: : : :

AD 1996 nr 117

Sammanfattning :

Tvist uppkommer med anledning av att en arbetstagare skilts från sin anställning. I målet uppkommer frågor om arbetsgivaren gjort sig skyldig till förhandlingsvägran, om arbetstagaren var tillsvidareanställd eller provanställd och om saklig grund för uppsägning förelåg. Vidare uppkommer fråga om arbetstagaren är berättigad till ekonomiskt skadestånd för inkomstbortfall som inträffar några månader efter det att han skilts från sin anställning och efter det att han innehaft ett par tillfälliga anställningar.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Tvist uppkommer med anledning av att en arbetstagare skilts från sin anställning. I målet uppkommer frågor om arbetsgivaren gjort sig skyldig till förhandlingsvägran, om arbetstagaren var tillsvidareanställd eller provanställd och om saklig grund för uppsägning förelåg. Vidare uppkommer fråga om arbetstagaren är berättigad till ekonomiskt skadestånd för inkomstbortfall som inträffar några månader efter det att han skilts från sin anställning och efter det att han innehaft ett par tillfälliga anställningar.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &

Direktstämt mål [ mål nr A 251/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 10 § och 15 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet | 18 §, 19 §, 30 § och 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1976 nr 65 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1996 nr 117 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HRF och O.K.

Conamara AB

Domskäl

Anställningsform

Har saklig grund för uppsägning förelegat?

Förhandlingsvägran

Skadeståndsfrågor

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Conamara Aktiebolag förpliktas att till O.K. utge

a) ekonomiskt skadestånd med femtontusentvåhundrafemtioen (15 251) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess betalning sker

b) allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess betalning sker.

2. Conamara Aktiebolag skall till Hotell- och Restauranganställdas Förbund utge allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess full betalning sker.

3. Conamara Aktiebolag skall ersätta O.K. för rättegångskostnader med nittontusenfyrahundrasjuttiofyra (19 474) kr samt Hotell- och Restauranganställdas Förbund för rättegångskostnader med nittontusenfyrahundrasjuttiofyra (19 474) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1996 nr 117 ) :

AD 1996 nr 117

Parter ( Privata sektorn ): Hotell- och Restauranganställdas Förbund och O.K. i Årsta mot Conamara Aktiebolag i Solna

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Brita Swan, Johnny Sköldvall (f.d. föredraganden i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson, Inger Mattsson Kasserud, Göte Larsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Helena Larsson

AD 1996 nr 117    Dom den 30 oktober 1996 – Direktstämt mål

Sökord : Ekonomiskt skadestånd | Förhandlingsvägran | Kock | Konsekvensskadestånd | Kumulation | Provanställning | Skadestånd | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 18 §, 19 §, 30 § och 38 § anställningsskyddslagen | 10 § och 15 § medbestämmandelagen | 2 kap. 1 § arbetstvistlagen

Rättsfall : AD 1976 nr 65

Parter:

Hotell- och Restauranganställdas Förbund och O.K. i Årsta

mot

Conamara Aktiebolag i Solna

O.K. är medlem i Hotell- och Restauranganställdas Förbund (HRF). Han anställdes den 18 april 1995 i Conamara Aktiebolag (bolaget) som kock på restaurangen Solna Krog. Den 27 juli 1995 meddelade bolaget honom att hans anställning skulle upphöra.

O.K. har hävdat att han varit tillsvidareanställd och att bolaget avskedat honom utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat samt att bolaget har brustit i sina förpliktelser i fråga om underrättelse i samband med avskedandet. Förbundet har med anledning av tvisten gjort förhandlingsframställningar till bolaget. Någon förhandling kom dock inte till stånd. Förbundet har gjort gällande att bolaget underlåtit att varsla förbundet i samband med O.K:s avskedande samt att bolaget vägrat förhandla med förbundet i anledning av tvisten.

Bolaget är inte bundet av kollektivavtal med förbundet. Arbetsdomstolen har emellertid med stöd av 2 kap. 1 § tredje stycket lagen om rättegången i arbetstvister handlagt tvisten om brott mot anställningsskyddslagen gemensamt med tvisten om brott mot medbestämmandelagen.

Förbundet har yrkat att bolaget förpliktas att till förbundet utge allmänt skadestånd med 35 000 kr för brott mot 10 och 15 §§ medbestämmandelagen samt 15 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen.

O.K. har yrkat att bolaget förpliktas att utge ekonomiskt skadestånd till honom med 71 577 kr, varav 63 910 kr avser utebliven lön och 7 667 kr semesterersättning för det fall arbetsdomstolen finner att han avskedats utan att ens saklig grund för uppsägning föreligger. För det fall arbetsdomstolen skulle finna saklig grund för uppsägning föreligga har han yrkat att bolaget förpliktas utge ekonomiskt skadestånd till honom med 9 299 kr, varav 8 303 kr avser lön och 996 kr semesterersättning. Om arbetsdomstolen skulle finna att O.K. varit provanställd har han yrkat att bolaget förpliktas utge allmänt skadestånd till honom med 10 000 kr för brott mot 31 § anställningsskyddslagen.

Därutöver har O.K. yrkat att bolaget förpliktas utge allmänt skadestånd till honom med 50 000 kr för brott mot 18, 19 och 30 §§ anställningsskyddslagen.

På det ekonomiska skadeståndet har O.K. yrkat ränta enligt 6 § räntelagen å 15 251 kr från den 1 januari 1996, å 13 125 kr från den 1 februari 1996, å 14 560 kr från den 1 mars 1996, å 14 560 kr från den 1 april 1996 och å 14 081 kr från den 1 maj 1996, allt till dess betalning sker. Beträffande de allmänna skadestånden har arbetstagarparterna yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 1 januari 1996, tills betalning sker.

Bolaget har bestritt yrkandena. Beträffande det ekonomiska skadeståndet har bolaget – för det fall O.K. skulle anses vara tillsvidareanställd – vitsordat 15 251 kr såsom i och för sig skäligt om domstolen skulle finna att bolaget har avskedat O.K. utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. För det fall saklig grund för uppsägning skulle föreligga har bolaget vitsordat det yrkade ekonomiska skadeståndet. Vad gäller de allmänna skadestånden har bolaget gjort gällande att de skall jämkas till noll. Beträffande skadeståndet till O.K. enligt 31 § anställningsskyddslagen för det fall domstolen skulle finna att denne provanställts har bolaget hävdat att O.K. fått en underrättelse enligt 31 § anställningsskyddslagen muntligt i samband med att han lämnade sin anställning. Det är riktigt att hans fackliga organisation i och för sig inte blivit varslad men detta beror på att Keränen inte upplyst arbetsgivaren om sin fackliga tillhörighet. För det fall domstolen skulle finna att skadestånd skall utgå har bolaget yrkat att 3 000 kr som utbetalts till Keränen skall avräknas från det allmänna skadeståndet. Ränteyrkandena har bolaget vitsordat som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

HRF och O.K.

O.K. är utbildad kock och har arbetat som sådan sedan 1979. Under en period drev han egen restaurang i Haparanda men var därefter arbetslös. O.K. hade kontakt med arbetsförmedlingen och handläggaren M-B.M. informerade honom om att en restaurang, Solna Krog, annonserade efter en tillsvidareanställd kock. Efter att M-B.M. tagit kontakt med bolaget, beviljades O.K. en s.k. sökanderesa till Stockholm. Den 11 april 1995 besökte han Solna Krog och talade med bolagets ställföreträdare, A.S. Dagen därpå träffades de på nytt och kom överens om att O.K. skulle anställas som kock med en månadslön om 13 000 kr. Arbetsförmedlingen underrättades genom en blankett benämnd svarsdel, underskriven av A.S., att O.K. fått anställningen. Eftersom anställningen var en tillsvidareanställning, utgick s.k. riktat anställningsstöd och starthjälp. För att få bidragen skrev A.S. under ett intyg, av vilket framgår att O.K. tillsvidareanställts.

Bolaget har påstått att O.K. provanställts eftersom detta skulle vara branschpraxis. Enligt det kollektivavtal mellan Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, Aktiebolaget Trafikrestauranger samt HRF som har störst spridning i branschen gäller dock anställning tills vidare om inget annat avtalats. Kollektivavtalet mellan Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivareförening och HRF, som också är vanligt förekommande, stadgar att, om anställd och arbetsgivare inte kommer överens om tillsvidareanställning, börjar anställning som provanställning. Provanställningen pågår i sex veckor. Om arbetsgivare eller anställd vill att provanställning skall upphöra vid provanställningsperiodens slut, skall han underrätta därom senast 14 dagar före periodens slut.

O.K. började arbeta på Solna Krog den 18 april 1995. Restaurangen, som är belägen nära Solna centrum, har normalt sett ungefär 120 lunchgäster. O.K. var ensam kock på restaurangen. I juli sjönk antalet lunchgäster på grund av semesterperioden och A.S. tog 14 dagars semester. När denne kom tillbaka tog han del av en begäran från HRF att teckna kollektivavtal. Den 27 juli informerade A.S. O.K. om att han skulle sälja, alternativt att han hade sålt bolaget, och att O.K. skulle få sluta sin anställning. O.K. fick lämna ifrån sig sin nyckel men skulle få arbeta veckan ut. O.K. sjukskrev sig emellertid men begärde att få tala med A.S. Efter vissa svårigheter fick han vid ett samtal med A.S. besked om att hans anställning upphört.

Efter beskedet från A.S. att hans anställning upphört, tog O.K. kontakt med HRF:s Stockholmsavdelning. Ombudsmannen P.P. tillskrev bolaget och begärde en förklaring. Någon förklaring till det inträffade lämnades dock inte och P.P. påkallade tvisteförhandling till den 14 augusti 1995 samtidigt som han framställde en ogiltigförklaring av uppsägningen. A.S. hörde härefter av sig till P.P. och anförde att O.K. fått sluta eftersom denne varit drogpåverkad och försökt förmå A.S. att medverka till ett försäkringsbedrägeri. A.S. framförde även önskemål om att förhandlingen skulle flyttas, och tidpunkten ändrades därför till den 11 augusti 1995. A.S. ringde emellertid på nytt och ville flytta förhandlingen till den 23 augusti 1995. P.P. samtyckte till detta. A.S. ringde dock åter och sade denna gång att han inte alls ville förhandla. P.P. gav honom då beskedet att den förhandlingstidpunkt som gällde var den 14 augusti 1995. Någon företrädare för bolaget infann sig emellertid inte den dagen.

Förbundsjuristen E.N. övertog härefter ärendet och skickade en ny förhandlingsframställan till bolaget genom rekommenderat brev som dock inte löstes ut. Tillsammans med P.P. åkte hon därför ut till Solna Krog och överlämnade personligen förhandlingsframställan till A.S. Någon företrädare för bolaget kom inte till förhandlingen, som utsatts till den 7 november 1995 och ingen tog heller på något sätt kontakt med förbundet. Eftersom förbundet då ansåg det meningslöst att fortsätta försöka förhandla väcktes talan i arbetsdomstolen.

Sammanfattningsvis gör arbetstagarparterna gällande att O.K. tillsvidareanställts som kock. Dels sades detta uttryckligen vid anställningstillfället, dels hade bolaget i annonsen sökt en tillsvidareanställd.

Eftersom anställningen avbrutits på det sätt som skett, har bolaget avskedat O.K. utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Bolaget har således brutit mot 18 och 19 §§ anställningsskyddslagen. Någon underrättelse om avskedandet har inte givits O.K. och förbundet har inte varslats därom. Bolaget skall därmed utge allmänt skadestånd för brott mot 30 § anställningsskyddslagen. Om saklig grund för uppsägning skulle föreligga, är O.K. berättigad till en månadslön jämte semesterersättning. För det fall O.K. skulle anses ha varit provanställd har inte heller denna anställning avbrutits på föreskrivet sätt och bolaget är skadeståndsskyldigt för brott mot 31 § anställningsskyddslagen.

Förbundets avdelning har kallat till förhandling till en tid som efter bolagets önskemål ändrats två gånger. Bolaget har dock inte inställt sig till förhandlingen. Inte heller vid en s.k. central förhandling infann sig någon företrädare för bolaget. Bolaget är därför skadeståndsskyldigt gentemot förbundet för brott mot 10 och 15 §§ medbestämmandelagen.

Conamara AB

Solna Krog är en relativt liten restaurang belägen i Solna centrum. Eftersom 22 andra restauranger finns i området, är konkurrensen om kunderna hård och maten som serveras har stor betydelse. Solna Krog drivs av bolaget till vilket A.S. är ensam ägare. A.S., som ursprungligen kommer från Turkiet, har bott i Sverige sedan 1973. Han har varit krögare i tio år. Förutom A.S:s familj arbetar ytterligare ett par personer i restaurangen. Restaurangens affärside är att servera vällagad svensk husmanskost som smakar hemlagat och äkta.

Den kock som var anställd under vintern och våren 1995 slutade och A.S. sökte en ersättare eftersom han inte hade möjlighet att själv laga maten till både lunch och middag. Det är stor efterfrågan på bra kockar. A.S. var i kontakt med arbetsförmedlingen och blev efter korta överläggningar informerad om bidrag för anställningen. M-B.M. på arbetsförmedlingen utgick uppenbarligen från att en tillsvidareanställning skulle vara aktuell men frågan om anställningsform behandlades inte alls. A.S. hade å sin sida det naturliga utgångsläget att anställningen skulle vara en sex månaders provanställning. Vid mötet med O.K. nämndes också provanställning och A.S. uppfattade O.K. som att denne var införstådd därmed. O.K. hade även han varit krögare och befunnit sig i samma situation som A.S. Inom branschen finns en mängd företag som, liksom Conamara AB, inte har kollektivavtal. Praxis bland dessa är att varje anställning inleds med en provanställning.

Inledningsvis visade O.K. att han hade de kunskaper som krävdes för anställningen. Efter hand visade han dock allt mindre engagemang och intresse och arbetade inte i den omfattning och med den känsla som krävdes. Han skötte till exempel inte sin hygien på ett tillfredsställande sätt. A.S. diskuterade saken med honom men någon förbättring skedde inte.

I juli 1995 tog A.S. två veckors semester och O.K. var då ensam ansvarig för matlagningen. Då A.S. kom tillbaka den 24 juli 1995 möttes han av klagomål från kunderna. Antalet lunchgäster hade sjunkit dramatiskt från omkring 100–150 till 30, vilket inte utgjorde någon normal nedgång under semesterperioden. O.K. hade också haft hand om en bröllopsfest under A.S:s bortovaro. Bröllopsparet meddelade att man var väldigt missnöjd med den mat som serverats och A.S. var tvungen att kompensera dem.

A.S., som uppfattat O.K:s anställning som en provanställning, underrättade denne om att anställningen skulle upphöra. A.S. var medveten om att han var skyldig att iaktta en viss underrättelsetid och gav därför O.K. 3 000 kr som kompensation för att tiden inte iakttagits fullt ut. Anledningen till att A.S. avbröt O.K:s anställning var att han bedömde det förödande för bolaget att ha honom kvar. Gästerna uppmanade honom också att byta kock.

Vad gäller den påstådda förhandlingsvägran är det formella händelseförloppet riktigt beskrivet av förbundet. A.S. ringde förbundet och talade om att han inte kunde komma. Anledningen härtill var att han stod utan kock och inte kunde lämna företaget på förmiddagen eftersom han då själv var tvungen att laga lunchmaten. Han hemställde därför att förhandlingen skulle hållas på Solna Krog. P.P. ville emellertid inte lyssna till detta förslag. Efter ett antal telefonsamtal lät A.S. en god väns hustru, A.L., ta över luren. Även hon konstaterade att det inte fanns någon vilja från förbundets sida att flytta platsen för förhandlingen. En ny förhandlingsframställan kom därefter från förbundsjuristen E.N., först genom ett rekommenderat brev som inte löstes ut, därefter åkte E.N. ut till Solna Krog tillsammans med P.P. De kom dit tio minuter före lunchrusningen och frågade efter A.S. samt överlämnade ett brev till denne. E.N. och P.P. lämnade därefter lokalen. Deras agerande får därför uppfattas som en delgivning av ett diktat från förbundet. Platsen för förhandlingen skulle vara densamma, förbundets lokal, och tiden var fortfarande på förmiddagen. E.N. har inte talat med A.S. utan utgått från P.P:s uppgifter. Bolagets handlande innebär inte en förhandlingsvägran utan A.S. har endast haft synpunkter på platsen för förhandlingen.

Som grund för sitt bestridande åberopar bolaget sammanfattningsvis följande. O.K:s anställning har varit en provanställning om sex månader som bolaget haft rätt att avbryta i förtid. Den kompensation bolaget betalat O.K. tillgodoser kraven i anställningsskyddslagen. För det fall en provanställning inte skulle föreligga hävdar bolaget att saklig grund för uppsägning förelegat på grund av personliga förhållanden eftersom O.K. har misskött sina arbetsuppgifter.

Bolaget har på ett rimligt sätt tillmötesgått förbundets förhandlingsframställan och har haft önskemål om lokal i enlighet med praxis. Något brott mot 10 och 15 §§ medbestämmandelagen föreligger inte. Om domstolen skulle finna bolaget skyldigt till förhandlingsvägran skall skadeståndet jämkas till noll eftersom förbundet får anses medansvarigt till att en förhandling aldrig kom till stånd.

Domskäl

Conamara AB skilde den 27 juli 1995 O.K. från hans anställning som kock vid Solna Krog. Tvisten i målet gäller huruvida O.K. varit tillsvidareanställd eller provanställd samt, om domstolen skulle finna att han haft en tillsvidareanställning, om saklig grund för uppsägning förelegat. Tvistigt är också om bolaget förhandlingsvägrat genom att inte inställa sig till påkallade tvisteförhandlingar.

Arbetstagarparterna har gjort gällande att O.K. varit tillsvidareanställd av Conamara AB och att bolaget avskedat honom utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Vidare har förbundet påstått att bolaget förhandlingsvägrat med anledning av tvisten.

Bolaget har hävdat att O.K. varit provanställd och att bolaget haft rätt att skilja honom från anställningen. I andra hand har bolaget gjort gällande att det förelegat saklig grund för uppsägning, då O.K. misskött sina arbetsuppgifter. Bolaget har bestritt att det gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran.

Utredningen i målet består av skriftlig och muntlig bevisning. På begäran av arbetstagarparterna har O.K. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med P.P. och E.N. På bolagets begäran har A.S. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med gästerna J.E-R., C.B., T.J. och K.D-C. samt med A.L.

Anställningsform

Den första fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till är huruvida O.K:s anställning var en tillsvidareanställning eller en provanställning.

I målet är ostridigt att bolaget erhållit nyanställningsstöd, som endast utgick vid en tillsvidareanställning samt att A.S. skrivit under ett intyg till arbetsförmedlingen enligt vilket O.K. tillsvidareanställts från och med den 18 april 1995.

Bolaget har hävdat att oavsett intyget till arbetsförmedlingen har parterna vid anställningstillfället avtalat om en provanställning. Arbetstagarparterna har bestritt att så är fallet.

O.K. har uppgett i huvudsak följande om anställningens ingående. Han hade beviljats en s.k. sökanderesa till Solna Krog och där träffat A.S. O.K. hade med sig handlingar från arbetsförmedlingen som A.S. läste igenom och sedan skrev under. Någon diskussion om anställningsform fördes inte. Efter att han arbetat ungefär en vecka frågade A.S. honom om han tänkte stanna kvar på Solna Krog, vilket han bekräftade.

A.S. har uppgett följande. Den kock han hade anställd före O.K. slutade och under ungefär en månad skötte han all matlagning själv. Han ringde arbetsförmedlingen i Solna och sade att han behövde en kock. Efter några dagar ringde en handläggare från arbetsförmedlingen i Haparanda och berättade att hon hade en sökande. O.K. kom och hade med sig handlingar från arbetsförmedlingen. I den diskussion parterna förde sades att de skulle ”känna på varandra” och att det skulle vara en provanställning. Man anställer aldrig någon direkt i restaurangbranschen utan provar alltid först. Han talade även med M-B.M. på arbetsförmedlingen i Haparanda och klargjorde att han först måste pröva O.K., vilket hon hade förståelse för.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

O.K. och A.S. har lämnat olika uppgifter om vad som sagts om anställningen vid anställningstillfället. Med hänsyn till de uppgifter O.K. fått av arbetsförmedlingen om att bolaget sökte en tillsvidareanställd var det naturligt att O.K. utgick från att anställningen skulle vara tills vidare. A.S. undertecknade även det intyg O.K. haft med sig från arbetsförmedlingen enligt vilket denne tillsvidareanställts. Även om A.S. själv möjligen kan ha trott att anställningen ändå inledningsvis var en provanställning, är det inte mot O.K:s bestridande visat att A.S. klargjort detta för O.K.

Bolaget har hävdat att det är branschpraxis att en anställning inleds som en provanställning. Arbetstagarparterna har bestritt att så är fallet. De kollektivavtal arbetstagarparterna åberopat stöder deras inställning i denna fråga. Någon annan utredning har inte förebringats. Domstolen finner således inte utrett att det inom branschen är praxis att anställningen skall anses som en provanställning om inte annat avtalas.

Sammantaget finner domstolen att bolaget inte styrkt sitt påstående att O.K. varit provanställd av bolaget. Arbetsdomstolen utgår därför från att han var tillsvidareanställd.

Har saklig grund för uppsägning förelegat?

Det är ostridigt att A.S. den 27 juli 1995 sagt åt O.K. att denne skulle sluta sin anställning och att O.K. dagen därpå fått lämna ifrån sig nycklarna till arbetsplatsen.

Genom att bolaget skilt O.K. från tillsvidareanställningen på det sätt som skett är det att jämställa med ett avskedande. Att grund för avskedande skulle föreligga har inte ens påståtts. Frågan är i stället om bolaget avskedat O.K. under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning.

Bolaget har gjort gällande att O.K. har misskött sitt arbete genom att servera halvfabrikat i stället för den vällagade husmanskost restaurangen brukade tillhandahålla samt att han misskött sin hygien. Vidare har bolaget hävdat att O.K. misskött en bröllopsfest. Allt detta gjorde att bolaget tappade kunder.

O.K. har berättat att han inte hört någon klaga över hans matlagning. Innan A.S. åkte på semester gav han förhållningsregler till O.K. om vad som skulle serveras. Eftersom det var så få gäster under semesterperioden bestämdes att O.K. skulle bestämma menyn efter vad som fanns i frysen. Endast vissa varor som saknades köpte O.K. in, t. ex. köttbullar och pytt i panna. Färdiglagade rätter hade serverats även före semestern och det O.K. köpte in skilde sig inte nämnvärt från den vanliga menyn. Han var noga med att sköta sin hygien, däremot var lokalerna mycket smutsiga. Vad gäller bröllopsmiddagen hade brudparet beställt pepparstek som huvudrätt. Några klagomål över maten framfördes inte till honom; tvärtom var gästerna nöjda.

A.S. har berättat följande. I början fungerade det väldigt bra med O.K:s matlagning. Efter ett tag började dock denne tappa intresset. Han orkade inte laga mat och började köpa halvfabrikat, trots att han visste att Solna Krog var känd för att laga allt själva. O.K. var också orakad, okammad och bytte inte sina kläder. Det var bestämt sedan tidigare att A.S. och hans familj skulle åka till Turkiet under två veckor på sommaren. Eftersom han inte litade på O.K. bad han en brorson arbeta under denna tid för att kontrollera O.K. O.K. fick namn på de ställen han skulle beställa varor från. Den bröllopsfest O.K. skulle ha hand om var planerad långt i förväg och denne hade deltagit i förberedelserna. Bland gästerna skulle två få mildare mat eftersom de ammade. När A.S. kom tillbaka från semestern hade emellertid inte brudparet betalt för allt eftersom de ansåg att maten hade varit så stark att den var oätlig. Allt var huller om buller vid A.S:s återkomst och alla skyllde på varandra. Antalet lunchgäster hade sjunkit till 20–30 om dagen, dvs. nästan 80 % mindre än vanligt. En normal minskning under semesterperioden är 40–50%. A.S. hade redan före sin semester bestämt att O.K. skulle få sluta och han hade givit sin brorson i uppdrag att framföra detta till O.K. Brorsonen hade skrivit en uppsägningshandling, vari han felaktigt skrivit O.U., men aldrig lämnat denna till O.K. A.S. fick därför säga åt O.K. att sluta när han kommit tillbaka från semestern. O.K. fick i samband med löneutbetalningen 3 000 kr mer än han var berättigad till.

C.B., J.E-R. och T.J. har uppgett att de tidigare varit stamgäster på Solna Krog på grund av restaurangens goda husmanskost men att maten försämrades på försommaren och att allt mer halvfabrikat serverades samt att de, liksom många andra gäster, sökte sig till andra restauranger för att äta lunch. T.J. har uppgett att han framfört till A.S. att maten inte smakade bra.

K.D-C. har berättat att hon diskuterat sin bröllopsfest med A.S. och O.K. ungefär en månad före bröllopet och att hon samt två andra personer ville ha mindre kryddad mat. Huvudrätten, pepparstek, var emellertid så kryddad att den var oätlig. De försökte tala med kocken men denne hade åkt hem och var inte anträffbar. Eftersom maten var så stark gick det åt mer vin än vad som var beräknat. De ville dock inte betala härför och A.S. gick med på detta.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

A.S. har uppgett att O.K. misskött sina arbetsuppgifter senare under våren huvudsakligen genom att denne köpte allt mera halvfabrikat i stället för att laga maten själv. Misskötsamheten skulle ha kulminerat under A.S:s semester då O.K. hade ansvaret för matlagningen. Genom J.E-R:s uppgifter, som bekräftas av C.B. och T.J., är utrett att den mat som serverades på Solna Krog försämrades under försommaren, att kunderna svek restaurangen och att det inte blev någon förbättring förrän i augusti. O.K. har dock hävdat att ingen har framfört klagomål till honom angående maten. Han har vidare uppgett att han gav förslag till den meny som skulle serveras och att A.S. sedan godkände detta. Ibland gjorde A.S. vissa ändringar i förslaget.

A.S. har även anfört att O.K. inte skötte sin hygien som det anstår en kock. O.K. har bestritt detta och har å sin sida hävdat att bolaget inte tillhandahållit arbetskläder och att det var smutsigt i lokalerna. Även i denna del står således uppgift mot uppgift.

Utredningen ger således stöd för att den mat som serverades på Solna Krog försämrades under försommaren och att kunderna därför sökte sig till andra restauranger. En förbättring får sägas ha inträtt först i augusti 1995. Bolaget har påstått att O.K. orsakade att gästerna försvann från restaurangen. Om detta var fallet, måste det åligga A.S. att såsom arbetsledare tala med O.K. och försöka få en ändring till stånd.

A.S. har visserligen uppgett att han under våren talat med O.K. om att denne inte utförde sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt och att det trots samtalen inte blivit någon förbättring. Detta har dock bestritts av O.K. Ord står således mot ord i denna del. Med hänsyn härtill kan inte anses visat att bolaget påtalat att man var missnöjd med O.K:s arbetsinsats och att han skulle kunna förlora sin anställning om inte någon förbättring skedde.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen i denna del följande. Den serverade maten försämrades visserligen under O.K:s tid som kock vid restaurangen. Detta synes främst ha berott på att färre hemlagade och fler prefabricerade rätter serverades och inte på bristande yrkesskicklighet. Givetvis ankommer det på restaurangens ledning att bestämma om vad som skall serveras och den har såvitt framkommit inte reagerat mot O.K:s förslag på vad som skulle serveras. Det har inte heller visats att ledningen med O.K. tagit upp sitt missnöje med maten och gett honom tillfälle att förbättra matens standard, vilket ledningen borde ha gjort om ett sådant missnöje förelåg. Mot denna bakgrund kan arbetsdomstolen inte finna att det som lagts O.K. till last utgör saklig grund för uppsägning.

Förhandlingsvägran

Det är ostridigt att bolaget erhållit förbundets framställan om förhandling den 14 augusti 1995. Parterna har dock olika uppfattning om vad som hänt vid de kontakter A.S. och ombudsmannen P.P. haft.

P.P. har berättat följande. A.S. ringde honom och uppgav att han ville ändra datum för förhandlingen eftersom dagen inte passade honom. Han hade även svårt att komma till den tid, kl. 10, som det var kallat till. P.P. medgav därför att man ändrade tiden för förhandling till den 11 augusti 1995 kl 8.00. Strax därefter ringde emellertid A.S. på nytt och anförde att han ville ha hjälp av ett juridiskt ombud som inte kunde komma den angivna tiden. P.P. och A.S. kom vid detta samtal överens om att den 23 augusti 1995 kl 13.00 skulle passa. Det kom emellertid ytterligare ett samtal från A.S. där denne nu angav att det juridiska ombudet inte ville företräda honom och att A.S. därmed inte tyckte att det fanns någon anledning att förhandla. P.P. blev upprörd och skärpte tonen mot denne. Han framhöll att man inte kunde hoppa över att förhandla, vilket gjorde A.S. upprörd. Denne sade att P.P. inte skulle lägga sig i och att han förstörde A.S:s familj. A.S. lade därefter på luren. P.P. ringde på nytt och anförde att de måste bestämma ett datum för förhandling och fick då tala med en bekant till A.S., A.L. Han förklarade reglernas innebörd för henne och hon svarade att den 23 augusti inte var en lämplig förhandlingsdag. P.P. sade att det i så fall var den 14 augusti som gällde, varvid A.L. svarade att hon fick se om någon kom. Platsen för förhandlingen diskuterades inte vare sig med A.S. eller A.L. Den 14 augusti 1995 kom inte någon företrädare för bolaget till förhandling. P.P. tog härefter kontakt med E.N.

E.N. har berättat följande. Hon skickade en förhandlingsframställan per rekommenderat brev men detta inte löstes ut av bolaget. Hon och P.P. åkte därför ut till Solna Krog för att lämna över en förhandlingsframställan direkt till A.S. De kom till restaurangen strax före lunchtid och det fanns inte många gäster där. Hon lämnade brevet till A.S. och förklarade vilka de var och varför de kommit. A.S. lade brevet på en hylla bakom disken och tog inte initiativ till något samtal. E.N. och P.P. avvaktade en stund men lämnade sedan lokalen. Bolaget tog inte någon kontakt med vare sig henne eller P.P. efter detta och någon företrädare för bolaget infann sig inte till den påkallade förhandlingen.

A.S. har uppgett följande. Han förklarade för P.P. att han ensam stod för matlagningen och inte kunde lämna restaurangen för att komma till förhandlingen. P.P. blev otrevlig och skrek att A.S. skulle lära sig hur svenska lagar fungerade. A.S. hade ingen möjlighet att säga något och vid det sista samtalet han hade med P.P. lämnade A.S. över luren till A.L. Han mottog mycket riktigt en förhandlingsframställan av E.N. och P.P. vid deras besök på restaurangen. Den föreslagna tiden var emellertid densamma som tidigare, varför han inte kunde komma. Detta visste förbundet. Han hade ingen ytterligare kontakt med förbundet. Han har aldrig sagt att han inte alls ville förhandla med förbundet.

A.L. har berättat att hon övertog A.S:s telefonsamtal med P.P. och att hon ville veta vilka regler som gäller beträffande anställningar samt att hon troligtvis föreslog att förbundet skulle komma till restaurangen för att förhandla men hon är inte säker på detta.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Genom P.P:s och A.S:s uppgifter är utrett att tiden för förhandlingen ändrats två gånger på A.S:s begäran. Parterna har olika mening om vad som har sagts beträffande orsaken till att A.S. inte kunde komma till förhandling och om vad som sagts om plats för förhandlingen. Enligt arbetsdomstolens mening framstår det inte som klart att bolaget vid dessa tillfällen gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran. Bakgrunden till detta är bl.a. att P.P. slutligen innan ärendet överlämnades till förbundet krävde att förhandlingen skulle hållas vid en tidigare tidpunkt än den han senast överenskommit med bolaget om. Ostridigt är dock att bolaget mottagit ytterligare en förhandlingsframställan av E.N., att någon företrädare för bolaget inte infann sig med anledning därav och att någon kontakt över huvud taget inte togs med förbundet. I vart fall har bolaget därigenom gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran.

Skadeståndsfrågor

Eftersom bolaget avskedat O.K. utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat, har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot O.K.

O.K. har yrkat att bolaget till honom skall utge 71 577 kr. Beloppet motsvarar lön och därpå beräknad semesterersättning för tid efter anställningens upphörande då han varit arbetslös och inte varit sjukskriven. Yrkandet avser inkomstbortfall under delar av augusti och september 1995, del av januari 1996, februari och mars 1996 samt del av april 1996.

Mot dessa yrkanden har bolaget invänt att det inte föreligger något kausalsamband mellan bolagets åtgärd att skilja O.K. från anställningen och inkomstbortfallet för tiden efter det att O.K. i september 1995 hade annan anställning som han slutade. Bolaget har också invänt att semesterersättning inte bör utgå utöver lönen. Bolaget har dock vitsordat det för augusti och september 1995 yrkade beloppet 15 251 kr som skäligt i sig.

Bolagets invändning om bristande kausalitet hänger samman med att O.K. uppgett att han i september hade tillfälliga anställningar på två restauranger, att han skulle kunna få tillsvidareanställning på den senare av dessa men att han avstått från att ta en sådan anställning. Detta handlande kan givetvis leda till den slutsatsen att det som bolaget anfört brister i kausalitet mellan avskedandet och inkomstbortfallet efter den senaste tillfälliga anställningen. Enligt arbetsdomstolens mening måste man också beakta skälen till att O.K. handlade på det sätt han gjorde. O.K. har uppgett att han kunde ha fått tillsvidareanställning på den senaste arbetsplatsen om han varit vid full vigör, att han emellertid tagit så illa vid sig av avskedandet att han behövde vård och sjukskrev sig samt att han sedan var sjukskriven under tre månader. Bolaget har dock ifrågasatt O.K:s påstående om att det skulle finnas ett samband mellan bolagets åtgärder i augusti och sjukskrivningen i oktober 1995, som tydligen hindrade O.K. från att arbeta vidare i den anställning han då hade. Mot bakgrund av den tid som förflutit mellan avskedandet och sjukskrivningen finns det enligt arbetsdomstolens mening allmänt sett anledning att som bolaget gjort ifrågasätta orsakssambandet. O.K. har inte förebringat någon annan bevisning än förhör under sanningsförsäkran med sig själv, t.ex. i form av läkarintyg, i denna fråga som ändå får anses vara av i viss mån medicinsk natur. Mot denna bakgrund finner arbetsdomstolen att det inte kan anses mot bolagets bestridande visat att det föreligger ett orsakssamband mellan avskedandet och sjukskrivningen. Bolaget bör med hänsyn härtill inte förpliktas utge ett högre ekonomiskt skadestånd än det vitsordade beloppet 15 251 kr jämte ränta.

Det allmänna skadeståndet till O.K. för brotten mot anställningsskyddslagen bör bestämmas till det av honom yrkade beloppet.

Bolaget har gjort gällande att 3 000 kr som tidigare utbetalats till O.K. skall avräknas från det allmänna skadeståndet till honom. Vad den betalningen avsåg kan inte sägas ha blivit klarlagt genom förhören med A.S. och O.K. O.K. har visserligen medgett att han fått dessa pengar men han har också gjort gällande att han återbetalat dem, vilket bolaget bestritt. Det råder alltså oklarhet i flera avseenden beträffande detta belopp. Det framstår dock som klart att beloppet inte kan ha avsetts utgöra skadestånd för något av de brott mot anställningsskyddslagen som bolaget nu befunnits skadeståndsskyldigt för. Mot denna bakgrund bör någon avräkning inte göras (jfr AD 1976 nr 65 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Bolaget har också ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet genom underlåtenheten att inte varsla förbundet om avskedandet och genom sin förhandlingsvägran. Skadeståndet bör bestämmas för brottet mot anställningsskyddslagen till 10 000 kr och för brottet mot medbestämmandelagen till 20 000 kr.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall bolaget förpliktas att utge ersättning för arbetstagarparternas rättegångskostnader. Om beloppen råder ingen tvist.

Domslut

1. Conamara Aktiebolag förpliktas att till O.K. utge

a) ekonomiskt skadestånd med femtontusentvåhundrafemtioen (15 251) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess betalning sker

b) allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess betalning sker.

2. Conamara Aktiebolag skall till Hotell- och Restauranganställdas Förbund utge allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 1 januari 1996 till dess full betalning sker.

3. Conamara Aktiebolag skall ersätta O.K. för rättegångskostnader med nittontusenfyrahundrasjuttiofyra (19 474) kr samt Hotell- och Restauranganställdas Förbund för rättegångskostnader med nittontusenfyrahundrasjuttiofyra (19 474) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1996‑10‑30, målnummer A‑251‑1995

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Johnny Sköldvall (f.d. föredraganden i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson, Inger Mattsson Kasserud, Göte Larsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Helena Larsson