: : : :

AD 1995 nr 163

Sammanfattning :

Ett företag A bedrev för viss tidsperiod enligt entreprenadavtal med Länstrafiken i Malmöhus län linjetrafik med buss inom två skilda områden. Vid upphandling avseende senare tid förlorade företaget A entreprenaderna till företagen B och C. Tvist huruvida entreprenörsskiftet från företaget A till företagen B och C är att anse som en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen och det inom EU gällande överlåtelsedirektivet. Arbetsdomstolen konstaterar att varken företaget B eller företaget C har övertagit vare sig arbetskraft, administration, fordon, fastigheter eller andra materiella tillgångar från företaget A. Dessa förhållanden talar enligt domstolens mening med avsevärd styrka för att ”verksamheten” inte bevarat sin identitet vid entreprenörsskiftet. Domstolen finner sammantaget att någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets mening inte har ägt rum och därmed inte heller i anställningsskyddslagens mening.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Ett företag A bedrev för viss tidsperiod enligt entreprenadavtal med Länstrafiken i Malmöhus län linjetrafik med buss inom två skilda områden. Vid upphandling avseende senare tid förlorade företaget A entreprenaderna till företagen B och C. Tvist huruvida entreprenörsskiftet från företaget A till företagen B och C är att anse som en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen och det inom EU gällande överlåtelsedirektivet. Arbetsdomstolen konstaterar att varken företaget B eller företaget C har övertagit vare sig arbetskraft, administration, fordon, fastigheter eller andra materiella tillgångar från företaget A. Dessa förhållanden talar enligt domstolens mening med avsevärd styrka för att ”verksamheten” inte bevarat sin identitet vid entreprenörsskiftet. Domstolen finner sammantaget att någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets mening inte har ägt rum och därmed inte heller i anställningsskyddslagens mening.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  [] &  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 68/95 | A 69/95 | A 121/95 | A 122/95 ]

Andra avgöranden i samma mål : AD 1995 nr 96 | AD 1995 nr 134

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] [ skiljaktig ] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

Saco

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 85,7% ( 6 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda förarbeten : Prop. 1994/95:102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar [ pdf ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 163 ( 7 st. ): AD 1997 nr 67 | AD 1997 nr 81 | AD 1998 nr 44 | AD 2002 nr 63 | AD 2008 nr 64 | AD 2010 nr 25 | AD 2010 nr 88

Kommentar i den arbetsrättsliga litteraturen till AD 1995 nr 163 ( 1 st. ) :

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avskriver målen såvitt de rör arbetstagarna K.H., S.N., C-J.P. och I.S.

2. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan i övrigt.

3. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall utge ersättning för rättegångskostnader

a) till Alliansen och Swebus Sverige AB med tvåhundratjugosjutusentvåhundra (227 200) kr, varav 212 800 kr avseende ombudsarvode,

b) till Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Linjebuss Sverige AB med etthundrafyratusentrettioåtta (104 038) kr, varav 84 000 kr avseende ombudsarvode, samt

c) till Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ödåkra Buss AB med åttiosextusenniohundrafemtio (86 950) kr, varav 77 000 kr avseende ombudsarvode,

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det vid varje punkt först nämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 163 ) :

AD 1995 nr 163

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Alliansen och Swebus Sverige Aktiebolag i Stockholm, Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Linjebuss Sverige Aktiebolag i Stockholm samt Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ödåkra Buss Aktiebolag i Ödåkra

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Ulla Erlandsson, Siv Kimbré (skiljaktig), Ulf E. Nilsson, Lennart Aspegren, Hans Karlsson och Sven Kinnander.

Sekreterare : Gertrud Forkman

AD 1995 nr 163    Dom den 20 december 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Entreprenörsbyte | Mellandom | Övergång av verksamhet

Lagrum : 6 b § anställningsskyddslagen | 17 kap. 5 § rättegångsbalken

Rättsfall : EU-domstolens mål 101/87 Bork [EU:C:1988:308] | EU-domstolens mål 24/85 Spijkers [EU:C:1986:127] | EU-domstolens mål 324/86 Daddy’s Dance Hall [EU:C:1988:72] | EU-domstolens mål C-209/91 Rask [EU:C:1992:436] | EU-domstolens mål C-29/91 Redmond Stichting [EU:C:1992:220] | EU-domstolens mål C-392/92 Schmidt [EU:C:1994:134] | EU-domstolens mål C-48/94 Rygaard [EU:C:1995:290]

Förarbeten : Prop. 1994/95:102 Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Alliansen och Swebus Sverige Aktiebolag i Stockholm, Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Linjebuss Sverige Aktiebolag i Stockholm samt Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ödåkra Buss Aktiebolag i Ödåkra

BAKGRUND OCH YRKANDEN

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) och arbetsgivarparterna gäller kollektivavtal.

Swebus Sverige AB (Swebus) bedrev tidigare enligt entreprenadavtal med Länstrafiken i Malmöhus län (länstrafiken) linjetrafik med buss dels i Helsingborgsområdet, dels i Sjöbo-Ystadsområdet. Med verkan fr.o.m. den 12 juni 1995 sade länstrafiken i december 1994 upp entreprenadavtalen. Länstrafiken hade i stället träffat motsvarande avtal med Linjebuss Sverige AB (Linjebuss) och Ödåkra Buss AB (Ödåkra) med verkan från nämnda datum.

SKAF för i målen talan för medlemmar i förbundet som var anställda av Swebus och som sades upp med anledning av att Swebus entreprenadavtal med länstrafiken löpte ut.

SKAF har yrkat att arbetsdomstolen

i mål nr A 68/95

– ogiltigförklarar Swebus uppsägningar av de i domsbilaga 1 (uteslutes här) förtecknade arbetstagarna och

– ålägger Swebus att betala allmänt skadestånd till dem med vardera 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan,

i mål nr A 69/95

– ogiltigförklarar Swebus uppsägningar av de i domsbilaga 2 (uteslutes här) förtecknade arbetstagarna och

– ålägger Swebus att betala allmänt skadestånd till dem samt till J.D. och S.J. med vardera 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan,

i mål nr A 121/95

– förklarar att Linjebuss inträtt som arbetsgivare för de i domsbilaga 1 förtecknade arbetstagarna fr.o.m. den 12 juni 1995 samt

– i första hand förklarar att Linjebuss samma dag avskedat dessa arbetstagare, ogiltigförklarar avskedandena och ålägger Linjebuss att betala allmänt skadestånd till arbetstagarna med vardera 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, eller

– i andra hand förklarar att arbetstagarnas anställningar hos Linjebuss består, samt

i mål nr A 122/95

– förklarar att Ödåkra inträtt som arbetsgivare för de i domsbilaga 2 förtecknade arbetstagarna fr.o.m. den 12 juni 1995 samt

– i första hand förklarar att Ödåkra samma dag avskedat dessa arbetstagare, ogiltigförklarar avskedandena och ålägger Ödåkra att betala allmänt skadestånd till arbetstagarna med vardera 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, eller

– i andra hand förklarar att arbetstagarnas anställningar hos Ödåkra består.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Swebus har även framställt yrkanden rörande arbetstagarna K.H., S.N., C-J.P. och I.S. Dessa yrkanden har emellertid återkallats.

Arbetsdomstolen har den 26 juli 1995 i beslut nr 96/95 interimistiskt förordnat att arbetstagarnas anställningar hos Swebus skulle upphöra med utgången av dagen för beslutet eller om uppsägningstiden då inte löpt ut från utgången av uppsägningstiden.

Den 25 oktober 1995 har arbetsdomstolen i beslut nr 134/95 avslagit en hemställan från SKAF om att arbetsdomstolen skulle begära förhandsavgörande från EG-domstolen.

Samtliga de yrkanden SKAF har framställt i målen grundar sig ytterst på påståendet att verksamhet har övergått från Swebus till Linjebuss och Ödåkra i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt att någon sådan övergång ägt rum.

Arbetsdomstolen har med stöd av 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken företagit målen till huvudförhandling för särskilt avgörande av frågan om verksamhet övergått från Swebus till Linjebuss och Ödåkra.

LAG OCH EG-RÄTT

Anställningsskyddslagen

6 b § Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg.

Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs.

Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efterlevandeförmåner.

Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.

7 § tredje stycket: Vid en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som sägs i 6 b § skall övergången i sig inte utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Detta förbud skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.

EG-direktivet av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller del av verksamheter (77/187/EEG) – i det följande benämnt överlåtelsedirektivet

Artikel 1

1. Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

- - - - –

PARTERNAS TALAN

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SKAF

Enligt entreprenadavtal med länstrafiken drev Swebus busstrafik i områden kring Ödåkra, Ystad och Sjöbo. Avtalen löpte ut den 12 juni 1995. Under hösten 1994 företog länstrafiken upphandling för entreprenadkontrakt avseende tiden efter nämnda datum. Swebus förlorade i samband därmed entreprenadavtalen till Ödåkra och Linjebuss. Dessa företag slöt båda i mitten av december 1994 avtal med länstrafiken avseende fyra års tid efter det att Swebus avtal löpt ut. Ödåkras avtal omfattade busslinjerna 202 och 204 i Ödåkra-området. Linjebuss avtal avseende Ystads-området avsåg linjerna 571 och 572. Dess avtal avseende Sjöbo-området avsåg linjerna 300, 337, 338 och 339. Härutöver slöt Linjebuss särskilda avtal med länstrafiken rörande några s.k. gymnasielinjer som inte har betydelse i målet.

Efter förlusten av entreprenaden kallade Swebus till medbestämmandeförhandlingar rörande uppsägningar. Sådana förhandlingar hölls i andra hälften av januari 1995. Swebus redogjorde för sin avsikt att säga upp ett stort antal anställda med anledning av att fortsatt entreprenadavtal ej kunnat slutas. SKAF motsatte sig att uppsägningar företogs och anförde att sådana skulle stå i strid med uppsägningsförbudet i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Förhandlingarna slutade i oenighet. Swebus sade sedan kring månadsskiftet januari/februari 1995 upp de arbetstagare vars talan SKAF nu för. De var alla tillsvidareanställda.

De femton i målen aktuella arbetstagare som sades upp i Ödåkra-området var alla bussförare. Av dem brukade sex regelbundet köra på linjerna 202 och 204. En av dem körde stadigvarande och fem vid återkommande tillfällen. Övriga nio körde på andra linjer. Eftersom dessa fem hade kortare anställningstid än andra anställda hos Swebus, innebar turordningen inför uppsägningarna att de inte fick stanna kvar i sina anställningar.

I Ystads-området sades fjorton i målen aktuella arbetstagare upp. Av dem var alla utom en, nämligen A.L., bussförare. A.L. arbetade på en verkstad som lades ned när Swebus förlorade entreprenaden. De tre i målet aktuella arbetstagare som sades upp i Sjöbo-området var bussförare.

Ödåkra och Linjebuss vägrade att ta över den personal Swebus sagt upp i samband med entreprenadförlusten. Ödåkra nyanställde fem personer och omplacerade tre tidigare anställda till den verksamhet entreprenadavtalet med länstrafiken avsåg. Linjebuss nyanställde sex personer till Ystads-området och löste arbetskraftsbehovet i Sjöbo-området genom omplaceringar inom bolaget.

Linjen 204 i Ödåkra-området har efter entreprenörsskiftet ändrat sträckning så till vida att den numera går via samhället Ödåkra. Linjerna 571 och 572 i Ystads-området har inte förändrats sedan Linjebuss övertog dem efter Swebus. De linjer som Linjebuss övertog i Sj öbo-området, nämligen linjerna 300 och 337 – 339, har endast i ringa grad förändrats. Linje 300 har ändrats på så sätt att den har getts en ny beteckning. Tidigare var samma sträckning uppdelad på två linjer, som hade beteckningarna 301 och 160. Linjerna 337 och 338 har getts en delvis förändrad sträckning. I övrigt sker busslinjetrafiken i de aktuella områdena under samma förutsättningar som före entreprenörsbytet. Samma av länstrafiken upplåtna gator, torg, vägar och hållplatser utnyttjas. Samma personalrum används.

Lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik reglerar förutsättningarna för lokal och regional busslinjetrafik. I enlighet med lagen har en överenskommelse träffats mellan berörda offentliga organ. Den innebär att länstrafiken, som är ett offentligt ägt bolag, har getts huvudansvaret för kollektivtrafiken i de aktuella områdena. Länstrafiken kan välja att bedriva verksamheten i egen regi eller att uppdra åt någon annan att göra så. Detta är bakgrunden till de avtal länstrafiken slutit först med Swebus samt sedan med Ödåkra och Linjebuss.

Möjligheten att konkurrensutsätta kollektivtrafiken gavs först genom lagstiftning i mitten av 1980-talet. Inte förrän i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet kom sådan verksamhet i gång på allvar. Även om privata bolag anlitas för genomförandet, är kollektivtrafiken fortfarande en samhällsstyrd offentlig verksamhet.

Det framgår av innehållet i de aktuella entreprenadavtalen att verksamheten till stora delar är samhällsstyrd. Sålunda har länstrafiken det övergripande planeringsansvaret vad gäller exempelvis tidtabeller, taxor, fordonspark och trafikvolym. Länstrafiken uppställer i avtalet krav på utförandekvalitet, fordonskvalitet och personalutbildning. Vidare framgår av avtalet att länstrafiken tillhandahåller elektroniska biljettmaskiner, kommunikationsradioapparater, depådatorer och databank. Ödåkra och Linjebuss åläggs i avtalet att redovisa alla trafikintäkter till länstrafiken, som ges rätt att genom egen kontrollantorganisation granska biljetter och biljettförsäljning. Bussbolagen åtar sig att svara för visst hållplatsunderhåll. Länstrafiken skall när det gäller hållplatserna tillhandahålla materiel i form av skyltar, tidtabellskåp, stolpar och liknande. Avtalet ger länstrafiken rätt att sälja all trafikreklam i och på bussarna.

Entreprenadavtalen innebär en långtgående detaljreglering av förhållandena mellan länstrafiken och bussbolagen. I avtalen anges olika beståndsdelar och förutsättningar för bedrivande av en ekonomisk verksamhet med enhetligt syfte och enhetlig inriktning. Det är fråga om en verksamhet som motsvarar en stabilt organiserad ekonomisk enhet.

När de nu gällande entreprenadavtalen tecknades, återstod sex månader av Swebus entreprenadtid. Den verksamhet som beskrivs i avtalen är identisk med den som Swebus då bedrev. Länstrafiken intar, nu liksom tidigare, i sin egenskap av huvudman för trafiken en aktivt kontrollerande och ledande roll. Denna styrfunktion är en förutsättning för verksamhetens bedrivande. Länstrafiken kan med andra ord sägas vara en högre företagsledning och produktionsresurs.

De svenska lagbestämmelserna i 6 b § och 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen skall tolkas i överensstämmelse med överlåtelsedirektivet. Av direktivets ingress framgår att detta syftar till att säkerställa sociala skyddsintressen för arbetstagare vid arbetsgivarbyten.

Den danska Arbejdsretten har i en dom den 28 juni 1994 i mål nr 94.227 behandlat ett liknande fall. Arbejdsretten fann i sin dom att ett visst entreprenörsbyte avseende busstrafik utgjorde övergång av verksamhet i den mening som avses i överlåtelsedirektivet.

Överlåtelsedirektivet kan vara tillämpligt även vid entreprenörsbyten. Det framgår av EG-domstolens praxis. Därav framgår också, bl.a. i Spijkers- och Rygaard-domarna, att den avgörande frågan är om verksamheten ifråga behåller sin identitet vid övergången.

Rygaard-domen rör förhållanden av helt annan karaktär än de nu aktuella och kan därför inte ges någon direkt betydelse i detta mål. EG-domstolens uttalande i domen att det måste vara fråga om övergång av en stabilt organiserad ekonomisk enhet för att överlåtelsedirektivet skall bli tillämpligt är dock intressant. Det bör ses i belysning av EG-domstolens dom i Schmidt-målet, som rörde en enda städerska. I det fallet ansågs direktivet tillämpligt.

I svensk rätt gällde även tidigare ett övergångsbegrepp. Arbetsdomstolens praxis i anslutning därtill klargjorde att kravet på identitet inte skulle ställas för högt. I rena överlåtelsesituationer, med direkt rättsligt samband mellan överlåtare och förvärvare, har i svensk rätt övergång ansetts föreligga även om förvärvaren inte tagit över det faktiska ansvaret för några anställda alls. När anställningsskyddslagen ändrades med anledning av överlåtelsedirektivets implementering var avsikten inte att det tidigare svenska övergångsbegreppet skulle göras snävare. Därför måste det fortfarande vara så att övergång kan anses ha skett även i fall då förvärvaren inte påtagit sig något ansvar för arbetstagare hos överlåtaren.

I Daddy’s Dance Hall-domen slog EG-domstolen fast att en övergång i två steg, som vid exempelvis ett entreprenörsbyte, inte utesluter att direktivet blir tillämpligt. Om nämligen verksamheten behåller sin identitet, så att personalen förblir densamma och inget avbrott sker vid övergången, gäller överlåtelsedirektivet. I Daddy’s Dance Hall- och Schmidt-domarna resonerar EG-domstolen inte utifrån de sju rekvisit som tas upp i Spijkers-domen. Möjligen tyder det på att EG-domstolen inte anser rekvisiten tillämpliga vid renodlade entreprenörsbyten.

Arbetsgivarsidans utgångspunkt att ett faktiskt övertagande av ansvar för arbetstagare är en förutsättning för att övergång skall anses ha ägt rum är orimlig. Den nya regeln i 6 b § anställningsskyddslagen skulle då sakna betydelse. Likaså skulle det nya uppsägningsförbudet i 7 § tredje stycket samma lag bli svårt att tillämpa. Vid ett entreprenörsbyte skulle nämligen den förste entreprenören inte veta om han var tvungen att följa uppsägningsförbudet, förrän han fått klarhet i om den andre entreprenören hade för avsikt att faktiskt överta de anställda. Troligt är också att en ny entreprenör skulle avstå från att ta över arbetstagare i syfte att undvika att direktivet och 6 b § anställningsskyddslagen blev tillämpliga. Om en ny entreprenör valde att överta några anställda, skulle han ju riskera att bli ansvarig för alla som den förre entreprenören sysselsatte i verksamheten. Det kan omöjligen vara så att den nye entreprenören i praktiken ensam bestämmer om övergång skall anses ha skett. Den omständigheten att den nye entreprenören ”vägrar” att ta emot personal kan inte få tala emot att direktivet blir tillämpligt.

EG-domstolens praxis har sannolikt tagit form genom en extensiv tolkning av överlåtelsedirektivet i linje med dess stadgade anställningsskyddssyfte. Nämnda praxis innebär att direktivet blir tillämpligt, om personal övergår från den förste entreprenören till den andre. Det omvända förhållandet gäller inte.

När det gäller den i målen aktuella busstrafiken kan först konstateras att fråga är om verksamhet i lagens mening. Det kan också fastslås att verksamheten har övergått, i vart fall på så sätt att Ödåkra och Linjebuss nu driver samma busstrafik som Swebus tidigare drev. Driften fortsatte utan uppehåll. Frågan är då om verksamheten bevarade sin identitet vid övergången. Graden av likhet måste således bedömas. Vid den bedömningen har följande omständigheter betydelse. Verksamheten ifråga behöll sitt innehåll, sitt syfte och sin art. Grundläggande förutsättningar för verksamheten, såsom de geografiska områdena och linjernas sträckning kvarstod i princip oförändrade. Rätten att bedriva busstrafik i områdena har ett immateriellt värde. Detta värde överfördes. Viss teknisk utrustning, som kommunikationsradioapparater, biljettmaskiner och depådator överfördes också. Verksamheten riktar sig alltjämt till samma kunder, nämligen allmänheten. Länstrafiken spelade såväl före som efter övergången en aktiv roll och hade ett bestämmande inflytande över verksamheten. Entreprenaderna är omfattande och löper över relativt lång tid.

Alliansen och Swebus

Swebus är ett rikstäckande bolag. Dess verksamhet bedrivs i fyra olika geografiska regioner, som i sin tur är indelade i distrikt. Bland distrikten finns Helsingborgs-distriktet och Malmö-distriktet.

I Helsingborgs-distriktet, motsvarande Ödåkra-området, hade Swebus entreprenadkontrakt med länstrafiken avseende busslinjerna 202 och 204. Den 15 december 1994 fick Swebus veta att entreprenadavtalet inte skulle komma att bli förnyat när det gick ut i juni året därpå. Därmed uppstod arbetsbrist i bolaget, varför 23 arbetstagare sades upp. Uppsägningarna skedde efter en turordningslista avseende alla arbetstagare som var verksamma i distriktet. De som hade den kortaste anställningstiden i bolaget sades upp. Av de 23 uppsagda arbetstagarna är 15 aktuella i dessa mål. Sex av dessa 15 arbetstagare arbetade på linjerna 202 och 204. Av dem var det endast en som använde större delen av sin arbetstid till att köra på linjerna ifråga. Övriga fem körde bara ibland där. Samtliga uppsagda arbetstagare har erbjudits fortsatt anställning.

Swebus hade inga kontakter med Ödåkra innan det bolaget påbörjade sin verksamhet på busslinjerna ifråga. Ödåkra övertog varken personalledning, administration, anställda, fordon, lokaler, utrustning eller några andra tillgångar från Swebus. De biljettmaskiner Swebus använt återlämnades till länstrafiken. Var de sedan hamnat är inte känt för Swebus.

Länstrafikens entreprenadavtal med Swebus såg helt annorlunda ut än dess entreprenadavtal med Ödåkra. Linjetrafiken har också förändrats avsevärt sedan Ödåkra fick entreprenaden.

I Malmö-distriktet hade Swebus entreprenadkontrakt med länstrafiken avseende dels linjerna 301, 334, 337, 338, 339 och 343 i Sjöbo-området, dels linjerna 571 och 572 i Ystads-området. Även beträffande denna verksamhet fick Swebus i december 1994 beskedet att länstrafiken inte avsåg att förnya kontraktet när det löpte ut i juni 1995. Det ledde till att Swebus på grund av arbetsbrist sade upp 22 personer, däribland sådana som målen rör. De flesta av de berörda arbetstagarna, men inte alla, hade arbetat med den trafik som avses i målen.

I Sjöbo finns en fastighet som ägs av Swebus Fastighets AB. På den fastigheten finns uppställningsplatser för bussar, tankställe och tvättplats. Sedan länge hyr Linjebuss uppställningsplatser på fastigheten, idag fler än tidigare. Tvättplatsen är obemannad. Linjebuss får utnyttja den mot särskild betalning. En angränsande fastighet ägs av kommunen. På den finns en byggnad med uppehållsrum för bussförare. Såväl Linjebuss som Swebus förare använder rum där.

Swebus hade ingen direkt kontakt med Linjebuss, innan detta företag påbörjade sin entreprenad. Linjebuss övertog varken personalledning, administration, anställda, fordon, lokaler, utrustning eller några andra tillgångar från Swebus. De biljettmaskiner Swebus använt återlämnades till länstrafiken. Var de sedan hamnat är inte känt för Swebus.

Länstrafikens entreprenadavtal med Swebus såg helt annorlunda ut än dess entreprenadavtal med Linjebuss. Linjetrafiken har också förändrats avsevärt sedan Linjebuss fick entreprenaden.

Avgörande vid bedömningen av om verksamhet övergått är inte frågor som huruvida busslinjerna ändrat sträckning eller huruvida personalrum övertagits. Den avgörande frågan är i stället om verksamheten har bevarat sin identitet. Detta framgår av EG-domstolens dom i Spijkers-målet. Av den domen framgår också att frågan skall avgöras genom en helhetsbedömning, varvid en rad angivna kriterier särskilt skall granskas. Av de båda EG-domstolsdomarna i Daddy’s Dance Hall- och Rask-målen framgår att ett mycket tungt vägande kriterium vid denna bedömning är den omständigheten att arbetsgivaransvar faktiskt övertagits av förvärvaren. Rygaard-domen från EG-domstolen ger ytterligare stöd för att de i Spijkers-domen uttryckta kriterierna har avgörande betydelse och ger dessutom den upplysningen att det vid entreprenörsskiften måste vara en stabilt organiserad ekonomisk enhet som övergår om överlåtelsedirektivet skall bli tillämpligt.

I de nu aktuella fallen har inga materiella tillgångar övergått. Inte heller har personal, arbetsledning, administration eller affärskontrakt övergått. Det enda som förefaller vara nästan – men inte helt – identiskt före och efter entreprenörsskiftet är den verksamhet som faktiskt har utförts, dvs. arbetsuppgifterna. Att länstrafiken är huvudman för kollektivtrafiken i områdena innebär inte att länstrafiken kan sägas vara en högre företagsledning eller produktionsresurs. Entreprenadavtalen är inte standardiserade rakt igenom, utan har till avsevärd del utformats särskilt för de olika entreprenörerna. Ett geografiskt område kan aldrig utgöra en produktionsresurs. Landskapet är öppet för alla.

Vad som har hänt är att Swebus har tappat entreprenadkontrakt och att de andra bussbolagen har fått sådana kontrakt. Det innebär inte att verksamhet har övergått i lagens mening.

Biltrafikens Arbetsgivareförbund samt Linjebuss och Ödåkra

Ödåkra bedriver sedan länge både linje- och beställningstrafik med buss ifrån samhället Ödåkra. I bolaget finns ett 60-tal anställda. På grund av entreprenadavtal med länstrafiken i december 1994 trafikerar Ödåkra sedan den 12 juni 1995 linjerna 202 och 204 i området. Båda linjerna trafikerades tidigare av Swebus på grund av motsvarande entreprenadavtal. Linje 204 har en sträckning som något skiljer sig från vad som gällde när Swebus trafikerade den.

Ödåkra övertog varken materiella eller immateriella tillgångar från Swebus i samband med entreprenörsskiftet. Ingen av de anställda i Swebus anställdes av Ödåkra. Inte heller övertog Ödåkra någon arbetsledning eller administration från Swebus. När Ödåkra fick entreprenaden uppstod ett arbetskraftsbehov motsvarande åtta anställda. Det löste bolaget genom att omplacera tre personer och nyanställa fem. Mellan Ödåkra och Swebus finns inget rättsligt samband. Det förekom över huvud taget inga kontakter mellan de båda bolagen inför entreprenörsskiftet. De biljettmaskiner som Ödåkra använder har tillhandahållits av länstrafiken. Vem som har använt dem förut är oklart för Ödåkra. Utformningen av det entreprenadavtal som länstrafiken hade med Swebus skiljer sig i avsevärd grad från det avtal som länstrafiken slutit med Ödåkra.

Även Linjebuss bedriver sedan länge linje- och beställningstrafik med buss, för Linjebuss del bl.a. i områdena kring Sjöbo och Ystad. Bolaget har ca 3 000 anställda på olika platser i landet. Av dem är ca 2 600 kollektivanställda. På grund av entreprenadavtal med länstrafiken i december 1994 trafikerar Linjebuss sedan den 12 juni 1995 vissa busslinjer i de nämnda områdena. Trafiken utgår från lokaler som användes även innan Linjebuss fick entreprenadavtal med länstrafiken. I båda områdena hade Swebus tidigare motsvarande entreprenadavtal. Swebus trafikerade i Sjöbo-området linjerna 301, 334, 337, 338, 339 och 343. I Ystads-området trafikerade Swebus linjerna 571 och 572. Linjebuss trafikerar numera i Sjöbo-området linjerna X 300, 337, 338, 339 och 340. I Ystads-området trafikerar Linjebuss linjerna 571 och 572, som är desamma som tidigare Swebus trafikerade. Linje 340 är en ny linje som tillkommit efter entreprenörsskiftet. Linje X 300 är också en ny linje. Den motsvarar ungefär linje 301 som Swebus tidigare trafikerade kompletterad med linje 160 som Linjebuss själva tidigare trafikerade. Dock är linje X 300 en expresslinje, som trafikeras med bussar som håller särskilt hög komfort och stannar endast vid 36 hållplatser. På linjerna 301 och 160 fanns tidigare sammanlagt 80 hållplatser. Linjerna 337 och 338 har i viss mån ändrat sträckning efter entreprenörsskiftet. Linje 339 är oförändrad.

Linjebuss övertog varken materiella eller immateriella tillgångar från Swebus i samband med entreprenörsskiftet. Ingen av de anställda i Swebus anställdes av Linjebuss. Inte heller övertog Linjebuss någon arbetsledning eller administration från Swebus. När Linjebuss fick entreprenaderna nyanställde bolaget sex personer för verksamheten i Ystads-området. Till Sjöboområdet anställdes inga nya. I Sjöbo finns personalrum som Linjebuss hyr av kommunen. Rummen används också av Swebus personal, som har egna skåp och en egen anslagstavla i lokalerna. Linjebuss använde rum där även innan bolaget slöt entreprenadavtal med länstrafiken. Utanför lokalerna finns anläggningar för service, tvätt och tankning av bussarna. Dessa ägs av Swebus. Tvätthallen är obemannad. När Linjebuss personal använder tvätthallen tar Swebus betalt för det. Swebus äger också uppställningsplatser för bussar vid de nämnda lokalerna. Linjebuss hyr 15 av dessa platser av Swebus. Även innan Linjebuss fick avtalet med länstrafiken hyrde Linjebuss uppställningsplatser där, men då inte så många som nu.

Mellan Linjebuss och Swebus finns inget rättsligt samband. Det förekom över huvud taget inga kontakter mellan de båda bolagen inför entreprenörsskiftet. De biljettmaskiner som Linjebuss använder har tillhandahållits av länstrafiken. Vem som har använt dem förut är oklart för Linjebuss. Utformningen av det entreprenadavtal som länstrafiken hade med Swebus skiljer sig i avsevärd grad från det avtal som länstrafiken slutit med Linjebuss.

En sedvanlig överlåtelse med direkt rättsligt samband mellan överlåtare och förvärvare är en övergång i lagens mening om verksamheten ifråga bevarar sin identitet. Det skall med ett engelskt uttryckssätt vara fråga om en ”going concern”. En helhetsbedömning måste göras.

Det svenska ordet ”verksamhet” är mångtydigt. Det kan exempelvis betyda företagande, rörelse, affärsverksamhet eller arbetsuppgifter. När ordet verksamhet används i överlåtelsedirektivet avses dock inte arbetsuppgifter.

I EG-domstolens Spijkers-dom, som rör en sedvanlig överlåtelse, anges kriterier som skall beaktas när den nationella domstolen avgör om en verksamhet har bevarat sin identitet. Av EG-domstolens domar i Rask-, Schmidt- och Daddy’s Dance Hall-målen framgår att övergång i överlåtelsedirektivets mening kan anses föreligga även då det, som vid entreprenörsskiften, inte finns något direkt rättsligt samband mellan den som först bedriver verksamheten och den som sedan kommer att göra det. Detta gäller under förutsättning att personal övergår i samband med skiftet. Det kan utläsas av Rygaard-domen från EG-domstolen att de kriterier som fastslogs i Spijkers-domen skall tillämpas även vid entreprenörsskiften. Av Rygaard-domen framgår också att det vid entreprenörsskiften måste vara fråga om övergång av en stabilt organiserad ekonomisk enhet för att överlåtelsedirektivet skall vara tillämpligt.

De kriterier som anges i Spijkers-domen är inte uppfyllda i de nu aktuella fallen. De arbetsuppgifter som utförs av Ödåkra och Linjebuss för länstrafikens räkning är visserligen desamma som Swebus tidigare utförde för länstrafiken. Men den omständigheten är inte tillräcklig för att övergång i lagens mening skall anses ha skett. Att kollektivtrafik är en samhällsstyrd verksamhet som bedrivs på ständigt samma gator, torg och vägar är ovidkommande faktorer i detta sammanhang.

Vad som har hänt är att Swebus har tappat entreprenadkontrakt samt att Ödåkra och Linjebuss har fått sådant kontrakt. Det innebär inte att verksamhet har övergått i lagens mening.

DOMSKÄL

Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 december 1994, åtog sig Sverige att införliva överlåtelsedirektivet i svensk rätt. För att det inte skulle råda någon tvekan om att Sverige uppfyller sitt åtagande i det avseendet infördes med ikraftträdande den 1 januari 1995 de inledningsvis redovisade lagbestämmelserna i 6 b § och 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen (se prop. 1994/95:102 [ pdf ] s. 23). Bestämmelserna är som framgår av det anförda avsedda att tolkas i enlighet med direktivets innebörd.

Till EG:s rättsakter finns inte några egentliga förarbeten och motiv, utöver vad som uttalas i den ingress som i regel inleder exempelvis ett direktiv. Det är EG-domstolen som har det yttersta ansvaret för tolkningen av EG-rättsakter. När arbetsdomstolen tillämpar de nyss nämnda lagrummen skall detta alltså ske i enlighet med överlåtelsedirektivet och de tolkningsbesked därom som EG-domstolen har gett i sina domar.

I överlåtelsedirektivets första artikel anges när direktivet blir tillämpligt. Uttrycket ”övergång” i de svenska lagrummen avser att täcka samma händelser som faller inom direktivets tillämpningsområde. När arbetsdomstolen nu skall avgöra om en verksamhet kan anses ha övergått från Swebus till Ödåkra eller Linjebuss, har arbetsdomstolen alltså att bedöma om entreprenörsskiftena faller inom överlåtelsedirektivets tillämpningsområde. Såsom framgår av ordalydelsen i överlåtelsedirektivets första stycke skall arbetsdomstolen därvid ta ställning till dels om en ”lagenlig överlåtelse” har skett, dels om denna i så fall har omfattat en ”verksamhet eller del av en verksamhet”.

När det först gäller frågan om ”lagenlig överlåtelse” har skett gör arbetsdomstolen följande överväganden. Av EG-domstolens praxis på området framgår tydligt att det inte måste vara fråga om någon sedvanlig överlåtelse med direkt rättsligt samband mellan den som först driver verksamheten och den som tar över. I detta hänseende kan hänvisas främst till Daddy’s Dance Hall-domen (mål 324/86 [  ], 1988 ECR 739), men också till Bork-domen (mål 101/87 [  ], 1988 ECR 3057) och till domen i Redmond Stichting-målet (mål 29/91 [  ], 1992 ECR I-5755). Av domarna följer att en ”lagenlig överlåtelse” kan ske i två steg, som exempelvis då den verksamhet som en entreprenör har drivit tas tillbaka av den som har gett uppdraget och sedan övergår från denne till en ny entreprenör.

För att direktivet skall bli tillämpligt – och en övergång i anställningsskyddslagens mening skall anses ha skett – krävs emellertid också att det som har övergått är ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet. I de nu aktuella målen har arbetsdomstolen därför att granska vad entreprenörsskiftet från Swebus till Ödåkra och Linjebuss har fört med sig. Har ”verksamhet” i överlåtelsedirektivets mening gått över?

I det svenska språket har ordet verksamhet ett brett användningsområde. Det kan i olika sammanhang betyda exempelvis sysselsättning, arbetsuppgifter, aktiviteter, affärsrörelse eller företagande. Frågan i detta sammanhang är vad ordet står för när det används i överlåtelsedirektivet. Därvid bör till att börja med beaktas att överlåtelsedirektivet förekommer i olika språkversioner. Ordet ”verksamhet” i den svenska språkversionen motsvaras i den engelska versionen av ”business”, i den franska av ”etablissement” och i den tyska av ”Betrieben”. Språkjämförelsen ger en klar antydan om att ordet verksamhet i överlåtelsedirektivet inte står för arbetsuppgifter, utan snarare för affärsrörelse.

EG-domstolens praxis ger ytterligare underlag för samma slutsats. Belysande i detta avseende är domen i Spijkers-målet (mål 24/85 [  ], 1986 ECR 1119). Enligt denna dom är avgörande, om ”verksamheten” vid övergången har bevarat sin identitet. Är det en bestående ekonomisk enhet – en ”going concern” – som har går över? Enligt EG-domstolen skall den frågan avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter kring övergången. I Spijkers-domen anger EG-domstolen sju kriterier som får särskild betydelse vid en sådan helhetsbedömning (jfr prop. 1994/95:102 [ pdf ] s. 26).

De sju omständigheter som omnämns i Spijkers-domen är följande:

1. arten av företag eller verksamhet,

2. frågan om företagets materiella tillgångar, såsom byggnader och lösöre, har överlåtits eller inte,

3. värdet av överlåtna immateriella tillgångar vid överlåtelsetidpunkten,

4. om majoriteten av de anställda har tagits över av den nya arbetsgivaren eller inte,

5. om kunderna har tagits över eller inte,

6. graden av likhet mellan verksamheten före och efter överlåtelsen, och

7. i förekommande fall den tidsperiod under vilken verksamheten har legat nere.

I Rygaard-domen, som EG-domstolen meddelade den 19 september 1995 i mål 48/94 [  ], behandlar EG-domstolen den situationen att ett företag överför en av sina entreprenader till ett annat företag i syfte att det senare företaget skall färdigställa entreprenaden. EG-domstolen förklarar att tidigare rättspraxis, bl.a. Spijkers-domen, utgått från förutsättningen att övergången rört en ekonomisk enhet som varit organiserad på ett stabilt sätt och bedrivit en verksamhet som inte varit begränsad till att utföra en bestämd entreprenad. Därefter fastslår EG-domstolen att en övergång som den i Rygaard-målet kan omfattas av överlåtelsedirektivet endast om den innefattar en övergång av en organiserad helhet av beståndsdelar som gör det möjligt att på ett stabilt sätt fortsätta överlåtarens aktiviteter. Direktivet ansågs inte tillämpligt när, förutom själva entreprenaden ifråga, endast en anställd, två lärlingar och visst byggmaterial övergick.

Parterna har i det väsentliga gett samstämmiga beskrivningar av vad som faktiskt har gått över från Swebus till Ödåkra och till Linjebuss. Deras uppgifter har redovisats ovan. Vid huvudförhandling i målen har förhör hållits på SKAF:s begäran med den lokale facklige företrädaren i Sjöbo B.L. och på arbetsgivarparternas begäran med Linjebuss platschef B.F. Förhören har hållits upplysningsvis. Vad de hörda personerna har berättat överensstämmer väl med vad parterna anfört till utveckling av talan.

Arbetsdomstolen konstaterar på grund av vad som förekommit att varken Ödåkra eller Linjebuss har övertagit vare sig arbetskraft, administration, fordon, fastigheter eller andra materiella tillgångar från Swebus. Dessa förhållanden talar med avsevärd styrka för att ”verksamheten” inte har bevarat sin identitet vid entreprenörsskiftet. Att Ödåkra och Linjebuss efter skiftet utför likadana arbetsuppgifter som Swebus tidigare utförde och att länstrafiken har behållit en viss kontroll över dessa uppgifters utförande leder inte till någon annan bedömning. Länstrafikens styrande och kontrollerande funktion i det avseendet kan inte liknas vid en företagsledande funktion. Vad SKAF anfört om att Ödåkra och Linjebuss betjänar samma allmänhet som Swebus tidigare betjänade och att uppgifterna alltjämt utförs inom samma geografiska område handlar mer om vilka arbetsuppgifter som utförs än om vilken rörelse som bedrivs. Att entreprenadavtalen har avlöst varandra utan avbrott i tid och att de löper över relativt lång tid är omständigheter som inte kan tillmätas någon självständig betydelse vid den bedömning som nu görs.

Sammantaget kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att verksamhetens identitet inte har bevarats vid entreprenörsskiftet. Det betyder att någon övergång av verksamhet i överlåtelsedirektivets mening inte har ägt rum och därmed inte heller i anställningsskyddslagens mening.

Detta ställningstagande från arbetsdomstolens sida leder till att SKAF:s talan, som i alla de nu aktuella målen grundar sig på påståendet att en övergång av verksamhet har ägt rum, skall avslås.

Vid denna utgång skall SKAF åläggas att ersätta motparternas rättegångskostnader. Vad de yrkat får anses skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avskriver målen såvitt de rör arbetstagarna K.H., S.N., C-J.P. och I.S.

2. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan i övrigt.

3. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall utge ersättning för rättegångskostnader

a) till Alliansen och Swebus Sverige AB med tvåhundratjugosjutusentvåhundra (227 200) kr, varav 212 800 kr avseende ombudsarvode,

b) till Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Linjebuss Sverige AB med etthundrafyratusentrettioåtta (104 038) kr, varav 84 000 kr avseende ombudsarvode, samt

c) till Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ödåkra Buss AB med åttiosextusenniohundrafemtio (86 950) kr, varav 77 000 kr avseende ombudsarvode,

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det vid varje punkt först nämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1995‑12‑20, målnummer A‑68‑1995, A‑69‑1995, A‑121‑1995, A‑122‑1995

Ledamöter: Hans Stark, Ulla Erlandsson, Siv Kimbré (skiljaktig), Ulf E. Nilsson, Lennart Aspegren, Hans Karlsson och Sven Kinnander.

Sekreterare: Gertrud Forkman

Ledamoten Siv Kimbrés skiljaktiga mening

Jag delar majoritetens mening att ”lagenlig överlåtelse” i överlåtelsedirektivets mening kan omfatta även ett entreprenörsskifte.

När det gäller tolkningen av begreppet ”verksamhet” i direktivet har jag emellertid en annan uppfattning än majoriteten. Jag kan inte finna att begreppet skall tolkas så snävt att endast affärsrörelser och liknande omfattas.

Då jag med den utgångspunkten och i ljuset av de kriterier EG-domstolen fastlagt i Spijkers-domen betraktar vad som här förekommit, kommer jag sammantaget till slutsatsen att verksamhetsövergång har ägt rum. Vid den bedömningen fäster jag särskilt avseende vid att de i målen aktuella bussbolagen har monopolställning och att den verksamhet de bedriver i stor utsträckning är samhällsstyrd och -finansierad. Vidare beaktar jag att Ödåkra och Linjebuss vänder sig till samma kunder som Swebus tidigare betjänade och att det är samma arbetsuppgifter som utförs. Att Ödåkra och Linjebuss faktiskt inte har övertagit personal från Swebus kan inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Jag anser således att arbetsdomstolen i mellandom skall förklara att verksamhet har övergått från Swebus till Ödåkra och Linjebuss.