AD 1996 nr 55

Bakgrunden i korthet

L.J. avskedades den 16 juni 1995 från sin anställning som lärare i Bollnäs kommun. Som grund för avskedandet anfördes att L.J. hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier av kvinnliga elever. Påståendena ledde efter förundersökning till att L.J. under våren 1995 blev åtalad för sexuellt ofredande i fyra fall. Genom dom den 23 oktober 1995 lämnade emellertid Bollnäs tingsrätt åtalet i dess helhet utan bifall. Tingsrättens dom vann laga kraft.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om avskedandet av L.J. har varit lagligen grundat. L.J. har förnekat samtliga anklagelser som kommunen har riktat mot honom. Förbundet anser att avskedandet vidtogs utan att det ens har förelegat saklig grund för uppsägning och att avskedandet därför skall ogiltigförklaras.

Mellan parterna råder även tvist i fråga om vilka omständigheter som kommunen har rätt att i målet åberopa som grund för avskedandet. Arbetsdomstolen går först in på denna fråga.

Vilka omständigheter får kommunen åberopa i målet till grund för avskedandet?

Kommunen har som grund för avskedandet åberopat att L.J. har gjort sig skyldig till sexuella trakasserier av kvinnliga elever samt uppgett att avskedandet föranletts dels av de uppgifter som lämnats vid polisförhör med elever, dels av de uppgifter som framkommit vid kuratorn M.L:s samtal med elever. I arbetsdomstolen har kommunen till styrkande av sexuella trakasserier åberopat vittnesförhör med eleverna S.W., F.O., J.M., A.L., J.H., S.L. och M.E. samt med kuratorn M.L. Av de elever som på kommunens begäran hörts i arbetsdomstolen har S.W., J.H., S.L. och M.E. inte hörts av polisen utan endast samtalat med M.L.

Förbundet har hävdat att kommunen i målet som grund för avskedandet av L.J. inte skall äga rätt att åberopa de uppgifter som endast lämnats vid skolkuratorn M.L:s samtal med elever och som inte kommit fram under polisförhören. Förbundets ståndpunkt tar alltså sikte på de uppgifter som lämnats av S.W., J.H., S.L. och M.E. Skälet till detta är enligt förbundet att kommunen vid de tvisteförhandlingar som ägt rum med anledning av avskedandet av L.J. lämnat beskedet att avskedandet grundades enbart på de uppgifter som framkommit vid polisförhören med elever.

Enligt 19 § tredje stycket anställningsskyddslagen är arbetsgivare som har avskedat arbetstagare skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för avskedandet. Uppgiften skall vara skriftlig om arbetstagaren begär det. För att ett besked om grunden för avskedande eller uppsägning skall få avsedd betydelse för arbetstagaren och hans organisation, om han är fackligt ansluten, måste beskedet i princip ha den verkan att arbetsgivaren inte med framgång kan anföra andra omständigheter till stöd för åtgärden, om saken förs till domstol. I förarbetena till anställningsskyddslagen (prop 1973:129 [ pdf ||  ] s. 130 [  ]) uttalas emellertid att det på denna punkt inte bör ställas alltför stränga krav. Arbetsgivaren bör i allmänhet kunna belysa ett kortfattat besked om grunderna för en uppsägning genom att dra fram ytterligare detaljer inför domstolen. Däremot torde han som princip knappast med framgång kunna åberopa en helt annan grund för uppsägningen än den som har angetts i beskedet.

I målet är ostridigt att kommunen till det besked om avskedandet som överlämnades till L.J. bifogat en skrift, undertecknad av förvaltningschefen H.E., med följande lydelse.

Enligt arbetsdomstolens uppfattning råder det ingen tvekan om att även andra uppgifter om sexuella trakasserier än dem som framkommit vid polisförhören ryms inom ramen för de allmänt hållna grunder som kommunen angav i anslutning till avskedandet. Frågan blir då om kommunen under de följande tvisteförhandlingarna kan anses ha preciserat de händelser som avsågs på ett sådant sätt att kommunen får anses ha avstått från att åberopa andra händelser. Lärarförbundet har nämligen gjort gällande att kommunen i den skriftväxling som förevarit mellan kommunen och ombudsmannen M.G. rörande avskedandet av L.J. och under de tvisteförhandlingar som ägt rum i frågan givit förbundet besked om att det endast var de elever som hörts under förundersökningen i brottmålet mot L.J. vilkas berättelser kommunen lade till grund för avskedandet.

Av såväl H.E:s som M.G:s utsagor i arbetsdomstolen framgår att kommunen under tvisteförhandlingarna önskat att muntligen få redogöra för ”samtliga” omständigheter som kommunen lade till grund för avskedandet av L.J. Det har emellertid också framkommit att M.G. avböjde att erhålla en sådan redovisning och i stället begärt att få en skriftlig redovisning, något som kommunen av hänsyn till berörda elever inte gick med på. H.E. har vid förhöret med honom i arbetsdomstolen uppgett att kommunen med ”samtliga” omständigheter även avsåg uppgifter från elever som inte hörts av polisen utan endast samtalat med skolkuratorn M.L.

Enligt arbetsdomstolens mening kan kommunen under nu angivna förhållanden inte anses ha avstått från att åberopa andra uppgifter än dem som kommit fram under förundersökningen. Det leder till att även uppgifter av eleverna S.W., J.H., S.L. och M.E. bör kunna läggas till grund för bedömningen av avskedandefrågan.

Arbetsdomstolen övergår nu till att redovisa utredningen om de olika händelserna och i anslutning därtill en bedömning av vad som i varje särskilt fall är styrkt i målet.

Händelsen med A.S.

Kommunen har i denna del hänfört sig till en händelse som omfattades av åtalet mot L.J. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning i denna del hade L.J. på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträtt anstötligt mot A.S. genom att stryka henne över håret, axlarna och bröstet.

Med anledning av att A.S. på grund av sjukdom förhindrats att närvara vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har kommunen i stället åberopat de uppgifter A.S. lämnat vid målsägandeförhöret med henne vid huvudförhandlingen i brottmålet vid tingsrätten.

A.S. uppgav enligt tingsrättens dom följande.

L.J. har vid förhör under sanningsförsäkran inför arbetsdomstolen berättat följande. Från mitten av februari 1995 hade han och hans kollega S.D. samundervisning i engelska en gång i veckan. Undervisningen skedde i skolans datasal. A.S. var en av S.D:s elever. Under den tid han deltog i denna undervisning tror han att han träffade A.S. vid högst tre lektionstillfällen. Vid ett av dessa lektionstillfällen hade A.S. problem att lösa en övningsuppgift på sin dator och viftade med armarna och skrek ”Det går inte, det går inte”. Han gick då fram till henne och sade ”Lugn, jag skall försöka hjälpa dig”. Det är möjligt att han tog henne på axlarna när han sade detta. Han höll ett kompendium i handen vid tillfället och han kan ha kommit åt hennes rygg med kompendiet när han sträckte sig fram över henne för att nå tangentbordet. Han har aldrig rufsat om eller på annat sätt berört hennes hår.

Tingsrätten fann i sin dom att A.S:s berättelse syntes i huvudsak trovärdig. Vad L.J. enligt berättelsen hade gjort hade enligt tingsrättens mening dock inte varit av så allvarlig art att det kunde anses utgöra sexuellt ofredande. Tingsrätten ogillade därför åtalet i denna del.

Arbetsdomstolen bedömer det anförda på följande sätt. Inte minst mot bakgrund av att A.S. inte har hörts vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen måste domstolen utgå från den bevisvärdering som tingsrätten har gjort, nämligen att A.S:s berättelse är ”i huvudsak trovärdig”. Det står visserligen inte helt klart vad tingsrätten har ansett vara utrett. Saken belyses emellertid genom att tingsrätten har ogillat åtalet för sexuellt ofredande. Arbetsdomstolen måste av detta dra slutsatsen att tingsrätten inte har funnit att L.J. har berört A.S. på ett sådant sexuellt sätt som förutsätts för straffansvar för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § brottsbalken. Detta leder i sin tur till att arbetsdomstolen måste utgå från att L.J:s handlande – även om A.S. har uppfattat det som obehagligt – innebär att han inte har rört vid henne på ett sådant sätt som kan betraktas som sexuellt trakasseri.

Slutsatsen av det anförda blir att det i denna del av målet inte har blivit utrett att L.J. har betett sig på ett sätt som kan föranleda kritik av betydelse för bedömningen i målet.

Yttrande till S.L.

S.L. har berättat följande. Läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. Hon har inte haft L.J. som lärare. Vid ett tillfälle, troligtvis i slutet av årskurs 8 stod L.J. i korridoren och talade med några pojkar från hennes klass. När hon gick fram till dem sade L.J. åt henne ”Vad sexig du är. Du skulle ha haft en kortare kjol”.

L.J. har inför arbetsdomstolen förnekat att han skulle ha fällt dessa yttranden.

Enligt arbetsdomstolen mening finns det ingen anledning att tro att S.L. inte har uppfattat händelsen så som hon har återberättat den. Det kan emellertid inte uteslutas att hon har missuppfattat från vem yttrandet fälldes. Arbetsdomstolen finner inte tillförlitligen styrkt att det varit L.J. som yttrat sig på det sätt S.L. påstått.

Yttranden till A.L. och J.H.

A.L. har berättat följande. Hon har inte haft L.J. som lärare. Läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 8. Vid ett tillfälle under vårterminen 1995 försökte hon att gå ner i spagat vid ett skåp i korridoren. L.J. kom då fram till henne och sade ”Gör inte så där, för då kan du bli glapp och det gillar inte killarna. Jag skulle i alla fall inte tycka om det”. Hon tyckte att det var ett ”äckligt” uttalande. Vid ett annat tillfälle under vårterminen 1995 när hon stod ute på skolgården med sin jacka öppen sade L.J. åt henne ”Dra igen jackan annars fryser du om tuttarna”.

J.H. har uppgett följande. Läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. Hon har inte haft L.J. som lärare. Vid ett tillfälle under läsåret när hon var på väg ut på skolgården tillsammans med sin kamrat M.E. kom L.J. fram till henne, tog henne på armen och sade att hon skulle tänka på att hennes kropp växte och att hon skulle se till så att hon inte frös om ”tuttarna”. Vid ett annat tillfälle detta läsår sade L.J. åt henne att det var tur att han inte hade några döttrar annars skulle de bli lika antastade som flickorna i skolan.

L.J. har förnekat de angivna yttrandena. Beträffande det påstådda yttrandet om döttrar har han särskilt påpekat att han faktiskt har en dotter.

Det förefaller enligt arbetsdomstolens mening sannolikt att J.H. har missuppfattat vad L.J. sagt om ”döttrar”. Arbetsdomstolen anser det därför i denna del inte visat att L.J. fällt det yttrande som J.H. påstått. Beträffande A.L:s och J.H:s uppgifter i övrigt bör först konstateras att det saknas anledning att ifrågasätta deras trovärdighet. J.H:s berättelse om jackan har bekräftats av eleven M.E., som var närvarande när yttrandet fälldes. Det finns inget som tyder på att de båda eleverna kan ha missuppfattat vad L.J. sagt. Arbetsdomstolen finner således i denna del utrett att L.J. yttrat sig på det sätt A.L. och J.H. uppgett.

Yttranden till S.W.

S.W. har berättat följande. Läsåret 1994/95, då hon gick hon i årskurs 7, hade hon L.J. som speciallärare i svenska. Av äldre skolkamrater hade hon hört att L.J. var ”dum och äcklig”. Under en lektion när hon tuggade tuggummi sade L.J. åt henne att ”Använd gummit till något annat istället”. Hon uppfattade det som att L.J. syftade på en kondom. Vid ett lektionstillfälle bad hon att få låna en penna av L.J. L.J. svarade då att han hade fått tag på en ny penna som var böjbar och hade två kulor som kunde spruta ut vätska och att hon skulle vara försiktig om pennan. Hon tyckte att hans uttalande kändes ”äckligt”. Hon anser inte att L.J. varit bra som lärare.

L.J. har uppgett att han vid det aktuella tillfället sade åt S.W. att gummi skulle användas till annat, underförstått att sudda med. Det är omöjligt att hans yttrande skulle ha kunnat missuppfattas. Han har inte fällt någon sådan kommentar om en penna som S.W. påstår.

Enligt arbetsdomstolens mening är L.J:s yttranden, så som de har återgivits av S.W., så pass obestämda att det inte kan uteslutas att hon har missuppfattat deras innebörd. Arbetsdomstolen anser det därför i denna del av målet inte styrkt att L.J. har yttrat sig på ett sätt som kan föranleda kritik.

Yttrande till F.O.

F.O. har uppgett följande. Läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 8. Hon har inte haft L.J. som lärare. Vid ett tillfälle när hon mötte L.J. på skolområdet hade han en s.k. klubbsnurra med sig. Hon frågade honom var han hade köpt klubbsnurran någonstans och L.J. svarade då ”Den här är i alla fall för liten för dig”. Hon tyckte att det lät äckligt. Vid ett annat tillfälle när L.J. gick förbi henne i korridoren strök han henne över ryggen.

L.J. har förklarat att han i och för sig kan ha uttalat sig ungefär på det sätt F.O. påstått men att uttalandet var menat som en ironisk kommentar av innebörd att hon var för gammal för barnleksaker. Han har vidare uppgett att han inte har något minne av att han skulle ha ha strukit F.O. över ryggen men att det förekommer att han måste vidröra elever för att få dem att flytta på sig så att han kan ta sig förbi dem i skolkorridorerna.

Vad gäller L.J:s uttalande angående klubbsnurran anser arbetsdomstolen det inte visat att uttalandet haft någon sexuell innebörd. Arbetsdomstolen ifrågasätter i och för sig inte F.O:s uppgift att L.J. vidrört hennes rygg. Mot bakgrund av vad L.J. berättat angående trängseln i korridorerna kan det dock enligt arbetsdomstolens mening inte anses styrkt att L.J. hade några sexuella avsikter med detta.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen i denna del av målet inte finner styrkt att L.J. har betett sig på ett sätt som föranleder kritik.

Uppgifter av J.M.

J.M. har berättat följande. Läsåret 1994/95 gick han i årskurs 9. Han har haft L.J. som lärare i matematik och svenska. Under en lektion berättade L.J. om ett TV-program med sexuella inslag som han hade sett och han demonstrerade med samlagsrörelser bl.a. hur två män hade haft samlag med varandra. J.M. tycker att L.J. uppträtt ”snuskigt” mot flickorna i klassen. Vid ett tillfälle när L.J. skulle titta på texten på eleven S.A:s tröja tog han S.A. över bröstet när han vecklade ut hennes tröja.

L.J. har berättat följande om dessa händelser. Han kommer ihåg att J.M. och F.P. under en lektion började tala om ett TV-program om s.k. piercing och de frågade honom om han hade sett programmet. J.M. och F.P. ville diskutera programmet men han försökte få dem att avsluta samtalet. Det program som diskuterades var ett debattprogram som inte hade några sexuella inslag. Han har aldrig utfört någon demonstration av samlag inför en skolklass. Beträffande händelsen med S.A. låg det till så att hon hade fått en t-tröja i födelsedagspresent av en kamrat. Det var en stor tröja som var fullskriven med text. Han frågade S.A. vad som stod på tröjan och om han fick läsa texten vilket S.A. sade att han fick. För att han skulle kunna läsa texten var han tvungen att hålla ut tröjan. Han läste texten på armen och på ryggen. Medan han höll på att läsa texten smög sig F.P. fram och drog ut tröjan vid S.A:s bröst och sade ”kolla”. Han har inte tagit S.A. över brösten eller överhuvudtaget vidrört hennes kropp.

J.M:s uppgifter om att L.J. under en lektion skulle ha demonstrerat ett samlag har alltså förnekats av L.J. Uppgifterna motsägs även av vad eleven A.M. berättat inför arbetsdomstolen om den aktuella händelsen. Enligt A.M. var det J.M. och en kamrat som talade om filmen medan däremot L.J. inte deltog i samtalet och än mindre utförde några samlagsrörelser. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund härav inte styrkt att L.J. vid detta tillfälle har fällt några yttranden eller på annat sätt gjort något som föranleder kritik.

När det sedan gäller påståendena om att L.J. har tagit på S.A:s bröst står ord mot ord. Utredningen om denna händelse har den bristen att S.A. själv inte har kunnat höras inför arbetsdomstolen. Kuratorn M.L. har då hon hörts i målet uppgett att hon i sin utredning talade med S.A., som så småningom motvilligt berättade om händelsen. Vad S.A. då enligt M.L. berättade stöder J.M:s uppgifter. Mot detta står att L.J:s version bekräftas av vad A.M. har berättat inför arbetsdomstolen. Det kan mot den bakgrunden inte anses styrkt att L.J. har betett sig mot S.A. på det sätt som uppgetts av J.M.

Yttranden till M.E.

M.E. har uppgett följande. Läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. Hon har haft L.J. som speciallärare i svenska. När hon talade med L.J. om att hon ville ha extra undervisning i svenska sade L.J. att han inte ville ha henne i sin grupp för att han skulle ha svårt att koncentrera sig om hon var med. L.J. sade detta på ett ”larvigt” sätt. Vid en lektion när hon satt på en skolbänk kom L.J. fram och lyfte ned henne från bänken. Under en filmförevisning i skolans aula kom L.J. fram till henne och skulle prata. När hon sade till honom att gå sin väg viskade han ”Tyst djävla fitta”. Hon blev chockad över hans uttalande. Hon kommer ihåg att det var två–tre klasser som tittade på filmen och att hon och en kamrat låg på några bänkar längst fram i aulan. Hon tävlar i judo och L.J. brukade ”tjata på henne” om att de skulle ta en judomatch, något som hon uppfattade som en sexuell anspelning.

L.J. har om detta berättat följande. Det är möjligt att M.E. var osäker på om hon skulle vara i hans undervisningsgrupp eller ej och att han då kan ha sagt till henne ”Ska du vara med här så måste du koncentrera dig”. Han har däremot inte sagt någonting om att han skulle ha svårt att koncentrera sig när hon var i närheten. Han har inte heller lyft ned henne från en bänk. M.E. är duktig på judo och när hon gick i årskurs 7 fick hon vara med i en ungdomslandskamp. När han kommenterade detta undrade hon skämtsamt om de skulle ”ta en match?” Efter detta hände det att de frågade varandra om det skulle ”bli någon match”. Vad gäller M.E:s påstående om någon filmförevisning så skedde det en sådan i aulan i slutet av mars 1995 där 300–400 elever deltog. Under filmvisningen stod han längst bak i aulan och försökte hindra elever att gå därifrån. Han var aldrig vid de främre bänkraderna i aulan eller talade med M.E. under filmvisningen. Han förnekar bestämt att han då skulle ha fällt något anstötligt yttrande till M.E.

Beträffande några av de yttranden som L.J. enligt M.E. har fällt till henne är det enligt arbetsdomstolens mening inte möjligt att dra en säker slutsats om att L.J. har avsett att ge dem en sexuell innebörd. Detsamma gäller vad M.E. har berättat om han har lyft ner henne från en skolbänk. Annorlunda förhåller det sig givetvis med det som L.J. enligt M.E. yttrade vid filmförevisningen. Det finns i och för sig ingen anledning att tvivla på att M.E. uppfattade yttrandet så som hon har berättat. Uppgifterna om omständigheterna kring händelsen går emellertid i sär och såvitt framkommit var det ingen annan än M.E. som uppfattade yttrandet. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte uteslutas att M.E. hört fel och misstolkat L.J. Domstolen finner det därför inte visat att L.J. vid detta tillfälle har uttalat sig på det sätt som M.E. gjort gällande.

Sammanfattande bedömning av avskedandefrågan

Den bedömning av bevisningen som arbetsdomstolen nu har redovisat innebär sammanfattningsvis att det är styrkt i målet att L.J. vid tre tillfällen har fällt anstötliga yttranden till eleverna A.L. och J.H. i enlighet med vad som har redovisats i det föregående. Det är alltså endast dessa handlingar som skall ligga till grund för arbetsdomstolens bedömning i avskedandefrågan.

L.J:s yttranden innebär givetvis att han har uppträtt på ett olämpligt och omdömeslöst sätt. Att det är fråga om yttranden vid tre olika tidpunkter visar dessutom att det inte har varit fråga om något helt tillfälligt överilat handlande. Det ligger i stället nära till hands att göra antagandet att L.J. allmänt sett inte har varit främmande för att uttrycka sig på det sätt som skett.

Enligt arbetsdomstolens mening är det likväl uppenbart att L.J:s handlande inte innebär att han på ett så grovt sätt har åsidosatt sina åligganden att det föreligger grund för avskedande. Beträffande frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägning måste det beaktas att ett skiljande från anställningen är ett yttersta alternativ som får tillgripas endast när det inte finns några andra möjligheter att råda bot på uppkomna problem. Enligt fast praxis i arbetsdomstolen krävs av en arbetsgivare som önskar vidta uppsägning av en arbetstagare på grund av misskötsamhet att arbetsgivaren först gör tillräckliga ansträngningar för att komma till rätta med problemen. Det är visserligen förståeligt att skolledningen och kommunen i detta fall tog saken på stort allvar och reagerade starkt på de uppgifter som framkom om L.J:s handlande. Det är emellertid tydligt att kommunens handlingssätt i hög grad grundades på uppgifter om L.J. som omfattades av det åtal som tingsrätten lämnade helt utan bifall.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det emellertid ingenting som tyder på att L.J. inte skulle ha ändrat sitt beteende om kommunen hade gett honom en allvarlig tillsägelse i stället för att skilja honom från anställningen. Under dessa förhållanden har det enligt arbetsdomstolens mening inte förelegat saklig grund för att säga upp L.J. Avskedandet skall därför förklaras ogiltigt.

Skadeståndets storlek

Vid denna bedömning bör kommunen förpliktas att utge allmänt skadestånd till L.J. Av utredningen framgår att avskedandet drabbat L.J. mycket hårt och att han varit sjukskriven alltsedan han avstängdes från sin lärartjänst. Av betydelse är också att kommunen inför besluten att avstänga och senare avskeda L.J. inte gav honom något som helst tillfälle att bemöta de anklagelser som riktades mot honom. Vid bestämmande av skadeståndets storlek måste emellertid även beaktas att avskedandet har föranletts av ett i och för sig klandervärt handlande från L.J:s sida. Vid övervägande av de nu angivna omständigheterna kommer arbetsdomstolen fram till att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 60 000 kr.

Rättegångskostnader

Förbundet har vunnit målet i huvudsaken. Kommunen skall därför förpliktas att ersätta förbundet dess rättegångskostnader. Det av förbundet yrkade beloppet får anses skäligt.