: : : :

AD 1996 nr 99

Sammanfattning :

Fråga om det förelegat giltig grund för avskedande av en stadsarkitekt, som innehade ett visstidsförordnande, med anledning av vissa åtgärder med en av arbetsgivaren leasad bil.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om det förelegat giltig grund för avskedande av en stadsarkitekt, som innehade ett visstidsförordnande, med anledning av vissa åtgärder med en av arbetsgivaren leasad bil.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 6/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] **

 

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] **

 

 [] [ skiljaktig ] #

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel tillfälliga ersättare : 42,9% ( 3 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda förarbeten : Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m. [ pdf ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår yrkandet om ogiltigförklaring av Bodens kommuns avskedande av G.G.

2. Bodens kommun förpliktas att till G.G. utge

a) fyrtiosjutusentrehundratjugo (47 320) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1994 till dess betalning sker samt

b) allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 januari 1995 till dess betalning sker.

3. Förbundets yrkande om allmänt skadestånd för egen del avslås.

4. Bodens kommun skall ersätta ArkitektFörbundet för rättegångskostnader med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I övrigt står vardera parten sin rättegångskostnad.

Referat ( AD 1996 nr 99 ) :

AD 1996 nr 99

Parter ( Kommunala sektorn ): ArkitektFörbundet mot Bodens kommun

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Göran Karlstedt, Johnny Sköldvall (f.d. föredraganden i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Lennart Hörnlund (förre direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Ola Bengtson, Roger Sjöstrand (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare; skiljaktig) och Solveig Paulsson (skiljaktig).

Sekreterare : Helena Larsson

AD 1996 nr 99    Dom den 11 september 1996 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Avstängning | Förhandlingsskyldighet | Grund för avskedande eller uppsägning | Kommunala sektorn | Primär förhandling | Synnerliga skäl | Tidsbegränsad anställning

Lagrum : 18 § anställningsskyddslagen | 11 § medbestämmandelagen

Förarbeten : Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m.

Parter:

ArkitektFörbundet

mot

Bodens kommun

Mellan ArkitektFörbundet och Bodens kommun gäller kollektivavtal, Allmänna bestämmelser AB 94. G.G. är medlem i ArkitektFörbundet.

G.G. har varit anställd som stadsarkitekt i Bodens kommun sedan den 1 juni 1981. Anställningen skulle ha upphört den 31 december 1994. Han hade ett visstidsförordnande som löpte ut vid den tidpunkten. G.G. avskedades dock genom en den 11 november 1994 daterad handling som delgavs honom den 21 november 1994. Som grund för avskedandet åberopade kommunen att G.G. grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Tvisten rör främst avskedandet. Mellan parterna är också tvistigt om kommunen brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att avstänga G.G. utan att förhandlingar med förbundet genomförts.

Förbundet har väckt talan mot kommunen och yrkat att arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar avskedandet av G.G.,

2. förpliktar kommunen att utge

a) 100 000 kr i allmänt skadestånd till G.G. jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 januari 1995, dagen för delgivning av stämningen, till dess betalning sker.

b) lön till G.G. med 47 320 kr för tiden den 21 november 1994 – den 31 december 1994 jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1994 till dess betalning sker samt

c) 50 000 kr i allmänt skadestånd till förbundet för brott mot 11 § medbestämmandelagen jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 januari 1995 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena men har vitsordat yrkat belopp för lön som i och för sig skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Kommunen

Avskedandet

G.G. anställdes år 1981 som stadsarkitekt i Bodens kommun. År 1988 ingick han och kommunen ett avtal om tidsbegränsad anställning för sex år, varefter ett nytt avtal träffades om förlängning av visstidsförordnandet med ett år, nämligen för tiden den 1 januari – den 31 december 1994.

G.G. avskedades på grund av sin hantering av en leasingbil samt vissa andra händelser. Kommunen gjorde en polisanmälan men åklagaren beslöt att inte väcka åtal. Kommunen ansåg ändå att G.G:s förfarande med leasingbilen var så anmärkningsvärt att kommunen vidhöll avskedandet.

I Bodens kommun lyder arkitektförvaltningen direkt under kommunstyrelsen. G.G. var i egenskap av stadsarkitekt chef för arkitektförvaltningen, dvs. förvaltningschef.

Tidigare fick de kommunanställda som i tjänsten använde egen bil s.k. milersättning från kommunen. Byggnadsinspektörerna inom arkitektförvaltningen ansåg sig emellertid underbetalda och inte kompenserade för den kostnad det innebar att köra sina egna bilar. Det fördes därför en diskussion inom kommunen om leasingbilar. G.G. tog upp frågan med kommundirektören D.A., vilket resulterade i att två bilar av märket Nissan leasades till den 31 augusti 1993. Månadskostnaden för vardera bilen uppgick till 1 850 kr och restvärdet till drygt 46 000 kr. Vid årsskiftet 1990/91 uppkom behov av en ytterligare bil och G.G. såg till att en Volkswagen Golf Manhattan av -89 års modell med registreringsnumret OLL 303 leasades. Denna gång konsulterade inte G.G. kommunledningen. Leasingperioden varade fram till den 28 februari 1994. Bilens restvärde uppgick enligt kontraktet till 28 000 kr och månadskostnaden till 1 389 kr. G.G. förklarade för byggnadsinspektörerna att han skulle använda Golfen och att Nissanbilarna var för deras bruk men att de kunde använda Golfen i den mån den var ledig. G.G. såg till att bilen lämnades på service och besiktning samt ombesörjde däckbyte. Han utrustade även bilen den 1 augusti 1991 med centrallås för 2 905 kr, den 5 augusti 1992 med dragkrok för 1 690 kr samt den 19 april 1993 med farthållare för 3 126 kr. I Nissanbilarna fanns ingen sådan extrautrustning. Enligt G.G. utrustades bilen med dragkrok för att man skulle kunna transportera en skoter med bilen. Detta skedde emellertid aldrig och kommunen har aldrig ägt någon skoter. Bilen försågs med nya vinterdäck och navkapslar för 3 900 kr den 14 oktober 1992 trots att bilen bara hade använts i ett år. Den 11 maj 1993, kort innan Golfen löstes ut, inköptes nya sommardäck.

I november 1992 tog G.G. kontakt med leasinggivaren Motorfinans för att undersöka om det var möjligt att sänka restvärdet på Golfen genom att göra en förskottsbetalning, vilket Motorfinans bekräftade. Genom en utanordning den 26 november 1992 beslutade G.G. att 10 000 kr skulle betalas till Motorfinans som en extra betalning. Restvärdet för Golfen sänktes därigenom till 15 622 kr. Någon sänkning av Nissanbilarnas restvärde gjordes inte, trots att restvärdena för dessa var betydligt högre än för Golfen.

Som på många andra ställen avtog byggverksamheten i Boden under 1992 och inspektörerna behövde inte resa på samma sätt som tidigare. Behov av tre leasingbilar fanns därför inte längre. G.G. bedömde att man skulle göra sig av med Golfen trots att Nissanbilarna var dyrare och att leasingperioden för dessa skulle gå ut före Golfens. Vid ett personalmöte anförde G.G. att han själv eventuellt skulle lösa Golfen. Det lämpliga i detta ifrågasattes av inspektörerna K.H. och B-I.L.

Den 19 och den 23 augusti 1993 annonserade bilhandlaren B.N. att han hade en Golf GTI av -89 års modell till försäljning för 84 000 kr. G.G. ringde B.N. och sade sig vara intresserad av att byta bil. Hans dotter ville nämligen ha en Golf GTI. G.G. förklarade att hans svåger och revisor, S.B., stod som ägare av den bil som skulle avyttras.

Den 27 augusti 1993 löste G.G. leasingavtalet för Golfen OLL 303 för 29 971 kr. Som betalare angav han S.B. Det enda S.B. gjorde var emellertid att stå för affären med sitt namn och att underteckna fordonsanmälan till bilregistret.

Den 9 september 1993 sålde G.G. Golfen OLL 303 till B.N. för 54 000 kr. Han erhöll då den Golf GTI som utannonserats samt betalade 20 000 kr i mellanskillnad. B.N. sålde senare bilen OLL 303 vidare till E.S., som betalade 63 000 kr för den vid inbyte. G.G. sålde alltså bilen med vinst, vilket han måste ha varit medveten om.

Golfen OLL 303 besiktigades 1992 och 1994 utan någon anmärkning vilket visar att bilen var i gott skick och att restvärdet på bilen borde ha varit högre än 29 971 kr. Enligt värdeutlåtande från Motormännens Riksförbund uppgick värdet på en Golf Manhattan av 1989 års modell till 55 000 kr. Motorbranschens Riksförbund hänvisar till Autodatas begagnadeprislista, enligt vilken Golfen vid inbyte skulle vara värd ca 54 000 kr. Om en bilhandlare köper in bilen utan något byte, uppgår värdet enligt prislistan till mellan 41 200 och 46 900 kr.

Leasingkontrakten på Nissanbilarna förlängdes den 9 september 1993, varvid restvärdet på bilarna sänktes och leasingavgiften höjdes. Kostnaderna för kommunen ökade således. Hade kommunen däremot väntat sex månader, tills leasingperioden för Golfen gått ut, kunde denna ha lösts för drygt 15 000 kr. Kommunledningen kände inte till att Golfen fanns, än mindre att G.G. själv löst ut den.

När B.N. köpte Golfen saknades vinterdäcken, som endast var en säsong gamla, samt farthållaren. G.G. måste således ha behållit dessa. Vinterdäcken passar för övrigt även till den Golf GTI han köpte av B.N.

Kommunen gör gällande att G.G. haft för avsikt att tillägna sig bilen och att han därför försett den med onödig extrautrustning som höjt dess värde och bytt däck utan att detta var nödvändigt. Han gjorde även med kommunens medel en inbetalning om 10 000 kr för att sänka bilens restvärde. Genom att G.G., med sin svåger S.B. som bulvan, löste Golfen för 29 971 kr och några dagar därefter sålde den för 54 000 kr, har han gjort sig en obehörig vinst, vilket G.G., i vart fall vid detta tillfälle, måste ha insett. Han har således haft för avsikt att för egen, för svågerns eller för dotterns del göra en vinst på kommunens bekostnad. G.G. har även olovligen tillägnat sig vinterdäck och farthållare, vilket i sig utgör grund för avskedande. Sammantaget har G.G. genom detta handlande så grovt åsidosatt sina åligganden mot kommunen att det funnits laga grund för avskedande.

Avstängningen

Vid månadsskiftet augusti/september 1994 fick D.A. ett anonymt brev innehållande tre fakturor. En av fakturorna avsåg en mobiltelefon, den andra en dragkrok till den leasade Golfen och den tredje handlingen var kvittot på en inbetalning till leasingfirman. D.A. påbörjade en utredning som ledde till att G.G. polisanmäldes den 4 oktober 1994. Dessförinnan hade D.A. haft ett samtal med G.G., varefter denne hade anklagat en av assistenterna på arkitektkontoret för att ha sänt det anonyma brevet till D.A. Kommunen hade för avsikt att stänga av G.G. från den 6 oktober. Eftersom en sådan åtgärd normalt kräver förhandlingar enligt medbestämmandelagen, tog D.A. kontakt med förbundets ombudsman R.Å. D.A. erbjöd sig att åka till Stockholm och förklarade för R.Å. att G.G. av utredningsskäl och på grund av dennes uppträdande mot en av assistenterna inte kunde vara kvar på arbetsplatsen. R.Å. kunde emellertid inte medverka förrän den 17 oktober 1994. D.A. förklarade då att kommunen skulle fatta beslut i frågan trots att förhandlingar inte hållits.

Kommunen hävdar att det förelegat synnerliga skäl för att fatta beslut om avstängning utan föregående förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen.

Förbundet

G.G. är född 1945. Det visstidsförordnande han haft i Bodens kommun skulle gå ut den 31 december 1994 och kommunen hade meddelat att det inte skulle komma att förlängas. G.G:s visstidsförordnanden medförde rätt till pension, som skulle kosta kommunen ca fyra miljoner kr, för det fall han var anställd när förordnandet gick ut. G.G. avskedades kort tid dessförinnan.

G.G. var med kommunens tillåtelse även stadsarkitekt i Arvidsjaur och Arjeplog. Dessa förordnanden, som löpt på ett år, har förlängts. G.G. är bosatt i Piteå och har varje dag pendlat 18 mil mellan Piteå och Boden. Han har därvid använt någon av familjens två egna bilar. Han har god ekonomi.

Arkitektförvaltningen består av en planavdelning och en byggnadsnämndsavdelning. På den sistnämnda arbetar ett varierande antal byggnadsinspektörer. På planavdelningen arbetar bl.a. R.M. och M.N. Nissanbilarna leasades eftersom kommunens kostnader därigenom blev mindre jämfört med den milersättning som tidigare utbetalts. Även planavdelningen reser mycket och har behov av bilar. Nissanbilarna räckte därför inte till och byggnadsinspektörerna tog initiativ till att en ytterligare bil skulle leasas. G.G. accepterade detta efter att först ha haft vissa invändningar och det träffades ett leasingavtal beträffande den aktuella Golfen. Meningen var att den skulle användas av alla men den kom att användas främst av planavdelningen. En person vid namn G.Ö. använde bilen mest, därefter kom G.G. att utnyttja den. Han tog dock aldrig bilen till bostaden och inte heller till Arvidsjaur eller Arjeplog. Skötseln av bilarna ålåg de personer som körde dem. G.G. hade även ansvar i egenskap av chef. Han ombesörjde därför däckbyte, besiktning och service av Golfen. Nissanbilarna sköttes av byggnadsinspektörerna. Vid ett tillfälle körde G.G. Golfen till Piteå och detta berodde på att det var väsentligt billigare att byta däck där.

Av säkerhetsskäl utrustade han bilen med centrallås och farthållaren installerades eftersom G.G. har en benskada och har svårt att hålla foten på gaspedalen under långa sträckor. Dragkrok monterades eftersom det vid planavdelningens resor ibland förekom att man på väglösa sträckor fick använda båt eller skoter för att ta sig fram. Det skulle då vara praktiskt att kunna transportera en båt eller skoter på en kärra efter Golfen. Att däcken byttes berodde på att de var utslitna.

Under 1992 uppkom ett stort överskott inom arkitektförvaltningen och det stod först på ett sent stadium klart att pengarna fick överföras till följande år. G.G. gjorde därför förskottsbetalningar om sammanlagt 43 000 kr. Han undersökte hur man skulle förfara med leasingbilarna och sänkte restvärdet på Golfen till mars 1994 efter samråd med bilfirman.

Då byggnadsverksamheten avtog försvann tre av fyra byggnadsinspektörstjänster och det var motiverat att minska bilinnehavet. G.G. samrådde med övriga anställda på arkitektförvaltningen om vilken bil som skulle avvecklas. Nissanbilarna var lättare att köra och bekvämare, varför Golfen var minst populär. Det beslöts därför att Golfen skulle avvecklas. G.G. fick klartecken från D.A. och efter kontakt med Bilhuset, som levererat bilen, löstes leasingkontraktet i nivå med restvärdet vid den tidpunkten. Vid ett möte i augusti hade G.G. efterhört om någon var intresserad av att lösa in Golfen. Ingen visade något intresse och han nämnde att han kanske skulle göra det själv. Det är riktigt att K.H. ansåg det olämpligt.

Det är fördelaktigare att köpa en bil till bilhandelns inköpspris än dess ”utpris”. Någon förlust för kommunen innebar inte affären. G.G. hade inte något personligt intresse av bilaffären. Hans svåger, S.B., ville emellertid köpa Golfen och G.G. betalade lösensumman för dennes räkning. S.B. hoppade dock av affären. G.G. kände ett ansvar för situationen och tog kontakt med B.N. i Kalix eftersom denne hade annonserat om en Golf GTI som G.G. kunde tänka sig att köpa. Med B.N. diskuterade inte G.G. Golfens värde utan endast hur mycket han skulle erlägga i mellanskillnad.

Värdet på bilar varierar lokalt och från år till år. Det är därför mycket svårt att uttala sig om värdet på Golfen. Restvärdet skall schablonmässigt ligga nära inbytesvärdet. Prognosprislistor utgivna av Motorbranschens Riksförbund visar att en Golf Manhattan av den aktuella årsmodellen är värd 44 600 kr och en Golf GTI 45 450 kr. Enligt inköpsprislistan är en Golf Manhattan värd 51 300 kr och en Golf GTI 52 300 kr. Skillnaden mellan de båda bilarnas värde är således marginell. Den extrautrustning som fanns på Golfen höjer värdet endast i liten utsträckning.

G.G. betalade närmare 30 000 kr för Golfen och betalade 20 000 kr till B.N., varvid han erhöll en Golf GTI värd 50 000 kr enligt prislistorna. G.G. har inte uppfattningen att han gjort någon vinst på affären och objektivt sett har han inte heller gjort det.

Vinterdäcken till Golfen förvarades i kommunens förråd. G.G. har inte lagt beslag på vare sig vinterdäck eller farthållare. Vad som hänt med däcken känner han inte till. Kommunen polisanmälde G.G. bl.a. för att däcken försvunnit. Regionåklagaren har dock funnit att något brott inte förelåg och har lagt ned förundersökningen.

G.G. har inte haft en tanke på att själv förvärva bilen när den leasades eller utrustades. Om han hade haft sådana planer skulle han ha väntat ett halvår och kunnat lösa bilen för ett 15 000 kr lägre belopp. Han fick lov av kommunledningen att själv se till att bilen blev löst med förbehåll att det inte skulle kosta kommunen något. Om G.G. tjänat på affären saknar betydelse. Han har dock inte haft för avsikt att göra någon vinst. G.G. har inte grovt åsidosatt sina skyldigheter mot arbetsgivaren och avskedandet skall därför ogiltigförklaras. Kommunen har avskedat honom i syfte att befria sig från förpliktelserna enligt pensionsavtalet. Det skadestånd förbundet yrkar är därför förhållandevis högt.

Avstängningen

I det avstängningsmeddelande kommunen utfärdade den 5 oktober sägs ingenting om att G.G. skulle avstängas av utredningsskäl eller att synnerliga skäl förelåg. Inte heller vid telefonsamtalet med R.Å. åberopade D.A. synnerliga skäl för avstängningen och vid de förhandlingar som följde den 18 oktober 1994 anfördes inte heller något om detta. Det rör sig därför om en efterhandskonstruktion som kommunen åberopar efter att förbundet framställt skadeståndskrav. Det bestrids att utredningsskäl och arbetsmiljöskäl förelegat, i vart fall inte så starka skäl att avstängning i förtid krävdes. Kommunen har brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att avstänga G.G. utan att dessförinnan ha förhandlat med förbundet.

Domskäl

Huvuddragen i tvisten

G.G. avskedades den 21 november 1994 från sin anställning som stadsarkitekt i Bodens kommun. När avskedandet skedde åberopade kommunen till stöd för detta flera omständigheter. Kommunen gjorde också en anmälan till polismyndigheten. Sedan åklagare beslutat att inte väcka åtal mot G.G. har kommunen frånfallit de flesta av sina påståenden om oegentligheter från G.G:s sida och som grund för avskedandet endast åberopat vissa åtgärder beträffande en leasingbil.

Kommunen har som talan slutligt bestämts som grund för avskedandet åberopat att G.G. grovt har åsidosatt sina skyldigheter mot arbetsgivaren genom att först förse en av kommunens leasingbilar med onödig extrautrustning i syfte att höja dess värde, genom att med kommunala medel göra en förskottsinbetalning till leasinggivaren för att sänka bilens restvärde samt att därefter för egen, för dotterns eller för svågerns del lösa ut bilen och sedan sälja den vidare varvid G.G. gjort en obehörig vinst. Kommunen har även hävdat att G.G. olovligen har tillägnat sig vinterdäck och farthållare, vilket enligt kommunens mening ensamt utgör grund för avskedande.

Förbundet har bestritt kommunens påståenden och anfört följande. G.G. hade inte för avsikt att själv förvärva bilen när den utrustades med farthållare, centrallås och dragkrok eller när förskottsinbetalningen gjordes. Han fick tillstånd av kommunledningen att själv lösa bilen under förutsättning att det inte skulle innebära någon kostnad för kommunen. Affären har inte heller förorsakat kommunen någon förlust. G.G. har inte tillägnat sig vinterdäck eller farthållare. Kommunen har avskedat G.G. i syfte att befria sig från kostnaden för G.G:s pension, närmare fyra miljoner kr.

Tvistigt är också huruvida kommunen brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att stänga av G.G. från arbetet utan att dessförinnan ha förhandlat med förbundet.

Frågan om kommunen haft rätt att avskeda G.G.

I denna del har på kommunens begäran vittnesförhör hållits med kommundirektören D.A., ekonomichefen T.P., byggnadsnämndens ordförande B.I., ingenjörerna K.H. och B-I.L., bilhandlarna B.N. och G.F. samt E.S. På förbundets begäran har G.G. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med R.G., S.B., planingenjören M.N., planteknikern R.M. samt bilhandlaren G.P. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

I målet är ostridigt att det vid årsskiftet 1990/91 uppkom behov av en ytterligare leasingbil på arkitektkontoret och att en Volkswagen Golf Manhattan av 1989 års modell anskaffades. Kommunledningen tillfrågades inte om detta. Ostridigt är också att bilen försågs med viss extrautrustning, att en förskottsbetalning som skulle sänka bilens restvärde gjordes samt att G.G. om än i annans namn löste ut bilen och sedan använde den som delbetalning vid köp av en annan bil.

Ostridigt är också att G.G. i sin egenskap av förvaltningschef i och för sig var behörig att teckna leasingavtal, att förse bilen med extrautrustning och att göra förskottsbetalning till leasinggivaren.

Bilens extrautrustning

Vad gäller bilens extrautrustning har G.G. uppgett följande. Centrallåset installerades efter att han flera gånger påträffat bilen olåst på parkeringen. Dragkroken införskaffades eftersom det förekom att planavdelningen inspekterade områden där det saknades körbar väg och man i stället använde skoter eller båt. Framför allt gällde detta ett område, Vittjärvsträsket, där sommarstugebebyggelse planerades. Det skulle därför vara praktiskt att kunna transportera en båt eller skoter med bilen. Det blev emellertid inte något byggande i Vittjärvsträsket och dragkroken kom inte att utnyttjas. Farthållaren lät han sätta in eftersom han har en benskada och därför har svårt att hålla foten på gaspedalen vid körning långa sträckor.

Vad kommunen gjort gällande är att extrautrustningen har varit onödig, att utrustningen höjt bilens värde samt att anskaffningen av denna utgjort ett led i G.G:s planer att själv förvärva bilen. Detta skulle innebära att G.G. redan 1991 haft för avsikt att lösa ut bilen. De skäl som G.G. angett för anskaffningen av extrautrustningen framstår emellertid som rimliga. G.G:s uppgifter i denna del vinner också stöd av vad M.N. och R.M. uppgett. I sammanhanget bör också framhållas att extrautrustningen tydligen anskaffades innan personalen tillfrågats och det blivit klart att det var Golfen som man skulle göra sig av med. G.G:s uppgift om att nya däck köptes till Golfen i maj 1993 därför att de gamla var utslitna har inte vederlagts.

Enligt arbetsdomstolens mening kan utredningen inte anses ge vid handen att G.G., såsom kommunen påstått, anskaffat utrustningen till bilen i syfte att höja bilens värde och att själv tillgodogöra sig värdehöjningen.

Förskottsbetalningen

G.G. har förklarat den förskottsbetalning på 10 000 kr som skulle sänka Golfens restvärde på följande sätt. Arkitektförvaltningen hade ett stort överskott och han var osäker på om överskottet skulle kunna överföras till nästa budgetår. Han gjorde därför extrainbetalningar om sammanlagt 43 000 kr, varav 10 000 kr för att sänka restvärdet på Golfen. Leasingbilens leverantör ansåg att han i första hand borde ändra Golfens restvärde.

Genom förhören med D.A. och T.P. har framkommit att kommunfullmäktige 1990 fattat ett beslut om att överskott respektive underskott skulle få överföras från ett år till ett annat och att det inte fanns några planer på att ändra detta. D.A. och T.P. har framhållit att det enda godtagbara skälet till att göra en förskottsinbetalning beträffande en leasingbil skulle vara att sänka månadsavgiften. Att restvärdet sänks minskar inte kommunens kostnader.

Enligt arbetsdomstolens mening framstår det som att G.G. inte hade fog för att anta att ett överskott inte skulle kunna överföras till följande budgetår. Den gjorda förskottsbetalningen synes inte heller, när det hela betraktas i efterhand, ha varit till någon fördel för kommunen och G.G. kan kanske kritiseras för att denna betalning gjorts. Enligt arbetsdomstolens mening kan utredningen emellertid inte anses ge vid handen att G.G. vid tidpunkten för förskottsbetalningen, i november 1992, planerade att själv lösa bilen. Konstateras kan också att den sänkning av restvärdet som förskottsbetalningen skulle ge inte kom G.G. till del eftersom bilen löstes före leasingperiodens slut.

Lösen av bilen

Kommunen har gjort gällande att G.G. inte ägt rätt att själv lösa bilen utan att ha kommunledningens tillstånd till detta.

G.G. har uppgett att han tagit upp saken med både D.A. och T.P. samt att dessa inte haft några invändningar mot att han löste bilen.

D.A. har uppgett bl.a. följande. G.G. tog upp frågan med honom och att han svarade att det var tänkbart att lösa ut en leasingbil men att det i så fall skulle vara ekonomiskt lönsamt för kommunen. G.G. förde saken på tal en ytterligare gång, varvid D.A. svarade på samma sätt. Det fördes aldrig något konkret resonemang om värde eller belopp. Det är en känslig fråga att låta en förvaltningschef ta över en av kommunens leasingbilar och den borde ha diskuterats med kommunalrådet.

T.P. har uppgett bl.a. följande. G.G. frågade vid ett telefonsamtal om det var möjligt att någon annan än kommunen löste ut leasingbilen. T.P. svarade att man kunde tänka sig det om kommunen inte gjorde någon ekonomisk förlust. Han uppfattade samtalet som en sondering och att G.G. skulle återkomma senare, eftersom det inte var tal om belopp eller villkor. G.G. hade i och för sig rätt att själv fatta beslut om lösen av en leasingbil. Man måste emellertid ta ställning till om andra förvaltningar inom kommunen kan ha behov av bilen samt se till bilens marknadsvärde och bedöma vad som är ekonomiskt fördelaktigt. G.G. borde ha vänt sig till D.A. eller tagit upp frågan vid en förvaltningschefsträff.

B.I. har uppgett följande. G.G. frågade under hösten 1993 även honom om bilen och fick svaret att det inte var en politisk fråga men att det kanske var möjligt att lösa leasingbilen om kommunen inte gjorde någon förlust. B.I. hänvisade även till D.A.

Det är ostridigt att G.G. vid ett personalmöte som hölls någon gång i augusti 1993 talade om att själv lösa ut bilen och att K.H. och B-I.L. framförde att detta var olämpligt. Enligt G.G. hade han först frågat personalen om någon annan var intresserad av att förvärva bilen. Denna uppgift har bekräftats av M.N. och R.M.

Vidare är ostridigt att G.G. betalat 29 971 kr för att lösa Golfens leasingkontrakt och att han uppgett sin svåger S.B. som betalare samt att S.B. undertecknat anmälan om ägarbyte till bilregistret. G.G. gjorde sedan en affär med B.N. G.G. fick en Golf GTI av -89 års modell mot att han lämnade den tidigare leasade Golfen och erlade 20 000 kr.

Denna transaktion har av G.G. och S.B. förklarats med att den sistnämnde sökte en bil åt sin hustru och att han tyckte att Golfen verkade vara lämplig. S.B. har uppgett att G.G. lade ut pengar för hans räkning eftersom affären skulle göras upp snabbt och han inte hade likvida medel tillgängliga samt att hustrun sedan inte ville ha en Golf, varför han inte ansåg sig kunna fullfölja köpet. G.G. har uppgett att han såg sig tvungen att lösa problemet, vilket han gjorde genom att sälja bilen vidare till B.N., som hade en Golf GTI som G.G. kunde tänka sig att köpa.

Vad gäller värdet på bilen har kommunen gjort gällande följande. Golfen OLL 303 var värd betydligt mer än restvärdet. Detta framgår av att G.G. erlagt 20 000 kr till B.N. varvid han fått en Golf GTI som tidigare utannonserats för 84 000 kr. Köpeskillingen för bilen OLL 303 uppgick till 54 000 kr enligt ett av B.N. utfärdat kvitto. Enligt prislistor utgivna av Motorbranschens Riksförbund och Autodata är en Golf Manhattan av den aktuella årsmodellen värd 54 000 – 55 000 kr vid inbyte.

Förbundet har hävdat följande. Det bestämdes inte något pris för Golfen OLL 303 vid affären med B.N. utan parterna diskuterade endast hur mycket G.G. skulle erlägga i mellanskillnad. Enligt prognosprislistor utgivna av Motorbranschens Riksförbund är en Golf Manhattan av -89 års modell värd 44 600 kr och en Golf GTI av aktuell årsmodell värd 45 450 kr. Prisskillnaden mellan modellerna var således endast marginell, vilket innebär att G.G. inte gjorde någon vinst när han använde bilen OLL 303 som ett bytesobjekt.

Enligt arbetsdomstolens mening är det inte möjligt att med den bevisning som förebringats i denna del som grund ange något bestämt värde på bilen i fråga. Priset på en och samma bil kan tydligen variera beroende på plats och tid. Enligt B.N. kom dock han och G.G. överens om att Golfen OLL 303 betingade ett värde om 54 000 kr och att G.G. skulle erhålla en Golf GTI för 74 000 kr. Beloppet 54 000 kr anges även på den handling B.N. upprättat och som G.G. undertecknat. G.G. har uppgett att han inte så noga tänkte på vad som angavs på de kvitton B.N. utfärdade. Enligt arbetsdomstolens mening framstår åtgärden att först lösa leasingbilen och sedan använda den vid ett byte till en annan bil som ekonomiskt fördelaktig för G.G., även om något bestämt värde på bilarna i fråga inte kan anges. Detta är emellertid inte liktydigt med att kommunen skulle ha gjort en motsvarande förlust.

Av utredningen framgår att G.G. har tagit upp frågan om att låta någon annan än kommunen lösa leasingbilen med kommundirektören, ekonomichefen och byggnadsnämndens ordförande. Det har emellertid skett i allmänna ordalag och de tre utgick från att G.G. skulle återkomma i saken. Enligt arbetsdomstolens mening kan de besked som de tre gav till G.G. inte uppfattas så att någon av dem gav ett uttryckligt godkännande till vad G.G. sedan faktiskt gjorde.

Arbetsdomstolen återkommer i en sammanfattande bedömning av avskedandefrågan till G.G:s förfaranden med bilen.

Vinterdäcken och farthållaren

Av utredningen får anses framgå att det anskaffats vinterdäck och farthållare till Golfen OLL 303 och att dessa detaljer senare inte återfunnits. Kommunen menar att G.G. är ansvarig för att dessa detaljer försvunnit och att detta ensamt utgör grund för avskedande.

G.G. har bestritt att han behållit vinterdäcken och farthållaren men har inte kunnat erinra sig om farthållaren fanns i bilen när han lämnade den till B.N. Den sistnämnde har inte heller något minne av om farthållaren fanns i bilen eller inte men har sagt sig aldrig demontera något som finns i en bil. Förbundet har pekat på att D.A. i en skrift till åklagarmyndigheten även anfört att stereon saknades i bilen. I den annons B.N. låtit föra in anges dock att stereo finns. Vinterdäcken förvarades enligt G.G. i kommunens förråd, medan kommunen hävdat att vinterdäcken förvarades hemma hos G.G. K.H. och B-I.L. har sagt sig inte ha sett Golfens vinterdäck i kommunens förråd där däcken till Nissanbilarna förvarades. R.G. har uppgett att hon aldrig sett de aktuella vinterdäcken och farthållaren hemma hos makarna G. och att nya vinterdäck inköptes till den Golf GTI G.G. förvärvat.

Någon utredning som visar att G.G. tillägnat sig vinterdäcken eller haft dem i sin besittning har inte förebringats. Vad som skett med farthållaren är inte heller utrett.

Utredningen i denna del ger enligt arbetsdomstolens mening inte något stöd för kommunens påstående att G.G. på något sätt kan lastas för att vinterdäcken och farthållaren försvunnit.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av avskedandefrågan

När avskedandet vidtogs åberopade kommunen mot G.G. flera omständigheter som sedan frånfallits. Som talan slutligt bestämts har endast vissa åtgärder beträffande en leasingbil åberopats. Det har i målet inte visats att G.G. som kommunen påstått anskaffat extrautrustning till bilen och gjort en förskottsbetalning till leasingföretaget med avsikt att senare tillgodogöra sig detta vid ett förvärv av bilen. Det har inte heller visats att G.G. är ansvarig för att viss utrustning, vinterdäck och farthållare, har försvunnit. Ostridigt är dock att G.G. själv, om än i annans namn, löste den av kommunen leasade bilen och sedan använde den som bytesobjekt vid köp av en annan bil. Utredningen får anses ge vid handen att detta var ekonomiskt fördelaktigt för honom, även om det inte kan anses framgå att kommunen gjort en motsvarande förlust, samt att han inte haft kommunledningens uttryckliga tillstånd till att förfara som han gjorde. G.G. och S.B:s uppgifter om bakgrunden till förfarandet med bilen har inte vederlagts.

Den fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till är om G.G. genom att lösa leasingbilen och sedan använda den som ett bytesobjekt kan sägas ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, vilket enligt 18 § anställningsskyddslagen är en förutsättning för att avskedande skall få tillgripas.

Ostridigt är som nämnts att G.G. i sin egenskap av förvaltningschef i och för sig för kommunens räkning kunde ingå leasingavtalet, anskaffa extrautrustningen till den leasade bilen samt avsluta leasingavtalet. Vad som kan läggas honom till last är att kommunens leasingavtal rörande bilen avslutades på det sättet att han själv eller någon honom närstående löste bilen och att detta kom att bli till ekonomisk fördel för honom.

Arbetsdomstolen har inte underlag för att påstå att G.G:s förfarande med bilen innefattar brottslig handling och har inte heller uppfattat att kommunen, sedan åklagaren beslutat att inte väcka åtal mot G.G., gör gällande detta. Detta utesluter i och för sig inte att G.G:s handlande kan utgöra grund för avskedande.

Vad som skett synes egentligen innebära att G.G. som företrädare för förvaltningen överlät kommunens rättigheter enligt leasingavtalet till sig själv eller någon närstående. För de flesta framstår det, eller borde det i vart fall framstå, som främmande att en företrädare för en myndighet förfar på det sättet. Man kan i detta sammanhang peka på jävsreglerna i 11 § förvaltningslagen och 6 kap. 25 § kommunallagen. Inte heller inom t.ex. aktiebolag anses sådana förfaranden godtagbara (se 8 kap. 10 § aktiebolagslagen). Syftet med regler av det slaget är inte bara att förebygga oegentligheter utan också att undvika att misstankar om oegentligheter uppstår. Mot denna bakgrund framstår G.G:s handlande enligt arbetsdomstolens mening som i vart fall klart olämpligt oavsett om det var han själv eller svågern som löste bilen. Detta gäller även om G.G. inte haft någon vinning och kommunen inte lidit någon skada av det som G.G. gjorde.

Enligt förbundet hade dock G.G. fått kommunledningens medgivande till att lösa ut bilen. Det är också utrett att G.G. tog upp frågan om att lösa ut bilen med kommundirektören, ekonomichefen och byggnadsnämndens ordförande. Som tidigare angetts visar utredningen att detta skedde i allmänna ordalag och utan att villkor eller belopp diskuterades. De svar G.G. fick innefattade inte något uttryckligt avståndstagande till det han sedan gjorde. Å andra sidan var G.G:s frågor allmänt hållna och svaren kunde därför inte heller uppfattas som ett uttryckligt godkännande av det han senare gjorde.

I detta sammanhang finns det anledning att framhålla G.G:s högt uppsatta ställning inom kommunen. Om en arbetstagare i en mer underordnad ställning frågar arbetsgivaren om han kan vidta en viss åtgärd och arbetsgivaren inte motsätter sig den tilltänkta åtgärden finns det måhända oftast inte något utrymme för arbetsgivaren att skilja arbetstagaren från anställningen för att denne sedan vidtar åtgärden. G.G. var dock förvaltningschef och som sådan företrädde han kommunen när det bl.a. gällde förvaltningens leasingavtal angående bilar. På en sådan befattningshavare måste betydligt större krav ställas. G.G. borde ha insett att de svar han fick på sina allmänt hållna frågor inte innefattade något godkännande av det han sedan gjorde.

Vid en samlad bedömning av vad som förevarit beaktar arbetsdomstolen särskilt följande. Det är inte visat att G.G. kan läggas något annat till last än att han själv för en närstående löste leasingbilen, att han sedan använde bilen vid en bytesaffär och att detta kom att bli ekonomiskt fördelaktigt för honom. Hur stor denna fördel var är det inte möjligt att precisera. Frågan om detta lett till någon skada för kommunen låter sig knappast besvaras, eftersom svaret måste bygga på hypoteser. Klart är dock att kommunen genom G.G:s handlande betogs möjligheten att pröva t.ex. om bilen kunde komma till nytta inom någon annan förvaltning och sedan lösas för ett lägre belopp vid leasingperiodens utgång. G.G:s handlande framstår som mycket olämpligt och det är givetvis särskilt allvarligt att en förvaltningschef förfar på detta sätt. Arbetsdomstolens bedömning är dock att G.G. inte kan sägas ha åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren på ett sådant sätt att ett avskedande kan anses motiverat. För att avskedandet skall kunna ogiltigförklaras är det emellertid en förutsättning – även då det som här är fråga om ett avskedande från en visstidsanställning som inte kan bringas att upphöra genom en uppsägning från arbetsgivarens sida – att avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Arbetsdomstolen anser att denna förutsättning här inte föreligger.

Domstolens ställningstagande innebär alltså att förbundets yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet inte skall bifallas.

Förbundet har yrkat att kommunen förpliktas att till G.G. utge ett belopp motsvarande lön för den tid som återstod av hans visstidsanställning när han avskedades. Förbundet har inledningsvis under rättegången betecknat denna ersättning som ekonomiskt skadestånd men vid huvudförhandlingen betecknat den som lön. Enligt arbetsdomstolens mening bör G.G. vara berättigad till det yrkade beloppet. Frågan är dock om beloppet är att betrakta som ekonomiskt skadestånd eller som lön. I det fall att en arbetstagare avskedas från en tillsvidareanställning under omständigheter som inte utgör grund för avskedande men väl för uppsägning torde det vanliga vara att arbetstagaren yrkar och tillerkänns ekonomiskt skadestånd motsvarande lön m.m. under den uppsägningstid han är berättigad till. Här är det dock fråga om ett avskedande från en visstidsanställning som arbetsgivaren inte kunnat bringa till upphörande genom en uppsägning. I en sådan situation kan det finnas utrymme för att betrakta ersättningen inte som ett ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen utan som grundad på anställningsavtalet som ju inte kunde sägas upp av arbetsgivaren. Parterna har inte utvecklat sin syn på dessa frågor och arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att definitivt ta ställning till hur ersättningen bör betecknas, eftersom samma belopp skall utgå i båda fallen.

Förbundet har vidare yrkat att kommunen skall åläggas att utge allmänt skadestånd till G.G. med 100 000 kr för den kränkning avskedandet har inneburit. Förbundet har motiverat det yrkade skadeståndets storlek med att kommunen avskedat G.G. för att undgå kostnaderna för pension till honom. Kommunen har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig och har inte heller kommenterat påståendet att avskedandet skett för att undgå kostnaderna för pension till G.G.

När det gäller frågan om det allmänna skadeståndet konstaterar arbetsdomstolen till en början att förbundet uppgett att frågan om G.G:s rätt till pension kommer att prövas av skiljenämnd. Det är alltså inte klarlagt hur det förhåller sig med hans rätt till pension. Arbetsdomstolen anser mot den bakgrunden att pensionsfrågan inte bör påverka skadeståndsbedömningen. I övrigt kan konstateras att G.G. otvivelaktigt har ett visst eget ansvar för det inträffade genom att han handlat på ett sätt som är klart olämpligt särskilt med tanke på hans ställning som förvaltningschef, och som otvivelaktigt kan väcka misstankar om oegentligheter. Beaktas skall emellertid också att kommunen ursprungligen grundade avskedandet på ett flertal andra omständigheter som kommunen sedan frånfallit eller inte förmått styrka. Den kränkning som avskedandet innebar framstår samtidigt som mindre allvarlig genom att avskedandet skedde då bara någon månad återstod av hans anställning hos kommunen. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet till G.G. bör bestämmas till 20 000 kr.

Har kommunen brutit mot förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen?

I denna del har vittnesförhör hållits med D.A. på kommunens begäran och R.Å. har hörts på förbundets begäran.

Det är ostridigt att beslutet att avstänga G.G. i och för sig var sådant att förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen föreligger och att beslutet fattades utan att förhandling hållits. För denna underlåtenhet har förbundet yrkat allmänt skadestånd. Kommunen har bestritt skadeståndsskyldighet under påstående att det förelåg synnerliga skäl att besluta innan förhandlingsskyldigheten fullgjorts och att kommunen tog initiativ till förhandling men att någon sådan inte enligt förbundet kunde hållas förrän efter två veckor. Enligt kommunen var det av utrednings- och arbetsmiljöskäl omöjligt att vänta så länge. Förbundet har bestritt att det förelegat synnerliga skäl att fatta beslut om avstängning utan att förhandlingsskyldigheten fullgjorts.

R.Å. har uppgett följande. Kommunen meddelade att man ämnade stänga av G.G. och att beslutet skulle träda i kraft om förbundet inte påkallade förhandling inom en vecka. R.Å. tog då kontakt med D.A. och varnade kommunen för att fatta beslut om avstängning utan att först förhandla med förbundet. D.A. berättade att en polisanmälan gjorts. Det kan stämma att D.A. erbjöd sig att komma till Stockholm den 7 oktober 1994. R.Å. var emellertid upptagen den dagen och en förhandling kunde inte genomföras förrän den 18 oktober 1994. D.A. nämnde ingenting om att det skulle föreligga synnerliga skäl för avstängning.

D.A. har uppgett följande. Han inledde en utredning efter att han mottagit ett anonymt brev innehållande tre fakturor. Han redovisade resultatet för kommunalrådet och det beslöts att en revision skulle göras och att G.G. skulle stängas av från arbetet. Kommunen hade ett samtal med G.G. varvid en överenskommelse träffades om att G.G. skulle stanna hemma från arbetet med bibehållen lön. D.A. mottog därefter ett samtal från en mycket upprörd assistent på arkitektkontoret som berättade att G.G. hade anklagat henne för att ha skickat det anonyma brevet. G.G. hade sagt till henne att försvinna och att han inte ville se henne mer. D.A. tog kontakt med R.Å. och berättade om den pågående utredningen och om vad som utspelat sig på arkitektkontoret. Han menade att extraordinära skäl förelåg och att G.G. skulle stängas av. D.A. erbjöd sig att åka till Stockholm men R.Å. kunde inte medverka den dagen. Förhandlingar kom därför att hållas först efter avstängningen.

Ostridigt är alltså att beslutet om avstängning i och för sig är ett sådant beslut som enligt 11 § första stycket medbestämmandelagen skall föregås av förhandling och att kommunen i detta fall inte genomförde en förhandling före beslutet. Kommunen menar dock att det förelåg sådana synnerliga skäl som avses i 11 § andra stycket för att fatta och verkställa beslutet innan förhandlingsskyldigheten fullgjorts. Förbundet har bestritt att sådana skäl förelåg.

Av förarbetena till lagen (prop. 1975/76:105, [ pdf ] Bilaga 1, s. 222 [  ] f. och s. 358 [  ]) framgår att avsikten är att undantagsregeln skall tillämpas restriktivt. Som exempel på situationer där undantagsregeln är tillämplig nämns att det är risk för säkerheten på arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen. Enligt arbetsdomstolens mening har kommunen inte visat att det i detta fall förelegat så allvarliga omständigheter att undantagsregeln kan tillämpas.

Emellertid framgår det också att kommunen tog initiativ till förhandling före avstängningen och att företrädare för kommunen var beredd att omgående genomföra en förhandling. Att någon förhandling inte omedelbart kom till stånd synes ha berott på att förbundet inte hade någon företrädare i Boden och att förbundets företrädare i Stockholm inte kunde ställa upp på en förhandling förrän omkring två veckor senare, trots att en företrädare för kommunen var beredd att tämligen omgående inställa sig där för att där genomföra en förhandling. Samtidigt måste det vid det tillfället för kommunen ha framstått som angeläget av bl.a. utredningsskäl att verkställa en avstängning betydligt tidigare än så. Mot denna bakgrund finner arbetsdomstolen att kommunen inte bör åläggas att utge skadestånd till förbundet för det inträffade.

Rättegångskostnaderna

I målet åberopade kommunen inledningsvis ytterligare omständigheter som grund för avskedandet av G.G. Dessa omständigheter återkallades emellertid före huvudförhandlingen. Förbundet har uppgett att av den yrkade ersättningen för rättegångskostnader avser 30 000 kr kostnader som är att hänföra till den del av kommunens talan som återkallats. I denna del skall kommunen anses som tappande part och har att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader.

Vad gäller målet i övrigt har parterna vunnit ömsom och vardera parten bör därför stå sin rättegångskostnad.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår yrkandet om ogiltigförklaring av Bodens kommuns avskedande av G.G.

2. Bodens kommun förpliktas att till G.G. utge

a) fyrtiosjutusentrehundratjugo (47 320) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1994 till dess betalning sker samt

b) allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 19 januari 1995 till dess betalning sker.

3. Förbundets yrkande om allmänt skadestånd för egen del avslås.

4. Bodens kommun skall ersätta ArkitektFörbundet för rättegångskostnader med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I övrigt står vardera parten sin rättegångskostnad.

Dom 1996‑09‑11, målnummer A‑6‑1995

Ledamöter: Hans Tocklin, Göran Karlstedt, Johnny Sköldvall (f.d. föredraganden i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Lennart Hörnlund (förre direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Ola Bengtson, Roger Sjöstrand (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare; skiljaktig) och Solveig Paulsson (skiljaktig).

Sekreterare: Helena Larsson

Ledamöterna Roger Sjöstrands och Solveig Paulssons skiljaktiga mening

Enligt vår uppfattning bör domskälen under rubriken Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av avskedandefrågan fr.o.m. femte stycket, som börjar med orden ”Vad som skett…” t.o.m. tionde stycket som avslutas med orden ”inte skall bifallas” ha följande utformning:

Vad som skett synes egentligen innebära att G.G. som företrädare för förvaltningen överlät kommunens rättigheter enligt leasingavtalet till sig själv eller någon närstående. För de flesta framstår det, eller borde det i vart fall framstå, som främmande att en företrädare för en myndighet förfar på det sättet. Man kan i detta sammanhang peka på jävsreglerna i 11 § förvaltningslagen och 6 kap. 25 § kommunallagen. Inte heller inom t.ex. aktiebolag anses sådana förfaranden godtagbara (se 8 kap. 10 § aktiebolagslagen). Syftet med regler av det slaget är inte bara att förebygga oegentligheter utan också att undvika att misstankar om oegentligheter uppstår. Enligt arbetsdomstolens mening framstår därför G.G:s åtgärd att, utan att någon annan beslutat därom, själv lösa ut bilen som i vart fall olämplig. Detta gäller även om han inte haft någon vinning och kommunen inte lidit någon skada av förfarandet.

Enligt förbundet hade dock G.G. fått kommunledningens medgivande till att lösa ut bilen. Det är också utrett att G.G. tog upp frågan om att lösa ut bilen med kommundirektören, ekonomichefen och byggnadsnämndens ordförande. Som tidigare angetts visar utredningen att detta skedde i allmänna ordalag och utan att villkor eller belopp diskuterades. De svar G.G. fick kunde inte uppfattas som ett uttryckligt godkännande av det han senare gjorde. Å andra sidan kan svaren inte heller uppfattas som något avståndstagande från hans tanke att någon annan än kommunen skulle lösa ut bilen.

Vid en samlad bedömning av vad som förevarit beaktar arbetsdomstolen särskilt följande. Det är inte visat att G.G. kan läggas något annat till last än att han själv för en närstående löste leasingbilen och att detta sedan kom att bli ekonomiskt fördelaktigt för honom. Hur stor denna fördel var är det inte möjligt att precisera. Frågan om detta lett till någon skada för kommunen låter sig knappast besvaras, eftersom svaret måste bygga på hypoteser. G.G:s handlande framstår dock under alla omständigheter som olämpligt och det är givetvis särskilt allvarligt att en förvaltningschef förfar på detta sätt. G.G. har dock tagit upp frågan om att låta annan än kommunen lösa bilen med flera personer inom kommunledningen och därvid fått svar som inte innebar något uttryckligt avståndstagande från ett sådant handlande. Det förefaller orimligt att ett agerande från en anställd, vilket på förfrågan i förväg av den anställde inte ansetts som otänkbart, senare ska kunna läggas till grund för vare sig avskedande eller uppsägning. Mot denna bakgrund gör arbetsdomstolen den bedömningen att det som kan läggas G.G. till last visserligen förtjänar kritik men att det inte utgör grund för avskedande. Enligt arbetsdomstolens mening utgör de omständigheter som kan läggas G.G. till last inte ens saklig grund för uppsägning.

Domstolens ställningstagande innebär att förbundets yrkanden om ogiltigförklaring av avskedandet och om lön till G.G. ska bifallas.

Vidare anser vi att den näst sista meningen i det sista stycket under samma rubrik ska utgå.

Den kränkning som ett ogrundat avskedande innebär blir inte mindre allvarlig endast på grund av att en kortare tid av anställningen kvarstår. Denna omständighet skulle i så fall lika väl kunna tala för att kommunens agerande förtjänar ytterligare klander.

Överröstade i dessa frågor är vi i övriga hänseenden ense med majoriteten.