AD 1996 nr 40

Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF)

Tvisten och dess bakgrund

Tvisten i målet gäller om förbundets avdelning 10 träffat ett lokalt kollektivavtal med bolaget med innebörd att parterna skrivit bort de aktuella ambulanssjukvårdarnas rätt till ersättning enligt ambulanssjukvårdaravtalet för obekväm arbetstid (ob), jour och jourtjänstgöring.

Ambulanssjukvårdaravtalet är det första kollektivavtal som träffats mellan förbundet och BA avseende ambulanssjukvårdare sedan avtalsrätten den 1 juli 1993 på arbetstagarsidan övergick till SKAF från Transportarbetareförbundet.

När avtalsrätten gick över på SKAF, dvs. den 1 juli 1993, hade ambulanssjukvårdarna en lön som uppgick till 14 800 kr per månad. I detta belopp ingick en grundlön och ett fast tillägg för obekväm arbetstid och övertidsarbete i samband med jour. Lönen framgick av ett tillägg till anställningskontrakt som bolaget och ambulanssjukvårdarna hade slutit i maj 1993.

Vid en central förhandling den 21 februari 1994 mellan förbundet och BA enades parterna om en förhandlingsordning för lönerevision per den 1 mars. Enligt denna skulle arbetsgivaren senast den 31 mars lämna uppgifter om beräkning av potten och ett förslag till fördelning av denna för SKAF:s medlemmar hos företaget. Om parterna inte var överens, skulle lokal förhandling påkallas. Om oenigheten kvarstod, skulle frågan hänskjutas till central förhandling.

Enligt 4 § 2 mom. i ambulanssjukvårdaravtalet skulle varje ambulanssjukvårdare per den 1 mars 1994 vara placerad i en lönegrupp/tariff. Om den lön som sjukvårdaren hade med sig före avtalets ikraftträdande var lägre än som följde av dessa bestämmelser i avtalet, skulle lönen höjas till i avtalet angivet belopp. Lägsta tariff för månadslön var 11 400 kr och högsta 12 600 kr. Om den lön som ambulanssjukvårdaren hade med sig var högre än vad som följde av avtalets tariffer, skulle dock den lönen utgöra arbetstagarens ingångslön i det nya avtalet. Någon inplacering i tariff enligt avtalet skulle då inte ske.

Vid lönerevisionen skulle en lokal pott om 270 kr per arbetstagare fördelas. Principen var att alla – även de som hade lön högre än kollektivavtalets högsta tariff – skulle vara garanterade en lönehöjning på minst 200 kr ur potten. Resten av potten skulle fördelas individuellt enligt vissa överenskomna principer.

Det nya kollektivavtalet mellan BA och SKAF innebar att de tidigare ersättningarna för ob, jour och arbetad tid under jour höjdes jämfört med vad som tidigare hade gällt. Avtalsparterna hade under förhandlingarna inför ambulanssjukvårdaravtalet haft svårt att komma till enighet om den nya ob-ersättningen. Den var tidigare 21 kr per timme för all ob-tid. Det nya avtalet innebar att timersättningen delades in i tre nivåer, nämligen 20, 25 och 60 kr, beroende på när den obekväma tiden var förlagd. Vad gäller ersättning för jour innebar avtalet en höjning av ersättningen från 23 till 27 kr per timme. Även ersättningen för arbete under jourtid höjdes. Sammanfattningsvis innebar det nya kollektivavtalet att ambulanssjukvårdarnas ersättning enligt avtalet för ob, jour och arbete under jour skulle komma att uppgå till cirka 3 500 kr i månaden.

Den lokala förhandlingen den 31 maj 1994

Den 31 maj 1994 ägde en lokal förhandling rum mellan bolaget och SKAF:s avdelning 10. Förhandlingen, som kom till stånd på arbetstagarsidans begäran, skulle gälla lönerevision per den 1 mars 1994. Förhandlingen kom emellertid att handla om två andra frågor som hade betydelse för revisionen, nämligen dels vilken lön som lönepåslaget skulle göras på, dels vad som var personalens grundlön.

Enligt bolaget gällde de enskilda anställningsavtal som hade träffats i maj 1993 mellan bolaget och ambulanssjukvårdarna bara fram till dess det nya centrala avtalet skulle börja tillämpas. De enskilda anställningsavtalen hade således enligt bolaget upphört att gälla den 1 mars 1994. Under förhandlingen hävdade bolaget inledningsvis att ambulanssjukvårdarna skulle inplaceras i kollektivavtalets tarifflönesystem på de miniminivåer som fanns där och oberoende av om arbetstagarna enligt tidigare avtal hade haft en högre lön. Detta kom som en överraskning för arbetstagarsidan, eftersom de centrala avtalsparterna hade varit överens om att lönepåslagen skulle ske på den lön som arbetstagarna hade med sig från tidigare avtal. Om bolagets uppfattning hade accepterats, skulle det ha medfört lönesänkningar för arbetstagarna.

Parterna var också oense om vad som var vårdarnas grundlön enligt tidigare avtal. Arbetstagarsidan hävdade att grundlönen per den 1 mars 1994 var 12 800 kr per månad och att denna lön var skyddad enligt gällande kollektivavtal och inte fick sänkas. Arbetsgivarsidan hade en annan uppfattning om vad som var personalens grundlön enligt tidigare avtal. Här komplicerades bilden av att personalen enligt de enskilda löneavtalen hade haft en månadslön om 14 800 kr som avsåg såväl grundlön som ersättning för ob och övertid. De olika lönedelarna var emellertid inte specificerade i de olika avtalen. Arbetsgivarsidan hävdade att 12 800 kr inte utgjorde personalens grundlön sedan man räknat bort 2 000 kr för ob och övertid. Man hävdade att det i totalbeloppet fanns ett s.k. delegeringstillägg på 700 kr och menade därför att personalens grundlön per den 1 mars 1994 var 12 100 kr per månad.

Förhandlingen resulterade i att parterna bara kunde konstatera att man var oense dels om huruvida ambulanssjukvårdaravtalets lägsta månadslön eller 12 800 kr skulle vara basen för lönerevisionen, dels om vad som var personalens grundlön enligt tidigare avtal, 12 100 eller 12 800 kr. Frågan om ob-ersättning och ersättning för jour och tjänstgöring under jour var aldrig uppe till diskussion. I protokollet från förhandlingen finns antecknat att parterna i sig var överens om att ”av idag utgående lön, 14 800 kronor, utgör 2 000 kr ersättning för fast ob och övertid”. Att det fasta tillägget om 2 000 kr nämndes i protokollet beror endast på att parterna skulle skilja ut vilket belopp som utgjorde personalens aktuella månadslön per den 1 mars 1994 sedan man räknat bort tilläggen, dvs. vad som utgjorde grundlön.

Enligt ambulanssjukvårdaravtalet är det möjligt för de lokala parterna att träffa överenskommelser om fasta tillägg avseende ersättning för obekväm arbetstid, jourersättning och/eller arbetad tid under jour (6 § 2 mom. och 8 § 4 mom.). Något sådant avtal träffades inte.

De fortsatta förhandlingarna

Med anledning av att parterna var oense i de nyssnämnda frågorna hänsköt SKAF tvistefrågorna till central förhandling. Därefter följde en rad förhandlingstillfällen under hösten 1994 och våren 1995.

Vid det första förhandlingstillfället, den 29 september 1994, fortsatte den tvist som hade inletts den 31 maj och som gällde vilken lön som skulle vara grundlön och utgångspunkt för lönerevisionen. Parterna vidhöll sina tidigare ståndpunkter och kunde inte heller nu enas. Den 15 november fortsatte de centrala förhandlingarna. Arbetsgivarsidan accepterade då SKAF:s ståndpunkt att grundlönen var 12 800 kr och att detta belopp skulle vara bas för lönerevisionen. Man enades också om att hänskjuta den fortsatta lönerevisionen till de lokala parterna.

Vid lokal förhandling den 23 november enades parterna om lönerevision i enlighet med arbetstagarsidans ståndpunkt och krav, dvs. alla ambulanssjukvårdare fick en höjning med 200 kr + 70 kr beräknat på en grundlön på 12 800 kr. Vid förhandlingen påtalade arbetstagarsidan att bolaget inte hade betalat ersättning för obekväm arbetstid, jour och övertid enligt det centrala avtalet och krävde att bolaget skulle reglera dessa ersättningar fr.o.m. den 1 mars 1994. Arbetsgivarsidan tillbakavisade kravet och påstod i stället att kravet skulle uppfattas som en uppsägning av ett lokalt kollektivavtal från den 31 maj 1994. Den lokala förhandlingen avslutades per telefon den 28 november 1994. Den 14 mars 1995 ägde central förhandling rum i denna tvist och man avslutade förhandlingarna i oenighet den 29 mars.

Ingen överenskommelse om fast tillägg

Förbundet bestrider att det träffats något lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 om att ersättning för ob, jour och övertidsarbete under jour skall utgå som fast tillägg. Det bestrids också att arbetstagarparten under förhandlingen uppträtt på ett sådant sätt som kunde uppfattas som ett godkännande av bolagets betalningsrutiner för tiden den 1 mars – den 31 maj 1994. Förhandlingen den sistnämnda dagen gällde endast förhållandena den 1 mars 1994 och en höjning av lönerna fr.o.m. den dagen.

Vid förhandlingen den 31 maj 1994 framställde arbetsgivarsidan aldrig något krav eller något yrkande om att lokalt göra upp om en fast ersättning för ob, jour och övertidsarbete under jourtid. Arbetstagarparten utgick vid förhandlingen ifrån att företaget skulle följa kollektivavtalets huvudregel, dvs. att man skulle ersätta arbetstagarna löpande timme för timme. Ersättningarna var aldrig upp till förhandling. Arbetstagarsidan hade inte heller någon anledning att beröra dessa särskilda ersättningar; i dessa delar var reglerna i det centrala avtalet entydiga och förmånliga för arbetstagarna.

Det har alltså inte förelegat någon avtalsavsikt från någondera parten om att lokalt träffa överenskommelse om fast ersättning i dessa delar. Om arbetsgivarparten haft en avtalsavsikt, hade det ålegat den parten att klargöra detta för arbetstagarsidan men så har inte skett. Som redan sagts innebar kollektivavtalet att arbetstagarnas ersättning i dessa delar kunde beräknas komma att uppgå till cirka 3 500 kr per arbetstagare och månad. Arbetsgivarparten, vars inställning är att parterna kommit överens om en ersättning om 2 000 kr per månad, måste ha insett att arbetstagarparten inte hade för avsikt att genom lokal överenskommelse kraftigt försämra ersättningarna i förhållande till vad det centrala kollektivavtalets huvudregel gav arbetstagarna.

Protokollet från förhandlingen den 31 maj 1994 stöder inte heller rent språkligt arbetsgivarsidans ståndpunkt. Den omtvistade formuleringen är intagen under rubriken Arbetsgivarparten och hör till den partens argumentering. Texten är utformad för att markera att arbetsgivarparten inte håller med arbetstagarsidans uppfattning under rubriken Arbetstagarparten om att 12 800 kr utgjorde ambulanssjukvårdarnas grundlön när ambulanssjukvårdaravtalet trädde i tillämpning.

Det finns inte heller i protokollet någon anteckning av typen att parterna träffat en överenskommelse eller att de ”är ense att följande skall gälla” eller liknande. Om en överenskommelse hade träffats, borde överenskommelsen har tagits in under en särskild paragraf som var gemensam för bägge parter. Så har inte skett. I protokollet finns dessutom över huvud taget inget nämnt om ersättning för jour. Sådan ersättning skall därför under alla förhållanden utgå till de berörda arbetstagarna enligt huvudregeln i avtalet, dvs. löpande.

Förbundet hävdar således att bolaget är skyldigt att för tiden den 1 mars – den 30 november 1994 utge ersättning till de berörda arbetstagarna för obekväm arbetstid enligt 6 § 1 mom. och ersättning för jour enligt 8 § 2 mom. samt ersättning för arbetad tid under jour enligt 8 § 3 mom. I vart fall är arbetstagarna berättigade till jourersättning enligt 8 § 2 mom.

Arbetsgivarsidans preskriptionsinvändning

Förbundet bestrider att dess krav i målet är preskriberade. Det var först i november 1994 som arbetstagarparten fick kännedom om bolagets felaktiga avtalstillämpning. Arbetstagarparten har inom fyra månader från denna kännedom hos motparterna aktualiserat och i förhandlingar behandlat dessa krav enligt förhandlingsordningens regler.

I andra hand hävdar förbundet att arbetsgivarsidans preskriptionsinvändning är för sent framställd, nämligen först vid den centrala förhandlingen den 29 mars 1995. Arbetstagarparten framställde första gången krav på ersättning vid sammanträde för lokal förhandling den 23 november 1994 och varken då eller innan den lokala förhandlingen avslutades per telefon den 28 november 1994 gjorde arbetsgivarsidan någon invändning om preskription. Arbetsgivarparten har i målet påstått att preskriptionsinvändning gjorts i rätt tid, eftersom invändning framförts innan den centrala förhandlingen i tvistefrågan avslutats och den lokala förhandlingen, enligt dem, utgjorde en del i den centrala förhandlingen. SKAF hävdar att invändningen skulle ha gjorts innan den lokala förhandlingen avslutades. Så har inte skett. Arbetsgivarsidan får därför anses ha avstått från preskriptionsinvändning och därigenom förlorat möjligheten att göra sådan invändning.

Vid den lokala förhandlingen förklarade arbetsgivarsidan att man uppfattade arbetstagarsidans krav på retroaktiv ersättning för ob m.m. som en uppsägning av det lokala kollektivavtal som arbetsgivaren ansåg hade träffats vid den lokala förhandlingen den 31 maj 1994 och att man betraktade en uppsägningstid om tre månader som skälig. SKAF delar inte arbetsgivarparternas uppfattning i målet att detta förhållande skall jämställas med en preskriptionsinvändning, eftersom rättsverkningarna av en uppsägning och en preskriptionsinvändning är helt olika. Härtill kommer att bolaget vid den lokala förhandlingen i november 1994, då SKAF framförde sitt krav på ersättning, var företrädd av sin arbetsgivarorganisation.

I vart fall gör SKAF gällande att förbundets krav på ersättning för ob, jour och övertid under jourtid får anses vara en ostridig lönefordran. Invändningen om att det träffats ett lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 har därför skett i ond tro eller mot bättre vetande.

Rättegångskostnaderna i målet

Förbundet bestrider att bolaget ensamt skall svara för förbundets rättegångskostnader, om arbetsgivarsidan tappar målet. Enligt förbundets mening skall rättegångskostnaderna fördelas enligt vanliga regler, dvs. med hälften på bolaget och hälften på BA.

Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA) och bolaget

Bolaget och avtalssituationen

BA och Transport har under lång tid träffat kollektivavtal för privata ambulansföretag. Det tidigare gällande kollektivavtalet ingicks den 10 mars 1992 och gällde formellt fram t.o.m den 30 juni 1993. Sedan lång tid tillbaka har det rått tvist mellan Transport och SKAF om organisationstillhörigheten för ambulansförare. Denna tvist avgjordes av LO:s landssekretariat under år 1993, då avtalsrätten tillföll SKAF. Inledande diskussioner fördes därefter mellan BA och SKAF och man kom då överens om att det tidigare gällande ambulansföraravtalet mellan BA och Transport fortsättningsvis skulle gälla och tillämpas till dess ett nytt avtal träffades mellan BA och SKAF.

Den 26 januari 1994 träffade BA och SKAF kollektivavtal för ambulanssjukvårdare. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994, men skulle börja tillämpas fr.o.m. den 1 mars 1994. Lönevillkoren i det gamla avtalet kom alltså att gälla till denna sistnämnda dag och därefter var de kollektivavtalsenliga lönerna de som finns intagna i ambulansjukvårdaravtalets 4 § 2 mom.

Bolaget, som har funnits sedan år 1968, blev medlem i BA år 1993. Bolaget har fyra bilar som går för landstinget. Den 1 juli 1993 utökades bolagets verksamhet; man fick då entreprenad i Bromma och Hässelby. Den nya entreprenaden innebar en nyanställning av 16 ambulanssjukvårdare. När kollektivavtalet slöts var antalet anställda hos bolaget cirka 24 st; av dessa var 19 ambulanssjukvårdare som omfattades av kollektivavtalet och 14 av dem var då eller blev något senare medlemmar i SKAF.

Fram till den 1 juli 1993 hade de anställda haft 11 500 kr per månad i grundlön plus 2 000 kr i fast tillägg för ob, jour och övertid under jour. När bolaget fick den nya entreprenaden erhöll den nya och den gamla personalen 14 800 kr per månad, varav 2 000 kr utgjorde fast tillägg för de nämnda posterna. Lönen var preliminär till dess att ett nytt kollektivavtal träffades mellan BA och SKAF. Några andra kollektivavtalsenliga löner fanns inte än de löner som grundades på kollektivavtalet mellan BA och Transport och som sagts var arbetsgivarsidan och SKAF överens om att lönerna enligt det avtalet skulle gälla till dess att ett nytt kollektivavtal träffades mellan parterna. Högsta lön enligt det kollektivavtalet uppgick till avrundat 11 800 kr per månad (beräknad med utgångspunkt i en veckolön på 2 718 kr 60 öre och en omräkningsfaktor på 4,35). Begynnelselönen var avrundat 11 200 kr per månad (beräknat på samma sätt på en veckolön om 2 574 kr 60 öre). Lönerna enligt det gamla kollektivavtalet upphörde att gälla den 28 februari 1994.

Den lokala förhandlingen den 31 maj 1994

I maj 1994 tog A.H., regionchef hos BA, telefonkontakt med L.R. hos SKAF:s avdelning 10 för att få till stånd en förhandling om lönerevision hos företaget. Formellt hade fristen för att begära en sådan förhandling gått ut och det innebar att bolaget ensidigt kunde besluta i fråga om lönepotten. Situationen var emellertid ny för parterna och det fanns ingen anledning att ”rida på formalia”.

Syftet med lönerevisionen var att ändra utgående löner för framtiden. Den tvistefråga som uppstod vid förhandlingen var på vilken lön som revisionen skulle beräknas; på en månadslön om 12 800 kr eller på lönen efter de tariffer som föreskrevs i ambulanssjukvårdaravtalet. På arbetstagarnas månadslön skulle läggas 200 kr generellt; vidare fanns det 70 kr per arbetstagare i en pott för individuell fördelning. – Bolagets uppfattning var att i avvaktan på det nya kollektivavtalet hade arbetstagarna haft preliminära löner, vilket också framgick av de enskilda anställningsavtal som hade träffats, och att det var möjligt att placera personalen på de nya kollektivavtalsenliga lönerna oavsett om detta innebar att man därmed sänkte eller höjde deras löner. Parternas tvist i denna fråga är dock numera löst och inte föremål för prövning i detta mål.

Det fasta tillägget ifrågasattes aldrig från SKAF:s sida under förhandlingen den 31 maj 1994. Man accepterade att av de 14 800 kr utgjorde 2 000 kr ett fast tillägg för ob, jour och övertid under jour; parterna var helt eniga i denna fråga. Denna enighet nedtecknades också i protokollet från förhandlingen. Anteckningen gjordes i en för parternas gemensam paragraf, § 3, innehållande parternas argumentation. Det är i och för sig olyckligt att det finns endast två rubriker i paragrafen; det saknas nämligen en rubrik efter första stycket under rubriken Arbetsgivareparten. Vad som finns antecknat i det stycket är emellertid inte någon ensidig förklaring från arbetsgivarpartens sida utan en partsgemensam förklaring. Efter den partsgemensamma anteckningen följer under en särskild rubrik en korrekt beskrivning av arbetstagarpartens argumentation. Protokollet är justerat och undertecknat av företrädare för förbundets avdelning 10. Parterna var alltså vid förhandlingen den 31 maj 1994 helt överens om det fasta tillägget. Något krav på retroaktiv ersättning fr.o.m. den 1 mars 1994 framställdes inte från arbetstagarsidan. Vad parterna tvistade om var grundlöneplaceringen och denna fråga tvistade man om i cirka fyra månader framåt. Det var inte tal om något delegeringstillägg vid förhandlingen den 31 maj.

I den omtvistade protokollsanteckningen saknas ordet ”jour”. Detta beror på en ren felskrivning. Parterna var helt medvetna om vad de 2 000 kr inkluderade. Beloppet 2 000 kr är branschpraxis för fast ersättning för ob, jour och arbete under jourtid på brandstationer och liknande inrättningar.

Det kan tyckas att beloppet 2 000 kr var snålt tilltaget som fast ersättning för ob och jour. Beloppet måste dock ses ihop med grundlönens storlek som kom att bli klart över tarifflönens storlek enligt ambulanssjukvårdaravtalet. Det kan också tilläggas att parterna i maj 1994 inte kunde veta vad detta avtals huvudregel exakt skulle komma att ge i fråga om ersättning för ob, jour och arbete under jourtid; man gjorde inte då någon beräkning av denna ersättning. Arbetsgivarsidan utgick ifrån att det även i fortsättningen skulle vara fråga om fasta ersättningar. Om en arbetsgivare har att göra med en löpande ersättning, kan det vara anledning till att denne blir mer noggrann med schemaläggningen och söker undvika utryckningar under jour genom att förlägga tid då utryckning är frekvent som ordinarie arbetstid. Bolaget hade emellertid inte anledning att söka på detta sätt anpassa schemaläggningen.

Vid de sammanträden för central förhandling som följde den 29 september och 15 november 1994 ifrågasattes aldrig beloppet 2 000 kr. Tvisten då gällde om grundlönen skulle uppgå till 12 800 kr eller om grundlönen skulle utgöra avtalets tarifflöner. Något krav på löpande ersättning för ob, jour och övertid under jour framställdes aldrig vid dessa förhandlingstillfällen, än mindre framställdes något retroaktivt krav från den 31 maj eller den 1 mars 1994. Förbundet hade i vart fall redan vid förhandlingstillfället i september kännedom om bolagets lönetillämpning. Vid förhandlingstillfället den 15 november 1994 enades parterna om att hänskjuta tvisten åter till lokal förhandling och den centrala förhandlingen förklarades ajournerad. Av protokollet framgår att parterna då var överens om att de vid den lokala förhandlingen skulle behandla grundlöneplacering, fördelning av potter samt förutsättningarna för en ny överenskommelse angående fast tillägg avseende ob, jour och övertid. Protokollet justerades av arbetstagarsidan utan anmärkning.

Förhandlingen den 23 och 28 november 1994

Vid denna förhandling, som alltså utgjorde en temporär återförvisning från den centrala förhandlingen, enades parterna i fråga om 1994 års lönerevision. Man var överens om att revisionen skulle baseras på en månadslön på 12 800 kr, dvs. enligt SKAF:s yrkande, och om lönehöjningar på 200 kr generellt samt fördelning av potten på 70 kr.

Vid förhandlingen framställde SKAF ett krav på löpande ersättning för ob, jour och övertid under jour. Kravet uppgick då till 2 000 + 1 500 kr. Det kan mot denna bakgrund synas märkligt att arbetsgivarparten vid förhandlingen ”släppte” den tidigare tvistefrågan om vilken månadslön som revisionen skulle grundas på. Arbetsgivarparten var emellertid av den uppfattningen att det förelåg ett lokalt kollektivavtal från den 31 maj 1994 om fast tillägg avseende dessa ersättningar och tolkade därför SKAF:s yrkande som en uppsägning av det kollektivavtalet. Till detta kom att stämningen hos bolaget vid denna tidpunkt var mycket infekterad, eftersom förhandlingar hade pågått under lång tid utan att man hade kommit till något resultat. Bolaget måste få arbetsro och det var därför som bolaget släppte tvistefrågan om grundlönen. I stället fick bolaget en ny tvistefråga, något som arbetsgivarsidan tyckte var märkligt.

Den 28 november 1994 var parterna i varje fall eniga om grundlönen och lönerevisionen. I avvaktan på att protokollet från förhandlingen skulle bli justerat skickade A.H. och BA:s handläggare Å.L.T. vid månadsskiftet november/december 1994 brev till L.R. resp. SKAF centralt och upprepade att arbetsgivarsidan såg kraven på ersättning för ob m.m. som en uppsägning av det lokala kollektivavtalet från den 31 maj 1994, men meddelade att man ändå från bolagets sida avsåg att fr.o.m. den 1 december 1994 beräkna tilläggen löpande enligt kollektivavtalets huvudregel. Det följde inte någon reaktion på något av dessa båda brev. Först i mars 1995 reagerade förbundet på det brev man erhållit.

Preskriptionsfrågan

Enligt ambulanssjukvårdaravtalets förhandlingsordning skall en part som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse påkalla förhandling inom fyra månader från den dag då parten fått kännedom om den felaktiga avtalstillämpning som ligger till grund för yrkandet. SKAF har hela tiden känt till hur bolaget tillämpade ambulanssjukvårdaravtalet och att ett fast tillägg hade betalats ut under mycket lång tid. Kraven på retroaktiv ersättning framfördes första gången vid förhandlingen den 23 november 1994. SKAF:s yrkanden för tiden före den 23 juli 1994 är därför preskriberade.

Arbetsgivarsidan har i rätt tid framfört preskriptionsinvändning. I denna del åberopas följande.

De olika tillfällen då parterna förhandlat centralt, dvs. den 29 september och den 15 november 1994 samt den 14 och 29 mars 1995 är att se som en enda central förhandling. Denna uppfattning vinner också stöd av det fördes endast ett och samma protokoll vid dessa tillfällen. Under förhandlingarna återförvisades vissa frågor till de lokala parterna, som höll förhandling i november 1994. Under denna förhandling pågick formellt ännu den centrala förhandlingen; den lokala förhandlingen utgjorde därför bara en del av den fortgående centrala förhandlingen. – En preskriptionsinvändning kan läggas när som helst under en förhandling; helst bör den läggas så sent som möjligt eftersom en sådan invändning alltid väcker stor irritation. Läget mellan parterna var som redan sagts under hösten 1994 mycket infekterat och detta var skälet till att arbetsgivarsidan framförde sin preskriptionsinvändning först på ett så sent stadium, nämligen i mars 1995, att det framstod som utsiktslöst att nå en kompromiss. Genom att arbetsgivarsidan framförde sin invändning innan den centrala förhandlingen var avslutad, har invändningen framförts i rätt tid.

Arbetsgivarsidan uppfattade SKAF:s krav vid den lokala förhandlingen i november 1994 på retroaktiv ersättning som en uppsägning av det lokala kollektivavtalet från den 31 maj 1994. Arbetsgivaren anförde vid förhandlingen följande, som antecknats i förhandlingsprotokollet, 4 §.

Om arbetsdomstolen inte skulle dela arbetsgivarsidans uppfattning att fråga varit om en enda central förhandling, måste arbetsgivarsidans invändning vid den lokala förhandlingen om att man uppfattade SKAF:s krav som en uppsägning av det lokala avtalet från maj 1994 i vart fall vara att jämställa med en preskriptionsinvändning. Kraven på de lokala parterna kan inte ställas för högt.

Särskilt om SKAF:s yrkanden för tiden den 1 mars–31 maj 1994

Om arbetsdomstolen skulle finna att preskription inte har inträtt, hävdar arbetsgivarparterna att SKAF ändå inte har rätt till yrkade ersättningar för tiden den 1 mars – den 31 maj 1994, eftersom bolaget och SKAF:s lokalavdelning den 31 maj 1994 i vart fall träffade ett lokalt kollektivavtal om fast tillägg för tiden fram till den dagen. Någon betydelse måste den omtvistade anteckningen i protokollet från förhandlingen denna dag ha.

Särskilt om ersättning för jour

Som redan sagts beror det på en ren felskrivning att ordet ”jour” inte nämns i det lokala kollektivavtalet den 31 maj 1994. Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att avtalet inte omfattar jourersättning, medger förbundet ersättningsskyldighet härför i första hand fr.o.m. den 23 juli 1994, dvs. för tiden efter det att preskription inträtt. Skulle arbetsdomstolen anse att preskription inte inträtt, medges i andra hand betalningsskyldighet fr.o.m. den 1 juni 1994, eftersom förbundet godkänt att bolaget betalat ut fast ersättning fram t.o.m. den 31 maj 1994. I annat fall medges ersättningsskyldighet fr.o.m. den 1 mars 1994.

Rättegångskostnaderna i målet

BA har som praxis att förbundet svarar endast för sina egna rättegångskostnader och inte också medlemmens kostnader. Det ingår inte i medlemsavgiften att BA svarar för motpartens rättegångskostnader. Om arbetsgivarsidan förlorar målet, yrkas därför att arbetsdomstolen skall ålägga bolaget ensamt att svara för SKAF:s rättegångskostnader.