AD 1996 nr 147

Tvisten och dess bakgrund

År 1981 infördes i § 6 tredje och fjärde styckena i förhandlingsprotokollet till 1981–1982 års kontorsavtal mellan FAO och FTF en anteckning som rörde anställningar av försäkringstjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent av full arbetstid. Texten är återgiven i inledningen till denna dom. Kontorsavtalet upphörde år 1994. Då ersattes det avtalet och ytterligare ett kollektivavtal av ett nytt avtal om löner och anställningsvillkor. Detta avtal gäller fortfarande, dock med vissa ändringar som såvitt nu är i fråga saknar betydelse. Tvisten i målet gäller i första hand om det nuvarande kollektivavtalet är att förstå så att en av avtalet bunden arbetsgivare, försäkringsbolaget Wasa, som en följd av protokollsanteckningen från år 1981 inte har rätt att anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent arbetstid utan överenskommelse därom med den lokala fackliga organisationen. Om arbetsdomstolen kommer fram till att gällande kollektivavtal inte skall förstås på detta sätt, är frågan om kollektivavtalet hindrar FTF från att vidta stridsåtgärder i syfte att få till stånd en reglering med det innehållet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På FTF:s begäran har förhör upplysningsvis hållits med klubbrepresentanterna S.N., T.O. och C.J.G., förhandlingsombudsmannen A.L. samt f.d. förste ombudsmannen T.L. På arbetsgivarparternas begäran har förhandlingschefen O.S., personalchefen B.P-A. samt verkställande direktören R.F. hörts upplysningsvis. Därjämte har viss skriftlig bevisning förebragts.

Bakgrunden till tvisten framgår av följande i sig ostridiga uppgifter.

Mellan FTF och FAO gällde fram till år 1980 ett särskilt kollektivavtal för ordinarie tjänstemän med avkortad tjänst. Avtalet gällde ordinarie anställda som hade arbetat heltid men som gått över till deltidsarbete. Vidare fanns det ytterligare ett kollektivavtal för deltidsanställda. Deltidsavtalet upphörde med utgången av år 1980; redan dessförinnan hade det här först nämnda avtalet upphört. Före år 1980 fanns också ett kontorsavtal. Detta, som tidigare gällt endast heltidsanställda, kom som en följd av de nu redovisade förhållandena att med 1981–1982 års avtal gälla även deltidsanställda; dock endast de med en arbetstid om 50 procent eller mer av ordinarie arbetstid. Att deltidsanställda fördes över till kontorsavtalet medförde vissa fördelar för dem, bl.a. förkortades kvalifikationstiden för s.k.ordinarieskap och därmed möjligheten att få vissa bättre löne- och anställningsförmåner.

Vid sidan om kontorsavtalet fanns fram till år 1994 också ett avtal för fältsäljare, det s.k. fältavtalet. År 1994 ersattes de båda avtalen, dvs. kontorsavtalet och fältavtalet, av ett nytt gemensamt kollektivavtal med ny struktur. Detta avtal gäller ännu med vissa ändringar som avtalsparterna kom överens om år 1995.

Den omtvistade protokollsanteckningen är intagen i samma förhandlingsprotokoll som det i vilket avtalsparterna konstaterade att en uppgörelse hade träffats om löner och allmänna anställningsvillkor för åren 1981 och 1982 och denna uppgörelse, kontorsavtalet 1981–1982, lades som en bilaga till förhandlingsprotokollet. Av handlingarna framgår att 1981–1982 års kontorsavtal med vissa undantag ägde tillämpning under tiden den 1 januari 1981 – den 31 december 1982. Nästa kontorsavtal kom att gälla för år 1983. Det är ostridigt att anteckningen från 1981 års förhandlingsprotokoll inte kom att tas med i 1983 års eller senare års avtal eller avtalstryck. Anteckningen finns alltså inte heller med som en anteckning till det nu gällande kollektivavtalet.

Tvisten i målet gäller hur det nuvarande kollektivavtalet skall tolkas. I frågan vad som förevar vid förhandlingarna inför 1981–1982 års och senare års avtal och hur praxis kom att utvecklas har förhör hållits i målet. Det huvudsakliga innehållet i dessa förhör finns intagna som bilaga till denna dom.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på tvistefrågorna finns det anledning att i korthet redovisa huvuddragen i gällande lagstiftning i frågor som avser ingående av anställning och också något om kollektivavtalsbundna parters rätt att vidta stridsåtgärder.

Huvuddragen i lagstiftningen

Sedan gammalt anses det tillkomma arbetsgivare att själv bestämma om ingående av anställningsavtal. Denna rätt utgör ett komplement till arbetsgivares rätt att bestämma om ledningen och fördelningen av arbetet. Arbetsgivarens bestämmanderätt är dock inte obegränsad. Genom lag och avtal har rätten i olika avseenden inskränkts eller begränsats. 1976 års medbestämmandelag utgör ett exempel på en lag, vars huvudsyfte var att ge arbetstagarsidan ett ökat inflytande i de nu nämnda frågorna. Lagen förutsätter att medbestämmande i första hand skall uppnås genom kollektivavtalsreglering. Det anses ligga på arbetstagarsidan att ta initiativ till en sådan reglering.

Lagstiftarens vilja att arbetstagarna skall beredas medbestämmanderätt bl.a. i frågor som gäller ingående av anställning och att det skall ankomma på arbetsmarknadens parter att i avtal närmare bestämma innebörden av och formerna för medbestämmanderätten kommer till uttryck i 32 § i lagen. Det sägs där att parter som träffar kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffa kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt, dvs. vad som brukas kallas medbestämmandeavtal.

Regleringen i § 32 i medbestämmandelagen faller ytterst tillbaka på äldre bestämmelser i Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF:s) stadgar (förutvarande § 23 och senare § 32). I § 32 i dessa stadgar föreskrevs att en arbetsgivare som tillhörde föreningen skulle se till att det gjordes förbehåll i kollektivavtal som han slöt för hans rätt att själv bestämma om ledningen och fördelningen av arbetet och om anställning och avskedande av arbetstagare. Denna arbetsgivarens befogenhet hade vid tiden för medbestämmandelagens tillkomst i arbetsdomstolens praxis tolkats in i kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor utan hinder av att saken inte berördes i avtalet, dvs. utan att något sådant uttryckligt förbehåll tagits in i avtalet (se härom närmare SOU 1975:1 [ pdf | ] s. 393 [  ] ff. och prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 1 s. 239 [  ] ff.). Reglerna i 32 och 44 §§ medbestämmandelagen bygger på att denna grundsats som sådan skall fortfara att tillämpas. Något utrymme för att tillerkänna arbetsgivaren rätt att själv bestämma finns dock självklart inte i frågor där arbetsgivaren på grund av bestämmelser i lag eller avtal saknar sådan rätt. (Om arbetsgivares bestämmanderätt och arbetstagares medbestämmanderätt och därmed sammanhängande frågor för tolkningen av kollektivavtal, se bl.a. Bergqvist-Lunning: Medbestämmandelagen, 1986, s. 313 ff. och 433 ff. och Folke Schmidt: Facklig arbetsrätt, 1989, s. 167 ff., 208 ff. och 217 och i dessa publikationer redovisade rättsfall).

Av 2 kap. 17 § regeringsformen framgår att en förening av arbetstagare har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte annat följer av lag eller avtal. I 41 § medbestämmandelagen finns bestämmelser om begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärd. Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte får vidta eller delta i stridsåtgärd om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller har till ändamål att åstadkomma ändring i avtalet.

Med medbestämmandelagen infördes genom dess 44 § bestämmelser om s.k. kvarlevande stridsrätt. För att en sådan rätt skall föreligga krävs det – såvitt nu är av intresse – att arbetstagarsidan i samband med förhandlingar om kollektivavtal begär inflytande i någon sådan fråga som anges i 32 §. Om parterna under förhandlingarna inte lyckas enas om något medbestämmandeavtal i frågan, omfattas denna inte av någon fredsplikt under förutsättning dock att arbetstagarsidan inte frånfallit sitt krav innan förhandlingarna avslutats. Parten får dock inte utlösa någon stridsåtgärd under den löpande avtalsperioden utan att nya förhandlingar ägt rum i den aktualiserade frågan och någon uppgörelse därvid inte har kunnat träffas. Om parten däremot har frånfallit sitt krav under förhandlingarna uppkommer vad som brukar kallas en negativ reglering. Det innebär att parten är förhindrad att under avtalsperioden återkomma med kravet och vidta stridsåtgärder för att genomdriva det.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva förbundets talan.

Förbundets förstahandsyrkande

FTF har i första hand yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att försäkringsbolaget Wasa inte har rätt att anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent arbetstid utan lokal överenskommelse därom. Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet.

Enligt förbundet gäller anteckningen i 1981 års förhandlingsprotokoll fortfarande som avtalsunderlag, eftersom förhandlingsprotokollet inte var tidsbegränsat och inte automatiskt upphörde när då gällande kollektivavtal upphörde. I vart fall, hävdar förbundet, ger anteckningen uttryck för en gemensam avsikt från parternas sida om hur gällande kollektivavtal i denna fråga skall tolkas, nämligen att arbetsgivarens anställningsrätt är begränsad på det sätt som framgår av yrkandet.

Arbetsgivarparterna däremot hävdar att protokollsanteckningen från år 1981 var tidsbegränsad och endast gällde som en övergångsreglering under den tid 1981–1982 års kontorsavtal var giltigt, dvs. till utgången av år 1982. I vart fall upphörde anteckningen med 1994 års avtal. Enligt arbetsgivarparterna har anteckningen karaktären av en förhandlingsregel som egentligen innebär en vetorätt för den lokala arbetstagarorganisationen. En sådan regel måste – för att vara giltig – vara skriftligt dokumenterad i gällande kollektivavtal, men det är den inte.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vid avtalsförhandlingarna inför 1981–1982 års kontorsavtal kom parterna överens om att i fortsättningen låta ett enda kollektivavtal, kontorsavtalet, innehålla en reglering av anställningsvillkoren för kontorstjänstemän. Parterna kom överens om att kollektivavtalet endast skulle tillämpas på deltidsanställda med en arbetstid på 50 procent eller mer och detta skrevs också in i kollektivavtalet. De tjänstemän som vid ikraftträdandet av 1981–1982 års kontorsavtal innehade deltidsanställningar på kortare arbetstid skulle dock enligt anteckning i § 6 andra stycket i förhandlingsprotokollet omfattas av kontorsavtalets anställningsvillkor enligt vad som där närmare angavs. För de berörda deltidsanställda innebar kontorsavtalet uppenbarligen bättre villkor än de hade haft tidigare.

För anställning av tjänstemän med en kortare deltid än 50 procent kom man att i förhandlingsprotokollet ta in den nu omtvistade protokollsanteckningen i § 6 tredje och fjärde styckena. Någon giltighetstid för förhandlingsprotokollet som sådant eller för delar av detta finns inte inskriven i protokollet. Som ”Ärende” är dock i protokollets huvud antecknat ”Avtal om löner och anställningsvillkor för kontorspersonal 1981 och 1982”.

Ingen av de hörda som deltog i 1981 års avtalsförhandlingar och arbetet därefter har gett någon förklaring till varför man valde att ta in anteckningen i § 6 tredje och fjärde styckena i förhandlingsprotokollet. Såvitt kommit fram under utredningen förekom det inte heller någon närmare diskussion mellan avtalsparterna om hur anteckningen skulle förstås eller om anteckningens betydelse för tolkningen av kontorsavtalet. Av förhörsutsagorna får anses framgå att avtalsparterna inte heller diskuterade för hur lång tid protokollsanteckningen skulle gälla. Någon gemensam avsikt hos avtalsparterna att anteckningen skulle förstås så att den begränsade arbetsgivarens fria anställningsrätt vad gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent går därför inte att utröna genom vad förhörspersonerna uppgett.

Av förhörsutsagorna drar arbetsdomstolen slutsatsen att nyanställningar av tjänstemän med en arbetstid kortare än 50 procent knappast förekom under tiden från år 1981 fram till några år in på 1990-talet. Det finns inget belägg för att detta berott på att man från den fackliga sidan motsatte sig eventuella önskemål därom från arbetsgivarnas sida. Snarare torde det ha varit så att arbetsgivarsidan inte framförde några önskemål om sådana anställningar. Av den utveckling som följde efter 1981–1982 års kontorsavtal anser sig arbetsdomstolen därför inte kunna dra den slutsatsen att man i praxis kom att tillämpa en ordning som innebar att det krävdes överenskommelse med den lokala fackliga organisationen för att en arbetsgivare skulle få företa anställning av tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Vad som kan konstateras är att anställningar av tjänstemän med sådan arbetstid knappast förekom och en orsak till detta kan ha varit att ingen av parterna såg något skäl för sådana anställningar. Det framgår emellertid inte av utredningen att detta förhållande utvecklades som ett resultat av protokollsanteckningen.

År 1994 träffade parterna ett nytt kollektivavtal, som ersatte det gamla kontorsavtalet och fältavtalet. Fråga blev således om ett nytt, omarbetat avtal. Av utredningen framgår att parterna i anslutning till det nya avtalet gick igenom också vilka protokollsanteckningar som alltjämt var av betydelse. Det är ostridigt att protokollsanteckningen från år 1981 inte kom att tas upp vid denna genomgång och att den inte heller kom att inflyta i avtalstrycket. 1994 års avtal var som sagts ett nytt avtal, dvs. det var inte fråga om endast en prolongation med vissa ändringar av tidigare gällande avtal. Om FTF ansåg att protokollsanteckningen från år 1981 hade en självständig betydelse på vilken arbetstagarsidan kunde hävda en rätt gentemot arbetsgivarsidan och att anteckningen fortfarande hade giltighet, hade det därför ankommit på i arbetstagarsidan att framföra detta i vart fall under förhandlingarna till 1994 års avtal. Så skedde emellertid inte. Den i målet förebragta utredningen ger inte heller något stöd för att arbetsgivarparten vid avtalsförhandlingarna år 1994 var beredd att godta att protokollsanteckningen skulle anses utgöra en del av det nya kollektivavtalet. Protokollsanteckningen från år 1981 kan därför inte numera anses ha någon självständig betydelse.

Enligt förbundet ger protokollsanteckningen dock uttryck för en gemensam partsavsikt som förelåg år 1981; anteckningen fyller enligt förbundet ut gällande kollektivavtal och anger samtidigt en förutsättning för undantagsregeln i § 2 punkt 4 i avtalet.

Arbetsgivarparterna har förnekat riktigheten i förbundets påstående.

Arbetsdomstolen bedömer denna tvistefråga på följande sätt.

Som redan sagts anses en arbetsgivare ha i princip fri anställningsrätt. Rätten kan vara begränsad genom lag eller avtal. Med beaktande av den betydelse som en begränsning av anställningsrätten har, måste enligt arbetsdomstolens mening utgångspunkten vara att en sådan begränsning måste komma till klart uttryck i kollektivavtal för att ha någon giltighet i förhållande till avtalsslutande parter och deras medlemmar.

Någon uttrycklig begränsning av anställningsrätten finns inte inskriven i vare sig 1981–1982 års eller senare års kollektivavtal mellan FAO och FTF om löner och anställningsvillkor för försäkringstjänstemän. Frågan är därför om det nu gällande kollektivavtalet trots avsaknaden av en uttrycklig begränsningsregel ändå skall tolkas så som förbundet ger uttryck för i sitt förstahandsyrkande.

FTF hävdar att en sådan begränsning finns i protokollsanteckningen från år 1981 och att det nu gällande kollektivavtalet skall tolkas utifrån denna anteckning. Som redan sagts går det inte att av förhörsutsagorna utröna någon gemensam avsikt hos avtalsparterna år 1981 om hur protokollsanteckningen skall förstås eller dess betydelse för tolkningen av kollektivavtalet. Parterna i målet har inte heller närmare gått in på frågan hur 1981 års protokollsanteckning skall tolkas. Konstateras kan dock att ordalydelsen inte är helt klar. Visserligen kan anteckningen förstås så att parterna under förhandlingarna var överens om att anställningar på deltid understigande 50 procent inte borde ske annat än om det fanns särskilda skäl. A.L. och R.F. synes också ge uttryck för att avtalsparterna hade denna inställning. Anteckningens ordalydelse ger dock inte stöd för tolkningen att en arbetsgivare inte utan överenskommelse med den lokala fackliga organisationen fick anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent, dvs. att arbetstagarsidan i realiteten kunde hindra en anställning i ett enskilt fall och detta oavsett om arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen var överens om att det av särskilda skäl fanns behov av en deltidsanställning av sådant slag. Utredningen i målet ger inte heller något stöd för att arbetsgivarparten år 1981 var beredd att godta att kontorsavtalet skulle ges en sådan tolkning att arbetsgivarens anställningsrätt skulle vara begränsad på det sätt som förbundet hävdar. Om FTF ansåg att kollektivavtalet hade den betydelse som nu görs gällande, hade det ankommit på förbundet att uppge det för arbetsgivarsidan och få acceptans för sin tolkning. Så skedde uppenbarligen inte.

Det är ostridigt att frågan om en begränsning av arbetsgivarens fria anställningsrätt inte diskuterades inför 1994 års kollektivavtal. Undantagsregeln i kontorsavtalet fördes då över till det nya avtalet. Någon uttrycklig begränsning av arbetsgivarens fria anställningsrätt kom inte heller att tas in i 1994 års avtal och finns inte heller i det nu gällande kollektivavtalet. Arbetsdomstolen finner därför inte visat att avtalet skall tolkas enligt förbundets förstahandsyrkande. Detta yrkande skall därför avslås.

Förbundets andrahandsyrkande

FTF har i andra hand yrkat att domstolen skall förklara att gällande kollektivavtal inte hindrar förbundet att vidta stridsåtgärder i syfte att införa regler i kollektivavtalet med innebörd att försäkringstjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent får anställas först efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och FTF:s lokala organisation. Enligt förbundet innehåller det nu gällande kollektivavtalet – om arbetsdomstolen inte skulle bifalla förstahandsyrkandet – en negativ reglering i den betydelsen att kollektivavtalet inte gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Förbundet är därför oförhindrat att vidta stridsåtgärder i syfte att få till stånd en kollektivavtalsreglering om anställningsrätten. Något annat skulle enligt förbundet strida mot grunderna för 44 § medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet och hävdar att arbetsgivaren har en obegränsad rätt att anställa tjänstemän med arbetstid understigande 50 procent. Som stöd härför har arbetsgivarsidan åberopat principen om arbetsgivarens fria anställningsrätt och förklarat att denna princip visserligen kan inskränkas genom lag eller kollektivavtal, men tillagt att med det gällande kollektivavtalet råder fredsplikt om såväl vad kollektivavtalet uttryckligen reglerar som med kollektivavtalet sammanhängande frågor. Arbetsgivarparternas inställning får förstås så att arbetsgivarens fria anställningsrätt har stöd i gällande kollektivavtal, trots att avtalet saknar uttryckliga bestämmelser därom.

Arbetsdomstolen har uppfattat FTF:s talan så att förbundet önskar förklaring att just det gällande kollektivavtalet mellan förbundet och FAO om löner och andra anställningsvillkor inte utgör något hinder för förbundet att vidta stridsåtgärder i det syfte som anges i andrahandsyrkandet. Domstolen lämnar därför därhän frågan om det mellan parterna finns något annat, tillämpligt kollektivavtal som innehåller bestämmelser om fredsplikt.

Det torde vara ostridigt mellan parterna att – med den bedömning som arbetsdomstolen gjort vad gäller förbundets förstahandsyrkande – arbetsgivaren har en i princip fri anställningsrätt. Vad tvistefrågan nu gäller är om denna rätt också har stöd i kollektivavtalet, såvitt gäller anställning av tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent eller om frågan om ingående av anställningsavtal är oreglerad i avtalet.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Inledningsvis kan konstateras att det gällande kollektivavtalet saknar en uttrycklig reglering i fråga om arbetsgivarens rätt att ingå anställningsavtal. Vad frågan gäller är därför om arbetsgivarens anställningsrätt är vad man brukar kalla tyst reglerad i avtalet såvitt gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent.

Den praxis som vuxit fram vad gäller tyst reglering i kollektivavtal utgår ifrån att det uttryckliga regelsystemet i avtalet bygger på vissa konkreta förutsättningar hos parterna som visserligen inte har kommit till klart uttryck i detta, men som ändå måste anses ligga inom avtalets naturliga ram (se t.ex. AD 1936 nr 29, 1938 nr 57 och 1964 nr 24 [ NJ ] [ Karnov ]). Vid tiden för medbestämmandelagens tillkomst gällde sedan länge den i arbetsdomstolens praxis fastlagda principen för tolkning av kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor, att arbetsgivarens befogenhet att besluta i bl.a. frågor som hör till ledningen av företaget och arbetets ledning och fördelning ansågs omfattad av kollektivavtalet och skyddad av den fredsplikt som följer med avtalet utan hinder av att saken inte berördes i avtalets text. Arbetsgivarens befogenhet ansågs tillkomma parten enligt kollektivavtalet, i den mån avtalet inte föreskrev avsteg härifrån (AD 1972 nr 7 [ NJ ] [ Karnov ]). Regleringen i 32 och 44 §§ medbestämmandelagen bygger på att denna grundsats fortfarande skall tillämpas (AD 1986 nr 127 [ NJ ] [ Karnov ]).

Av vad som nu sagts följer att om det träffas kollektivavtal om anställningsvillkor för en viss grupp av tjänstemän utan att det i avtalet ges några uttryckliga regler i fråga om arbetsgivarens anställningsrätt, så tolkas kollektivavtalet så att arbetsgivaren har en på kollektivavtalet stödd rätt att i princip fritt anställa personer vars anställningar regleras i avtalet.

Frågan är då vad som gäller om avtalsparterna, som i detta fall, i ett kollektivavtal om tjänstemäns anställningsvillkor uttryckligen undantar en viss grupp av tjänstemän från avtalet och dess tillämpning. Finns det även då utrymme för att i kollektivavtalet tolka in en arbetsgivarens rätt att i princip fritt anställa tjänstemän tillhörande en sådan grupp? Något generellt svar torde inte kunna ges. Frågan hur kollektivavtalet är att förstå måste här som eljest prövas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Det är ostridigt att 1994 års avtal utgjorde ett helt nytt, omarbetat avtal som ersatte de tidigare mellan parterna gällande kontors- och fältavtalen. Med det nya avtalet gav parterna uttryck för att reglerna i detta om löne- och andra anställningsvillkor för anställda tjänstemän inte skulle gälla de tjänstemän som hade en arbetstid understigande 50 procent av den ordinarie arbetstiden. I denna del får avtalet anses ge uttryck för en negativ reglering med den följden att avtalsparterna inte under avtalets giltighetstid kan under hot om stridsåtgärd påkalla förhandling om att också denna grupp tjänstemän skall omfattas av de anställningsvillkor som kollektivavtalet innehåller. FTF har inte heller påstått att förbundet i detta avseende skulle vara obundet av någon fredsplikt.

Kollektivavtalets kanske viktigaste funktion är att vara ett fredsdokument, som tryggar arbetsfreden mellan avtalsparterna under den tid avtalet gäller. Det är därför givetvis angeläget att parter som avser att sluta kollektivavtal tydligt klargör för varandra vilken omfattning och innebörd avtalet avses få. Vad gäller arbetstagares medbestämmanderätt i frågor som rör exempelvis ingående av anställningsavtal anvisar medbestämmandelagen i 32 § jämförd med 44 § en väg för arbetstagarsidan att uppnå medbestämmandeavtal. Enligt 32 § är det mellan parter i avtal om löner och allmänna anställningsvillkor som även kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna bör träffas. Att lagstiftaren anknutit till löneavtalen förklaras av att den ensidiga rätten för arbetsgivaren att bestämma i företags- och arbetsledningsfrågor har brukat härledas från sådana avtal. Regleringen innebär att det ankommer på arbetstagarsidan att ta initiativ till medbestämmandeavtal. Det krävs i och för sig inte att parter som brukar träffa kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor kopplar samman sina förhandlingar på medbestämmandeområdet med löneförhandlingarna. Det är dock så att den kvarlevande stridsrätten enligt 44 § bygger på att en part begär avtalsreglering på medbestämmandeområdet innan ett fredspliktsgrundande löneavtal träffas (se härom Bergqvist-Lunning, Medbestämmandelagen – lagtext med kommentarer, 1986, s. 316 f.).

Det kollektivavtal som träffades mellan FTF och FAO år 1994 innehåller som redan sagts löne- och andra anställningsvillkor för försäkringstjänstemän. Genom den negativa reglering som nyss nämnts omfattar avtalet även tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Med beaktande av den ordning för träffande av medbestämmandeavtal som lagstiftaren utgår ifrån hade det ankommit på FTF att under förhandlingarna särskilt ta upp frågan om ett medbestämmandeavtal, om förbundet önskade få till stånd en begränsning i arbetsgivarens i princip fria anställningsrätt vad gäller tjänstemän med en arbetstid under 50 procent. Om förbundet inte hade fått gehör för sitt krav, hade möjlighet funnits för förbundet att agera enligt 44 § medbestämmandelagen för att på så sätt tillförsäkra sig en kvarlevande stridsrätt under avtalets giltighetstid. Såvitt framgår av utredningen i målet skedde inte detta vare sig inför 1994 års avtal eller det nu gällande avtalet.

Med hänsyn till den stora betydelse som fredsplikten har på arbetsmarknaden kan det inte komma i fråga att enligt grunderna för 44 § medbestämmandelagen intolka en efterlevande stridsrätt i en fråga som avtalsparterna över huvud taget inte diskuterat under avtalsförhandlingarna.

Arbetsdomstolens slutsats blir därför att inte heller förbundets andrahandsyrkande kan vinna bifall.

Rättegångskostnader

Med denna utgång i målet skall FTF såsom tappande part ersätta motparterna för deras rättegångskostnader i målet. Förbundet har vitsordat 44 000 kr som skälig ersättning.

Arbetsdomstolen finner den av FAO yrkade ersättningen, 68 000 kr, skälig.