: : : :

AD 1996 nr 143

Sammanfattning :

En hotellanställd uppsökte efter arbetstidens slut en hotellgäst på dennas rum. Han förtärde i hotellgästens sällskap en betydande mängd vin och kvarstannade i rummet över natten. Hotellgästen framförde påföljande morgon klagomål över det inträffade till hotelledningen.

Arbetsdomstolen har funnit hotellföretaget vara berättigat att avskeda arbetstagaren.

» Gå direkt till hela domen

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Sammanfattning :

En hotellanställd uppsökte efter arbetstidens slut en hotellgäst på dennas rum. Han förtärde i hotellgästens sällskap en betydande mängd vin och kvarstannade i rummet över natten. Hotellgästen framförde påföljande morgon klagomål över det inträffade till hotelledningen.

Arbetsdomstolen har funnit hotellföretaget vara berättigat att avskeda arbetstagaren.

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 42/96 ]

Underinstans : Hemsida Torsdagen den 22 februari 1996

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 2 ♂ 1 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[9 månader 25 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 3 st. ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ):

Ordförande :

 [] #

Arbetsgivarledamot :

 [] *

SAF

Arbetstagarledamot :

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 33,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 33,3% ( 1 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1996 nr 143 ) :

Domskäl

Utredningen

Arbetsdomstolens bedömning

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND

YRKANDEN

SAKFRAMSTÄLLNINGAR och GRUNDER

M.A.

Bolaget

BEVISNING

DOMSKÄL

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Med upphävande av tingsrättens domslut, utom såvitt avser punkten 2 första meningen, avslår arbetsdomstolen M.A:s talan.

2. M.A. skall ersätta Saltsjöbadens Hotellaktiebolag för dess rättegångskostnader vid tingsrätten med trettiotvåtusensjuhundrasextiosex (32 766) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 22 februari 1996 till dess betalning sker.

3. M.A. skall ersätta Saltsjöbadens Hotellaktiebolag för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tjugofyratusenfyrahundranittio (24 490) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Ersättning till U.H. för det biträde enligt rättshjälpslagen han lämnat M.A. i arbetsdomstolen fastställes till artontusenniohundrasjuttiosju (18 977) kr, varav 18 067 kr för arbete och 910 kr för tidsspillan. Mervärdesskatt ingår med 3 795 kr.

Referat ( AD 1996 nr 143 ) :

AD 1996 nr 143

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ): Saltsjöbadens Hotellaktiebolag i Saltsjöbaden mot M.A. i Nacka

Ledamöter i Nacka tingsrätt : Helga Hullmann, Yvonne Hållstrand och Staffan Peterson

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Henrik Sahlin och Thomas Fredén (ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare : Carl-Johan Karlson

AD 1996 nr 143    Dom den 18 december 1996 – Överklagat mål ( ändrat )

Sökord : Avskedande | Moms | Rättegångskostnader

Lagrum : 18 § anställningsskyddslagen

Parter:

Saltsjöbadens Hotellaktiebolag i Saltsjöbaden

mot

M.A. i Nacka

Överklagat avgörande : Nacka tingsrätts dom den 22 februari 1996, DT 150

[ Ledamöter : Staffan Peterson, Yvonne Hållstrand och Helga Hullmann ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

Saltsjöbadens Hotellaktiebolag (bolaget) har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall ogilla M.A:s förda talan. Vidare har bolaget yrkat att arbetsdomstolen skall befria bolaget från skyldigheten att ersätta staten för M.A:s rättshjälpskostnader i tingsrätten samt förplikta M.A. att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader i tingsrätten.

M.A. har bestritt ändringsyrkandet och har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa tingsrättens domslut. Han har vidare yrkat att domstolen skall skriva in ett förbehåll om rätt för honom att framdeles yrka utfående av ytterligare ekonomiskt skadestånd omfattande tiden fr.o.m. februari 1996.

Parterna har begärt ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på bolagets begäran vittnesförhör ånyo ägt rum med H.N., A.H. och G.W. samt har på M.A:s begäran han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran.

Parterna har till utveckling av talan anfört huvudsakligen vad som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Utredningen

M.A. har uppgivit sammanfattningsvis följande. Han kom till Sverige år 1986 och erhöll samma år anställning på Grand Hôtel Saltsjöbaden. Dessförinnan hade han skaffat sig en omfattande hotell- och restaurangerfarenhet genom arbete i framför allt Schweiz och Österrike. – Han arbetade först som diskare vid hotellet och sedermera som servitör. Hans ansvarsområde omfattade även room-service. På kontinenten är det praxis i hotellverksamheten att en anställd har rätt att skåla med en hotellgäst. Man får dock självfallet inte bli berusad. Om man nekade att skåla med en gäst, skulle denne ej känna sig väl omhändertagen. När han själv kom till Sverige behärskade han inte svenska språket utan gjorde sig förstådd på tyska, italienska och serbokroatiska. – Han fick inte del av de för hotellet gällande ordningsreglerna. Han har inte heller under sin anställningstid fått någon muntlig information om vilka regler som gällde. Även om han vid anställningstillfället erhållit ordningsreglerna i skrift skulle han inte ha förstått dem, eftersom han inte kunde svenska språket. När han hade fått tillsägelsen av A.H. med anledning av att han vid ett tillfälle låtit sig bjudas på en snaps av några tyska hotellgäster, fick han klart för sig att det var mot hotellets regler att dricka under arbetstid. – Den aktuella kvällen – ungefär vid 19-tiden – besökte en kvinna i 50-årsåldern och hennes ca 25-årige son hotellets bistro där de åt middag. De serverades av M.A. I anslutning till middagen började de tre småprata. Det var mest han och kvinnan som talades vid. Kvinnan och sonen dröjde sig kvar i bistrons bar ungefär en halvtimme efter att de ätit färdigt. Kvinnan tyckte att han kunde bjuda henne på en drink. Han sade att han kunde göra det efter tjänstens slut. Därefter skiljdes de åt. Efter att ha slutat sitt arbetspass bytte han om till civila kläder. Det gick inte att per telefon få kontakt med hotellrummet där kvinnan och sonen bodde. Han gick därför upp till rummet och knackade på. Kvinnan öppnade dörren iförd morgonrock. Efter ett kort samtal med kvinnan där hon frågade honom om han inte kunde komma upp med vin hämtade han en flaska vitt vin till hotellrummet. Senare under kvällen hämtade han ytterligare två flaskor vin som förtärdes på hotellrummet. Innan han hämtade de två ytterligare flaskorna vin, överenskoms att han skulle sova över på hotellrummet. Han lämnade rummet omkring kl. 6.30 påföljande morgon.

H.N. har sammanfattningsvis berättat följande. Han själv och M.A. hade hand om hotellets bistro. De två var befattningsmässigt sett jämbördiga och hade A.H. som chef. Den aktuella kvällen blev det en diskussion i baren mellan M.A. och en kvinna om att M.A. skulle bjuda henne på en drink. När M.A:s arbetspass slutat gick denne upp till kvinnans hotellrum och tog med sig en flaska vin. Vid midnatt kom M.A. tillbaka till baren och hämtade ytterligare två flaskor vin. H.N. sade till M.A. att detta kunde bli farligt. M.A. replikerade något i stil med att ”om A.H. får reda på det här så får jag sparken”. Utan att handgripligen motsätta sig M.A:s handlingssätt sade H.N. till honom att det hela var otillåtet. När han själv år 1974 började på hotellet fick han instruktion om att man inte fick vistas på hotellet efter tjänstens slut och att man inte heller ens fick köpa alkohol på hotellet. Såvitt han vet har inte någon tidigare ”lånat” alkoholhaltiga drycker på det viset som M.A. gjorde.

A.H. har uppgivit följande. Hon har arbetat drygt 20 år i branschen, varav 16 år på Saltsjöbadens Hotell i olika befattningar. För närvarande innehar hon en befattning som källarmästare. När hon år 1980 anställdes på hotellet fick hon en bunt papper som bl a innehöll regler om vad man fick och inte fick göra. Därefter har arbetsgivaren vid stormöten tagit upp ändringar som skett av reglerna. Ett exemplar av ordningsreglerna har – i vart fall sedan hon började sin anställning – hängt i hotellets personalmatsal. Reglerna vid alkoholhanteringen är mycket klara. Man får naturligtvis inte dricka alkohol i tjänsten. Lån eller köp av alkohol från personalens sida får inte ske. Det är riktigt att hon själv från arbetsplatsen lånat cigarretter vid några tillfällen, vilket egentligen också är otillåtet. Det finns dock anledning att se mer allvarligt på alkoholhanteringen på grund av de särskilda regler som gäller i detta avseende. Man får inte ens köpa alkohol efter arbetstidens slut. Personalen får inte vistas på hotellet under sin fritid. Denna regel har tillämpats strikt från arbetsgivarens sida. Under en kortare period gjordes visst undantag från regeln när man i andra änden av hotellet drev sommarrestaurangen Grillen, till vilken restaurangdel personalen hade tillträde efter arbetstidens slut. Hon fick vid ett tillfälle reda på att M.A. druckit vin med gästerna. Hon tog upp saken med honom och han sade att han inte kände till att detta var förbjudet. Hon svarade honom att han nu kände till att det inte var tillåtet att uppträda som han gjort.

G.W. har uppgivit följande. Hon började på hotellet år 1973. När M.A. anställdes år 1986 var hon administrativ chef och fungerade också som personalchef. Sedan år 1991 är hon hotelldirektör på Visby Hotell. Varje nyanställd på hotellet erhöll i samband med att de fick sitt anställningsbevis ett exemplar av de gällande ordningsreglerna. Man hade regelbundna introduktionsmöten för nyanställd personal. Ordningsreglerna fanns dessutom anslagna på en informationstavla i hotellet. Det var en rätt stor omsättning på personal vid den tiden och man var van vid att viss personal ej förstod svenska. Det var klart utsagt att det inte var tillåtet att förtära alkohol på arbetsplatsen eller att vistas på arbetsplatsen på fritiden. På sommarrestaurangen Grillen hade man försöksvis låtit de anställda vistas i lokalerna efter arbetstidens slut som ordinära restauranggäster men försöket hade inte slagit väl ut. På hennes nuvarande arbetsplats tillämpar man samma regler som på hotellet. Det kan inte ha varit fråga om något missförstånd från M.A:s sida. En heltidsanställd med 5–7 års anställningstid kan inte ha undgått att känna till dessa regler. Alla inom branschen ser allmänt sett mycket allvarligt på saker som den inträffade. För alla hotell med gott renomme är detta särdeles viktigt.

Arbetsdomstolens bedömning

Av utredningen framgår sammanfattningsvis följande beträffande händelseförloppet. Den 2 november 1994 kom M.A. under tjänstgöring som servitör i hotellets bistro i samspråk med en kvinna i samband med att han serverade henne och hennes son middag. Efter det att han slutat sitt arbetspass och klätt om till civila kläder, uppsökte han kvinnans och sonens hotellrum och knackade på dörren. Kvinnan öppnade iförd morgonrock. Efter att ha hämtat en flaska vin i bistrons bar blev han insläppt i hotellrummet. M.A., kvinnan och sonen uppehöll sig sedan under kvällen i rummet. Under kvällens lopp konsumerades sammanlagt tre flaskor vin. M.A. övernattade i rummet och lämnade detta ungefär vid 6.30-tiden påföljande morgon.

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis i likhet med tingsrätten att det inte kan anses klarlagt att M.A. vid anställningens början tog del av de ordningsregler som gäller på hotellet. H.N. har uppgett att M.A. när denne hämtade de ytterligare två vinflaskorna hos honom i baren yttrade ungefär ”Om A.H. får veta det här, får jag sparken”. H.N. har vidare berättat att han talade om för M.A. att denne inte fick göra så men att han inte handgripligen försökte hindra honom. A.H. har berättat att hon – efter det att hon erhållit kännedom om att M.A. vid ett tidigare tillfälle druckit vin med gästerna – tagit upp saken med honom samt att M.A. därefter enligt hennes uppfattning var fullt medveten om att man inte fick agera som han hade gjort. A.H. och G.W. har samstämmigt uppgivit att det var klart utsagt från hotellets sida att personalen inte fick förtära alkohol på hotellet eller ens vistas på arbetsplatsen på sin fritid samt att en anställd med så lång anställningstid som M.A. inte kan ha undgått att känna till dessa regler. Mot bakgrund av det anförda gör arbetsdomstolen bedömningen att det får anses klarlagt att M.A. var medveten om att hans handlande stod i uppenbar strid med de ordningsregler som gällde på hotellet.

Frågan är då om M.A:s överträdelse av ordningsreglerna givit bolaget anledning att genast skilja honom från anställningen.

I denna del har bolaget anfört följande. Hotellbranschen är underkastad samhällets kontroll samt är påpassad i media. Inte minst gäller detta frågor som rör hanteringen av alkohol. I branschen har förekommit vissa problem med koppleriverksamhet. Det bör noteras att Grand Hôtel Saltsjöbaden anses hålla yppersta världsklass inom den globala hotellnäringen. Det är för hotellet av synnerlig vikt att bibehålla sitt goda renomme. En förutsättning för detta är att strikta ordningsregler uppställs och iakttas. Hotellrummet utgör ett område som gästen ensam disponerar över. Det mest klandervärda i M.A:s beteende har varit hans drickande av alkohol tillsammans med gästen på dennas hotellrum. Han har dessutom tillbringat natten där. Bolagets uppfattning är att M.A. genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden som arbetstagare.

M.A. har gjort gällande att han under sina år i branschen på kontinenten inte kommit i kontakt med regler som de ifrågavarande. Han har vitsordat att han känt till att han inte får bjuda en gäst på alkohol under arbetstid. Han har dock inte haft anledning att tro att samma regler gällde efter arbetstidens slut. Någon kränkning av hotellgästen har inte förekommit i det aktuella fallet, eftersom det varit hennes vilja att han skulle komma upp till hotellrummet och dricka vin tillsammans med henne. Han skulle naturligtvis ha följt reglerna, om han känt till deras existens. Det finns i och för sig utrymme att medge att viss misskötsamhet från hans sida föreligger i den aktuella situationen men denna är inte så allvarlig att den utgör grund för ett avskedande. Arbetsgivaren har inte lidit någon skada och inte heller har risken för skada varit stor.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Allmänt sett kan sägas att en hotellgäst befinner sig i en utsatt position under sin vistelse på hotellet i så måtto att vederbörande tillbringar natten i okänd miljö utanför sitt eget hem. Gästen kan göra anspråk på att det förhyrda hotellrummet är en plats där man kan känna sig trygg och säker. Enligt domstolens mening får det anses vara en förutsättning för att en sådan trygghet skall kunna upprätthållas att anställda inte – såvitt ej tjänsten påkallar annat – bereder sig tillträde till hotellrummet. Man kan vidare inte bortse från vad bolaget har anfört i fråga om alkoholhantering och koppleriverksamhet. Hotellets särskilda karaktär av förstaklasshotell måste tillmätas avsevärd betydelse. Utan att någon särskild anledning förelegat har M.A. sent på kvällen sökt upp en hotellgäst i dennas hotellrum. Han har medfört vin som han olovligen tagit i bistrons bar och låtit sig bjudas in på rummet. På rummet har han i gästens sällskap under natten förtärt en betydande mängd vin samt har kvarstannat över natten. Det inträffade föranledde hotellgästen att påföljande morgon klaga över M.A:s uppträdande. Hotellgästens klagomål, som gällde säkerhets- och integritetsfrågor, var så allvarliga att bolaget hade anledning att vidta omedelbara åtgärder. Avgörande för domstolens ställningstagande är att M.A. genom sitt handlande på ett flagrant sätt bröt mot hotellets ordningsregler och mot vad som allmänt sett ålegat honom som anställd.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att M.A. grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Slutsatsen blir att bolaget haft fog för att avskeda honom. M.A:s i tingsrätten förda talan kan följaktligen inte vinna bifall.

Vid denna utgång i målet skall M.A. utge ersättning för bolagets rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i arbetsdomstolen. Bolaget har i arbetsdomstolen uppgett sig vara redovisningspliktigt avseende mervärdesskatt. Utgiften avseende mervärdesskatt beträffande rättegångskostnaderna i tingsrätten kan därför inte anses utgöra en kostnad för bolaget. Därmed skall inte ersättning till bolaget för rättegångskostnaden i tingsrätten utgå såvitt den avser denna utgift.

U.H. har i egenskap av biträde enligt rättshjälpslagen åt M.A. yrkat ersättning med tillhopa 18 977 kr, varav 18 067 kr för arbete i 18 timmar och 910 kr för tidsspillan. Det yrkade beloppet får anses skäligt.

Domslut

1. Med upphävande av tingsrättens domslut, utom såvitt avser punkten 2 första meningen, avslår arbetsdomstolen M.A:s talan.

2. M.A. skall ersätta Saltsjöbadens Hotellaktiebolag för dess rättegångskostnader vid tingsrätten med trettiotvåtusensjuhundrasextiosex (32 766) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 22 februari 1996 till dess betalning sker.

3. M.A. skall ersätta Saltsjöbadens Hotellaktiebolag för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tjugofyratusenfyrahundranittio (24 490) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Ersättning till U.H. för det biträde enligt rättshjälpslagen han lämnat M.A. i arbetsdomstolen fastställes till artontusenniohundrasjuttiosju (18 977) kr, varav 18 067 kr för arbete och 910 kr för tidsspillan. Mervärdesskatt ingår med 3 795 kr.

Dom 1996‑12‑18, målnummer B‑42‑1996

Ledamöter: Hans Stark, Henrik Sahlin och Thomas Fredén (ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Carl-Johan Karlson

BILAGA

Tingsrättens dom torsdagen den 22 februari 1996

[ Ledamöter : Staffan Peterson, Yvonne Hållstrand och Helga Hullmann ]

BAKGRUND

M.A., som tidigare hade varit verksam i restaurangbranschen innan han kom till Sverige i maj månad 1986, anställdes den 3 november 1986 av Saltsjöbadens Hotellaktiebolag som diskare på Grand Hotell Saltsjöbaden (hotellet). Han kunde då inte tala svenska utan kommunicerade till en början bl a på italienska och serbokroatiska. Efter att en kortare tid ha arbetat som diskare tjänstgjorde han sedan 1987 som servitör. Han var under en tid facklig förtroendeman på hotellet men avsade sig enligt egen uppgift det uppdraget under hösten 1994.

Från 1993 tjänstgjorde han som servitör i hotellets bistro. I anslutning till bistron finns en bar med tillhörande sittplatser. Arbetsfördelningen mellan baren och bistron är den att servitören beställer drycker av den baransvarige som slår in försäljningen i kassan (bongar) och lämnar ut dryckerna till servitören. I arbetsuppgifterna som servitör ingår även att vid behov servera gäster på hotellrummet, s k roomservice.

Den 2 november 1994 tjänstgjorde M.A. som servitör i bistron. I baren arbetade H.N. som baransvarig. Under kvällen kom M.A. i kontakt med två av bistrons gäster, en 50-årig kvinna och hennes son. Efter sitt arbetspass slut rekvirerade M.A. en flaska vin från H.N. i baren. Flaskan bongades inte in. M.A. tog med sig vinflaskan till kvinnans och sonens rum där de tre drack av vinet.

Senare på kvällen/natten hämtade M.A. ytterligare två flaskor vin från H.N. i baren och tog upp dem till rummet. Inte heller dessa flaskor bongades in. M.A. övernattade i hotellrummet. När den kvinnliga gästen vaknade på morgonen hade M.A. redan lämnat rummet. Kvinnan framförde klagomål i hotellreceptionen över M.A:s uppträdande.

Den 4 november 1994 erhöll M.A. varsel om avsked och den 20 december 1994 avskedades han formellt. I en skriftlig motivering, aktbil. 6, till avskedandet anförde bolaget bl a:

M.A. (bistroservitör) har 941102 serverat en kvinnlig gäst och hennes son i bistron. Kvinnan bodde på hotellet tillsammans med sin son för att fira sin 50-års dag.

- - - - - –

Kvinnan påstår sig vara sexuellt utnyttjad av M.A. då ett samlag genomfördes under natten enligt henne. Sonen sov i en av sängarna i rummet. Under alla förhållanden har kvinnan och M.A. haft sexuellt umgänge. M.A. stannade på hotellrummet till (ca) kl. 07.00.

Kvinnan ifrågasatte den anställdes beteende och hotade med att gå till pressen med historien.

M.A. har dessutom vid ett närliggande tidigare tillfälle fått en muntlig varning från restaurangchefen då han efter sitt arbete stannade kvar i bistron och drack vin tillsammans med gäster.

H.N. erhöll den 15 november 1994 en skriftlig varning för att ha varit delaktig i att en arbetskamrat tog med sig tre flaskor vin från baren utan att bonga in dessa i hotellets redovisningssystem.

YRKANDEN

M.A. har yrkat att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom utge:

A. allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta å detta belopp enligt 6 § räntelagen räknat från dagen för delgivning av stämningen den 27 april 1995 intill dess full betalning sker;

B. ekonomiskt skadestånd med 167 481 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 februari 1996 till dess full betalning sker avseende förlorade inkomster, inklusive ob-tillägg och semesterersättning från och med den 20 december 1994 fram till dagen för huvudförhandling den 1 februari 1996;

C. om tingsrätten skulle finna saklig grund för uppsägningen ha förelegat allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 april 1995 till dess full betalning sker;

D. under samma förutsättning som under C ovan ekonomiskt skadestånd på grund av löneförlust med 82 558 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 maj 1995 vilket datum motsvarar fem månader från avskedandet till dess full betalning sker; samt

E. att tingsrätten i domen särskilt skall förbehålla M.A. rätten att framledes i särskild process yrka ytterligare ekonomiskt skadestånd för förlorade inkomster efter den 1 februari 1996.

Bolaget har bestritt käromålet i dess helhet men har vitsordat yrkade kapitalbelopp samt ränteberäkningen i och för sig.

För det fall tingsrätten skulle finna att det inte förelegat saklig grund för vare sig avskedande eller uppsägning har bolaget under B vitsordat ett allmänt skadestånd om 60 000 kr såsom skälig ersättning för den kränkning M.A. lidit av. Bolaget har emellertid yrkat att detta belopp skall jämkas. Bolaget har vitsordat beräkningen av det ekonomiska skadeståndet som skälig i och för sig.

För det fall tingsrätten skulle finna att det inte förelegat grund för avskedande av M.A. men att det däremot funnits saklig grund för uppsägning, har bolaget vitsordat ett allmänt skadestånd under punkt C uppgående till 20 000 kr. Bolaget har yrkat att det beloppet skall jämkas. Bolaget har som ekonomiskt skadestånd under punkt D vitsordat att M.A. enligt 11 § LAS är berättigad till lön under fem månaders uppsägningstid.

Bolaget har medgivit det särskilda förbehållet som med tillämpning av 39 § LAS skall begränsas till sammanlagt 24 månadslöner.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR och GRUNDER

Parterna har till stöd för sin talan åberopat följande omständigheter:

M.A.

Han har blivit avskedad utan att ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren och vad bolaget anfört mot honom utgör inte ens saklig grund för uppsägning. Han är därför berättigad till såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. Skulle saklig grund för uppsägning anses ha förelegat är han likväl på grund av avskedandet berättigad till såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. Han har förorsakats löneförlust enligt yrkandena.

Han kan inte påminna sig att någonsin ha sett den skriftliga introduktionshandlingen. Skulle han ha fått den när han började anställningen hade han ändock inte förstått vad den innehöll eftersom han inte kunde någon svenska alls vid den tiden. Han har inte heller senare sett den på arbetsplatsen. Han har inte fått någon information om att han inte fick vistas på arbetsplatsen på fritiden eller ta ett glas efter arbetstiden med någon oaktat vem denne är eller ens besöka arbetsplatsen på fritiden. Däremot kände han efter en tillsägelse från arbetsledaren till att man inte fick dricka något på sin arbetstid. Han har inte heller tidigare någonsin i sin mångåriga verksamhet i restaurangbranschen kommit i kontakt med sådana regler som bolaget hävdar.

Det är riktigt att han tidigare fått en tillsägelse från A.H. angående förtäring av alkohol tillsammans med gäster. Vid en större sammankomst ville en av gästerna visa sin uppskattning av hans servicesinne under sammankomsten och bjöd honom på ett glas mindre mängd alkohol. Han berättade själv om detta för A.H. den efterkommande måndagen eftersom han uppskattade att ha blivit positivt uppmärksammad av gästerna. A.H. blev något sur och tillhöll honom att han inte fick göra så. Han har heller inte upprepat detta. Han har i övrigt inte fått någon anmärkning eller tillsägelse under sin tid hos bolaget. Han uppfattade inte heller A.H:s tillsägelse som en varning.

Den ifrågavarande kvinnliga gästen ville bli bjuden på en drink vid bordet. Han avböjde men föreslog att han skulle bjuda henne på en drink i baren efter arbetstid. Hon föreslog i stället att han skulle komma till hennes rum. Så blev det också bestämt. Han lånade en flaska vin vid 22.30 tiden av H.N. från baren och senare strax före 24-tiden ytterligare två flaskor. Han kände inte till att H.N. inte fick låna ut vin till kolleger. Han avsåg först att betala flaskorna. H.N. föreslog i stället att han skulle köpa vin på systembolaget och ersätta lånet med, vilket skulle ha kostat ca 180 kr. Han valde i stället att dagen därpå betala flaskorna, ca 700 kr. Det är möjligt att det var ett visst oväsen i rummet eftersom kvinnan och hennes son kom i ordväxling vid något tillfälle.

Det var meningen att han skulle ha åkt hem till sig men sista möjligheten för kvällen att ta sig hem var förbi och han övernattade i stället på en soffa i hotellrummet.

Bolaget

I första hand har det förelegat grund för uppsägning enligt 18 § 1 st lagen om anställningsskydd eftersom M.A. genom sitt agerande kvällen/natten den 2 november 1994 grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. I andra hand har det i vart fall förelegat saklig grund för uppsägning enligt 7 § 1 st lagen om anställningsskydd på grund av samma agerande och förhållanden som hänför sig till M.A. personligen.

Som grund för jämkning av yrkandet i första hand om allmänt skadestånd åberopas att M.A. själv i hög grad har medverkat till den uppkomna situationen. Därtill erhåller han ett stort ekonomiskt skadestånd.

Som grund för jämkning av yrkandet i andra hand om allmänt skadestånd görs gällande att det skulle te sig stötande om M.A. skulle erhålla sådant skadestånd mot bakgrund av att han själv bär skuld till det inträffade, att detta hans agerande trots allt inneburit grund för uppsägning och att han därtill erhåller ekonomiskt skadestånd motsvarande lön under uppsägningstiden.

Oavsett en straffrättslig bedömning av händelsen har M.A. och H.N. olovligen förfogat över bolagets egendom. Vinflaskorna har inte bongats. Ett sådant förfarande är helt oacceptabelt från bolaget sida. Det är väsentligt att personalen är pålitlig vid hantering av spritdrycker. M.A:s tilltag strider också mot de rättsliga regler om hantering av alkohol som bolaget har att iaktta. Den baransvarige H.N. saknar befogenhet att låta annan personal köpa eller låna bolagets alkoholhaltiga drycker. H.N., som för sin del råkade i en svår situation mellan M.A. och sin arbetsgivare, kunde inte handgripligen hindra M.A. utan försökte övertala denne att inte låna vinet men M.A. tog ändå vid två tillfällen sammanlagt tre flaskor.

Det finns skriftliga regler för hur personal skall uppträda efter arbetstid. M.A. har känt till dessa. Enligt reglerna har det förelegat och föreligger förbud för anställda att föra ut bolagets egendom eller konsumera bolagets egendom på arbetsplatsen. Det är väsentligt för bolaget att personalens hantering av alkoholhaltiga drycker sker på ett korrekt sätt. Förutom att värdet på egendomen riskerats har M.A:s förfarande att olovligen tillgripa egendom från bolaget allvarligt rubbat förtroendet för M.A. från bolaget sida och han har grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Hans uppträdande utgör som sådant i allt fall saklig grund för uppsägning.

M.A. har vidare agerat klandervärt genom att mot bestämmelserna umgås med en hotellgäst nattetid med alkoholförtäring. Det ställes extra krav på de anställda att uppträda korrekt. Det finns också regler för hur personalen skall uppträda efter arbetstid.

I en informationsskrift, som varje nyanställd får, anges det att det är en självklarhet att inte vistas i arbetsutrymmena när man inte arbetar. Till arbetsutrymmen räknas förutom kök och matsal även andra allmänna utrymmen som hotellrum. Bolagets personal tjänstgör även kvällstid med bl a betjäning med mat och dryck på rummen, s k roomservice. En anställd får alltså inte uppehålla sig på arbetsplatsen på sin fritid. Han eller hon får för övrigt inte utan tillstånd ens äta som gäst i restaurangen. Hotellrummen får den anställde självklart endast beträda i tjänsten. M.A:s förfarande att bryta mot ordningsreglerna gav också upphov till störningar från hotellrummet.

Även i avsaknad av skriftliga regler finns det enligt sedvänja och praxis regler som säger att hotellgästers rum inte får beträdas annat än i tjänsten.

M.A:s uppträdande kvällen och natten den 2/3 november har skadat hotellets anseende. Hotellet är ett första klass hotell. Det är väsentligt att hotellgästerna är trygga i sina rum och personalen har inget där att göra.

A har genmält att det inte föreligger några skäl som skulle kunna motivera jämkning av yrkat skadestånd.

BEVISNING

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat introduktionshandlingar för nyanställda.

Som muntlig bevisning har A åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran, varvid han vidhållit vad han sakframställningsvis anfört, samt vittnesförhör med H.N.

Bolaget har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med H.N., med restaurangchefen A.H. samt med hotelldirektören G.W.

DOMSKÄL

Det är ostridigt mellan parterna att M.A. tagit sammanlagt tre vinflaskor från baren som stod under H.N:s ansvar. Det är också ostridigt att H.N. varken krävde betalning för flaskorna eller registrerade uttaget i redovisningssystemet. Det är vidare ostridigt att M.A. tillbringade natten tillsammans med två hotellgäster i ett av hotellrummen som disponerades av dessa. M.A:s uppgift att han dagen efter erlade betalning för flaskorna har inte motsagts.

Tingsrätten drar inte någon straffrättslig slutsats av hur M.A:s handlande skall bedömas. Annat är inte visat än vad M.A. själv uppgivit, nämligen att han avsett att ersätta flaskorna med likadana som han själv skulle köpa till systembolagspris men att han kvällen därpå valde att i stället betala vinet till bolaget till det pris restaurangen debiterade sina gäster.

Som bolaget framhållit måste det vara väsentligt för dess verksamhet att alkoholhanteringen sköts enligt fastställda interna och offentligrättsliga regler, inte minst för att vederbörliga alkoholstillstånd inte skall äventyras. Det är också givet att det för ett företag i hotellbranschen är av vital betydelse att inte behöva riskera tillstånden på grund av en anställds beteende eller att verksamheten av samma orsak faller i vanrykte hos kundkretsen. Vad som framkommit i målet visar att det varit berättigat för bolaget att ta det inträffade med allvar.

Enligt bolaget har M.A. liksom alla nyanställda tillhandahållits en informationsskrift, som innehåller bl.a. följande förhållningsregler:

När det gäller in- och utpassering så är det självklart att Du varken inför rusdrycker eller droger, eller för ut saker som tillhör Grand Hotell Saltsjöbaden.

En annan självklarhet är att Du inte vistas i arbetsutrymmena när Du inte jobbar.

Förhöret med A.H. visar emellertid att det inte varit ovanligt att anställda lånade eller köpte ut varor av bolaget. A.H. har till exempel för sin del vittnat om att hon själv inte så sällan både lånat och köpt ut cigaretter från bolaget utan att det har ansetts som något anmärkningsvärt. Cigarettlånen kan såvitt de avser de ekonomiska värdena inte anses skilja sig särskilt mycket från värdet av tre vinflaskor. Reglerna i informationsskriften har alltså inte fått någon fullständig efterföljd ens hos arbetsledare.

M.A. har under sanningsförsäkran hävdat att han inte fått del av de skriftliga instruktioner som bolaget påstått. Det har inte motsagts av bolaget att M.A. när han tillträdde anställningen inte kunde tala eller läsa svenska och därför ändå inte hade förstått bolagets regler även om dessa skulle ha överlämnats till honom. Bolaget har inte heller på annat sätt lyckats klarlägga att M.A. fått del av instruktionerna.

M.A. har emellertid själv uppgivit att han har en lång erfarenhet av branschen. Det kan inte ha undgått M.A. att bolaget tillämpat uttalade eller outtalade regler för verksamheten och att vissa är ganska självklara för att gästernas integritet inte skall kränkas.

Det kan konstateras att M.A. redan tidigare hade fått klart för sig det olämpliga i att umgås med gäster under arbetstid. Han har själv berättat om att restaurangchefen A.H. blivit upprörd när hon erfarit att han hade förtärt en mindre mängd alkohol tillsammans med en gäst och sagt ifrån att sådant inte fick ske oavsett vad som föranledde det. Bolaget har hävdat att M.A. på grund av det inträffade fick en varning medan M.A. enligt vad han uppgivit under förhöret endast uppfattade det som en tillsägelse som han sedan rättat sig efter. Tingsrätten finner det inte visat att bolaget meddelat M.A. en varning eller en sådan tillsägelse som kan karaktäriseras som en varning eller i övrigt levt upp till det krav på tydlighet som måste ställas på en arbetsgivare i situationer av detta slag. Inte heller kan av tillsägelsen i sig dras den slutsatsen att den avsett även umgänge med gäster efter arbetstid.

H.N. har vittnat om att han visste att han handlade felaktigt när han passivt lät M.A. ta flaskorna och att M.A. för honom hade kommenterat lånet med att om A.H. skulle få reda på det skulle han nog få sparken. Uttalandet visar att M.A. varit medveten om det klandervärda i lånet av vinflaskorna. Det måste också ha stått klart för honom att det kunde anses som opassande att han som anställd vid hotellet uppsökte en hotellgäst på hennes rum. M.A. har uppträtt olämpligt. Hans agerande kan dock inte anses vara av så allvarlig art att det innebär ett grovt åsidosättande av åliggandena gentemot arbetsgivaren. Skäl för avskedande har således inte förelegat.

Vad beträffar frågan huruvida saklig grund för uppsägning har förelegat gör tingsrätten följande bedömning.

Enligt fast praxis hos arbetsdomstolen i mål av förevarande karaktär krävs av en arbetsgivare som önskar säga upp en arbetstagare på grund av misskötsamhet att arbetsgivaren först gör tillräckliga ansträngningar för att komma tillrätta med de uppkomna problemen. Detta har senast slagits fast i arbetsdomstolens dom nr 10 för 1996.

Det har inte framkommit något som ger vid handen att bolaget vidtagit någon åtgärd för att tillrättavisa M.A. eller förmå honom att ändra sitt uppträdande i avseenden som var väsentliga för bolaget. I stället har bolaget endast och omedelbart vidtagit åtgärder för att genast avsluta hans anställning.

Eftersom bolaget inte fullgjort sina skyldigheter i ovannämnda hänseenden har det inte förelegat saklig grund för uppsägning.

M.A. är således berättigad till skadestånd. Vad först rör det allmänna skadeståndet finner tingsrätten M.A. skäligen tillgodosedd med det av bolaget vitsordade beloppet 60 000 kr. Skäl för att detta belopp skulle jämkas har inte visats föreligga.

Bolaget har vitsordat yrkandet om ekonomiskt skadestånd i sig. M.A:s yrkande i detta avseende skall bifallas.

Bolaget skall till staten utge ersättning för M.A:s rättshjälpskostnader.

M.A:s yrkande om förbehåll att begära ytterligare skadestånd har antecknats även i protokollet men föranleder på grund av rättskraftsreglerna i 17 kapitlet rättegångsbalken inget tingsrättens vidare yttrande.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förpliktar bolaget att till M.A. utge dels sextiotusen (60 000) kr såsom allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 april 1995 till dess betalning sker och dels etthundrasextiosjutusenfyrahundraåttioen (167 481) kr såsom ekonomiskt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 februari 1996 till dess betalning sker.

2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Holmberg med fyrtiofyratusensjuhundrasextiofem (44 765) kr varav 42 930 kr för arbete, 1 730 kr för tidsspillan och 105 kr för utlägg. Bolaget skall ersätta staten dess kostnad för M.A:s allmänna rättshjälp.