: : : :

AD 1996 nr 13

Sammanfattning :

En arbetsgivare och en arbetstagare kommer under anställningstiden skriftligen överens om ändrade lönevillkor. Fråga bl.a. om arbetsgivaren senare sagt upp denna överenskommelse och därmed också anställningsförhållandet. Även fråga vilken betydelse det har att arbetsgivaren ensidigt bestämmer en annan, lägre lön och också börjar betala ut endast den lägre lönen.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En arbetsgivare och en arbetstagare kommer under anställningstiden skriftligen överens om ändrade lönevillkor. Fråga bl.a. om arbetsgivaren senare sagt upp denna överenskommelse och därmed också anställningsförhållandet. Även fråga vilken betydelse det har att arbetsgivaren ensidigt bestämmer en annan, lägre lön och också börjar betala ut endast den lägre lönen.

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) :  [] &

Överklagat mål [ mål nr B 94/95 ]

Underinstans : Hemsida Måndagen den 29 maj 1995

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 3 ♂ 0 [ Enkönad kvinnlig sammansättning ] ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[8 månader 2 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 6 st. ) : AD 1978 nr 68 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1983 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1984 nr 21 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1985 nr 12 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1985 nr 72 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1994 nr 122

Anförda förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1996 nr 13 ) :

Öhrlings

P.B.

Öhrlings

P.B.

Domskäl

Tvisten

Arbetsdomstolens överväganden i fråga om P.B:s anställning hos bolaget

Arbetsdomstolens närmare överväganden i lönefrågan

Sammanfattning – rättegångskostnader

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND

YRKANDEN MM

DOMSKÄL

DOMSLUT

Domsbilaga 1

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

Arbetsdomstolen förpliktar Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag att ersätta P.B. för rättegångskostnader i domstolen med tjugofemtusenåttahundrasjuttiofem (25 875) kr, varav 24 375 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av ombudsarvodet utgör 4 875 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1996 nr 13 ) :

AD 1996 nr 13

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ): Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag i Stockholm mot P.B. i Malmö samt P.B. i Malmö mot Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag i Stockholm

Ledamöter i Stockholms tingsrätt : Marianne Jenryd, Marianne Tejning och Ulrika Tengelin

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Hans Blyme, Bo Jangenäs, Ulf Göran Liljebladh, Inger Mattsson Kasserud, Jörgen Andersson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Erik Mosesson

AD 1996 nr 13    Dom den 31 januari 1996 – Överklagat mål ( fastställt )

Sökord : Lön | Omreglering av anställningsvillkor | Uppsägning från arbetsgivarens sida | Överenskommelse

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen | 18 kap. 4 § och 36 kap. 16 § rättegångsbalken

Rättsfall : AD 1978 nr 68 | AD 1983 nr 178 | AD 1984 nr 21 | AD 1985 nr 12 | AD 1985 nr 72 | AD 1994 nr 122

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.

Parter:

Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag i Stockholm

mot

P.B. i Malmö

samt

P.B. i Malmö

mot

Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag i Stockholm

Överklagad dom : Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 29 maj 1995, nr DT 511

[ Ledamöter : Ulrika Tengelin, Marianne Tejning och Marianne Jenryd ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag (Öhrlings) – tidigare firma Öhrlings Reveko Aktiebolag – har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom dels avslå P.B:s talan i sak, dels förplikta denne att betala bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten.

P.B. har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom bifalla hans vid tingsrätten i första hand framställda yrkanden.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden samt fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. P.B. har därvid hemställt att rättegångskostnaderna såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen måtte kvittas enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen, om han skulle anses vara tappande part i målet. Han har såvitt gäller rättegångskostnaderna vid tingsrätten tillagt att han där var vinnande part i en avvisningsfråga som väckts av bolaget och att han i vart fall skall ha ersättning för kostnaderna i denna del, uppskattade till ca 20 % av samtliga hans kostnader där, och inte bli ersättningsskyldig för bolagets kostnader i motsvarande del.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyade förhör hållits med P.B., som hörts under sanningsförsäkran, och med L.H., som hörts som vittne. På P.B:s begäran har med stöd av 36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken ljudbandsupptagningen från tingsrätten av delar av L.H:s vittnesmål där spelats upp. Parterna har i arbetsdomstolen lagt fram samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Till utveckling av sin respektive talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Öhrlings

P.B. började år 1985 som skattejurist med placering i Malmö hos Öhrlings Revisionsbyrå AB. Hans lön år 1988 uppgick till 25 000 kr per månad. Året därpå höjdes månadslönen till 29 000 kr. Den 1 september 1989 gick bolaget genom fusion samman med en annan revisionsbyrå, Reveko AB. Det nya företaget fick namnet Öhrlings Reveko Aktiebolag och är det bolag som är P.B:s motpart i målet. Bolaget ändrade firma våren 1995, då det fick sitt nuvarande namn. Bolaget använder nu som tidigare s.k. brutet räkenskapsår omfattande tiden den 1 september – den 31 augusti.

I likhet med vad som brukar vara fallet vid fusioner kom två ”kulturer” att mötas när Öhrlings och Reveko gick samman. Sålunda fanns det t.ex. olika lönestrukturer hos de två företagen, bl.a. såvitt angick skattejuristerna: hos Reveko var lönerna generellt sett högre än hos Öhrlings. Skattejuristerna hos Öhrlings ansåg att deras löner borde anpassas uppåt, så att de kom i paritet med lönerna hos Reveko. En av de skattejurister som mycket aktivt ”drev” lönefrågan var P.B.

År 1989 var marknaden för skattejurister extremt god; det var brist på sådana och det fanns mycket arbete för dem. P.B. utnyttjade situationen så, att han till chefen för Öhrlings skatteavdelning, den vid bolagets kontor i Stockholm placerade L.H., framförde krav på löneförhöjning. P.B. anförde bl.a. att han hade andra ”jobb på gång”. L.H. utsattes sålunda för ett starkt tryck. Vid ett möte mellan P.B. och L.H. i Göteborg den 11 juli 1989 kom parterna överens om ett nytt anställningsavtal med nya lönevillkor, att tillämpas fr.o.m. den 1 september samma år. Lönevillkoren i det nya anställningsavtalet intogs i vad som i det följande kallas Göteborgsavtalet (se domsbilaga 1 till tingsrättens dom).

Göteborgsavtalet innebar bl.a. att parterna gjorde en kalkyl: utifrån en formel sökte man fastställa en schablonmässig månadslön för P.B. Det var alltså inte fråga om någon renodlad provisionslön. Lönen enligt avtalet utgick från att P.B. av en total årsarbetstid om 1 800 timmar kunde debitera klienter 1 350 timmar. Om P.B. utförde debiterbart arbete på övertid utgick övertidsersättning därför, dvs. grundlönen som sådan påverkades inte. I avtalstexten angavs att månadslönen skulle vara ”tariff x 1.350 x 35 % : 12”. Med ordet ”tariff” avsågs därvid den ersättning som Öhrlings betingade sig i förhållande till klienterna för P.B:s arbete. Här kan inskjutas att Öhrlings alltsedan år 1989 gentemot klienterna tillämpade ett system med differentierade tariffer för arbete som utfördes av vissa särskilt utvalda, erfarna personer på såväl skattejuristsidan som revisionssidan. Något sådant system tillämpades inte och var inte heller ens aktualiserat för P.B:s del i juli 1989 när Göteborgsavtalet ingicks. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att med ordet ”tariff” i avtalet avsågs den generella tariff som användes för P.B:s arbete vid den tidpunkt när man träffade avtalet. Denna generella tariff var 900 kr.

Av Göteborgsavtalet följde att P.B:s månadslön fr.o.m. den 1 september 1989 uppgick till 35 000 kr, alltså en höjning med 6 000 kr i förhållande till vad som hade gällt i tiden närmast dessförinnan. De lönevillkor som följde av detta avtal var unika inom Öhrlings; det fanns alltså ingen annan skattejurist hos bolaget som hade likartade villkor. Enligt Göteborgsavtalet skulle vid löneförhöjningen för år 1990, alltså fr.o.m. den 1 januari det året, beaktas endast halva tariffhöjningen i jämförelse med tariffen den 31 augusti 1989. I övrigt skulle man vid höjningar beakta den tariff som gällde fr.o.m. den 1 januari respektive kalenderår, vilket ”i flertalet fall” torde vara detsamma som den 1 september året före löneåret. Det nu angivna innebar för år 1990 följande. Den generella grundtariffen för P.B:s arbete hade fr.o.m. den 1 september 1989 räknats upp från 900 kr till 1 100 kr. Eftersom endast hälften av höjningen skulle beaktas blev tariffen 1 000 kr vid tillämpning av löneberäkningsformeln. Detta ledde strikt matematiskt till en månadslön om 39 375 kr. L.H. rundade av beloppet till 39 000 kr. P.B:s lön år 1990 var alltså enligt L.H:s beräkning 39 000 kr per månad, vilket han också meddelade lönekontoret.

I budgetarbetet inför räkenskapsåret 1989/90 bedömde Öhrlings att en differentierad tariff gentemot klienterna kunde börja tillämpas för P.B:s arbete; för visst av honom utfört arbete ansåg bolaget att man kunde debitera enligt en högre tariff, nämligen 1 500 kr per timme. Bolaget beslöt alltså att en differentierad tariff – dels en grundtariff om 1 100 kr, dels en högre tariff om 1 500 kr – skulle börja tillämpas av P.B. fr.o.m. den 1 september 1989. Detta skulle dock inte påverka hans lön, eftersom lönen var bestämd genom Göteborgsavtalet och den lönen utgick från grundtariffen.

Med en beräkning enligt Göteborgsavtalet kom – som redan nämnts – P.B:s månadslön för år 1990 att uppgå till 39 000 kr. P.B. hade emellertid en annan uppfattning om sin lön. Den 19 maj 1990, efter en intern skattekonferens i Hjo, diskuterade därför han och L.H. lönefrågan. P.B. hävdade att hans månadslön var felaktigt beräknad och att den skulle vara 40 000 kr i stället för 39 000 kr år 1990. Enligt vad P.B. framförde till L.H. skulle man göra någon form av kalkyl och därvid beakta i hur stor utsträckning det för hans arbete hade tillämpats den högre tariffen, varefter man fick anpassa lönen efter något slags medeltal. L.H. delade inte P.B:s synsätt, och han förstod inte heller hur man löpande under året skulle kunna göra en sådan beräkning som P.B. förespråkade. Mot bakgrund av bl.a. den diskussion som uppstod vid Hjo-mötet fann L.H. att Göteborgsavtalet inte skulle kunna ”fungera” – P.B. skulle hela tiden ”rota och slita i formeln” och söka trissa upp lönen så mycket som möjligt. Om man successivt kunde ta ut en högre tariff för skattejuristernas arbete, skulle P.B:s löneutveckling komma att bli i det närmaste osannolikt god från hans synpunkt sett. Kort sagt kunde man från arbetsgivarens sida inte låta Göteborgsavtalet vara gällande längre. Redan i samband med diskussionen vid Hjo-mötet meddelade L.H. därför P.B. att avtalet måste upphöra att gälla, och han sade också upp avtalet till upphörande vid årsskiftet 1990/91. L.H. sade även att Öhrlings skulle återkomma till P.B. i frågan hur lönevillkoren för hans del kunde se ut från det kommande årsskiftet.

I början av juni 1990 tog L.H. på nytt kontakt med P.B., denna gång per telefon. L.H. upprepade därvid att Göteborgsavtalet var uppsagt till årsskiftet 1990/91. L.H. meddelade vidare att P.B:s månadslön för år 1990, alltså 39 000 kr, fick vara ingångslönen den 1 januari 1991 och att denna lön fick bli föremål för sedvanlig löneförhandling år 1991 innebärande ett kronpåslag per månad.

P.B. föreföll inte vilja bry sig om de besked som L.H. lämnade. I det läget beslöt L.H. att försöka kompromissa. Vid ett samtal under sommaren 1990, före den 21 augusti, föreslog L.H. att P.B. skulle få ett engångsbelopp om 12 000 kr vid slutet av det året. Syftet med detta förslag var att överbrygga den skillnad som förelåg till följd av att L.H. ansåg att P.B:s lön år 1990 var 39 000 kr under det att P.B. hävdade att lönen skulle vara 40 000 kr.

I ett brev den 21 augusti 1990 skrev P.B. till L.H. och refererade till ett besked som den senare hade lämnat till Öhrlings kamrer Johan Lindhe angående P.B:s lön för år 1990, nämligen att månadslönen var 39 000 kr och att engångsbeloppet 12 000 kr skulle utbetalas till P.B. efter avrop från dennes sida. P.B. var alltjämt inte till freds med Öhrlings inställning i lönefrågan. Den 25 september 1990 skrev P.B. än en gång till L.H. och begärde ett möte under oktober månad. Något sådant kom dock inte till stånd förrän den 21 november. Vid detta möte upprepade L.H. för P.B. att det i Göteborg sommaren 1989 slutna avtalet skulle upphöra vid årsskiftet 1990/91, och han refererade till det samtal som han och P.B. hade haft i Hjo den 19 maj och till efterföljande samtal. Eftersom P.B. fortsatte att argumentera med utgångspunkt i Göteborgsavtalet försökte L.H. kompromissa och förklarade att bolaget accepterade att ingångslönen år 1991 skulle vara inte 39 000 utan 40 000 kr, en lön som dock skulle bli föremål för sedvanliga löneförhandlingar. L.H. sade även att P.B. skulle erhålla den tidigare utlovade bonusen om 12 000 kr i början av år 1991.

Den 10 januari 1991 meddelade L.H. lönekontoret att P.B:s lön det året var 40 000 kr per månad och att ett engångsbelopp om 12 000 kr skulle betalas ut till denne tillsammans med januarilönen. Genom dessa besked lät alltså L.H. praktiskt genomföra den förändring av P.B:s anställning och lönevillkor som han tidigare hade beslutat om och tillkännagett för denne. P.B. fick med andra ord fr.o.m. den 1 januari 1991 inte längre lön enligt sitt tidigare anställningsavtal med Öhrlings utan enligt ett nytt anställningsavtal som började gälla från årsskiftet.

P.B. ”tjatade” likväl om att Göteborgsavtalet skulle fortsätta att gälla. L.H. kallade honom därför till ett möte i Stockholm den 26 februari 1991. Vid det mötet upprepade L.H. att anställningsavtalet från sommaren 1989 var uppsagt per årsskiftet 1990/91, att lönevillkoren enligt Göteborgsavtalet således inte längre var gällande mellan parterna och att nya villkor gällde fr.o.m. årsskiftet. P.B. förklarade att han inte accepterade detta besked. L.H. sade då till P.B. att, om det fanns minsta tvivel från dennes sida, 1989 års avtal i vart fall nu sades upp med omedelbar verkan. – Den 14 mars 1991 skrev L.H. ett brev till P.B. I brevet tog han bl.a. upp frågor om delägarskap; han utgick från att P.B. vid denna tidpunkt hade funnit sig i de förhållanden som bolaget tidigare hade beslutat om. Vidare föreslog L.H. i brevet att P.B:s lön år 1991 skulle höjas med 2 500 kr per månad. Den 14 april 1991 besvarade P.B. brevet och förklarade dels att han inte accepterade förslaget om löneförhöjning, dels att han stod fast vid att lönen skulle beräknas med utgångspunkt i Göteborgsavtalet.

Den 23 april 1991 påkallade den fackförening som P.B. var medlem i, SACO:s Tjänstemannaförbund SRAT (SRAT), förhandling i ärendet. Förhandlingen avslutades den 8 oktober 1993, när SRAT ensidigt frånträdde denna. – P.B. fortsatte att arbeta hos Öhrlings fram till den 17 juni 1991. Därefter blev han sjukskriven. Den 8 september 1993 förtidspensionerades han, och anställningen hos Öhrlings upphörde per den 31 oktober samma år.

Öhrlings grunder för sin talan är sammantaget följande.

P.B. påstår i målet att hans månadslön för juni 1991 i enlighet med Göteborgsavtalets löneberäkningsregel är i första hand 53 000 kr, i andra hand 49 000 kr. Öhrlings hävdar emellertid att Göteborgsavtalet inte längre gällde i juni 1991. När parterna sommaren 1989 ingick Göteborgsavtalet innebar det rättsligt sett att de ingick ett nytt anställningsavtal som innehöll nya bestämmelser om P.B:s lön, att tillämpas fr.o.m. den 1 september det året. Öhrlings genom L.H. har därefter muntligen meddelat P.B. att detta anställningsavtal skulle upphöra vid årsskiftet 1990/91. För tiden därefter har P.B. haft en ny anställning hos bolaget med i förhållande till Göteborgsavtalet nya lönevillkor. P.B. arbetade de facto fr.o.m. årsskiftet 1990/91 hos Öhrlings i enlighet med det nya anställningsavtalet. P.B:s anställning enligt Göteborgsavtalet upphörde alltså att gälla per den 31 december 1990 till följd av de muntliga uppsägningar som L.H. lät göra under det året och genom den förändring av anställningsvillkoren som bolaget ensidigt lät genomföra fr.o.m. årsskiftet 1990/91. I vart fall upphörde det ifrågavarande anställningsavtalet den 26 februari 1991, när L.H. med omedelbar verkan sade upp detta.

Enligt arbetsdomstolens praxis anses en arbetsgivare ha skilt en arbetstagare från sin anställning, om arbetsgivaren ensidigt företar ändringar utom ramen för det befintliga anställningsavtalet. Det finns inte någon anledning att se olika på situationen när arbetsgivaren på ett sådant sätt ensidigt ändrar på en arbetstagares arbetsuppgifter eller när arbetsgivarens angrepp på anställningsavtalet i stället riktar sig mot vederlagssidan. Fråga är om ett skiljande från anställningen; vill arbetstagaren inte godta arbetsgivarens handlande har han att följa anställningsskyddslagens föreskrifter, om han vill ogiltigförklara uppsägningen/avskedandet eller yrka skadestånd. Även om P.B. muntligen protesterade mot de nya lönevillkoren har han inte ogiltigförklarat bolagets åtgärd att skilja honom från det anställningsavtal som träffades i Göteborg sommaren 1989 och inte heller har han framfört något skadeståndskrav med anledning av åtgärden. P.B. kunde ha sagt nej till de nya lönevillkoren och uteblivit från arbetet. Det gjorde han inte.

Sammantaget är det Öhrlings uppfattning att P.B:s i målet förda talan skall avslås. P.B:s lön i juni 1991 uppgick enligt det då gällande, nya anställningsavtalet till 40 000 kr per månad sedan denne avböjt erbjudandet om en lönehöjning till 42 500 kr.

Om arbetsdomstolen likväl skulle finna att Göteborgsavtalet från år 1989 alltjämt var gällande i juni 1991 hävdar Öhrlings att det inte finns någon som helst grund för P.B:s förstahandsståndpunkt i målet, nämligen att hans lön skall beräknas med utgångspunkt i något slags genomsnittstariff. Öhrlings anser alltså att lönen under alla förhållanden skall beräknas utifrån den grundtariff som gällde i juni 1991, vilket leder till en månadslön om 49 000 kr. Om arbetsdomstolen däremot skulle anse att P.B. har rätt till en lön baserad på en genomsnittstariff, medger bolaget i så fall bifall till P.B:s förstahandsyrkanden.

P.B.

P.B. avlade juris kandidat-examen år 1974. Han inträdde i Kammarrätten i Göteborg, där han senare blev assessor, och tjänstgjorde sedermera som regeringsrättssekreterare. År 1985 anställdes han vid Öhrlings. Månadslönen då bestämdes till 14 500 kr, och det angavs att han såvitt gäller pension skulle komma att vara ansluten till ITP-planen. I fråga om den fortsatta utvecklingen av P.B:s lön hos Öhrlings har han inga andra uppgifter än dem som motparten lämnat i det föregående. Under den i målet aktuella tiden var P.B. chef för Öhrlings skattekontor i Malmö. Där fanns tre jurister, och P.B. var äldst i tjänst. Hos bolaget, som är rikstäckande, fanns i sin helhet sammanlagt tjugo-tjugofem skattejurister, varav åtta–tio stycken var äldre i tjänst än P.B.

Den 11 juli 1989 träffades det s.k. Göteborgsavtalet mellan å ena sidan P.B. och å andra sidan Öhrlings företrätt av L.H. Det bör noteras att avtalet inte är rubricerat ”anställningsavtal” e.d., och i detta anges inte heller att avtalet gäller för begränsad tid. Avtalet var ett sätt att reglera de lönehöjningar som tills vidare skulle följa för P.B:s del. Det innebar inte att något nytt anställningsavtal ingicks mellan P.B. och Öhrlings; P.B. ansåg avtalet vara ett alternativ till delägarskap. Med avtalet skulle P.B. få del av vad som debiterades klienterna till följd av hans arbete.

Inför varje nytt räkenskapsår, alltså före den 1 september respektive år, fastställer Öhrlings för var och en av sina anställda skattejurister och revisorer vilken tariff eller vilka tariffer som i förhållande till klienterna skall tillämpas för vederbörandes arbete. Med angivande av den tariff som skall ligga till grund för debitering mot respektive klient kan arbetstagaren göra en veckorapportering till den person hos bolaget som sköter faktureringen; skattejuristen eller revisorn skriver alltså normalt inte själv faktura på nedlagt arbete, utan denna uppgift åvilar en annan anställd.

Den eller de tariffer som skall tillämpas vid debiteringen gentemot klienter för en anställds arbete bestäms i princip individuellt, dvs. det är inte så att samma tariff tillämpas för alla eller nästan alla anställda. Den som arbetar snabbt och effektivt har en högre tariff än den som behöver mer tid för att lösa en fråga som en klient vill ha utredd. För bl.a. vissa av skattejuristerna används en s.k. differentierad tariff, vilket innebär att en högre tariff tillämpas i vissa ärenden. Vid tidpunkten för Göteborgsavtalet tillämpades för P.B:s arbete endast en tariff, nämligen 900 kr per timme. Vid samma tid tillämpades av andra anställda, bl.a. av L.H., en differentierad tariff.

Fr.o.m. den 1 september 1989 inträdde den förändringen för P.B:s del, att han skulle tillämpa en grundtariff på 1 100 kr per timme men i speciella situationer en högre tariff om 1 500 kr per timme. Därigenom kom för första gången en differentierad tariff att användas för hans arbete. Den 1 september 1990 höjdes tariffbeloppen så att grundtariffen kom att uppgå till 1 250 kr och den högre tariffen till 1 650 kr.

När Göteborgsavtalet träffades var L.H. i stort medveten om det tariffsystem som tillämpades i bolaget; han visste således att differentierad tariff tillämpades för vissa anställda, medan det däremot är osäkert om P.B. då över huvud taget kände till att differentierad tariff i vissa fall användes inom bolaget. Det är värt att notera att en differentierad tariff började användas för P.B:s del mindre än två månader efter det att Göteborgsavtalet slöts. Sammantaget hävdar P.B. att Göteborgsavtalet skall så förstås att, när differentierad tariff började tillämpas för hans arbete den 1 september 1989, ett genomsnitt av grundtariffen och den högre tariffen skall läggas till grund för löneberäkningen.

P.B. vitsordar i och för sig Öhrlings redogörelse för hur Göteborgsavtalet kom att tillämpas av bolaget och vilka månadslöner som denna tillämpning gav upphov till. Med anledning av den lönehöjning som skulle ske för år 1990 skickade L.H. ett brev till P.B. och skrev i detta att han, enligt den under sommaren 1989 träffade ”löneöverenskommelsen”, beräknade lönen per den 1 januari 1990 till 39 000 kr i månaden. Med anledning av detta besked skrev P.B. den 14 februari 1990 till L.H. och hänvisade till parternas tidigare mellanhavanden och att han redan i maj 1989 hade framfört att han ansåg att hans lön borde relateras till en skattning av faktureringen, en princip som slutligt hade accepterats av Öhrlings genom det avtal som ingicks i Göteborg sommaren 1989. I februari-brevet påpekade P.B. att månadslönen 39 000 kr för år 1990 var baserad endast på den grundtariff som tillämpades för hans del. Med hänsyn till att han tillämpade även en högre tariff, fortsatte P.B., borde dock hans genomsnittliga tariff vara något högre. Han angav i brevet att månadslönen skulle bli 40 000 kr, om man utgick från en genomsnittlig tariff på 1 132 kr. En sålunda beräknad tariff byggde på att 92 % av arbetet debiterades enligt grundtariffen och 8 % enligt den högre tariffen. Detta var i och för sig en ”försiktig” beräkning i förhållande till den faktiska debiteringen enligt respektive tariff.

I maj 1990 träffades P.B. och L.H. i samband med en konferens i Hjo. P.B. begärde ett samtal och framförde vid detta på nytt till L.H. att han ansåg att en genomsnittstariff borde läggas till grund för hans månadslön. L.H. accepterade denna P.B:s uppfattning. Möjligen godtog L.H. redan vid detta möte att P.B:s månadslön år 1990, beräknad enligt genomsnittstariffen, var 40 000 kr. Det kan dock ha varit så, att frågan vilken genomsnittstariff som skulle gälla och vilket krontal som lönen skulle fastställas till återstod att lösa efter mötet. – P.B. har inget säkert minne av ett telefonsamtal med L.H. i juni 1990, men ett sådant kan ha ägt rum. Om ett sådant samtal förevar, diskuterade parterna vid detta krontalsbeloppen vad avsåg P.B:s lön beräknad enligt genomsnittstariffen.

Den 21 augusti och den 25 september 1990 skrev P.B. till L.H. I det förstnämnda brevet påpekade P.B. bl.a. att L.H. vid ett samtal i juli det året ”syntes” ha accepterat P.B:s synsätt att med ”min tariff” avsågs den verkliga tariffnivån och inte en av flera tariffnivåer. Till brevet den 25 september, åter, fogade P.B. en uppställning över det antal timmar som han hade arbetat det senaste budgetåret. – P.B. fick inte något svar på vare sig brevet den 21 augusti eller brevet den 25 september. Däremot träffades P.B. och L.H. den 21 november. Vid detta sammanträde diskuterade man enbart vad en tillämpning av genomsnittstariffen skulle ”ge” och vilken ställning P.B. skulle ha i Öhrlings organisation, dvs. om han skulle bli delägare i bolaget. P.B. hade vid sammanträdet med sig statistik som visade att hans genomsnittliga tariff redan då uppgick till 1 352 kr per timme och att en beräkning i enlighet med den tariffen innebar att hans månadslön år 1991 skulle bli 53 000 kr. L.H. å sin sida räknade ut vilken lönen skulle bli, om man utgick från enbart grundtariffen. L.H. fann att en sådan beräkning gav en månadslön om 49 000 kr. November-sammanträdet avslutades med att L.H. skulle överväga P.B:s argument och lämna besked om bolagets syn på lönen för år 1991. P.B. fick emellertid inte något svar från L.H. enligt vad denne hade lovat vid sammanträdet. Han skrev därför till L.H. den 4 januari 1991 och påminde denne om att han vid november-mötet hade blivit utlovad ett beslut i lönefrågan, och han frågade vad som hade hänt.

I detta sammanhang kan följande inskjutas. På basis av den veckorapportering som de anställda hos Öhrlings gör med anledning av sitt arbete upprättar bolaget månadsvisa sammanställningar över hur mycket respektive anställd har ”genererat” och vilken hans eller hennes genomsnittliga tariff är. Sammanställningen för januari 1991 visar att P.B:s genomsnittliga tariff per den perioden var 1 352 kr i timmen, alltså exakt det belopp som P.B. hade presenterat vid mötet med L.H. i november 1990.

Vid ett sammanträffande den 26 februari 1991 möttes P.B. för första gången av ett besked från L.H. om att denne på Öhrlings vägnar redan i maj året innan skulle ha sagt upp Göteborgsavtalet till den 1 januari 1991. P.B. hade inte dessförinnan hört talas om någon uppsägning av avtalet. Vid februari-sammanträdet förklarade L.H. vidare att han för säkerhets skull sade upp Göteborgsavtalet till omedelbart upphörande. P.B. svarade att det inte gick att säga upp avtalet, och L.H. sade då att han skulle tänka på saken och återkomma med besked.

Det som skedde vid mötet den 26 februari innebar att Öhrlings inte slutligt sade upp Göteborgsavtalet; det var i stället en budväxling mellan parterna som avslutades med att man från Öhrlings sida förklarade att man skulle överväga P.B:s invändning om att det avtalet inte kunde sägas upp över huvud taget. Det är alltså inte – som det antecknats i tingsrättens dom – ostridigt att Göteborgsavtalet, eller för den delen P.B:s anställningsavtal, sades upp vid sammanträdet den 26 februari.

Några veckor efter februari-sammanträdet mottog P.B. ett den 14 mars 1991 daterat brev från L.H. I brevet tog denne upp bl.a. vilka krav som konsortiet ställde för delägarskap samt förklarade att det gladde honom att P.B. hade uppgett sig vilja arbeta för att nå delägarposition. Vidare föreslog L.H. att P.B:s lön år 1991 skulle höjas med 2 500 kr per månad, dvs. – som P.B. uppfattade det – från 40 000 kr till 42 500 kr. Först genom detta brev fick P.B. klart för sig att Öhrlings i vart fall ville säga upp Göteborgsöverenskommelsen. Han tog därför kontakt med den arbetstagarorganisation som han tillhörde, SRAT. I ett brev till ombudsmannen Ingvar Eriksson av den 8 april 1991 redogjorde P.B. för vad som dessförinnan hade hänt i ärendet och som också redovisats här i målet. Den 14 i samma månad skrev P.B. till L.H. för att klargöra att han inte accepterade vare sig uppsägningen av Göteborgsavtalet eller förslaget till lönehöjning år 1991 om 2 500 kr per månad. Den 23 april 1991 gjorde SRAT en förhandlingsframställning till Öhrlings, varvid förbundet yrkade att P.B:s lön skulle bestämmas till 53 000 kr fr.o.m. januari det året. Förhandling genomfördes den 30 maj och den 14 juni 1991. Enligt protokollet från förhandlingen beskrev Öhrlings Göteborgsavtalet som en överenskommelse om ”en tariffrelaterad beräkning av årliga lönehöjningar”, dvs. det gjordes inte då gällande att fråga var om ett anställningsavtal. Protokollet justerades av bl.a. L.H.

P.B. åkte sommaren 1991 i sin anställning på en språkkurs i England. I samband med kursen inträffade en trafikolycka den 15 juni, varefter P.B. sjukskrevs. P.B. återvände aldrig mer till Öhrlings för arbete där. Kontakterna mellan Öhrlings och SRAT fortsatte år 1992. Året därpå frånträdde SRAT förhandlingen. SRAT har förklarat att förbundet inte önskar föra P.B:s talan i tvisten. – Vad Öhrlings uppgett i tingsrätten om sjukpension, om förtidspension och om att P.B:s anställning hos bolaget upphörde vid utgången av oktober 1993 är riktigt.

Grunden för P.B:s talan i första hand, om att det skall fastställas att månadslönen för juni 1991 var 53 000 kr, är att Göteborgsavtalet skall läggas till grund för hans månadslön även för år 1991 och att detta innebär att löneberäkningen skall göras med utgångspunkt i en genomsnittstariff på 1 352 kr per timme. En på så sätt grundad beräkning leder till en månadslön om 53 000 kr. Hans i andra hand framställda yrkanden är baserade på en beräkning enligt Göteborgsavtalet utgående från grundtariffen. Med en sådan beräkning blir månadslönen 49 000 kr.

För P.B. föreligger ett s.k. fastställelseintresse eftersom lönen för juni 1991 är pensionsmedförande, dvs. det är lönen den månad när han skadades som ligger till grund för dels hans förmåner från SPP under tiden fram till dess han ålderspensioneras, dels för hans ålderspension i tiden därefter. I enlighet med P.B:s anställningsavtal med Öhrlings är han ansluten till ITP-planen, varför bolaget är skyldigt att till SPP anmäla löneförändringar.

Grunden för fullgörelseyrkandena om lön är att P.B. under de första nio månaderna år 1991 har erhållit endast 40 000 kr i månatlig lön. Rätteligen borde han ha fått [9 x (53 000 . /. 40 000 =) 13 000 =] 117 000 kr eller i vart fall [9 x (49 000 ./. 40 000 =) 9 000 =] 81 000 kr ytterligare för denna period. Han är därjämte berättigad till ytterligare semesterersättning beräknad på respektive nu nämnda belopp. Löne- och semesterersättningsbeloppen skulle ha betalts ut senast den 1 oktober 1991, varför ränta på beloppen skall utgå från det datumet.

P.B. bestrider att Öhrlings någonsin har sagt upp hans anställningsavtal till upphörande under den i målet aktuella perioden. Vidare bestrider han att vare sig L.H:s uttalanden eller Öhrlings åtgärd att fr.o.m. den 1 januari 1991 vägra utbetala högre lön än 40 000 kr har inneburit en uppsägning av anställningsavtalet. Det har inte heller varit frågan om någon tvångsvis omplacering av honom. Han har såväl före som efter sammanträdet den 26 februari 1991 arbetat med samma slags arbetsuppgifter och på samma plats i organisationen hos Öhrlings.

P.B. bestrider att Öhrlings och L.H:s agerande kan tilläggas någon annan betydelse än en propå om ändrade lönevillkor. Om någon uppsägning från bolagets sida över huvud taget anses ha ägt rum, har det enligt P.B:s mening endast varit fråga om en s.k. uppsägning för omreglering av lönevillkoren. Eftersom P.B. inte har accepterat den förändring av lönevillkoren som Öhrlings ville genomföra, har någon ändring av anställningsavtalet och dess lönevillkor enligt Göteborgsöverenskommelsen inte ägt rum.

Om bolaget haft för avsikt att säga upp P.B. från dennes anställning borde bolaget ha iakttagit de föreskrifter som finns i anställningsskyddslagen om hur en uppsägning skall gå till, men så har inte skett. L.H. hade personalansvar för ett femtiotal personer och kände därför till vilka krav lagen ställer upp för en uppsägning. Detta utgör ett starkt indicium för att bolaget inte ens hade för avsikt att säga upp P.B:s anställningsavtal. Bolaget har i vart fall inte uttryckt sig på ett sådant sätt att P.B. bort uppfatta att fråga var om en uppsägning av anställningen. Det är viktigt att en arbetsgivare uttrycker sig klart i frågor av detta slag (se AD 1985 nr 72 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Det ställs i praxis också stränga krav på hur en uppsägning skall gå till (AD 1983 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1985 nr 12 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Det måste ha stått klart för bolaget att P.B. inte uppfattade sig som uppsagd när han under hösten 1990 skrev till bolaget om sin lön för året därpå. Man kan också fråga sig om L.H. i brevet den 14 mars 1991 skulle ha talat om delägarskap för P.B., om han ansåg att han två veckor tidigare hade sagt upp denne från anställningen. Det var först vid tvisteförhandlingen år 1993 som bolaget gjorde gällande att P.B:s anställningsavtal hade sagts upp år 1990 eller 1991 och först vid huvudförhandlingen vid tingsrätten påstod bolaget att han varit tvångsvis omplacerad.

Öhrlings har inte efter P.B:s brev i augusti och i september 1990 återkommit till honom och sagt att Göteborgsavtalet var uppsagt, trots att man från bolagets sida måste ha förstått att han ansåg att avtalet var gällande. Inte heller vid sammanträdet i november 1990 påstod Öhrlings att Göteborgsavtalet var uppsagt. Om P.B:s uppfattning i uppsägningsfrågan var felaktig, har Öhrlings i vart fall underlåtit att ta honom ur denna villfarelse.

P.B. har med Göteborgsavtalet ett obligationsrättsligt grundat krav på lön. Vid avtalsbrott har en part möjlighet att välja mellan fullgörelse eller hävning av avtalet. P.B. kräver att bolaget fullgör den betalningsskyldighet som åligger bolaget.

Med hänsyn till vad som anges i mitten på s. 4 i tingsrättens dom bör framhållas att P.B. inte gör gällande att provisionsberäkningen enligt genomsnittstariffen skulle ske månad för månad. Enligt hans mening skulle beräkningen i stället ske per den 1 januari respektive år, såsom följer av Göteborgsavtalet. Vid den tidpunkten fanns för det innevarande budgetåret statistik för månaderna september–december, vilket var ett tillräckligt underlag för att beräkna genomsnittstariffen. Om det skulle visa sig att den per den 1 januari sålunda antagna genomsnittstariffen kom att avvika från den faktiska genomsnittstariffen under budgetåret i fråga, fanns det möjlighet att justera detta vid löneberäkningen året därpå.

Ordalydelsen i Göteborgsavtalet ger utrymme för båda parternas tolkning. Avtalet är skrivet av L.H. som kände till att det fanns differentierade tariffer hos bolaget. Bolaget bär därför ansvaret för att klara ut eventuella oklarheter i avtalet. Syftet med avtalet var att uppnå en relation mellan fakturering gentemot klient och P.B:s lön. Därför skall en genomsnittstariff tillämpas. Vid tolkning av enskilda avtal på det arbetsrättsliga området måste man – i likhet med vad som gäller vid kollektivavtalstolkning – utgå ifrån att den part som lagt fram avtalsförslaget har en upplysningsplikt; om det finns tvetydigheter i avtalet skall detta därför tolkas till motpartens fördel. Eftersom Öhrlings inte har presenterat någon alternativ modell för bestämmandet av genomsnittstariffen bör P.B:s beräkning av lönen enligt en sådan tariff tas för god. P.B. vill dock framhålla att han i och för sig var öppen för diskussion om andra beräkningssätt, om Öhrlings hade föreslagit något annat sådant sätt.

Öhrlings

Som framgår av vad som sägs i mitten av s. 5 i tingsrättsdomen har det tidigare varit ostridigt mellan parterna att Göteborgsavtalet sades upp av L.H. den 26 februari 1991 och med omedelbar verkan. P.B:s påstående, att L.H. vid mötet den 26 februari återtog den tidigare gjorda uppsägningen, har alltså förts fram först i arbetsdomstolen såsom en ny rättslig omständighet till stöd för P.B:s talan. Denna omständighet bör avvisas. Likaså har P.B. först i arbetsdomstolen påstått att han och L.H. vid mötet i Hjo den 19 maj 1990 kom överens om att en genomsnittstariff skulle tillämpas vid beräkningen av hans lön enligt Göteborgsavtalet.

P.B.

P.B. gjorde redan vid tingsrätten gällande att L.H. vid mötet den 26 februari 1991 sade upp Göteborgsavtalet med omedelbar verkan, att P.B. då svarade ”Det går inte” och att L.H. efter denna invändning sade att han skulle tänka på saken.

Domskäl

Tvisten

P.B:s huvudyrkande i målet är att det skall fastställas att hans månadslön hos Öhrlings i juni 1991 uppgick till 53 000 kr eller i vart fall 49 000 kr. Till stöd för detta yrkande åberopar han att den överenskommelse som han och L.H. träffade vid ett möte i Göteborg den 11 juli 1989, det s.k. Göteborgsavtalet (se tingsrättens domsbilaga 1), alltjämt var gällande i juni 1991.

Öhrlings ståndpunkt i denna del kan till sina huvuddrag beskrivas enligt följande. Den i Göteborg träffade överenskommelsen innebar att parterna ingick ett nytt anställningsavtal, innefattande nya lönevillkor att tillämpas fr.o.m. den 1 september 1989. Det avtalet sades upp muntligen av bolaget genom L.H. under år 1990 att upphöra vid årsskiftet 1990/91. I vart fall sades avtalet upp till omedelbart upphörande vid ett möte den 26 februari 1991 mellan L.H. och P.B. Fr.o.m. den 1 januari 1991 eller åtminstone den 26 februari samma år kom således, anser Öhrlings, P.B. att arbeta enligt ett nytt anställningsavtal med de nya lönevillkor som L.H. hade informerat P.B. om redan under hösten 1990. De nya villkoren innebar, enligt bolaget, att P.B. skulle erhålla en månadslön på 40 000 kr, och denna lön började därför betalas ut den 1 januari 1991. Eftersom P.B. inte reagerade på det sätt som föreskrivs i anställningsskyddslagen mot Öhrlings åtgärder för att skilja honom från det anställningsavtal som ingicks i Göteborg sommaren 1989 skall, menar bolaget, hans talan vid tingsrätten lämnas utan bifall.

Arbetsdomstolens överväganden i fråga om P.B:s anställning hos bolaget

Parterna är i målet oense om huruvida L.H. under år 1990 eller vid mötet den 26 februari 1991 över huvud taget sade upp något avtal mellan parterna och, om en uppsägning skedde, denna utgjorde en uppsägning av det mellan parterna gällande anställningsavtalet eller enbart en s.k. uppsägning för omreglering av lönevillkoren. Uttrycket ”uppsägning för omreglering” brukar användas i situationer då en part i ett anställningsförhållande tar initiativ för att få till stånd en ändring av anställningsvillkoren, t.ex. genom att föreslå ändrade lönevillkor. En sådan åtgärd anses sakna rättslig verkan och omfattas inte av bestämmelserna om uppsägning i anställningsskyddslagen (se härom uttalanden i prop. 1973:129 [ pdf ] s. 238 [  ] och bl.a. AD 1978 nr 68 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1994 nr 122 samt Zethræus, Omplacering och annan omreglering av anställningsvillkoren, i: Lag & Avtals skriftserie Arbetsrättsliga uppsatser 1). Om parterna inte kommer överens om nya villkor för anställningen och arbetsgivaren inte vill låta anställningsförhållandet bestå, måste arbetsgivaren – om han inte redan från början gjort så – företa en uppsägning enligt anställningsskyddslagens bestämmelser (se också Victorin i Svensk Juristtidning 1979 s. 675 ff.).

Som framgår av tidigare avgöranden av arbetsdomstolen utgör ett skiljande av en arbetstagare från dennes anställning en mycket betydelsefull rättshandling och därför måste generellt sett gälla högt ställda krav på tydlighet från arbetsgivarens sida, om denne med ett handlande avser att säga upp den anställde (se bl.a. AD 1984 nr 21 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Skälet bakom detta synsätt torde vara uppenbart; det skydd som anställningsskyddslagen avser att ge en arbetstagare skulle förfelas, om en arbetsgivare i efterhand kunde göra gällande att en arbetstagare blivit uppsagd utan att denne själv uppfattat arbetsgivarens handlande på det sättet och som en följd av detta på grund av de korta tidsfrister som är föreskrivna förlorar möjligheten att begära ogiltigförklaring av uppsägningen eller skadestånd.

Utredningen i frågan om någon uppsägning har skett över huvud taget består av dels viss skriftlig bevisning, dels och framför allt de berättelser som P.B. och L.H. har lämnat. Domstolen bedömer utredningen enligt följande.

Med beaktande av de uppgifter som L.H. lämnat under förhöret kan i och för sig sättas i fråga om bolaget verkligen avsåg att, med de uppsägningar som bolaget hävdar ägde rum under år 1990 och den 26 februari 1991, bringa P.B:s anställning till upphörande för den händelse denne inte accepterade de lönevillkor som bolaget ansåg skulle ersätta villkoren enligt Göteborgsavtalet.

Det är otvivelaktigt så att vad bolaget i vart fall primärt ville uppnå var en förändring av lönevillkoren enligt Göteborgsavtalet, som enligt vad L.H. uppgett hade kommit att bli alltför förmånligt för P.B. Varken av L.H:s uppgifter under förhöret eller utredningen i övrigt framgår emellertid klart att bolaget också önskade skilja P.B. från anställningen, om bolaget inte fick igenom sina önskemål i lönefrågan. Det hade varit naturligt att, om bolaget haft en sådan avsikt, man uttryckligen hade talat om detta för P.B. Av utredningen framgår att varken P.B:s arbetsuppgifter eller hans ställning i organisationen, nämligen att vara chef för skatteavdelningen vid bolagets kontor i Malmö, förändrades under tiden efter årsskiftet 1990/91 och fram till dess han efter trafikolyckan i juni 1991 slutade att arbeta hos bolaget. Av utredningen framgår också att parterna även efter årsskiftet 1990/91 hade fortsatta kontakter om hans lön; ännu i brevet den 14 mars 1991 tog L.H. upp inte bara P.B:s lön utan också villkoren för delägarskap i bolaget och avslutade brevet med förhoppningen om en expanderande verksamhet under hösten 1991 genom P.B:s insatser. Ytterligare en omständighet som talar för att bolaget inte åsyftade någon uppsägning av anställningen utgör det förhållandet att bolaget inte följt de formalia som en uppsägning är omgärdad av enligt föreskrifterna i anställningsskyddslagen. Så lämnade bolaget exempelvis inte något besked till P.B. om vad han hade att iaktta om han inte godtog att bli skild från sin anställning.

Oavsett hur det förhåller sig med bolagets avsikter har bolaget i vart fall inte på något sätt visat att man vid sina kontakter med P.B. gett uttryck för att bolaget ville avsluta dennes anställning hos bolaget, om han inte godtog löneändringen. Det finns inte heller något i utredningen som talar för att P.B. vare sig under hösten 1990 eller senare uppfattade eller hade anledning att uppfatta L.H. så att bolaget ville bringa hans anställning till upphörande.

Arbetsdomstolen kommer därför fram till att någon uppsägning av P.B:s anställning inte kommit till stånd genom vad L.H. kan ha meddelat P.B. under år 1990 eller vid sammanträffandet i februari 1991.

Bolaget har emellertid gjort gällande också att P.B. skilts från sin gamla anställning genom att bolaget med verkan fr.o.m den 1 januari 1991 ensidigt började tillämpa en annan lönesättning än som följer av Göteborgsavtalet. Enligt bolaget följer nämligen av arbetsdomstolens praxis att det anses vara fråga om ett skiljande från en anställning, om en arbetsgivare ensidigt företar en sådan ändring av arbetsuppgifterna vilka faller utom ramen för det gällande anställningsavtalet. På motsvarande sätt måste, enligt bolaget, en anställning anses ha upphört om arbetsgivaren ensidigt börjar tillämpa andra lönevillkor än de som följer av anställningsavtalet.

Arbetsdomstolen kan emellertid inte biträda bolagets uppfattning om rättsläget. När en arbetsgivare ändrar en arbetstagares uppgifter så att arbetstagaren tilldelas andra uppgifter än de som faller inom ramen för dennes arbetsskyldighet enligt anställningsavtalet, kan visserligen förhållandena vara sådana att arbetsgivaren genom sin åtgärd anses ha skilt arbetstagaren från dennes anställning. I första hand måste dock frågan ställas om arbetstagaren accepterat de nya arbetsuppgifterna. Om så är fallet, kan i och för sig diskuteras om arbetstagaren formellt sett erhållit en ny anställning eller accepterat ändrade villkor för sin gamla anställning. Oftast torde dock denna fråga sakna betydelse. Om emellertid arbetstagaren inte godtar de nya arbetsuppgifterna och arbetstagaren genom arbetsgivarens ensidiga agerande omplaceras till helt andra arbetsuppgifter än som ryms inom det gamla avtalet, följer av domstolens praxis att det är fråga om ett skiljande från anställningen som arbetstagaren kan få rättsligt prövat. I ett sådant fall har arbetstagaren utestängts eller hindrats från att fullgöra sina uppgifter enligt avtalet.

Förhållandena är inte så väsentligt annorlunda om en arbetsgivare underlåter att betala avtalad lön. Det är dock här fråga om en prestation som endast arbetsgivaren kan fullgöra. Om arbetstagaren inte accepterar lönebortfallet, kan arbetstagaren välja att avsluta sin anställning med de ekonomiska krav som kan följa på arbetsgivarens handlande. Men arbetstagaren kan givetvis i stället välja att fortsätta fullgöra sin del av avtalet, dvs. arbeta, och kräva den ersättning som avtalet ger honom rätt till. Så länge anställningen inte sägs upp av vare sig arbetsgivaren eller arbetstagaren och arbetstagaren också fullgör sin del av anställningsavtalet, måste dennes rätt till avtalad ersättning också kvarstå.

Som arbetsdomstolen uttalat i AD 1985 nr 72 [ Zeteo ] [ Karnov ] är det främmande för anställningsskyddslagens regelsystem att en uppsägning skall kunna avse endast en del av ett anställningsavtal. Av detta följer att om lönevillkoren har bestämts i ett icke tidsbegränsat avtal och parterna inte avtalat om annat, så gäller avtalet till dess parterna kommer överens om andra villkor. Av utredningen i målet framgår att P.B. inte accepterat några ändrade lönevillkor för sin anställning.

Sammanfattningsvis kan domstolen därför konstatera följande. P.B. fortsatte att arbeta i sin anställning efter årsskiftet 1990/91. Eftersom hans anställning inte var uppsagd i juni 1991 vare sig av honom eller av bolaget och någon överenskommelse om ändrade lönevillkor inte träffats mellan parterna efter Göteborgsavtalet från år 1989 har P.B. rätt till lön enligt det avtalet.

Arbetsdomstolens närmare överväganden i lönefrågan

P.B:s förstahandsyrkande grundas på att löneberäkningen enligt Göteborgsavtalet skall göras utifrån ett slags genomsnitt av den grundtariff och den högre tariff som den 1 januari 1991 tillämpades gentemot klienterna avseende hans arbete hos bolaget. En sådan beräkning skulle enligt P.B. medföra att hans månadslön i juni 1991 uppgick till 53 000 kr. Bolaget har bestritt att beräkningen skall ske enligt någon form av genomsnittstariff. Enligt bolaget skall denna i stället göras utgående från grundtariffen, vilket ostridigt leder till en månadslön om 49 000 kr för juni 1991.

Ett visst stöd för P.B:s synsätt finns i dels hans egna, dels L.H:s uppgifter under förhören, nämligen att Göteborgsavtalet tillkom mot bakgrund av att P.B. under löneförhandlingen gjorde gällande att hans lön fortsättningsvis borde vara baserad på den debitering mot klienter som bolaget gjorde för hans arbete. Göteborgsavtalets ordalydelse ger inte stöd för annat än att P.B:s lön skulle beräknas utifrån en och samma tariff. Det framgår inte av avtalet vilken tariff som åsyftas eller hur tariffen skulle bestämmas. Av utredningen framgår dock att bolaget när Göteborgsavtalet träffades tillämpade endast en tariff gentemot klienterna för P.B:s arbete och av L.H:s och P.B:s uppgifter framgår också att det var denna grundtariff som avsågs när avtalet skrevs. Det är ostridigt att ersättning för P.B:s arbete fr.o.m. den 1 september 1989 kom att debiteras klienterna efter två skilda tariffer. Såvitt framkommit diskuterade parterna inte när avtalet skrevs vilken betydelse det skulle få, om P.B. gick över till differentierade tariffer vid debiteringen mot klienterna. Vad som skulle gälla när han gick över till skilda debiteringstariffer är således oklart. Det finns enligt arbetsdomstolens mening inte skäl för att utgå ifrån att bolaget, som enligt L.H. ansåg att P.B. redan med en lön beräknad på bolagets grundtariff hade en mycket hög ersättning, då avtalet slöts var berett att betala en ännu högre lön beräknad på ett genomsnitt av de tariffer som bolaget senare kunde komma att debitera kunderna för såvitt avsåg P.B:s arbete.

Sammantaget finner arbetsdomstolen inte visat att bolaget vare sig när Göteborgsavtalet ingicks eller senare godtagit att lönen skulle beräknas utifrån något slags genomsnitt av de tariffer som bolaget kom att tillämpa gentemot sina klienter för P.B:s tjänster. P.B:s överklagande kan därför inte bifallas.

Sammanfattning – rättegångskostnader

Som följer av det anförda kommer arbetsdomstolen till samma slutsatser som tingsrätten. Därmed skall tingsrättens domslut stå fast såväl i huvudsaken som i fråga om rättegångskostnaderna där.

Vad avser rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen gör domstolen följande bedömning. Båda parter har överklagat tingsrättens dom. Ingen av dem har fått bifall till sitt överklagande. Parterna är alltså ömsom vinnande och tappande i domstolen. Vad respektive part har tappat kan inte anses vara av allenast ringa betydelse. Med hänsyn härtill och till innehållet i 18 kap. 4 § rättegångsbalken bör P.B. tillerkännas en till tre fjärdedelar jämkad ersättning för sina ombudskostnader här, eller med (32 500 x 3/4 =) 24 375 kr, och för sina egna reskostnader, 1 500 kr.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

Arbetsdomstolen förpliktar Öhrlings Coopers & Lybrand Aktiebolag att ersätta P.B. för rättegångskostnader i domstolen med tjugofemtusenåttahundrasjuttiofem (25 875) kr, varav 24 375 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av ombudsarvodet utgör 4 875 kr mervärdesskatt.

Dom 1996‑01‑31, målnummer B‑94‑1995

Ledamöter: Nina Pripp, Hans Blyme, Bo Jangenäs, Ulf Göran Liljebladh, Inger Mattsson Kasserud, Jörgen Andersson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson

BILAGA

Tingsrättens dom måndagen den 29 maj 1995

[ Ledamöter : Ulrika Tengelin, Marianne Tejning och Marianne Jenryd ]

BAKGRUND

P.B. anställdes 1985 vid Öhrlings Revisionsbyrå Aktiebolag skatteavdelning. Vid ett möte i Göteborg 1989‑07‑11 träffades en överenskommelse mellan skatteavdelningens chef L.H. och P.B. om förändring av hans lönevillkor det s.k. Göteborgsavtalet. Överenskommelsen nedtecknades av L.H., bilaga 1. Den innebar att P.B:s lön skulle vara relaterad till den tariff, då 900 kr, som tillämpades vid debitering av klienter och som innebar år 1989 en månadslön på 35 000 kr. Under 1990 erhöll P.B. en månadslön på 39 000 kr beräknad enligt grundtariffen 1 000 kr vid debitering av klienter. Vid en konferens i maj 1990 tog P.B. upp med L.H. frågan om höjning av månadslönen. P.B. ansåg för sin del att månadslönen skulle uppgå till 40 000 kr med tillämpning av Göteborgsavtalet dvs. baseras på tariff som genomsnittligt använts vid debitering av kunder. Härefter erbjöds P.B. en engångsersättning om 12 000 kr att utbetalas 1991. I november 1990 hade P.B. och L.H. ytterligare ett samtal om lönevillkoren. Vid förnyat samtal 1991‑02‑26 om lönevillkoren är det ostridigt att L.H. sade upp Göteborgsavtalet till omedelbart upphörande. I brev 1991‑03‑14 erbjöds P.B. en månatlig löneförhöjning med 2 500 kr som han avböjde.

P.B. är numera förtidspensionerad och uppbär sjukpension på grund av en trafikolycka som inträffade under utbildningsresa i tjänsten till England i juni 1991. Öhrlings Reveko Aktiebolag, Bolaget, har meddelat P.B. att hans anställning upphörde 1993‑10‑31.

YRKANDEN MM

P.B. har yrkat

– att tingsrätten fastställer att hans månadslön hos Bolaget för juni 1991 utgjorde i första hand 53 000 kr och i andra hand 49 000 kr

– att tingsrätten förpliktar Bolaget att till Försäkringsbolaget SPP anmäla den sålunda fastställda måndslönen för P.B.

– att tingsrätten förpliktar Bolaget att till P.B. utge lön med i första hand 117 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 oktober 1991 tills betalning sker och i andra hand utge 81 000 kr jämte ränta enligt förstahandsyrkandet

– att tingsrätten förpliktar Bolaget att till P.B. utge semesterersättning med i första hand 15 210 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning tills betalning sker och i andra hand utge 10 530 kr jämte ränta enligt förstahandsyrkandet.

Bolaget har bestritt käromålet. För det fall tingsrätten bifaller fastställelseyrkandet har Bolaget medgivit kärandens yrkanden med de belopp som yrkats i andra hand jämte ränta samt yrkandet om anmälningsskyldighet. Övriga belopp jämte ränta har vitsordats i och för sig.

P.B. har anfört. Enligt Göteborgsavtalet skall hans månadslön stå i viss proportion till den debiteringstariff som tillämpats i förhållande till bolagets klienter. För 1991 skall därför den genomsnittliga tariffen 1 352 kr per timme läggas till grund för beräkning av hans månadslön varvid erhålls 53 000 kr. Yrkandet om lön avser skillnaden mellan erhållen lön 40 000 kr per månad för tiden 1991‑01‑01--1991‑09‑30 och den lön han varit berättigad till enligt Göteborgsavtalet. Syftet med Göteborgsavtalet var att ge P.B. provision på vad han dragit in till Bolaget varför beräkningen skall ske månad för månad på den genomsnittliga tariff som kan räknas fram med hjälp av hans fortlöpande månadsrapporter till bolaget. Arbetsgivaren är skyldig enligt ITP systemet att till försäkringsbolaget anmäla förändringar avseende lön.

Bolaget har anfört. Göteborgsavtalet har sagts upp av bolaget genom L.H. till upphörande vid årsskiftet 1990/1991. Uppsägning har skett vid mötet i maj 1990 och i vart fall vid mötet 1990‑11‑21. Härefter har nytt anställningsavtal börjat gälla för P.B. från 1991‑01‑01. I vart fall har Göteborgsavtalet sagts upp med omedelbar verkan vid möte 1991‑02‑26. Detta har inneburit att P.B. varit berättigad till mer än den månadslön om 40 000 kr som faktiskt utbetalats till P.B. under 1991. Om tingsrätten skulle finna att Göteborgsavtalet är giltigt skall avtalet tolkas på sådant sätt att månadslönen skall beräknas på det tariffbelopp som anges i avtalet, då 900 kr, uppjusterat enligt beslut av Bolagets ledning för 1991 till 1 250 kr. Vid tillämpning av beräkningsformeln i avtalet motsvarar detta en månadslön om 49 000 kr. Enligt Bolaget har uppsägningen av Göteborgsavtalet innefattat att P.B:s anställning omedelbart har upphört. Det är inte möjligt att enbart säga upp lönevillkoren. Vad som rättsligt sett inträffat är att P.B. tvångsvis omplacerats till ett nytt anställningsavtal med en av Bolaget fastställd ny lön om 40 000 kr i månaden. P.B. har inte på rätt sätt och inom rätt tid reagerat mot att det tidigare anställningsavtalet upphört att gälla. Han har därmed försuttit sin möjlighet att få till stånd en återgång till detta avtal.

P.B. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. På Bolagets begäran har vittnesförhör hållits med L.H., jurist hos Bolaget.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

DOMSKÄL

Bolaget har bevisbördan för sitt påstående att Göteborgsavtalet sagts upp i maj/juni eller november 1990. P.B. har hävdat att uppsägning inte skett och L.H. att uppsägning skett. Ord står mot ord och tingsrätten finner inte anledning att sätta större tilltro till den ene än den andre. Tingsrätten finner inte visat att Göteborgsavtalet uppsagts i maj/juni eller i november 1990.

Det är ostridigt i målet att Göteborgsavtalet sagts upp av L.H. 1991‑02‑26 och med omedelbar verkan. P.B. har uppgett att han inte accepterade uppsägningen. Av utredningen i målet framgår att P.B. erhöll ett brev daterat 1991‑03‑14 från L.H. som bemötte tidigare frågor från P.B. om ett delägarskap. P.B:s ställning i organisationen och lönen för 1991. Han erbjöds bl.a. en löneförhöjning med 2 000 kr i månaden för 1991. Brevet avslutades med en förhoppning om bl.a. genom P.B:s insatser en expanderande verksamhet kommande höst. P.B. har fortsatt att arbeta med samma arbetsuppgifter, erhållit 40 000 kr i månadslön för detta och till och med deltagit i språkutbildning under sommaren. Av L.H:s uppgifter framgår att hans avsikt var att säga upp lönevillkoren enligt Göteborgsavtalet eftersom det uppstått tvist kring dessa och de inte överensstämde med vad som gällde för övriga skattejurister. Vidare framgår att L.H. inte funderat i termer av uppsägning från anställningen.

Tingsrätten finner mot bakgrund av det anförda att Bolaget inte avsett att säga upp P.B. från hans anställning eller skilja honom från denna under den tid som är aktuell i målet. Avsikten har bara varit att få en ändring till stånd av lönevillkoren. P.B. har fortsatt att arbeta och också att diskutera sina lönevillkor. P.B. har inte påstått att han uppfattat sig som skild från anställningen. Tingsrätten finner att L.H:s uppsägning av Göteborgsavtalet är att bedöma som en ensidig uppsägning av lönevillkoren för omreglering. Eftersom P.B. inte accepterat ändrade villkor har inte något avtal träffats om nya lönevillkor. Varken Bolaget eller P.B. har därefter sagt upp anställningsavtalet till upphörande. De lönevillkor som gällde har därför sin utgångspunkt i vad som gällde före uppsägningen vilket ostridigt var Göteborgsavtalet.

Det är ostridigt i målet att vid den tidpunkt Göteborgsavtalet träffades tillämpades endast en tariff i Bolaget, då 900 kr. P.B:s lön under 1990 om 39 000 kr överensstämmer med beräkning enligt avtalet. P.B. har inte närmare utvecklat omständigheter till stöd för sin tolkning att lönen skulle beräknas enligt genomsnittstariff. Göteborgsavtalets lydelse ger inget stöd för P.B:s tolkning. Tingsrätten finner inte att P.B. förmått visa att lönen för 1991 skall beräknas enligt påstådd genomsnittstariff.

Tingsrätten finner på grund av det anförda att P.B:s lön enligt Bolagets medgivande skall fastställas till 49 000 kr för juni månad 1991. Vidare skall yrkad lön och semesterersättning utgå beräknat efter en månadslön om 49 000 kr jämte ränta och underrättelse enligt vad Bolaget medgivit.

Med hänsyn till utgången i målet skall Bolaget ersätta P.B:s rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Tingsrätten fastställer att P.B:s månadslön hos Öhrlings Reveko Aktiebolag för juni 1991 utgjorde fyrtioniotusen (49 000) kr

2. Tingsrätten förpliktar Öhrlings Reveko Aktiebolag att till Försäkringsbolaget SPP anmäla den enligt punkt 1 fastställda månadslönen

3. Tingsrätten förpliktar Öhrlings Reveko Aktiebolag att till P.B. utge åttioentusen (81 000) kr avseende lön jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 oktober 1991 tills betalning sker

4. Tingsrätten förpliktar Öhrlings Reveko Aktiebolag att till P.B. utge tiotusenfemhundratrettio (10 530) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 januari 1994 tills betalning sker

5. Tingsrätten förpliktar Öhrlings Reveko Aktiebolag att ersätta P.B:s rättegångskostnader med sextioåttatusentrehundrafemtio (68 350) kr varav 66 000 kr avser arvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 68 350 kr från denna dag tills betalning sker

Domsbilaga 1

ÖHRLINGS REVISIONSBYRÅ

89‑07‑11

P.B., Göteborg

LH

1. Förändring av lön fr.o.m. 1/1- --. Detta oavsett när tariffen ändras.

2. Lönen baseras på debiterbar tid om minst 1 350 timmar per kalenderår. Debiterbar tid utöver 1 350 inom ramen för normal arbetstid ”8–17” föranleder ej extra ersättning.

Övertidsersättning 1:1 utgår för debiterbar tid nedlagd utöver normal arbetstid.

3. Ofrivillig frånvaro, typ sjukdom, rep-månad, vårdande av sjukt barn (barnavårdare) skall anses som debiterbar tid till 75 %.

4. Lönen skall vara tariff x 1 350 x 35 %:12 % är riktvärde, ej matematiskt

5. Höjning fr.o.m. 1/1–90 skall dock beakta endast halva tariff-höjningen i jämförelse med tariffen 1989‑08‑31. Övriga höjningar skall beakta den tariff som gäller fr.o.m. 1/1 resp kalenderår. Denna torde i flertalet fall vara densamma som 1/9 året före löneåret.

6. Ändring av lön 1/9–89 skall basera sig på en tariff om 900 kr.