AD 1996 nr 113

Något om anställningsformen konstitutorial

Alltsedan början av 1700-talet har anställningsformen konstitutorial förekommit i fråga om allmän tjänst i Sverige. Innebörden av denna anställningsform har emellertid varierat över tiden. Från att inledningsvis ha varit ett skriftligt bevis om anställning i allmän tjänst lämnat vid tillfälliga uppdrag och liknande, kom konstitutorialet sedermera att innebära bl.a. att tjänstemannen innehade en tjänst med vilken följde en relativt långtgående anställningstrygghet så till vida som denne inte kunde av arbetsgivaren bli uppsagd från sin tjänst t.ex. på grund av arbetsbrist. Å andra sidan hade arbetsgivaren bl.a. förhållandevis vidsträckta möjligheter att ålägga tjänstemannen förändrade arbetsuppgifter m.m. (Om bl.a. den historiska utvecklingen vad gäller konstitutorial och den rättsliga innebörden av denna anställningsform, se t.ex. S. Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt, del 1, 1956, s. 248 – 461. – Rörande skyldigheten för en statstjänsteman att under den tid statstjänstemannalagen [1965:274] gällde acceptera förändrade anställningsförhållanden, se I. Lidbeck, G. Normark och S-H. Ryman, Statens tjänstemän, 1970, s. 96.)

I statstjänstemannalagen föreskrevs som huvudregel beträffande ordinarie tjänst att statstjänstemän skulle tillsättas med någondera av anställningsformerna fullmakt eller konstitutorial; endast om det förelåg särskilda skäl kunde ordinarie tjänst tillsättas med förordnande (7 §). Som nyss nämnts kunde inte en konstituerad bli av arbetsgivaren uppsagd från tjänsten. Däremot kunde arbetsgivaren såsom disciplinär åtgärd avsätta tjänstemannen i enlighet med den ursprungliga regleringen i 19 § statstjänstemannalagen. Konstitutorialtjänsten kunde även upphöra på andra i lagen angivna grunder, bl.a. vid uppnådd pensionsålder liksom vid en av arbetsgivaren beslutad förflyttning enligt 34 § i lagen. Statstjänstemannalagen kom att ändras i olika omgångar innan den ersattes av 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA). Statstjänstemannalagen ändrades sålunda bl.a. vid 1975 års s.k. ämbetsansvarsreform. De sistnämnda ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1976 och innebar bl.a. att disciplinpåföljden avsättning utmönstrades ur lagen; i stället gavs arbetsgivaren möjligheten att avskeda tjänstemannen bl.a. i det fallet att tjänstemannen hade begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst (se SFS 1975:668, 1058 och 1340 angående de år 1975 beslutade ändringarna i statstjänstemannalagen).

I förarbetena till 1976 års LOA uttalade föredragande statsrådet att anställningsformen konstitutorial inte längre behövde behållas ”[m]ed hänsyn bl.a. till de nya lagregler om disciplinansvar och avskedande” som hade trätt i kraft den 1 januari 1976. I stället borde fortsättningsvis i förekommande fall anställningsformen fullmakt kunna användas när så ansågs lämpligt. För de löpande konstitutorialen, fortsatte föredraganden, borde nuvarande föreskrifter tillämpas, vilket borde framgå av en särskild övergångsbestämmelse till den nya lagen (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] Bil. 2 s. 210 [  ] f., jfr s. 247). Genom 1976 års LOA kom sålunda anställningsformen konstitutorial att slopas, men i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till den lagen föreskrevs följande.

Den 1 juli 1994 ersattes 1976 års LOA av en ny lag i ämnet (1994 års LOA) med därtill anknytande författningar, däribland lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. I punkten 3 av övergångsbestämmelserna till 1994 års LOA finns en regel angående konstitutorial motsvarande den nyss citerade övergångsbestämmelsen.

Tvisten m.m.

T.N. anställdes år 1959 hos Postverket. Den 1 juli 1965 erhöll han en med konstitutorial tillsatt tjänst som 1:e postiljon hos verket. Fr.o.m. år 1974 var han förordnad på en tjänst som postiljon hos Postverket med vilken följde högre lön än den som konstitutorialtjänsten berättigade till. Samtidigt som han erhöll förordnandetjänsten fördes hans med konstitutorial tillsatta tjänst över stat.

T.N. tjänstgjorde fr.o.m. år 1963 t.o.m. november 1993 vid postkontoret Solna 1. Därefter har han arbetat vid två filialkontor till Solna 1, nämligen dels postkontoret Bergshamra och dels postkontoret Ulriksdal.

Den 1 mars 1994 bolagiserades Postverket. Detta innebar att postverksamheten fördes över till aktiebolag, nämligen det av staten helägda Posten AB med dotterbolag. Ett av dotterbolagen heter numera Posten Sverige AB. Postverket som sådant finns inte längre kvar, men staten har inrättat en myndighet benämnd Postverkets avvecklingsorganisation (PAO) som har till uppgift att avveckla Postverket.

Vid tidpunkten för bolagiseringen fanns omkring 2 000 arbetstagare hos Postverket som hade tjänster tillsatta med konstitutorial. Inför bolagiseringen erbjöds arbetstagarna anställning hos Posten AB eller något av de andra bolagen i samma koncern, och de utlovades tjänstledighet från sina konstitutorialtjänster. Omkring 20 arbetstagare med konstitutorialtjänst avböjde anställning hos bolagen.

T.N. erbjöds inför bolagiseringen anställning hos ett av bolagen under villkor bl.a. att han sade upp sig från sin förordnandetjänst i Postverket. T.N:s svar tolkades så, att denne inte accepterade erbjudandet. Följden blev att Postverket sade upp T.N. från förordnandetjänsten på grund av arbetsbrist. T.N. underrättades om att han både under uppsägningstiden och därefter, då inom ramen för sin konstitutorialtjänst, skulle fortsätta att utföra de arbetsuppgifter han sedan länge haft hos Postverket. I målet är ostridigt att T.N:s arbetsuppgifter liksom hans arbetsställen inte har förändrats genom bolagiseringen.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är huruvida T.N., såsom innehavare av konstitutorialtjänsten, är skyldig att fortsätta utföra de arbetsuppgifter han tidigare utförde trots att den aktuella verksamheten övergått till Posten Sverige AB. T.N. gör gällande att någon sådan skyldighet inte föreligger, medan staten är av motsatt uppfattning.

T.N. har till stöd för sin ståndpunkt anfört i korthet följande. Hans arbetsskyldighet i konstitutorialtjänsten regleras av bestämmelserna i statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan. Och dessa bestämmelser medger inte att staten mot hans vilja ålägger honom att arbeta hos Posten Sverige AB. Regleringen i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till 1976 års LOA och motsvarande övergångsbestämmelse till 1994 års LOA innebär ett förbud att träffa avtal om arbetsskyldigheten för anställda med konstitutorial. En sådan avtalsreglering skulle också strida mot 11 kap. 10 § regeringsformen. Det av POA vidtagna arrangemanget innebär att hans konstitutorialtjänst har förändrats i grunden. Det framgår dels av att han inte längre arbetar i statens postverksamhet utan i stället hyrs ut eller lånas ut till Posten Sverige AB, dels av att Posten Sverige AB uppfyller alla en arbetsgivares funktioner gentemot honom, utom i fråga om löneförhandlingar. I sammanhanget har han framhållit att bolaget äger såväl fastigheten från vilken verksamheten bedrivs som maskiner och annan utrustning. Han har vidare framhållit att det är bolagets personal som utövar arbetsledningen och att det är bolaget som utbetalar hans lön. Slutligen har han också gjort gällande att hans löneutveckling blivit sämre genom den tjänstgöring han beordrats att utföra hos Posten Sverige AB.

Statens ståndpunkt är att det åligger T.N. att utföra de av POA beordrade arbetsuppgifterna redan till följd av hans arbetsskyldighet i konstitutorialtjänsten, och i vart fall till följd av det arbetsskyldighetsavtal som staten träffat med hans dåvarande fackliga organisation.

En fråga som i målet ägnats relativt stort intresse är innebörden för konstitutorialtjänsternas del av införandet av 1976 års LOA och den redan nämnda i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till denna lag intagna bestämmelsen. I denna del har T.N. anfört att övergångsbestämmelsen innebär bl.a. att frågan om hans arbetsskyldighet regleras uteslutande av statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan och att det alltså inte är möjligt att träffa kollektivavtal i denna fråga.

En av hörnstenarna vid införandet av 1976 års LOA var att frågan om offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet fortsättningsvis skulle kunna bli föremål för avtalsreglering. Detta kom att gälla för alla arbetstagare som omfattades av nämnda lag, således även för dem som innehade fullmaktstjänster. Enligt T.N. skulle denna principiellt viktiga förändring dock inte ha avsett de arbetstagare som vid ikraftträdandet av 1976 års LOA innehade konstitutorialtjänster, något som enligt hans mening skulle följa av punkten 8 av övergångsbestämmelserna till lagen.

Tingsrätten har bl.a. uttalat att den ifrågavarande övergångsbestämmelsen inte kan syfta på de gamla – i statstjänstemannalagen angivna – reglerna om arbetsskyldighet. Arbetsdomstolen anser att mycket talar för att denna tingsrättens bedömning är riktig, men av skäl som kommer att framgå i det följande finner domstolen inte anledning att i detta mål ta slutlig ställning i frågan. Domstolen kommer dock att i nästa avsnitt i domen belysa avtalsfrågan något ytterligare.

Allmänt om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet

På arbetsmarknaden i allmänhet anses en arbetare i princip vara skyldig att underkasta sig en av arbetsgivaren såsom arbetsledningsåtgärd vidtagen omplacering, om arbetet dels faller under ifrågavarande kollektivavtal, dels har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet, dels faller inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer (den s.k. 29/29-principen, så kallad efter arbetsdomstolens avgörande i rättsfallet AD 1929 nr 29). Också på privatanställda tjänstemän är 29/29-principen tillämplig, även om möjligheten att tilldela en tjänsteman nya arbetsuppgifter kan vara inskränkt till följd av det enskilda anställningsavtalet; traditionellt har en tjänsteman ansetts inneha en befattning.

Vad härefter gäller den kategori arbetstagare som T.N. tillhör, alltså i staten anställda tjänstemän, kan följande sägas.

Varken i 1976 års LOA eller i 1994 års LOA med därtill anknytande lagstiftning finns det några bestämmelser om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet. I tiden närmast före 1976 års LOA gavs dock i 10 § statstjänstemannalagen en föreskrift i arbetsskyldighetsfrågan. Bestämmelsen, som hade 8 § allmänna verksstadgan som förebild (jfr prop. 1965:60 [ pdf ||  ] s. 160 [  ]), var tillämplig på statliga tjänstemän oavsett anställningsform, således även på dem som var tillsatta med konstitutorial. Den hade följande lydelse.

I förarbetena till statstjänstemannalagen anförde departementschefen bl.a. följande angående den citerade lagbestämmelsen (prop. 1965:60 [ pdf ||  ] s. 161 [  ]).

Här bör tilläggas, att huvudregeln enligt statstjänstemannalagen var att avtal fick träffas om tjänstemännens arbetsförhållanden. Den principen var dock försedd med betydande undantag; avtal fick inte träffas t.ex. om tjänstemäns arbetsskyldighet (3 § statstjänstemannalagen).

Av förarbetena till 1976 års LOA framgår, att lagstiftaren ansåg att statstjänstemäns arbetsskyldighet i princip borde kunna bli föremål för avtalsreglering och att den särskilda bestämmelsen i 10 § statstjänstemannalagen således inte längre borde finnas kvar (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 2 s. 212 – 216 [  ]). Någon bestämmelse motsvarande 10 § statstjänstemannalagen togs därför inte in i 1976 års LOA. På denna punkt har det inte inträtt någon förändring till följd av 1994 års LOA med därtill anknytande författningar.

Trots att alltså 1976 års LOA gav möjlighet att träffa avtal om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet, har såvitt arbetsdomstolen känner till något sådant avtal inte kommit till stånd (här bortses från de s.k. arbetsskyldighetsavtal som åberopats i målet). Det finns därför fog för frågan, vad som skall anses gälla i fråga om en statlig tjänstemans arbetsskyldighet i de fall där något avtal om denna skyldighet inte föreligger. Härom uttalade föredragande statsrådet följande i propositionen till 1976 års LOA (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 2 s. 215 [  ]).

Frågan om offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet har blivit föremål för arbetsdomstolens prövning i ett flertal tidigare mål (se t.ex. AD 1980 nr 51 [ NJ ] [ Karnov ], 1982 nr 112 [ NJ ] [ Karnov ], 1983 nr 105 [ NJ ] [ Karnov ], 1983 nr 156 [ NJ ] [ Karnov ] och 1983 nr 174 [ NJ ] [ Karnov ] samt 1984 nr 119 [ NJ ] [ Karnov ] och 1985 nr 6 [ NJ ] [ Karnov ]). I dessa mål har dock frågan om arbetsskyldigheten för en arbetstagare som anställts med konstitutorial inte ställts på sin spets på sätt som skett i detta mål. Domstolen har vid sin bedömning i de tidigare avgörandena utgått från allmänna grundsatser om arbetsskyldigheten för anställda, varvid förhållandena på den privata sektorn haft särskilt intresse. I sammanhanget har domstolen uttalat att det på det offentliga tjänstemannaområdet sedan gammalt anses gälla som en allmän princip att en tjänsteman inte är skyldig att underkasta sig sådana ändringar av sina arbetsuppgifter att tjänstens beskaffenhet i grunden ändras och det således blir fråga om att tjänstemannen i realiteten får en helt annan tjänst än tidigare (se t.ex. AD 1985 nr 6 [ NJ ] [ Karnov ]).

T.N:s arbetsskyldighet

T.N. har ifrågasatt möjligheten att träffa kollektivavtal rörande konstitutorialanställda tjänstemäns arbetsskyldighet. Någon administrativ reglering av arbetsskyldigheten har inte åberopats i målet. Mot den bakgrunden väljer arbetsdomstolen att först pröva frågan om T.N:s arbetsskyldighet med ledning av det synsätt domstolen tidigare tillämpat vid prövningen av offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet.

T.N. har i sammanhanget åberopat bestämmelserna i 10, 11 och 34 §§ statstjänstemannalagen samt 18 § statstjänstemannastadgan. Av dessa bestämmelser är det endast 10 § statstjänstemannalagen som direkt handlar om tjänstemannens arbetsskyldighet i tjänsten. De övriga åberopade bestämmelserna tar sikte på tjänstemannens skyldighet att utöva annan tjänst eller att låta sig förflyttas till annan tjänst.

Av 10 § statstjänstemannalagen framgår bl.a. att tjänsteman oberoende av fastställd arbetsfördelning skall lämna det biträde som förman bestämmer. Den regleringen ger alltså utrymme för uppfattningen om en vidsträckt arbetsskyldighet. Som redan framgått har arbetsdomstolen i sin rättstillämpning tidigare funnit att den yttersta gränsen för offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet överskrids om tjänstemannen beordras utföra arbetsuppgifter som innebär att beskaffenheten av vederbörandes tjänst i grunden ändras. Det i föregående avsnitt nämnda uttalandet av föredragande statsrådet i samband med statstjänstemannalagens tillkomst, att det inte syntes erforderligt med något särskilt stadgande om att tjänsteman var skyldig att underkasta sig bl.a. sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndigheten som inte i grunden ändrar tjänstens beskaffenhet, visar att även statstjänstemannalagen vid sidan av de i den lagen uttryckligen reglerade situationerna gav utrymme för förändringar av arbetsuppgifterna inom ramen för den aktuella tjänsten. Det anförda innebär enligt arbetsdomstolens mening att det av domstolen i tidigare avgöranden anlagda synsättet kan tillämpas även i det nu förevarande fallet. Att T.N:s i målet aktuella tjänst är tillsatt med konstitutorial föranleder inte någon annan bedömning. Avgörande för bedömningen av den huvudsakliga tvistefrågan i målet är alltså om beskaffenheten av T.N:s konstitutorialtjänst har ändrats i grunden genom att han av PAO beordrats att utföra arbetsuppgifter inom den verksamhet som bedrivs av Posten Sverige AB.

Har beskaffenheten av T.N:s tjänst ändrats i grunden eller ej?

Som redan framgått är det mellan parterna ostridigt att T.N:s arbetsuppgifter fortfarande är desamma som de han hade innan Postverket bolagiserades, och att han fortfarande har samma arbetsställen som tidigare. Staten har uppgett att bolagiseringen inte har medfört att omfattningen eller förläggningen av T.N:s arbetstid har förändrats. T.N. har inte bestritt denna uppgift, och domstolen finner inte heller av annan anledning skäl att ifrågasätta den.

T.N. har påpekat att de arbetsuppgifter han utför är de som följde av förordnandetjänsten, dvs. en annan tjänst än den i målet aktuella konstitutorialtjänsten. Häremot har staten, utan invändning från T.N:s sida, anfört att någon skillnad i fråga om karaktären på arbetsuppgifter inte föreligger mellan de olika tjänster som denne har haft alltsedan han år 1959 anställdes för brevbäraruppgifter hos Postverket. Arbetsdomstolen finner på grund härav att bedömningen i målet skall utgå från att det inte har förelegat några skillnader av betydelse mellan T.N:s arbetsuppgifter i förordnandetjänsten och i konstitutorialtjänsten. Att T.N. sades upp från förordnandetjänsten och att han efter uppsägningstiden, dvs. i sin konstitutorialtjänst, har fortsatt med samma slags arbetsuppgifter som i förordnandetjänsten har alltså i sig enligt domstolens uppfattning inte någon betydelse vid prövningen av arbetsskyldighetsfrågan.

T.N. har framfört att det är Posten Sverige AB som i praktiken fullgör samtliga arbetsgivarfunktioner gentemot honom, dock med undantag av löneförhandlingar beträffande vilka han har varit hänvisad till staten. Han har exemplifierat detta bl.a. med att han står under arbetsledning av personer anställda hos Posten Sverige AB, som också svarar för löneutbetalningen till honom. Han har också förklarat att det inte är visat att någon avräkning e.d. sker mellan staten och Posten Sverige AB vad gäller lönen till honom.

Staten har uppfattat dessa T.N:s uppgifter så, att denne har gjort gällande att han har blivit utsatt för något slags tvångsmässigt byte av arbetsgivare. Staten har ställt frågan, vart T.N. vill komma med dessa påståenden. I sak har staten bestritt att något sådant byte av arbetsgivare har skett. Därvid har staten förklarat att staten erkänner T.N. som innehavare av en statlig tjänst tillsatt med konstitutorial, att staten svarar för T.N:s lön, semesterersättning och andra anställningsförmåner samt att T.N. kan vända sig till H.P. hos PAO, om det finns några frågor rörande den statliga anställningen. Staten har även anfört att de omständigheterna, att Posten Sverige AB ombesörjer löneutbetalningen och att personer anställda hos bolaget utövar arbetsledning i förhållande till T.N., inte innebär att något byte av arbetsgivare har skett.

I den nu berörda delen gör arbetsdomstolen följande överväganden.

T.N:s fastställelseyrkande i målet utgår från att han innehar en statlig tjänst som 1:e postiljon tillsatt med konstitutorial. Prövningen i målet måste givetvis bygga på denna förutsättning. Vad T.N. har anfört om att Posten Sverige AB fungerar som hans arbetsgivare i praktiskt taget alla sammanhang bör, som arbetsdomstolen uppfattat hans talan, ses som ett led i bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan, eller med andra ord frågan om beskaffenheten av hans tjänst har förändrats i grunden eller ej (jfr härtill AD 1963 nr 12 [ NJ ] [ Karnov ], som rör förhållanden på den privata sektorn, angående sambandet mellan å ena sidan frågan om arbetsgivarbyte och å andra sidan frågan om arbetsskyldighetens omfattning; jfr även de tidigare nämnda rättsfallen AD 1980 nr 51 [ NJ ] [ Karnov ] och 1983 nr 156 [ NJ ] [ Karnov ]). I tydlighetens intresse bör här inskjutas att det är en inom arbetsrätten fast grundad uppfattning, att ett byte av arbetsgivare inte kan ske utan att arbetstagaren samtyckt därtill (se bl.a. R. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983, s. 19 med hänvisningar, och densamme, Bolagisering – ett mode eller ett måste?, 1992, s. 159). Det har i målet inte framkommit någon omständighet som indikerar att T.N. har lämnat samtycke till byte av arbetsgivare. Tvärtom har båda parter gett uttryck för att T.N. inte har samtyckt till ett sådant byte.

T.N. synes inte vitsorda att staten verkligen svarar för lön o.d. till honom. Arbetsdomstolen finner emellertid att det i målet inte har förebragts några bärande skäl att ifrågasätta statens uppgift i denna del. Enligt domstolen kan inte heller det förhållandet, att Posten Sverige AB ombesörjer själva löneutbetalningarna till honom, tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget.

Som arbetsdomstolen uttalat i tidigare fall är det på arbetsmarknaden ingalunda ovanligt att en arbetstagare är skyldig att rätta sig efter anvisningar från annan än den egna arbetsgivaren, t.ex. att en entreprenörs arbetstagare står under arbetsledning från beställarens personal, utan att det för den skull anses ha skett någon byte av arbetsgivare (AD 1983 nr 156 [ NJ ] [ Karnov ]). Att T.N. står under arbetsledning av personer hos Posten Sverige AB torde ha sin förklaring i att staten som sådan inte längre bedriver någon postverksamhet. Det bör enligt arbetsdomstolens uppfattning även beaktas att staten genom PAO alltjämt måste anses utöva i vart fall viss grundläggande arbetsledning gentemot T.N. genom att beordra honom att utföra de aktuella arbetsuppgifterna hos Posten Sverige AB. Det anförda leder domstolen till slutsatsen att inte heller det förhållandet, att T.N. i sin dagliga tjänstgöring har arbetsledare som är anställda hos Posten Sverige AB, bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan.

En annan fråga är vilken betydelse som skall tillmätas den omständigheten, att T.N. har ålagts att – som det nu ser ut – mer permanent utföra arbetsuppgifter hos Posten Sverige AB. Som uttalats i förarbetena till 1994 års LOA, ligger det i sakens natur att en tillfällig placering inte medför att tjänstens beskaffenhet i grund ändras (SOU 1992:60 [ pdf | ] s. 152 [  ]). Enbart det förhållandet, att en statstjänsteman är av arbetsgivaren under en längre tid ålagd att utföra arbetsuppgifter i en verksamhet som bedrivs av någon annan än arbetsgivaren, kan dock enligt arbetsdomstolens mening inte föranleda slutsatsen att tjänstens beskaffenhet har ändrats i grunden. Bedömningen av om en sådan ändring skett bör enligt domstolen i stället göras med utgångspunkt i samtliga föreliggande förhållanden, varvid längden av den tid åtgärden är tänkt att vara är en faktor som får vägas mot övriga förhållanden, t.ex. om den nya placeringen leder till att arbetstagaren åläggs att utföra andra arbetsuppgifter än tidigare och om arbetsgivaren alltjämt fullgör de primära arbetsgivarförpliktelserna (jfr R. Eklund, Bolagisering – ett mode eller ett måste? s. 163).

Mot bakgrund av det nu anförda tar arbetsdomstolen fasta på följande i T.N:s fall.

Staten har beslutat att bolagisera Postverket genom att överföra postverksamheten till bl.a. Posten Sverige AB. Vid bolagiseringen fanns det hos Postverket arbetstagare som innehade tjänster tillsatta med konstitutorial. Dessa arbetstagare kan inte sägas upp på grund av arbetsbrist. En tjänsteman som anställts med konstitutorial har en relativt vittgående skyldighet att acceptera förändrade anställningsförhållanden.

En för ett anställningsförhållande grundläggande princip är att arbetstagaren ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande och att arbetsgivaren är skyldig att till arbetstagaren utge lön och annan ersättning för arbetet. Vad som praktiskt skett i T.N:s fall är att hans arbetsgivare – staten – i en situation där postverksamheten har överförts från Postverket till bl.a. Posten Sverige AB har beordrat honom att med bibehållen anställning i statens tjänst fortsätta att utföra de arbetsuppgifter han tidigare under lång tid har utfört, på samma arbetsställe och – såvitt framkommit – på samma villkor i övrigt som tidigare gällt (jfr även vad som anförs i det följande). Den enda praktiska förändringen synes vara att postverksamheten numera bedrivs i bolagsform i stället för i ett affärsverks regi. Uppenbarligen har staten ansett att det ligger i dess intresse att T.N. fortsätter att utföra arbetsuppgifter inom postverksamheten. Ingenting i målet indikerar att detta statens synsätt skulle ha förestavats av några otillbörliga hänsyn eller på annat sätt skulle stå i strid med god sed på arbetsmarknaden. Det har heller inte getts belägg för att T.N. har åsamkats någon olägenhet till följd av detta. Så långt finns det därför enligt domstolens mening fog för att ställa sig skeptisk till påståendet att beskaffenheten av hans tjänst har ändrats i grunden.

Frågan är emellertid om det av någon annan omständighet än de nu upptagna skulle finnas skäl att anse att en sådan förändring av T.N:s tjänst har skett.

Parterna har redovisat olika uppfattningar vad gäller T.N:s löneutveckling efter bolagiseringen. De har emellertid inte förebragt någon närmare utredning till stöd för dessa uppfattningar. Arbetsdomstolen kan därför inte lägga vad som förekommit i denna del till grund för bedömningen i målet.

T.N. har också anfört att hans framtida arbetssituation är oviss, eftersom Posten Sverige AB när som helst torde kunna meddela honom att han inte längre får utföra arbete åt bolaget. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att denna synpunkt har någon relevans vid bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan. Det förhåller sig ju så att T.N. är bevarad sin konstitutorialtjänst hos staten även om t.ex. Posten Sverige AB skulle anse att han inte längre kan få utföra de nu ålagda arbetsuppgifterna. Därtill kommer att han inte ens i tiden före bolagiseringen av Postverket var garanterad t.ex. bibehållna arbetsuppgifter.

Slutligen har T.N. anfört att statens ståndpunkt torde innebära att han även skulle kunna beordras att arbeta inom något annat transportföretag, t.ex. Citymail. Huruvida staten skulle kunna ålägga honom att utföra sådant arbete omfattas dock inte av den i målet förda fastställelsetalan, varför domstolen inte har någon anledning att gå in på den frågan. Det bör dock tilläggas att det inte har framkommit någon omständighet som tyder på att staten skulle ha för avsikt att beordra T.N. att utföra vare sig arbete hos något annat företag än Posten Sverige AB eller några andra slags arbetsuppgifter än de han nu utför.

Slutsats

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att beskaffenheten av T.N:s tjänst inte kan anses ha ändrats i grunden till följd av att staten anmodat honom att utföra de aktuella arbetsuppgifterna. T.N. är således skyldig att, inom ramen för sin konstitutorialtjänst, utföra de aktuella arbetsuppgifterna i enlighet med vad staten ålagt honom. Detta leder till att hans talan skall avslås.

Med hänsyn till den nu gjorda bedömningen saknar arbetsdomstolen skäl att gå in på de andra frågor som har väckts i målet.

Sammanfattning – rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har alltså funnit att den inte kan biträda T.N:s ståndpunkt i arbetsskyldighetsfrågan. Detta innebär att tingsrättens domslut i huvudsaken och i frågan om rättegångskostnader skall stå fast.

Tvistefrågans art är sådan att T.N. får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad även i arbetsdomstolen. Med tillämpning av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen skall därför vardera parten stå sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.