: : : :

AD 1996 nr 82

Sammanfattning :

En idrottslärare vid en gymnasieskola har avskedats. Som grund för avskedandet har kommunen angivit att läraren på olika sätt misskött sin lärartjänst, såsom genom att använda ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater samt genom att uppträda respektlöst och illojalt mot skolans rektor. Betydelsen av att idrottsläraren efter det att han erhållit vad som får uppfattas som en skarp varning under en så förhållandevis lång tid som drygt sex månader inte låtit sig komma något till last.

Arbetsdomstolen finner att avskedandet har skett under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning av idrottsläraren.

» Gå direkt till hela domen

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Sammanfattning :

En idrottslärare vid en gymnasieskola har avskedats. Som grund för avskedandet har kommunen angivit att läraren på olika sätt misskött sin lärartjänst, såsom genom att använda ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater samt genom att uppträda respektlöst och illojalt mot skolans rektor. Betydelsen av att idrottsläraren efter det att han erhållit vad som får uppfattas som en skarp varning under en så förhållandevis lång tid som drygt sex månader inte låtit sig komma något till last.

Arbetsdomstolen finner att avskedandet har skett under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning av idrottsläraren.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 185/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] **

 

 [] **

 

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 57,1% ( 4 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § första stycket, 35 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd

Rättsfall som hänvisar till AD 1996 nr 82 ( 2 st. ): AD 2001 nr 32 | AD 2011 nr 78

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1996 nr 82 ) :

BAKGRUND

YRKANDEN

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

LR

Danderyds kommun

Inledning

J.L. har gentemot elever och arbetskamrater använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar

J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande

J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Sammanfattande synpunkter

LR

J.L. påstås ha använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater

J.L. påstås ha uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Övriga synpunkter

Danderyds kommun

DOMSKÄL

Inledning

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av de händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för avskedandet av J.L.

Har giltig grund förelegat för att avskeda J.L. från dennes anställning?

Har avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning av J.L. från hans anställning?

Det allmänna skadeståndets storlek

Arbetsdomstolens slutsatser

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar att Danderyds kommuns avskedande den 27 juni 1995 av J.L. från dennes anställning som idrottslärare vid kommunen är ogiltigt.

2. Danderyds kommun förpliktas att till J.L. utge lön med sextontusenåttahundraåttiofyra (16 884) kr per månad fr.o.m. juli 1995 till huvudförhandlingen i målet jämte ränta på beloppet enlig 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå lönen belöper till dess betalning sker.

3. Danderyds kommun förpliktas att till J.L. utge allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 september 1995 till dess betalning sker.

4. Danderyds kommun förpliktas att ersätta Lärarnas Riksförbund för dess rättegångskostnad med tvåhundratjugotvåtusen (222 000) kr utgörande ombudsarvode jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1996 nr 82 ) :

AD 1996 nr 82

Parter ( Kommunala sektorn ): Lärarnas Riksförbund mot Danderyds kommun

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Gunilla Svahn Lindström (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Lennart Hörnlund (förre direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Lennart Grudevall (förre direktören i Svenska Kommunförbundet; tillfällig ersättare), Jörgen Andersson och Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare : Susanne Sjöblom

AD 1996 nr 82    Dom den 26 juni 1996 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Kommunala sektorn | Sexuella trakasserier

Lagrum : 18 § och 35 § anställningsskyddslagen

Parter:

Lärarnas Riksförbund

mot

Danderyds kommun

BAKGRUND

Mellan Danderyds kommun och Lärarnas Riksförbund (LR) gäller kollektivavtal.

J.L. är medlem i LR. Han har sedan år 1979 varit anställd som idrottslärare i Danderyds kommun. Den 27 juni 1995 avskedades J.L. från sin anställning. Som grund för avskedandet åberopade kommunen att J.L. i skilda hänseenden misskött sin tjänst som idrottslärare.

Avskedandet har föranlett tvist mellan parterna. Efter tvisteförhandlingar som inte givit resultat har förbundet väckt talan mot kommunen i arbetsdomstolen.

YRKANDEN

LR har gjort gällande i första hand att kommunen inte ens haft saklig grund för uppsägning av J.L. Med hänvisning härtill har LR, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att arbetsdomstolen skall förklara avskedandet ogiltigt och förplikta kommunen att till J.L. utge dels ekonomiskt skadestånd avseende förlust av lön med 16 884 kr per månad fr.o.m. juli 1995 till dagen för huvudförhandling i målet jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå skadeståndet belöper till dess betalning sker, dels allmänt skadestånd med 70 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

LR har i andra hand, för det fall att kommunen skulle anses ha haft saklig grund för uppsägning av J.L. men inte laga skäl för avskedande, yrkat att kommunen skall förpliktas att till J.L. utge ekonomiskt skadestånd avseende förlust av lön under en uppsägningstid om sex månader med 16 844 kr per månad – fr.o.m. den 27 juli 1995 t.o.m. den 27 december 1995 – jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå skadeståndet belöper med början fr.o.m. den 27 juli 1995 till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt bifall till LR:s talan men vitsordat yrkat ekonomiskt skadestånd och yrkad ränta som skäliga i och för sig. Vad gäller det yrkade allmänna skadeståndet har kommunen inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Det antecknas att kommunen delgavs stämningen den 12 september 1995.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

LR

J.L., som är född år 1956, har genomgått gymnastiklärarutbildning vid GIH. Efter avslutade studier erhöll han år 1979 en tillsvidareanställning som gymnastik/idrottslärare i Danderyds kommun. Han tjänstgjorde fram till år 1982 vid två av kommunens högstadieskolor. År 1982 erhöll han en tjänst vid det då nybildade Danderyds gymnasium. Denna tjänst innehade han fram till avskedandet den 27 juni 1995. J.L. har alltså varit sammanhängande anställd i Danderyds kommun under 16 år, varav han under 13 år tjänstgjort vid Danderyds gymnasium.

Danderyds gymnasium har ungefär 1 000 elever och 90 anställda, varav 80 är lärare. L.D. är rektor vid gymnasiet. I kommunen finns sammanlagt ytterligare 14 skolor. Danderyds kommun är en stor kommun med god ekonomi och med många kommunalt anställda.

J.L. erhöll tjänsten som idrottslärare vid Danderyds gymnasium i konkurrens med flera andra idrottslärare med längre tjänstgöringstid. Bland andra lärare skapade detta ett missnöje som kom att riktas mot J.L. Tjänstetillsättningen år 1982 har kommit att belasta honom under hela den tid som han tjänstgjort vid gymnasiet.

J.L. har varit omtyckt som lärare av de allra flesta eleverna. Han har vid flera tillfällen haft praktikanter som deltagit under hans lektioner och även dessa har haft mycket gott att säga om honom. J.L. har en ungdomlig stil och han har gärna närmat sig eleverna på ett kamratligt plan. Det kanske har varit så att han känt sig mera hemma bland elever som tyckt om idrott än bland sina lärarkollegor.

J.L. har ställt höga krav på sina elever. Han kan sägas ha varit hård men rättvis. J.L. är hängiven sitt yrke. Han har arbetat mycket på fritiden med ungdomar. Som exempel kan nämnas att han bedrivit innebandy med ungdomar sedan de avslutat sin gymnasieutbildning.

Eftersom J.L. varit en speciell lärare, har ryktesspridning i betydande omfattning förekommit kring hans person inom Danderyds kommun. Ryktena har blivit kända av skolungdomar redan innan de börjat på gymnasiet och själva träffat J.L. Från LR:s sida görs gällande att all den ryktesspridning som förekommit om J.L. har skadat denne. Från skolledningens sida har man tagit fasta på många rykten om J.L. som inte har varit sanna.

Från det Danderyds gymnasium inrättats år 1982 och J.L. tillträtt tjänsten som idrottslärare där fram t.o.m. vårterminen 1990 hade gymnasiet en manlig rektor. Under hela denna tid har det inte riktats några anmärkningar mot J.L:s sätt att sköta sin undervisning. Problemen för J.L:s del började när L.D. tillträdde som rektor höstterminen 1990. J.L. har uppgivit att han genast uppfattade henne som fientligt inställd mot honom.

Den 6 juni 1995 underrättades J.L. om att Danderyds kommun övervägde att avskeda honom. Avskedandet verkställdes den 27 juni samma år.

J.L. begärde att kommunen skriftligen skulle ange motivet för avskedandet. Med anledning därav sammanfattade kommunen grunderna för åtgärden i en skrivelse den 5 juli 1995. Av skrivelsen framgår att kommunen ansåg att J.L. visat misskötsamhet i skilda hänseenden som lärare. J.L. har bestritt kommunens samtliga påståenden.

LR gör gällande att kommunen har avskedat J.L. utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat. Avskedandet strider mot 18 § anställningsskyddslagen och skall därför ogiltigförklaras.

Danderyds kommun

Inledning

Enligt den skriftligen angivna grunden för avskedandet av J.L. har kommunen angivit att han misskött sin lärartjänst fortlöpande. Uppgiften från LR:s sida att det inte riktats några anmärkningar mot J.L:s sätt att sköta sitt arbete under den tid Danderyds gymnasium hade en manlig rektor är alltså inte korrekt. Redan år 1985, således endast några år efter det att J.L. tillträtt lärartjänsten vid gymnasiet, framfördes klagomål mot honom om samarbetssvårigheter. År 1989 klagades på hans språkbruk och hans sätt att undervisa. Kommunen har dock i målet valt att som grund för avskedandet åberopa endast händelser som ägt rum under tvåårsperioden höstterminen 1993 – vårterminen 1995.

Det sätt på vilket J.L. misskött sitt arbete kan sammanfattas under följande fyra punkter:

1. J.L. har gentemot elever och arbetskamrater använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar.

2. J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande.

3. J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektor L.D.

4. J.L. har visat bristande samarbetsvilja i förhållande till andra idrottslärare och till övriga lärarkollegor.

I det följande beskrivs olika händelser och omständigheter som inträffat under perioden höstterminen 1993 – vårterminen 1995 under de fyra nyssnämnda punkterna.

J.L. har gentemot elever och arbetskamrater använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar

Det var avsett att J.L. under höstterminen 1993 skulle ha undervisning i idrott både för manliga och kvinnliga elever. I början av terminen blev L.D. i sin egenskap av rektor uppsökt av några av J.L:s kvinnliga elever som grät och klagade på J.L:s språkbruk och på det sätt som han behandlade dem. Enligt flickorna hade J.L. under en idrottslektion, när de tränade startteknik för ett 60-meterslopp, sagt åt dem: ”Sätt upp häcken på samma sätt som du gör på lördagskvällen när din pojkvän sätter på dig”.

J.L. har vidare under en tennislektion sagt till en kvinnlig elev att hon skulle hålla i racketen som om hon höll i en ”redig stake”.

Det var inte bara elever som klagade på J.L:s språkbruk. L.D. blev även kontaktad av föräldrar vars barn hade drabbats av J.L:s undervisningsmetoder och språkbruk.

Som ytterligare exempel på J.L:s sätt att uttrycka sig kan nämnas att J.L. när han hade armhävningsövningar med manliga elever kunde säga: ”Nu skall ni göra på samma sätt som ni gör när ni sätter på era flickvänner”. Vid bollövningar kunde han kalla bollen för ”ballen”. Denna typ av uttryck använde han ofta.

Med anledning av de klagomål som i början av höstterminen 1993 riktades mot J.L:s sätt att uttrycka sig övervägde kommunen att vidta någon form av disciplinpåföljd gentemot J.L. och överläggning i frågan hölls med LR lokalt den 14 och den 23 september 1993. Vid överläggningen diskuterades om J.L. skulle erhålla en varning eller bara en erinran. Parterna enades slutligen om att J.L. skulle tilldelas en skriftlig erinran. Erinran, som är daterad den 23 september 1993 och undertecknad av kommunens produktionsdirektör A-M.F., har följande innehåll.

I ett anställningsavtal har båda parter rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. För att anställningen skall fungera i praktiken förutsätts att båda parter fullgör sina skyldigheter.

I Dina skyldigheter ingår att ha ett vårdat språk när Du talar till Dina elever.

Vi har noterat att Du har brutit mot Dina skyldigheter genom att ha ett grovt och olämpligt språk när Du tilltalar elever.

Denna erinran är inte någon disciplinär åtgärd utan bara ett klarläggande av vissa skyldigheter i anställningsavtalet.

Vi vill i detta sammanhang även erinra om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kan leda till uppsägning eller avskedande enligt anställningsskyddslagen.

På handlingen har J.L. skriftligen bekräftat att han tagit del av erinran.

Utöver att J.L. skulle tilldelas en skriftlig erinran kom kommunen och LR även överens om att han i fortsättningen bara skulle undervisa manliga elever. Han fråntogs således all undervisning av kvinnliga elever och har därefter enbart undervisat manliga elever.

Trots att J.L. fått en erinran om att han inte fick använda sig av ett grovt och kränkande språk när han tilltalade elever, fortsatte han rent allmänt med sitt språkbruk. Även manliga elever klagade på hans språkbruk vid samtal med L.D., skolläkaren och skolsköterskorna.

J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande

J.L. har bedrivit en idrottsundervisning där han enbart tagit hänsyn till fysiskt starka elever. Idrottslektionerna har mest bestått av löp- och styrketräning och mycket litet av bollsporter och redskapsgymnastik. Om de svaga eleverna inte till punkt och pricka följt J.L:s order om att de skulle löpa och ta ut sig totalt, har J.L. hånat dem inför klasskamraterna och sagt att de var flickaktiga, svaga och inte klarade någonting o.dyl. Detta har varit synnerligen påfrestande för dessa elever.

J.L. har inte heller respekterat intyg från skolläkaren eller skolsköterskorna om att eleverna varit sjuka och därför borde befrias från idrottslektionerna. I stället har han sagt åt eleverna att de bara försökte få slippa idrotten och krävt att de trots intyget ändå skulle vara med på lektionen. Det förekom att han rent demonstrativt rev sönder sjukintyg. J.L:s makt över eleverna var sådan att många elever inte vågade trotsa honom utan var med på idrottslektioner trots att de var sjuka.

J.L:s undervisning har varit så hård att en elev har kräkts under en idrottslektion. Elever har varit så trötta efter J.L:s lektioner att det hänt att de inte kunnat delta vid efterföljande lektioner eller varit så utmattade att de inte kunnat tillgodogöra sig undervisningen vid dessa lektioner och dessutom varit tvungna att gå ut från lektionerna för att dricka vatten.

J.L:s undervisningssätt och hans språkbruk fick till följd att många av hans elever begärde och fick byta idrottslärare. Läsåren 1993/94 och 1994/95 hade J.L. undervisning i idrott med omkring sju-åtta grupper med cirka 30 elever per grupp. Varje termin under de två läsåren bytte minst två–tre elever per grupp från J.L:s till annan idrottslärares undervisningsgrupp. Detta betyder att 15 till 30 elever bytte klass varje termin på grund av att de ogillade J.L:s undervisningssätt och hans språkbruk.

Vid klasskonferenser diskuterades J.L:s undervisningssätt och hans behandling av svagare elever. L.D. anmanade honom vid flera tillfällen att ändra sitt sätt att undervisa och sitt beteende mot vissa elever. Trots dessa påpekanden tog J.L. inte rättelse utan fortsatte att bedriva sin undervisning på samma sätt som tidigare.

Den 2 november 1994 fick L.D. dels genom samtal från föräldrar, dels genom en elev som sökte upp henne reda på att J.L. i samband med en idrottslektion låtit ett antal elever springa på den motorväg som finns i omedelbar närhet av gymnasieområdet. Med anledning av denna händelse beslöt L.D. samma dag att omedelbart avstänga J.L. från all undervisning.

Dagen därpå, den 3 november 1994, kallade L.D. till ett möte där förutom hon själv och J.L. fackliga representanter och representanter från skolledningen deltog. Vid mötet diskuterades i första hand den händelse som föranlett avstängningen av J.L.

L.D. tog vid mötet även upp andra händelser vilka bidragit till att hennes förtroende för J.L. som lärare minskat avsevärt. Vad L.D. därvid berörde var att J.L. tillsammans med elever sprungit och sjungit på ett störande sätt utanför rektorsexpeditionen, att J.L. inför elever uppträtt oförskämt mot henne samt att J.L. behandlade starka elever välvilligare än svaga elever. J.L. påmindes om att han inte fick bete sig på det sätt han gjorde. Mötet avslutades med ett beslut om att avstängningen av J.L. skulle upphävas fr.o.m. eftermiddagen samma dag. Vidare överenskoms att idrottslektionerna skulle förläggas på sådan plats att andra inte blev störda.

Med anledning av de anmärkningar som riktades mot J.L. vid mötet den 3 november 1994 och då särskilt uppgifterna om det sätt han behandlade ”svaga” elever på bestämde sig kommunens produktionsdirektör A-M.F. för att ha ett samtal med J.L. för att understryka att denne radikalt måste ändra sitt beteende. L.D., som ansåg att hon själv inte längre klarade av att lösa de problem som förelåg med J.L., hade bett A-M.F. om hjälp. A-M.F. vidtalade produktionsstyrelsens ordförande, kommunalrådet B.H., att närvara vid samtalet. Mötet med J.L. ägde rum den 30 november 1994. Vid mötet, som varade i cirka en och en halv timme, påtalade A-M.F. och B.H. att J.L. fortsättningsvis aldrig skulle få använda sig av sexuella anspelningar och grovt språk i sin undervisning. De klargjorde också för J.L. att han som lärare måste ta ansvar för alla elever och ta hänsyn till både starka och svaga elever för att få samtliga elever att känna att även deras prestation dög. Han fick inte håna de elever som inte klarade av de krav han uppställde. Vid mötet råddes J.L. att kontakta företagshälsovårdens läkare, P.H., för att få hjälp att komma tillrätta med sina problem.

Utöver det ovan nämnda samtalet hade även biträdande rektorn vid Danderyds gymnasium, B.S., vilken var J.L:s närmaste chef, vid i vart fall två tillfällen under hösten 1994 enskilda samtal med J.L. Vid dessa samtal tog också B.S. upp J.L:s språkbruk och hans undervisningsmetoder samt påtalade för J.L. att han måste ändra sitt beteende.

J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

Efter det att J.L. i september 1993 tilldelats en erinran avseende sitt språkbruk började J.L. att hysa agg mot L.D. Detta agg tog sig bl.a. uttryck i att J.L. vägrade att tala med henne. Om hon tilltalade honom i något ärende, gick han bara förbi henne och låtsades som ingenting.

J.L:s uppträdande mot L.D. försämrades successivt under höstterminen 1993, fortsatte på vårterminen 1994 och kulminerade på sätt och vis vid månadsskiftet september/oktober 1994. Det bestrids att L.D., som LR påstått, skulle ha varit fientligt inställd till J.L. när hon tillträdde som rektor.

Någon dag i slutet av september eller i början av oktober 1994 sprang J.L. tillsammans med en grupp manliga elever fram och tillbaka utanför rektorsexpeditionen högljutt sjungande. Rektorsexpeditionen är belägen på markplanet och såväl L.D. som kanslipersonalen blev mycket störda i sitt arbete. Efter lektionen sökte L.D. upp J.L. och påtalade det olämpliga i att han och eleverna sprang och sjöng utanför rektorsexpeditionen, eftersom de störde dem som arbetade på expeditionen. J.L. avvisade helt L.D:s tillsägelse. Vid tillfället befann sig ett antal elever i närheten. I stället för att ta emot tillsägelsen skrek J.L. så att alla elever hörde det att L.D. var ”dum och mossig i huvudet” och ett flertal andra oförskämdheter. L.D. tvingades att gå därifrån, eftersom hon inte kunde få någon kontakt med J.L.

Några dagar efter den nyssnämnda händelsen sprang J.L. åter med en grupp elever utanför rektorsexpeditionen, högljutt skrikande och sjungande visor. I sångtexten ingick elaka fraser om L.D. L.D. hörde dock inte vad som sjöngs vid detta tillfälle. Denna gång gick L.D. omedelbart ut och bad J.L. att sluta med dessa dumheter och förlägga sina idrottslektioner på ett ställe där han inte störde på det sätt han nu gjorde. J.L. ignorerade L.D. totalt och i stället för att avlägsna sig började han och eleverna, manade av honom, att springa runt L.D. fortfarande högljutt sjungande och skrikande. J.L. sprang i täten med uppsträckt arm och med fradga i munnen. Det var även vid detta tillfälle omöjligt för L.D. att få någon kontakt med J.L.

Efter avstängningen av J.L. den 2 november 1994, troligen på förmiddagen den 3 november 1994, sprang ett antal elever utanför rektorsexpeditionen och sjöng protestsånger riktade mot L.D. J.L. deltog inte själv i denna aktion men aktionen ägde rum på J.L:s uppmaning och han hade delat ut sångtexter till eleverna. Andra lärare hade sett hur J.L. suttit på en sten i ett skogsområde i närheten av skolan och delat ut papper till elever. I den text som eleverna sjöng utanför expeditionen ingick bl.a. sexuella anspelningar av typ: ”Vi skall sätta på L.D.”.

J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Förutom vad som anförts om J.L:s språkbruk, hans undervisningsmetoder samt hans olämpliga och illojala beteende mot L.D. har J.L. även haft samarbetssvårigheter i förhållande till övriga lärarkollegor. Detta gäller såväl lärare inom ämnet idrott som lärare i andra ämnen. Han har dessutom varit nonchalant och illojal mot sina kollegor.

Vad gäller hans illojala beteende mot kollegorna inom ämnet idrott kallade han bl.a. inför elever de tre kvinnliga idrottslärarnas undervisning för ”käringgympa”. Han sade vidare att deras undervisningsmetoder var värdelösa. Han fällde även en mängd andra nedsättande omdömen om de kvinnliga kollegornas sätt att bedriva undervisning. Dessa omdömen uttalades alltid inför elever. Han var också nedvärderande mot de kvinnliga idrottslärarna genom att kalla dem vid könsord. Vid ett tillfälle sade han om en kvinnliga kollega att hon var ”en jävla fitta”. Som ett exempel på J.L:s nonchalanta uppträdande mot sina kvinnliga kollegor kan nämnas att det förekom att J.L. när han besökte den toalett som fanns i ett uppehållsrum kunde låta dörren vara öppen trots att någon av de kvinnliga idrottslärarna befann sig i uppehållsrummet.

J.L. vägrade även att delta i planeringen av idrottsdagar utan överlät till de övriga idrottslärarna att utföra detta arbete.

Vid klasskonferenser uppträdde J.L. mycket nonchalant mot övriga närvarande lärare. Det hände ofta att han kom svettig direkt från en idrottslektion till konferenserna. Ofta satt han demonstrativt och åt smörgåsar under konferenserna och lyssnade inte på vad som sades.

Som tidigare nämnts medförde J.L:s undervisningsmetoder att elever kom uttröttade till nästföljande lektioner och därför hade svårt att tillgodogöra sig undervisningen vid dessa lektioner, bl.a. för att de tvingades att gå ut för att dricka vatten. Det hände även att elever kom alldeles för sent till efterföljande lektioner eller över huvud taget inte kom till dessa. Trots omfattande klagomål från berörda lärarkollegor och påpekanden vid ett antal klasskonferenser skedde inte någon förbättring i dessa avseenden.

Sammanfattande synpunkter

Den händelse som utlöste beslutet att avskeda J.L. inträffade den 19 maj 1995. Den aktuella dagen fick både L.D. och A-M.F. motta telefonsamtal från en förälder, T.N. Vid samtalen uppgav denne i mycket upprörda ordalag att han av sin son fått veta att J.L. i sin undervisning låtit eleverna sjunga sånger med grova sexuella anspelningar riktade mot L.D. Enligt T.N. gick sångerna ut på att man skulle ”sätta på L.D.”. Han var dessutom mycket arg över J.L:s sätt att bedriva undervisningen, särskilt hur undervisningen drabbade svaga elever, och ansåg att undervisningen var ensidig och under stora delar av året endast handlade om löpträning. Sonen var en av de elever som hade blivit ganska hårt drabbade av J.L:s undervisningsmetoder.

Uppgifterna från T.N. fick kommunen att den 6 juni 1995 varsla J.L. om uppsägning. Överläggningar med anledning av varslet hölls den 14 och den 20 juni 1995. Den 29 juni 1995 avskedade kommunen J.L. från hans anställning.

Som tidigare nämnts har J.L:s misskötsel av sin lärartjänst varit av fortlöpande natur och i stort sett pågått hela tiden från höstterminens början år 1993 och fram till vårterminens slut år 1995. Det är därför svårt för kommunen att precisera varje enskild händelse då han använt ett olämpligt språk eller uppträtt olämpligt mot rektorn, övriga kollegor och elever. Det har också varit omöjligt att exakt ange tidpunkten när nidvisan om L.D. sjungits av eleverna.

Kommunen anser att grund för avskedande föreligger. För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat grund för avsked gör kommunen gällande att det i allt fall har förelegat saklig grund för uppsägning.

LR

Vad gäller de händelser och omständigheter som kommunen har lagt J.L. till last och åberopat som grund för avskedandet vill LR anföra följande.

J.L. påstås ha använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater

Det bestrids att J.L. skulle ha använt sig av ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar.

Beträffande den erinran som tilldelades J.L. i september 1993 anser LR den tillkom på felaktigt underlag. Vad som egentligen hade skett och låg till grund för erinran var att J.L., i samband med övningar i startteknik under en idrottslektion, sagt till några flickor att ”sätt upp baken som om ni blir påskjutna”. Detta uttalande syftade på tidigare övningar i startteknik där J.L. ”skjutit på” eleverna med handen för att de bättre skulle lära sig att snabbt komma ur startblocken. Det är möjligt att flickorna kan ha missuppfattat J.L:s yttrande men för J.L:s del var uttalandet inte avsett att ha någon sexuell innebörd. Efter händelsen ägde ett s.k. läktarsamtal rum där J.L. och en biträdande rektor talade med eleverna angående vad som yttrats. Som J.L. uppfattade det hela reddes missförstånden ut. Det visade sig även att eleverna vid detta samtal var mer intresserade att diskutera betygsättning än vilka yttranden som fällts.

Vid den överläggning som hölls i saken ville kommunen först tilldela J.L. en varning. Vid det första överläggningstillfället den 14 september 1993 var J.L. emellertid inte närvarande och kunde höra de anklagelser som riktades mot honom. Överläggningen ajournerades därför till den 23 september 1993, då J.L. kunde delta. Vid detta tillfälle var emellertid inte L.D. närvarande utan J.L. fick bara i andra hand höra vilka anklagelser som skolledningen riktade mot honom. Vid överläggningen påpekade J.L. att han inte yttrat sig på det sätt som påståtts utan att han med sitt yttrande syftat på tidigare övningar i startteknik och att han inte godtog påståendena om att han skulle ha använt ett olämpligt språk med sexuella anspelningar. Det är riktigt att J.L. skriftligen bekräftat att han tagit del av erinran. Detta skedde emellertid efter påtryckningar från LR:s kommunombud L.K. Denne tyckte att det var lika bra att J.L. tog emot erinran, eftersom det enligt L.K:s uppfattning inte var någonting speciellt med en erinran och att något ytterligare inte skulle kunna hända. J.L. har dock aldrig godtagit innehållet i erinran utan endast tagit emot denna. Det skall vidare påpekas att vid överläggningen diskuterades endast vad J.L. påstods ha yttrat till kvinnliga elever vid en startblocksträning. Några andra uttalanden som J.L. skulle ha fällt diskuterades inte vid dessa överläggningar.

J.L. förnekar att han vid armhävningsövningar skulle ha yttrat sig till manliga elever på sätt som kommunen påstår. Han bestrider vidare att han vid en tennisträning sagt åt en elev att hålla i racketen som i en ”redig stake”.

Det är riktigt att J.L. vid bollövningar ibland har kallat bollen för ”ballen”. Uttrycket är dock ett exempel på den ”svengelska” som J.L. använt vid idrottslektioner och har inte varit avsett att ha någon sexuell innebörd.

J.L. påstås ha bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever. Han skulle ha kränkt ”svaga” elever genom sitt uppträdande

J.L. har haft en varierande undervisning. Han är en av de få lärare som har haft teorilektioner med eleverna angående vilka övningar som är bra för kroppen. J.L. har följt läroplanen och han har tagit hänsyn till såväl starka som svaga elever. När han har haft svaga elever har han ordnat särskilda övningar till dessa. Det bestrids att J.L. genom sin undervisningsmetod kränkt svaga elever. Han har inte drivit elever så hårt att de kräkts eller blivit så slutkörda att de inte kunnat närvara vid efterföljande lektioner. Det är i och för sig riktigt att en elev vid ett tillfälle mått illa under en av hans idrottslektioner. Detta berodde dock på att eleven hade ätit precis före lektionen.

Det bestrids att J.L. skulle ha bedrivit en ensidig undervisning. Tvärt om har J.L:s undervisning varit osedvanligt mångsidig och variationsrik.

Något som har varit speciellt med J.L:s idrottsundervisning har varit att han använt sig av sånger i undervisningen och uppmuntrat eleverna att sjunga i samband med löpträning. De allra flesta eleverna har tyckt om denna metod. Det har handlat om uppmuntrande ramsor och inte några sånger med sexuella anspelningar.

När det gäller kommunens påstående att J.L. inte skulle ha respekterat sjukintyg är förbundets inställning att J.L. har tagit hänsyn till sådana intyg. Han har dock inte godtagit att elever varit lediga utan krävt att eleverna skulle närvara under lektionerna varvid han låtit eleverna utföra övningar anpassade efter vilka åkommor eleverna hade. Om någon elev t.ex. haft astma eller pollenallergi, har eleven naturligtvis inte behövt delta i någon konditionsträning. J.L. har således krävt att en elev med sjukintyg skulle vara närvarande under idrottslektionen men han har aldrig krävt att elever som varit sjuka skulle delta i hårda övningar.

Det är riktigt att vissa av J.L:s elever bytt undervisningsgrupp men detta har i första hand varit av betygsskäl, eftersom J.L. varit sträng i sin betygssättning. Det bestrids att så många som 25–30 elever per termin bytt grupp. Enligt J.L:s anteckningar har det endast varit fråga om ett fåtal elever. J.L. har själv inte informerats när någon av hans elever bytt från hans undervisningsgrupp utan har fått gissa sig till detta när eleven i fråga inte kommit till hans lektioner. De aktuella eleverna har funnits kvar på hans klasslistor, vilket medfört att J.L. rapporterat eleverna som frånvarande från hans lektioner. L.D. har inte vid något tillfälle diskuterat med honom om att elever bytt grupp på grund av hans undervisning eller tillsammans med honom gått igenom vilka elever som det i så fall skulle ha varit fråga om.

J.L. har inte fått några signaler om att elever bytt grupp på grund av att de utsatts för kränkande behandling från hans sida. Inte heller har det framförts till honom att skolledningen ansåg att han inte respekterade läkarintyg utan tvingade elever att delta i idrottsundervisningen trots att de var sjuka.

LR gör gällande att den egentliga orsaken till att vissa elever framfört kritik mot J.L. har varit hans betygsättning. Eleverna har varit missnöjda över betygen. Det är känt att J.L. kräver goda prestationer från elevernas sida för att de skall få höga betyg.

Det kan nämnas att elever som bytt från J.L:s undervisningsgrupp efter avskedandet skrivit till kommunen och berättat att de bytt undervisningsgrupp av betygsskäl.

Vad gäller händelsen i november 1994 då elever skulle ha sprungit på motorvägen i samband med en av J.L:s idrottslektioner är det riktigt att elever befunnit sig på motorvägen. Efter en idrottslektions slut var det tre elever som sprang över motorvägen. För att ingenting farligt skulle inträffa sprang J.L. efter eleverna och tillsammans med dem sprang han på den mittremsa som finns vid betongavspärrningarna på vägen. Därefter blev J.L. avstängd utan ha givits tillfälle att förklara sig. Inte heller J.L:s fackliga organisation kontaktades före beslutet om avstängning. Detta strider mot kollektivavtalet enligt vilket ett beslut om disciplinåtgärd skall föregås av förhandling. Det var först i efterhand som LR underrättades om att J.L. hade blivit avstängd. Såsom framgår av minnesanteckningarna hölls ett möte den 3 november 1994; inte någon förhandling. Vid mötet utreddes händelsen och J.L:s förklaring accepterades från kommunens sida. J.L. fick i uppgift att informera eleverna angående vilka regler som gällde för gående på motorväg.

Det är riktigt att J.L. kallades till ett möte med B.H. och A-M.F. den 30 november 1994. Före mötet tog kommunen inte någon kontakt med J.L:s fackliga organisation. Om arbetsgivaren önskade diskutera allvarliga saker med J.L., borde arbetsgivaren ha kallat till en förhandling där även LR varit med. Vid mötet den 30 november 1994 togs gamla händelser upp och det framfördes allmän kritik angående J.L:s språk och undervisning. Ingen enskild händelse togs upp och det nämndes inte några namn på elever som skulle ha blivit trakasserade, skadade eller på annat sätt utsatta. J.L. uppfattade att det låg ett hot om uppsägning i detta möte. Vid mötet gick J.L. med på att han skulle kontakta läkaren vid företagshälsovården, P.H. Han gjorde detta för att tillmötesgå arbetsgivarens önskemål, då han förstod att missnöje förelåg med honom. Han ville försöka få hjälp att göra någonting åt detta missnöje. Han var naturligtvis också själv intresserad av att lösa de konflikter som fanns på skolan.

J.L. besökte P.H. ett par gånger. Denne förklarade emellertid att han inte kunde hjälpa J.L. Han föreslog att J.L. skulle gå på psykoterapi för att lära sig konfliktlösning. J.L. kände att han inte fick någon större hjälp av P.H.

J.L. påstås ha uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

Det bestrids att J.L. skulle ha uppträtt respektlöst och illojalt mot L.D. Det är dock riktigt att det har förekommit kontroverser mellan dem. Kontroverserna har dock varit av det slag som normalt kan uppkomma mellan människor. Det har inte varit fråga om någon uppvigling mot rektorn. J.L. menar att han har varit i ett underläge och när han känt sig pressad har han bemött rektorn på ett kanske oartigt men helt mänskligt sätt.

Det är riktigt att J.L. tillsammans med elever i oktober 1994 varit ute på skolgården och sjungit och att L.D. då kommit ut och varit upprörd. Enligt J.L. har avsikten inte varit att trakassera L.D. och han har inte sjungit på skolgården efter denna händelse. J.L. menar också att han har bett L.D. om ursäkt för det inträffade.

Avstängningen av J.L. den 2 november 1994 gjorde eleverna mycket upprörda då de ansåg att J.L. var orättvist behandlad. Eleverna satte upp protestlistor utanför skolmatsalen och enligt uppgift var det säkert över etthundra elever som skrev på listorna. För att visa sin sympati med J.L. skrev även några elever en sång. Det är förmodligen denna sång som kommunen åsyftar. Sången var en aktionssång från eleverna, vilken tillkommit i syfte att ”rädda” J.L. eftersom eleverna vid detta tillfälle trodde att J.L. skulle bli uppsagd. Sången har absolut inte tillkommit för att häckla L.D. utan för att eleverna ville ge uttryck för sin besvikelse över skolans sätt att behandla J.L. Det bestrids att sången varit illojal och respektlös mot L.D. Sången har varit helt ofarlig. J.L. har sett sångtexten men han är inte upphovsman till texten och han har inte uppmanat eleverna att sjunga texten. Han kände däremot till att eleverna sjöng sången. Själv har J.L. inte sjungit denna sång. Det bestrids att det varit fråga om någon uppvigling mot rektorn.

Det bestrids att J.L. skulle ha sjungit eller förmått elever att sjunga någon sång innehållande sexuella anspelningar om rektorn L.D.

Det förnekas att J.L. nonchalerat L.D. när hon gått ut för att säga till honom att springa på någon annan plats och i stället tillsammans med elever provokativt alltjämt sjungande sprungit runt L.D. Vid det aktuella tillfället hade J.L. och eleverna kommit tillbaka till skolan efter att ha haft löpträning och de var trötta och uppmärksammade därför inte att L.D. ville säga någonting.

J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

När det gäller påståendet att J.L. dragit över lektionstiden så att eleverna kommit för sent till andra lärares lektioner bestrids att det varit J.L:s fel att eleverna kommit för sent. Det är så att elever gärna duschar länge efter idrottslektioner. Det har även varit så att de manliga eleverna bara haft tillgång till ett fåtal duschar. Schemat har också varit sådant att eleverna endast haft 10–15 minuters rast efter vissa av J.L:s idrottslektioner. J.L. har när han fått kritik för att elever kommit för sent till efterföljande lektioner sagt åt eleverna att de måste skynda sig. Eleverna har själva tagit på sig ansvaret för att de kommit för sent. Detta är således inte någonting som J.L. kan lastas för. Det bestrids att J.L. medvetet hållit kvar eleverna över lektionstid för att sabotera andra lärares undervisning och på så sätt skapa samarbetsproblem.

J.L. medger att det i vissa fall har förekommit samarbetssvårigheter mellan honom och hans kvinnliga lärarkollegor i idrott men anser att detta inte enbart berott på honom. J.L. har i princip känt sig motarbetad av sina kvinnliga kollegor. Han bestrider att samarbetssvårigheterna med övriga kollegor varit av så allvarlig art som påstås. Han har inte uppträtt nedvärderande mot sin kvinnliga kollegor och det har aldrig förekommit att han kallat dem vid könsord.

J.L. har deltagit i planeringen inför idrottsdagar i normal omfattning. Vid något tillfälle blev han dock fråntagen den ersättning för planeringstid som utgick till de andra idrottslärarna. J.L. uppfattade detta agerande som trakasserier från L.D:s sida och var därför inte med på en del planeringsdagar. Han har dock deltagit vid idrottsdagar och då gjort stora insatser.

Det bestrids att J.L. uppträtt nonchalant och störande vid klasskonferenser. J.L. har varit en av de lärare som haft flest klasskonferenser. För att han över huvud taget skulle få tillfälle att äta någonting mellan sina lektioner har det hänt att han varit tvungen att ta med sig smörgåsar till klasskonferenser.

Övriga synpunkter

Efter det att J.L. tilldelades erinran i september 1993 förklarade förbundets kommunombud L.K. för skolledningen att han ville få besked om någonting ytterligare inträffade vad gällde J.L. För säkerhets skull gjorde även L.K. egna förfrågningar hos biträdande rektorn A.L., vilken ansvarade för idrottsundervisningen, i stort sett varannan vecka. Vid de samtal som L.K. hade med A.L. framförde hon inte några klagomål angående J.L. Även J.L. var av uppfattningen att resten av läsåret 1993/94 förflöt lugnt och skolledningen gav honom inte några signaler om att någonting var fel.

Inte heller efter samtalet med B.H. och A-M.F. den 30 november 1994 fick J.L. några ytterligare signaler om att skolledningen var missnöjd med honom. J.L. kände sig dock udda och utanför. Han hade en känsla av att någonting ”var på gång” även om skolledningen inte riktade några direkta anmärkningar mot honom.

I maj 1995 hade J.L. hand om ett vänortsbesök från Finland. Om skolledningen varit så missnöjd med J.L. som gjorts gällande från arbetsgivarsidan, borde inte J.L. ha tillåtits att representera skolan i detta sammanhang.

Varslet om avskedande den 6 juni 1995 kom som en chock för J.L. Han kunde inte se att det inträffat någonting som kunde motivera en sådan åtgärd från arbetsgivarens sida. Vid den överläggning som ägde rum med anledning av varslet framkom att anledningen till avskedandet var att en förälder påstått att J.L. skulle ha sjungit sexuella slagord mot rektorn. Vid överläggningen kunde dock inte arbetsgivaren ange när och i vilket sammanhang detta skulle ha skett. J.L. hade därför inte någon reell möjlighet att bemöta denna anklagelse. Vid de tvisteförhandlingar som följde efter avskedandet har arbetsgivaren uppgett att J.L. sjungit någonting om att ”sätta på” L.D. I övrigt förklarades från kommunens sida att allt annat skulle läggas fram och bevisas i domstol.

Det kan nämnas att efter avskedandet av J.L. ett stort antal f.d. elever till J.L. har skickat brev till kommunen och LR och förklarat att de anser J.L. orättvist behandlad. Det rör sig säkert om 20–30 brev. Det har varit alla kategorier av elever som skrivit, således såväl ”starka” som ”svaga” elever.

LR anser att den utredning som legat till grund för avskedandet av J.L. har varit byggd på ett dåligt underlag och att de anklagelser om misskötsamhet som riktats mot J.L. har varit diffust formulerade.

Före avskedandet har kommunen endast tillrättavisat J.L. och vidtagit disciplinära åtgärder. Inte någon form av personalvårdande insatser har förekommit från kommunens sida och det har inte förts några konstruktiva diskussioner för att komma till rätta med de problem som skolledningen ansåg föreligga. Möjligheten till en omplacering av J.L. har inte ens diskuterats. LR gör gällande att det funnits möjlighet att erbjuda J.L. arbete inom kommunens fritidsverksamhet.

Danderyds kommun

Det bestrids att skolledningen vid mötet den 3 november 1994 skulle ha godtagit J.L:s förklaring till att elever befunnit sig på motorvägen.

Någon större omplaceringsutredning har inte gjorts från kommunens sida. Det har dock varit uteslutet att omplacera J.L. till kommunens fritidsverksamhet då kommunen menar att J.L. inte är lämplig som ledare för ungdomar. Det som i så fall möjligen kunde ha varit aktuellt har varit en tjänst som vaktmästare. När avskedandefrågan uppkom fanns det emellertid inte någon sådan tjänst ledig inom kommunen.

Anledningen till att kommunen inte önskat namnge enskilda elever som framfört kritik mot J.L. är att eleverna varit rädda för J.L. och därför inte önskat framträda med namn. De uppgifter som enskilda elever lämnat till skolläkaren och skolsköterskorna är dessutom sekretesskyddade.

Efter avskedandet har J.L. ringt till ett antal elever och via påtryckningar försökt förmå dessa elever att skriva brev till kommunen och tala om vilken bra lärare J.L. är. Elever har ringt till L.D. och undrat om de verkligen behövde skriva sådana brev samt förklarat att de vägrade att göra detta.

DOMSKÄL

Inledning

Danderyds kommun avskedade den 27 juni 1995 J.L. från dennes anställning som idrottslärare vid Danderyds gymnasium. Som grund för avskedandet angav kommunen att J.L. på olika sätt misskött sin lärartjänst.

En första huvudfråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till gäller om avskedandet av J.L. har varit lagligen grundat. Skulle domstolen finna att detta inte är fallet, har domstolen att gå in på en andra huvudfråga, nämligen om avskedandet ägt rum under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

I målet har kommunen som grund för avskedandet av J.L. åberopat att denne under tiden från höstterminens början år 1993 fram till vårterminens slut år 1995 fortlöpande misskött sin tjänst som idrottslärare. Den uppgivna misskötsamheten har av kommunen sammanfattats under fyra punkter (se den uppställning som finns i inledningen av kommunens sakframställning).

Under arbetsdomstolens huvudförhandling i målet har förebringats en synnerligen omfattande muntlig bevisning. Även viss skriftlig bevisning har åberopats.

Vad gäller den muntliga bevisningen har på LR:s begäran J.L. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med läraren, tillika LR:s kommunombud, L.K., läraren, tillika LR:s lokalombud A-L.B., idrottsläraren P.N. samt idrottsläraren K.C. På LR:s begäran har vidare följande elever och f.d. elever vid Danderyds gymnasium hörts som vittnen i målet, nämligen C.D., M.F., M.G., M.B., P.A., S.O., E.G., M.W., S.M. och E.B.

Den på kommunens begäran förebringade muntliga bevisningen har utgjorts av följande förhör. Produktionsdirektören vid Danderyds kommun A-M.F. och rektorn vid Danderyds gymnasium L.D. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har ägt rum med personalsekreteraren B.D., biträdande rektorn B.S., idrottsläraren A.N., skolöverläkaren E.R., idrottsläraren U.W., skolsköterskan M.H., skolsköterskan X.X., läraren L.W., läraren L.L., personalsekreteraren S.E., biträdande rektorn C.A. och biträdande rektorn A.L. På kommunens begäran har även de tidigare eleverna vid Danderyds gymnasium M.M. och Y.Y. hörts som vittnen. Vittnesförhör har vidare hållits med T.N. och E.M. De två sistnämnda är föräldrar till elever vid gymnasiet.

Arbetsdomstolen behandlar till en början de av kommunen uppgivna händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för avskedandet av J.L.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. gentemot elever och arbetskamrater har använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar

Kommunen har nämnt ett antal exempel på att J.L. har använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater. Ett exempel gäller en händelse som inträffade i början av höstterminen år 1993 under en lektion som J.L. höll och som gällde friidrott. Kvinnliga elever tränade starter från startblock under J.L:s ledning. Denne skulle därvid till eleverna ha sagt: ”Sätt upp häcken på samma sätt som du gör på lördagskvällen när din pojkvän sätter på dig”.

Det är upplyst i målet att denna händelse ledde till att kommunen den 23 september 1993 meddelade J.L. en skriftlig erinran.

LR har förnekat att J.L. vid det aktuella tillfället yttrade sig på det uppgivna sättet. Förbundet har förklarat att han vid övningen sade till några kvinnliga elever: ”Sätt upp baken som om ni blir påskjutna”. Enligt J.L. syftade denna formulering på tidigare övningar i startteknik där han i ett moment av övningen ”skjutit på” eleverna med händerna för att de bättre skulle lära sig tekniken att snabbt komma ur startblocken. J.L. har tillagt att uttalandet inte var avsett att ha någon sexuell innebörd. Han har vidare förklarat att han aldrig godtagit innehållet i den erinran kommun tilldelade honom med anledning av det påstådda yttrandet utan hela tiden vidhållit att eleverna måste ha missuppfattat hans uttalande.

Den av kommunen åberopade bevisningen i denna del består av rektorn L.D:s, produktionsdirektören A-M.F:s och biträdande rektorn C.A:s redogörelser för uppgifter som de erhållit av de berörda eleverna och av föräldrar. Varken de elever som hörde J.L:s yttrande eller berörda föräldrar har vittnat i målet.

L.D. har uppgivit att uttalandet sådant det återgivits av kommunen kom till hennes kännedom genom att några kvinnliga elever sökte upp henne och berättade om händelsen. Eleverna förklarade att de kände sig mycket kränkta över vad J.L. hade sagt. Såväl L.D. som A-M.F. har omvittnat att föräldrar ringde till dem och var upprörda över att J.L. fällt ett sådant yttrande till eleverna.

En annan händelse som kommunen angivit som exempel på hur J.L. kunde uttrycka sig inträffade vid en tennislektion. J.L. skulle ha sagt åt en kvinnlig elev att hon skulle hålla i racketen som om hon höll i en ”redig stake”. Vad gäller detta påstående som inte har placerats i tiden har kommunen hänvisat till uppgifter som lämnats av den tidigare eleven vid Danderyds gymnasium M.M. Denne har emellertid, när han hörts i arbetsdomstolen, förklarat att den redogörelse han fått om uttalandet lämnats till honom i andra eller tredje hand och att han inte kan bekräfta uttalandets sanningshalt.

Vidare skulle J.L. i samband med armhävningsövningar ha sagt åt manliga elever att de skulle göra på samma sätt som när de ”satte på” sina flickvänner.

Skolöverläkaren E.R. och skolsköterskan M.H. har båda uppgivit att elever vid kontakter med skolhälsovården för dem berättat om uttalanden av nu beskrivet slag från J.L:s sida. Inte någon av de elever som skulle ha hört ifrågavarande uttalanden har vittnat i målet. J.L. har förnekat att han yttrat sig på det uppgivna sättet.

Kommunen har därutöver rent allmänt gjort gällande att J.L. använt ett grovt och kränkande språk i sina kontakter med elever och arbetskamrater och att detta språkbruk förekommit även efter det att han i september 1993 tilldelades den skriftliga erinran. I detta sammanhang skall erinras om att kommunen har hänfört ett exempel på grovt och kränkande språk gentemot arbetskamrater till avsnittet rörande bristande samarbetsvilja gentemot de kvinnliga idrottslärarna vid gymnasiet. Från detta exempel bortses i detta avsnitt.

Kommunen har inte förebringat någon egentlig utredning till styrkande av sina nu ifrågavarande påståenden av allmän karaktär.

J.L. har förnekat att han har använt ett olämpligt språk i sina kontakter med elever och arbetskamrater.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

En tydlig svaghet i den av kommunen åberopade bevisningen under denna punkt består i att kommunens påståenden genomgående är grundade på andrahandsuppgifter och att kritiken mot J.L. för att dennes språk skulle vara olämpligt dessutom är påfallande vag och mycket allmänt hållen. Inte någon av de många personer som har yttrat sig under huvudförhandlingen har uppgivit sig själv ha hört J.L. fälla yttranden av det slag för vilket han klandras. I endast mycket begränsad utsträckning ges exempel på hur J.L:s språkbruk har varit. Språkbruket gentemot arbetskamrater har knappast alls belysts.

Det bör emellertid tillfogas att det är lätt att förstå att kommunen velat undvika att åberopa elever vid gymnasiet som vittnen i en tvist som rör en tidigare lärare där och som dessutom gäller frågeställningar som kan vara mycket känsliga för en ung människa. I viss utsträckning bör dessa förhållanden beaktas vid bevisprövningen och kommunen inte lastas för att det bästa beviset ej åberopas.

Av de fyra konkreta exempel på J.L:s sätt att uttrycka sig som har lämnats i målet intar den i början av höstterminen 1993 inträffade händelsen en särställning redan av det skälet att följden av händelsen blev att J.L. tilldelades en skriftlig erinran. Enligt domstolens mening ger utredningen ett ganska starkt stöd för att J.L. verkligen fällde ett yttrande med den huvudsakliga innebörd som kommunen har uppgivit. Om detta verkligen skett, har J.L. givetvis uppträtt i hög grad klandervärt. Emellertid har J.L. lämnat en förklaring som visserligen kan te sig något långsökt men som likväl inte utan vidare kan förkastas. Detta gäller särskilt som det inte förekommer någon bevisning från kommunens sida som direkt belyser vad som förekom vid tillfället. Av betydelse är också att såvitt framkommit någon närmare utredning om vad J.L. verkligen hade yttrat inför de kvinnliga eleverna inte synes ha skett innan den skriftliga erinran meddelades. Redan J.L:s egen version av vad han yttrade vid tillfället i fråga ger emellertid stöd för den bedömningen från domstolens sida att han måste ha yttrat sig på ett sätt som lätt kunnat missförstås av eleverna och uppfattas som en grov sexuell anspelning. Enligt domstolens mening borde J.L. ha kunnat förutse att missförstånd lätt kunde uppstå i en situation som den aktuella. Han borde därför ha iakttagit betydligt större försiktighet i sitt ordval. Domstolen konstaterar att det under alla förhållanden har förelegat grund för att kritisera honom för hans språkbruk vid tillfället.

Kommunens påstående om vad som skulle ha förekommit vid en tennislektion har inte underbyggts med någon tillförlitlig bevisning. Detta exempel på J.L:s språkbruk skall därför inte beaktas vid prövningen.

Vad som i övrigt har förekommit under denna punkt gäller J.L:s språkbruk mera allmänt. I denna del har domstolen kommit till den uppfattningen att det måste antas att J.L. har haft en benägenhet att ofta inför elever använda ett grovt och ovårdat språk som klart går över gränsen för vad som bör få förekomma från en lärares sida. Domstolen konstaterar att J.L. alltså har felat i detta avseende och att därmed grund förelegat att kritisera honom för detta.

Arbetsdomstolen återkommer i ett sammanfattande avsnitt till de nu berörda frågorna.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande

Kommunen har gjort gällande att J.L. bedrivit en ensidig, elitistisk idrottsundervisning där han endast tagit hänsyn till fysiskt starka elever och hånat de elever som inte orkat med hans undervisning. Enligt kommunen har J.L. inte heller respekterat läkarintyg och intyg från skolsköterskorna när elever varit sjuka utan krävt att eleverna trots sjukdom skulle delta i undervisningen. Han har t.o.m. i elevers åsyn rivit sönder intyg. Kommunen har anfört att J.L:s undervisningssätt fått till följd att ett stort antal elever bytt från J.L:s undervisningsgrupper till andra idrottslärares grupper.

LR har anfört att J.L. bedrivit en variationsrik undervisning där han tagit hänsyn till såväl ”starka” som ”svaga” elever. LR har bestritt att J.L. skulle ha hånat elever och att han inte skulle ha respekterat läkares och skolsköterskors intyg. J.L. har förklarat att han visserligen krävt av elever som uppvisade intyg om sjukdom att de skulle närvara under idrottslektionerna men att han aldrig tvingat någon elev som varit sjuk att delta i hårda övningar. I stället har han låtit dessa elever utföra övningar anpassade efter vilka åkommor respektive elev hade. Enligt J.L. är det riktigt att elever bytt från hans undervisningsgrupper till andra grupper. Detta har dock inte skett i ett så stort antal fall som kommunen påstått. J.L. har gjort gällande att det egentliga skälet till att elever velat byta till annan lärares grupp har varit missnöje med hans betygsättning som uppfattats som hård.

J.L:s uppgifter rörande nu ifrågavarande punkt har i huvudsak bekräftats av de elever och f.d. elever vilka haft J.L. som idrottslärare och som på LR:s begäran hörts som vittnen i målet. Samtliga dessa elever har uppgett att de anser att J.L. haft en mycket bra och mångsidig idrottsundervisning och att de inte upplevt att J.L. drivit på eleverna för hårt eller hånat de elever som inte varit så duktiga i idrott. De har vidare förklarat att de inte sett att J.L. skulle ha rivit sönder intyg eller tvingat sjuka elever att delta i hårda övningar. Idrottsläraren K.C., som tjänstgjort vid Danderyds gymnasium läsåret 1991/92, har förklarat att J.L. enligt hennes uppfattning bedrev en allsidig undervisning.

De av kommunen rörande denna punkt åberopade vittnena har däremot lämnat en annan bild av J.L:s undervisning.

Enligt idrottslärarna A.N. och U.W. har J.L:s undervisning till 90 procent bestått av löpträning. De har uppgett att J.L., efter det att kritik hade riktats mot hans undervisning på en klasskonferens, visserligen upprättade ett ambitiöst planeringsschema med varierande undervisning men att han i praktiken fortsatte sin ensidiga undervisning. A.N. har vidare berättat att J.L. kallat de elever som inte följde hans undervisning på önskat sätt för ”kålhuvuden” och ”pundhuvuden” och att hon sett exempel på hur elever fullständigt tröttat ut sig för att göra J.L. till viljes. Hon har vidare uppgett att ett stort antal elever per termin sökt upp henne i hennes egenskap av ansvarig för idrottssektionen av det skälet att de önskade byta från J.L:s undervisningsgrupper till andra idrottslärares grupper på grund av att eleverna inte orkade med J.L:s undervisning och att hon bedömer att det var cirka 20 elever som bytte från J.L:s undervisningsgrupper till andra lärares grupper under läsåret 1994/95. U.W. har för sin del berättat att hon bedömer att 10–12 elever per termin bytte från J.L:s grupper till hennes undervisningsgrupp och att dessa elever berättat att skälet till att de bytte grupp var att de inte orkade med J.L:s hårda undervisning och det nedvärderande sätt på vilket han uppträdde mot dem. Även skolöverläkaren E.R. och skolsköterskorna M.H. och X.X. har uppgivit att de kontaktats av många elever som önskade byta undervisningsgrupp under hänvisning till att J.L:s undervisning varit för hård. E.R., M.H. och X.X. har vidare anfört att elever berättat för dem att J.L. inte godtog sjukintyg utan krävde att eleverna ändå skulle delta i idrottsundervisningen vilket många elever på grund av rädsla för att annars få sänkt betyg i idrott under sådana förhållanden valde att göra.

Eleven Y.Y. har berättat att han ansett J.L:s undervisning vara mycket konditionskrävande och att den mest bestått av löpträning, fotboll och softboll men däremot inte någon redskapsgymnastik. Y.Y. har vidare uppgivit att han vid två tillfällen mått illa under J.L:s idrottslektioner och att J.L. har en förmåga att få elever att ”ta i” för att visa denne att de orkar. Föräldrarna T.N. och E.M. har anfört att deras söner berättat för dem att sönerna upplevt J.L:s undervisning som ensidig och i huvudsak bestående av löpträning. De har också förklarat att sönerna ansett sig utpekade och hånade av J.L. för att de inte uppskattade J.L:s undervisning. T.N. har därutöver uppgett att hans son inför klassen hånats av J.L. för sitt utseende.

Den utredning som föreligger i denna del av målet ger enligt arbetsdomstolens mening klart vid handen att J.L. bedrivit en idrottsundervisning där han ställt mycket stora krav på eleverna. Otvivelaktigt har många elever ansett att J.L. starkt överbetonat undervisningens moment av konditionsträning och att undervisningen enligt dessa elevers åsikt därigenom blivit ensidig. J.L. har för övrigt själv angivit som sin principiella inställning att det kanske viktigaste för gymnasieeleverna inom idrottsundervisningen är att de tränar upp och befäster en god kondition. Det har emellertid också framkommit att J.L:s idrottsundervisning inte kan betraktas som ensidig i den meningen att något eller några viktiga delmoment på området skulle ha försummats. Tvärt om har domstolen fått uppfattningen att undervisningen i många hänseenden har fyllt högt ställda krav. Samtidigt skall framhållas att utredningen ger klart vid handen att J.L. har favoriserat vissa delmoment i idrottsundervisningen.

Det är emellertid egentligen inte själva uppläggningen från J.L:s sida av idrottsundervisningen som kommunen främst har kritiserat utan mera hur J.L. har behandlat elever som inte varit fysiskt starka eller som inte visat intresse för delmoment i undervisningen som J.L. favoriserade. Frågan är om han, som kommunen gjort gällande, särbehandlat svaga elever på ett kränkande sätt.

Även när det gäller det sist anförda påståendet har kommunen som bevisning endast åberopat i andra hand lämnade uppgifter. De från kommunens sida åberopade vittnesutsagorna innefattar i huvudsak likartade uppgifter om att inte så få elever som deltagit i J.L:s undervisning känt sig illa behandlade och att de sett ett samband mellan detta och det förhållandet att de inte varit duktiga i eller särskilt intresserade av sådan idrott som favoriserades av J.L. Å andra sidan finns ett betydande antal elever och andra, vilka hörts på begäran av LR, som omvittnat att det inte föreligger någon grund för kommunens påståenden.

Det är, som domstolen uppfattar saken, iögonenfallande att de åsikter som de hörda personerna har framfört om J.L:s sätt att behandla olika elever i hög grad präglas av den inställning som vederbörande uppgiftslämnare har till J.L. som människa. Inte minst av det skälet konstaterar domstolen att den bevisning som föreligger är svårbedömd. Domstolen kommer emellertid fram till följande uppfattning. Det får antas att J.L. vid återkommande tillfällen har gjort sig skyldig till förlöpningar mot vissa elever som inte kan accepteras utifrån den grundsyn som måste prägla skolan med det självklara kravet på likabehandling av eleverna under beaktande av varje elevs förutsättningar. Detta ställningstagande leder till att det måste anses ha förelegat grund för att allvarligt kritisera J.L. för hans sätt att behandla vissa elever. Det skall dock framhållas att detta inte betyder att man på grundval av den föreliggande utredningen kan dra slutsatsen att det skulle vara betecknande för J.L. som idrottslärare att han endast tagit hänsyn till starka elever och att han kränkt svaga elever genom sitt uppträdande.

Domstolen återkommer till denna fråga i ett sammanfattande avsnitt.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

Kommunen har gjort gällande följande. Efter det att J.L. i september 1993 tilldelats den skriftliga erinran för sitt språkbruk började han ge uttryck för att han hyste agg mot L.D. Han vägrade att tala med henne. Om hon tilltalade honom i något ärende, gick han bara förbi henne och låtsades som ingenting. Han uppträdde nonchalant och oförskämt mot L.D. även inför elever. Hans uppträdande försämrades successivt under höstterminen 1993. Försämringen fortsatte under våren 1994 och kan sägas ha kulminerat vid månadsskiftet september/oktober samma år. Kommunen har närmare skildrat händelser som inträffade vid sistnämnda tid och som bl.a. innebar att J.L. och ett antal elever i provocerande syfte sprungit i grupp och sjungit utanför rektorsexpeditionen på ett sätt som varit störande. Vidare har J.L. förmått elever att sjunga visor med sexuella anspelningar som varit riktade mot L.D. J.L. avvisade hennes tillsägelser och yttrade oförskämdheter till henne i elevernas närvaro. Läget utvecklade sig därhän att L.D. mer eller mindre gav upp sina försök att tala J.L. till rätta.

LR:s inställning är att J.L. inte har uppträtt respektlöst och illojalt mot L.D. Kontroverser har dock förekommit mellan dem men dessa har inte varit allvarligare än som normalt kan uppkomma mellan människor. J.L. har inte sökt uppvigla elever mot L.D. Han har ansett sig vara i ett underläge och när han har känt sig pressad har han bemött rektorn på ett kanske oartigt men helt mänskligt sätt. Vad gäller de händelser vid månadsskiftet september/oktober 1994 som kommunen påtalat har J.L. lämnat förklaringar som innebär att avsikten inte varit att trakassera L.D. Han har bett om ursäkt för sitt uppträdande. J.L. har inte deltagit i eller kan göras ansvarig för olämpligt uppträdande från elevers sida.

Arbetsdomstolen tar först upp till granskning vad som har anförts om J.L:s uppträdande mera allmänt sett mot L.D. under aktuell tid. Utredningen består i allt väsentligt av vad L.D. och J.L. själva har berättat vid huvudförhandlingen i målet. Berättelserna stämmer i huvudsak överens med vad som i målet redovisats från respektive part i partens sakframställning.

Vad särskilt gäller vad som förekom mellan J.L. och L.D. vid ett par tillfällen kring månadsskiftet september/oktober 1994 har L.D. anfört följande. J.L. hade vid ett tillfälle i slutet av september eller början av oktober 1994 under en idrottslektion på ett störande sätt sprungit med en grupp elever och sjungit utanför rektorsexpeditionen. L.D. hade efter lektionens slut sökt upp honom och påtalat att hon och kanslipersonalen blivit störda i deras arbete genom hans och elevernas beteende. J.L. hade då inför elever börjat skrika otidigheter till henne såsom att hon var ”dum och mossig i huvudet”. L.D. bedömde att det inte var någon idé att fortsätta diskussionen och gick därifrån. Hon har vidare berättat att J.L. några dagar efter den nyssnämnda händelsen åter sprungit högljutt sjungande med en grupp elever utanför rektorsexpeditionen och att han, när hon gått ut för att säga till honom, fullständigt nonchalerat henne och i stället tillsammans med eleverna sprungit runt henne.

J.L. har vad gäller den första av de båda av L.D. beskrivna händelserna medgivit att han brusat upp mot henne men förklarat att han bett henne om ursäkt för det inträffade. Vad gäller den andra händelsen har J.L. anfört att han vid tillfället varit så trött och uppjagad att han inte lagt märke till att L.D. velat säga honom något.

Enligt arbetsdomstolens mening kan inte betvivlas att L.D. har lämnat en i allt väsentligt riktig beskrivning av hur relationerna mellan henne och J.L. utvecklats under den aktuella perioden. Domstolen anser att det har blivit klarlagt att J.L. under denna tid betett sig på ett klandervärt sätt mot L.D. i hennes egenskap av rektor vid Danderyds gymnasium. Hans uppträdande vid händelser som inträffat i anslutning till månadsskiftet september/oktober 1994 innefattar inslag som närmast synes vara att beteckna som trakasseri. Ett sådant beteende från en lärares sida är självfallet oförsvarligt. Såvitt domstolen kunnat finna kan J.L. inte ursäktas med att han befunnit sig i en svår situation. Enligt domstolens mening har kommunen därmed styrkt sitt påstående att J.L. uppträtt respektlöst och illojalt mot L.D.

Till vad som nu behandlats kommer ytterligare att kommunen under denna punkt även framfört anklagelser av speciellt slag mot J.L. Anklagelserna går ut på att denne skulle ha delat ut sångtexter – även betecknade som nidvisor – till elever med ett innehåll som varit kränkande för L.D., att han skulle ha uppmanat elever att sjunga sånger med ett sådant innehåll samt att han även själv skulle ha varit närvarande vid tillfällen när dessa sånger framförts av elever.

Som skriftlig bevisning till stöd för att J.L. skulle ha skrivit nidvisor riktade mot L.D. har kommunen åberopat följande strofer av en text vilken kommunen menar härrör från J.L.: ”Vi vill inte ha L.D. & hennes lakejer… vi vill ha andra grejer… Vem kan lita på de fyras gäng… tror dom att vi e’ bäng… de fyras gäng och L.D. tycks ju helt sakna moral… jaaa de e dax att dom får en spark i sin ända… en skola skall inte va’ en bur och ni kan inte behandla oss som djur… L.D:s skola gör oss bara yr… Vi vill ha lärare och ledare som är som en ledfyr och leder oss till vårt mål o inte ner i närmsta svarta hål… Vi vill ha rätt motion annars blir det lätt revolution… Vi vill ha en ledning som ingjuter respekt…”.

J.L. har uppgivit att den ifrågavarande texten utgör en sång som eleverna skrivit för att stödja honom då han i november 1994 tillfälligt avstängts från undervisningen i samband med den s.k. motorvägsincidenten.

Biträdande rektorn B.S. har i sitt vittnesmål uppgivit att han efter det att motorvägsincidenten ägt rum uppfattat hur elever sprungit utanför rektorsexpeditionen med papper i händerna och sjungit ”Vi ska sätta på L.D.” men att J.L. inte varit med vid tillfället. Idrottsläraren A.N. har omvittnat att hon hört J.L:s elever skrika ramsor med sexuella inslag samt ord som ”L.D. har ingen hjärnsubstans kvar” och ”Vi ska sätta på L.D.”. Hon har emellertid inte klart kunnat ange att J.L. varit med när dessa ramsor skulle ha sjungits av eleverna. A.N. har berättat att elever talat om för henne att J.L. delat ut ramsor till elever.

Vad gäller uppgifter som föräldern T.N. har lämnat bygger dessa på upplysningar som han erhållit i andra hand från sin son. Sonen har inte hörts i målet. T.N. har inte själv kunnat ange när visor skulle ha sjungits.

Beträffande de nu ifrågavarande anklagelserna mot J.L. kan domstolen konstatera att ingen av de personer som hörts i målet faktiskt har sett att J.L. skulle ha delat ut några sångtexter som varit kränkande mot L.D. eller uppmanat elever att sjunga texter med sådant innehåll. Inte heller har någon av de personer som sagt sig ha hört elever sjunga texter riktade mot L.D. med säkerhet kunnat ange att J.L. varit tillsammans med eleverna vid dessa tillfällen. Enligt domstolens bedömande har kommunen inte kunnat styrka vad J.L. anklagats för i nu ifrågavarande hänseenden.

Arbetsdomstolen återkommer i ett sammanfattande avsnitt till nu berörda frågor.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Kommunen har anfört följande. J.L. har visat bristande samarbetsvilja i förhållande till såväl andra idrottslärare som övriga lärarkollegor. Han har även varit nonchalant och illojal mot kollegorna. Hans felaktiga uppträdande tog sig bl.a. följande uttryck. J.L. vägrade att delta i planeringen av idrottsdagar utan överlät arbetet till de övriga idrottslärarna. Han tillämpade undervisningsmetoder som ledde till att eleverna kom uttröttade till nästa lektion. Han medverkade inte heller till att eleverna passade tiderna till följande lektion såsom borde ha skett. Inför eleverna fällde han nedsättande omdömen om de tre kvinnliga idrottslärarnas undervisning bl.a. genom att beteckna deras undervisning som ”käringgympa” och deras undervisningsmetoder som värdelösa. Han nedvärderade de kvinnliga lärarna bl.a. genom att kalla dem vid könsord. Han uppträdde mycket nonchalant mot övriga närvarande lärare vid klasskonferenserna.

LR har bestritt att J.L. skapat samarbetsproblem genom att inte respektera andra lärares lektionstider. Han har inte uppträtt nonchalant och störande vid klasskonferenser. Han har deltagit i normal omfattning i planeringen inför idrottsdagar med ett av speciella skäl orsakat undantag. Däremot har LR medgivit att det i vissa fall har förekommit samarbetssvårigheter mellan honom och de kvinnliga lärarkollegorna i idrott. Detta har dock inte berott enbart på honom. Han har känt sig motarbetad av sina kvinnliga kollegor. Samarbetssvårigheterna har dock inte varit så allvarliga som påståtts. Han har inte uppträtt nedvärderande mot sina kvinnliga kollegor och det har aldrig förekommit att han kallat dem vid könsord.

Idrottslärarna A.N. och U.W. har båda vid vittnesförhör uppgivit att J.L. inte önskat ha någon gemensam undervisning med deras idrottsgrupper utan sett till att denna undervisning inskränktes till cirka fem minuter av lektionerna, att han inte plockat undan redskap efter sina idrottslektioner och att han inte deltagit vid planeringar inför idrottsdagar. A.N. har vidare uppgivit att J.L. uppträtt nedvärderande mot kvinnliga kollegor och kallat deras undervisning för ”lekstuga” samt att han vid ett tillfälle inför henne kallat en annan kvinnlig idrottslärare för ”jävla fitta”. Enligt A.N. har J.L., i syfte att chockera, vid flera tillfällen besökt den toalett som finns mittemot idrottslärarnas pentry utan att stänga dörren trots att andra idrottslärare befunnit sig i pentryt. A.N. har också berättat att J.L. ofta inte förmådde att avsluta sina lektioner i tid varför andra idrottslärares grupper fick vänta.

J.L. har å sin sida uppgivit att han känt sig trakasserad och utstött av de kvinnliga idrottslärarna på grund av sitt kön och att han varit förhindrad att ”hävda manliga ideal”. Han har vidare anfört att han har samarbetat med sina idrottslärarkollegor och deltagit i planeringsmöten inför idrottsdagar men att han av L.D. fråntogs den extra ersättning och nedsättning av tjänstetiden för planering av idrottsdagar som de andra idrottslärarna hade. Detta upplevde han som en bestraffning, varför han under någon tid höll sig undan från planeringsmötena. J.L. har förnekat att han uttalat sig nedvärderande om de kvinnliga idrottslärarnas undervisning, att han haft toalettdörren öppen när kvinnliga kollegor varit i närheten och att han kallat en kollega för ”jävla fitta”.

Utsagorna av J.L., A.N. och U.W. visar enligt arbetsdomstolens mening att det sedan lång tid tillbaka förelegat betydande samarbetsproblem mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna. Det är tydligt att J.L. och de andra har haft mycket olika synsätt angående hur idrottsundervisning skall bedrivas. Konflikten mellan J.L. och de kvinnliga idrottslärarna synes ha skapat en närmast hätsk stämning mellan J.L. och dessa. Detta förhållande måste beaktas då domstolen bedömer bevisningen rörande de enskilda anklagelser som riktats mot J.L.

Vad gäller påståendena att J.L. inte önskat delta vid någon gemensam undervisning med idrottsgrupperna, att han inte sett till att redskap tagits undan och inte avslutat sina lektioner i tid har utsagorna varit påfallande allmänt hållna och vaga. Några upplysningar som gör det möjligt att ta ställning till när och i vilken omfattning J.L. skulle ha brustit i sina åligganden i dessa hänseenden har inte lämnats. De nu behandlade uppgifterna kan därför inte tillmätas någon betydelse.

Enligt domstolens mening kan vidare inte anses tillförlitligen styrkt att J.L. i någon större grad kan göras ansvarig för problem som har uppstått för lärare med lektioner som följt efter dennes idrottsundervisning. Inte heller kan anses utrett att han uppträtt nonchalant och störande vid klasskonferenser. Han har tydligtvis i viss utsträckning undandragit sig planeringen inför idrottsdagar, men detta förefaller ha förekommit i endast begränsad utsträckning under en kortare tid.

Utredningen tillåter inte slutsatsen att J.L. generellt sett uppträtt nedvärderande mot de kvinnliga idrottslärarna eller att han kallat dem vid könsord.

Som redan framhållits finner domstolen att det har förekommit betydande samarbetssvårigheter mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna. Det vill synas som att det är J.L. som bär det huvudsakliga ansvaret för att samarbetet inte har fungerat. Det är emellertid viktigt att framhålla att det inte har påvisats i målet att samarbetssvårigheterna i någon mera påtaglig grad har stört verksamheten. Däremot har det självfallet varit i hög grad besvärande för de berörda lärarna.

Domstolen återkommer i det närmast följande sammanfattande avsnittet till nu behandlade frågor.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av de händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för avskedandet av J.L.

Arbetsdomstolen har i det föregående gjort uttalanden under fyra skilda punkter om de händelser och omständigheter som har åberopats som grund för avskedandet av J.L. Händelserna och omständigheterna rör hans beteende i skilda hänseenden under tiden från början av höstterminen 1993 till slutet av vårterminen 1995, dvs. de två läsår som avses med kommunens talan. De uttalanden som innefattar att klander eller kritik har kunnat riktas mot J.L. kan sammanfattas enligt följande:

1. Under en idrottsövning en dag i början av september 1993 har J.L. till kvinnliga elever uttalat sig på ett sätt som lätt kunnat missförstås av eleverna och uppfattas som en grov sexuell anspelning. Domstolen har konstaterat att det förelegat grund för att kritisera honom för hans språkbruk vid tillfället.

Domstolen har vidare funnit att det måste antas att J.L. haft en benägenhet att ofta inför elever använda ett grovt och ovårdat språk som klart går över gränsen för vad som bör få förekomma från en lärares sida. Domstolen har konstaterat att det förelegat grund att kritisera J.L. även för detta.

2. J.L. har gentemot såsom ”svaga” betecknade elever gjort sig skyldig till förlöpningar vid återkommande tillfällen. Det har därmed förelegat grund för att allvarligt kritisera J.L. för hans sätt att behandla vissa elever. Domstolen har dock framhållit att man av den föreliggande utredningen inte kan dra slutsatsen att det skulle ha varit betecknande för J.L. som idrottslärare att han endast tagit hänsyn till starka elever och att han kränkt svaga elever genom sitt uppträdande.

3. J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

4. Betydande samarbetssvårigheter har förekommit mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna vid Danderyds gymnasium. Domstolen har uttalat att det vill synas som att det är J.L. som bär det huvudsakliga ansvaret för att samarbetet inte har fungerat. Domstolen har tillagt att det dock är viktigt att framhålla att det inte har påvisats i målet att samarbetssvårigheterna i någon mera påtaglig grad har stört verksamheten. Däremot har det självfallet varit i hög grad besvärande för de berörda lärarna.

Enligt arbetsdomstolens mening har J.L. genom vad som nu har redovisats under de fyra punkterna allmänt sett visat ett beteende som inte har varit godtagbart. Särskilt är hans uppträdande mot L.D. och då speciellt i samband med händelserna vid månadsskiftet september/oktober 1994 mycket besvärande för honom.

Det inträffade ledde också till en kraftig reaktion från skolledningens sida. Särskilt märks att J.L. blev kallad till ett möte den 30 november 1994 i vilket produktionsstyrelsens ordförande, kommunalrådet B.H., deltog. Enligt vad utredningen visar fick J.L. vid mötet motta mycket allvarliga erinringar och tillråddes även att kontakta företagshälsovårdens läkare för att få hjälp att komma till rätta med sina problem. J.L. följde också detta råd.

Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid viktig att uppmärksamma att kommunen i detta skede av händelseförloppet över huvud taget inte synes ens ha övervägt något mera långtgående ingripande mot J.L. Mötet den 30 november kan inte uppfattas som något annat än som en åtgärd i syfte att söka påverka J.L. till att i fortsättningen noggrant ta sig i akt och på allt sätt söka bättra sitt beteende i de skilda hänseenden som kommunen ansåg att han handlat klandervärt. J.L. synes för övrigt själv ha uppfattat kommunföreträdarnas tillsägelser som en skarp varning som han hade att beakta med risk för att han annars skulle kunna förlora sin anställning. Anmaningen till honom att söka hjälp av läkare visar att kommunföreträdarna ansåg att J.L:s avvikande beteende som anställd inte var en fråga enbart eller ens huvudsakligen om misskötsamhet.

Mot den nu angivna bakgrunden föreligger anledning att fästa särskild vikt vid dels hur J.L. kom att bete sig under tiden efter mötet den 30 november 1994, dels på vilket sätt kommunen gav honom erforderligt stöd fortsättningsvis.

Kommunen har redovisat den inställningen att J.L. inte ändrade sig utan att det under vårterminen 1995 oförändrat fanns grund för att klandra honom för hans uppträdande. Kommunen har inte ens påstått att någon stödåtgärd vidtogs för att bistå honom i hans verksamhet som lärare.

LR har bestritt att det skulle förhålla sig på det sättet att det även fortsättningsvis förelåg anledning till missnöje med J.L. Enligt LR:s mening var tiden från mötet den 30 november 1994 fram till avskedandet den 27 juni 1995 en i stort sett konfliktfri period. LR har kritiserat kommunen för att ingen åtgärd vidtogs för att stödja honom i lärararbetet.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Den utredning som föreligger i ärendet ger inte något klart belägg för att J.L. skulle ha fortsatt sitt klandervärda beteende efter mötet den 30 november 1994. Detta gäller såväl om man söker bilda sig en uppfattning om utvecklingen i stort som om man beaktar enskilda händelser. Om J.L. även efter mötet uppträtt på något anmärkningsvärt sätt borde detta, som domstolen ser det, ha kommit fram på ett tydligt sätt i vittnesmålen. Det har det alltså inte gjort. En annan sak är att J.L:s relationer i förhållande till särskilt de övriga idrottslärarna måste antas ha varit även fortsatt mycket ansträngda. Det allmänna intrycket måste ofrånkomligt bli att J.L. tog rättelse med anledning av vad som framfördes till honom från skolledningens sida vid novembermötet. J.L. har själv uppgivit att underrättelsen om avskedandet kom som en total överraskning för honom. Lokala fackliga företrädare har uttryckt sig på likartat sätt.

Har giltig grund förelegat för att avskeda J.L. från dennes anställning?

Enligt 18 § första stycket anställningsskyddslagen får avskedande ske, om arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Avskedandeåtgärden, dvs. det i princip omedelbara avbrytandet från arbetsgivarens sida av ett anställningsförhållande, tar sikte på verkligt allvarliga förseelser av en anställd. Det är då fråga om förfaranden som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Den fråga som nu ställs är alltså om J.L. kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot kommun i den angivna meningen.

Det är viktigt att i ett fall som det förevarande slå fast att bedömningen skall hänföras till den situation som förelåg när kommunen den 6 juni 1995 underrättade J.L. om att ett avskedande övervägdes. Det är inte situationen på senhösten 1994 då missförhållandena enligt kommunens deklarerade uppfattning kulminerade som är avgörande. Detta konstaterande får särskild betydelse med hänsyn till att – enligt vad som utvecklats avslutningsvis i föregående avsnitt – J.L. får anses ha rättat sitt beteende efter mötet den 30 november 1995.

Mot bakgrund av det nu anförda blir av särskilt intresse att se vad det var som var den utlösande faktorn när kommunen bestämde sig för att avskeda J.L. I detta avseende har kommunen själv angivit att det var uppgifter från föräldern T.N. som föranledde kommunen att underrätta om att avskedande övervägdes. De av T.N. lämnade uppgifterna har redan berörts i det föregående. I detta sammanhang finns emellertid anledning att gå närmare in på vilken information T.N. framförde till skolföreträdarna.

Kommunen har därom uppgivit följande. Den 19 maj 1995 fick både L.D. och produktionsdirektören A-M.F. motta telefonsamtal från T.N. som hade en son som var elev i Danderyds gymnasium. Vid samtalen, som i stora drag synes ha löpt på samma sätt, uppgav T.N. i mycket upprörda ordalag att han av sin son fått veta att J.L. i undervisningen låtit eleverna sjunga sånger med grova sexuella anspelningar som var riktade mot L.D. Enligt T.N. gick sångerna ut på att man skulle ”sätta på L.D.”. Han var dessutom förargad över J.L:s sätt att bedriva undervisningen, särskilt hur undervisningen drabbade svaga elever, och ansåg att undervisningen var ensidig och under stora delar av året endast handlade om löpträning.

Såvitt har framkommit i målet föranledde T.N:s uppgifter inte någon särskild utredning från kommunens sida. Ingen synes ha ställt frågan när sångerna skulle ha sjungits. I sitt vittnesmål har T.N. angivit att han inte hade någon uppfattning om detta. Någon analys om det var befogat att sätta tilltro till uppgifterna synes inte ha skett. Inte heller synes ha beaktats i vad mån T.N:s uppgifter innefattade något nytt som inte redan var känt för kommunen. J.L. blev över huvud taget inte informerad om T.N:s uppgifter förrän underrättelsen om det tilltänkta avskedandet kom.

Det nu anförda ger god grund för att anta att det som utlöste kommunens åtgärd att avskeda J.L. inte hade någon särskild substans. Det som emellertid har större betydelse är det förhållandet att kommunen lämnade utan avseende att J.L. under en så förhållandevis lång tid som drygt sex månader inte låtit sig komma något till last efter det han fick den skarpa varning som novembermötet får anses ha utmynnat i. Vad som yttrades från kommunföreträdarnas sida under mötet den 30 november 1994 är enligt domstolens mening under föreliggande omständigheter att uppfatta på det sättet att kommunen avstod från att göra sak av det inträffade under den förutsättningen att J.L. tog rättelse och ändrade sitt beteende radikalt. Som tidigare framgått anser domstolen att han uppfyllt detta krav. Det finns ingen uppgift om att kommunen vid beslutet att avskeda J.L. beaktade någon omständighet som inte var känd för kommunrepresentanterna vid mötet den 30 november 1994.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att det inte i juni 1995 förelegat giltig grund för kommunen att tillgripa en så långtgående åtgärd mot J.L. som ett avskedande.

Detta ställningstagande betyder att domstolen har att gå vidare i sin prövning och ta ställning till om avskedandet av J.L. ägt rum under sådana omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

Har avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning av J.L. från hans anställning?

Det förhållandet att giltig grund inte förelegat för ett avskedande leder ej utan vidare till att avskedandet skall förklaras ogiltigt. Som anges i 35 § första stycket anställningsskyddslagen kan en ogiltigförklaring ges endast om avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Med hänsyn till det ställningstagande som har gjorts av domstolen i föregående avsnitt har domstolen därför att nu pröva om denna förutsättning är uppfylld.

Bedömningen huruvida omständigheterna kan anses ha räckt till för en giltig uppsägning skall ske från väsentligen andra utgångspunkter än bedömningen av om avskedande kunnat äga rum. Den senare åtgärden tar typiskt sett sikte på enskilda händelser i form av grova överträdelser av vad som åligger arbetstagaren såsom anställd. I uppsägningsfallet däremot skall prövningen mera inriktas på de slutsatser om arbetstagarens fortsatta lämplighet som kan dras av vad som har förekommit. Härvid kommer även omplaceringsfrågan in i bilden.

I det föreliggande fallet är det några omständigheter som måste tillmätas särskild betydelse.

För det första skall givetvis även i detta sammanhang beaktas att J.L. tog rättelse efter de anmaningar om detta som han fick vid mötet den 30 november 1994. Hans ådagalagda beredvillighet att bättra sig talar för att relativt goda möjligheter förelegat för J.L. att i framtiden gentemot kommunen fullgöra sina åtaganden i anställningen och därmed fungera som idrottslärare.

För det andra framgår av utredningen att skolledningen vid novembermötet gjorde den bedömningen att J.L. var i behov av någon form av stöd eller hjälp utifrån i sin gärning som lärare och i sina relationer till rektor och lärarkollegor. Som har berörts i det föregående kom något sådant stöd eller sådan hjälp inte till stånd. Det skall i detta sammanhang anmärkas att J.L. följde skolföreträdarnas anmaning att ta kontakt med företagsläkaren. Detta ledde synbarligen inte till något för J.L. positivt. Anmärkningsvärt är att någon uppföljning tydligtvis inte skedde från kommunens sida. Kommunen vinnlade sig inte om att finna någon lämplig stöd- eller hjälpåtgärd för J.L. Detta förhållande måste beaktas vid bedömningen av J.L:s framtida möjligheter som lärare.

En tredje omständighet är att kommunen såvitt framkommit inte har gjort någon som helst närmare utredning angående möjligheterna att omplacera J.L. till annat arbete inom Danderyds kommun. I målet har anförts endast att några omplaceringsmöjligheter inte stod till buds. Detta skall ställas mot att J.L. hade en mycket långvarig anställning bakom sig i kommunen och att några mera allvarliga anmärkningar mot honom inte har framkommit förrän under en relativt kort period under de senaste åren.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att avskedandet skett under omständigheter som inte ens varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

Det allmänna skadeståndets storlek

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att J.L. har blivit avskedad från sin anställning som idrottslärare under omständigheter som inte en skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Detta innebär att domstolen har att pröva den mellan parterna tvistiga frågan om skyldighet föreligger för kommunen att utge allmänt skadestånd för den kränkning som avskedandet har inneburit.

LR har yrkat att kommunen skall åläggas att utge allmänt skadestånd med 70 000 kr. Kommunen har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande. Uppenbarligen bär J.L. ett mycket betydande eget ansvar för att händelseförloppet för hans del utvecklade sig på det sätt som skedde fram till slutet av november 1994. Han måste också lastas för att relationerna till L.D. och till de tre kvinnliga idrottslärarna blev mycket dåliga. Detta är emellertid en sak. En helt annan sak är att kommunen på sin sida gjorde en mycket allvarlig felbedömning när kommunen bestämde sig för att avskeda J.L. Detta följer i och för sig redan av det förhållandet att domstolen har kommit fram till att avskedandet skedde under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Omständigheterna ger ett påtagligt stöd för att J.L. har drabbats mycket hårt av avskedandeåtgärden. Domstolen syftar med detta uttalade särskilt på det förhållandet att han tvingades omedelbart lämna arbetsplatsen och att han varit utestängd från denna i ett års tid.

Vid övervägande av samtliga omständigheter finner arbetsdomstolen att allmänt skadestånd skall utgå med yrkat belopp.

Arbetsdomstolens slutsatser

Prövningen i det föregående har utmynnat i slutsatsen att J.L. har blivit avskedad från sin anställning som idrottslärare under omständigheter som inte en skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Detta leder till att LR:s yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall bifallas.

Domstolens ställningstagande i det föregående leder också till att yrkandet avseende lön skall bifallas. Domstolen har vidare funnit i det föregående att yrkandet om allmänt skadestånd skall bifallas. En följd av detta är att yrkandena om ränta skall bifallas.

Den nu angivna utgången i målet leder till att kommunen skall åläggas att ersätta LR för rättegångskostnad. Yrkat belopp får anses skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar att Danderyds kommuns avskedande den 27 juni 1995 av J.L. från dennes anställning som idrottslärare vid kommunen är ogiltigt.

2. Danderyds kommun förpliktas att till J.L. utge lön med sextontusenåttahundraåttiofyra (16 884) kr per månad fr.o.m. juli 1995 till huvudförhandlingen i målet jämte ränta på beloppet enlig 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå lönen belöper till dess betalning sker.

3. Danderyds kommun förpliktas att till J.L. utge allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 september 1995 till dess betalning sker.

4. Danderyds kommun förpliktas att ersätta Lärarnas Riksförbund för dess rättegångskostnad med tvåhundratjugotvåtusen (222 000) kr utgörande ombudsarvode jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1996‑06‑26, målnummer A‑185‑1995

Ledamöter: Hans Stark, Gunilla Svahn Lindström (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Lennart Hörnlund (förre direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Lennart Grudevall (förre direktören i Svenska Kommunförbundet; tillfällig ersättare), Jörgen Andersson och Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom