: : : :

AD 1995 nr 42

Sammanfattning :

En polisman har dömts för misshandel av en omhändertagen person till fängelse två månader. Arbetsdomstolen har funnit att det enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning har förelegat grund för att avskeda honom.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En polisman har dömts för misshandel av en omhändertagen person till fängelse två månader. Arbetsdomstolen har funnit att det enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning har förelegat grund för att avskeda honom.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 122/94 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 0 ♂ 7 [ Enkönad manlig sammansättning ]allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] [ skiljaktig ] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

LO

 [] [ skiljaktig ] *

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Anförda rättsfall ( 4 st. ) : AD 1981 nr 168 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 38 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 53 | AD 1993 nr 140

Anförda förarbeten ( 2 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 42 ( 7 st. ): AD 2000 nr 14 | AD 2004 nr 2 | AD 2004 nr 9 | AD 2006 nr 85 | AD 2009 nr 23 | AD 2011 nr 29 | AD 2011 nr 56

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 42 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Staten

Domskäl

Domslut

Ledamöterna Palle Landins, Thore Ziethéns och Lennart Anderssons skiljaktiga mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för dess rättegångskostnader med femtontusentrehundratjugo (15 320) kr, varav 8 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 42 ) :

AD 1995 nr 42

Parter ( Statliga sektorn ): Svenska Polisförbundet mot Staten genom Rikspolisstyrelsen

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Lars Johan Eklund, Erik Lempert, Palle Landin (skiljaktig), Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Thore Ziethén (skiljaktig) och Lennart Andersson (skiljaktig).

Sekreterare : Gunilla Svahn Lindström

AD 1995 nr 42    Dom den 29 mars 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Brottslig gärning | Misshandel | Offentlig anställning | Polis | Statliga sektorn

Lagrum : Lagen (1976:600) om offentlig anställning

Rättsfall : AD 1981 nr 168 | AD 1992 nr 38 | AD 1993 nr 140 | AD 1993 nr 53

Förarbeten : Prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. | Prop. 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Parter:

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen

Polisassistenten C-G.P., född år 1948, är anställd vid polismyndigheten i Göteborg. Han är medlem i Svenska Polisförbundet.

Genom dom av Hovrätten för Västra Sverige den 3 februari 1994 dömdes C-G.P. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till fängelse två månader. Domen vann laga kraft genom att Högsta domstolen den 5 april 1994 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Med hänvisning till hovrättens dom beslutade Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 29 april 1994 att avskeda C-G.P. från dennes tjänst som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Göteborg och från anställningen som polisassistent vid samma myndighet.

Mellan parterna i målet råder tvist om giltigheten av avskedandet.

Svenska Polisförbundet har väckt talan mot staten och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att avskedandet av C-G.P. är ogiltigt.

Staten har bestritt Svenska Polisförbundets talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Svenska Polisförbundet

Grunderna för förbundets talan är följande. Det misshandelsbrott som C-G.P. gjort sig skyldig till skall bedömas som ringa misshandel eftersom han endast utdelade lätta slag. Därigenom kan inte anses visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Även om arbetsdomstolen skulle komma fram till att misshandeln skall bedömas på det sätt som hovrätten har funnit föreligger inte grund för avskedande eftersom det inte är visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställningen som polisassistent.

C-G.P. är 46 år gammal. Han är ensamstående och har inga barn. Han har varit polis sedan år 1972 och har arbetat i Göteborg under hela sin yrkesverksamma tid. C-G.P. har ingen annan utbildning än polisutbildningen och bedriver ingen annan verksamhet vid sidan av sitt arbete som polis. Arbetet är därför väsentligt för honom. Han har alltid skött sin tjänst.

Den händelse som saken gäller inträffade den 3 mars 1993 vid 21-tiden på personintaget i polishuset i Göteborg. Gripna personer förs in till personintaget i polishuset där bl.a. avvisitering sker. C-G.P. har tjänstgjort där från och till sedan år 1991. C-G.P. började sitt nattskift kl 21.00 den aktuella kvällen. En polispatrull förde in en stor och kraftig berusad man. Denne hade handfängsel på sig. Vid avvisiteringen, som sköttes av en kvinnlig vaktkonstapel, höll två manliga vaktkonstaplar i var sin av den omhändertagnes armar. C-G.P. satt vid ett skrivbord och förde protokoll under avvisiteringen. Den omhändertagne var gapig och stökig och kom med otidigheter som var riktade framför allt mot C-G.P. När avvisiteringen i det närmaste var klar skulle vaktkonstaplarna ta av den omhändertagne handfängslet. Det var svårt eftersom denne var stökig och kastade med kroppen. Till slut lyckades man emellertid. När C-G.P. hämtat handfängslet och skulle gå tillbaka till skrivbordet såg han snett bakom sig att den omhändertagne kastade till med kroppen i riktning mot honom. C-G.P. uppfattade det så att den omhändertagne försökte slita sig fri för att ge sig på honom. C-G.P. vände sig om och slog två eller tre lätta slag med vänster knytnäve i mellangärdet på den omhändertagne för att få honom att lugna sig vilket han också gjorde. Därefter var den omhändertagne tyst. Han visade inga tecken på smärta. Han fördes till en cell för tillnyktring. Medborgarvittnet C.J., som var närvarande vid den aktuella händelsen, rapporterade vad som hänt till jourkommissarien N.B. Denne uppsökte den omhändertagne för ett samtal och undersökning. Den omhändertagne var berusad men redig. Han förnekade att han hade fått något slag i magen. N.B. upptäckte inte heller någon rodnad eller märken på den omhändertagnes mage.

C-G.P. åtalades för grov misshandel av den omhändertagne. Tingsrätten dömde i enlighet med åtalet, men ordföranden var skiljaktig och ville döma C-G.P. för ringa misshandel till böter. Målsäganden var inte närvarande vid huvudförhandlingen i tingsrätten eller i hovrätten.

Personalansvarsnämnden hos Rikspolisstyrelsen uppgav i yttrande till tingsrätten att C-G.P. skulle komma att skiljas från sin anställning om han fälldes till ansvar enligt åtalet. Men C-G.P. dömdes i hovrätten inte enligt åtalet för grov misshandel utan för normalgraden av misshandel.

Om arbetsdomstolen skulle finna att C-G.P. gjort sig skyldig till misshandel på det sätt som hovrätten funnit, bör följande omständigheter beaktas vid prövningen av om han skall anses uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten som polisassistent. C-G.P:s ålder, hans i övrigt oförvitliga tjänstgöring som polis, att han kände sig provocerad av den omhändertagne och därför tillfälligt tappade besinningen samt att slagen inte var särskilt hårda.

Staten

Grunden för statens bestridande av käromålet är att C-G.P. begått det misshandelsbrott för vilket han fällts till ansvar av hovrätten samt att han genom detta brott visat sig vara uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisassistent vid polismyndigheten i Göteborg. Även om arbetsdomstolen skulle komma fram till att misshandeln skall bedömas som ringa föreligger grund för avskedande eftersom misshandeln har skett i tjänsteutövning inne på en polisstation mot en person som var omhändertagen och i en försvarslös position.

Med hänsyn till innehållet i yttrandet från Personalansvarsnämnden hos Rikspolisstyrelsen, att C-G.P. skulle avskedas vid en fällande dom, har hovrätten bestämt påföljden till ett lägre fängelsestraff än vad som eljest bort följa på gärningen. Det är riktigt att Personalansvarsnämnden har yttrat sig över åtalet som gällde grov misshandel men yttrandet är endast ett preliminärt besked som nämnden inte är bunden av.

Med hänsyn främst till att C-G.P. var omplacerad ansåg Personalansvarsnämnden att det inte fanns anledning att inleda förfarande angående avstängning av honom från arbetet.

Det är riktigt att den omhändertagne var stökig och högljudd när han fördes in på personintaget och när han avvisiterades. Men det är en situation som är mycket vanlig för en polisman. När avvisiteringen var klar slog C-G.P., helt utan anledning, åtminstone två hårda knytnävslag i magen på den omhändertagne. Denne måste ha känt viss smärta. Han sjönk ihop något efter slagen. Det blir inga märken på magen efter sådana slag som C-G.P. utdelade, i alla fall inte förrän efter en viss tid.

Enligt statens mening föreligger inte någon anledning att ompröva den bedömning som hovrätten gjort i den fällande domen.

Det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän. Detta hänger samman bl.a. med att polismän i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel. I själva verket är det ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter ett allmänt förtroende. En förutsättning härför är att polismännen är oförvitliga. Det brott som C-G.P. begått visar att han uppenbarligen är olämplig att vara polisman.

Domskäl

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 29 april 1994 att med stöd av 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) avskeda C-G.P. från hans anställningar vid Polismyndigheten i Göteborg. Tvisten i målet rör frågan om avskedandet skall ogiltigförklaras.

Enligt 11 kap. 1 § LOA får en tjänsteman avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Den lagen upphörde att gälla den 1 juli 1994, men föreskrifterna i den skall tillämpas i mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat dessförinnan. C-G.P. hade, när beslutet om avskedande fattades i april 1994, dömts av Hovrätten för Västra Sverige för misshandel till fängelse två månader. Hovrätten har ansett att misshandelsbrottet inte är ringa med hänsyn till att C-G.P. såsom polisman i tjänst slagit en person som var ur stånd att försvara sig. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

C-G.P. har i arbetsdomstolen gjort gällande att det misshandelsbrott som han gjort sig skyldig till endast skall bedömas som ringa misshandel och i vart fall inte utgöra grund för avskedande.

I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms verkan i civilprocess är hovrättens dom inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. Brottmålsdomen skall dock enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan i arbetsdomstolens mål.

I arbetsdomstolen har förhör hållits med C-G.P., N.B., C.J., S.B., M.F. och R.F. Detta innebär att samma personer har hörts i arbetsdomstolen som hördes i brottmålet. Under bevisupptagningen i arbetsdomstolen har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågorna om hur hårda de slag var som C-G.P. utdelade och om den omhändertagne kände smärta av slagen.

Den utredning som förebringats i arbetsdomstolen ger inte anledning till någon annan bedömning än den hovrätten gjort. Det betyder att arbetsdomstolen finner att C-G.P. begått ett misshandelsbrott som inte är ringa genom att tilldela den omhändertagne åtminstone två hårda knytnävslag i magen, varav denne förorsakats viss smärta.

I domen AD 1981 nr 168 [ Zeteo ] [ Karnov ] återgav arbetsdomstolen bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA och utvecklade vad som är syftet med och den principiella innebörden i denna bestämmelse. I domen uttalade domstolen att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA. Detta låg också till grund för det avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Olämplighetsrekvisitet skall enligt förarbetena tolkas restriktivt. Avskedande skall komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst (prop. 1975:78 [ pdf ] s. 164 [  ]). Tilläggas kan att arbetsdomstolen i den nämnda domen också fann att bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA inte ålägger arbetsgivaren någon skyldighet att i ärende om avskedande undersöka möjligheterna till omplacering av den berörde tjänstemannen.

Arbetsdomstolen har i flera tidigare domar (se bl.a. AD 1992 nr 38 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1993 nr 53 och nr 140) uttalat att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga brott och utreda begångna brott, är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott samt att det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän. Polismän måste ofta ingripa med tvångsmedel. En förutsättning för att polismän skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett framgångsrikt sätt, är att de åtnjuter allmänhetens förtroende. För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismännen är oförvitliga, vilket emellertid inte innebär att varje brott som begås av en polisman utgör grund för avskedande. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Arbetsdomstolen har vidare framhållit att brott som begåtts i tjänsten normalt måste anses som allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller att bedöma frågan om uppsägning eller avskedande. Domstolen har också uttalat att det finns anledning att se med särskilt allvar på misshandelsbrott av polismän i tjänsteutövning, särskilt om brottet begås i samband med ingripande med tvångsmedel såsom frihetsberövande eller omhändertagande.

Arbetsdomstolen finner att det misshandelsbrott som C-G.P. gjort sig skyldig till allmänt sett är en överträdelse av sådant slag att den är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Misshandelsbrottet torde visserligen inte ha orsakat annat än tillfällig smärta. Likväl finns anledning att se mycket allvarligt på det våld C-G.P. gjort sig skyldig till. Slagen utdelades inne på en polisstation och riktade sig mot en person som hade omhändertagits och av två vaktkonstaplar hölls fast med armarna låsta på ryggen. Det är uppenbart att C-G.P. inte handlade i nödvärn.

Trots att det är omvittnat att C-G.P. varit en dugande polisman och att ett avskedande skulle drabba honom hårt finner arbetsdomstolen att det misshandelsbrott som C-G.P. har begått visar att han är uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polis. Svenska Polisförbundets talan skall därför avslås. Arbetsdomstolen vill även anföra följande. Det kanske kan tyckas att ett avskedande är en alltför ingripande åtgärd i ett fall som det förevarande och att i stället uppsägning på grund av personliga förhållanden borde tillgripas med åtföljande möjlighet till undersökning av omplaceringsalternativ. Som arbetsdomstolen uttalade i den redan nämnda domen AD 1981 nr 168 [ Zeteo ] [ Karnov ] finns det emellertid under alla omständigheter inte utrymme för ett sådant resonemang när arbetstagaren i fråga inte kan sägas upp från den tjänst han innehar med konstitutorial.

Slutligen kan också framhållas att frågan om mindre ingripande alternativ till avskedande i fråga om polismän behandlades i samband med införandet av den nya lagen om offentlig anställning (prop 1993/94:65 [ pdf ]). Departementschefen avvisade då tanken att införa någon rättslig skyldighet att försöka omplacera en arbetstagare vid avskedande. När det gäller möjligheten att omplacera en polisman som är olämplig för sitt yrke till icke-polisiära uppgifter inom polisväsendet hänvisade hon till 1 kap. 2 § polisförordningen och uttalade att det med stöd av den bestämmelsen i en del fall är möjligt att låta en felande polisman få behålla sin anställning inom polisväsendet men utan några polisiära befogenheter (a. prop s. 104). Departementschefen uttalade vidare att personalansvarsnämnden, på samma sätt som i uppsägningsfall, bör hantera ett ärende om avskedande i nära kontakt med den lokala polismyndigheten om den lämpligaste lösningen i ärendet är en omplacering. Om den lokala polismyndigheten beslutar om en omplacering till icke-polisiära arbetsuppgifter kan ansvarsnämnden ta hänsyn till detta vid hanteringen av ärendet. Det skulle således vara möjligt för personalansvarsnämnden att låta en sådan omplacering ersätta ett avskedande. I sammanhanget kan tilläggas att det inte heller möter några rättsliga hinder mot att efter ett avskedande från polistjänsten anställa den felande polismannen för sådant icke polisiärt arbete som nu sagts. För arbetsdomstolens del kan emellertid konstateras att inte heller den nya lagen om offentlig anställning medfört att det införts någon rättslig förpliktelse för arbetsgivaren att försöka omplacera en arbetstagare vid avskedande.

Med hänsyn till utgången i målet skall Svenska Polisförbundet utge ersättning för statens rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för dess rättegångskostnader med femtontusentrehundratjugo (15 320) kr, varav 8 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1995‑03‑29, målnummer A‑122‑1944

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Erik Lempert, Palle Landin (skiljaktig), Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Thore Ziethén (skiljaktig) och Lennart Andersson (skiljaktig).

Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström

Ledamöterna Palle Landins, Thore Ziethéns och Lennart Anderssons skiljaktiga mening

Vi anser att domskälen fr o m näst sista stycket på s. 6 borde ha följande lydelse.

Utredningen visar att C-G.P. har tilldelat en omhändertagen person åtminstone två knytnävsslag i magen. Den omhändertagne har inte visat några påtagliga tecken på smärta. Slagen har inte heller förorsakat några märken eller någon rodnad. Likväl finns anledning att se mycket allvarligt på den handling C-G.P. gjort sig skyldig till.

Det har i målet framkommit att C-G.P. är en dugande polisman. Han började sin polismannabana år 1972, dvs. för drygt 20 år sedan, och har tills nu haft en anmärkningsfri tjänstgöring. Han har inte någon annan utbildning än polisutbildningen. Det har heller inte framkommit att han har erfarenhet av något annat arbete än polisarbetet. Detta kan vara försvårande för honom när det gäller att få en ny anställning inom annat arbetsområde. Det är också upplyst att ett avskedande skulle drabba C-G.P. hårt.

Efter den aktuella händelsen har C-G.P. inte avstängts från polistjänsten utan tilldelats andra arbetsuppgifter inom polisen i Göteborg.

Under behandlingen av lagstiftningsärendet angående ansvar för funktionärer i offentlig tjänst, m.m. uttalade departementschefen bl.a. (prop 1975:78 [ pdf ] s. 164 [  ]) att arbetsgivaren alltid borde pröva om det inte fanns möjlighet att i stället för att avskeda arbetstagaren tilldela honom andra arbetsuppgifter.

Utformningen av 11 kap. 1 § LOA tyder visserligen inte på att någon allmän rättslig skyldighet föreligger att undersöka omplaceringsmöjligheterna i ett ärende om avskedande. Som redan framgått har det i detta fall varit möjligt att tilldela C-G.P. andra arbetsuppgifter.

Vid en samlad bedömning av alla omständigheter i målet finner arbetsdomstolen inte visat att C-G.P. är uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polis. Svenska Polisförbundets talan skall därför bifallas.

Överröstade i huvudsaken är vi i övrigt ense med majoriteten.