AD 1995 nr 22

5.1 Bakgrund

Tvisten i målet gäller huruvida Calor VVS AB för ett VVS-arbete i Örnsköldsvik under juni 1992 är skyldigt att utbetala lön beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme som bolaget har erbjudit ackordstagaren och som bolaget alltjämt står fast vid. VVS vill ha fastställt att bolaget inte har skyldighet att betala lön efter en högre förtjänstriktpunkt, medan SBAF hävdar att bolaget är skyldigt att betala lön efter en förtjänstriktpunkt per timme på 82 kr med ett generellt tillägg på 165 öre.

I målet har parterna åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning. På VVS begäran har förhör upplysningsvis hållits med filialchefen hos bolaget S.R., f.d. verkställande direktören vid VVS K-G.W. och f.d. förhandlingschefen vid VVS C.F. På SBAF:s begäran har också upplysningsvis hörts funktionären vid SBAF:s avd. 13 i Örnsköldsvik J-E.W. och förbundsombudsmannen G.H. samt L.J. och B.P., båda anställda hos bolaget och ingående i det ackordslag som utförde det i målet aktuella arbetet.

I § 5 i VVS-installationsavtalet finns bestämmelser om ackordsarbete och om ersättning för sådant arbete. Det i målet aktuella ackordet har utgjort ett s.k. VVS-ackord, något som innebär att arbetstagaren har rätt till en fast lönedel, som svarar mot avtalets timlön, samt en grundpremie och en tilläggspremie (svarande mot avtalets timlön) per underskriden normtidstimme. Normtiden avses innefatta i princip all den arbetstid som går åt för ett ackordslag med genomsnittlig prestation att utföra arbetet. Normtiden bestäms med hjälp av ett tidunderlag som kallas Normtid VVS Nybyggnad Ombyggnad och som avtalsparterna gemensamt tagit fram. Normtiden fastställs genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ackordstagaren. Lönens storlek är beroende också av den förtjänstriktpunkt som gäller för ackordet.

Förtjänstriktpunkten vid VVS-ackord kan utgöras av det belopp som SBAF:s lokalavdelning och VVSk-Es regionala enhet i särskild ordning överenskommit för ett visst område. Den på detta sätt bestämda riktpunkten, som kallas lokal förtjänstriktpunkt, LFP, skall enligt kollektivavtalet tillämpas för objekt belägna inom området (§ 5 mom. 4 första stycket). Om det inte har träffats någon överenskommelse om LFP, skall ackordstagaren och företaget komma överens om vilken förtjänstriktpunkt som skall tillämpas för ackordet (samma moment sista stycket). Av § 5 mom. 5 framgår att om någon överenskommelse om normtid inte kan träffas, i förekommande fall trots biträde av lokal organisation eller förhandlingsinsats på central nivå, skall arbetet utföras mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott. Detsamma gäller om enighet om förtjänstriktpunkt enligt paragrafens mom. 4 femte stycket inte kan uppnås.

Det är ostridigt i målet att parterna år 1991 antog FHG:s förslag den 20 december 1990 till stabiliseringsavtal och att de överenskommelser om löner som parterna slöt samma år och den 10 april 1992 grundades på detta avtal.

5.2 Arbetsdomstolens bedömning

5.2.1 Allmänna utgångspunkter

Det är ostridigt i målet att det under den aktuella tiden saknats en överenskommelse om LFP för Örnsköldsviksområdet. För ackordsarbeten hos bolaget skulle därför, enligt § 5 mom. 4 sjätte stycket VVS-installationsavtalet, ackordstagaren och företaget komma överens om vilken förtjänstriktpunkt som skulle tillämpas för ackordet. Någon skyldighet för bolaget att vid förhandlingar inför en sådan överenskommelse lämna erbjudande om en lägsta garanterad förtjänstriktpunkt kan inte utläsas ur detta kollektivavtal och har inte heller av parterna påståtts föreligga på denna grund.

SBAF har gjort gällande att parterna genom överenskommelsen den 10 april 1992 avtalade om att lönehöjningar skulle göras inom VVS-installationsområdet med 1,7 procent eller 165 öre per timme och att höjningarna skulle vara generella, vilket enligt SBAF framgår av parternas brev den 13 april 1992 till FHG. På orter där det inte hade förhandlats fram någon överenskommelse om LFP skulle lönehöjningen enligt förbundet läggas till den förtjänstriktpunkt som enligt praxis gällt hos arbetsgivaren, och hos bolaget gällde och tillämpades enligt fast praxis en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme.

VVS däremot hävdar att 1992 års överenskommelse om lönehöjningar inte omfattar sådana ackord i LFP-fria områden, där arbetsgivaren och ackordstagaren ännu inte vid lönerevisionstillfället – dvs. den löneperiod som började den 1 april 1992 eller närmast därefter – hade träffat någon överenskommelse om förtjänstriktpunkten för ackordet. 1992 års avtal tar enligt VVS sikte endast på överenskommelser som redan var träffade vid lönerevisionstillfället, däri inbegripet överenskommelser om LFP. VVS har vidare förnekat att det hos bolaget funnits någon praxis av sådant innehåll som SBAF påstår.

5.2.3 Parternas kollektivavtalsrättsliga förhållanden

Vad gäller parternas kollektivavtalsförpliktelser kan konstateras att parterna är överens om dels att FHG:s förslag till stabiliseringsavtal blev gällande mellan parterna på den grunden att de antog förslaget, dels att med 1992 års överenskommelse ett stabiliseringsavtal kom att gälla mellan parterna i enlighet med FHG:s förslag till sådant avtal. Det kan här noteras att FHG i sitt förslag till stabiliseringsavtal angav bl.a. att de stabiliseringsavtal som skulle omfatta åren 1991 och 1992 – och som det alltså ankom på parterna att träffa avtal om – skulle medföra ett trendbrott genom en kraftig nedväxling av kostnadsutvecklingen och att det krävdes tillfälligt omfattande avsteg från de då gällande systemet för lönebildning. Det räckte inte med låga centrala avtalsmässiga löneökningar, sades det vidare, utan även den lokala lönebildningen måste omfattas av stabiliseringsavtalen.

Som arbetsdomstolen uttalat i domen 1992 nr 106 [ NJ ] [ Karnov ] kan stabiliseringsavtalet enligt FHG:s förslag inte tjäna som lönekollektivavtal för avtalsperioden. Arbetsdomstolen har också uppfattat parterna så att de är överens om att avgörande för prövningen av VVS talan i målet är hur 1992 års överenskommelse skall förstås.

5.2.4 1992 års överenskommelse

Avtalets lydelse och de förhandlingar som föregick avtalet

Enligt den skrivning som inleder bilaga A till 1992 års överenskommelse avser de i bilagan upptagna övergångsbestämmelserna ”Ändringar av löner” från en viss tidpunkt, något som språkligt sett rimligtvis måste hänföra sig till sådana löner vars innehåll är bestämt. Att bestämmelserna tar sikte endast på förändringar av något redan bestämt återkommer i punkten 1.1 där det talas om ”utgående löner” och i punkten 4.1 där man talar om ”Lokalt överenskomna förtjänstriktpunkter”. Ordalydelsen i överenskommelsen talar sålunda för att denna endast avser sådana fall där lönerna inför den nya löneperiodens början var bestämda i någon form, t.ex. genom centralt eller lokalt avtal eller genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ackordstagaren.

I frågan vad som förekom under 1992 års förhandlingar har K-G.W. och G.H. hörts. K-G.W. tillträdde den 1 februari 1992 som vice verkställande direktör hos VVS med ansvar bl.a. för att på arbetsgivarsidan sköta dessa förhandlingar. Han har uppgett att han, tillsammans med B.R., hade i uppdrag att utifrån tillgänglig statistik finna det löneutrymme som FHG hade anvisat. Enligt honom var förhandlingen en ”idealförhandling”, eftersom parterna efter matematiska beräkningar kunde enas om vilka höjningar som skulle ske beträffande tidlönerna och pågående ackord. Han har vidare berättat att parterna inte diskuterade några systemförändringar eller förändringar av andra villkor. G.H., som för SBAF:s del deltog i förhandlingarna, har bekräftat att parterna inte förde några diskussioner om vilken effekt avtalet skulle få på icke avtalade ackord på orter där LFP inte fastställts. Men SBAF:s målsättning var dock enligt honom att inga grupper skulle vara undantagna från lönehöjning. C.F., som under 1992 års avtalsrörelse hade det övergripande ansvaret för arbetsgivarsidans förhandlingar, har uppgett att han inte fick någon information om att parterna vid förhandlingarna hade diskuterat frågan vilken effekt avtalets lönehöjningar skulle få på kommande ackordsuppgörelser inom ett företag i ett LFP-fritt område. Han har vidare sagt att han är övertygad om att han skulle ha fått information härom om frågan varit uppe till diskussion.

Av den sålunda förebragta utredningen drar arbetsdomstolen slutsatsen att frågan inte berördes under förhandlingarna om vad som skulle gälla i fråga om sådana ackord där någon uppgörelse om förtjänstriktpunkten ännu inte hade träffats vid lönerevisionstillfället. I detta ligger att man under förhandlingarna inte diskuterade vad som skulle gälla i fråga om lönen för sådana ackord där det vid lönerevisionstillfället inte fanns någon överenskommelse om LFP och inte heller någon sådan företagsintern överenskommelse om förtjänstriktpunkt som avses i § 5 mom. 4 sjätte stycket i VVS-installationsavtalet.

Vad som förekommit under förhandlingarna ger således inte stöd för att 1992 års överenskommelse skall uppfattas på något annat sätt än vad ordalydelsen ger uttryck för, nämligen att den omfattar löner som redan inför lönerevisionstillfället var på något sätt bestämda.

Var lönen för det aktuella ackordet bestämd?

Frågan är då mot denna bakgrund om lönen för det i målet aktuella ackordet var i någon mening bestämd vid tiden för lönerevisionen. SBAF:s inställning får förstås så att det hos bolaget fanns en företagsintern överenskommelse om att förtjänstriktpunkten skulle vara 82 kr per timme och att praxis hos bolaget också haft detta innehåll, något som VVS förnekat.

L.J. och B.P., som ingått i det lag som utförde det aktuella ackordsarbetet, har i denna fråga uppgett att förtjänstriktpunkten aldrig diskuterades med bolaget inför de enskilda ackordsarbetena. Enligt dem erhöll man alltid ackord med en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme och B.P. har sagt att detta gällde alltsedan år 1990. L.J. har tillagt att han uppfattade det så att det fanns en överenskommelse med bolaget om att förtjänstriktpunkten skulle vara 82 kr per timme. Att bolaget också betalat ackordslön med utgångspunkt i en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme framgår av tretton ackordssedlar som SBAF förebragt i målet och som avsett ackordsuppgörelser träffade under tiden januari 1991 – maj 1992. Åtta av dessa sedlar har gällt antingen L.J. eller B.P.

VVS har gentemot denna bevisning till stöd för sin uppfattning företett åtta ackordsräkningar för tiden april – december 1991, där förtjänstriktpunkten varit 78 kr i två fall och 79 kr 50 öre i sex fall. Av dessa åtta sedlar har fem gällt samma arbetstagare, H.B., som två av de ackordssedlar som SBAF åberopat.

Bolagets filialchef S.R. och J-E.W., som enligt egen uppgift sedan år 1984 tillhört SBAF:s avdelning i Örnsköldsvik och följt ackorden hos bolaget, har uppgett att det inte funnits någon överenskommelse om att en viss förtjänstriktpunkt skall gälla för ackordsarbetena hos bolaget. Enligt S.R. har förtjänstriktpunkten i enlighet med vad VVS-installationsavtalet föreskriver bestämts från fall till fall relaterat till det objekt arbetet avsett. J-E.W. däremot har beskrivit situationen så att bolaget i de allra flesta fallen tillämpat en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme och att det är den riktpunkt som gällt för de ackordsarbeten som L.J. och B.P. haft alltsedan år 1990 och hade ännu år 1993.

Av den sålunda förebragta utredningen kan man enligt arbetsdomstolen inte dra den slutsatsen att bolaget innan det nu aktuella ackordsarbetet aktualiserades åtagit sig att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme för alla VVS-ackordsarbeten lika lite som det är visat att ackordstagaren bundit sig för att inte använda den frihet som kollektivavtalet ger denne att inför varje ackord träffa överenskommelse med arbetsgivaren om en förtjänstriktpunkt på en annan nivå. Att det i praktiken inom ett företag tillämpats en förtjänstriktpunkt som under en viss tid är mer eller mindre konstant är visserligen en omständighet som kan ha särskild betydelse när parterna skall träffa överenskommelse om nya ackordsarbeten. Någon allmän avtalsrättslig skyldighet för arbetsgivaren eller ackordstagaren att mot denna bakgrund även fortsättningsvis tillämpa samma förtjänstriktpunktnivå föreligger dock inte. Lönen för det aktuella ackordet kan därför inte anses ha varit i förväg i någon mening bestämd.

Innebär 1992 års överenskommelse en generell rätt till lönehöjning?

SBAF har gjort gällande att 1992 års överenskommelse ger en generell rätt till lönehöjning inom VVS-installationsavtalets område och har som stöd för detta åberopat det brev som avtalsparterna skrev den 13 april 1992 till FHG och där det sägs att det utrymme som stått till förfogande, 1,7 procent, fördelats jämnt mellan ackord och tidlön.

Det kan visserligen sägas att FHG med sitt förslag till stabiliseringsavtal åsyftat en låg nominell löneökningstakt på hela avtalsområdet. Vad frågan i detta mål gäller är dock om överenskommelsen från år 1992 kan anses ha ett sådant generellt innehåll som SBAF påstår. I detta påstående ligger också att för sådana VVS-ackord hos bolaget där lönen ännu inte är bestämd vid lönerevisionstillfället skall lön utgå efter en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme, vilket enligt SBAF är den förtjänstriktpunkt som man varit överens om skulle gälla hos företaget och som också tillämpats i praxis där, plus ett tillägg enligt 1992 års överenskommelse på 165 öre per timme.

SBAF:s resonemang förutsätter inte bara att arbetsgivarens och ackordstagarens rätt enligt VVS-installationsavtalets § 5 mom. 4 sista stycket att fritt träffa avtal om förtjänstriktpunkt för VVS-ackord i LFP-fria områden satts åsido genom 1992 års överenskommelse utan också att man av denna överenskommelse kan utläsa att en lönehöjning skall utgå på det sätt SBAF påstår.

Arbetsdomstolen vill till en början framhålla att det inte av texten i 1992 års överenskommelse kan utläsas att arbetsgivaren och ackordstagaren fråntagits den avtalsfrihet som finns reglerad i VVS-installationsavtalet. Utredningen i målet visar inte heller, som tidigare sagts, att parterna under 1992 års avtalsförhandlingar haft det gemensamma syftet att reglera sådana situationer där arbetsgivaren och ackordstagaren i LFP-fria områden vid lönerevisionstillfället ännu inte hade träffat överenskommelse om förtjänstriktpunkten.

Vidare kan den frågan ställas, vad som trätt i stället om arbetsgivarens och ackordstagarens fria förhandlingsrätt skulle anses ha temporärt upphört genom 1992 års överenskommelse. Noteras kan här att det i 5 § mom. 5 i VVS-installationsavtalet finns en supplementär regel för det fall någon överenskommelse om normtid och förtjänstriktpunkt inte kunnat träffas; en regel som innebär att arbetet skall utföras mot en ersättning uppgående till summan av timlön och garanterat förskott. Om arbetsgivaren och ackordstagaren inte längre själva får avtala om förtjänstriktpunkten, slår då denna bestämmelse till? Och om det inte skulle vara så, från vilken bas skall lönehöjningen utgå enligt 1992 års överenskommelse? Något svar på dessa frågor och de frågor som följer på dem går inte att utläsa ur denna överenskommelse.

Sammantaget anser arbetsdomstolen att ett upphävande av arbetsgivarens och ackordstagarens rätt enligt § 5 mom. 4 i VVS-installationsavtalet att fritt bestämma förtjänstriktpunkten hade krävt bestämmelser om vad som då i stället skulle gälla. 1992 års överenskommelse innehåller inte någon reglering i något av dessa båda avseenden. I avsaknad av en sådan måste överenskommelsen enligt arbetsdomstolen förstås så att bestämmelserna i VVS-installationsavtalet om avtalsfrihet bestod. Av arbetsdomstolens nyss lämnade redovisning följer att det inte kan anses visat att bolaget före det nu aktuella ackordsarbetet åtagit sig att tillämpa en förtjänstriktpunkt på 82 kr per timme för kommande VVS-ackordsarbeten. Under sådana förhållanden saknar det betydelse vilken praxis som kan ha förelegat hos bolaget dessförinnan.

Någon generell rätt till höjning av tidigare tillämpad förtjänstriktpunkt för VVS-ackord hos bolaget ger alltså inte 1992 års överenskommelse. Vad parterna i skrivelsen den 13 april 1992 till FHG uppgett om att utrymmet om 1,7 procent fördelades jämnt mellan ackord och tidlön får förstås så att parterna med denna upplysning endast avsåg att ge uttryck för vilken fördelning som parterna ansåg att man hade avtalat om i förhållande till de ackord som avtalet omfattade.

5.2.5 Arbetsdomstolens slutsats

Utredningen i målet ger inte stöd för att bolaget på grund av 1992 års överenskommelse varit skyldigt att utbetala lön enligt VVS-installationsavtalet beräknad på en högre förtjänstriktpunkt än 82 kr per timme för det aktuella ackordsarbetet. VVS talan skall därför bifallas.

5.3 Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SBAF ersätta VVS dess rättegångskostnader. Yrkad ersättning har vitsordats.