: : : :

AD 1996 nr 132

Sammanfattning :

Enligt en protokollsanteckning i kollektivavtal för anläggningsbranschen kan inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt överenskommelse om anställning för viss tid träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst 6 månader. Enligt en annan protokollsanteckning i avtalet övergår en avtalad anställning till tillsvidareanställning i den verksamhet där arbetstagaren är anställd, om anställningen fortsätter efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört.

Målet rör två arbetstagare, vilkas anställningar kom att fortsätta efter den vid anställningstillfället avtalade tiden. Tvisten gäller frågan om deras anställningar därmed har övergått till tillsvidareanställningar. I tvisten uppkommer följande frågor:

1) Var arbetstagarna anställda för viss tid i avtalets mening?

2) Är det en förutsättning för att anställningarna skall kunna övergå till tillsvidareanställningar att arbetstagarna var sysselsatta inom nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsprojekt?

3) Var arbetstagarna faktiskt sysselsatta inom nyproduktion eller större reparations- eller ombyggnadsprojekt?

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Enligt en protokollsanteckning i kollektivavtal för anläggningsbranschen kan inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt överenskommelse om anställning för viss tid träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst 6 månader. Enligt en annan protokollsanteckning i avtalet övergår en avtalad anställning till tillsvidareanställning i den verksamhet där arbetstagaren är anställd, om anställningen fortsätter efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört.

Målet rör två arbetstagare, vilkas anställningar kom att fortsätta efter den vid anställningstillfället avtalade tiden. Tvisten gäller frågan om deras anställningar därmed har övergått till tillsvidareanställningar. I tvisten uppkommer följande frågor:

1) Var arbetstagarna anställda för viss tid i avtalets mening?

2) Är det en förutsättning för att anställningarna skall kunna övergå till tillsvidareanställningar att arbetstagarna var sysselsatta inom nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsprojekt?

3) Var arbetstagarna faktiskt sysselsatta inom nyproduktion eller större reparations- eller ombyggnadsprojekt?

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 150/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6privat arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

SAF

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

LO

 [] [ skiljaktig ] *

LO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Anförda rättsfall ( 3 st. ) : AD 1981 nr 152 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1990 nr 53 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 67

Rättsfall som hänvisar till AD 1996 nr 132 ( 1 st. ): AD 1999 nr 30

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Byggnadsarbetareförbundet att ersätta Byggentreprenörerna för rättegångskostnader med sammanlagt etthundratrettiosjutusentrehundratrettiosex (137 336) kr, varav 125 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det sammanlagda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 26 599 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1996 nr 132 ) :

AD 1996 nr 132

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Byggnadsarbetareförbundet mot Byggentreprenörerna och Skanska Väst Aktiebolag i Skövde

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Michaël Koch, Marianne Jenryd (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Christer Måhl, Ulf E. Nilsson, Olof Nordenfelt, Göte Larsson (skiljaktig) och Gunnar A. Karlsson (skiljaktig).

Sekreterare : Erik Mosesson

AD 1996 nr 132    Dom den 4 december 1996 – Direktstämt mål

Sökord : Anläggningsavtalet | Automatisk övergång till anställning tills vidare | Kollektivavtal | Moms | Protokollsanteckning | Rättegångskostnader | Tidsbegränsad anställning

Rättsfall : AD 1981 nr 152 | AD 1990 nr 53 | AD 1993 nr 67

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggentreprenörerna och Skanska Väst Aktiebolag i Skövde

Mellan Byggentreprenörerna (som tidigare kallades Byggförbundet) och Svenska Byggnadsarbetareförbundet gäller kollektivavtal, det s.k. anläggningsavtalet. Som bilaga A 1 till avtalet finns intaget Avtal om anställningsskydd 1988 (anställningsskyddsavtalet). Det senare avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

ANSTÄLLNINGSAVTALET, § 3 – 5

Tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin.

§ 3 Anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i § 4 och 5. Träffas i annat fall ett sådant avtal, kan arbetstagaren på det sätt som anges i § 32 få domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare.

- - - - –

§ 4 Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst 6 månader under 2 år, om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer än 3 månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå från anställningen med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren har fyllt 65 år.

Protokollsanteckningar till § 4.1:

Anställning enligt punkt 1 ovan får, vad gäller anställning för ”viss tid” och ”visst arbete”, endast ske enligt följande:

1. Överenskommelse om anställning för ”viss tid” eller ”visst arbete” inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst 6 månader. Arbetsgivare som står i begrepp att anställa arbetstagare för viss tid eller visst arbete bör på förhand informera berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation härom. Sådan information skall dock alltid lämnas snarast möjligt efter det att sådan överenskommelse träffats.

Om upprepade sådana anställningar sammanlagt pågått mer än 8 månader under de senaste 12 månaderna övergår den avtalade anställningen i tillsvidareanställning i den verksamhet (turordningsområde/turordningsenhet) där han tidigare varit anställd.

Anmärkning till protokollsanteckning 1:

Vilka objekt som skall omfattas av begreppet ”större reparations- och ombyggnadsobjekt” fastställes av arbetsgivare och berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation. Vägledande skall härvid vara om objektet är sådant att arbetets organisation och produktionsförhållanden är likartade med de förhållanden som råder inom nyproduktionen.

2. Om arbetsgivare i särskilda fall önskar träffa överenskommelse med arbetstagare om anställning för ”viss tid” eller ”visst arbete” för längre tid än ovan sagts, skall överenskommelse träffas med lokal facklig organisation härom.

3. Fortsätter anställning efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört övergår den avtalade anställningen till tillsvidareanställning i den verksamhet (turordningsområde/turordningsenhet) där han är anställd.

4. Avtal om tidsbegränsad anställning (”kortvarigt arbete”) kan, utöver vad som ovan sagts, ingås för kortvarig anställning där det inte är meningsfullt att träffa avtal om tillsvidareanställning, dock längst för en tid om 1 månad.

§ 5 Avtal får även träffas om tidsbegänsad provanställning - - –

- - - - –

§ 10 Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara skriftlig.

- - - - –

§ 13 För både arbetsgivare och arbetstagare gäller en minsta uppsägningstid av 1 månad.

Om en arbetstagare vid uppsägningstillfället har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst 12 månader under de senaste 2 åren, eller, såvitt avser arbetstagare som fyllt 45 år, 6 månader under de senaste 12 månaderna, har arbetstagaren rätt till en uppsägningstid av

- - - - –

6 månader vid fyllda 45 år.

§ 27

a Innan arbetsgivaren vidtager någon av nedanstående åtgärder, skall förhandling enligt MBL 11–14 § ske.

1. Uppsägning på grund av arbetsbrist.

- - - - –

§ 32 Ett anställningsavtal, som har tidsbegränsats i strid mot § 3 första stycket, skall förklaras gälla tills vidare på yrkande av arbetstagaren.

- - - - –

Skanska Väst Aktiebolag (i det följande kallat Skanska Väst eller bolaget) är medlem i Byggentreprenörerna och är därigenom bundet av anläggningsavtalet och det däri ingående anställningsskyddsavtalet. Bolaget ingår som ett av sju bolag i den s.k. Skanska-koncernen och bedriver verksamhet i bl.a. Skaraborgs län. Under den i målet aktuella tiden bestod bolaget av sju enheter benämnda Bygg Göteborg, Bygg Bostäder, Bygg Storgöteborg, Bygg Norra Bohus-Älvsborg, Bygg Skaraborg, Bygg Södra Älvsborg respektive Väg & Anläggning Väst. I sistnämnda enhet fanns bl.a. en markavdelning, där R.A. var arbetschef.

J.A. och A.L. är medlemmar i Svenska Byggnadsarbetareförbundet (i det följande kallat SBAF eller förbundet). Vårvintern 1993 blev de, i likhet med vad som hade skett under flera år tidigare, av Skanska Väst anställda för arbete inom markavdelningen. Anställningsperioden för dem var, enligt vad som angavs i de skriftliga anställningsbekräftelser som utfärdades i samband med att de började arbeta hos bolaget fr.o.m. den 31 mars 1993 t.o.m. den 1 oktober samma år. Enligt senare träffade överenskommelser mellan bolaget och dem förlängdes dock anställningsperioden för J.A. t.o.m. den 15 oktober 1993 och för A.L. t.o.m. den 8 oktober 1993. J.A. och A.L. var dessutom anställda hos Skanska Väst under senare perioder hösten 1993.

Det har uppkommit tvist mellan parterna i frågan huruvida bestämmelserna i anställningsskyddsavtalet medför att J.A:s och A.L:s anställningar hos Skanska Väst, vilka inleddes vårvintern 1993, har övergått från visstidsanställningar till tillsvidareanställningar. SBAF gör gällande att en sådan övergång har ägt rum och att bolaget därför rätteligen har varit skyldigt bl.a. att iaktta en uppsägningstid om sex månader i förhållande till arbetstagarna. Arbetsgivarparterna å sin sida hävdar att anställningarna inte har övergått till tillsvidareanställningar.

Efter tvisteförhandlingar har SBAF väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och, som talan slutligt bestämts, yrkat att domstolen skall förplikta Skanska Väst att utge dels ekonomiskt skadestånd till J.A. med 72 360 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 1994 tills betalning sker och till A.L. med 71 556 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från samma datum tills betalning sker, dels allmänt skadestånd till envar av arbetstagarna med 15 000 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker. Vidare har SBAF yrkat att bolaget skall förpliktas att utge allmänt skadestånd till förbundet med 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat de yrkade ekonomiska skadestånden som skäliga i och för sig. Vad gäller de allmänna skadestånden har arbetsgivarparterna inte vitsordat något belopp som i sig skäligt. Det sätt på vilket SBAF beräknat ränta har arbetsgivarsidan inte haft någon invändning mot.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Stämning i målet delgavs med Skanska Väst den 13 juli 1995.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SBAF

Några bakomliggande förhållanden

Kollektivavtalsparterna enades år 1988 om ett nytt avtal om anställningsskydd (anställningsskyddsavtalet). Innan det avtalet trädde i kraft var olika former av tidsbegränsade anställningar mycket vanligt förekommande på SBAF:s avtalsområden. Sådana medlemmar i förbundet som var sysselsatta i nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsarbeten jämförbara med nyproduktion var objektsanställda. På anläggningsavtalets område förekom säsongsanställningar. I och med att 1988 års anställningsskyddsavtal trädde i kraft blev tillsvidareanställning den gängse anställningsformen även för byggnadsarbetare. Detta framgår bl.a. av § 3 och § 5 i avtalet.

Sedan anställningsskyddsavtalet hade trätt i kraft var SBAF av den uppfattningen att säsongsanställning var en i princip otillåten anställningsform på byggnadsavtalets och anläggningsavtalets respektive områden, medan arbetsgivarsidan var av motsatt åsikt. Denna tvistefråga aktualiserades första gången år 1989 i samband med att NCC i Norrland anställde några anläggningsarbetare för säsong. Saken ledde till tvist i arbetsdomstolen (domstolens mål nr A 44/90), i vilken Byggförbundet förde en fastställelsetalan. Domstolen avvisade talan, dvs. utan att ha gjort någon materiell prövning av tvistefrågan (se AD 1990 nr 53 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Säsongen 1990 blev frågan åter föremål för tvist. Denna gång var det NCC i Örnsköldsvik som hade anställt arbetstagare för säsong. I den senare tvisten meddelade arbetsdomstolen dom den 7 april 1993 (AD 1993 nr 67). Först genom den domen blev det klarlagt att det var möjligt att säsongsanställa arbetstagare på anläggningsavtalets område, under de förutsättningar som följer av bestämmelserna i anställningsskyddslagen. I tiden före domen – från det att anställningsskyddsavtalet trädde i kraft fram till dess domen meddelades – förelåg alltså osäkerhet om vad som gällde. Under den perioden löste de flesta arbetsgivare saken så, att de tillämpade tillsvidareanställning för all personal inklusive arbetstagare som höll på med säsongsbetonade sysslor. För den arbetstagare som hade sådana sysslor innebar detta att han blev uppsagd från tillsvidareanställningen tämligen omgående efter det att anställningen hade börjat.

Upprinnelsen till tvisten i målet m.m.

De första åren efter det att anställningsskyddsavtalet hade trätt i kraft, nämligen åren 1988 – 1992, tillämpade även Skanska Väst ordningen med tillsvidareanställningar också i fall där arbetstagaren skulle utföra säsongsbetonade sysslor. Inför säsongen 1993 bestämde sig emellertid bolaget för att frångå detta system och valde att i stället begagna sig av tidsbegränsade anställningar. Den 31 mars 1993 – eller med andra ord omkring en vecka innan arbetsdomstolens meddelade den nyssnämnda domen 1993 nr 67 – hölls ett sammanträde mellan å ena sidan Skanska Väst och å andra sidan den av SBAF utsedda MB-gruppen. Vid sammanträdet behandlades bl.a. ett ärende ”angående alternativ anställningsform för personal som nyanställs (viss tidsanställn.)”. Från bolagets sida anfördes vid sammanträdet att det – av vissa, i sammanträdesprotokollet angivna skäl – vid nyanställning inför säsongen borde tillämpas anställningsformen ”visstid”, dvs. att man skulle använda sig av en annan anställningsform än tillsvidareanställning.

Omedelbart efter sammanträdet den 31 mars anställde Skanska Väst ett relativt stort antal arbetstagare, däribland de i målet aktuella anläggningsarbetarna J.A. och A.L. Sålunda blev J.A. och A.L. uppringda av respektive platschefer – B.J. och R.J. – och upplysta om att de kunde börja arbeta någon dag senare. Någon diskussion mellan bolagets företrädare och arbetstagarna om anställningsformen ägde inte rum vare sig vid dessa samtal eller när arbetstagarna sedan faktiskt började arbeta. I anställningsbekräftelsen för J.A. kryssade bolagets personalhandläggare L.E. i en ruta som angav att det var fråga om en tidsbegränsad anställning ”viss tid”; något kryss sattes alltså inte i rutan ”viss säsong”, som i och för sig också fanns i blanketten. Vidare angavs att anställningen gällde fr.o.m. den 31 mars 1993 t.o.m. den 1 oktober samma år. Motsvarande uppgifter om att det var anställning för viss tid och för nämnda period fanns i den anställningsbekräftelse som bolaget upprättade för A.L. Det bör tilläggas att blanketterna var utformade av Skanska Väst självt och undertecknade av dess företrädare L.E. och att de överlämnades till arbetstagarna någon vecka efter det att de hade börjat arbeta hos bolaget. Blanketterna var identiska utom i ett avseende, nämligen att de hade olika rubriker: J.A:s var rubricerad Anställningskort medan A.L:s hade titeln Bekräftelse av anställningsvillkor. De nu nämnda förhållandena visar enligt SBAF:s mening att det mellan Skanska Väst å ena sidan och J.A. och A.L. å den andra kring månadsskiftet mars – april 1993 uttryckligen eller ”tyst” ingicks avtal om visstidsanställning på sex månader, nämligen för perioden april – september det året.

När SBAF:s avdelning 20 fick reda på att Skanska Väst och arbetstagarna hade ingått avtal om anställning på viss tid, påkallade avdelningen lokal tvisteförhandling. Skälet till denna begäran var att man hos avdelningen alltjämt levde i tron att kollektivavtalet förutsatte att all personal var tillsvidareanställd, eller med andra ord att det enligt avtalet inte var tillåtet att ingå avtal om visstidsanställning. Den lokala tvisteförhandlingen genomfördes den 11 juni 1993. I protokollet från förhandlingen antecknades som faktiska omständigheter bl.a. att bolaget vid sammanträdet med MB-gruppen den 31 mars hade informerat gruppen om att anställningsformen ”visstid” borde tillämpas inför säsongen och att muntlig information hade lämnats den 26 mars till SBAF:s dåvarande avdelningsordförande i Skövde, A.F. Parterna enades inte vid den lokala förhandlingen. Den 19 oktober och den 8 november 1993 ägde central tvisteförhandling rum. Även i protokollet från den förhandlingen angavs som faktiska omständigheter att bolaget hade tillämpat anställningsformen ”visstid” vid nyanställningar fr.o.m. år 1993. Vid den centrala förhandlingen anförde Byggförbundet bl.a. att bolaget hade haft rätt att anställa ett femtiotal arbetare på ”viss tid”. Inte heller vid denna förhandling kunde parterna nå enighet i tvistefrågan. Likväl fördes saken inte vidare till domstol.

Som framgått hade det i anställningsbekräftelserna angetts att J.A:s och A.L:s anställningar skulle bestå ”t.o.m.” den 1 oktober 1993. Anställningarna kom dock att förlängas, nämligen t.o.m. den 15 oktober för J.A:s del och t.o.m. den 8 samma månad för A.L:s del. Sålunda varade visstidsanställningarna längre tid än sex månader och kom därför, i enlighet med protokollsanteckningarna 1 och 3 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet, att automatiskt övergå till tillsvidareanställningar. – Även om det inte har någon rättslig relevans i målet, kan det här inskjutas att J.A:s och A.L:s anställningar sedermera kom att förlängas ytterligare år 1993, nämligen fr.o.m. den 25 oktober t.o.m. den 19 november och fr.o.m. den 22 t.o.m. den 24 november (J.A.) respektive fr.o.m. den 21 oktober t.o.m. den 10 december (A.L.).

J.A:s och A.L:s visstidsanställningar pågick alltså längre tid än sex månader. Därför påkallade SBAF:s avdelning 20 tvisteförhandling i frågan om anställningarna hade övergått till tillsvidareanställningar. Lokal sådan förhandling ägde rum den 7 december 1993 och den 12 januari 1994. Vid denna gjorde avdelningen gällande att J.A:s och A.L:s anställningar hade övergått till tillsvidareanställningar. I protokollet antecknades som faktiska omständigheter att arbetstagarna hade anställts hos bolaget den 31 mars 1993 på ”viss tid”. I protokollet från den centrala tvisteförhandlingen den 12 april och den 8 juni 1994 angavs som faktiska omständigheter att J.A. och A.L. hade tidsbegränsade anställningar för ”viss tid”. Parterna nådde inte enighet vid förhandlingarna.

På sätt nyss beskrivits gav arbetsgivarsidan vid de olika tvisteförhandlingarna uttryck för att J.A. och A.L. var anställda hos Skanska Väst på viss tid år 1993. Motsvarande uppgift, att anställningsformen var viss tid, lämnade bolaget till A.L. i en lönespecifikation för perioden den 19 augusti – den 1 september 1993. I lönespecifikationer avseende åren 1994 och 1995 däremot angav bolaget att anställningsformen för A.L:s del då var ”viss säsong”. Och i den anställningsbekräftelse som J.A. fick från bolaget för år 1995 kryssade bolagets företrädare i rutan ”viss säsong”. Även i en lönespecifikation till J.A. år 1995 uppgav bolaget att det var fråga om anställningsformen ”viss säsong”. Sammantaget visar det nu anförda att man också hos Skanska Väst upprätthöll en distinktion mellan anställningsformerna ”viss tid” å ena sidan och ”viss säsong” å den andra.

SBAF:s grunder för talan i målet

SBAF hävdar att J.A. och A.L. våren 1993 av Skanska Väst anställdes på viss tid. Av protokollsanteckning 1 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet följer att överenskommelse om anställning för viss tid eller visst arbete kan träffas i de fall där anställningen beräknas pågå högst sex månader. Enligt protokollsanteckning 3, den s.k. stupstocksregeln, övergår den avtalade anställningen till en tillsvidareanställning i den verksamhet där arbetstagaren är anställd, om anställningen fortsätter efter det att denna rätteligen skulle ha upphört.

Av reglerna i protokollsanteckningarna 1 och 3 följer således att en anställning på viss tid automatiskt övergår till en tillsvidareanställning, om visstidsanställningen pågått längre tid än sex månader. Detta gäller enligt SBAF:s mening oavsett om arbetstagarna har anställts för arbete i nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt eller om de har anställts för andra slags uppgifter. Redan det förhållandet att – som i detta fall – en arbetstagare har varit anställd på viss tid och denna anställning har pågått längre tid än sex månader medför alltså enligt förbundets åsikt att anställningen har övergått till en tillsvidareanställning.

I och för sig är det möjligt att förlänga den sexmånadersfrist som enligt protokollsanteckning 1 i princip gäller vid anställningar för viss tid och visst arbete. Att en sådan förlängning kan ske följer av protokollsanteckning 2. En överenskommelse om dylik förlängning skall träffas med den lokala fackliga organisationen, dvs. SBAF:s avdelning. MB-gruppen är alltså inte behörig att ingå överenskommelse i en sådan fråga. Någon överenskommelse av sådant slag träffades ej vad gällde J.A:s och A.L:s anställningar.

Eftersom J.A:s och A.L:s anställningar hos Skanska Väst år 1993 hade övergått till tillvidareanställningar, var bolaget skyldigt dels att använda sig av skriftform vid uppsägning av anställningarna (§ 10 i anställningsskyddsavtalet), dels att iaktta avtalsenlig uppsägningstid, nämligen sex månader (§ 13 i avtalet), dels att förhandla enligt medbestämmandelagen innan uppsägning vidtogs (§ 27 a i avtalet). Skanska Väst följde inte dessa avtalsregler. Bolaget är därför pliktigt att till J.A. och A.L. utge ekonomiskt skadestånd för förlorad inkomst avseende uppsägningstiden och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Skanska Väst är vidare skyldigt att utge allmänt skadestånd till SBAF, eftersom bolaget underlät att förhandla enligt § 27 a anställningsskyddsavtalet.

Arbetsgivarparterna

Kollektivavtalsregleringen och innebörden av denna

De i målet aktuella reglerna i 1988 års anställningsskyddsavtal om tidsbegränsad anställning har sin bakgrund i följande. Tidigare var objektsanställning den dominerande anställningsformen vid nyproduktion på husbyggnadsområdet. SBAF ansåg att denna anställningsform inte borde finnas kvar. Efter hot om lagstiftning mot objektsanställningarna och efter förhandlingar i mitten av 1980-talet fick SBAF gehör för sin uppfattning, och sålunda enades parterna år 1988 om ett nytt anställningsskyddsavtal. Genom avtalet utmönstrades anställningsformen objektsanställning, och i stället blev tillsvidareanställning huvudregel på området. Emellertid gav det nya anställningsskyddsavtalet vissa möjligheter att träffa avtal om tidsbegränsad anställning. Detta blev ett slags substitut till den slopade objektsanställningsformen.

Vid de förhandlingar mellan parterna som sålunda ledde fram till nya regler om anställningsformer diskuterades endast husbyggnadssidan, dvs. byggnadsavtalets område. SBAF gjorde gällande bl.a. att tillsvidareanställning skulle vara huvudanställningsform inom byggnadsindustrin, men avtal om anställning för viss tid och visst arbete kunde – enligt vad förbundet inledningsvis anförde – få träffas i vissa fall på objekt inom nyproduktionen, om arbetet beräknades pågå högst fyra månader. Om i dessa fall av anställning för viss tid eller visst arbete anställningen översteg fyra månader, skulle anställningen övergå till en tillsvidareanställning, menade förbundet. Vad åter gällde anställning för tillfällig arbetsanhopning såväl som övriga tidsbegränsade anställningar, ansåg SBAF liksom arbetsgivarparten att de dåvarande reglerna kunde behållas oförändrade. Detta innebar bl.a. att de regler om säsongsanställning som hade funnits sedan år 1974 överfördes oförändrade till 1988 års anställningsskyddsavtal.

Vad beträffar de diskussioner som ledde fram till bl.a. protokollsanteckning 1 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet bör vidare följande nämnas.

Parterna hade olika syn i frågan hur långvariga de tidsbegränsade anställningarna skulle få vara, om de tilläts i och för sig. Arbetsgivarsidan förordade möjligheten att anställa för tolv månader medan som nyss angetts SBAF utgick från att tiden borde begränsas till fyra månader. Slutligen enades parterna om att det skulle vara möjligt att vid nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt anställa för viss tid, vilken dock som huvudregel inte fick överstiga sex månader. Den sålunda överenskomna sexmånadersfristen var i och för sig en för nyproduktion extremt kort tid, men fristen skall ses mot bakgrund av att huvudregeln enligt anställningsskyddsavtalet 1988 var att arbetstagare skulle anställas tills vidare; att anställa för viss tid eller visst arbete blev ett komplement till tillsvidareanställning.

Efter krav från arbetstagarsidan infördes vidare den s.k. stupstocksregeln, som återfinns i protokollsanteckning 3 till § 4 punkten 1. Stupstocksregeln är en på den svenska arbetsmarknaden extremt hård bestämmelse sett från arbetsgivarsynpunkt: i vissa fall övergår en tidsbegränsad anställning med automatik till en tillsvidareanställning. Det bör emellertid understrykas att stupstocksregeln är tillämplig endast vid anställningar på viss tid eller visst arbete inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt, alltså de tidsbegränsade anställningar som protokollsanteckning 1 rör. Om det däremot inte är fråga om nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt, är stupstocksregeln över huvud taget inte tillämplig. Det kan för övrigt nämnas att SBAF i en stämningsansökan i ett annat, sedermera förlikt mål vid arbetsdomstolen (mål nr A 232/94) har gett uttryck för samma synsätt, alltså att stupstocksregeln är tillämplig endast vid nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt.

Vad gäller det i protokollsanteckning 1 använda uttrycket ”större reparations- och ombyggnadsobjekt” bör följande tilläggas. Som följer av anmärkningen till protokollsanteckning 1 skall arbetsgivare och berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation fastställa vad som omfattas av begreppet. Också detta utgör en förutsättning för att stupstocksregeln i protokollsanteckning 3 skall vara tillämplig. Information om att bestämmelserna har denna innebörd har SBAF självt lämnat i skriftlig rådgivning till sina fackliga förtroendemän.

För bedömningen av tvisten i förevarande mål finns det enligt arbetsgivarsidan även skäl att beakta vissa andra omständigheter. I det föregående har nämnts att de förhandlingar som ledde till 1988 års anställningsskyddsavtal tog sikte på husbyggnadssidan, dvs. byggnadsavtalets område. Förhandlingarna om anläggningsavtalet och om vägavtalet fördes efter tillkomsten av de nya reglerna i byggnadsavtalet. För att regelsystemet skulle bli lika avtalsområdena emellan fördes många regler, som i stort sett gällde endast på husbyggnadssidan, över från byggnadsavtalet till anläggningsavtalet och till vägavtalet, trots att reglerna egentligen inte var direkt tillämpliga på andra områden än byggnadsavtalets. Exempel på det nu sagda utgör de i målet omtvistade bestämmelserna i § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet och protokollsanteckningarna 1 och 3 till den bestämmelsen. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att avtalsparterna hade nyproduktion av hus för ögonen när de kom överens om bestämmelserna i § 4 punkten 1 med protokollsanteckningar.

På anläggningsavtalets område förekommer både grövre anläggningsarbeten och s.k. markytearbeten. I och för sig kan det förekomma nyproduktion även på anläggningsavtalets fält, t.ex. vid uppförande av dammar, broar e.d. Med markytearbeten avses emellertid – som följer av arbetsdomstolens dom 1993 nr 67 – sådana arbetsuppgifter som typiskt sett är av säsongsbetonad natur. Markytearbeten är aldrig nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt i den mening som åsyftas i anställningsskyddsavtalet.

Reglerna i § 4 punkten 1 med därtill hörande protokollsanteckningar är av normerande natur; det gäller även stupstocksregeln. För den händelse arbetstagarsidan vill föra talan när den anser att det är fråga om en otillåten visstidsanställning, skall detta ske enligt reglerna i § 32 i anställningsskyddsavtalet. Arbetstagarsidan har alltså att i ett sådant fall begära domstols förklaring att anställningsavtalet skall gälla tills vidare. I sammanhanget önskar arbetsgivarparterna nämna att det av domen AD 1981 nr 152 [ Zeteo ] [ Karnov ] följer att det inte är tillåtet att utan uttryckligt och direkt stöd i kollektivavtal så att säga ytterligare inskränka en redan inskränkt anställningsform, dvs. en tidsbegränsad anställning.

Av rättsfallet AD 1981 nr 152 [ Zeteo ] [ Karnov ] kan man enligt arbetsgivarsidan vidare utläsa att även en i tiden bestämd anställning kan vara en anställning för viss säsong. Att det t.ex. i ett anställningsbevis anges att en arbetstagare har anställts för viss, i beviset specificerad tid hindrar alltså inte att arbetstagaren anses vara anställd för viss säsong. Vidare är det numera, genom arbetsdomstolens dom 1993 nr 67, klarlagt att det är tillåtet att tillämpa säsongsanställning på de avtalsområden som är reglerade mellan Byggentreprenörerna och SBAF, t.ex. på anläggningsavtalets område. Det är till fyllest att arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om att anställningen är tidsbegränsad; någon ytterligare precisering är arbetsgivaren inte skyldig att göra gentemot arbetstagaren.

Organisationen inom Skanska Väst

Skanska-koncernen är det största byggföretaget i Sverige. Verksamheten drivs genom sju bolag. Svarandebolaget i detta mål, Skanska Väst, har sin verksamhet i Göteborgs och Bohus län, i Älvsborgs län och i Skaraborgs län. Verksamheten är indelad i avdelningar, vilka i sin tur är indelade i arbetschefsområden. Hos Skanska Väst fanns det i vart fall under den i målet aktuella perioden en särskild markavdelning, som utgjorde en del av enheten Väg & Anläggning Väst. Markavdelningen svarade för utförandet av markytearbeten. I förhållande till bolaget i övrigt hade markavdelningen egen organisation, egen ledning och eget resultatansvar. Avdelningen utförde arbeten som underentreprenör åt dels Skanskas byggnadsavdelningar, dels andra byggbolag utanför Skanska-koncernen. Arbetschefen R.A. var ansvarig för de i målet ifrågavarande markytearbetena. Platschef gentemot den i målet aktuelle anläggningsarbetaren J.A. var B.J. För den andre anläggningsarbetare som målet gäller, A.L., var R.J. platschef.

J.A:s och A.L:s anställningar, m.m.

J.A. och A.L. har alltsedan första hälften av 1980-talet varit anställda hos Skanska Väst för att inom dess markavdelning utföra markytearbeten under sommarsäsong. Sommarsäsongen 1993 utgjorde inget undantag därvidlag. Den säsongen utförde de alltså samma slags arbetsuppgifter som de hade sysslat med åren dessförinnan och sedermera har hållit på med åren 1994, 1995 och 1996. Samtliga år har arbetsuppgifterna bestått i plantering av buskar, matjordsarbeten, ytschaktning, grävning för kablar, plattsättning, anläggning och skötsel av gräsytor samt grusarbeten m.m. Markytearbetena verkställs under sommarsäsong, dvs. under den tid av året när beställare vill ha sådana arbeten utförda och väderlekssituationen är lämplig för dylika arbeten. Detta innebär i sin tur att Skanska Väst inte kunnat eller kan sysselsätta t.ex. J.A. och A.L. under vintersäsong. Bolaget måste därför på något sätt se till att avsluta deras anställningar till den tidpunkt när sommarsäsongen är över.

J.A. och A.L. hade säsongsanställningar under de första år på 1980-talet när de var anställda hos Skanska Väst. Genom 1988 års anställningsskyddsavtal blev dock som framgått tillsvidareanställning huvudregel även på anläggningsavtalets område, varför Skanska Väst tillsvidareanställde J.A. och A.L. vart och ett av åren 1988 – 1992. Eftersom de skulle arbeta endast med säsongsbetonade uppgifter, nödgades bolaget att inför vintersäsongen varje år säga upp dem från tillsvidareanställningarna. Med hänsyn till uppsägningstidens längd måste uppsägningarna verkställas ganska snart efter det att tillsvidareanställningarna hade inletts, och bolaget var skyldigt att primärförhandla med MB-gruppen innan uppsägningarna kunde göras.

Att ha de arbetstagare som skulle syssla endast med säsongsbetonade arbeten tillsvidareanställda var sålunda förenat med vissa olägenheter sett från bolagets synpunkt. Fr.o.m. år 1993 övergick därför bolaget till att använda tidsbegränsade anställningar för de arbetare som skulle tilldelas sådana sysslor. Om denna förändring informerades SBAF:s avdelningsordförande i slutet av februari 1993, och frågan berördes även vid ett sammanträde i MB-gruppen den 31 mars 1993. Sålunda angavs vid sammanträdet att bolaget fortsättningsvis skulle använda sig av – som det uttrycktes i protokollet från sammanträdet – anställningsformen ”visstid” vid nyanställningar inför säsongen 1993. För såväl fackföreningen som J.A., A.L. och övriga arbetstagare i motsvarande situation stod det fullkomligt klart att det var fråga om nya anställningar inför just sommarsäsongen 1993, dvs. att bolaget skulle anställa arbetarna för en i tiden begränsad säsong och att anställningarna skulle pågå i första hand under en sexmånadersperiod; detta innebar att man återgick till det system som hade gällt före år 1988.

Vid sammanträdet i MB-gruppen den 31 mars nådde parterna inte enighet. Därpå följde en lokal tvisteförhandling den 11 juni. Då hävdade SBAF:s lokalavdelning att bl.a. J.A. och A.L. var tillsvidareanställda och inte anställda för viss tid. När central tvisteförhandling genomfördes den 19 oktober och den 8 november 1993 förklarade SBAF att förbundet inte visste vilken typ av anställning det rörde sig om, men att det under alla förhållanden var fel att använda anställningsformen viss tid, eftersom det inte var utrett att någon annan anställningsform än tillsvidareanställning skulle kunna tillämpas. SBAF tillade att de arbetsuppgifter som år 1993 hade utförts med visstidsanställda arbetare inte hade skilt sig från de uppgifter som man hade sysslat med under tidigare år när arbetarna var tillsvidareanställda. Enligt SBAF skulle bolaget ha träffat överenskommelse med MB-gruppen om vilken anställningsform som fick tillämpas. Eftersom bolaget hade använt sig av tidsbegränsade anställningar trots att så inte var tillåtet, hade – menade förbundet vidare – arbetstagarna blivit tillsvidareanställda. Arbetsgivarsidan hävdade häremot att arbetsuppgifterna var av säsongsbetonad karaktär och att det var fråga om säsongsanställningar.

Redan den 23 november 1993 påkallade SBAF:s avdelning 20 på nytt lokal tvisteförhandling, som kom att äga rum den 7 december 1993 och den 12 januari 1994. Vid förhandlingen då påstod arbetstagarsidan att J.A:s och A.L:s anställningar hade övergått till tillvidareanställningar, eftersom anställningstidens längd hade överstigit sex månader. Vid central tvisteförhandling den 12 april och den 8 juni 1994 hävdade SBAF att J.A. och A.L. hade ingått avtal om visstidsanställningar samt att anställningarna hade övergått till tillsvidareanställningar enligt § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet med därtill hörande protokollsanteckningar. Arbetsgivarparten vidhöll att arbetstagarna hade varit anställda för viss säsong.

Efter denna redogörelse för tvisteförhandlingarna går arbetsgivarsidan över till att något ytterligare beskriva J.A:s och A.L:s anställningar år 1993.

Under förberedelsen i målet har SBAF antytt att J.A. och A.L. var sysselsatta i nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt på vissa arbetsplatser, nämligen i Töreboda och i Moholm (J.A.) samt i Skara (A.L.). Arbetsgivarsidan tillbakavisar påståendet; J.A:s och A.L:s arbetsuppgifter på de av förbundet angivna arbetsplatserna skilde sig inte på något sätt från de uppgifter som de utförde i övrigt. Det bör betonas att J.A. och A.L. i samtliga fall arbetade inom markavdelningen och under dess ledning. Avdelningens verksamhet var som redan angetts på olika sätt skild från den som bolagets byggavdelningar sysslade med: den hade eget resultatansvar och egna chefer, men även löneformer och anställningsformer som var annorlunda än byggsidans. Dessutom var anläggningsavtalet tillämpligt på de markytearbeten som arbetarna vid markavdelningen utförde, medan ett annat kollektivavtal – byggnadsavtalet – gällde för byggnadsavdelningarna och deras arbetare.

Den 1 oktober 1993 fanns det alltjämt vissa arbetsuppgifter av säsongsbetonad natur som man kunde utföra inom markavdelningen. Från bolagets sida hade man därför i enlighet med § 28 i anställningsskyddsavtalet ett samråd med MB-gruppen, varefter bestämdes bl.a. att J.A:s och A.L:s anställningar skulle fortsätta en à två veckor. Sedan J.A:s och A.L:s sålunda förlängda anställningar hade avslutats, var de arbetslösa en kortare period. Senare i oktober ingick de emellertid nya avtal om anställning hos bolaget, då avseende perioderna den 25 oktober – den 5 november (J.A.) respektive den 21 oktober – den 12 november (A.L.). Dessa återanställningar av J.A. och A.L. behandlades vid ett sammanträde i MB-gruppen den 1 november 1993. I varje fall vid denna tid var bolaget överens såväl med J.A. och A.L. själva som med MB-gruppen om att stupstocksregeln inte var tillämplig på deras anställningar. En tillämpning av den regeln hade nämligen inneburit att J.A. och A.L. blivit tillsvidareanställda efter det att de tidsbegränsade anställningarna löpte ut den 1 oktober 1993.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet, m.m.

Arbetsgivarparterna hävdar sammantaget följande. Mellan å ena sidan Skanska Väst och å andra sidan J.A. och A.L. ingicks vårvintern 1993 anställningsavtal om arbete för viss tid (den 31 mars – 1 oktober 1993) avseende markytearbeten, eller med andra ord säsongsbetonade sysslor. Anställningarna utgjorde inte sådana anställningar för viss tid som avses i anställningsskyddsavtalets § 4 punkt 1. Enligt överenskommelse med arbetstagarna själva och efter godkännande av MB-gruppen förlängdes dessa anställningar med en à två veckor. Om anställningarna skulle anses ha gällt viss tid, var stupstocksregeln likväl inte tillämplig i förevarande situation, eftersom det inte var fråga om nyproduktion eller sådana större reparations- och ombyggnadsobjekt som det talas om i protokollsanteckning 1 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet. J.A:s och A.L:s anställningar övergick således inte till tillsvidareanställningar. Härav följer att SBAF saknar fog för sin talan i målet.

Arbetsgivarparterna vitsordar att Skanska Väst i och för sig inte följde bestämmelserna i § 10, § 13 och § 27 a i anställningsskyddsavtalet och att det således föreligger brott dessa bestämmelser, om J.A:s och A.L:s anställningar bedöms ha övergått till tillsvidareanställningar i enlighet med vad SBAF har påstått.

SBAF

Möjligheten enligt anställningsskyddsavtalet att anställa för viss tid eller visst arbete är avsedd att tillämpas inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt. Om detta är parterna ense. De i målet centrala bestämmelserna ger emellertid inte enligt sin ordalydelse uttryck för att det är endast visstidsanställningar inom nyproduktion och större reparations- och ombyggnadsobjekt som övergår till tillsvidareanställning när sexmånadersfristen har överskridits. Enligt SBAF:s uppfattning finns det ingen anledning att ta ställning i frågan huruvida J.A. eller A.L. skall anses ha varit sysselsatta inom nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt hos Skanska Väst år 1993. SBAF önskar dock framhålla att förbundet bestrider att nyproduktion är identiskt med byggande av hus.

Ett avtal om anställning för viss tid gäller som sådant i vart fall till dess det angrips enligt bestämmelserna i § 32 och § 34 i anställningsskyddsavtalet, jfr § 3 samma avtal. Det sagda avser även ett avtal om anställning för viss tid som har ingåtts trots att en sådan anställningsform inte har varit tillåten enligt bestämmelserna i § 4 i anställningsskyddsavtalet. Arbetstagarsidan har i föreliggande fall inte använt sig av reglerna i § 32 och § 34 anställningsskyddsavtalet, dvs. man har inte begärt prövning av frågan om det i och för sig var tillåtet att inför säsongen 1993 anställa J.A. och A.L. för viss tid. I målet har SBAF i stället valt att utgå från – eller om man så vill acceptera – att J.A. och A.L. de facto var visstidsanställda hos Skanska Väst.

Arbetsgivarparterna har gett en oriktig beskrivning av SBAF:s ståndpunkt under tvisteförhandlingarna i det att de har påstått att förbundet då sade att J.A. och A.L. var tillsvidareanställda. Det rätta förhållandet är att SBAF anförde att arbetstagarna skulle ha varit tillsvidareanställda, men förbundet konstaterade att de faktiskt var visstidsanställda. Den omständigheten, att J.A. och A.L. accepterade bolagets erbjudanden om tidsbegränsade anställningar som lämnades till dem under senhösten 1993, visar ingalunda att arbetsgivarsidan och arbetstagarparterna då var överens om att stupstocksregeln inte var tillämplig. Det rådde tvärtom tvist i den frågan. En annan sak är att J.A. och A.L. juridiskt sett hade en skyldighet att acceptera anställningserbjudandena, eftersom de i likhet med andra skadelidande måste försöka begränsa den skada de hade åsamkats till följd av bolagets kollektivavtalsbrott.

Domskäl

J.A. och A.L. anställdes år 1993 av Skanska Väst för arbete vid dess markavdelning. Anställningstiden bestämdes ursprungligen till perioden april – september men kom sedermera att förlängas t.o.m. den 15 oktober respektive den 8 oktober 1993. Anställningarna kom därmed att pågå under mer än sex månader i följd. J.A. och A.L. var senare under hösten 1993 anställda hos bolaget för ytterligare tid.

I målet föreligger tvist främst i frågan huruvida anställningarna övergick från tidsbegränsade anställningar till tillsvidareanställningar i enlighet med den s.k. stupstocksregeln i anställningsskyddsavtalet. SBAF:s ståndpunkt är att sådan övergång ägde rum medan arbetsgivarparterna bestrider att stupstockregeln är tillämplig i den i målet aktuella situationen.

Stupstocksregeln innebär att en visstidsanställning som fortsätter efter det att anställningen rätteligen skulle ha upphört övergår till tillsvidareanställning. Parterna i målet är oense i flera frågor rörande stupstocksregelns tillämplighet i detta fall. Det är för det första tvistigt om J.A. och A.L. över huvud taget var anställda på viss tid. För den händelse det har rört sig om visstidsanställningar uppkommer den mellan parterna tvistiga frågan om det är en förutsättning för stupstockregelns tillämplighet att det är fråga om en sådan visstidsanställning som avser nyproduktion eller liknande. Om den frågan besvaras jakande, uppkommer slutligen frågan om det på J.A:s och A.L:s nu aktuella arbetsplatser har varit fråga om nyproduktion eller liknande.

Vilken form av anställning avtalades mellan bolaget och arbetstagarna?

SBAF har i målet gjort gällande att J.A. och A.L. vårvintern 1993 ingick avtal med Skanska Väst om visstidsanställning. Arbetsgivarsidans ståndpunkt i frågan om anställningsformen är att det inte var fråga om visstidsanställningar utan om ett slags säsongsanställningar som avsåg viss tid.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på den nu beskrivna tvistefrågan finns det anledning att anmärka följande. Den i målet centrala frågeställningen är om den s.k. stupstocksregeln i protokollsanteckning 3 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet är tillämplig på J.A:s och A.L:s anställningar. Parterna är ense om att stupstocksregeln inte gäller i fall då en arbetstagare har blivit anställd för säsong. En första förutsättning för bifall till SBAF:s talan i målet är därför att J.A. och A.L. inte bedöms ha blivit anställda för säsong år 1993.

Om de anställningsavtal som ingicks mellan Skanska Väst på ena sidan och J.A. och A.L. på den andra sidan har följande framkommit genom förhören under sanningsförsäkran med arbetstagarna själva och genom vittnesförhören med platscheferna B.J. och R.J.

Liksom under tidigare år blev J.A. och A.L. strax före säsongen 1993 uppringda av respektive platschef, som meddelade att arbetet för säsongen skulle sätta i gång någon dag senare. Vid dessa samtal förde man inte någon diskussion om anställningsformen. J.A. och A.L. började därefter att arbeta hos bolaget. Inte heller då fördes frågan om anställningsform på tal mellan parterna. Efter några dagar eller någon vecka fick arbetstagarna var sitt anställningsbevis, som hade utfärdats av bolagets handläggare i personalfrågor, L.E. Det blev inte heller vid överlämnandet av bevisen någon diskussion om anställningsformen.

I de aktuella anställningsbevisen finns bl.a. ett avsnitt rubricerat Anställningsform. Däri finns bl.a. en ruta med rubriken Tidsbegränsad anställning, vilken i sin tur innehåller rutor för ”visst arbete”, ”viss tid”, ”viss säsong”, ”provanställning”, ”praktik” respektive ”annan se anv.” I anställningsbevisen har kryss satts i rutan för viss tid. Bevisen är undertecknade av L.E. Också i en annan blankett som L.E. fyllt i har det angetts att J.A. och A.L. var anställda för viss tid år 1993 genom att kryss har satts i rutan ”Visstidsanställning avslutad”. Det kan tilläggas att anteckningar som gjorts i protokoll från tvisteförhandlingar liksom de uppgifter som bolaget har angett i handlingar efter år 1993 ger intrycket att även bolaget ansåg att de anställningsavtal som ingicks vårvintern 1993 avsåg visstidsanställningar.

Arbetsgivarparterna har emellertid gjort gällande att det för såväl arbetstagarna själva som SBAF:s avdelning stod klart att anställningarna år 1993 avsåg säsong och att den omständigheten att det avtalades en viss tid för anställningarna inte hindrar att det rättsligt sett var fråga om säsongsanställningar.

Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte råda något tvivel om att i varje fall SBAF:s avdelning inför säsongen 1993 var på det klara med att bolaget avsåg att det året anställa arbetare för begränsad tid och således inte – såsom hade skett åren 1988 – 1992 – tills vidare. Det kan synas mera tveksamt om bolagets avsikt stod klar även för J.A. och A.L. innan de mottog anställningsbevisen från bolaget. Detta saknar emellertid betydelse för bedömningen av den nu aktuella tvistefrågan. Det råder nämligen inget tvivel om att varken avdelningen eller arbetstagarna insåg eller borde ha insett att bolagets ståndpunkt var att anställningsavtalen avsåg just säsongsanställning. Med tanke bl.a. på att J.A. och A.L. var tillsvidareanställda under åren 1988 – 1992 kan inte heller det förhållandet att de anställdes för utförande av säsongsbetonade sysslor föranleda någon annan bedömning i anställningsformsfrågan. Det bör tilläggas att varken kollektivavtalstexten eller utredningen i målet ger något belägg för att det vid sidan av anställningsformerna viss tid respektive viss säsong skulle finnas utrymme för något slags mellanform av dessa anställningsformer.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att J.A. och A.L. i enlighet med vad som angetts i deras anställningsbevis får anses ha blivit anställda av Skanska Väst för viss tid år 1993. Dessa anställningar varade – efter förlängning – fr.o.m. april månad t.o.m. den 15 oktober respektive den 8 oktober 1993. Domstolen bortser här och i det följande från de anställningsperioder som inföll senare under hösten 1993, eftersom SBAF har förklarat att dessa inte ligger till grund för talan i målet.

På vilka visstidsanställningar är stupstocksregeln tillämplig?

Som har antytts i det föregående är parterna i målet oense om räckvidden av den i målet aktuella stupstocksregeln.

Arbetsgivarparternas synsätt i frågan låter sig sammanfatta på följande sätt. Samtliga bestämmelser i protokollsanteckningarna till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet tar sikte på anställningar för viss tid eller visst arbete inom nyproduktion eller vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt. Som följer av anmärkningen till protokollsanteckning 1 är det en förutsättning för tillämpning av bl.a. stupstocksregeln att arbetsgivaren och berörd MB-grupp e.d. har fastställt vad som skall omfattas av begreppet ”större reparations- och ombyggnadsobjekt”. Om det i ett annat fall förekommer visstidsanställning, kan detta visserligen strida mot avtalet, men bestämmelserna i protokollsanteckningarna, däribland stupstocksregeln, är likväl inte tillämpliga.

SBAF:s uppfattning i denna fråga kan sammanfattas enligt följande. Oavsett om det i och för sig var förenligt med anställningsskyddsavtalet att anställa J.A. och A.L. för viss tid, innebär regleringen i protokollsanteckningarna 1 och 3 att visstidsanställningarna övergick till tillsvidareanställningar, eftersom visstidsanställningarna pågick längre tid än sex månader. Det saknar betydelse om arbetstagarna anställdes för arbete inom nyproduktion eller vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt. I och för sig kan det träffas ett avtal om visstidsanställning för längre tid än sex månader, men detta förutsätter en överenskommelse med den lokala fackliga organisationen i enlighet med föreskriften i protokollsanteckning 2. Någon sådan överenskommelse föreligger inte. Den omständigheten att arbetstagarsidan hade kunnat angripa visstidsanställningarna genom att enligt § 32 i anställningsskyddsavtalet få domstols förklaring att avtalet skulle gälla tills vidare hindrar inte att visstidsanställningarna övergick till tillsvidareanställningar enligt stupstocksregeln i protokollsanteckning 3.

I fråga om avtalsparternas avsikt med de omtvistade bestämmelserna består utredningen i målet i allt väsentligt av förhör upplysningsvis med nuvarande ordföranden i SBAF O.B. och med direktören i Byggentreprenörerna B.M., vilka var med bl.a. vid de förhandlingar som ledde fram till anställningsskyddsavtalet år 1988. Inför arbetsdomstolen har de uppgett bl.a. följande.

O.B.: Mellan kollektivavtalsparterna fanns det vid avtalsförhandlingarna år 1988 en arbetsgrupp vari han själv och B.M. ingick. Han själv var underställd den dåvarande ordföranden i SBAF, Å.W., medan B.M. var underställd förhandlingschefen i Byggförbundet, H.S. – Vid avtalsförhandlingarna diskuterade parterna frågan om och i så fall för hur lång tid företagen skulle få visstidsanställa arbetstagare. SBAF krävde att tillsvidareanställning skulle vara den gängse anställningsformen på hela byggnadsområdet. Skälet till att förbundet likväl ansåg sig kunna acceptera visstidsanställning i vissa fall var att Byggförbundet sade att det hos företagen fanns ett behov av att så att säga överbrygga toppar i produktionen. När det gällde den maximala tiden för visstidsanställning var SBAF:s utgångsbud fyra månader medan Byggförbundets var tolv månader. Parterna kunde till slut enas om att visstidsanställning fick pågå i som huvudregel maximalt sex månader, en tid som för övrigt var kopplad till den längsta uppsägningstiden enligt avtalet, sex månader. För att inte visstidsanställningsformen skulle kunna missbrukas, t.ex. på så sätt att företagen använde sig av s.k. rullande visstidsanställningar, satte man i avtalet upp ”staket” kring denna form av anställning. – När en arbetstagare anställs på t.ex. anläggningsavtalets område skall denne tillsvidareanställas, om det inte är fråga om nyproduktion e.d. – Reglerna i protokollsanteckning 1 till § 4 punkten 1 är tillämpliga vid anställningar för viss tid och anställningar för visst arbete. Visstidsanställning får enligt avtalet komma i fråga vid nyproduktion och vid vissa större reparations- och ombyggnadsarbeten. Dessutom är det tillåtet att träffa avtal om tidsbegränsad anställning i de fall som nämns i protokollsanteckning 4, nämligen vid s.k. kortvarigt arbete som varar längst en månad. Stupstocksregeln i protokollsanteckning 3 innebär följande. Om en arbetstagare har anställts för viss tid men arbetar längre tid än vad som sålunda har avtalats, blir han automatiskt tillsvidareanställd. Regeln gäller generellt, dvs. för alla visstidsanställningar. Vid avtalsförhandlingarna 1988 talades det inte om att stupstocksregeln ej gällde i vissa fall av visstidsanställning.

B.M.: Vid SBAF:s kongress år 1985 beslutade förbundet att verka för att tillsvidareanställning infördes på byggnadsområdet. Objektsanställning var då den dominerande anställningsformen på byggnadsavtalets område men inte på anläggningsavtalets. Saken fördes fram bl.a. vid avtalsförhandlingar med Byggförbundet, men någon ändring kom inte till stånd. Av en promemoria hösten 1987 från Arbetsmarknadsdepartementet framgick att regeringen avsåg att genom lagstiftning se till att objektsanställningarna upphörde per den 1 juli 1988. Mot den bakgrunden inledde Byggförbundet och SBAF avtalsförhandlingar kring årsskiftet 1987 – 1988. Vid dessa förhandlingar diskuterades ett tjugotal frågor, däribland den som förevarande mål handlar om. Avtalsparterna diskuterade bl.a. om det även fortsättningsvis skulle vara tillåtet att anställa arbetstagare för viss tid och visst arbete. SBAF ansåg inledningsvis att sådan anställning skulle kunna pågå högst fyra månader, medan Byggförbundets utgångsläge var tolv månader. I februari 1988 överlämnade Byggförbundet ett skrivet förslag till SBAF genom dess ordförande Å.W. Förslaget innebar bl.a. att visstidsanställning skulle kunna pågå sju månader. I förslaget gjorde Å.W. vissa anteckningar angående bl.a. det som sedermera blev protokollsanteckningarna till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet. Å.W. skrev ”fem eller sex månader” samt ”om upprepade sådana anställningar pågått mer än åtta månader under den senaste tolvmånadersperioden övergår” etc. Sedan Byggförbundet hade fått del av dessa synpunkter, beaktades dessa och ett nytt förslag överlämnades till Å.W. Parterna uppdrog därpå till en arbetsgrupp bestående av bl.a. B.M. och O.B. att närmare utforma ett nytt anställningsskyddsavtal. Gruppen sammanträdde i början av mars 1988 och utarbetade det nya avtalet. – Under sommaren och hösten 1988 möttes B.M. och O.B. vid flera tillfällen för att diskutera meningsskiljaktigheter angående det nya anställningsskyddsavtalet. Vid ett möte den 7 september framförde B.M. att det inte bara på byggnadsavtalets utan även på anläggningsavtalets område kunde förekomma nyproduktion. O.B. medgav då att den uppfattningen stämde överens med avtalstexten. Den 26 september träffades man igen, och denna gång var även förhandlingschefen i Byggförbundet, H.S., och ordföranden i SBAF, Å.W., med. Å.W. förklarade vid det tillfället att parterna inte hade diskuterat frågan huruvida nyproduktion på anläggningsavtalets område skulle falla in under bestämmelsen i protokollsanteckning 1 och att SBAF därför inte kunde svara ja eller nej på frågan. – Reglerna i protokollsanteckningarna 1 – 3 är tillämpliga endast vid visstidsanställningar och anställningar för visst arbete som gäller nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt. Något annat har aldrig diskuterats avtalsparterna emellan. För den händelse en arbetsgivare och en arbetstagare i något annat fall har kommit överens om t.ex. visstidsanställning är denna anställningsform visserligen felaktig sett från anställningsskyddsavtalets synpunkt, men stupstocksregeln i protokollsanteckning 3 är inte tillämplig i en sådan situation. Det nu sagda ligger i linje med att SBAF ville ”gaffla in” de situationer i vilka anställning för viss tid eller visst arbete skulle vara tillåtet, nämligen vid nyproduktion och liknande. Ur arbetsgivarsidans synvinkel var det för övrigt vid avtalsförhandlingarna 1988 angeläget att få ”lättnader” inom nyproduktionen o.d., men det var inte lika viktigt på anläggningsavtalets område, eftersom det där redan fanns många tillsvidareanställda. Även själva uppbyggnaden av bestämmelserna i anställningsskyddsavtalet stödjer arbetsgivarsidans tolkning av de omtvistade bestämmelserna.

Av det anförda framgår att parterna genom anställningsskyddsavtalet år 1988 införde tillsvidareanställning som huvudanställningsform på bl.a. byggnadsavtalets och anläggningsavtalets respektive områden. Enligt de då införda bestämmelserna får tidsbegränsad anställning förekomma endast i fall som anges i § 4 jämte protokollsanteckningar och i § 5 anställningsskyddsavtalet (den senare paragrafen handlar om provanställning och är utan intresse i tvisten). Den i § 4 punkten 1 angivna möjligheten att anställa för viss tid m.m. hade sin grund i att arbetsgivarsidan ville ge företagen möjlighet att anställa för viss tid i samband med produktionstoppar, ett önskemål som SBAF ansåg sig kunna tillmötesgå.

Av O.B:s och B.M:s uppgifter framgår att parterna vid förhandlingarna inte diskuterade det närmare tillämpningsområdet för stupstockregeln. Någon gemensam partsavsikt om att stupstocksregeln skulle kunna tillämpas utanför området för nyproduktion och vissa reparations- och ombyggnadsobjekt kan mot den bakgrunden inte anses ha förelegat när parterna träffade anställningsskyddsavtalet.

Med anledning av vad som framkommit av förhören finns det anledning att göra vissa allmänna konstateranden rörande avtalsregleringen. Anställningsskyddsavtalet är som framgått uppbyggt så att tillsvidareanställning är huvudanställningsform. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i vissa fall som anges i § 4 och i § 5. Om det i annat fall träffas ett avtal om anställning för begränsad tid, kan arbetstagaren på det sätt som anges i § 32 få domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare.

Möjligheterna att träffa avtal om anställning för viss tid eller visst arbete enligt § 4 punkten 1 är kringskurna genom de förhållandevis betydande begränsningar som anges i protokollsanteckningarna till § 4 punkten 1. Genom dessa begränsningar – som består i bl.a. stupstocksregeln – har arbetstagarsidan getts vissa garantier för att t.ex. visstidsanställning inte tillämpas på ett sätt som enligt arbetstagarsidan skulle innebära ett missbruk av anställningsformen i fall då denna anställningsform i och för sig är tillåten enligt anställningsskyddsavtalet.

Om en arbetsgivare och en arbetstagare har ingått avtal om tidsbegränsad anställning trots att ett sådant avtal inte är tillåtet enligt vare sig § 4 eller § 5 i anställningsskyddsavtalet, är det enskilda anställningsavtalet i och för sig inte ogiltigt. Å andra sidan kan i dessa fall arbetstagarsidan utverka domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare. På detta sätt uppnår arbetstagarsidan ett skydd även i de fall där ett enskilt avtal om visstidsanställning har träffats trots att anställningsskyddsavtalet inte medger vare sig visstidsanställning eller någon annan form av tidsbegränsad anställning.

Enligt arbetsdomstolens mening kan man mycket väl tänka sig en ordning som innebär att det även i de sist angivna situationerna skulle vara möjligt att tillämpa stupstocksregeln. Det skulle ju vara en fördel för arbetstagaren att anställningen övergår till en tillsvidareanställning enligt stupstocksregeln utan att han måste vända sig till domstol för att utverka en förklaring om att anställningen gäller tills vidare. Emellertid måste det framhållas att stupstocksregeln kom till just för att parterna enades om att i vissa fall tillåta anställningar för viss tid och visst arbete. Regeln skulle säkerställa att dessa anställningar inte missbrukades. Det måste mot den bakgrunden sägas vara följdriktigt att stupstocksregeln är tillämplig endast i fråga om sådana anställningar som motiverade regelns tillkomst. Något avgörande argument kan detta dock inte anses vara.

Det hittills anförda ger inte tillräcklig vägledning för bestämmande av avtalets innebörd i det omtvistade hänseendet. Mot denna bakgrund inställer sig frågan vilkendera partssidas uppfattning i tvisten som kan anses ha stöd i avtalstexten. Det finns därvid anledning att vid prövningen först granska den systematiska uppbyggnaden av de aktuella delarna av avtalstexten, främst protokollsanteckningarna till § 4 punkt 1.

Protokollsanteckningarna inleds med ett slags ingress enligt vilken anställning enligt § 4 punkt 1 ovan, vad gäller anställning för viss tid och visst arbete, endast får ske ”enligt följande”. Uttryckssättet ger vid handen att det är enbart i de i protokollsanteckningarna angivna fallen som anställning för viss tid eller för visst arbete kan komma i fråga över huvud taget enligt anställningsskyddsavtalet. Att så är fallet synes också vara ostridigt mellan parterna.

Protokollsanteckning 1 innebär i huvudsak att överenskommelse om anställning för viss tid eller visst arbete inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt kan träffas vid anställning som beräknas pågå högst sex månader. Protokollsanteckning 2 innebär att arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen kan träffa överenskommelse om visstidsanställning för längre tid än ”ovan sagts”, vilket uppenbarligen syftar på den tid som är medgiven enligt protokollsanteckning 1. Protokollsanteckning 2 anknyter alltså klart till protokollsanteckning 1 och kompletterar denna. Protokollsanteckning 4 innebär i huvudsak att avtal om tidsbegränsad anställning kan, ”utöver vad som ovan sagts”, ingås för kortvarig anställning. Denna protokollsanteckning anknyter inte direkt till sådana anställningar som avses i protokollsanteckning 1, utan kompletterar denna genom att utvidga det område där anställning för viss tid får ske i enlighet med ingressen till samtliga protokollsanteckningar.

Det kan alltså konstateras att protokollsanteckningarna 1, 2 och 4 behandlar sådana anställningar avseende viss tid eller visst arbete som är tillåtna enligt avtalet. Detta förhållande talar med en viss styrka för att även protokollsanteckning 3 med stupstocksregeln syftar endast på sådana anställningar.

Beträffande ordalydelsen i själva stupstocksregeln kan konstateras att den visserligen inte direkt utsäger att regeln tar sikte endast på de fall av visstidsanställning och anställning för visst arbete som omfattas av protokollsanteckning 1. Det finns emellertid anledning att uppmärksamma den i stupstocksregeln använda formuleringen ”anställningen rätteligen skulle ha upphört”. Formuleringen föranleder följande fråga: när skulle en visstidsanställning ”rätteligen” ha upphört i fall där anställningarna inte omfattas av de regler om längsta tid för visstidsanställningar som följer av protokollsanteckning 1 (jämte, i tillämpliga fall, protokollsanteckning 2)? Stupstockregelns ordalydelse tyder enligt arbetsdomstolens mening på att regeln är tillämplig bara i fall där avtalet har en bortre gräns för anställningstiden och där det alltså enligt anställningsskyddsavtalet innebär något slags felaktighet att anställningen fortsätter. Och en sådan bortre tidsgräns återfinns i avtalet endast i protokollsanteckning 1.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att stupstockregeln i protokollsanteckning 3 är tillämplig endast i fråga om sådana anställningar som anges i protokollsanteckning 1. Med detta ställningstagande blir det avgörande för målets utgång huruvida J.A:s och A.L:s visstidsanställningar var av detta slag.

Var J.A. och A.L. sysselsatta inom nyproduktion eller liknande?

Den nu aktuella frågeställningen är om J.A. och A.L. har varit sysselsatta inom nyproduktion eller med större reparations- och ombyggnadsobjekt i den betydelse dessa uttryck har enligt protokollsanteckning 1 till § 4 punkten 1 i anställningsskyddsavtalet.

SBAF har i enlighet med vad som angetts i det föregående menat att den frågan inte har någon betydelse i målet. Arbetsdomstolen har likväl uppfattat saken så att förbundet, vid det ställningstagande som domstolen nu har gjort rörande avtalets innebörd, gör gällande att de båda arbetstagarna varit sysselsatta i nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsprojekt. Arbetsgivarparterna har för sin del bestritt att J.A. och A.L. var sysselsatta i arbete av sådant slag.

Enligt anmärkningen till protokollsanteckning 1 skall det fastställas av arbetsgivare och berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation vilka objekt som skall omfattas av begreppet ”större reparations- och ombyggnadsprojekt”. Enligt anmärkningen skall det därvid vara vägledande om objektet är sådant att arbetets organisation och produktionsförhållanden är likartade med de förhållanden som råder inom nyproduktionen. Något förfarande av detta slag har ostridigt inte förekommit i detta fall. Detta utesluter visserligen inte att de båda arbetstagarna ändå har varit sysselsatta inom större reparations- och ombyggnadsprojekt. Arbetsdomstolen måste emellertid konstatera att någon närmare utredning i frågan inte har förebragts i målet. Inte heller har det förebragts några närmare uppgifter som tyder på att det har varit fråga om nyproduktion.

Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att förbundet mot arbetsgivarparternas bestridande inte har styrkt att J.A. och A.L. under år 1993 var sysselsatta i nyproduktion eller större reparations- och ombyggnadsobjekt.

Arbetsdomstolens sammanfattande slutsats

Sammanfattningsvis gör arbetsdomstolen det ställningstagandet att J.A:s och A.L:s anställningar hos Skanska Väst år 1993 inte övergick till tillsvidareanställningar enligt stupstocksregeln i protokollsanteckning 3. Förbundets talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall SBAF ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har uppgett dels att det enbart är Byggentreprenörerna som framställer yrkandet om ersättning för rättegångskostnader, dels att Byggentreprenörerna inte kan göra avdrag för den del av kostnaderna som utgör mervärdesskatt. SBAF har inte framfört några invändningar mot vad arbetsgivarsidan har yrkat i fråga om rättegångskostnader. Domstolen finner med hänsyn till det sagda att SBAF skall ersätta Byggentreprenörerna för kostnader i enlighet med vad som yrkats.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Byggnadsarbetareförbundet att ersätta Byggentreprenörerna för rättegångskostnader med sammanlagt etthundratrettiosjutusentrehundratrettiosex (137 336) kr, varav 125 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det sammanlagda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 26 599 kr mervärdesskatt.

Dom 1996‑12‑04, målnummer A‑150‑1995

Ledamöter: Michaël Koch, Marianne Jenryd (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Christer Måhl, Ulf E. Nilsson, Olof Nordenfelt, Göte Larsson (skiljaktig) och Gunnar A. Karlsson (skiljaktig).

Sekreterare: Erik Mosesson

Ledamöterna Göte Larssons och Gunnar A. Karlssons skiljaktiga mening

Vi delar majoritetens uppfattning om att överenskommelse träffats mellan Skanska Väst och berörda arbetstagare om anställningar på viss tid under 6 månader. Dessa anställningar kom att förlängas ytterligare tid.

Byggnads har gjort gällande att dessa anställningar automatiskt övergår i tillsvidareanställningar beroende på protokollsanteckning 3 till § 4.1. Detta gäller oavsett om det sker inom nyproduktion m.m. som anges i protokollsanteckning 1 eller ej.

Då någon gemensam partsavsikt inte föreligger om hur stupstocksbestämmelsen i protokollsanteckning 3 ska tillämpas i förhållande till övriga regler måste ordalydelsen i nämnda protokollsanteckning bli avgörande för utgången i målet. Övervägande skäl talar för att Byggnads ståndpunkt i målet bör vinna gehör.

Överröstade i denna del har vi i övrigt ingen avvikande mening från majoriteten.