: : : :

AD 1995 nr 20

Sammanfattning :

En polisman har dömts för grovt tjänstefel till villkorlig dom. Arbetsdomstolen har funnit att det enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning har förelegat grund för att avskeda honom.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En polisman har dömts för grovt tjänstefel till villkorlig dom. Arbetsdomstolen har funnit att det enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning har förelegat grund för att avskeda honom.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 134/94 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] [ särskilt yttrande ] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Anförda förarbeten ( 2 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 20 ( 1 st. ): AD 2000 nr 14

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 20 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Staten

Polisförbundet

Domskäl

Har O.T. begått grovt tjänstefel?

Är O.T. uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning?

Domslut

Ledamoten Lennart Aspegrens särskilda yttrande

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för rättegångskostnader med åttatusen (8 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 20 ) :

AD 1995 nr 20

Parter ( Statliga sektorn ): Svenska Polisförbundet mot Staten genom Rikspolisstyrelsen

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Brita Swan, Siv Kimbré, Mats Holmgren, Lennart Aspegren (särskilt yttrande), Göte Larsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare : Anna Ekström

AD 1995 nr 20    Dom den 8 mars 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Brottslig gärning | Offentlig anställning | Polis | Statliga sektorn | Tjänstefel

Lagrum : Lagen (1976:600) om offentlig anställning

Förarbeten : Prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. | Prop. 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Parter:

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen

O.T., som är född år 1957, har varit anställd som polisman sedan år 1977 och innehar tjänst som polisassistent och även inspektör vid Polismyndigheten i Göteborg. Han är medlem i Svenska Polisförbundet.

Den 8 februari 1993 väckte allmän åklagare talan mot O.T. vid Göteborgs tingsrätt för grovt tjänstefel. Göteborgs tingsrätt dömde honom för grovt tjänstefel. Påföljden bestämdes till villkorlig dom med hänvisning bl.a. till att Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen hade uppgett att O.T., om han fälldes till ansvar i huvudsak enligt åtalet, skulle komma att skiljas från sin anställning. O.T. överklagade tingsrättens dom till Hovrätten för Västra Sverige, där han helt frikändes från ansvar. Sedan Riksåklagaren hade ansökt om revision, dömdes O.T. av Högsta domstolen för grovt tjänstefel till samma påföljd som tingsrätten hade bestämt.

Den gärningsbeskrivning som Högsta domstolen fann styrkt innehöll följande.

Under april månad 1991 upprättade T i Göteborg tre polisanmälningar på blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg.

En anmälan avsåg misshandel och olovligt förfogande med H.E. som angiven gärningsman, en andra avsåg brott mot tystnadsplikt med G.G.K. som gärningsman. Den tredje anmälan avsåg förberedelse till människorov med H.E., G.G.K. och K.K. som angivna gärningsmän.

T registrerade inte anmälningarna hos polismyndigheten.

T har till familjen G./K. översänt kopior av anmälningarna och därtill fogat brev innehållande påtryckningar av innebörd att polisanmälningarna skall ingivas till polis- respektive åklagarmyndigheten för det fall man icke lämnar G.E. i fred.

Den 13 april 1991 anmälde K.K. sin dotter X. x) H.E., till polismyndigheten i Göteborg, som försvunnen.

x) X. H.E. och G.E. är samma person; Arbetsdomstolens anmärkning

X. H.E. vistades samtidigt i olika av T anvisade bostäder i Göteborg eller dess närhet.

T har vid myndighetsutövning som t.f. inspektör vid polismyndigheten i Göteborg uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att dels icke registrera anmälningarna på vederbörligt sätt dels ock genom otillbörligt utnyttjande av sin ställning som polisman använda anmälningarna som påtryckningsmedel mot familjen G./K. i avsikt att förmå dem att upphöra med eftersökandet av G.E.

Brottet är att bedöma som grovt då T allvarligt missbrukat sin ställning som polis genom att på ovan angivet sätt utöva påtryckningar mot personer med invandrarbakgrund och deras härigenom bristande kännedom om polisens arbetssätt. Förfarandet har inneburit allvarligt förfång såväl för familjen G./K. som för polismyndigheten i Göteborg.

Med hänvisning till Högsta domstolens dom beslutade Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 26 maj 1994 att med stöd av 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (i det följande LOA) avskeda O.T. från dennes anställningar som polisassistent respektive inspektör vid Polismyndigheten i Göteborg.

Polisförbundet har väckt talan och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att avskedandet av O.T. är ogiltigt. Som grund för yrkandet har polisförbundet angivit att O.T. inte uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman, trots att han har fällts av Högsta domstolen för grovt tjänstefel.

Staten har bestritt förbundets talan. Grunden för bestridandet är att O.T. enligt staten uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som polisman genom att han är dömd av Högsta domstolen för grovt tjänstefel. Högsta domstolens dom visar att O.T. har gjort sig skyldig till brottslighet som allvarligt har skadat allmänhetens förtroende för polisen. Genom att utöva påtryckningar ägnade att framkalla fruktan för repressalier hos enskilda, har han allvarligt missbrukat sin tjänsteställning. Förfarandet har medfört förfång för såväl enskilda som det allmänna.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Staten

O.T. var kriminalinspektör och anställd som polis sedan 1977. G.E. (X.) H.E. var född och uppvuxen i Göteborg. Hon var dotter till turkiska medborgarna E.K. och K.K. G.E. var gift med H.E. och de hade tillsammans ett barn. G.G.K. var syster till G.E. och arbetade som tolk i Göteborg. R.H. var polisassistent vid polismyndigheten i Göteborg. B.S. var bekant till O.T. och arbetade som utredare på polismyndighetens enhet för trafikmål.

Under ett uppdrag 1983 där O.T. behövde hjälp med att tolka kom han i kontakt med G.E. som då endast var tolv år gammal. Under de följande åren hade O.T. och G.E. kontakt då och då. Bl.a. ringde G.E. under 1988 till O.T. för att få råd av honom sedan hennes bröder fått problem med polisen.

I mars 1991 blev O.T. uppringd av G.E. som ville ha råd av O.T. angående skilsmässa. G.E. berättade då för O.T. att hon ville skiljas från sin man och att detta skulle leda till svårigheter med tanke på hennes turkiska föräldrar och deras syn på äktenskapet. O.T. beslutade sig för att hjälpa G.E. och tog kontakt med sin kollega R.H. O.T. kom överens med R.H. om att G.E. skulle få disponera R.H:s lägenhet eftersom hon inte hade någonstans att ta vägen om hon lämnade sin man. O.T. och G.E. bestämde att G.E. skulle lämna sin man och flytta till R.H:s lägenhet. Detta skedde den 9 april 1991. Enligt O.T. berättade G.E. att hon blivit misshandlad av sin man. Hon berättade vidare att äktenskapet med H.E. tillkommit på föräldrarnas initiativ och att hon vid sjutton års ålder tvingats resa till Turkiet och gifta sig med H.E.

Den 9 april 1991 lämnade G.E. sin son till sin mamma varefter hon hämtades i sin bostad av O.T. och R.H. vilka körde henne till R.H:s lägenhet. Där lämnade O.T. till G.E. en av honom på ett blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg upprättad anmälan om brott. I anmälan var H.E. upptagen som misstänkt för att ha gjort sig skyldig till misshandel mot G.E. och vidare misstänkt för olovligt förfogande. I anslutning till att denna anmälan lämnades till G.E. skrev G.E. ett brev till sin syster G.G.K. I brevet förklarade G.E. att hon lämnat hemmet och åkt till kvinnojouren. Hon skrev vidare att H.E. hade slagit henne tillräckligt och att hon inte ville att systern eller någon annan skulle leta efter henne. Hon skrev också att hennes och H.E:s barn fick åka till Turkiet under sommaren men om pojken inte kom tillbaks efter semestern skulle hon göra polisanmälan mot H.E. för mordförsök. Enligt G.E. skrev hon detta brev på diktamen av O.T. G.E:s brev till systern och en kopia av anmälan mot H.E. lades i ett kuvert som senare av O.T. lämnades i G.G.K:s bostad.

G.G.K. hade under sina uppdrag som tolk kommit i kontakt med advokaten L.F. Sedan hon fått brevet från G.E. kontaktade hon L.F. för att få råd om hur hon och familjen skulle bete sig för att komma i kontakt med G.E. Deras efterforskningar ledde inte till något resultat, och den 13 april 1991 anmälde K.K. till polismyndigheten G.E. som försvunnen. Den 14 april 1991 fick G.G.K. med bud ett brev innehållande dels en kopia på en anmälan, också den upprättad av O.T. på ett blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg. I den anmälan upptogs som misstänkt G.G.K. och brottet angavs vara brott mot tystnadsplikt. I anmälan redogjordes för det påstådda brottet, nämligen att G.G.K. vid sina tolkuppdrag hos bl.a. polisen avslöjat vad som därvid framkommit under förhör. Jämte anmälan fanns också ett brev ställt till G.G.K. från G.E. där G.E. förklarade att hon inte ville att G.G.K. skulle leta efter henne. I brevet stod också att om hon fick höra att G.G.K. letade efter henne skulle hon lämna in skrivelsen till polisens utlänningssektion, till invandrarbyrån och till tolkcentralen. Enligt G.E. var även detta brev skrivet på diktamen av O.T. På G.G.K:s begäran undersökte L.F. om någon av de anmälningar som kommit till G.G.K. hade inlämnats till polismyndigheten. Han erfor därvid att så inte var fallet. G.G.K. erinrade sig så småningom att G.E. hade haft kontakt med en polis som hette O.T. L.F. kontaktade därför O.T. och bad om ett sammanträffande.

Den 16 april 1991 inkom till polismyndigheten ett brev undertecknat av G.E. Brevet var ställt till chefen för våldsspaningen, H.C. I brevet förklarade G.E. att hon lämnat hemmet av fri vilja och att hon fruktade för sin hälsa och därför höll sig på säker ort. Detta ledde till att polismyndigheten beslutade att inte aktivt leta efter G.E. Genom O.T. hade G.E. fått kontakt med advokaten B.W. i Alingsås som på G.E:s begäran upprättade en ansökan om äktenskapsskillnad. Den ansökan är dagtecknad den 16 april 1991. L.F. sammanträffade den 18 april 1991 med O.T. som enligt L.F. bekräftade att han ”tagit ansvaret” för G.E. O.T. vägrade dock att för L.F. uppge var G.E. befann sig. O.T. ville inte heller låta någon i G.E:s familj få kontakt med henne. O.T. lämnade dock till L.F. en adress till B.S. i Kungsbacka och uppgav att brev till G.E. kunde skickas till B.S. som skulle se till att breven via O.T. vidarebefordrades till G.E. Den 22 april 1991 sammanträffade L.F., G.G.K. och G.E:s föräldrar med O.T. Inte heller detta sammanträffande ledde till att G.E:s familj fick veta var hon befann sig. Den 23 april 1991 inlämnade B.S. på uppdrag av O.T. till polismyndigheten i Göteborg en anmälan om brott. Också den var upprättad av O.T. på polismyndighetens blankettset. I anmälan upptogs som misstänkta H.E., G.G.K. och K.K. Brottet som misstanken angavs avse var förberedelse till människorov. Som anmälare var O.T. upptagen. Det brott som beskrevs i anmälan var att det skulle ha kommit till O.T:s kännedom att G.E. skulle av de misstänkta personerna föras ur Sverige till Turkiet och att hon där skulle ”göras med barn” och med hot och våld tvingas att återta sin ansökan om äktenskapsskillnad och sin begäran om svenskt medborgarskap. B.S. lämnade på uppdrag av O.T. in denna anmälan. Anmälan registrerades i vederbörlig ordning. En kopia av denna anmälan hade tidigare skickats till G.G.K. tillsammans med ett av G.E. undertecknat brev. I detta brev stod bl.a.: ”Nu jagar ni mig trots att ni vet att det är långa fängelsestraff för förberedelse till människorov. Ni har gjort så tidigare. Då klarade ni det. Denna gång har ni ett motstånd som ni aldrig kan övervinna. Får vi vetskap om att ni efter den 19 april 1991 letar efter mig eller på annat sätt fortsätter förberedelser att med våld föra mig ur Sverige låter jag samtliga skrivelser och andra handlingar komma chefsåklagaren tillhanda”. Enligt G.E. skrev hon även detta brev efter diktamen av O.T.

I slutet av april fick polismyndigheten efter kontakt med E.K. K. klart för sig att en polisman var inblandad i G.E:s försvinnande. Den 29 april talade poliskommissarie Thore Jonsson med E.K. K. och fick då veta att den inblandade polismannen var O.T. Detta ledde till en anmälan till polismyndighetens i Göteborg disciplinnämnd. Polisen beslutade nu att återuppta eftersökandet av G.E. Efter samtal med B.S. och R.H. fick polisen till slut besked om att G.E. fanns i R.H:s lägenhet och fick också löfte om att där få träffa henne. Den 5 juni 1991 träffade två polismän och en representant för sociala myndigheter G.E. i R.H:s lägenhet. Polismyndigheten avslutade därefter ärendet om eftersökning av G.E.

Under maj månad hade O.T. kontaktat olika journalister och för dem berättat om G.E. Detta ledde till artiklar i olika tidningar vari bl.a. redogjordes för hur O.T. tagit hand om G.E. för att rädda henne från att mot sin vilja föras till Turkiet.

Under sommaren och början av hösten 1991 bodde G.E. i R.H:s lägenhet och i andra bostäder anskaffade av O.T. eller R.H. I september flyttade hon tillbaka till sin man H.E. G.E. och H.E. bor sedan dess tillsammans igen.

G.E. har i vittnesmål berättat att O.T. var förtjust i henne och ville gifta sig med henne, något som hon inte ville. Detta kan utgöra en förklaring till O.T:s agerande.

Polisförbundet

O.T. började på polishögskolan år 1977. Därefter tjänstgjorde han under två år i Alingsås. Han sökte sig sedan till Göteborg och fick som 25-åring förordnande som landets yngste kriminalinspektör. Han arbetade på flera olika avdelningar inom Göteborgspolisen, t.ex. stöld-, bedrägeri- och våldsrotlarna. Han har tjänstgjort ett par år vid trafiksektionen. Han har hela tiden trivts mycket bra med polisarbetet och försökt utveckla sig i yrket. Under senare år har han vid sidan av arbetet som polis studerat vid juristlinjen vid Göteborgs universitet. För dessa studier har han till viss del fått tjänstledigt med lön. När de händelser som ledde fram till brottmålsdomen inträffade, var han t.f. kriminalinspektör.

O.T. har ett starkt socialt engagemang. Han och hans fru har under lång tid tagit emot barn som placerats hos dem av de sociala myndigheterna och kriminalvårdsmyndigheterna. Detta engagemang har sin grund i att han själv fick hjälp av de sociala myndigheterna när han var barn.

O.T. träffade G.E. första gången när han arbetade på allmänna roteln. Han hade fått uppgifter om att en turkisk man hade skurit halsen av en igelkott och skulle därför genomföra ett förhör med mannen. Mannen ville emellertid inte tala med honom. Lägenheten de satt i låg på bottenplanet, och genom fönstret såg O.T. en liten flicka. O.T. bad henne komma in i lägenheten och övertala den turkiske mannen att tala med honom, och hon lyckades med detta, trots att det var mycket svårt. O.T. blev mycket imponerad och gav flickan 30 kr och ett visitkort med uppmaningen att hon skulle kontakta honom, om hon behövde hjälp. Flickan var G.E.

Under de följande fem – sex åren såg han G.E. då och då, eftersom hon bodde på samma gård som en pojke som de sociala myndigheterna hade placerat hos honom. O.T. hälsade på henne, och någon gång drack de te tillsammans. Det hände också att hon ringde honom, då hon var orolig för sina kriminella bröder.

I mars 1991 ringde G.E. till O.T. och sade att hon ville komma ner till polisen. O.T., som då arbetade vid trafiksektionen, sade att det gick bra, men hon kom aldrig. Detta upprepades flera gånger under en tid. Slutligen bad hon honom komma hem till henne. När han hade kommit, berättade hon sin historia.

När hon var 16 år och hade gått första terminen i nionde klass, hade hon träffat en svensk pojke och mot familjens vilja flyttat hem till honom. Då fick hon ett meddelande om att pappan hade skadats i en trafikolycka. När hon skulle besöka pappan, tog pappan och tre andra turkiska män henne och förde henne i bil till en flygplats, varifrån hon flögs till Turkiet. Där blev hon piskad varje dag. Släkten hade valt ut en man åt henne, men hon ville inte gifta sig med honom. Efter pistolhot gick hon till slut med på att gifta sig. Hon hade med sig preventivmedel, som hon intog i smyg. Släktingarna upptäckte det och tog ifrån henne preventivmedlen. Hon blev gravid, och först när det var för sent att göra abort, lät släktingarna henne lämna Turkiet. När hon kom tillbaka till Sverige, följde hennes syster med henne till förhöret hos polisen, så att hon inte skulle kunna säga att hon inte ville att hennes make skulle få komma hit. När mannen hade kommit till Sverige, slog han henne varje dag och skrämde bort alla hennes vänner. Anledningen till att hon kontaktade O.T. var att hon hade fått så mycket stryk att hon inte stod ut; bl.a. hade hennes trumhinna spräckts av ett slag.

När G.E. sökte upp O.T. sade hon inte att hon ville skilja sig från sin man. Anledningen till att hon sökte upp honom angav hon vara att hon var misshandlad och hotad av sin man. G.E. verkade mycket trovärdig när hon berättade detta. O.T. kontrollerade vissa uppgifter, och de stämde. Så bekräftade t.ex. skolan att hon hade försvunnit mycket plötsligt. O.T. föreslog att G.E. skulle kontakta kvinnojouren, men hon vägrade att vända sig dit. O.T. kontaktade då R.H., en annan polisman som han själv hade lärt upp och som han hade stort förtroende för. R.H. är stor och vältränad och kunde ordna en lägenhet. O.T. talade också med sin fru.

En dag när G.E. hade lämnat sin treårige pojke hos sin mor kom O.T. och R.H., hämtade henne i en tjänstebil och tog henne till R.H:s lägenhet. När hon var i säkerhet berättade G.E. vad som hade hänt, och O.T. skrev ned vad hon berättade i form av anmälningar på polisens anmälningsblanketter. Det hela skedde under ett par dagar, och G.E. var inte närvarande när anmälningarna skrevs ut. Hon kunde därför inte få kopia av anmälningen på det vanliga sättet. Anmälningarna var ofullständiga – det stod inte vart de skulle gå – men O.T:s namn fanns med. Anmälningarna hade mycket väl kunnat registreras, men de såg inte ”proffsiga” ut.

Några dagar senare ringde G.E. till O.T. och sade att hon inte hade pengar. O.T. tog ut 2 000 kr och gav dem tillsammans med anmälningarna till R.H. Han bad R.H. att ge pengarna och anmälningarna till G.E. och att säga till henne att läsa igenom anmälningarna och tala om i fall någonting saknades. Anmälningarna gick att färdigställa, om det skulle behövas. G.E. ringde några timmar senare och var mycket upprörd. En väninna till henne hade ringt och berättat att hon hade blivit utsatt för en razzia; på natten hade turkar gjort razzior hos de få vänner G.E. hade kvar. G.E. var mycket rädd och bad att hon skulle få skicka kopior på anmälningarna till släktingarna. Hon sade att hon kunde ordna kopior hos en kopieringsfirma i samma hus som lägenheten. Det var alltså G.E. som kom med förslaget att släktingarna skulle få kopior av anmälningarna, men O.T. visste att hon skulle skicka dem.

G.E. skickade pengar till sin pojke, passet, kopior på anmälningarna och breven till släkten. R.H. har för O.T. berättat att det var han som hjälpte G.E. att skriva breven. O.T. tar inte avstånd från breven, men det är inte han som har författat dem. Han visste att breven skickades tillsammans med pass, pengar och anmälningar, och han visste vad de gick ut på, men den exakta ordalydelsen kände han inte till.

Dagen efter var O.T. i lägenheten. Han frågade R.H. om denne hade lämnat in anmälningarna och om de var riktiga. G.E. sade då att hon hade slängt anmälningarna, eftersom O.T. hade sagt att hon fick göra som hon ville. Han blev mycket arg på R.H., när han hörde att anmälningarna hade kastats bort. Han förstod att det skulle bli problem och rusade ned i soprummet och letade, men han hittade inte anmälningarna där. Han vet inte hur många kopior hon skickade.

När O.T. träffade G.E:s föräldrar sade han att han ville gifta sig med henne; detta var bara ett sätt att få dem att förstå varför han hjälpte henne. Föräldrarna var mycket arga, eftersom de då skulle få betala tillbaka en stor summa pengar som de hade fått som hemgift.

Mot slutet av tiden då G.E. gömde sig saknade hon sitt barn, och till slut ville hon tillbaka till hemmet. Hon var rädd för att hennes föräldrar var arga på henne och att hon skulle råka illa ut igen. O.T. sade då till henne att hon skulle skylla allt på honom, eftersom han var svårare att komma åt för föräldrarna än hon. G.E. sade därför till sina föräldrar och i brottmålsprocessen att O.T. hade dikterat de brev hon skrev under. Under brottmålsförhandlingarna sade O.T. att han inte hade skrivit breven, men han sade inte att det var R.H. eller G.E. som hade gjort det. Han fick veta att släktingarna hade fått brev, pass, pengar och kopior på anmälningar först när han delgavs misstanke för tjänstefelsbrottet. Det var först under förundersökningen som han fick veta vad breven innehöll.

O.T:s syfte med ingripandet var att G.E. skulle komma undan den fruktansvärda behandling hon utsattes för och att hon skulle slippa bli slagen. Det han gjorde för henne, gjorde han i huvudsak på sin fritid. Han hade kontakt med två kamrater som är åklagare. Han tänkte aldrig på om hans handlande skedde i myndighetsutövning eller inte. Om han hade vetat att agerandet var brottsligt, så hade han avstått. Den enda möjlighet han såg att handla annorlunda var att kontakta kvinnojouren, något som G.E. var helt emot. G.E. var under den aktuella tiden mycket nervös och uppriven. O.T. såg till att hon fick psykologhjälp och gjorde allt han kunde för att hjälpa henne. G.E. var tacksam för att han hjälpte henne.

G.E:s nuvarande situation är bättre än innan O.T. ingrep. Hon har flyttat hem men blir inte längre slagen.

Den stora skillnaden mellan statens och polisförbundets redogörelse för händelseförloppet rör O.T:s aktivitet i samband med upprättandet av de olika breven till G.E:s anhöriga. O.T. bestrider att han har dikterat breven. Han var väl medveten om att breven kom till och har diskuterat dem med G.E., men han har inte dikterat breven. Polisförbundet vill i detta sammanhang peka på att Högsta domstolen inte har tagit ställning till den frågan utan bara kommit fram till att det är styrkt att O.T. har gjort som det står i gärningsbeskrivningen.

Domskäl

Enligt 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning, LOA, får en tjänsteman avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Den lagen upphörde att gälla den 1 juli 1994, men föreskrifterna i den skall – enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:260) om offentlig anställning – tillämpas i mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat dessförinnan. O.T. hade, när beslutet om avskedande fattades den 26 maj 1994, dömts av Högsta domstolen för grovt tjänstefel till villkorlig dom.

O.T. har hörts upplysningsvis i målet. Han har berättat i enlighet med vad polisförbundet har anfört sakframställningsvis.

Har O.T. begått grovt tjänstefel?

Polisförbundet har ifrågasatt Högsta domstolens dom främst med utgångspunkt i O.T:s berättelse inför arbetsdomstolen, en berättelse som innehåller delvis nya uppgifter i förhållande till vad som finns antecknat i brottmålsdomarna. Polisförbundet har också, för det fall arbetsdomstolen skulle finna att O.T. har begått de gärningar han fällts för, satt i fråga om brottsligheten skall anses grov. Slutligen har polisförbundet särskilt pekat på att O.T:s handlande av en enig hovrätt har bedömts inte innefatta brott. Enligt polisförbundet kan det mot denna bakgrund inte krävas av O.T. att han skulle förutse att hans handlande var brottsligt.

Vid arbetsdomstolens bedömning av avskedandefrågan är den meddelade domen från Högsta domstolen visserligen inte bindande för arbetsdomstolen. Brottmålsdomen skall dock enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan i arbetsdomstolens mål. Den utredning som förebringats i arbetsdomstolen ger inte anledning till någon annan bedömning än den Högsta domstolen gjort i denna del, särskilt inte mot bakgrund av att de personer som förutom O.T. hördes i Högsta domstolen inte har hörts i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen utgår därför vid den fortsatta bedömningen från att O.T. har begått de brott som han har fällts för. Det har inte heller framkommit något som föranleder bedömningen att brottsligheten inte skulle vara att betrakta som grov.

Frågan om O.T:s handlande är brottsligt eller inte kan visserligen anses ha varit svårbedömd. Detta förhållande har emellertid som arbetsdomstolen ser det ingen betydelse för frågan om avskedandet av O.T. var rättsenligt eller inte. Som avskedandeinstitutet i 1976 års LOA är uppbyggt, räcker det med blotta konstaterandet att ett brott har begåtts för att det första kravet i 11 kap. 1 § LOA skall vara uppfyllt. Här kan för övrigt inskjutas att även gärningar som inte innefattar brott men väl utgör grova eller upprepade tjänsteförseelser enligt 11 kap. 2 § LOA kan berättiga till avskedande. Den senare regeln är visserligen inte aktuell i detta mål, men den visar att lagstiftningen är uppbyggd så att även andra beteenden än rent brottsliga kan föranleda avskedande. Avskedandet kan alltså inte underkännas enbart på den grunden att det inte var lätt att bedöma om handlandet var brottsligt eller inte.

Är O.T. uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning?

Enligt polisförbundet visar det inträffade inte att O.T. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Vid bedömningen av denna fråga måste man enligt förbundet ta till utgångspunkt den situation som O.T. befann sig i under den aktuella tiden. Hans bedömningar grundades hela tiden på att han var övertygad om att G.E. var utsatt för verkliga och svåra hot. Situationen var inte bara hotfull utan också svårbedömd. Enligt förbundet har hans handlande helt och hållet förestavats av en genuin vilja att hjälpa en medmänniska i nöd. Det är enligt förbundet uppenbart att allmänhetens förtroende för polisen inte skulle skadas om O.T. fick behålla sin anställning. Ett avskedande av O.T. skulle stå i uppenbar obalans jämfört med O.T:s brott, särskilt om hänsyn tas till hans mångåriga anmärkningsfria tjänstgöring inom polisväsendet.

Till grund för avskedandeinstitutet i 11 kap. 1 § LOA ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. Olämplighetsrekvisitet skall enligt förarbetena tolkas restriktivt. Avskedande skall komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst (prop. 1975:78 [ pdf ] s. 164 [  ]).

Arbetsdomstolen har i flera tidigare domar uttalat att det, med tanke på polisens uppgift att utreda och förebygga brott, är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott samt att det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän. En förutsättning för att polismän skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett framgångsrikt sätt, är att de åtnjuter allmänhetens förtroende. För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismännen är oförvitliga, vilket emellertid inte innebär att varje brott som begås av en polisman utgör grund för avskedande. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Arbetsdomstolen har vidare framhållit att brott som begåtts i tjänsten normalt måste anses som allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller att bedöma frågan om uppsägning eller avskedande.

O.T:s handlande har av Högsta domstolen bedömts utgöra grovt tjänstefel. O.T. har själv berättat att hans handlande har förestavats enbart av en vilja att hjälpa G.E., som enligt hans uppfattning befann sig i en oerhört utsatt och svår situation. Arbetsdomstolen saknar i och för sig anledning att betvivla dessa O.T:s uppgifter. Men även om O.T:s handlande bedöms i ljuset av dessa hans uppgifter går det inte att bortse från att han visat prov på en anmärkningsvärd brist på omdöme.

Till det kommer att den brottslighet som O.T. har dömts för har inneburit ett allvarligt missbruk av O.T:s tjänsteställning som polis; han har använt sin tjänsteställning för att skrämma enskilda människor. Oavsett det bakomliggande motivet, har hans brottslighet direkt riktat sig mot ett antal enskilda personer och varit ägnad att hos dem framkalla allvarlig fruktan. Åtminstone en av dem har enligt vad som framgår av Högsta domstolens dom också blivit illa berörd. Det är enligt arbetsdomstolens mening uppenbart att det beteende som O.T. har blivit dömd för inte kan tolereras hos en anställd inom rättsväsendet.

Som arbetsdomstolen ser det är brottets beskaffenhet sådan att brottet visar att O.T. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning som polis. Detta förhållande kan inte uppvägas av att O.T. enligt sin egen – icke motbevisade – uppgift hela tiden har gjort sitt bästa i en svår situation eller av några andra omständigheter i målet. Sammantaget finner arbetsdomstolen att det skulle vara stötande om O.T. trots brottsligheten fick behålla sin anställning. Yrkandet om att arbetsdomstolen skall förklara att avskedandet av O.T. är ogiltigt skall därför avslås.

Vid denna utgång skall polisförbundet ersätta staten dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för rättegångskostnader med åttatusen (8 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1995‑03‑08, målnummer A‑134‑1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Siv Kimbré, Mats Holmgren, Lennart Aspegren (särskilt yttrande), Göte Larsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Ekström

Ledamoten Lennart Aspegrens särskilda yttrande

Som ett alternativ till avskedande hade arbetsgivaren kunnat beröva O.T. hans behörighet och legitimation som polisman men behålla honom som anställd inom polisväsendet (jämför 1 kap. 2 § andra stycket polisförordningen 1984:730, även prop. 1993/94:65 [ pdf ] s. 102–105).

Med hänsyn till omständigheterna framstår emellertid en sådan åtgärd inte som tillfyllest i detta fall.

Jag delar därför den uppfattning som kommer till uttryck i arbetsdomstolens dom.