i intermittent treskift. Avex tillämpar månadslön för samtliga anställda.

Mellan parterna råder tvist i frågan huruvida bestämmelserna i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet är tillämpliga på de arbetstagare hos Avex som sysselsätts i intermittent treskiftsarbete.

YRKANDENA

Metall har yrkat att arbetsdomstolen fastställer att Avex är skyldigt att betala 1,65 procent i skiftformstillägg till de av förbundets medlemmar som arbetar intermittent treskift hos bolaget och vars månadslön inte har reducerats på grund av arbetstidsförkortningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt fastställelseyrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Metall

Förhållandena på arbetsplatsen

Det bolag som denna tvist gäller, Avex Electronics AB, tillverkar kretskort, kablage och bakplan. Verksamheten bedrevs tidigare under många år av Ericsson-koncernen. Under år 1996 överläts verksamheten till Avex. De anställda hos Ericsson togs över av Avex.

I början av 1994, dvs. under den tid Ericsson drev verksamheten, hade man gått över från timlön till månadslön. Månadslönen bestämdes på så sätt att man multiplicerade den anställdes timlön med talet 175 för dem som arbetade heltid. Vid annat arbetstidsmått än heltid tog man timlönen för respektive arbetstagare gånger faktiskt arbetad tid. Detta är det normala sätt som tillämpas på avtalsområdet vid övergång till månadslön.

På arbetsplatsen finns också ett antal arbetstagare som arbetar ständig natt. Avtalsenligt har de 34-timmars arbetsvecka. Vid övergången till månadslön erhöll de en månadslön som var reducerad med hänsyn till arbetstidsförkortningen. De fick en månadslön som uppgick till 34/40 av en full månadslön och därutöver 21 procent i skiftformstillägg i enlighet med verkstadsavtalets bestämmelser. Denna ordning gäller alltjämt.

Något renodlat treskiftsarbete förekom inte under den tid som Ericsson drev verksamheten. Under sommaren 1996 började emellertid vissa nyanställda hos Avex att arbeta treskift. Tvist uppstod då om deras rätt till skiftformstillägg. Det kan nämnas att i samband med att personal anställdes lovade Avex att dessa skulle få 21 procent i skiftformstillägg utöver månadslönen. Detta löfte tog bolaget sedan tillbaka.

Antalet treskiftarbetande hos Avex har fortlöpande ökat kraftigt. I dag arbetar ca 80 personer intermittent treskift. Som redan nämnts erhåller de som arbetar ständig natt alltjämt 21 procent i skiftformstillägg. Det gäller både de som arbetade ständig natt när Avex tog över verksamheten från Ericsson och de som började arbeta nattskift senare. De som arbetar treskift erhåller inte något skiftformstillägg. Detta innebär att de som arbetar dagtid och som arbetar treskift har exakt samma månadslön i kronor. För skiftarbetarna tillkommer ob-ersättning.

Om Avex i stället hade tillämpat timlön, skulle arbetstagarna ha fått betalt för 38 timmar i veckan. Till detta hade kommit 7 procent i skiftformstillägg. Sammanlagt blir detta mer än den oreducerade månadslönen hos Avex. För att få samma lön måste ett tillägg om 1,65 procent utgå till den oreducerade månadslönen. Metalls uppfattning är att det har varit avtalsparternas avsikt att det inte skall innebära någon som helst skillnad för skiftarbetarna, om de avlönas med timlön eller med månadslön.

Avex kunde ha reducerat de treskiftarbetandes månadslön till 38/40 av månadslönen vid dagtidsarbete och betalat 7 procent i skiftformstillägg. Detta hade Metall godtagit. Avex valde att betala den vanliga månadslönen och inte något tillägg. Med anledning därav har Metall yrkat att 1,65 procent av den oreducerade månadslönen skall betalas ut för att resultatet skall bli detsamma som om bolaget hade betalat 38/40 av månadslönen och lagt på 7 procent i skiftformstillägg.

Verkstadsavtalets innebörd

Verkstadsavtalet gäller även för månadsavlönade arbetstagare. Månadslönen enligt detta avtal är dock något helt annat än tjänstemännens månadslön. Fortfarande är det timlönen som är den grundläggande löneformen. Karaktäristiskt för verkstadsavtalets månadslön är att lönen betalas ut en gång per månad i stället för veckovis. Verkstadsavtalet är emellertid alltjämt ett arbetaravtal.

Verkstadsavtalet är alltså tillämpligt på månadsavlönade fullt ut. Det behövs dock naturligen vissa kompletterande regler om hur löneavdrag skall ske vid frånvaro m.m. Regler av detta slag finns sedan år 1974 i en månadslönebilaga till verkstadsavtalet. I bilagans inledning anges att dess regler är ”kompletterande”.

I månadslönebilagan finns alltså de kompletterande regler som avtalsparterna har funnit behövliga. Om inget annat anges i månadslönebilagan, gäller verkstadsavtalets vanliga regler. Månadslönebilagan innehåller inte några regler om skiftformstillägg och inte heller något om exempelvis ob-tillägg. Detta innebär att verkstadsavtalets regler i dessa avseenden gäller för månadsavlönade. Detta är ostridigt mellan parterna vad gäller ob-ersättningen som återfinns i § 7 mom. 1 i verkstadsavtalet. Metall anser att detsamma skall gälla för skiftformstillägg, som återfinns i samma paragraf i mom. 3.

När månadslönebilagan utformades, var det parternas gemensamma ambition att det inte skulle uppstå någon skillnad mellan timavlönade och månadsavlönade vad gällde förtjänsten. Parterna var synnerligen noga med att de två avlöningssystemen skulle vara helt neutrala gentemot varandra. Detta har också konstaterats i arbetsdomstolens dom nr 136/1994. I det målet var parterna överens om att avsikten med månadslönebilagan var att det inte skulle uppstå några skillnader mellan timavlönade och månadsavlönade.

Reglerna om skiftformstillägg återfinns som nämnts i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet. Den som tar del av momentets procenttal för de olika skiftformerna inser, framför allt när det gäller talen 21 och 26 procent, att det är betydligt mer än vad som behövs för att kompensera arbetstidsförkortningen. Detta gäller även talet 7 procent avseende intermittent treskiftsarbete. I det fallet skall man kompensera för en arbetstidsförkortning från 40 timmar till 38 timmar. Härför behövs ett påslag om 5,26 procent. För talet 21 procent behövs rent matematiskt endast drygt 11 procent för att kompensera arbetstidsförkortningen till 36 timmar. Resterande procentenheter avser andra saker. Vid kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift med 35 timmars veckoarbetstid fordras matematiskt 14,29 procent för att kompensera för arbetstidsförkortningen mot 26 procent i tabellen.

Dagens skiftformstillägg har funnits i 20 år. De utgör, som framgår av vad som redovisats i det föregående, inte bara en kompensation för arbetstidsförkortningen utan består av flera komponenter. En del av procenttalen skulle kompensera ett bortfall av ob-ersättning. Om man nämligen förkortar arbetstiden, blir det färre timmar som man kan arbeta på obekväm arbetstid med rätt till ob-ersättning. Eftersom parternas avsikt var att den totala inkomsten efter arbetstidsförkortningen skulle vara oförändrad, beaktade man den nu angivna effekten. Beträffande det sjuprocentiga skiftformstillägget vid intermittent treskiftsarbete utgör i princip återstoden mellan 7 och 5,26 procent en kompensation för bortfall av ob-ersättning. Den timavlönade får denna kompensation som en del av skiftformstillägget. Metalls inställning är att även den månadsavlönade har rätt till denna kompensation. VF anser däremot att det skall vara en skillnad i detta avseende mellan månadsavlönade och timavlönade.

När det gäller skiftformstilläggen om 21 och 26 procent finns en annan komponent som ingår, nämligen ett skifttillägg som tillkom någon gång i mitten av 1960-talet. Detta tillägg beaktades när avtalsparterna utformade skiftformstilläggen i 1975 års verkstadsavtal. Tillägget ingick sedan som en del när parterna år 1977 gjorde om procentsatserna. Det är alltså ett rent lönetillägg som ingår i dessa skiftformstillägg och detta lönetillägg har ingenting med arbetstidsförkortningen att göra. Häri ligger förklaringen till att tilläggen är så pass höga. Det finns, som framgår av det anförda, en exakt matematisk beräkning bakom procenttalen 7, 21 och 26.

En redogörelse för hur skiftformstillägget fick sin nuvarande utformning

Före år 1977 utgjorde skifttillägget en extra ersättning som utgick för de skilda slagen skift. Man hade ett ersättningsbelopp för nattskiftet och ett annat för eftermiddagsskiftet osv. Genom ändringen i 1977 års verkstadsavtal gick parterna över till ett system med fasta ob-tillägg, vilka var oberoende av om man arbetade skift eller inte. Utgångspunkten var att det skulle utgå lika stora ersättningsbelopp till alla mellan vissa klockslag. Skiftformstilläggen i 1977 års avtal användes för att i möjligaste mån tillförsäkra skiftarbetarna oförändrad inkomst efter omläggningen.

Metall har till arbetsdomstolen givit in en redogörelse för hur verkstadsavtalet utvecklades under 1970-talet på detta område. I det följande återges det huvudsakliga innehållet i redogörelsen.

I verkstadsavtalet ersattes alltså de skilda skiften med olika procentsatser. För förmiddagsskiftet utgick inte något tillägg. Eftermiddagsskiftet ersattes med 20 procent och nattskiftet 35 med procent. Vid helgarbete betalades 100 procent och vid vissa storhelger 200 procent. Procenttalen räknades på arbetarens timlön. Det fanns vid denna tidpunkt inte några ob-tillägg. Dessutom betalades vid kontinuerligt skiftarbete ett särskilt skiftformstillägg, som uppgick till 10 procent av timförtjänsten. Arbetstiden var i samtliga skiftformer 40 timmar per helgfri vecka. Detta var alltså före arbetstidsförkortningen.

Från år 1975 gjordes den ändringen att procenttalen fortsättningsvis räknades på ett enhetligt bastal i stället för på arbetarens timlön. Eftersom bastalet var något högre än den genomsnittliga timlönen, nedjusterades procentsatserna. Ersättningen vid nattskift sänktes från 35 procent till 30 procent. Även ersättningen för helgarbete och för vissa storhelger justerades ner. Med hänsyn till att man höjde bastalet, blev resultatet totalt sett neutralt.

I september 1975 genomfördes den arbetstidsförkortning, som alltjämt gäller. Veckoarbetstiden blev 38 timmar vid intermittent treskift samt 36 och 35 timmar vid kontinuerligt treskift med respektive utan storhelgsuppehåll. För att kompensera denna arbetstidsförkortning gjorde man en del justeringar. VF tog initiativet till hur det skulle göras rent tekniskt. Ersättningen under nattskiftet höjdes till 56 procent från tidigare 30 procent. Det särskilda skiftformstillägget om 10 procent vid kontinuerligt treskiftsarbete höjdes till 13 procent vid skiftarbete med storhelgsuppehåll och till 18 procent vid skiftarbete med storhelgsdrift. Dessa regler gällde vid allt treskiftsarbete och för månadsavlönade.

År 1977 omarbetades reglerna för ersättning vid skiftarbete totalt. Det som skedde var att parterna blev överens om att det var lämpligt att byta ut de procentuella skiftersättningarna mot ett ob-tillägg enligt klockslagsprincipen. Grundtanken var att ersättningen inte skulle avgöras av skiftformen som tidigare utan av vilken tid på dygnet som arbetet utfördes. På det viset skulle större rättvisa uppnås. Ob-ersättningar fastställdes för tiden mellan kl 16.30 på eftermiddagen och kl. 22.30 på kvällen till 535 öre per timme och för tiden därefter fram till kl. 06.30 på morgonen till 687 öre per timme. Därutöver fanns särskilda förhöjda tillägg för arbete på helger och storhelger.

Det nya systemet innebar för skiftarbetarna negativa effekter, som på något sätt måste elimineras. Målsättningen var nämligen att det nya systemet i princip skulle ge samma inkomst till arbetstagarna som det tidigare. Man började med tvåskiftsarbetarna och fastställde ob-ersättningen så att de i princip fick oförändrad inkomst. Sedan användes skiftformstillägget som en regulator för att treskriftsarbetarna också i princip skulle få en oförändrad inkomstnivå.

Parterna diskuterade olika uträkningar för att bli överens om vad som rent matematiskt krävdes för omläggningen. Detta gjordes av tekniker och tjänstemän från Metall. Det fanns en partsgemensam arbetsgrupp som räknade på vad som rent tekniskt behövdes vid övergången. I arbetsgruppen ingick bl.a. B.B. och I.D.

Metall vill framhålla att skiftformstillägget utgör resultatet av noggranna beräkningar, som siktade till att i genomsnitt ge en så korrekt kompensation som möjligt. Procenttalen var inte resultatet av fria förhandlingar där man höftade till ett procenttal eller där arbetstagarparten lyckades pressa arbetsgivarsidan till några eftergifter. Det var en omläggning av systemet som genomfördes. Skiftformstillägget var ett verktyg för att åstadkomma neutralitet i inkomsthänseende.

Det är viktig att framhålla att skiftformstillägget på 7 procent vid intermittent treskiftsarbete uppstod först vid övergången från skiftersättning till ob-ersättning år 1977. Skiftformstillägget har inte något direkt samband med arbetstidsförkortningen år 1975.

Grunderna för talan

Metall gör gällande att verkstadsavtalet innehåller en förpliktelse för bolaget att betala skiftformstillägg till Metalls medlemmar bl.a. när de arbetar intermittent treskiftsarbete. Reglerna om skiftformstillägg i § 7 mom. 3 är tillämpliga även för månadsavlönade arbetstagare på precis samma sätt som reglerna för t.ex. ob-ersättning.

En arbetsgivare kan vid övergång till skiftarbete rent tekniskt reducera månadslönen med hänsyn tagen till faktiskt arbetad tid och därefter lägga till ett oreducerat skiftformstillägg på det beloppet. Avex hade i detta fall kunna göra på så vis att man hade betalt 38/40 av månadslönen och lagt på 7 procent. I grunden är det detta som Metall gör gällande, dvs. att arbetsgivaren skall betala 7 procent i skiftformstillägg. Om emellertid arbetsgivaren som i detta fall har betalat 5,26 procent av de 7 procenten, kräver Metall inte att han skall betala 7 procent ytterligare. Kravet gäller endast återstoden upp till de 7 procenten, dvs. 1,65 procent på den oreducerade månadslönen.

I första hand gör Metall alltså gällande att det står i avtalet att skiftarbetare skall ha ett skiftformstillägg och att detta gäller även månadsavlönade. Därutöver vill Metall framhålla att avtalsparterna har varit överens om att avlöningsformerna timlön och månadslön skall vara neutrala gentemot varandra. Med Metalls tolkning av avtalet uppnås detta. Med VF:s tolkning blir det en skillnad. I detta fall blir inte skillnaden så stor i procent räknat, men i andra fall kan det vara en skillnad på närmare 10 procent.

VF

Avex förvärvade den 19 februari 1996 verksamhet från Ericsson. Övertagandet gällde viss produktion inklusive maskiner, utrustning, lokaler och personal. För verksamheten övertog Avex 198 arbetare.

I överenskommelsen med Ericsson ingick att Avex skulle starta en ny verksamhet avseende tillverkning av kretskort. Tvisten gäller endast anställda i denna nystartade del.

Tillverkningen av kretskort bedrivs i intermittent treskift. Bolaget har nyrekryterat all personal utifrån. Anställningarna har skett till heltidsarbete med treskift och med från början bestämd månadslön. Dessa omständigheter redovisas i lagenligt upprättade anställningsbevis.

Inledningsvis under introduktion och upplärning av de nyanställda tillämpas dagtid. Arbetstiden är därefter två- och senare treskift. Vid treskift förkortas arbetstiden enligt verkstadsavtalet till 38 timmar per vecka men med oförändrad månadslön. Därutöver utgår ob-tillägg i avtalsenlig ordning.

Arbetsgivarparterna bestrider Metalls talan i första hand på den grunden att det inte finns någon kollektivavtalsregel i verkstadsavtalet om skiftformstillägg för månadsavlönade.

Syftet med regeln om skiftformstillägg i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet är att kompensera för inkomstbortfall ifråga om arbetad tid. Den skiftarbetande arbetstagare med timlön som har en veckoarbetstid av 38 timmar får vid en linjär beräkning en lägre veckolön än som skulle ha utgått med 40 timmars arbetstid. Skiftformstilläggets syfte är att kompensera för denna inkomstminskning. Vid oförändrad månadslön sker ingen sådan inkomstminskning som behöver kompenseras. Följaktligen finns det inget behov av skiftformstillägg vid månadslön. I konsekvens härmed finns inte heller någon regel om skiftformstillägg för månadsavlönade.

Skiftformstillägget är visserligen större än vad som är matematiskt motiverat som en kompensation för arbetstidsförkortningen. Detta är emellertid en annan sak. Den överkompensation som ligger i skiftformstilläggets skilda procenttal har uppkommit som följd av förhandlingsmässiga överväganden.

Metall har försökt tillgodogöra sig överkompensationen i skiftformstillägget genom att tillämpa ett matematiskt ganska tillkrånglat beräkningssätt. Man skall först räkna ner månadslönen med hänsyn till förkortningen av arbetstiden och sedan räkna upp den reducerade lönen med skiftformstillägget. Härigenom uppnås att överkompensationen i detta tillägg skall tillfalla också månadsavlönade.

Det föreligger inte något stöd i avtalstexten för att en sådan beräkningsmetod skulle vara avtalad mellan verkstadsavtalets parter. Som belägg för detta vill VF hänvisa till innehållet i månadslönebilagan. I varje sammanhang när en omräkning är behövlig för att verkstadsavtalets regler skall kunna tillämpas för månadsavlönade förekommer i månadslönebilagan vad som kan kallas en översättningsregel. Detta gäller exempelvis löneberäkningen vid sjukfrånvaro eller vid ledighet med tillfällig föräldrapenning. Månadslönebilagan innehåller också en särskild helglöneregel. I varje enskilt fall finns i månadslönebilagan angivna de matematiska beräkningar som är erforderliga för att verkstadsavtalets bestämmelser skall kunna tillämpas på månadsavlönade.

Det är ostridigt mellan parterna att skiftformstilläggets procenttal i § 7 i verkstadsavtalet inte kan tillämpas för månadsavlönade. Det måste ske en omräkning men hur detta skall ske finns ej angivet i månadslönebilagan. Redan det skriftlighetskrav som gäller beträffande kollektivavtal hindrar en sådan avtalstillämpning.

Metall har i målet lämnat en mycket detaljrik och i stort sett korrekt redovisning för skiftformstilläggets tillkomsthistoria. VF uppehåller sig därför endast vid vissa enskilda punkter.

För det första skall anmärkas att det skedde två förändringar år 1975. Den ena var arbetstidsförkortningen vid skiftarbete, vilken krävde kompensation i form av skiftformstillägg för timavlönade. Den andra förändringen var att tillägget vid skiftarbete inte längre skulle räknas på timlönen, dvs. i princip verkstadsavtalets minimilön utan ackordskompensation, utan i stället på ett bastal som var lika för alla. Med hänsyn till att bastalet var väsentligt högre än avtalets minimilön måste procenttalen omräknas.

Det skiftformstillägg på 10 procent som fanns vid kontinuerligt treskiftsarbete i 1974 års verkstadsavtal utgjorde en kvarleva från 1964 års verkstadsavtal. Tillägget infördes på Metalls begäran som en kompensation för att arbetstiden vid kontinuerligt treskiftsarbete då var 42 timmar per vecka och arbetstiden för intermittent treskiftsarbete liksom för tvåskiftsarbete och dagtidsarbete var 45 timmar per vecka. Att ersättningen kom att överstiga den matematiska kompensationen var ett resultat av ett ”sistaminutenkrav” från Metall. Kravet accepterades av arbetsgivarsidan mot bakgrunden av det kontinuerliga skiftarbetets ringa betydelse inom verkstadsindustrin.

Vid arbetstidsförkortningen år 1975 valde avtalsparterna att kompensera inkomstbortfallet för de relativt få arbetare i verkstadsindustrin som arbetade i intermittenta treskiftsanordningar helt genom skifttillägget på nattskiftet. Höjningen av nattskiftstillägget motsvarade enligt de beräkningar som gjordes exakt vad som behövdes för att kompensera för arbetstidsförkortningen. De i verkstadsavtalet fastställda procenttalen för skiftformstillägget vid kontinuerliga skiftformer var en sammanvägning av arbetstidsförkortningen, det tidigare skiftformstillägget och den kompensation som ingick i det förhöjda tillägget på tredje skiftet och beräknades så att den enskilda arbetaren vid övergången inte skulle förlora på omläggningen.

I 1977 års verkstadsavtal gjordes som Metall har redovisat en total omläggning av arbetstidsreglerna i verkstadsavtalet. Avtalsparterna lämnade metoden med extraersättning beroende på vilket skift det gällde och införde enklare regler som byggde på tidpunkten då arbetet utfördes. Det var då inte möjligt att ha kvar kompensationen för arbetstidsförkortningen i ersättningen för det tredje skiftet i en treskiftsanordning. Man måste införa ett särskilt tillägg för att kompensera de timavlönade som hade en kortare ordinarie arbetstid än som gällde vid dagarbete.

Metall förde vid de förhandlingar som föregick 1977 års avtal fram ett förslag som innebar att man skulle införa en arbetstidsförkortningsfaktor (ATF) i avtalet som exakt skulle kompensera för arbetstidsförkortningen. Förslaget för intermittent treskiftsarbete var en faktor på 1,053. Denna faktor skulle även gälla premiedelar för arbetare med månadslön. Däremot var det inte något tal om att något tillägg skulle utgå på den fasta månadslönen för månadsavlönade arbetare.

Av olika skäl ville VF hellre ha ett skiftformstillägg i procent. VF förde fram ett förslag om ett skiftformstillägg på 6 procent, vilket var resultatet av det matematiskt uträknade talet 5,26 procent avrundat uppåt. I förhandlingarnas slutskede under den sista natten pressade Metall arbetsgivarparten till att som en kompromiss öka skiftformstilläggen med 1 procentenhet till 7 procent. Att det verkligen förhåller sig på detta sätt bestyrks av innehållet i en hos Metall av B.B. upprättad promemoria daterad den 6 juni 1977. Ett exemplar av promemorian överlämnades till VF. Det framgår av promemorian att även Metall i sina beräkningar kom fram till att det matematiskt riktiga procenttalet var, efter avrundning, 6 procent. Det enda skälet till att VF accepterade att skiftformstillägget ökades till 7 procent var att man önskade få en uppgörelse till stånd. Det alltså inte riktigt som Metall gör gällande att det i skiftformstillägget skulle ligga andra komponenter än vad som har direkt samband med arbetstidsförkortningen.

VF vill dock inte bestrida att det kan förhålla sig så att Metall vid sina interna diskussioner kan ha haft teoretiska beräkningar till grund för sina krav i samband med avtalsdiskussionerna.

Det är inte möjligt att i ett avtal konstruera ett system som i alla enskilda fall ger samma resultat som i en tidigare avtalskonstruktion. Man måste i beräkningarna utgå från en modell och efter bästa förmåga försöka få en lösning som ger önskat resultat. Metalls påstående att skiftformstillägget skulle vara någon slags regulator faller på sin egen orimlighet. Skiftformstillägget är en del i modellen och gör inte resultatet mer rättvisande ute i de olika verkstäderna med alla dess varierande skiftanordningar och arbetstider.

Vid en övergång från kompensation i form av procent på ett enhetligt bastal till kompensation i form av procent på lön är det matematiskt ofrånkomligt att jämförelsen blir olika beroende på den enskilda individens lönenivå. Jämförelsen med andra arbetare vid verkstaden tillgodoses genom att de som har kortare arbetstid får en kompensation som fyller på med lön för de ej arbetade timmarna. För månadsavlönade som enbart har fast lön behövs ingen sådan kompensation, eftersom de har samma månadslön oberoende av ordinarie arbetstid.

Sammanfattningsvis kan enligt VF:s mening konstateras att skiftformstillägget för intermittent treskiftsarbete som infördes vid 1977 års förhandlingar var en ren omräkning av den kompensation som vid arbetstidsförkortningens genomförande år 1975 lades i ersättningen för nattskiftet. Det slutligt fastställda procenttalet var en eftergift till Metall i förhandlingens slutskede. Detta förhållande förtar inte ersättningen dess karaktär av kompensation för bortfallet av lön för dem som har lönen fastställd per timme. Någon ersättning för att ge överkompensation för dem som har månadslön har aldrig varit föremål för diskussion mellan parterna.

Avtalsbestämmelserna om skiftformstillägg i 1975 och 1976 års verkstadsavtal var så formulerade att det framgick av dem att de inte gällde månadslön. I en anmärkning till § 7 mom. 1 angavs att skiftformstillägget på 13 procent skulle utgå på premielönedelen vid månadslön. Efter en viss övergångstid behövdes inte något tillägg alls för de månadsavlönade, eftersom eventuella premielönedelar då beräknades på ett underlag som anpassats till de nya, kortare arbetstiderna. I den nu gällande avtalstexten finns därför inget anmärkt angående skiftformstillägg på premielönedelen. Detta styrker ytterligare att avtalstexten i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet inte innefattar månadsavlönade.

VF vill vidare framhålla att på ett närliggande avtalsområde, Stål- och Metallförbundets område, finns i järnbruksavtalet bestämmelser om skiftformstillägg som gäller även månadsavlönade. Detta har sitt intresse inte bara därför att Metall är den gemensamma avtalsmotparten. Det förhåller sig på det sättet att Stål- och Metallförbundets avtalsområde är det stora området när det gäller skiftarbete. Det är därför en given sak att verkstadsavtalets parter hade tagit del av den avtalsreglering som har funnits på detta andra område och utnyttjat denna som förebild, om man velat åstadkomma en ordning med skiftformstillägg för månadsavlönade. Den omständigheten att det finns en uttrycklig reglering därom i järnbruksavtalet men inte i verkstadsavtalet talar starkt för att det inte föreligger någon rätt till skiftformstillägg för månadsavlönade enligt det senare avtalet.

Det kan vara på det sättet att Metall vid den nattliga uppgörelsen om skiftformstilläggen inte tänkte på de månadsavlönade. Om det förhåller sig på det sättet, är det en försummelse som inte drabbar arbetsgivarsidan. Metall borde ha framfört att man ville ha en avtalsreglering liknande den som finns i järnbruksavtalet. Detta har man alltså inte gjort.

I andra hand gör arbetsgivarparterna gällande att verkstadsavtalet inte ger de månadsavlönade någon rätt till ersättning för den överkompensation i förhållande till arbetstidsförkortningen som skiftformstilläggen ger de timavlönade. Något vidare syfte än att kompensera för inkomstbortfall på grund av arbetstidsförkortning kan inte tolkas in i § 7 mom. 3 verkstadsavtalet. Att bestämmelsen ger en överkompensation till de timavlönade kan inte utan uttryckliga regler eller en gemensam partsavsikt tas till intäkt för att månadsavlönade, som inte drabbas av inkomstbortfall på grund av arbetstidsförkortning, skall ha ersättning för de timavlönades överkompensation.

I sista hand invänder arbetsgivarsidan att månadslönen för de berörda arbetstagarna hos Avex från början bestämts för skiftarbete och att någon övergång från timlön/ackord inte ägt rum. Ingen av arbetarna har drabbats av inkomstminskning vid skiftarbete. De har anställts med en individuell månadslön och med besked om treskiftsarbete.

DOMSKÄL

Tvisten

Hos Avex tillämpas månadslön för anställda inom verkstadsavtalets avtalsområde. Under sommaren 1996 infördes i viss begränsad utsträckning intermittent treskiftsarbete i bolagets tillverkning av kretskort. Enligt verkstadsavtalet utgör arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete 38 timmar per helgfri vecka i stället för 40 timmar, som gäller vid dagarbete och vid tvåskiftsarbete. De arbetstagare hos Avex, som sysselsattes i treskiftsarbetet, var nyanställda. De erhöll vid övergången till treskiftsarbete den vid anställningstillfället överenskomna månadslönen. Någon reducering av lönen skedde inte med hänsyn till den kortare arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete.

Tvist har uppstått i frågan huruvida månadsavlönade arbetstagare hos Avex har rätt till skiftformstillägg enligt 7 § 3 mom. verkstadsavtalet vid intermittent treskiftsarbete. Vid denna skiftform utgår enligt den angivna avtalsregeln ett skiftformstillägg med 7 procent på lönen. Metalls yrkande i målet är emellertid begränsat till 1,65 procent. Förklaringen till att en lägre ersättning yrkas är att Metall anser att de berörda arbetstagarna har kompenserats för återstoden av skiftformstillägget genom att de erhåller månadslönen utan reducering med hänsyn till den kortare arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete. Arbetsgivarparternas inställning är att reglerna i 7 § 3 mom. verkstadsavtalet om skiftformstillägg över huvud taget inte är tillämpliga på månadsavlönade arbetstagare.

Det skall anmärkas att arbetsdomstolen tidigare har prövat en tvist med VF och Metall som parter rörande skiftarbetande månadsavlönad arbetstagares rätt till skiftformstillägg. Målet avgjordes genom domen AD 1994 nr 136. Parterna i det nu föreliggande målet har i flera sammanhang hänfört sig till den tidigare domen. Med anledning därav skall anmärkas att skilda frågor som belystes i det tidigare målet också har behandlats i detta mål. Frågorna är emellertid i betydande utsträckning av utredningskaraktär och utredningen i de två målen är inte sammanfallande. Domstolen vill erinra om att domstolen vid sin prövning har att beakta endast vad parterna har åberopat i detta mål.

I målet har förebringats muntlig bevisning i form av förhör upplysningsvis på begäran av Metall med statistikern B.B. som tidigare varit anställd i Metall samt på begäran av arbetsgivarparterna med förre direktören i Sveriges Verkstadsindustrier I.D.

Avtalsbakgrunden i huvuddrag

Parterna har i sin redovisning av avtalsbakgrunden tagit som utgångspunkt 1974 års verkstadsavtal.

Enligt bestämmelser i § 7 mom. 1 i 1974 års avtal utgick en extra ersättning vid skiftarbete i form av ett procentuellt tillägg till timlönen, varmed i princip avsågs verkstadsavtalets minimilön utan ackordskompensation. Vid tvåskiftsarbete utgjorde tillägget 20 procent för andra skiftet samt vid treskiftsarbete 35 procent för första skiftet (nattskiftet) och 20 procent för tredje skiftet. Vid kontinuerligt skiftarbete utgick därutöver ett särskilt skiftformstillägg på 10 procent av lönen.

För arbetstagare med månadslön fanns inte några bestämmelser om ersättning vid skiftarbete. Den extra ersättningen vid skiftarbete enligt § 7 mom. 1 i 1974 års avtal synes ha haft ett sådant till avtalets timlöner knutet beräkningsunderlag att reglerna om den ersättningen inte kan antas ha varit direkt tillämpliga för månadsavlönade skiftarbetare. Det förefaller emellertid troligt att skiftgående månadsavlönade på ett eller annat sätt tillfördes lön motsvarande den extra ersättningen vid skiftarbete, med hänsyn till att den ersättningen motsvarade en så avsevärd del av en skiftgående timavlönads lön. I sammanhanget skall uppmärksammas att det i verkstadsavtalet före 1977 års avtal inte förekom någon rätt till ersättning för arbete på obekväm tid vid sidan av den extra skiftersättningen.

I 1975 års verkstadsavtal genomfördes den förändringen att den extra skiftersättningen inte längre skulle räknas på timlönen utan på ett enhetligt bastal. På grund av att bastalet sattes högre än timlönen, sänktes skiftersättningens procenttal något. Det finns ingen upplysning om att denna förändring fick någon betydelse för månadsavlönade arbetstagare. Det skall dock parentetiskt anmärkas att övergången till att räkna skiftersättningen på ett bastal gjorde det i och för sig möjligt att tillämpa reglerna om skiftersättning också på månadsavlönade.

I september 1975 genomfördes en arbetstidsförkortning från 40 timmar till 38 timmar vid intermittent treskiftsarbete, till 36 timmar vid kontinuerligt treskiftsarbete samt till 35 timmar vid kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift. Arbetstagarna kompenserades för arbetstidsförkortningen genom att ersättningen för nattskiftet höjdes till 56 procent. Även det tioprocentiga skiftformstillägget vid kontinuerligt treskiftsarbete höjdes för att kompensera för arbetstidsförkortningen. I anslutning till regeln om detta skiftformstillägg angavs att tillägget också utgick på premielönedelen vid månadslön. Det är tvistigt mellan parterna huruvida de som en följd av arbetsförkortningen justerade reglerna i 1975 års verkstadsavtal hade någon tillämpning på månadsavlönade utöver att skiftformstillägg alltså skulle beräknas på premielönedelen vid månadslön.

Genom 1977 års verkstadsavtal skedde en total omläggning av reglerna om ersättning vid skiftarbete. Genom denna omläggning fick reglerna sitt nuvarande innehåll.

Ändringarna i 1977 års avtal låter sig beskrivas på följande sätt. Den tidigare till de olika skiften knutna extra ersättningen vid skiftarbete ersattes till en del av ett tillägg för arbete på obekväm tid. Detta ob-tillägg utges med visst belopp per timme. Beloppets storlek beror på vid vilken tidpunkt under dygnet arbetet utförs. Ob-tillägget är alltså oberoende av vilken skiftform som tillämpas och utges även till arbetstagare som arbetar dagtid i den mån arbete utförs på obekväm tid. Till en annan del ersattes den tidigare extra ersättningen vid skiftarbete av ett nytt skiftformstillägg. Detta nya skiftformstillägg utgör en kompensation för arbetsförkortningen vid treskiftsarbete. I ett särskilt avsnitt i det följande behandlas den mellan parterna tvistiga frågan i vad mån det nya skiftformstillägget även innehåller andra komponenter.

I 1977 års verkstadsavtal finns inte några bestämmelser som uttryckligen behandlar frågan om månadsavlönades rätt till särskild ersättning vid skiftarbete. Den tidigare omnämnda anmärkningen rörande skiftformstillägg på premielönedelen vid månadslön har ingen motsvarighet i 1977 års avtal.

En viktig omständighet är att ob-tillägget, vilket som nyss redovisats tjänar som kompensation vid skiftarbete på obekväm tid, också utgår till månadsavlönade.

Vad förekom av betydelse för tvisten vid de avtalsförhandlingar som föregick 1977 års verkstadsavtal?

Allmänt

I målet har endast knapphändigt – med ett undantag som gäller fastställandet av skiftformstilläggets procenttal (se nästa avsnitt) – belysts hur de förhandlingar fördes som ledde fram till 1977 års verkstadsavtal och som har betydelse för tvisten. Att parterna inte har lämnat närmare uppgifter om förhandlingsförloppet kan till stor del antas bero på att så lång tid har förflutit sedan dess. Sannolikt förhåller det sig också så att frågor som i det nu föreliggande sammanhanget tilldrar sig intresse inte var kontroversiella mellan parterna när förhandlingarna fördes. Till detta kommer att månadslönen på verkstadsavtalets område på den tiden hade en väsentligt mer underordnad betydelse än numera.

Till det nu anförda kommer det förhållandet att parterna inte har förebringat någon som helst utredning om avtalstillämpningen efter tillkomsten av 1977 års avtal. En sådan utredning hade måhända kunnat belysa vilken avsikt avtalsparterna kan ha haft med avtalet i aktuellt hänseende.

Bristen på närmare upplysningar i de berörda hänseendena manar till stor försiktighet med slutsatser som inte är grundade på själva avtalstexten.

Det kunde ligga nära till hands att anta att avtalsparterna under det förhandlingsarbete som ledde fram till omläggningen av ersättningen vid skiftarbete från särskild skiftersättning till ob-tillägg och skiftformstillägg berörde på vilket sätt förändringen skulle påverka månadsavlönade med skiftarbete. Om de tidigare reglerna om särskild skiftersättning i enlighet med arbetsgivarsidans uppfattning inte var i princip tillämpliga på månadsavlönade, vilket i så fall bör ha inneburit att själva månadslönen i större eller mindre utsträckning innefattat kompensation för den till betydande belopp uppgående skiftersättningen, kan man tycka att de månadsavlönades situation skulle ha beaktats vid förhandlingarna i och med att reglerna om ob-tillägg gjordes tillämpliga även vid månadslön. Avtalsparterna synes i så fall ha haft anledning att diskutera hur månadslönerna skulle reduceras med hänsyn till att ob-tillägg skulle utgå. Några upplysningar härom finns emellertid inte tillgängliga.

Arbetsdomstolen anser sig, på det underlag som föreligger i målet, inte kunna dra annan slutsats i frågan huruvida reglerna om skiftformstillägget gäller också månadsavlönade än att vardera avtalsparten vid avtalstillfället hade den principiella uppfattning som parten givit uttryck åt i detta mål. Någon gemensam partsavsikt i denna fråga kan alltså inte konstateras. Domstolen kan inte heller utgå från att frågan berördes mellan parterna.

Parterna är ense om att regeln i 1975 och 1976 års verkstadsavtal om att det tioprocentiga skiftformstillägget vid kontinuerligt skiftarbete skulle räknas också på månadslönens premielönedel togs bort av det skälet att regeln ansågs obehövlig. Domstolen kan emellertid inte se att några slutsatser om rätten till skiftformstillägg för månadsavlönade kan dras därav.

Särskilt om fastställandet av skiftformstilläggets procenttal

I denna fråga har upplysningar lämnats av B.B. som vid aktuell tid var anställd i Metall och som biträdde på förbundets sida under förhandlingarna i sin egenskap av statistiker samt av I.D. som biträdde under förhandlingarna på VF:s sida.

Det har framkommit att förhandlingarna rörande bl.a. fastställandet av skiftformstilläggets procenttal inledningsvis fördes i en gemensam arbetsgrupp i vilken såväl B.B. som I.D. ingick. Parterna gjorde emellertid de erforderliga beräkningarna var för sig. Sammanställningarna företeddes dock för motparten för att rena felräkningar skulle kunna korrigeras. De avgörande diskussionerna fördes sedan mellan avtalsparternas förhandlare. I detta senare skede av förhandlingarna deltog inte B.B. och I.D.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av vad som har framkommit genom B.B:s och I.D:s utsagor. Domstolen begränsar framställningen till vad som har omedelbart intresse för tvisten.

Det rådde enighet mellan parterna om att ob-tillägget skulle bestämmas till ett så stort belopp att detta tillägg kompenserade den tidigare skiftersättningen för eftermiddagsskiftet vid tvåskiftsarbete. Skiftformstillägg skulle därför utgå endast vid treskiftsarbete. Parterna var ense om att skiftformstillägget skulle innefatta en full kompensation för arbetstidsförkortningen. Vidare förelåg enighet om att procenttalet för kontinuerligt treskiftsarbete skulle innefatta det tidigare särskilda tioprocentiga skiftformstillägget. I dessa delar synes det väsentligen ha varit fråga om att göra matematiska beräkningar. Parterna synes också ha varit i princip ense om att skiftformstillägget skulle innefatta en kompensation för att arbetstidsförkortningen medförde ett visst bortfall av ob-tillägg.

Från arbetsgivarsidan har gjorts gällande att parterna i arbetsgruppen skulle ha varit ense om beräkningen av procenttalen och att enigheten gällde något lägre siffror än de som kom att inflyta i avtalet. Genom B.B:s utsaga har emellertid enligt domstolens mening blivit styrkt att så inte var fallet utan att i stället arbetstagarsidan åberopade sig på beräkningar som arbetsgivarsidan inte godtog medan arbetet i arbetsgruppen pågick.

Det har framkommit att procenttalen slutligt fastställdes i förhandlingarnas slutskede genom en kompromiss.

Det anförda tillåter den sammanfattande slutsatsen att skiftformstillägget vid kontinuerligt skiftarbete innehåller en mycket betydande del som inte utgör kompensation för arbetstidsförkortningen år 1975 utan motsvarar det tidigare tioprocentiga tillägget. Metall har velat beteckna denna del av skiftformstillägget som ett rent lönetillägg. Utredningen ger stöd för att det förhåller sig på det sättet, om man därmed menar att denna del av skiftformstillägget saknar samband med 1975 års arbetstidsförkortning. Vidare synes det vara så att skiftformstillägget innehåller ytterligare en komponent som från Metalls sida motiverades med att arbetstidsförkortningen medförde ett bortfall av ob-tillägg, medan arbetsgivarsidan synes ha uppfattat detta procenttal åtminstone huvudsakligen som en eftergift från den sidan för att få en avtalsuppgörelse till stånd.

Arbetsdomstolens överväganden

Arbetsdomstolen tar som utgångspunkt för sin prövning vad som kan utläsas av själva avtalstexten i verkstadsavtalet. Innebär avtalstexten att det föreligger en rätt för månadsavlönade till skiftformstillägg vid treskiftsarbete eller skall texten läsas på det sättet att det inte finns något stöd i avtalet för en sådan rätt?

Först kan konstateras att reglerna om skiftformstillägg i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet inte innehåller någon formulering som anknyter till löneformen. Efter ordalagen är reglerna tillämpliga oavsett vilken löneform som gäller för den arbetstagare som har skiftarbete. I verkstadsavtalets månadslönebilaga finns inte några bestämmelser om skiftformstillägg.

Frågan blir därmed vilken betydelse det har att varken själva verkstadsavtalet eller månadslönebilagan innehåller någon bestämmelse i vilken det uttryckligen anges att en månadsavlönad arbetstagare i treskiftsarbete har eller inte har rätt till skiftformstillägg. I denna fråga har parterna motsatta uppfattningar.

Metall har till stöd för sin uppfattning hänvisat till den inledande meningen i månadslönebilagan: ”För månadslön gäller följande kompletterande regler”. Enligt Metalls uppfattning uttrycks härigenom att verkstadsavtalets regler är tillämpliga för månadsavlönade, om det inte uttryckligen framgår att så inte är fallet. Följden av att särregler för månadsavlönade saknas är enligt Metalls mening att månadsavlönade har rätt till skiftformstillägg.

Arbetsgivarparterna har som främsta stöd för att avtalsbestämmelserna inte skall uppfattas på det sätt som Metall gjort gällande anfört följande. Procenttalen i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet kan inte tillämpas för månadsavlönade direkt som de står. Det krävs en omräkning. Den för en sådan omräkning behövliga regeln skulle ha haft sin plats i månadslönebilagan. Eftersom någon sådan regel inte finns, föreligger enligt arbetsgivarsidans åsikt inte något stöd i avtalet för att månadsavlönade skulle vara tillförsäkrade skiftformstillägg.

Metalls invändning mot arbetsgivarsidans ifrågavarande argument kan sammanfattas enligt följande. Det är arbetsgivarens val, om denne vill reducera månadslönen vid treskiftsarbete med hänsyn till att arbetstiden är kortare och betala skiftformstillägg eller om arbetsgivaren vill utge oreducerad månadslön. Väljer arbetsgivaren det senare alternativet, är han visserligen inte därmed fri från den avtalsenliga skyldigheten att betala skiftformstillägg men får tillgodoräkna sig den kompensation för arbetstidsförkortningen som ligger i att månadslönen utgår oreducerad.

Enligt arbetsdomstolens bedömande ger en läsning av de aktuella avtalstexterna direkt efter ordalagen onekligen ett otvetydigt stöd för Metalls inställning. Regeln om skiftformstillägg i § 7 mom. 1 innehåller ju inte något som anger att regeln inte skulle kunna gälla även månadsavlönade och månadsbilagan saknar en kompletterande regel varav framgår att en månadsavlönad skiftarbetare inte har rätt till skiftformstillägg.

Vad ligger då i argumentet från arbetsgivarsidan att frånvaron av en omräkningsregel klargör att regeln om skiftformstillägg inte är tillämplig för månadsavlönade? Argumentet bygger som nämnts på förutsättningen att månadslönen inte reduceras med hänsyn till den kortare arbetstiden vid treskiftsarbete.

Som arbetsdomstolen ser saken, bör tillmätas betydelse vilken grunden är till att en arbetsgivare inte överenskommer med arbetstagaren om reducering av lönen när den månadsavlönade går över till kortare arbetstid vid skiftarbete. Verkstadsavtalets månadslönebilaga innehåller visserligen inte några regler om hur månadslönen skall bestämmas vid förkortad arbetstid. I brist på bestämmelser med annat innehåll får emellertid antas att en förkortning av arbetstiden öppnar för att reducera månadslönen med hänsyn till de ändrade förhållandena. Någon avtalsenlig förpliktelse kan – såvitt framkommit i målet – inte anses föreligga för arbetsgivaren att avstå från att reducera månadslönen vid övergången till treskiftsarbete med den kortare arbetstid som då gäller. Detta förhållande synes böra tillmätas avsevärd betydelse. Det förefaller inte rimligt att en arbetsgivare skulle kunna undgå att utge ett annars tillämpligt lönetillägg genom att i förhållande till arbetstagaren binda sig för att inte reducera månadslönen vid övergången till treskiftsarbete. Det förhållandet att det synes vara arbetsgivarens eget val som föranleder att denne inte avtalar med arbetstagaren om reducering av månadslönen vid övergången till treskiftsarbete leder till att arbetsgivarsidans argument att en omräkningsregel saknas inte får någon större tyngd.

Som har redovisats i det föregående, är skiftformstilläggets procenttal större än vad som krävs som kompensation om månadslönen reduceras med hänsyn till den kortare arbetstiden vid treskiftsarbete. Detta gäller i särskild grad vid kontinuerligt treskiftsarbete men även i begränsad utsträckning vid det intermittenta treskiftsarbetet. Detta leder till följande konsekvenser, om den månadsavlönade inte anses berättigad till skiftformstillägg. För timavlönade gäller att den arbetstagare, som har treskiftsarbete, genom skiftformstillägget är tillförsäkrad i avtalet ett särskilt lönetillägg utöver kompensationen för arbetstidsförkortningen. Detta lönetillägg är betydande vid det kontinuerliga treskiftsarbetet. Något sådant särskilt lönetillägg skulle, med arbetsgivarsidans tolkning, inte vara tillförsäkrat den månadsavlönade som arbetar treskift. Någon förklaring till varför denna skillnad, som måste betecknas som säregen, skulle föreligga mellan timavlönade och månadsavlönade vid treskiftsarbete har inte lämnats från arbetsgivarsidan. Detta talar enligt arbetsdomstolens mening med viss styrka emot att avtalet har den innebörd som arbetsgivarsidan har angivit i målet.

Verkstadsavtalet innebär, såsom beskrivits i det föregående, att skiftarbete betalas med ett lönetillägg som utgår dels i form av ob-tillägg, dels vid treskiftsarbete i form av skiftformstillägg. En månadsavlönad är genom bestämmelserna i § 7 mom. 1 i verkstadsavtalet tillförsäkrad att erhålla ob-tillägget vid skiftarbete. Arbetsgivarsidan har enligt domstolens mening inte lämnat någon tillfredsställande förklaring till varför inte också den andra delen av kompensationen vid skiftarbete, skiftformstillägget, är tillförsäkrat den månadsavlönade vid treskiftsarbete. Särskilt gäller detta mot bakgrund av att reglerna för ob-tillägg och reglerna för skiftformstillägg i det nu aktuella hänseendet är uppbyggda på ett överensstämmande sätt, dvs. reglerna innehåller inga särregler för månadsavlönade.

Vid ett övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit i målet kommer arbetsdomstolen fram till uppfattningen att regeln om skiftformstillägg i § 7 mom. 1 i verkstadsavtalet är tillämplig i fråga om månadsavlönade som sysselsätts i treskiftsarbete.

En arbetsgivare kan inte undgå skyldigheten att till månadsavlönade utge skiftformstillägg vid treskiftsarbete med hänvisning till att tillägget är inräknat i den avtalade månadslönen. Detta följer av regeln i 27 § medbestämmandelagen att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte med giltig verkan kan träffa överenskommelse som strider mot avtalet. Avex kan på grund härav inte undgå att utge skiftformstillägg till de arbetstagare som tvisten gäller genom att hänvisa till vad som överenskommits med dessa när de anställdes.

Arbetsdomstolens slutsats

Metalls talan skall bifallas.

Arbetsgivarparterna skall som tappande parter med hälften var betala Metalls rättegångskostnader. Vad som yrkats får anse skäligt.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer att Avex Electronics AB är skyldigt att betala 1,65 procent i skiftformstillägg till de av Svenska Metallindustriarbetareförbundets medlemmar som arbetar intermittent treskift hos bolaget och vilkas månadslön inte har reducerats på grund av arbetstidsförkortningen.

Sveriges Verkstadsförening och Avex Electronics AB skall med hälften var ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundets rättegångskostnader med fyrtiosjutusensexhundranittiofem (47 695) kr, varav 46 525 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Mervärdesskatt ingår med 11 924 kr.

Dom 1997‑10‑08, målnummer A‑240‑1996

Ledamöter: Hans Stark, Brita Swan, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Bengt Huldt (skiljaktig), Gunnar A. Karlsson och Jörgen Andersson.

Sekreterare: Karin Lundsten

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Bengt Huldts skiljaktiga mening

Vi är skiljaktiga i vad gäller den slutsats majoriteten kommit till beträffande skiftformstillägg för månadsavlönade.

Våra utgångspunkter är följande.

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om att skiftformstillägg skall utges till månadsavlönade, varken i verkstadsavtalet eller i månadslönebilagan. Månadslönebilagan innehåller inte heller några regler för hur bestämmelserna om skiftformstillägg i § 7 mom. 3 i verkstadsavtalet skall tillämpas vid månadslön. Det kan noteras att denna bilaga innehåller en rad anvisningar om hur bestämmelser i verkstadsavtalet, baserade på timlön, ackord och liknande skall ”översättas” för att kunna tillämpas på månadsavlönade, t.ex. när det gäller sjuklön, föräldraledighet, annan frånvaro, övertidsarbete osv.

Det kan vidare noteras att det primära skälet till att införa skiftformstillägg var att kompensera arbetstagare, avlönade per timme, för det bortfall av timmar som följde med en förkortning av arbetstiden, från 40 timmar till lägre antal timmar. För månadsavlönade som behöll sin månadslön oförändrad trots arbetstidsförkortning uppstod inte något behov av sådan kompensation.

Av intresse i detta sammanhang är förhållandet på ett annat av Metalls avtalsområden, nämligen avtalet med Stål- och Metallförbundet. Detta avtal innehåller uttryckligen regler om skiftformstillägg skall utges till månadsavlönade och om hur beräkningen skall ske. Det förefaller därför naturligt att motsvarande bestämmelser skulle ha tagits in i avtalet för VF-Metall om avsikten hade varit att skiftformstillägg skulle utges.

I AD:s dom 1994:136 har framhållits att ”det inte är möjligt att göra något generellt uttalande om under vilka förutsättningar en månadsavlönad skiftarbetare kan göra anspråk på skiftformstillägg vid sidan av den fastställda månadslönen”. I den nu aktuella tvisten har de berörda arbetstagarna anställts utifrån för att arbeta på treskift. Vi anser att övervägande skäl talar för att de individuellt överenskomna månadslönerna för dessa är så bestämda att Metalls talan inte kan bifallas.

Överröstade i denna fråga har vi i övrigt ingen annan uppfattning än majoriteten.