: : : :

AD 1995 nr 8

Sammanfattning :

Sedan ett företag överlåtit viss verksamhet till ett annat företag träffar det senare företaget anställningsavtal med vissa utvalda anställda i det överlåtande företaget utan att beakta turordning. Härefter säger detta företag upp vissa av de kvarvarande anställda. Arbetsdomstolen finner att dessa inte har företrädesrätt till återanställning avseende de redan tillsatta befattningarna i det förevarande företaget (jfr AD 1986 nr 144).

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Sedan ett företag överlåtit viss verksamhet till ett annat företag träffar det senare företaget anställningsavtal med vissa utvalda anställda i det överlåtande företaget utan att beakta turordning. Härefter säger detta företag upp vissa av de kvarvarande anställda. Arbetsdomstolen finner att dessa inte har företrädesrätt till återanställning avseende de redan tillsatta befattningarna i det förevarande företaget (jfr AD 1986 nr 144).

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : & & & & & & & & & &  [] &

Överklagat mål [ mål nr B 7/94 ]

Underinstans : Hemsida Måndagen den 6 december 1993

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 1 ♂ 2 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[1 år 1 månad 19 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 25 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1986 nr 50 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. G-M.J., G.W., E.P., D.O., H-J.K., L.L., M-B.W., I.R., K.G., B.G. och X.X. skall var och en ersätta Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag dess rättegångskostnader avseende ombudsarvode i arbetsdomstolen med åttatusenetthundraåttiotvå (8 182) kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 8 ) :

AD 1995 nr 8

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ): G-M.J. i Järfälla, G.W. i Lidingö, E.P. i Bromma, D.O. i Linköping, H-J.K. i Järfälla, L.L. i Haninge, M-B.W. i Stockholm, I.R. i Ekerö, K.G. i Solna, B.G. och X.X., båda i Löddeköpinge mot Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag i Solna

Ledamöter i Stockholms tingsrätt : Anders Kinberg, Håkan Larson och Karin Sjökvist

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Erik Lempert, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Jan Bergman

AD 1995 nr 8    Dom den 25 januari 1995 – Överklagat mål ( fastställt )

Sökord : Företrädesrätt till återanställning | Kringgående | Övergång av verksamhet

Lagrum : 25 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1986 nr 144 | AD 1986 nr 50

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.

Parter:

G-M.J. i Järfälla, G.W. i Lidingö, E.P. i Bromma, D.O. i Linköping, H-J.K. i Järfälla, L.L. i Haninge, M-B.W. i Stockholm, I.R. i Ekerö, K.G. i Solna, B.G. och X.X., båda i Löddeköpinge

mot

Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag i Solna

Överklagad dom : Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 6 december 1993, nr DT 1236

[ Ledamöter : Anders Kinberg, Håkan Larson och Karin Sjökvist ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

G-M.J. och medparter har yrkat att arbetsdomstolen bifaller deras vid tingsrätten förda talan. De har emellertid gjort följande justeringar till yrkandena: Den månadslön varpå B.G. grundat sitt förstandsyrkande skall rätteligen vara 25 052 kr. För det fall förstahandsyrkandet inte skulle bifallas för någon av klagandeparterna har de yrkat ekonomiskt skadestånd med det månadsbelopp som angivits efter respektive befattningshavare i nedan upprättade förteckning. Grunderna för beräkning av dessa yrkanden har angetts vara i enlighet med de för förstahandsyrkandena och i den rangordning som följer av förteckningen.

G-M.J. U.E.: 15 000 kr

G.W. 1. S.Å.: 17 825 kr

2. M.E.: 17 410 kr

3. G.R.: 15 000 kr

4. J.L.: 15 000 kr

5. Å.T.: 15 000 kr

6. K.W.: 15 000 kr

7. S-E.J.: 13 065 kr

8. N-Å.E.: 13 055 kr

E.P. 1. A.S.: 15 525 kr

2. K.W.: 15 000 kr

3. S-E.J.: 13 065 kr

4. N-Å.E.: 13 055 kr

D.O. 1. S.S.: 29 376 kr

2. H.W.: 29 376 kr

3. K.R.: 29 376 kr

4. B.T.: 29 065 kr

5. J.S.: 22 170 kr

6. H.S.: 20 090 kr

H-J.K. K.S.: 19 360 kr

L.L. 1. S.S.: 29 364 kr

2. H.W.: 29 364 kr

3. K.R.: 29 364 kr

4. B.T.: 29 065 kr

5. J.S.: 22 170 kr

6. H.S.: 20 090 kr

7. B.F.: 17 380 kr

8. J.L.: 15 000 kr

9. Å.T.: 15 000 kr

10. K.W.: 15 000 kr

11. S-E.J.: 13 065 kr

M-B.W. 1. K.W.: 14 235 kr

2. S-E.J.: 13 065 kr

I.R. 1. K.W.: 11 025 kr

2. S-E.J.: 11 025 kr

3. U.B.: 11 025 kr

B.G. 1. L.B.: 18 000 kr

2. A.B.: 18 000 kr

K.G. S-E.J.: 11 000 kr

Ränteyrkandena beträffande de ekonomiska skadestånden har justerats på så sätt att ränta har yrkats enligt 6 § räntelagen på ett månadsbelopp motsvarande det ekonomiska skadeståndet dividerat med det antal månader som det belöper på från den 26 i varje månad till dess betalning sker.

Minolta har bestritt ändring och har vidare med anledning av de justeringar som gjorts beträffande de ekonomiska skadestånden anfört att ränteyrkandena vitsordas samt i övrigt angett följande inställning: G-M.J. kunde ha placerats på U.E:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 117 142 kr vitsordas, G.W. kunde troligen ha placerats på K.W:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 93 540 kr vitsordas, E.P. kunde ha placerats på N-Å.E:s tjänst med en månadslön om 15 000 kr varför ett belopp om 143 700 kr vitsordas, D.O. kunde ha placerats på en säljartjänst med en månadslön om 18 000 kr, inklusive provision, varför ett belopp om 220 244 kr vitsordas, H-J.K. kunde ha placerats på K.S:s tjänst med en månadslön om 18 000 kr varför ett belopp om 57 409 kr vitsordas, L.L. kunde ha placerats på en säljartjänst med en månadslön om 18 000 kr, inklusive provision, varför ett belopp om 219 816 kr vitsordas, M-B.W. kunde ha placerats på S-E.J:s tjänst med en bibehållen månadslön om 14 235 kr varför yrkat belopp vitsordas, I.R. kunde ha placerats på U.B:s tjänst med bibehållen månadslön om 11 025 kr men eftersom denna tjänst avvecklades den 30 juni 1993 och då övriga tjänster hon kunnat göra anspråk skulle ha bemannats med G.W. och M-B.W. vitsordas ett belopp om 136 147 kr, B.G. kunde ha placerats på A.B:s tjänst med en månadslön om 18 000 kr varför yrkat belopp vitsordas.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. G-M.J. m.fl. har, för det fall de skulle förlora målet i huvudsaken, yrkat att arbetsdomstolen förordnar att rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i arbetsdomstolen skall kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Parterna har till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med följande förtydliganden, tillägg och ändringar.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

G-M.J. m.fl.

Minolta fick under förhandlingarna med Alcatel all den information som Minolta kunde behöva. Uppgifter lämnades bl.a. om att endast en handfull personer skulle arbeta i Alcatels kommande verksamhet och att ca 50 personer förväntades bli uppsagda. När Alcatels dåvarande VD G.B. ifrågasatte lagligheten av att handplocka 80 personer med de bästa kvalifikationerna uppgav S.H. och advokaten Y.Y. att det var i sin ordning och hänvisade till arbetsdomstolens dom 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ]. G.B., som tog del av domen, ansåg att det var Minolta som fick ta ansvaret för sitt agerande och att hans ansvar var att avveckla Alcatels verksamhet. Sedan avtal angående företagsöverlåtelsen slutits mellan Alcatel och Minolta den 4 december 1991 sände SIF- och SALF-klubbarna vid Alcatel gemensamt ett brev den 10 december 1991 till Minolta. Brevet (återgivet i tingsrättens dom) föranledde ingen åtgärd från Minolta. De erbjudanden om anställningar som Minolta skickade ut den 4 december var endast bindande för bolaget fram till den 13 december då acceptfristen gick ut. Minolta har inte förmått visa att accepterna lämnats senast den 13 december. Minolta har visserligen varit oförhindrat att acceptera försent inkomna accepter men mot bakgrund av fackklubbarnas brev utgör detta ytterligare ett led i Minoltas otillbörliga förfarande. Sedan Alcatel avyttrat även övriga verksamhetsgrenar och övertalig personal sagts upp återstod endast 6 anställda i Alcatel vid årsskiftet 1991/92. Grunden för förstahandsyrkandena beträffande de ekonomiska skadestånden är att de anställningar som erbjöds var på oförändrade villkor varför även G-M.J. m.fl. borde ha erbjudits anställning på oförändrade villkor.

Minolta

S.H. var VD i Alcatel under några år till dess han slutade den 31 januari 1990. Alcatels organisation var vid denna tidpunkt inte i alla delar densamma som i slutet av år 1991. Under mellantiden hade Alcatel nämligen avvecklat sin dataverksamhet, vilken berörde 50 anställda, en skrivmaskinsagentur samt enheten för mobiltelefoni. Bolaget hade under samma tid förvärvat en snabbtelefoniverksamhet som omfattade ca 30 anställda samt byggt upp en ny enhet för telekommunikation och växlar, vilken omfattade ca 5 anställda.

Alcatel uppvisade under de närmaste åren före 1990 omfattande förluster. Koncernledningen i Paris hade därför bestämt att bolaget skulle inrikta sin verksamhet enbart på telekommunikation och växlar samt att övriga delar skulle säljas ut. Eftersom Alcatel i stor omfattning sålde Minoltas produkter var det naturligt för Alcatel att vända sig till Minolta för att försöka sälja verksamheten. Alcatel förklarade sig inte längre vilja efterleva det distributörsavtal parterna träffat i april 1991. För att kunna fortsätta försäljning av Minoltas produkter i Sverige hade Minolta i detta skede tre alternativ att välja på, nämligen att finna en ny distributör, att starta en egen verksamhet eller att ta över Alcatels verksamhet.

Förhandlingar påbörjades under hösten 1991 och i vart fall i oktober 1991 måste det ha stått klart för Alcatel att Minolta som ett villkor för att ta över rörelsen hos Alcatel krävde att få handplocka 80 personer. Bemanningen i Minolta var föremål för flera diskussioner mellan parterna men till slut accepterade Alcatel Minoltas krav. Minoltas krav framställdes efter beräkningar av hur många anställda verksamheten kunde bära. Det var ett absolut krav från Minoltas Europa-ledning att inte fler än 80 personer anställdes.

Den 7 november 1991 registrerades Minolta Business Equipment Sweden AB vid Patent- och registreringsverket. Under de fortsatta förhandlingarna tog S.H., som troligen i början av november, blivit tillfrågad att driva Minoltas verksamhet i Sverige kontakt med ett fåtal nyckelpersoner i Alcatel vilka arbetade med Minoltaprodukter. Dessa var E-O.M., som var säljchef, T.J., som var servicechef, F.B., som var produktchef, C.A., som var chef för återförsäljarna, L.T., som var ekonomichef och B.M., som var chef för verksamheten i Malmö. Dessa personer fick i uppdrag att välja ut en lämplig besättning för sina avdelningar och sedan återkomma till S.H. med besked om hur de tänkte sig att bygga upp organisationen. Ännu hade dock inte något avtal träffats med Alcatel utan åtgärderna var endast av förberedande karaktär. Minolta kände till att Alcatel samtidigt med förhandlingarna med Minolta förde förhandlingar med andra bolag angående överlåtelse av Alcatels övriga rörelsegrenar. Minolta hade dock inte närmare klart för sig vilken omfattning dessa förhandlingar hade eller vilken betydelse de skulle ha för övertaligheten i Alcatel. Minolta fick inte klart besked om omfattningen av den personal som skulle gå till de olika rörelsegrenarna och inte heller hur många som skulle stanna kvar i Alcatel.

Sedan avtal träffats den 4 december 1991 sände Minolta samma dag ut 80 anställningserbjudanden. Minolta visste inte vilka som skulle acceptera, eftersom personalen kunde vilja stanna kvar i Alcatel eller följa med någon av de övriga verksamheter som Alcatel sålde ut. Så var fallet med en person som Minolta erbjöd anställning. Denne följde med den del av verksamheten som såldes till AB Post Performance. De 79 personer som accepterade hade svarat till den 13 december, i vart fall före den 19 december. De som accepterade blev aldrig uppsagda av Alcatel. Minolta tillträdde den 30 december 1991. Dessförinnan hade samtliga klagandeparter utom I.R. anmält företrädesrätt till återanställning.

Företrädesrätt till återanställning enligt 25 § anställningsskyddslagen gäller endast i mån av lediga befattningar. Eftersom de 79 personer som anställdes tackade ja innan någon hade blivit uppsagd fanns det inga lediga befattningar i Minolta när klagandena sades upp. Eftersom 25 § anställningsskyddslagen inte är tillämplig har Minolta inte ådragit sig någon skadeståndsskyldighet. Klagandenas talan skall därför lämnas utan bifall.

Inte heller utgör Minoltas förfarande i affären ett otillbörligt kringgående av 25 § anställningsskyddslagen. Det hade i vart fall sedan mitten av oktober 1991 stått klart att Minolta endast skulle ta med 80 personer från Alcatels personal. Minolta fick inte någon reaktion som tydde på att denna uppläggning inte godtogs. Egentligen var det Alcatels Europa-ledning i Paris som dirigerade hur avvecklingen skulle ske och Alcatels rekonstruktion genomfördes utan påverkan från Minolta. Alcatel hade ingen rapportskyldighet gentemot Minolta och lämnade inte heller några kontinuerliga rapporter. Alcatel bestämde utan inblandning från Minolta vilka som skulle sägas upp och när det skulle ske.

Fackklubbarnas brev till Minolta föranledde ingen åtgärd dels eftersom Minolta ansåg sig bunden av de erbjudanden som sänts ut, dels eftersom det var oklart mot vem kritik riktades.

E.P. var ansvarig för lagret fram till år 1988. I stället för att använda ett befintligt datasystem för lagerhållningen utvecklade han ett manuellt kartotek. Detta ansåg Alcatel inte vara tillfredsställande. Vidare slarvade han vid ett tillfälle bort handlingarna efter en inventering. Han blev därför omplacerad till vaktmästeriet. På grund härav och då han under ca tre år inte arbetat vid lagret kunde han inte komma i fråga för lagerchefstjänsten. Den administrativa tjänsten vid lagret innebar nästan uteslutande terminalarbete vid en dator. Eftersom E.P. inte arbetat med datorer i större utsträckning kunde han inte heller komma i fråga för den tjänsten.

Domskäl

Bakgrunden

Den 4 december 1991 träffade Alcatel och Minolta avtal om överlåtelse av viss av Alcatel dittills bedriven verksamhet. Enligt Minolta riktades samma dag eller dagen därpå anställningserbjudanden till 80 personer av Alcatels anställda. Erbjudandena skulle accepteras senast den 13 december. Den 19 december sade Alcatel upp ett 50-tal anställda på grund av arbetsbrist, däribland klagandena i målet. Den 30 december tillträdde Minolta den förvärvade verksamheten. Alcatel förde, parallellt med förhandlingarna med Minolta, förhandlingar med AB Post Performance och Ring Sinus AB angående försäljning av andra rörelsegrenar. Förhandlingarna ledde till ytterligare avyttring av Alcatels verksamhet till dessa bolag.

Klagandena i målet har i första hand gjort gällande att de blivit uppsagda och anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning innan Minolta anställde de 80 handplockade personerna. Eftersom Minolta inte i varje enskilt fall kan visa när anställningserbjudandet lämnades och när accepten kom Minolta tillhanda har bolaget i strid med 25 § anställningsskyddslagen anställt personal utan iakttagande av turordningsreglerna för återanställning. I andra hand har de gjort gällande att Minolta gjort sig skyldigt till ett sådant otillbörligt kringgående av 25 § anställningsskyddslagen som får anses strida mot god sed på arbetsmarknaden och som är att jämställa med ett direkt brott mot lagen. Minolta skall på grund av sitt handlande förpliktas utge allmänt skadestånd till dem samt beträffande alla utom X.X. även ekonomiskt skadestånd.

Minolta har gjort gällande att nyanställningarna skett före uppsägningarna och att förfarandet inte kan anses otillbörligt varför det inte föreligger någon grund för skadeståndsskyldighet.

Frågan om 25 § anställningsskyddslagen är direkt tillämplig

Det är ostridigt i målet att klagandena blev uppsagda av Alcatel den 19 december 1991. Frågan är om nyanställningarna i Minolta redan hade skett vid den tidpunkten.

Av den skriftliga bevisning som Minolta åberopat framgår att Minoltas anställningserbjudanden är daterade den 4 december 1991. Erbjudandena accepterades av berörda arbetstagare genom namnunderskrifter nederst på den blankett som användes för erbjudandena. Endast två av påskrifterna är daterade och har datumen den 10 respektive 12 december 1991. Av övrig utredning – främst då förhören med S.H. och L.T. – framgår att anställningserbjudandena sändes ut samma dag eller dagen efter det att Minolta träffat avtal med Alcatel, dvs. den 4 eller 5 december. Accepterna sändes antingen i ett bifogat svarskuvert, som var adresserat till S.H., eller lämnades på arbetsplatsen till L.T. De svar som sändes till S.H. lämnades av denne fortlöpande till L.T., som förvarade dem i ett kassaskåp. Enligt S.H. erhölls alla accepter i god tid före den 13 december då han stämde av situationen med L.T. Denne, som vitsordat att en genomgång av accepterna gjordes den 13 december, har uppgett sig inte veta om alla svar erhölls till den dagen men har vidare sagt att han tror att det var på det viset. Enligt L.T. bör det i vart fall den 17 december ha stått klart vilka personer som accepterat anställningserbjudandena eftersom ledningsgruppen i Minolta den dagen hade en budgetgenomgång för det kommande året och det därför bör ha varit klart vilka personalkostnaderna skulle bli. Av vittnesförhöret med Alcatels dåvarande VD, G.B., har framkommit att Alcatel bestämt sig för att inte säga upp någon ur personalen förrän bolaget lyckats avveckla de verksamhetsgrenar som det inte längre skulle driva samt Alcatels nya organisation förhandlats fram. Anledningen härtill var att Alcatel dessförinnan inte säkert kunde veta vare sig hur stor den övertaliga personalen skulle bli eller vilka personer den skulle bestå av. Det var ur Alcatels synvinkel angeläget att Minolta satte en kort acceptfrist för dem som erbjöds anställningar och det bestämdes att fristen skulle bli en vecka och en helg. För att G.B. skulle få reda på vilka som accepterat ombads de anställda i Alcatel att meddela när de accepterat och han försökte även skaffa sig information härom från Minolta.

Såsom tingsrätten anfört har Minolta bevisbördan för sitt påstående om att accepterna gjorts innan klagandena sades upp. Såsom tingsrätten anfört måste frågan om nyanställning i Minolta ha varit en mycket viktig fråga för de tillfrågade. Den acceptfrist de erhållit har varit tillräckligt lång för att var och en skulle kunna svara i tid. Arbetsdomstolen kommer främst genom den muntliga bevisningen, som inte på något sätt vederlagts av klagandena, till samma uppfattning som tingsrätten, dvs. att Minoltas nyanställningar skett innan Alcatel genomförde uppsägningarna.

Klagandenas talan kan därför inte bifallas på förstahandsgrunden.

Frågan om Minolta på ett otillbörligt sätt har kringgått företrädesreglerna i 25 § anställningsskyddslagen

Beträffande de förhandlingar som fördes mellan Alcatel och Minolta och vad som därefter inträffade har av utredningen i målet – främst då förhören med G.B. och S.H. – framkommit följande.

G.B. anställdes som VD i Alcatel med uppdrag från huvudkontoret i Paris att bl.a. förändra bolaget mot en telekommunikationsinriktad försäljningsverksamhet. Vissa förändringar gjordes redan under 1990. På försommaren 1991 uttalades klart från huvudkontoret att all verksamhet utöver den telekommunikationsinriktade skulle avyttras. Eftersom Alcatel i de delar som skulle avyttras till stor del arbetade med Minoltas produkter ansåg Alcatel det naturligt att ta kontakt med Minolta för att höra om detta företag var intresserat av att ta över verksamheten. Att Alcatel skulle tillfråga Minolta bestämdes vid ett möte vid Alcatels huvudkontor i Paris den 19 juni 1991 i vilket G.B. deltog. Redan då hade Alcatel klart för sig att högst ett tiotal personer kunde få behålla sina anställningar i Alcatel efter avyttringarna. G.B. fick vid mötet i Paris i uppdrag att beskriva Alcatels verksamhet i form av angivande av omsättning, kunder, personalstyrka och eventuella framtidsutsikter. Dessa uppgifter lämnades i en sammanställning till Alcatels huvudkontor för att användas vid deras kontakt med Minoltas Europa-ledning. Under sommaren inleddes dessa förhandlingar och i mitten på augusti informerades de fackliga representanterna vid Alcatel om bolagets intentioner angående avvecklingen. Fackklubbarna underrättades om att endast en handfull av personalen skulle bli kvar inom Alcatel och att bolagets målsättning var att avvecklingen skulle vara klar före årsskiftet.

Den 20 augusti hölls ett möte i Hannover mellan Alcatel och Minolta. Detta var ett inledande möte där Alcatel informerade Minolta om sin verksamhet. G.B. hade till detta möte delat in Alcatels dåvarande verksamhet i olika grenar och angett hur många personer som sysselsattes inom varje gren. Alcatels krav vid detta tillfälle var att Minolta för de verksamhetsgrenar som eventuellt skulle övertas även skulle överta den personal om 114 personer som sysselsattes inom dessa grenar.

S.H. kontaktades i augusti av Minoltas Europa-ledning. Han informerades om de påbörjade förhandlingarna med Alcatel samt tillfrågades om han var intresserad att ta över ledningen för det dotterbolag som Minoltas Europa-kontor hade för avsikt att bilda i Sverige. Han accepterade erbjudandet någon gång i september 1991.

Nästa möte mellan Alcatel och Minolta ägde rum den 9–11 oktober i Hamburg. G.B. har uppgett att han i vart fall då upplyste Minolta om att endast en handfull personer skulle bli kvar inom Alcatel efter avvecklingarna. Vid mötet deltog bl.a. chefer för Alcatels huvudkontor och för Minoltas Europa-ledning samt S.H., L.T. och G.B. Vid mötet diskuterades bl.a. det underlag som skickats över i juni och som innehöll de närmare upplysningar om Alcatel som G.B. hade sammanställt. Minolta uppgav vid mötet att bolaget maximalt kunde ta över 80 personer av Alcatels anställda samt att det var ett krav från Minolta att denna personal skulle få väljas fritt av Minolta. Alcatel vidhöll emellertid sin ståndpunkt eftersom G.B. insåg att Alcatel ej skulle ha behov av de personer som inte kunde följa med verksamheten. G.B. har vidare uppgett att det inte var någon hemlighet för Minolta att övertalig personal skulle bli uppsagd.

Efter mötet i Hamburg kontaktade S.H. ledande personer inom Alcatel i avsikt att bilda en ledningsgrupp för Minolta. Personerna tillfrågades samtidigt om de var villiga att ta anställning i det bolag som eventuellt skulle bildas, vilket de accepterade. Var och en fick i uppdrag att lämna förslag på hur en organisation skulle se ut inom den del de var ansvariga för.

G.B. har uppgett att fackklubbarna den 11 november begärde att det skulle upprättas en turordningslista samt att han då uppgav att en sådan inte kunde upprättas förrän fråga uppkommit om att säga upp personal eller arbetsbrist kunnat konstateras. Ingen av dessa förutsättningar förelåg enligt G.B:s uppfattning vid den tidpunkten. Fackklubbarna krävde vidare att anställningar i Minolta skulle ske enligt ”turordning”. G.B. som inte kände till vilka personer Minolta skulle rikta sina erbjudanden till eller hur urvalet skulle ske vidarebefordrade denna uppfattning till Minolta. Minolta svarade att företaget förbehöll sig rätten att anställa de personer som passade in i dess organisation. Denna fråga diskuterades vid ett flertal av de möten som hölls mellan Alcatel och Minolta och G.B. frågade bl.a. om lagligheten av att handplocka 80 personer. Enligt G.B. förklarade advokat Y.Y., med hänvisning till arbetsdomstolens dom 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ], att det var lagenligt. Vid ett möte hos Y.Y. någon gång kring 18–20 november, när S.H., Y.Y., G.B. och Alcatels affärsjurist var närvarande, diskuterades domen. G.B. har närmare härom berättat att likheter och skillnader mellan den nu föreliggande situationen och motsvarande i AD-domen diskuterades men att det för hans vidkommande inte fanns anledning att jämföra den försäljning han försökte genomföra med ett domstolsutslag beträffande en annan försäljning. G.B. har även uppgett att han lät sig nöjas med Minoltas tolkning av domen.

Från den 12 november till och med den 27 november hölls sammanlagt sex förhandlingar mellan Alcatel och Minolta. Under tiden förde G.B., enligt egen utsago, öppna förhandlingar med de fackliga representanterna. Han informerade dem om tillvägagångssättet för avvecklingen, tidplanen för denna och att det endast skulle bli en handfull personer kvar i Alcatel. Alcatel inbjöd Minolta, Ring Sinus och AB Post Performance att för personal och fackliga representanter beskriva vilken typ av verksamhet som skulle tas över, hur den skulle bedrivas och vilken organisation som varje bolag hade tänkt sig. Minolta beskrev vid detta möte att bemanningen skulle bli 80 personer och förevisade även en organisationsskiss. Minolta angav inte närmare vilka personer som skulle erbjudas anställning. Fackklubbarna begärde i samband härmed att respektive bolag skulle ta fram en arbetsbeskrivning för varje arbetsfunktion. Bolagen tillhandahöll de begärda arbetsbeskrivningarna och vid fortsatta förhandlingar mellan Alcatel och de fackliga representanterna framhöll de sistnämnda att de inte trodde att Minolta kunde bedriva verksamheten med endast 80 anställda. Innan kontraktet med Minolta undertecknades kom propåer från de fackliga representanterna om att personalen borde sägas upp. G.B. upplyste dem då ånyo om tillvägagångssättet för affärerna samt att förutsättningar för att säga upp personalen enligt hans uppfattning fortfarande inte förelåg.

För att Alcatel skulle kunna fullfölja sina intentioner att avyttra verksamheten och för att få fackklubbarna att acceptera planerna förekom en hel del diskussioner. Eftersom Minolta hade förklarat att bolaget inte tänkte teckna kollektivavtal fanns det beträffande anställningsvillkoren många frågor från fackklubbarna. S.H. svarade på de flesta av frågorna och svaren gick ut på att anställningsvillkoren i stort skulle förbli oförändrade.

Alcatel och Minolta avtalade att så snart överlåtelseavtalet var klart Minolta skulle erbjuda 80 personer i Alcatel anställning i Minolta. På sätt tidigare angetts kom parterna överens om att de som erhöll erbjudanden skulle få en vecka och en helg på sig för att överväga dessa. G.B. har uppgett att han härvid var angelägen om att så snart som möjligt få reda på vilka som accepterat och han krävde av de anställda att de skulle meddela honom härom och han framställde även sådana krav mot Minolta. Personalavdelningen vid Alcatel fick under hand veta vilka som accepterat Minoltas erbjudanden. G.B. upplyste inte Minolta om när eventuella uppsägningar skulle ske på annat sätt än att han sa att de inte kunde ske förrän en ny organisation hade förhandlats fram för Alcatel och eventuell övertalighet konstaterats samt att detta tidigast skulle kunna ske när avtalen med Minolta, AB Post Performance och Ring Sinus AB var klara. Förhandlingarna med AB Post Performance och Ring Sinus AB drevs parallellt med förhandlingarna med Minolta och avslutades beträffande AB Post Performance den 5 december. Anledningen till att avtalet inte var klart förrän dess var att leverantören för denna verksamhet skulle ges tillfälle att kontrollera det nystartade bolagets finansieringsförmåga. Förhandlingarna med Ring Sinus AB beträffande den kvarvarande delen av Alcatel inleddes den 9 december och var klara den 19–20 december. Anledningen till att förhandlingarna med Ring Sinus AB inte påbörjats tidigare var att det pågick en ägarstruktursförändring i det norska bolag som tillverkade utrustningen i denna verksamhet. Det var därför inte säkert om Ring Sinus AB hade tillstånd att bedriva verksamheten i Sverige. Enligt G.B. och P.Q. gjordes uppsägningarna i Alcatel ett eller högst två dygn efter det att Alcatel konstaterat övertaligheten i organisationen. Enligt G.B. var det då uteslutande Alcatel som bestämde när och vilka som skulle sägas upp.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Reglerna om företrädesrätt till återanställning finns i 25–27 §§ anställningsskyddslagen. Vad som i övrigt skall gälla mellan arbetstagare och arbetsgivare i samband med överlåtelser av företag eller del därav får lösas genom förhandlingar mellan säljaren, köparen och berörda arbetstagare och deras organisationer. I 11 § medbestämmandelagen finns bestämmelser om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet med berörda arbetstagarorganisationer innan han beslutar om viktigare förändringar av sin verksamhet. Härigenom säkerställs de fackliga organisationernas möjlighet att inför en planerad överlåtelse ställa krav på säljaren, såsom t.ex. att fordra att samtliga anställda i företaget sägs upp före överlåtelsen.

Såsom arbetsdomstolen framhöll i domarna 1986 nr 50 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 144 skulle det vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att låta ett kringgående av lag passera. Domstolen underströk dock i dessa avgöranden att det med hänsyn till de rättsliga följderna av ett konstaterande av att ett kringgående av lag ägt rum måste krävas inte bara att de åtgärder som påstås utgöra ett kringgående blir styrkta, utan dessutom att ett syfte med åtgärderna måste antas ha varit att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Därutöver måste som domstolen också uttalade krävas att handlandet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som otillbörligt. Det anfördes vidare att det förhållandet att en part utnyttjar en i lagen angiven begränsning av motpartens rätt inte i och för sig innebär att han gör sig skyldig till ett otillbörligt kringgående av lagen.

På sätt tingsrätten konstaterat hade personalsammansättningen i Minolta blivit en annan om Minolta vid anställningarna tillämpat anställningsskyddslagens regler om återanställning. Av utredningen i målet framgår att de personer som erbjöds anställning i Minolta valdes ut efter en bedömning av deras kvalifikationer och förutsättningar att fungera i det nya bolaget. Anställningstiden i Alcatel synes inte ha tillmätts någon särskild betydelse.

Ledningarna för Minolta och Alcatel har väl känt till innehållet i arbetsdomstolens dom 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ]. G-M.J. m.fl. har hävdat att Minolta på ett otillbörligt sätt planerat sitt handlande vid förvärvet utifrån utgången i det målet. Utredningen i målet har inte givit stöd för att de båda bolagen samverkat för att bereda Minolta möjlighet att erhålla den bemanning som Minolta önskade. Tvärtom visar utredningen att G.B. ifrågasatt om det var lagenligt att handplocka personal på sätt Minolta önskade. G.B. har uppgett att anledningen till att Alcatel valde att inte säga upp personalen, förrän utfallen av samtliga förhandlingar var givna var den att bolaget dessförinnan inte exakt visste hur många som skulle bli övertaliga och vilka dessa skulle bli. Enligt arbetsdomstolens mening föreligger inte anledning att ifrågasätta denna uppgift. Vidare har framkommit, främst genom G.B:s uppgifter, att förhandlingarna med Ring Sinus AB drog ut på tiden och att de inte avslutades förrän den 19–20 december. Alcatels syfte med att vänta med uppsägningarna till den 19 december 1991 har således varit ett annat än att bereda Minolta tillfälle att undandra sig tillämpning av 25 § anställningsskyddslagen. Utredningen får dock anses visa att Minolta känt till att Alcatel inte tänkt säga upp sin personal förrän Alcatel i vart fall erhållit vetskap om vilka som accepterat erbjudanden om anställning i Minolta. Emellertid kunde inte heller Minolta veta hur många och vilka som slutligen skulle bli uppsagda av Alcatel.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av det anförda. Av utredningen får anses framgå att Alcatel företog uppsägningarna vid den tidpunkt som blev fallet av hänsyn till egna intressen. Det har sålunda inte framkommit att uppsägningarna senarelades av Alcatel för att bereda Minolta möjlighet att dessförinnan nyanställa personal. I stället får situationen uppfattas på det sättet att händelseförloppet utvecklades – utan att det styrdes av Minolta – på ett sådant sätt som gagnade Minoltas intresse av att kunna själv välja den personal om företaget ville ta över. Minolta gavs härigenom möjlighet att handplocka personal utan att turordningsreglerna för återanställning i 25 § anställningsskyddslagen behövde iakttagas. Ett sådant utnyttjande av en begränsning i en lagregels tillämplighet kan inte anses utgöra ett otillbörligt kringgående av lagen. Vid denna bedömning saknas det anledning att pröva vare sig om E.P. hade tillräckliga kvalifikationer för de befattningar han gjort anspråk på eller giltigheten av I.R:s anmälan om företrädesrätt till återanställning.

Tingsrättens domslut skall sålunda fastställas i huvudsaken.

Arbetsdomstolen finner ej skäl att förordna att vardera partssidan skall bära sina rättegångskostnader. G-M.J. m.fl. skall därför ersätta Minolta dess rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. G-M.J., G.W., E.P., D.O., H-J.K., L.L., M-B.W., I.R., K.G., B.G. och X.X. skall var och en ersätta Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag dess rättegångskostnader avseende ombudsarvode i arbetsdomstolen med åttatusenetthundraåttiotvå (8 182) kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1995‑01‑25, målnummer B‑7‑1994

Ledamöter: Hans Stark, Erik Lempert, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Bergman

BILAGA

Tingsrättens dom måndagen den 6 december 1993

[ Ledamöter : Anders Kinberg, Håkan Larson och Karin Sjökvist ]

BAKGRUND

Alcatel Business Systems Aktiebolag (Alcatel) bedrev i Sverige rörelse med omkring 145 anställda. Rörelsen omfattade försäljningar och service på kopieringsmaskiner, telefaxapparater, postapparater, snabbtelefoner och personsökare samt försäljning av telefonväxlar. Alcatel beslutade under hösten 1991 – p.g.a. direktiv från Alcatels koncernledning i Paris – att koncentrera sin egen svenska verksamhet till enbart telefonväxlar och att avveckla återstoden av verksamheten. Alcatel var återförsäljare av det tyska företaget Minolta GmbH:s kopierings- och telefaxapparater och tillbehör till sådana enligt avtal av den 1 april 1991.

Alcatel erbjöd Minolta GmbH att överta den delen av Alcatels verksamhet som avsåg försäljningen av Minolta GmbH:s egna produkter i Sverige.

Minolta GmbH lät med anledning härav i november 1991 registrera ett svenskt dotterbolag vid namn Minolta Business Equipment Sweden Aktiebolag (Minolta). Minolta är ett av två svenska dotterbolag som ingår i Minoltakoncernen, vilken har cirka 22 000 anställda i världen.

Enligt ett avtal den 4 december 1991 sålde Alcatel den erbjudna verksamheten till Minolta. Minolta åtog sig i avtalet att överta 80 av Alcatels anställda medan Alcatel åtog sig att svara för återstoden av personalen, dvs. ca 65 anställda. Hos Alcatel var omkring 114 personer sysselsatta i den överlåtna verksamheten.

Samma dag som köpet ägde rum eller dagen därefter tillställde Minolta 80 av Alcatels anställda ett skriftligt erbjudande om anställning i Minolta med begäran om svar senast 13 december 1991. 79 av de tillfrågade accepterade slutligen erbjudandet. En tackade nej. Erbjudandena riktade sig enbart till sådana personer som enligt Minoltas uppfattning skulle vara lämpliga för anställning hos Minolta, varvid hänsyn till den turordning enligt 25 § anställningsskyddslagen (LAS) som gällde hos Alcatel inte iakttogs.

SIF-klubben och SALF-klubben hos Minolta tillställde Minoltas verkställande direktör S.H. ett brev daterat den 199112–10 med följande lydelse.

För kännedom vill vi meddela att den personal som i samband med Alcatel Business Systems AB:s avyttring av delar av verksamheten ej erbjuds anställning i de köpande bolagen respektive fortsatt anställning i ABS kommer att bli uppsagd.

Den 19 december 1991 sade Alcatel upp bland andra kärandena i detta mål på grund av arbetsbrist. Uppsägningstiden började löpa den 31 december 1991. Därefter avyttrade Alcatel snabbt, i två etapper, återstoden av verksamheten så när som på den som avsåg telefonväxlarna. På så sätt återstod vid årsskiftet 1991 – 1992 hos Alcatel endast sex av de ursprungliga 145 anställda. Hos Minolta och övriga köpare bereddes sammanlagt 97 arbetstagare anställning. Två pensionerades och 46 blev uppsagda utan att erbjudas nytt arbete.

Minolta tillträdde den köpta verksamheten vid årsskiftet 1991/1992.

Den rättsliga reglering som närmast berör tvisten i målet har i huvudsak följande innebörd.

Enligt 25 § LAS har arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning sker och därefter till dess ett år har förflutit från den dag då anställningen upphörde. En förutsättning för företrädesrätten är att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. Om företaget eller den del av det där verksamheten bedrivs har övergått till en ny arbetsgivare under denna tidsperiod, gäller företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren.

Om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning, bestäms enligt 26 § LAS turordningen dem emellan i första hand med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid.

Av 27 § andra stycket LAS följer vidare att en arbetstagare inte har företrädesrätt till återanställning förrän han till arbetsgivaren anmält anspråk på företrädesrätt.

Reglerna om återanställningsrätt tar i första hand sikte på de situationer när en arbetsgivare vill göra en nyanställning i verksamheten efter det att en eller flera anställda sagts upp på grund av arbetsbrist. Dessa har då på det sätt som anges i lagen företräde till den nya anställningen framför t.ex. personer som inte tidigare varit sysselsatta i verksamheten, och detta även om denna bytt ägare efter uppsägningarna. Regeln är emellertid tillämplig också när samtliga anställda i en verksamhet sagts upp av säljaren i samband med en företagsöverlåtelse och avsikten är att verksamheten skall drivas vidare av köparen utan något uppehåll. Den förste arbetsgivarens uppsägningsåtgärd får här till följd att den nye ägaren, när han anställer personal i verksamheten, måste iaktta reglerna om företrädesrätt till återanställning för de uppsagda.

Om en arbetsgivare bryter mot de nu nämnda reglerna kan han enligt 38 § LAS bli skyldig att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till arbetstagaren.

I målet har parterna i stor utsträckning uppehållit sig vid Arbetsdomstolens dom AD 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ] (SMV-domen). De yttre omständigheterna i det målet har stora likheter med de som tingsrätten nu har att bedöma. Motsvarigheterna till Alcatel och Minolta benämns i Arbetsdomstolens dom KIAB respektive SMV. Ur Arbetsdomstolens dom citeras – såvitt avser principiella frågor – följande domskäl.

Om några uppsägningar inte görs av verksamhetens tidigare ägare, och de anställda efter att ha fått kännedom om ägarbytet arbetar vidare i verksamheten åt den nye ägaren, anses nya anställningsavtal ha träffats mellan denne och arbetstagarna. Om den nye arbetsgivaren härefter behöver säga upp personal på grund av arbetsbrist, får de anställda enligt bestämmelsen i 3 § första stycket 2 anställningsskyddslagen vid bestämmandet av turordningen för uppsägningarna tillgodoräkna sig också sin anställningstid hos den tidigare arbetsgivaren.

I övrigt reglerar anställningsskyddslagen inte det rättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i samband med företagsöverlåtelser, utan hithörande frågor får i princip lösas av säljaren, köparen och de berörda arbetstagarna och dessas organisationer. I detta sammanhang har reglerna i 11 § medbestämmandelagen om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet den viktiga funktionen att säkerställa att de fackliga organisationerna hos säljaren får tillfälle att inför en planerad företagsöverlåtelse exempelvis ställa krav på att denne skall verka för att köparen gör åtaganden av olika slag i fråga om de arbetstagare som är sysselsatta i verksamheten. Organisationerna kan också – i syfte att säkerställa tillämpningen av reglerna om företrädesrätt till återanställning – kräva att säljaren säger upp samtliga anställda inför ägarbytet.

Som framgått av det föregående är tidpunkterna för inträdet och upphörandet av företrädesrätten noga bestämda i 25 § anställningsskyddslagen; rätten inträder i och med uppsägningen och upphör – om arbetstagaren inte dessförinnan antagit ett erbjudande om återanställning – ett år efter anställningens upphörande. För att rätten till återanställning skall inträda krävs vidare, som nämnts, att arbetstagaren har anmält anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren. Ett syfte med dessa bestämmelser är att av hänsyn till såväl arbetstagare som arbetsgivare säkerställa att det inte skall bereda några svårigheter att konstatera om företrädesrätt i ett visst fall föreligger eller ej.

Den grundläggande förutsättningen för företrädesrättens inträde – uppsägning från arbetsgivarens sida – förelåg således ostridigt inte i fråga om de anställda i Söderhamn när SMV förvärvade verksamheten och därefter erbjöd anställningar. Förbunden har emellertid hävdat att reglerna om företrädesrätt till återanställning trots detta skall anses ha varit tillämpliga och har till stöd för denna ståndpunkt gjort gällande att detta följer av grunderna för anställningsskyddslagen samt att SMV i samband med anställningserbjudandena handlat i syfte att kringgå lagens regler och därvid förfarit på ett sätt som är otillbörligt och strider mot god sed på arbetsmarknaden.

Som redan nämnts anger anställningsskyddslagen med stor exakthet förutsättningarna för såväl inträdet som upphörandet av företrädesrätten till återanställning. Det finns enligt arbetsdomstolens uppfattning i princip inte något utrymme för att tillämpa reglerna i detta ämne utanför det område som uttryckligen anges i lagtexten.

En annan sak är att det, som domstolen framhöll i domen 1986 nr 50 [ Zeteo ] [ Karnov ], skulle vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att låta kringgående av lag passera. Domstolen underströk emellertid också, att det med hänsyn till de rättsliga följderna av ett konstaterande av ett kringgående av lag måste krävas inte bara att de åtgärder som påstås utgöra ett sådant kringgående blir på vanligt sätt styrkta, utan dessutom att ett syfte med åtgärderna måste antas ha varit att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Detta är emellertid inte tillräckligt. Därutöver måste som domstolen också uttalade krävas att handlandet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstå som otillbörligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att det förhållandet att en part utnyttjar en i lagen angiven begränsning av motpartens rätt inte i och för sig kan sägas innebära att han gör sig skyldig till ett otillbörligt kringgående av lagen. En arbetsgivare kan t.ex. utan att ådra sig skadeståndsskyldighet vänta med att göra nyanställningar till dess en tidigare arbetstagares företrädesrätt till återanställning upphört och därefter anställa någon annan än denne, och detta även om handlandet i det särskilda fallet kan te sig stötande (jfr prop. 1973:129 [ pdf ] s. 265 [  ]).

Avgörande för utgången av målen i den del de nu är föremål för arbetsdomstolens prövning är således om SMV:s handlande i samband med anställningserbjudandet kan anses ha innefattat ett sådant otillbörligt kringgående av lag som nu nämnts.

Förbunden har inte hävdat att SMV varit skyldigt att vänta med anställningserbjudandena till dess att KIAB hade sagt upp de anställda i skogsmaskinsrörelsen. Den åtgärd man vill lägga SMV till last är i stället att bolaget inte vid anställningarna handlat som om uppsägningarna redan varit gjorda, trots att det för SMV stått klart eller borde ha stått klart att de KIAB-anställda som inte fick anställning i SMV skulle bli uppsagda och att därmed reglerna om företrädesrätt skulle komma att aktualiseras. SMV kände enligt förbunden till att personalklubbarna vid KIAB ansåg att dessa regler skulle tillämpas och det hade varit lätt för SMV att av dessa få uppgifter om gällande turordning. Förbunden har också pekat på att det huvudsakligen var äldre arbetskraft som kom att bli utan arbete på grund av SMV:s handlande, och de har vidare som stöd för sin uppfattning att SMV:s agerande var otillbörligt åberopat det kärva arbetsmarknadsläget i Söderhamn.

Det kan vid bedömningen av förbundens påståenden till en början konstateras att personalsammansättningen hos SMV uppenbarligen delvis blev en annan än vad som skulle ha varit fallet om bolaget vid anställningarna hade tillämpat anställningsskyddslagens regler om återanställning. Av utredningen framgår att de anställda i Söderhamn som erbjöds anställning hos SMV valdes ut utifrån en bedömning av arbetstagarnas kvalifikationer och möjligheter att passa in i ett effektivt team. Arbetstagarnas anställningstid hos KIAB förefaller inte ha beaktats som en självständig faktor i sammanhanget. Som nyss nämnts har förbunden vidare upplyst att huvuddelen av de arbetstagare som målen rör tillhör kategorin äldre arbetskraft. Man kan av dessa skäl utgå från att ett anställningsförfarande som byggde på anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt inte framstod som särskilt önskvärt för SMV.

Härmed är emellertid inte sagt att SMV:s handlande skulle ha varit otillbörligt eller att det inneburit ett kringgående av lagens regler i egentlig mening. För att det skall kunna anses ha varit fråga om ett sådant otillbörligt kringgående av lagen som kan jämställas med ett direkt brott mot denna måste i enlighet med vad som tidigare sagts krävas dels att ett syfte med SMV:s handlande varit att undgå en tillämpning av företrädesrättsreglerna som annars blivit nödvändig, dels att handlandet varit av sådant slag att det måste anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. Dessa förutsättningar kunde anses uppfyllda om KIAB på SMV:s uppmaning eller i varje fall med SMV:s vetskap dröjt med sina uppsägningar i syfte att göra det möjligt för SMV att genomföra sitt anställningsförfarande utan att behöva beakta reglerna om återanställningsrätt.

Arbetsdomstolen finner således inte styrkt att SMV när anställningserbjudandena lämnades vare sig hade fått veta att KIAB avsåg att säga upp den övertaliga personalen i skogsmaskinsrörelsen på det sätt som skedde eller hade sådana informationer i övrigt att en slutsats av detta innehåll var ofrånkomlig. SMV kan därför redan av detta skäl inte anses ha varit skyldigt att i enlighet med vad förbunden hävdat tillämpa anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning vid sina anställningserbjudanden till viss personal i KIAB och kan därmed självfallet inte heller anses ha ådragit sig någon skadeståndsskyldighet för brott mot dessa regler.

I kommentaren till LAS (Lunning, Anställningsskydd, Helsingborg 1989, s. 388) kommenteras rättsfallet på följande sätt.

I rättsfallet AD 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ] var situationen den att den övertagande arbetsgivaren inför en förestående företagsöverlåtelse hade riktat anställningserbjudnaden till vissa arbetstagare i det företag som skulle övertas innan personalen där ännu hade sagts upp och fått företrädesrätt till återanställning enligt turordning. Arbetsdomstolen uttalade att om det förhöll sig så att den överlåtande arbetsgivaren hade avsiktligt dröjt med uppsägningarna och det stått klart för den övertagande arbetsgivaren att viss personal skulle komma att sägas upp av den förre ägaren till företaget så hade denne blivit skyldig att tillämpa turordningsreglerna vid sin nyrekrytering.

YRKANDEN OCH BESTRIDANDEN M.M.

Kärandena har yrkat att tingsrätten skall förplikta Minolta Business Equipment att till dem utge ekonomiskt skadestånd med i första hand följande belopp

G-M.J., 206 352 kr

G.W., 197 050 kr

E.P., 155 250 kr

D.O., 470 516 kr

H-J.K., 347 699 kr

L.L., 469 824 kr

M-B.W., 219 336 kr

I.R., 180 247 kr och

B.G., 305 984 kr,

varvid beloppen avser 22 månadslöner under perioden 1 januari 1992 till 31 oktober 1993 motsvarande varje kärandes månadslön hos Alcatel per den 31 december 1991 med avdrag som följer

G-M.J., med månadslön om 19 055 kr eller 419 210 kr med avräkning för uppsägningslöner om 212 858 kr, G.W., med månadslön om 19 705 kr eller 433 510 kr med avräkning för uppsägningslöner och sjukersättning om 236 460 kr, E.P., med månadslön om 15 525 kr eller 341 550 kr med avräkning för uppsägningslöner om 186 300 kr, D.O., med månadslön om 29 376 kr eller 646 272 kr med avräkning för uppsägningslöner om 175 756 kr, H-J.K., med månadslön om 31 195 kr eller 686 290 kr med avräkning för uppsägningslöner och sjukersättning om 338 591 kr, L.L., med månadslön om 29 364 kr eller 646 008 kr med avräkning för uppsägningslöner om 176 184 kr, M-B.W., med månadslön om 14 235 kr eller 313 170 kr med avräkning för uppsägningslöner och sjukersättning om 93 834 kr, I.R., med månadslön om 11 025 kr eller 242 550 kr med avräkning för uppsägningslöner och ersättning vid vård av barn om 62 303 kr, och B.G., med månadslön om 25 052 kr eller 551 144 kr med avräkning för uppsägningslöner och inkomst av tjänst om 245 160 kr.

Kärandena har vidare yrkat ränta enligt 6 § räntelagen i enlighet med följande.

G-M.J., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 januari 1993 å 19 055 kr per månad, G.W., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 januari 1993 å 19 705 kr per månad, E.P., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 januari 1993 å 15 525 kr per månad, D.O., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 juli 1992 å 29 376 kr per månad, H-J.K., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 augusti 1992 å 31 195 kr per månad, L.L., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 juli 1992 å 29 364 kr per månad, M-B.W., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 augusti 1992 å 14 235 kr per månad, B.G., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 juli 1992 å 25 025 kr per månad, till dess betalning sker, och I.R., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 maj 1992 å 11 025 kr per månad till dess betalning sker eller, i andra hand, med början den 26 maj 1992 å 11 025 kr per månad till och med den 26 juni 1993, då hänsyn har tagits till att hon skulle ha gjort anspråk på en tjänst som upphörde efter 18 månader.

Beträffande det ekonomiska skadeståndet har kärandena i andra hand yrkat följande belopp

G-M.J., 117 142 kr

G.W., 155 690 kr

E.P., 155 250 kr

D.O., 470 516 kr

H-J.K., 87 329 kr

L.L., 469 824 kr

M-B.W., 219 336 kr

I.R., 180 247 kr och

B.G., 150 840 kr,

varvid beloppen avser 22 månadslöner under perioden 1 januari 1992 till den 31 oktober 1993 motsvarande de löner de skulle ha erhållit om de fått de tjänster de i första hand kunnat vara aktuella för i enlighet med rangordningen, med avdrag som följer

G-M.J., med månadslön om 15 000 kr eller 330 000 kr med avräkning för uppsägningslöner om 212 858 kr, G.W., med månadslön om 17 825 kr eller 392 150 kr med avräkning för uppsägningslöner om 236 460 kr, E.P., med månadslön om 15 525 kr eller 341 550 kr med avräkning för uppsägningslöner om 186 300 kr, D.O., med månadslön om 29 376 kr eller 646 272 kr med avräkning för uppsägningslöner om 175 756 kr, H-J.K., med månadslön om 19 360 kr eller 425 920 kr med avräkning för uppsägningslöner och sjukersättning om 338 591 kr, L.L., med månadslön om 29 364 kr eller 646 008 kr med avräkning för uppsägningslöner om 176 184 kr, M-B.W., med månadslön om 14 235 kr eller 313 170 kr med avräkning för uppsägningslöner och sjukersättning om 93 834 kr, I.R., med månadslön om 11 025 kr eller 242 550 kr med avräkning för uppsägningslöner och ersättning vid vård av barn om 62 303 kr och B.G., med månadslön om 18 000 kr eller 396 000 kr med avräkning för uppsägningslöner och inkomst av tjänst om 245 160 kr.

Kärandena har vidare yrkat ränta enligt 6 § räntelagen i enlighet med följande.

G-M.J., med förfallodag den 26:e i varje månad med början den 26 maj 1993 å 15 000 kr per månad, G.W., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 mars 1993 å 17 825 kr per månad, E.P., med förfallodag den 26:e varje månad med början i första hand den 26 januari 1993 å 15 525 kr per månad, i andra hand den 26 februari 1993 å 15 000 kr per månad och i tredje hand den 26 april 1993 å 13 065 kr per månad, D.O., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 juli 1992 å 29 376 kr per månad, H-J.K., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 mars 1993 å 19 360 kr per månad, L.L., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 juli 1992 å 29 364 kr per månad, M-B.W., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 augusti 1992 å 14 235 kr per månad, B.G., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 december 1992 å 18 000 kr per månad, till dess betalning sker och I.R., med förfallodag den 26:e varje månad med början den 26 maj 1992 å 11 025 kr per månad till dess betalning sker eller, i andra hand, med början den 26 maj 1992 å 11 025 kr per månad till och med den 26 juni 1993, då hänsyn, beträffande E.P., har tagits till de tre första tjänster han hade kunnat erhålla och, beträffande I.R., samma hänsyn tagits som under förstahandsyrkandet.

Kärandena har vidare yrkat allmänt skadestånd med följande belopp,

G-M.J., 50 000 kr

G.W., 50 000 kr

E.P., 50 000 kr

D.O., 40 000 kr

H-J.K., 35 000 kr

L.L., 35 000 kr

M-B.W., 35 000 kr

I.R., 25 000 kr

B.G., 50 000 kr

K.G., 20 000 kr och

X.X., 35 000 kr

i samtliga fall jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker.

Kärandena har vidare yrkat att tingsrätten skall fastställa att de äger rätt att i ny rättegång återkomma avseende ekonomiska skadestånd för tiden efter den 31 oktober 1993.

Kärandena har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

Minolta har bestritt käromålen.

Minolta har i och för sig vitsordat belopp i kronor enligt följande tabell.

KärandeAllm. skadeståndEkon. skadestånd
1. J15 000117 142
2. W15 00093 540
3. P15 000143 700
4. O15 000176 244
5. K15 00057 409
6. L15 000175 816
7. W15 000219 336
8. R10 000136 147
9. G10 000-
10. G15 000150 840
11. L15 000-

Minolta, som bestritt att man utfäst oförändrad lön, grundar sina vitsordanden i denna del på de löner kärandena hade kunnat erhålla om de fått de tjänster de gjort anspråk på.

Minolta har i och för sig vitsordat metoden för ränteberäkningarna.

Minolta har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

GRUNDEN FÖR KÄROMÅLEN

Kärandena har anfört.

1. Frågan om 25 § LAS är tillämplig

1.1.

I första hand görs gällande att kärandena blev uppsagda och anmälde anspråk på företrädesrätt till återanställning innan Minolta anställde de 80 handplockade personerna. 25 § LAS är därmed tillämplig eftersom Minolta inte i varje enskilt fall kan visa när anställningserbjudandet lämnades och när accepten kom Minolta tillhanda.

Kärandena hävdar alltså att nyanställningarna kom till stånd efter uppsägningstidpunkten dvs. den tidpunkt då företrädesrätten börjat gälla. Kärandena har anmält sina anspråk i samband med att de mottog uppsägningarna.

1.2.

Om tingsrätten skulle finna att Minolta lyckats fullgöra sin bevisbörda enligt 1.1. gör kärandena i andra hand gällande att Minolta gjort sig skyldigt till ett sådant otillbörligt kringgående av 25 § LAS, som är att jämställa med ett direkt brott mot nämnda lagrum enligt följande.

Minolta har som ett absolut villkor för affären ställt krav på att fritt få handplocka 80 personer med bästa möjliga kvalifikationer.

Minolta har blivit upplyst om att det stora flertalet av de anställda i Alcatel, som inte kom i fråga – cirka 50 personer – skulle bli uppsagda kring årsskiftet 1991/1992. Minolta hade även i övrigt tillgång till sådan information, att en slutsats av detta innehåll var ofrånkomlig.

Så snart affärsavtalet var klart – 4 december 1991 – har Minolta med denna vetskap 15 dagar före Alcatels uppsägningar erbjudit den utvalda gruppen anställning och därvid anhållit om svar senast den 13 december 1991. Detta har skett sedan Minolta hos Alcatel förvissat sig om att Alcatel inte skulle säga upp någon förrän anställningarna i Minolta var klara.

Genom detta agerande har Minolta fått den bemanning de önskade – en bemanning som inte överensstämde med hur den skulle ha sett ut om 25 § LAS hade tillämpats. Detta har stått fullständigt klart för Minolta. Minoltas agerande har syftat till att undgå en tillämpning av de aktuella lagreglerna genom att försäkra sig om att Alcatel inte skulle lägga några uppsägningar förrän Minoltas anställningar var i hamn.

Syftet med Minoltas agerande har varit att se till att samtliga tjänster var tillsatta den dag då uppsägningarna lades – dvs. samma dag som företrädesrätten börjar gälla.

Agerandet syftade med andra ord till att beröva den övertaliga personalen rätten att åberopa sin företrädesrätt genom att se till att det inte fanns några lediga tjänster att göra anspråk på när företrädesrätten inträdde. De övertaliga personerna bestod till stor del av äldre arbetskraft, som definitivt hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna och som med största sannolikhet också skulle göra anspråk på företrädesrätt hos Minolta. Detta har stått klart för Minolta.

Minolta har trots detta vidtagit åtgärderna i syfte att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Med hänsyn till omständigheterna i målet måste handlandet anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. Det bör därför bedömas som ett otillbörligt kringgående av lagen, vilket är att jämställa med ett direkt brott. Även på denna grund är 25 § LAS tillämplig, (jfr AD 1986 nr 144 [ Zeteo ] [ Karnov ], s.961, nederst.)

2.

Kärandena har haft tillräckliga kvalifikationer för de åberopade tjänsterna hos Minolta och i rätt tid gjort anspråken på företrädesrätt gällande.

GRUNDER FÖR BESTRIDANDENA

Beträffande förstahandsgrunden har Minolta bestritt att uppsägningarna ägde rum före nyanställningarna.

Beträffande andrahandsgrunden har Minolta bestritt att det stått klart för Minolta att Alcatels återstående personal skulle sägas upp och att Alcatel avsiktligen dröjt med sina uppsägningar till dess Minolta gjort sina nyanställningar.

Minolta har bestritt att E.P. haft tillräckliga kvalifikationer för de tjänster han i första och andra hand aspirerat på.

Minolta har vidare bestritt att I.R. i rätt tid anmält anspråk på företrädesrätt.

DOMSKÄL

Frågan om 25 § LAS är direkt tillämplig därför att nyanställningarna hos Minolta skett efter uppsägningarna hos Alcatel

Kärandenas ståndpunkt är som sagt att nyanställningarna kom till stånd efter det att de sades upp medan Minoltas ståndpunkt är den omvända.

Tingsrätten finner att Minolta har bevisbördan för sitt påstående.

Bevisningen i denna del består i huvudsak av förhör under sanningsförsäkran med Minoltas verkställande direktör S.H. och vittnesförhör med Minoltas ekonomichef L.T., vilka båda tidigare varit anställda hos Alcatel. H. har uppgett att han den 13 december 1991 ”stämt av” med T. – som var kontaktman i saken – att alla tillfrågade svarat på anställningserbjudandena. T. har berättat i huvudsak att de tillfrågade svarade ”mycket omgående”, ”inom en vecka” och att han tror – men inte är säker – att alla ja-svaren lämnades senast den 13 december 1991.

Kärandena har inte ifrågasatt Minoltas påstående att anställningserbjudandena avsändes senast den 5 december 1991. Med hänsyn härtill och till att de tillfrågade sålunda hade sex-sju dagar på sig att besvara en för dem mycket viktig fråga, får man enligt tingsrätten utgå från att de tillfrågades accepter lämnats till Minolta senast kring den 13 december 1991 och i vart fall före den 19 december – då uppsägningarna skedde.

Eftersom sålunda övervägande skäl talar för att nyanställningarna skedde före uppsägningarna kan käromålen inte vinna bifall på förstahandsgrunden.

Frågan om 25 § LAS ändå är tillämplig därför att Minolta på ett otillbörligt sätt kringgått bestämmelserna i sagda lagrum

I målet är ostridigt att samtliga käranden blivit förbigångna om turordningsreglerna enligt 25–26 §§ LAS hade tillämpats vid Minoltas nyanställningar.

Kärandena har sammanfattat sina ståndpunkter på följande sätt.

1. Minolta har som ett absolut villkor för affären ställt krav på Alcatel att fritt få handplocka 80 personer med bästa möjliga kvalifikationer

2. Minolta har – genom bl.a. Alcatels dåvarande verkställande direktör G.B:s information till Minoltas nuvarande verkställande direktör S.H. och Minoltas styrelseordförande och ombud i målet, advokaten J.L. – under affärsförhandlingarna blivit upplyst om att det stora flertalet av den anställda som inte kom i fråga – ca 50 personer – skulle bli uppsagda kring årsskiftet 1991/1992. Det är också visat att Minolta även i övrigt hade tillgång till sådan information, att en slutsats av detta innehåll var ofrånkomlig. Dessa uppgifter har lämnats p.g.a. G.B:s totala öppenhet, vilken föranleddes av det uppdrag han hade från Alcatels ledning i Paris, nämligen att sälja eller lägga ned den verksamhetsdel, som sedermera köptes av Minolta. Det är viktigt att notera att G.B:s agerande präglades av uppdraget att i första hand göra sig av med den del som Minolta slutligen köpte och att denna försäljning berörde ca 120 personer av totalt 145 anställda i Alcatel. Minolta och S.H. har blivit upplysta om att denna verksamhetsgren inte skulle drivas vidare.

3. Innan affärsavtalet skrevs under informerade G.B. S.H. om bl.a. två saker. Den ena var att uppsägningar beträffande övertalig personal skulle bli nödvändig samt att de förväntades ske kring årsskiftet 1991/1992. Den andra var att Alcatel inte skulle göra några uppsägningar förrän efter det att Minolta erhållit svar på den anställningserbjudanden, som – enligt G.B:s och S.H:s överenskommelse – Minolta skulle skicka ut med omedelbar verkan. G.B. och S.H. var även eniga om att accepttiden för erbjudandena skulle vara korta.

4. Det var mot denna bakgrund som affärsavtalet undertecknades den 4 december 1991 och som Minolta – 15 dagar före Alcatels uppsägningar – erbjöd den utvalda gruppen anställning med anhållan om svar senast den 13 december 1991. Innan Minolta skrev under affärsavtalet förvissade sig S.H. och Minolta om att Alcatel inte skulle säga upp någon förrän anställningarna i Minolta var klara. Det var med kunskap om SMV-domen och med denna förvissning, som S.H. – med advokat L:s benägna bistånd – utgick ifrån att det skulle vara legitimt att handplocka 80 personer med bästa kvalifikationer utan att riskera någon som helst påföljd.

5. Genom det angivna agerandet, som varit planlagt från Minoltas sida, har Minolta fått den bemanning, det önskade, en bemanning som inte överensstämde med hur den skulle ha sett ut om 25 § LAS hade tillämpats. Detta har stått fullständigt klart för Minolta, som haft tillgång till advokat J.L:s juridiska kompetens. S.H. och J.L. har med ledning av domskälen i SMV-domen planlagt Minoltas agerande. Minoltas agerande har syftat till att se till att det inte fanns några lediga tjänster att göra anspråk på när företrädesrätten inträdde. De 80 bästa var ju en förutsättning för affären. Minolta har därför förvissat sig om att Alcatel inte skulle lägga några uppsägningar förrän Minoltas anställningar var i hamn.

Minoltas agerande har m.a.o. syftat till att beröva den övertaliga personalen rätten att åberopa sin företrädesrätt genom att se till att det inte fanns några lediga tjänster att göra anspråk på när företrädesrätten inträdde. De övertaliga bestod till stor del av äldre arbetskraft, som definitivt hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna och som med största sannolikhet skulle göra anspråk på företrädesrätt hos Minolta. Detta har stått klart för Minolta.

Minolta har allt detta till trots – även G.B:s ifrågasättande till trots – vidtagit åtgärderna i syfte att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Med hänsyn till omständigheterna i målet måste handlandet anses strida mot god sed på arbetsmarknaden, vilket är att jämställa med ett direkt brott.

Minolta har på denna grund ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot kärandena.

Minoltas ståndpunkt är i huvudsak följande.

Alcatel hade enligt direktiv från ledningen i Paris att avveckla all verksamhet utom den som rörde telefonväxlar. I och med avtalet med Minolta den 4 december 1991 var det klart att Alcatel kunde komma att bli av med 80 personer av personalen, ovisst vilka. Den 19 december visste Minolta vilka som skulle gå över till Minolta. Däremot visste man inte vid samma tidpunkt vilka anställda som skulle följa med de två verksamhetsgrenar som därefter i enlighet med planerna såldes. Inte heller visste Alcatel då vilka som skulle bli kvar i telefonväxel-verksamheten. Sammanfattningsvis kunde inte Alcatel – och än mindre Minolta – före den 19 december 1991 konstatera vilka i personalen som var övertaliga. Facket reste inte heller i MBL-förhandlingar något krav på att hela personalen skulle sägas upp trots att facket fått information om de planerade neddragningarna hos Minolta. Minolta utgick därför från att det inte fanns några invändningar mot att Minolta handplockade personal från Alcatel. Fackens brev den 10 december 1991 kom så sent att Minolta inte kunde ta tillbaka erbjudandena om nyanställning. Dessutom är brevet inte klargörande beträffande mot vem som eventuell kritik riktas.

Tingsrätten gör följande bedömning

Det är ostridigt att G.B:s agerande under avvecklandet av huvuddelen av Alcatels verksamhet präglats av öppenhet gentemot personalen och att han i förhandlingarna som föregick köpet strävat efter att Minolta skulle erbjuda 114 av Alcatels personal arbete. Att det inte blev fler än 80 får tillskrivas den omständigheten att affären tydligen stod eller föll med att Minolta fick ”handplocka” just 80 ur Alcatels personal. Av B:s uppgifter lämnade under vittnesed framgår att såväl han som S.H. insett att avvecklandet av Alcatels verksamhet – där Minoltas köp utgjorde det första och största ledet – slutligen skulle leda till övertalighet och uppsägningar hos Alcatel.

I målet finns ingen bevisning som styrker påståendet att Alcatel skulle ha dröjt med sina uppsägningar i syfte att göra det möjligt för Minolta att genomföra sitt anställningsförfarande utan att behöva beakta reglerna om återanställningsrätt. Tvärtom har de av kärandena åberopade vittnena B. och förutvarande personalchefen hos Alcatel, P.Q., bestämt förnekat att så skulle vara fallet. Inte heller av omständigheterna i övrigt kan man med någon bestämdhet dra en sådan slutsats. I stället tycks det vara så att tillfälligheter spelat Minolta i händerna. En sådan tillfällighet är att de fackliga organisationerna inte krävt att Alcatel skulle säga upp samtliga anställda redan inför Minoltas köp utan endast låtit sig avhöras genom brevet den 10 december 1991.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att kärandena inte heller lyckats styrka sin andrahandsgrund. Vid denna prövning saknas anledning att pröva tvisten om P:s kvalifikationer och giltigheten av I.R:s anmälan om anspråk på företrädesrätt. Käromålen skall lämnas utan bifall.

Kärandena har förlorat målen och skall därför ersätta bolaget dess rättegångskostnader. Tvist råder inte om yrkat belopp härvidlag.

DOMSLUT

1. Käromålen lämnas utan bifall

2. Envar av kärandena skall till svaranden utge ersättning för rättegångskostnader med trettontusensexhundrasextiofyra (13 664) kr, varav 13 636 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker