: : : :

AD 1996 nr 115

Sammanfattning :

En arbetstagare hos posten, som under lång tid har undergått rehabilitering, är sjukskriven på halvtid och arbetar på halvtid som brevbärare. Arbetstagaren sägs upp på grund av sjukdom. Arbetsdomstolen finner att det i den angivna situationen inte har förelegat saklig grund för uppsägningen.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En arbetstagare hos posten, som under lång tid har undergått rehabilitering, är sjukskriven på halvtid och arbetar på halvtid som brevbärare. Arbetstagaren sägs upp på grund av sjukdom. Arbetsdomstolen finner att det i den angivna situationen inte har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 223/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1978 nr 139 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 42

Anförda förarbeten : Omslaget till prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1996 nr 115 ( 8 st. ): AD 1997 nr 39 | AD 1997 nr 73 | AD 1997 nr 115 | AD 1998 nr 13 | AD 1998 nr 20 | AD 1998 nr 57 | AD 1999 nr 10 | AD 2001 nr 59

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1996 nr 115 ) :

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

Arbetsgivarparterna

Domskäl

Rättsläget rörande uppsägning på grund av arbetstagares sjukdom

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Skadestånd

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att Posten Sverige Aktiebolags uppsägning den 21 juni 1995 av M.K. är ogiltig.

2. Posten Sverige Aktiebolag skall utge allmänt skadestånd till M.K. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 oktober 1995 till dess betalning sker.

3. Arbetsgivarparterna skall med hälften vardera utge ersättning för rättegångskostnader till förbundet med etthundrafemtiotretusentrehundranittioåtta (153 398) kr, varav 116 885 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet utgör 29 121 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1996 nr 115 ) :

AD 1996 nr 115

Parter ( Privata sektorn ): Facket för Service och Kommunikation (SEKO) mot Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag i Stockholm

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Michaël Koch, Brita Swan, Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Olof Nordenfelt, Lars Ahlvarsson, Rolf Lindh (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare : Anette Bergene

AD 1996 nr 115    Dom den 23 oktober 1996 – Direktstämt mål

Sökord : Omreglering av anställningsvillkor | Rehabilitering | Sjukdom | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1978 nr 139 | AD 1993 nr 42

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.

Parter:

Facket för Service och Kommunikation (SEKO)

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag i Stockholm

Posten Sverige Aktiebolag är medlem i Alliansen och till följd härav bundet av gällande kollektivavtal mellan Alliansen och Facket för Service och Kommunikation (SEKO).

SEKO:s medlem M.K. anställdes år 1980 som brevbärare hos postverket, vars postverksamhet numera bedrivs av Posten Sverige AB (posten). Hon sades upp från sin anställning hos posten den 21 juni 1995 av skäl som var hänförliga till henne personligen. Med anledning av uppsägningen uppkom tvist mellan parterna.

SEKO har gjort gällande att posten inte haft saklig grund för att säga upp M.K. SEKO har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara uppsägningen ogiltig och förplikta posten att till M.K. utge allmänt skadestånd med 70 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 30 oktober 1995) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet, men har vitsordat ränteyrkandet som i och för sig skäligt. De har i andra hand gjort gällande att skadeståndet bör jämkas.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SEKO

M.K. anställdes på posten år 1980 som brevbärare. Hon arbetade sedan som som brevbärare fram till år 1989, då hon ådrog sig en ryggskada. På grund av ryggskadan fick hon smärtor i nacken, högra axeln och ländregionen. Hon var helt sjukskriven till oktober 1989. M.K. fick bestående men av ryggskadan. Under åren 1990 och 1991 var hon omväxlande helt och halvt sjukskriven. Under år 1990 var hon sjukskriven till hälften under nio månader och helt under tre månader. Under år 1991 var hon sjukskriven till hälften under sju månader och helt under fem månader. Under sjukskrivningstiden gick M.K. på sjukgymnastik. Hon gick också hos kiropraktor. När hon var halvt sjukskriven utförde hon arbete på halvtid hos posten och då i form av ordinära brevbäraruppgifter. Under senare delen av år 1991 provade M.K. arbetsuppgifter som inte var ordinära brevbäraruppgifter. Hon provade lättare arbetsuppgifter i form av att skriva fastighetsböcker, vilket fungerade bra. De arbetsuppgifterna tog dock som mest en timme per dag. Hon provade också på enklare sysslor i personalmatsalen. Det fungerade också bra. Men även dessa sysslor tog en begränsad i tid i anspråk och förekom vid tillfällen då hon hoppade in i stället för en annan arbetstagare. Hon utförde också i mindre utsträckning lättare sorteringsarbete, vilket fungerade bra. Hon hoppade också in tillfälligt med postutbärning, när det saknades avbytare. Sedan fick hon prova ett anpassat brevbäringsdistrikt. Det var anpassat på så vis att det fanns hissar i husen. Detta var något lättare för M.K. att klara med den ryggskada hon hade. Hon arbetade på det distriktet i två veckor och det fungerade bra. Sedan tillsattes en annan arbetstagare på tjänsten. Posten har gjort gällande att M.K. enbart en kort tid provade på de respektive arbetsuppgifterna samt att hon därefter sade att hon inte kunde acceptera uppgifterna. Detta bestrids. M.K. motsatte sig inte att utföra dessa arbetsuppgifter.

M.K. fick genomgå anlagstest hos arbetslivstjänster. Resultatet blev att psykologen som genomförde testet förordade bl.a. utbildning. M.K. undersökte därför i början av år 1992 möjligheterna att studera. Hon besökte en personalkonsulent på posten för att diskutera detta. Studierna skulle börja till hösten. I avvaktan på detta fick M.K. arbetsträna hos ett företag som heter Oxima och som sysslar med försäljning av data- och kontorsmaterial. Hon arbetade i receptionen och med försäljning. Hon arbetstränade hos Oxima från mars 1992 och fram till sommarsemestern.

Den 30 mars 1992 beslutades att M.K. skulle få genomgå fyra terminers komvuxstudier. Försäkringskassan skulle betala för ett år av studierna genom att utge rehabiliteringsersättning. Posten skulle på sin sida betala för ett år av studierna genom att betala lön. Vid träffen den 30 mars 1992 diskuterades en anpassad bänk och en anpassad stol. När skolarbetet sedan startade fick inte M.K. dessa hjälpmedel. M.K. påbörjade studierna den 17 augusti 1992. Den 24 september 1992 avbröt hon studierna. Hon fick smärtor av skolarbetet och ådrog sig en känselrubbning i höger kroppshalva. Företagsläkaren skickade henne på neurologutredning.

M.K. gick sedan hemma till årsskiftet, då hon tog kontakt med företagsläkaren för att få hjälp att komma i arbete. Hon deltog i en rehabiliteringsgrupp under tiden januari–mars 1993. Den 5 april 1993 tillfrågades M.K. om hon ville rycka in i bolagets växel. Man hade tillfällig personalbrist i växeln. M.K. skulle arbeta i växeln utom var femte vecka, då man skulle alternera med receptionsarbete. M.K. gjorde själv bedömningen att arbetet var alltför stillasittande och låst. Hon avböjde därför att arbeta i växeln.

Den 13 april 1993 ringde M.K. till försäkringskassan och föreslog att hon i stället skulle få arbetsträna i receptionen på Göteborgs postterminal. Tanken var att hon skulle arbeta fyra timmar per dag. Arbetsträningen beviljades. Det fungerade bra och M.K. trivdes i receptionen. Men hon fick ingen fast placering där.

Den 24 maj 1993 sattes M.K. att arbetsträna på maskinsorteringsenheten. Hon fick ingen egentlig instruktion. En kvinnlig arbetskamrat talade helt kort om hur M.K. skulle göra. M.K. avbröt arbetet efter tre dagar på grund av att hon fick smärtor. Hon sökte upp företagsläkaren, som rådde henne att inte fortsätta arbetet på maskinsorteringsenheten.

Under hösten 1993 fick M.K. genomgå en utredning om medicinsk rehabilitering på arbetsrehabcentrum i Göteborg. Chefsöverläkare H.S. konstaterade i november 1993 att M.K. borde klara av ett lättare arbete på posten. Efter utredningen upprättades i december 1993 en rehabiliteringsplan. Enligt planen skulle M.K. genomgå en yrkesinriktad rehabilitering vid Galjonen och därefter arbetsträning hos posten som redovisningsassistent. Galjonen är en institution som arbetsgivaren kan köpa tjänster ifrån. Arbetstagaren får där bl.a. behandling med sjukgymnastik. M.K. inledde arbetsträningen på Galjonen. Inför arbetsträningen som redovisningsassistent gjorde M.K. ett besök på redovisningsavdelningen tillsammans med en sjukgymnast från Galjonen. Sjukgymnasten tittade på arbetsuppgifterna och avrådde sedan M.K. från att påbörja arbetsträning där eftersom arbetet var alltför stillasittande med hög statisk belastning på nacke, axlar och rygg. Även företagsläkaren avrådde M.K. från arbetet som redovisningsassistent. Hon följde den rekommendationen.

Den 15 april 1994 började M.K. arbetsträna på halvtid som brevbärare på ett distrikt som heter Prinsgatan. Arbetsträningen pågick till den 30 juni 1994. Sedan dess har M.K. arbetat halvtid som brevbärare på poststationen på Prinsgatan samtidigt som hon har varit halvt sjukskriven. Vid behov har hon dock arbetat mer än fyra timmar per dag.

Den 15 januari 1995 drog försäkringskassan in sjukpenningen för M.K. M.K. återfick dock sjukpenningen den 8 mars 1995.

Den 9 mars 1995 presenterades för försäkringskassan ett nytt utlåtande från chefsöverläkaren H.S. Utlåtandet ger klart belägg för att posten vid denna tidpunkt inte hade fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. I utlåtandet sägs bl.a. att M.K. har en stark vilja och ett stort behov av att kunna arbeta samt att förutsättningarna att finna en bättre lösning är positiva. H.S. föreslog att det skulle göras en fördjupad utredning genom inhämtande och genomgång av tidigare utredningsmaterial och kompletterande samtal. Därefter skulle det enligt H.S:s mening genomföras en kvalificerad yrkesvägledning.

M.K. fick under våren 1995 ett erbjudande att gå ner till halvtid. När hon avböjde detta blev hon uppsagd av personliga skäl den 21 juni 1995.

Den 19 september 1995 inhämtade försäkringskassan ett yttrade från professor A.F., specialist i rättspsykiatri och allmänpsykiatri. I detta yttrande anförde A.F. bland annat att det med rätt uppläggning och rätt bemötande inte föreligger någon psykiatriskt betingad arbetsoförmåga hos M.K.

I april 1996 genomfördes en omorganisation på poststationen Prinsgatan, där M.K. som nämnts har arbetat sedan våren 1994. De anställda fick söka sina tjänster. De på poststationen förekommande arbetsuppgifterna sammanställdes i något som kallades för allmänna riktlinjer för sökningen. Arbetsuppgifterna skulle fördelas på sju olika lag och därefter mellan arbetstagarna inom respektive lag. Av de allmänna riktlinjerna framgår att det finns en mängd arbetsuppgifter som är av lättare karaktär. Det hade alltså inte varit svårt för posten att anpassa arbetet till M.K:s förutsättningar. Lättare arbetsuppgifter utförs på heltid av en arbetskamrat till M.K. som heter R.J. och som har nedsatt arbetsförmåga.

Inför omorganisationen anmälde M.K. intresse för en försäljarutbildning. Hon fick dock inte genomgå utbildningen. Det blev i stället andra anställda som skickades på den.

H.S. har i yttrande den 19 augusti 1996 anfört att han vidhåller sin uppfattning att M.K. har resurser och förutsättningar att klara förvärvsarbete. En anledning till att tidigare omfattande rehabiliteringssatsningar inte har lett till en lösning är enligt H.S. att rehabiliteringen har gjorts i fragmenterad form.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det i M.K:s fall under lång tid har pågått rehabilitering som ännu inte har lett till positivt resultat. Klart är att detta inte beror på bristande samarbetsvilja från M.K:s sida. Hon har utfört den arbetsträning som har erbjudits henne utom i två fall. Det ena gällde redovisningsavdelningen, där hon blev avrådd att arbeta av sjukgymnasten och företagsläkaren. Det andra fallet gällde arbetet i växeln, där enligt förbundets uppfattning M.K. hade fog för att avböja erbjudandet. I två fall har hon avbrutit påbörjade rehabiliteringsåtgärder, nämligen dels arbetsträningen vid maskinsorteringen på grund av att hon blev avrådd samt dels komvuxstudierna på grund av hon drabbades av smärtor.

Enligt förbundets uppfattning är det oklart vad som är skälet till att rehabiliteringen inte har lyckats. Mycket talar emellertid för att skälet till detta står att söka i att rehabiliteringen inte har genomförts på ett genomtänkt sätt. Det har saknats ett helhetsgrepp på frågan. H.S. har uttryckt detta så att rehabiliteringen har genomförts i fragmenterad form. Ett belysande exempel är att M.K. enligt rehabiliteringsplanen från hösten 1993 skulle utföra arbetsträning på redovisningsavdelningen, något som hon sedan avråddes från av den medicinska expertisen.

M.K. har inte fått något erbjudande om omplacering till lättare arbete trots att sådant arbete har funnits på postens arbetsplatser. Det enda erbjudande hon har fått har gällt att omreglera anställningen till en halvtidsanställning, något som givetvis inte kan accepteras som omplaceringserbjudande.

SEKO anser sammanfattningsvis att posten inte har uppfyllt sin skyldighet att medverka till rehabilitering av M.K. Det har har därför inte förelegat saklig grund för uppsägningen av henne.

Till det nu anförda kommer att M.K. vid uppsägningstillfället och alltjämt arbetar 50 procent och alltså utför arbete av betydelse för posten. Det har därför inte förelegat saklig grund för uppsägning på grund av hennes sjukdom.

Arbetsgivarparterna

Posten har en partssammansatt ansvarsnämnd som den 16 juni 1995 beslutade att säga upp M.K. Endast en av de två fackliga representanterna reserverade sig mot beslutet.

Bakgrunden är som SEKO har anfört att M.K. har haft problem med smärtor i framför allt ryggen. Som en följd av dessa problem har M.K. varit sjukskriven långa perioder. M.K. kan därför inte arbeta heltid som brevbärare. Den fråga som posten haft att ta ställning till är då om det har funnits sådana varierande och fysiskt lätta arbetsuppgifter som är lämpliga för M.K.

Enligt arbetsgivarparternas mening har M.K. under den långvariga rehabiliteringen erbjudits flera lämpliga arbetsuppgifter och andra rehabiliteringsåtgärder. Dessa har emellertid antingen avvisats av M.K. direkt vid erbjudandet eller avbrutits senare av henne.

Fr.o.m. år 1990 har posten på olika sätt försökt rehabilitera M.K. och försökt finna alternativa arbetsuppgifter och andra lösningar. Under 1990 – 1991 erbjöds M.K. att i stället för sitt ordinarie arbete som brevbärare erhålla ett anpassat brevbäringsdistikt, dels ett hisshus och dels ett mindre villaområde. Hon erbjöds att arbeta med sortering, att skriva fastighetsböcker och att arbeta med enklare sysslor i enhetens matsal. De tre förstnämnda alternativa sysselsättningarna har påbörjats av M.K. men avbrutits efter en kort tid eftersom hon fått ont i ryggen. Hon erbjöds även arbete i personalmatsalen. Detta arbete förkastades emellertid direkt av M.K. utan att hon provat på det.

Efter ett rehabiliteringsmöte den 18 november 1991 kontaktades arbetslivstjänster för en utredning av M.K., avseende hennes situation och förutsättningar för fortsatt arbete. Utredningen resulterade i ett utlåtande av den 25 mars 1992, vilket bland annat resulterade i att man beslutade att M.K. skulle erhålla arbetsträning vid Oxima. Det var M.K. själv som föreslog detta. Det resulterade också i att man så småningom kom fram till att man skulle försöka utbilda M.K. M.K. skulle få studera vid komvux under fyra terminer. Posten åtog sig att stå för lön under ett år och försäkringskassan att utge ersättning under ett år. Efter två veckors studier avbröt M.K. utbildningen. Vid den tidpunkten angavs skälet vara ryggproblem. Först i samband med att uppsägning blev aktuell, har det påståtts att studierna avbröts därför att hon inte fick en anpassad stol och annan anpassad utrustning. Någon begäran om sådan utrustning framfördes aldrig till posten. Sedan M.K. hoppat av studierna under hösten 1992 var hon sjukskriven året ut.

Under tiden den 13 januari – den 24 mars 1993 deltog M.K. i postens aktiveringsgrupp, vilken leddes av en socionom som heter M.J. Aktiveringsgruppen är en form av friskvårdsutbildning som sker i postens regi med bland annat social och fysisk träning. M.K. erbjöds därefter att arbetsträna i postens telefonväxel. Arbetsplatsen är utformad så att arbetsuppgifterna kan utföras stående eller sittande, eftersom man har höj- och sänkbara bord. Man använder s.k. headsets, vilket leder till att man inte behöver använda armarna i receptionen. M.K. erbjöds dessutom att när som helst gå ifrån arbetsplatsen för att träna i den intilliggande träningslokalen. M.K. tackade nej till arbetet utan att prova om hon klarade av det.

Den 17 mars 1993 inledde M.K. arbetsträning i postens reception. Hon gick utanför den ordinarie bemanningen. Den arbetstagare som innehade befattningen kunde inte omplaceras eftersom hon arbetar deltid och själv var arbetsskadad. Det fanns således ingen möjlighet att omplacera M.K. till hennes befattning.

Den 24 maj 1993 påbörjade M.K. arbetsträning vid postens maskinsorteringsenhet. Arbetet vid enheten är omväxlande och rörligt. Det innefattar flera olika arbetsmoment. Vid enheten har man mycket stor erfarenhet av att ta emot personer som arbetstränar eller som är arbetsskadade. M.K. erhöll introduktion i arbetet av S.O. M.K. fick själv välja vilka arbetsuppgifter hon skulle utföra och hon gick utanför den ordinarie bemanningen. Hon arbetstränade fyra timmar på måndagen och fyra timmar på tisdagen. Hon avbröt därefter arbetsträningen. Hon framförde då inga klagomål på bristande introduktion.

I avvaktan på alternativa placeringar tjänstgjorde M.K. därefter åter vid postens reception. Därefter erbjöds hon den 19 augusti 1993 ett lättare brevbäringsdistrikt kombinerat med med skrivning av fastighetsböcker. M.K. förkastade erbjudandet.

Hösten 1993 gick M.K. igenom nya undersökningar. Den 3 december 1993 hölls ytterligare ett rehabiliteringsmöte föranlett bland annat av ett yttrande av den 4 november av chefsöverläkaren H.S. En rehabiliteringsplan upprättades och det slogs fast att man skulle ta ett helhetsgrepp för att lösa situationen. M.K. skulle erhålla arbetsträning som redovisningsassistent. Hon skulle få en kontakt och samtalspartner från Previa Rikshälsan och samtidigt erhålla rehabiliteringsåtgärder vid Galjonens rehabilitering. Träningen vid Galjonen är både fysisk och social. M.K. förkastade erbjudandet om arbetsträning som redovisningsassistent. Det är riktigt att hon först hade fått rådet att inte utföra sådant arbete. Hon förkastade även förslaget om kontakt och samtalspartner. Hon genomgick dock träning vid Galjonen fram till och med maj 1994. Samtidigt som M.K. genomförde träning vid Galjonen fick hon den 11 april 1994 en tjänstgöring som brevbärare på ett litet och anpassat distrikt. Detta var på postens enhet på Prinsgatan, dit hon då omplacerades från enheten i Hisingsbacka. M.K. erhöll för att underlätta arbetet särskilda skor med stötdämpande sula, särskilt anpassad stol och en fotpall. Varken M.K. eller rehabiliteringsinstanserna hade tidigare framfört önskemål om några tekniska hjälpmedel för M.K:s räkning.

Den 10 november 1994 förklarade försäkringskassan att man inte längre tänkte betala ut sjukpenning till M.K. eftersom man ansåg henne fullt arbetsför. Försäkringskassan bekräftade beslutet i ett nytt beslut i oktober 1995. Det vitsordas att M.K:s sjukpenning rent faktiskt enbart kom att vara indragen under den tid som förbundet uppgett.

I början av 1995 erbjöds M.K. att utöver det lilla och anpassade distriktet, med arbete fyra timmar per dag, antingen hjälpa till med försorteringen eller kaffeserveringen. De extra arbetsuppgifterna skulle ha tagit 30 till 45 minuter per dag. M.K. uppgav att hon inte orkade med den utökningen av arbetstiden.

Den 28 januari 1995 erhöll posten ett läkarintyg från företagsläkaren S.I. vid Previa Rikshälsan. I intyget anges att M.K. klarar av att arbeta halvtid som brevbärare och att ytterligare arbetsuppgifter inte är tillrådliga. Vidare konstateras att förutsättningen för ett heltidsarbete är ett lätt och omväxlande arbete.

Med hänsyn till vad som angavs i det ovan angivna läkarintyget och att man inte kunnat finna några alternativa arbetsuppgifter, erbjöds M.K. en halvtidstjänst som brevbärare dels den 22 februari 1995 och dels den 14 mars 1995. Hon erbjöds alltså en sådan omreglering av anställningsvillkoren som motsvarade hennes faktiska arbetsförmåga. Posten klargjorde för M.K. att ett avböjande av detta erbjudande skulle resultera i att hon blev uppsagd. M.K. avböjde erbjudandet. Posten hade då inget annat val än att säga upp M.K. Andra arbetsuppgifter fanns inte att tillgå.

Efter uppsägningen av M.K. har omorganisation skett vid postens enhet vid Prinsgatan. Men detta är har skett inom ramen för befintliga arbetsuppgifter vid enheten. De arbetsuppgifter som finns där och som kan anses var lätta har redan prövats av eller erbjudits M.K.

Förbundet har gjort gällande att M.K. skulle klara av ett arbete som säljare. Det skall framhållas att de säljare som finns inom enheten är vanliga brevbärare som i samband med att de delar ut brev saluför postens service till bolag. Det är således något som tillkommer utöver ordinarie arbete. Det skall också framhållas att M.K. aldrig sökt någon säljarutbildning.

De kringgöromål utöver ordinarie brevbärning som i samband med omorganisationen angavs ligga på varje lag är arbetsuppgifter som beräknas ta i genomsnitt 45 minuter till en timme per dag. Dessa arbetsuppgifter skall sedan fördelas mellan arbetstagarna inom laget.

R.J. har sedan 1961 arbetat inomhus vid enheten på Prinsgatan. Han sökte och fick ett inomhusarbete även vid omorganisationen, eftersom han har ont i knäna. Det är ett vanligt arbete. Det är inga anpassade arbetsuppgifter. Det är dessutom ett ganska tungt arbete.

Sammanfattningsvis har posten erbjudit M.K. utbildning, en mängd alternativa arbetsuppgifter och har bekostat rehabilitering såväl i egen regi som i annans regi under långa perioder. M.K:s rehabilitering från 1989 och fram till uppsägningen har kostat posten drygt 500 000 kr. Några alternativa arbetsuppgifter har inte funnits och det har inte heller varit möjligt att tillskapa en tjänst med enbart lätta arbetsuppgifter. Några lediga befattningar fanns inte heller vid posten vid tidpunkten för uppsägningen.

Domskäl

M.K. anställdes år 1980 på posten som brevbärare. Hon ådrog sig år 1989 en ryggskada som har lett till bestående men. M.K. undergick under åren 1990–1995 rehabilitering och var då omväxlande helt eller halvt sjukskriven. Sedan april 1994 var hon halvt sjukskriven och arbetade på halvtid som brevbärare. I juni 1995 sade posten upp henne från anställningen.

Tvisten i målet gäller om posten haft saklig grund för uppsägningen.

Enligt arbetsgivarparterna har saklig grund för uppsägningen förelegat på grund av M.K:s arbetsoförmåga. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att posten fullgjort sina skyldigheter avseende arbetsanpassning och rehabilitering, att tillräckligt omfattande försök att finna lämpliga alternativa arbetsuppgifter gjorts, att den medicinska utredningen visar att M.K. endast förmår att fullgöra halvtidstjänst som brevbärare samt att en omreglering av hennes anställning till att gälla sådan tjänstgöring har erbjudits M.K.

Förbundet har på sin sida gjort gällande att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen på grund av att posten inte har fullgjort sitt ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Förbundet har också anfört att saklig grund för uppsägningen inte föreligger redan av det skälet att M.K. genom sitt arbete på halvtid utför arbete av betydelse för posten.

Rättsläget rörande uppsägning på grund av arbetstagares sjukdom

Under förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vilka i detta avseende alltjämt har aktualitet, framhöll föredragande departementschefen att hans principiella inställning var den att omständigheter som tilltagande ålder, sjukdom nedsatt arbetsförmåga eller dylikt inte i och för sig utgör grund för uppsägning (se prop. 1973:129 [ pdf ] s. 126 [  ]). Den begränsning av arbetstagarens prestationsförmåga som ålder eller sjukdom kunde medföra borde i stället som regel leda till att arbetsgivaren vidtog särskilda åtgärder för att underlätta arbetet för arbetstagaren. Ålder eller sjukdom borde i princip inte godtas som saklig grund för uppsägning. Departementschefen fortsatte med att framhålla att ålder eller sjukdom kunde medföra en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som var så väsentlig att arbetstagaren i fråga inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. I så fall borde denna nedsättning av arbetsförmågan kunna åberopas som grund för uppsägning. När det gällde sjukdom borde anställningsförhållandet dock normalt inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren fick rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmänn försäkring. I varje fall, framhöll departementschefen, borde uppsägning inte kunna komma i fråga så länge den sjuke arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan.

Arbetsdomstolen har tidigare uttalat att regeln om saklig grund för uppsägning innebär ett principiellt förbud för arbetsgivare att säga upp arbetstagare på grund av sjukdom och att en sådan uppsägning kan godtas bara i undantagsfall (se domen 1978 nr 139 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Frågan om uppsägning på grund av sjukdom har ett visst samband med frågan om arbetsgivarens skyldighet att medverka till arbetsanpassning och rehabilitering. Den frågan har behandlats i arbetsdomstolens dom 1993 nr 42. I domen redogörs för 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring, vilka innebär att arbetsgivaren har getts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Då M.K. sades upp i juni 1995 hade hon sedan mycket lång tid varit föremål för olika rehabiliteringsåtgärder. Efter ryggskadan år 1989 har hon varit helt eller halvt sjukskriven och prövat på arbetsträning i många olika sysslor.

Posten har menat att det nu står klart att M.K. klarar av att arbeta endast halvtid som brevbärare och att ett heltidsarbete förutsätter ett lätt och omväxlande arbete. I målet har åberopats ett intyg 28 januari 1995 av företagsläkaren S.I. som ger stöd för en sådan slutsats. Utredningen i denna fråga innehåller också två av förbundet åberopade utlåtanden den 9 mars 1995 och den 19 augusti 1996 av chefsöverläkaren och specialisten i rehabiliteringsmedicin H.S., vilken även har hörts i målet. Vad H.S. har anfört kan visserligen inte anses motsäga S.I:s slutsats. Den nu angivna utredningen ger enligt arbetsdomstolens mening likväl inte stöd för någon alldeles bestämd slutsats i fråga om M.K:s framtida arbetsförmåga.

Vid tidpunkten för uppsägningen hade M.K. sedan april 1994 arbetat på halvtid som brevbärare och varit sjukskriven på halvtid. Förhållandena har därefter varit desamma fram till huvudförhandlingen i målet. Sett ur postens synvinkel har detta väsentligen samma innebörd som om M.K. under den tiden hade en anställning på halvtid. Det bör tilläggas att posten inte har gjort gällande att det har varit förenat med några olägenheter för postens verksamhet att M.K. på detta sätt har arbetat på halvtid som brevbärare.

Enligt arbetsdomstolens mening har det i den aktuella situationen inte funnits något befogat intresse för posten att söka få till stånd en omreglering av M.K:s anställning till att gälla halvtid och än mindre att helt skilja henne från anställningen. Situationen kan visserligen tänkas bli en annan om och när M.K. inte längre är sjukskriven på halvtid och påfordrar arbete på heltid hos posten. Parterna i målet har som redan framgått skilda uppfattningar om postens möjligheter att i framtiden erbjuda M.K. arbetsuppgifter på heltid som hon kan förväntas klara utan större problem. Detta är emellertid en fråga som enligt domstolens mening får bedömas om och när den blir aktuell. Bedömningen får göras med ledning av de förhållanden som då föreligger med avseende på M.K:s arbetsförmåga och de närmare organisatoriska förhållandena på posten.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att postens uppsägning av M.K. inte har varit sakligt grundad. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig.

Skadestånd

Med den angivna bedömningen i uppsägningsfrågan har posten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till M.K. Vid bestämmande av beloppet bör tas hänsyn till att posten under en lång tid har medverkat till rehabiliteringen av henne. Det framgår visserligen av utredningen att rehabiliteringen inte har fått en i alla delar lämplig utformning. Detta synes dock inte ha berott på posten. Skadeståndet bör enligt arbetsdomstolens mening bestämmas till 30 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången skall arbetsgivarparterna ersätta förbundets rättegångskostnader. Den ersättning förbundet yrkat är skälig.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att Posten Sverige Aktiebolags uppsägning den 21 juni 1995 av M.K. är ogiltig.

2. Posten Sverige Aktiebolag skall utge allmänt skadestånd till M.K. med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 oktober 1995 till dess betalning sker.

3. Arbetsgivarparterna skall med hälften vardera utge ersättning för rättegångskostnader till förbundet med etthundrafemtiotretusentrehundranittioåtta (153 398) kr, varav 116 885 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet utgör 29 121 kr mervärdesskatt.

Dom 1996‑10‑23, målnummer A‑223‑1995

Ledamöter: Michaël Koch, Brita Swan, Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Olof Nordenfelt, Lars Ahlvarsson, Rolf Lindh (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene