: : : :

AD 1995 nr 153

Sammanfattning :

Kommun har funnits berättigad att avskeda två vårdare vid ett kommunalt vårdhem för bl.a. utvecklingsstörda omsorgstagare. Avskedandena grundades på att de båda vårdarna, i samband med att de tillsammans med två av omsorgstagarna vid vårdhemmet besökte en fritidsstuga, hade för pengar som tillhörde de båda omsorgstagarna inköpt 10 burkar starköl och tre flaskor lättvin, medfört dessa drycker till stugan och under vistelsen där själva förtärt en del av dryckerna.

» Gå direkt till hela domen

|  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | |  ]

Sammanfattning :

Kommun har funnits berättigad att avskeda två vårdare vid ett kommunalt vårdhem för bl.a. utvecklingsstörda omsorgstagare. Avskedandena grundades på att de båda vårdarna, i samband med att de tillsammans med två av omsorgstagarna vid vårdhemmet besökte en fritidsstuga, hade för pengar som tillhörde de båda omsorgstagarna inköpt 10 burkar starköl och tre flaskor lättvin, medfört dessa drycker till stugan och under vistelsen där själva förtärt en del av dryckerna.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 5/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] **

 

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 42,9% ( 3 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1995 nr 105 (ej ref.)

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 153 ( 1 st. ): AD 1998 nr 70

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 153 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Malmö kommun

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Malmö kommun

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Käromålet avslås.

2. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Malmö kommun för rättegångskostnader med sjuttiotvåtusenfyrtio (72 040) kr, varav 42 480 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 153 ) :

AD 1995 nr 153

Parter ( Kommunala sektorn ): Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Malmö kommun

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Carina Gunnarsson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Sven-Hugo Ryman (f.d. utbildningschefen och chefen för Statens Personalutbildningsnämnd; tillfällig ersättare), Mats Holmgren, Bo Hansson (personaldirektör vid Landstinget i Uppsala län; tillfällig ersättare), Göte Larsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare : Carl-Johan Karlson

AD 1995 nr 153    Dom den 13 december 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Avskedande | Kommunala sektorn

Lagrum : 7 § och 18 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1995 nr 105

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Malmö kommun

Mellan Malmö kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal.

Vid Lindängens vårdhem i Malmö bedriver kommunen genom sin förvaltning Social och Medicinsk Omvårdnad (SMO) verksamhet innefattande stöd och service åt bl.a. utvecklingsstörda personer. För verksamheten gäller sedan den 1 januari 1994 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). I 5 § LSS anges att verksamheten skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer som omfattas av lagen. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Enligt 6 § gäller bl.a. att verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.

Lindängen består av fem bostadsbyggnader (villor) för omsorgstagarna, ett dagcentrum och en administrationsbyggnad. I varje villa bor några omsorgstagare som till sin hjälp har ett antal vid villan placerade vårdare med tjänstgöring i skift. Vårdhemmet leds av en föreståndare.

K.P. och T.S., båda medlemmar i förbundet, har varit anställda hos kommunen som vårdare med placering vid Lindängen. K.P. är född år 1961. Efter att ha arbetat som rörmokare anställdes han år 1983 av kommunen, till en början som vaktmästare vid vårdhemmet och efter några månader som timanställd vårdare i villa. Sedan han under hösten 1985 och våren 1986 genomgått en av kommunen anordnad vårdarutbildning fick han fast anställning som vårdare i villa. T.S. är född år 1956. Efter att ha arbetat som golvläggare anställdes han år 1986 av kommunen som vårdare i villa vid Lindängen, varefter han år 1989 eller 1990 genomgick den av kommunen anordnade vårdarutbildningen. Vid tiden för de i målet aktuella händelserna, början av år 1994, var K.P. och T.S. båda placerade vid en villa som betecknas med bokstaven I (villa I).

Genom en den 11 mars 1994 avskedade kommunen K.P. och T.S. Avskedandena grundades på deras handlande i samband med att de den 11–13 januari 1994 tillsammans med två av de i villa I boende omsorgstagarna besökte den av kommunen ägda fritidsstugan Vombsjögården i Vomb utanför Malmö. Ifrågavarande handlande bestod i att K.P. och T.S. hade för pengar som tillhörde de båda omsorgstagarna inköpt 10 burkar starköl och tre flaskor lättvin, medfört dessa drycker till Vombsjögården och under vistelsen där själva förtärt en del av dryckerna.

Avskedandena av K.P. och T.S. har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot kommunen vid arbetsdomstolen. Förbundet har gjort gällande i första hand att kommunen inte ens haft saklig grund för att säga upp de båda vårdarna och i andra hand att kommunen i vart fall inte haft laga skäl för att avskeda dem med omedelbar verkan. Med hänvisning därtill har förbundet, såsom talan slutligt bestämts, yrkat

A. i första hand att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara avskedandena av K.P. och T.S.,

2. förplikta kommunen att till envar av K.P. och T.S. utge allmänt skadestånd för brott mot 7 och 18 §§ anställningsskyddslagen med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker,

3. förplikta kommunen att till K.P. utge ekonomiskt skadestånd med 233 100 kr, motsvarande förlust av lön från den 14 mars 1994 t.o.m. dagen för huvudförhandlingen den 28 september 1995, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 6 300 kr från den 31 mars 1994, på ett månatligt belopp om 12 600 kr från den sista i varje månad med början den 30 april 1994 och slut den 31 augusti 1995 och på ett belopp om 12 600 kr från den 28 september 1995, allt tills betalning sker,

4. förplikta kommunen att till T.S. utge ekonomiskt skadestånd med 228 012 kr, motsvarande förlust av lön från den 14 mars 1994 t.o.m. dagen för huvudförhandlingen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 6 162 kr från den 31 mars 1994, på ett månatligt belopp om 12 325 kr från den sista i varje månad med början den 30 april 1994 och slut den 31 augusti 1995 och på ett belopp om 12 325 kr från den 28 september 1995, allt tills betalning sker, samt

B. i andra hand att arbetsdomstolen skall

1. förplikta kommunen att till envar av K.P. och T.S. utge allmänt skadestånd för brott mot 18 § anställningsskyddslagen med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker,

2. förplikta kommunen att till K.P. utge ekonomiskt skadestånd med dels 37 800 kr, motsvarande förlust av lön under tre månaders uppsägningstid från den 14 mars 1994 t.o.m. den 14 juni 1994, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 6 300 kr från den 31 mars 1994, på 12 600 kr från den 30 april 1994, på 12 600 kr från den 31 maj 1994 och på 6 300 kr från den 14 juni 1994, allt tills betalning sker, dels 4 536 kr, motsvarande förlust av semesterersättning avseende samma tid, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 juli 1994 tills betalning sker,

3. förplikta kommunen att till T.S. utge ekonomiskt skadestånd med dels 49 299 kr, motsvarande förlust av lön under fyra månaders uppsägningstid från den 14 mars 1994 t.o.m. den 14 juli 1994, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 6 162 kr från den 31 mars 1994, på 12 325 kr från den 30 april 1994, på 12 325 kr från den 31 maj 1994, på 12 325 kr från den 30 juni 1994 och på 6 162 kr från den 14 juli 1994, allt tills betalning sker, dels 5 916 kr, motsvarande förlust av semesterersättning avseende samma tid, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 augusti 1994 tills betalning sker.

Kommunen har bestritt bifall till förbundets talan. De olika yrkandena om ekonomiskt skadestånd och ränta har av kommunen vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Malmö kommun

I Lindängens villa I bor sex gravt utvecklingsstörda omsorgstagare. Två av dessa berörs av de händelser som lett till tvisten i målet, nämligen en drygt 80 år gammal kvinna K. och en knappt 50 år gammal man L. Vid villan tjänstgör normalt sex-sju vårdare med fördelning enligt skiftschema.

Ekonomiskt gäller för omsorgstagare som K. och L. att kommunförvaltningen uppbär deras pensioner med undantag för ett basbeloppsrelaterat s.k. förbehållsbelopp, vilket år 1994 uppgick till 1 250 eller 1 300 kr per månad. Förbehållsbeloppet är avsett att användas för omsorgstagarnas privata behov utöver logi, mat och kläder m.fl. förnödenheter som tillhandahålls av kommunen. Typiskt sett används pengar av förbehållsbeloppet för sådant som ”godis” eller annan extra förtäring inom eller utom vårdhemmet, blommor eller saker till bostadsrummet, extra klädesplagg eller extra hygienartiklar. De kan också användas till någon present till omsorgstagaren själv på födelsedagen eller på julafton; omsorgstagarna har inte alltid anhöriga eller vänner som uppvaktar dem. – Varje omsorgstagares förbehållsbelopp förvaras i dennes portmonnä e.d., som finns inlåst i ett kassaskåp i villan. Vårdarna får där ta pengar av förbehållsbeloppet för att täcka omsorgstagarens privata utgifter. Inköp för mer än 100 kr skall av vederbörande vårdare verifieras med kvitto från butik e.d. Inköp för mindre belopp får, om kvitto inte lämnas, verifieras med en av vårdaren signerad anteckning i en kassabok.

Självklart gäller att vårdarna vid vårdhemmet inte får bruka omsorgstagarnas pengar för inköp åt sig själva. De får inte heller låta sig bjudas på något av omsorgstagarna. De båda omsorgstagarna K. och L. är så gravt utvecklingsstörda att de över huvud taget inte skulle kunna ge uttryck för en vilja att bjuda någon på något.

Beträffande omsorgstagares bruk av alkohol följer av nutida vårdideologi att de boende vid vårdhemmet, i den mån de så önskar och kan för sin medicinering, får dricka alkoholhaltiga drycker i måttlig omfattning. Sålunda händer att en omsorgstagare som har födelsedag låter köpa en flaska vin för att skåla med anhöriga eller med vänner vid vårdhemmet. Vid juletid kan man dricka något glas glögg. Det förekommer emellertid ingen ”kultur” eller ”praxis” med något slags regelbunden alkoholförtäring vid villorna. De båda omsorgstagarna K. och L. kan på grund av sin utvecklingsstörning över huvud taget inte ta initiativ till inköp av alkoholdrycker. Det händer likväl att K. vid speciella, högtidliga tillfällen dricker ett enstaka glas vin eller likör. L. står däremot ständigt på medicinering som medför att han inte får förtära någon som helst alkohol; även lättöl kan i kombination med hans mediciner medföra direkt livsfara för honom.

För vårdarna gäller givetvis att de när de är i tjänst inte får förtära alkoholdrycker som starköl, vin eller sprit eller vara påverkade av alkohol. Att detta förbud iakttas är synnerligen viktigt när man som vårdare har hand om gravt handikappade personer.

De nu berörda, självklara principerna hindrar väl inte att en vårdare – t.ex. vid en omsorgstagares födelsedag – av rena artighetsskäl smakar på en bit bjudet ”godis” eller ”smuttar” på ett bjudet glas vin e.d. för att delta i en skål. Annat utnyttjande av omsorgstagarnas pengar eller varor får dock inte förekomma från vårdarnas sida.

Innan kommunen går in på de händelser som ledde till avskedandena av K.P. och T.S. skall nämnas följande.

Under senare delen av år 1992 och början av år 1993 tjänstgjorde nuvarande hemvårdsledaren T.P. som vikarierande biträdande föreståndare vid Lindängen. Vid en rutinmässig granskning av 1992 års hantering av omsorgstagarnas förbehållsbelopp vid villa I märkte hon att det hade inköpts extra mat betydligt utöver vad som var rimligt och att t.ex. pizzor uppenbarligen köpts även till vårdare för omsorgstagares pengar. Vidare fann hon några få kvitton på starköl och vin, dock inte mer än att det kunde vara fråga om inköp till omsorgstagare inför födelsedagar e.d. T.P. reagerade framför allt mot de vidlyftiga matinköpen. Hon rapporterade till den dåvarande föreståndaren S.J., varefter de båda vände sig till förvaltningens ekonomichef B.B. och bad denne hålla ett möte med vårdare vid villa I för en genomgång av vad omsorgstagarnas förbehållsbelopp fick användas till.

B.B. höll ett sådant möte den 18 februari 1993 med de vårdare vid villan som då var tillgängliga, nämligen P.N., F.J-J., K.P. och T.S. Vidare deltog B.B:s sekreterare och T.P. Vid mötet gick B.B. igenom systemet för hanteringen av omsorgstagarnas pensioner. Han inskärpte därvid med stor tydlighet att enligt de av förvaltningsnämnden fastställda reglerna en omsorgstagares förbehållsbelopp fick användas uteslutande till dennes nytta, att det sålunda absolut inte fick utnyttjas vårdarna till godo och att dessa följaktligen inte fick låta sig bjudas på mat eller annat av omsorgstagaren. K.P. opponerade sig och påstod att det var något slags praxis att omsorgstagarna betalade för vårdarna vid t.ex. stadsbesök och ibland även svarade för något extra vid omsorgstagarnas och vårdarnas gemensamma måltider. Ett meningsutbyte uppstod mellan B.B. och K.P., varvid B.B. framhöll, att om det var så att en sådan ordning under någon tid hade tillämpats internt vid villa I, så skulle den genast avskaffas och förvaltningsnämndens regler följas. – Det bör nämnas att det vid mötet var endast K.P. som ifrågasatte denna självklara ordning. F.J-J. har förklarat sig inte känna till att det vid villa I skulle ha förekommit någon sådan praxis som påståtts av K.P.

Den 11–13 januari 1994, dvs. omkring ett år efter det nyss redovisade mötet, gjorde K.P. och T.S. tillsammans med omsorgstagarna K. och L. den i målet aktuella utflykten till Vombsjögården. Vid en rutinkontroll ett par, tre veckor senare fann den dåvarande vårdhemsföreståndaren S.T. i K:s och L:s portmonnäer två systembolagskvitton från den 11 januari 1994. I K:s portmonnä låg ett kvitto på tre flaskor lättvin för sammanlagt 124 kr och i L:s portmonnä ett kvitto på tio burkar starköl av två olika märken för sammanlagt 175 kr 50 öre.

K.P. och T.S. har sedermera förklarat att de två i samråd inköpt dessa alkoholdrycker för K:s respektive L:s pengar inför utflykten till Vombsjögården och att de under vistelsen där förtärt både starköl och vin tillsammans med K. Enligt deras egna uppgifter hade man sålunda förbrukat två flaskor vin och fem burkar starköl, men haft med sig en flaska vin och fem burkar starköl vid återkomsten till vårdhemmet torsdagen den 13 januari. Enligt K.P. hade han då ställt in denna vinflaska och dessa burkar starköl i villa I:s torrförråd. Starkölet hade enligt honom sedan använts som måltidsdryck för både vårdare och omsorgstagare vid villan lördagen den 15 och söndagen den 16 januari. Någon vinflaska har inte återfunnits. K.P. och T.S. har sagt sig inte veta vart den tagit vägen. – F.J-J., som enligt egen uppgift tjänstgjorde vid villa I under fredagen, lördagen och söndagen, har uppgett att hon trots ett flertal besök i torrförrådet och deltagande i måltider inte iakttagit vare sig vinflaska eller starkölsburkar.

Det är alltså oklart vad som egentligen hänt med en del av det ostridigt inköpta vinet och starkölet. Även om man godtar K.P:s och T.S:s egna uppgifter har de emellertid genom sitt handlande i samband med utflykten till Vombsjögården gjort sig skyldiga till grova brott mot sina förpliktelser som vårdare.

De har sålunda inköpt en förhållandevis stor mängd alkoholdrycker för K:s och L:s pengar. Detta har ostridigt skett utan att K. eller L. bett om det; som tidigare nämnts skulle de inte ens ha kunnat uttrycka en sådan vilja. Lika litet har de uttryckt eller ens kunnat uttrycka någon vilja att bjuda vårdarna på starköl eller vin. Även om K. druckit någon mindre mängd av starkölet och vinet, så har merparten ostridigt druckits av K.P. och T.S. Vidare har L. fått betala för tio burkar starköl trots att båda vårdarna varit väl medvetna om att L. över huvud taget inte får förtära alkohol. K.P:s och T.S:s förfogande över K:s och L:s pengar har egentligen varit brottsligt, men kommunen har avstått från att göra polissak av det.

K.P. och T.S. har därtill åsidosatt ett för Vombsjögården gällande absolut förbud mot att ens medföra alkoholhaltiga drycker dit. Ett papper med ordningsregler för stugan, angivande bl.a. detta förbud, brukar av fritidskonsulenten vid vårdhemmet överlämnas till den som hämtar nycklarna till stugan. Ett likadant papper finns anslaget inne i stugan.

Genom att själva förtära alkohol under vistelsen på Vombsjögården har K.P. och T.S. vidare brutit mot förbudet att dricka alkohol under tjänstgöring. Än allvarligare är att de därmed också utsatt de båda hjälplösa omsorgstagarna för risker. Vombsjögården är relativt ensligt belägen. Färd därifrån vid en olyckshändelse eller ett insjuknande fordrar bilkörning på smala vägar, vilket K.P. och T.S. genom sin alkoholförtäring satt sig ur stånd att genomföra.

Kommunens vård av bl.a. utvecklingsstörda är en känslig uppgift, vars handhavande inte får utsättas för misstroende från allmänhetens sida. I detta fall har K.P. och T.S. åsidosatt sina självklara skyldigheter mot de svagaste och mest hjälplösa personer man kan tänka sig, vilket kunnat allvarligt skada kommunens trovärdighet som omsorgsgivare. I vart fall efter mötet med B.B. den 18 februari 1993 har de inte kunnat hänvisa till något slags oklarhet när det gällt deras utnyttjande av omsorgstagarnas pengar. Därtill kommer att de har åsidosatt sådana förpliktelser som att följa givna ordningsregler och att avhålla sig från alkoholförtäring under tjänstgöring.

Med hänsyn till det anförda har kommunen haft laglig rätt att avskeda K.P. och T.S., utan skyldighet att söka omplacera dem. Avskedande har enligt kommunens mening varit den enda adekvata åtgärden. Skulle arbetsdomstolen likväl finna att deras handlande inte utgjort laga skäl för avskedande, så har kommunen i vart fall haft saklig grund för att säga upp dem. Deras handlande har varit så omdömeslöst och inneburit så flagranta brott mot centrala skyldigheter i anställningen, att kommunen även för detta fall bestrider att den varit skyldig att söka omplacera dem till annat arbete hos kommunen. För alla eventualiteters skull gjorde personalchefen R.H. dock en bedömning av möjligheterna till omplacering. Samtliga lediga befattningar som fanns att tillgå var emellertid olika slags vårdarbefattningar med uppgifter av en art som det med hänsyn till K.P:s och T.S:s ifrågavarande handlande, och deras inställning till detta, inte skulle vara möjligt att betro dem med.

Svenska Kommunalarbetareförbundet

När K.P. och T.S. började sina anställningar som vårdare vid Lindängens vårdhem fick de inte någon särskild introduktion i arbetet som vårdare. De fick sätta sig in i arbetet och i vad som gällde för detta genom att arbeta tillsammans med andra vårdare, fråga dessa till råds och göra som de gjorde. Den ettåriga vårdarutbildning som de fick genomgå efter ganska lång tids anställning innehöll inget som berörde frågor av den art som aktualiserats i målet. Inte heller talade någon föreståndare eller annan arbetsledare med dem om ordningsregler eller etiska principer för arbetet vid vårdhemmet. Under det senaste tiotalet år har det förekommit fyra eller fem byten av föreståndare vid Lindängen. Kontakterna mellan föreståndaren och de vid villorna tjänstgörande vårdarna har alltid varit sporadiska.

Som kommunen har uppgett får omsorgstagarna vid vårdhemmet dricka alkohol, om de så önskar och kan för sin medicinering. K.P. och T.S. har under årens lopp haft placeringar vid samtliga villor inom Lindängen och därmed tjänstgjort tillsammans med ett stort antal andra vårdare. De båda har berättat att det under hela tiden för deras anställningar varit brukligt vid samtliga villor att man en eller ett par gånger i månaden druckit öl eller lättvin till en måltid. Även vid större helger, omsorgstagares födelsedagar och andra speciella tillfällen har det förekommit att man vid samling i en villa eller vid någon måltid använt lättvin eller starkvin för att dricka en skål. Vid tillfällen av ifrågavarande slag har också de vårdare som så önskat druckit öl eller vin eller vad som bjudits. Enligt vad K.P. och T.S. vidare berättat har det förekommit att även föreståndaren deltagit. Självfallet har det inte varit fråga om annat än mycket måttliga mängder alkohol, såsom ett eller ett par glas till en måltid eller något glas för en skål. Syftet har enbart varit att då och då ge omsorgstagare tillfälle att ha det lite festligt och få leva som folk i allmänhet. Eftersom kommunen inte tillhandahåller alkoholdrycker har bruket inneburit att dessa betalts av omsorgstagarnas pengar.

Att omsorgstagarna betalt även för vårdarna har gällt också då vårdare i samband med stadsbesök t.ex. ätit på restaurang tillsammans med en eller flera omsorgstagare. Även sådant som extra god mat till en gemensam måltid i villan eller ”godis” som ätits av både omsorgstagare och vårdare har betalts av omsorgstagarna.

Betalningen har i samtliga fall som nu nämnts skett på så sätt att vårdarna i villornas kassaskåp tagit pengar av omsorgstagarnas förbehållsbelopp samt redovisat inköpen genom kvitto som lagts i respektive omsorgstagares portmonnä eller genom anteckning i en kassabok. Enligt K.P. och T.S. har det beskrivna bruket varit allmänt känt och tillämpat av personal vid samtliga villor och även varit känt för föreståndaren.

Beträffande det av kommunen nämnda mötet med ekonomichefen B.B. den 18 februari 1993 har K.P. erinrat sig att han deltagit i ett sådant möte, men inte att B.B. därvid skulle ha tagit upp någon fråga om att det var otillåtet för vårdare att på sätt som här beskrivits låta sig ”bjudas” av omsorgstagare på sådana saker som något glas vin e.d., någon förtäring t.ex. vid gemensamt restaurangbesök eller lite ”godis”. Inte heller har K.P. kunnat minnas att det vid mötet kommit till något meningsutbyte mellan honom och B.B. Enligt K.P. gällde mötet övergången till ett system där varje villa skulle ha en egen budget och hur detta system skulle skötas. T.S. har förklarat sig inte kunna minnas att han över huvud taget deltagit i det påstådda mötet. Kommunens närmare uppgifter om mötet kan därför inte vitsordas.

För att bereda omsorgstagarna nöje och miljöbyte gör vårdarna då och då lite längre utflykter med dem, enskilt eller i grupp, med övernattning på något utflyktsmål. Initiativet tas inom villorna; vid villa I alltid av vårdarna eftersom omsorgstagarna där är relativt gravt utvecklingsstörda. K.P. och T.S. hade omkring årsskiftet 1993/94 bestämt sig för att tillsammans med K. och L. göra en utflykt till Vombsjögården den 11–13 januari 1994, dvs. med två övernattningar i stugan. Vid utflykter av detta slag försöker vårdarna göra det lite festligt så att omsorgstagarna skall få uppleva något annat än vardagen vid vårdhemmet. Sålunda brukar man för gemensamma måltider med omsorgstagarna köpa med extra god mat och dryck, även lättare alkoholdrycker som starköl och lättvin. Enligt K.P. och T.S. har detta varit vanligt vid samtliga villor, det är så som de under sina anställningar efter hand fått ”lära sig” av andra vårdare.

Inför resan till Vombsjögården köpte K.P. och T.S. därför lite god mat. Denna inköptes på rekvisition och kostnaden belastades villa I:s budget. Vidare köpte T.S. – med K.P:s vetskap – den 11 januari 1994 på systembolaget ut 10 burkar starköl och tre flaskor lättvin. Starkölet betalades med pengar från L:s förbehållsbelopp, vinet med pengar från K:s förbehållsbelopp. Kvittona lades i L:s respektive K:s portmonnä.

Det är riktigt, som kommunen har uppgett, att K. och L. är så gravt utvecklingsstörda att de inte själva skulle föreslå inköp av exempelvis alkohol. Inte heller kan de uttrycka en vilja att bjuda någon på något. Det är vårdarna som får ta initiativet till vad som kan uppfattas som lite extra festligt. K. brukar tacka ja till ett glas vin e.d., men L. får på grund av sin medicinering över huvud taget inte dricka alkohol. Enligt vad T.S. har uppgett är det emellertid inte alltid så att av varje omsorgstagares förbehållsbelopp bekostas enbart dennes eget ”godis” e.d., utan det förekommer att en omsorgstagare vid ett tillfälle får ”bjuda” på ett, en annan vid annat tillfälle på något annat, varvid vårdarna ser till att ”bjudandet” över tiden fördelas rättvist. Denna ordning var enligt T.S. skälet till att han delade upp kostnaden för alkoholinköpen så att L. fick betala för starkölet.

De fyra reste ut till Vombsjögården i en minibuss med K.P. som chaufför. De anlände dit vid 12-tiden den 11 januari och åt en stund senare lunch, till vilken K.P., T.S. och K. drack var sin burk starköl. Till middagen den 11 januari använde K.P. av en flaska lättvin 20 a 30 cl. till matlagningen varefter han, T.S. och K. vid middagen delade på det vin som var kvar i flaskan; de fick ca ett glas per person. Den 12 januari delade K.P., T.S. och K. på två burkar starköl till lunchen och på en flaska vin till middagen, varvid de fick ett och ett halvt eller två glas vin per person. Den 13 januari dracks varken starköl eller vin. Det visade sig alltså att onödigt mycket öl och vin medförts till Vombsjögården. Fem burkar starköl och en flaska vin hade blivit över och togs med tillbaka till vårdhemmet, dit man återkom frampå eftermiddagen torsdagen den 13 januari. T.S. skulle inte tjänstgöra den kvällen och begav sig därför genast hem, medan K.P. packade ur minibussen. Vinflaskan och de fem burkarna med starköl ställde han in i villa I:s torrförråd, där han placerade dem på golvet under en hylla.

Under den följande lördagen och söndagen tjänstgjorde K.P. vid villa I tillsammans med en vårdare vid namn M. och antingen en vid namn X. eller en vid namn P. T.S. tjänstgjorde inte. Enligt vad K.P. har uppgett drack de tre vårdarna samt K. och två andra omsorgstagare upp det överblivna starkölet till måltider under lördagen och söndagen. Det är inte känt vad som hänt med det överblivna vinet.

Några veckor senare ställde den dåvarande föreståndaren S.T. vid en träff med personalen vid villa I frågor om kvittona på starkölet och vinet, som hon funnit i L:s respektive K:s portmonnä. När K.P. och T.S. då redogjorde för hur pengarna använts sade S.T. bara helt allmänt, att de inte skulle ha köpt ut så mycket öl och vin. K.P. och T.S. uppfattade detta så, att hon inte invände mot alkoholköpen i och för sig utan enbart mot mängden. De hade ju också själva blivit varse att de medfört alldeles för mycket.

K.P. och T.S. upplystes inte om att S.T. senare tog upp saken med personalchefen R.H. Någon gång i mitten av februari 1994 gjorde bland andra K.P. och T.S. samt omsorgstagare från villa I tillsammans med vårdare och omsorgstagare från villa C en liknande utflykt till Tjörnarpsgården i Höör. När S.T. i förväg informerades om denna utflykt nämnde hon inte något om att de t.ex. inte fick köpa ut alkoholdrycker; en annan sak är att de ändå inte gjorde det denna gång.

Den 24 februari 1994 kallades först K.P. och sedan T.S., en och en, till R.H. kontor. R.H. förklarade att S.T. hade informerat honom om utflykten till Vombsjögården, att han hade sett kvittona på ölet och vinet, att K.P. och T.S. hade handlat felaktigt och att kommunen avsåg att avskeda dem. De blev båda chockade. De fick lämna sina nycklar till vårdhemmet och omedelbart lämna arbetsplatsen, avstängda från arbetet. De blev sedermera skriftligt avskedade genom skriftligt avskedandebesked av den 11 mars 1994.

Förbundets inställning till avskedandena är följande.

Vid vårdhemmet har saknats uttryckliga regler om huruvida vårdare får låta sig bjudas på något av omsorgstagarna. K.P. och T.S. har vid utflykten till Vombsjögården handlat i enlighet med vad som enligt dem har varit ett vid vårdhemmet allmänt förekommande och av föreståndarna känt skick och bruk, som de båda saknat skäl att ifrågasätta. Som tidigare nämnts kan förbundet inte vitsorda kommunens närmare uppgifter om det av kommunen åberopade mötet med ekonomichefen B.B. den 18 februari 1993. Även om det skulle anses utrett att B.B. vid mötet gjort de påpekanden, som kommunen påstått, går det inte att bortse från att det likväl synes ha rått en viss oklarhet om principerna för när omsorgstagares pengar kan användas för vad som hänför sig till vårdare.

Ostridigt förhåller det sig sålunda så, att vid vissa utflykter eller resor med omsorgstagare kommunen visserligen betalar lön för medföljande vårdare, men att andra utgifter för vårdarna såsom kostnaderna för deras resa, logi och måltider betalas av omsorgstagarens eller omsorgstagarnas medel. Detta gäller enligt kommunen vid s.k. semesterresor som kan gå utomlands men även inom Sverige. Från Lindängen har omsorgstagare och vårdare under nu nämnda villkor rest exempelvis till Vejbystrand för någon veckas vistelse där. Resa och helpension för vårdarna betalas i sådana fall med pengar som vårdhemmets ledning tar ut från deltagande omsorgstagares privata bankkonton. Vid vittnesförhören i målet har det visat sig att t.o.m. ett av kommunens egna vittnen, L.L., som intill årsskiftet 1993/94 var biträdande avdelningschef för omsorgsförvaltningen, inte varit klar över huruvida utflykten till Vombsjögården varit att jämställa med en semesterresa av nu berört slag eller ej. Förbundet har fått intrycket att kommunen i frågan om hanteringen av omsorgstagarnas medel i hög grad har hänvisat till principer som må ha omfattats på förvaltningsledningsnivån men som inte på klart sätt förts ut till den praktiska verksamheten vid t.ex. vårdhemmen.

Beträffande själva alkoholförtäringen under utflykten till Vombsjögården skall för det första understrykas att den måste betecknas som helt oansenlig. Det har inte varit fråga om något ”festande” utan enbart om att dricka lite gott till gemensamma måltider på sätt som inte skilt sig från vad som brukats vid villorna inom vårdhemmet. K.P. och T.S. har flera gånger besökt Vombsjögården men aldrig fått del av något papper med ordningsregler enligt vilka det skulle råda ett absolut förbud mot alkohol vid Vombsjögården. Inte heller har de någon gång sett ett sådant papper anslaget i stugan. Vittnen som åberopats av kommunen har också lämnat olika uppgifter om var papperet skulle ha funnits anslaget.

K.P:s och T.S:s obetydliga alkoholförtäring under utflykten kan inte anses ha inneburit att de utsatt K. och L. för några risker.

Mot den angivna bakgrunden hävdar förbundet att K.P. och T.S. i samband med utflykten till Vombsjögården över huvud taget inte gjort sig skyldiga till någon förseelse som kan anses utgöra brott mot deras anställningsavtal med kommunen. För det fall att de likväl skulle anses ha i sammanhanget åsidosatt någon skyldighet i sina anställningar, har det enligt förbundets mening i vart fall inte varit fråga om någon förseelse som i och för sig ens kunnat utgöra saklig grund för att säga upp dem. De har inte tidigare ådragit sig någon anmärkning i tjänsten.

Skulle det anses att K.P. och T.S. gjort sig skyldiga till något som i och för sig kunde tänkas leda till uppsägning, så har kommunen ändå inte haft saklig grund för en sådan åtgärd. Kommunen har i så fall åsidosatt sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningslagen att omplacera dem till annat arbete. Vid tiden för avskedandena fanns enligt förbundets mening goda möjligheter att omplacera dem. Det fanns sålunda inom olika omsorgsområden mer än 30 lediga vårdaranställningar med ungefär samma tjänstgöringsförhållanden som i villorna vid Lindgården. Vidare fanns det fyra anställningar som vårdare med nattjänstgöring som de kunde ha erbjudits. Möjligheten att omplacera dem till dagcentret vid Lindängen hade åtminstone bort prövas. Någon ledig anställning fanns visserligen inte där, men man kunde ha frågat om någon ville byta till annan tjänstgöring.

Det sålunda anförda innebär att avskedandena skall ogiltigförklaras och att K.P. och T.S. bör tillerkännas skadestånd enligt förbundets i första hand framställda yrkanden. Under alla förhållanden har kommunen enligt förbundets mening inte haft laga skäl för att avskeda dem, utan på sin höjd saklig grund för att säga upp dem med iakttagande av uppsägningstid, varför de är berättigade till skadestånd enligt förbundets i andra hand framställda yrkanden.

Malmö kommun

Kommunen bestrider bestämt riktigheten av de från arbetstagarsidan gjorda påståendena om att det skulle vara eller ha varit mer eller mindre vanligt med alkoholförtäring vid villorna inom Lindängen eller vid utflykter av olika slag. Med anledning av de uppgifter som K.P. och T.S. lämnat under ärendets gång har R.H. låtit forska i saken. Förutom att annan personal vid Lindängen därvid dementerat K.P:s och T.S:s uppgifter i frågan har förvaltningsledningen vid en genomgång av Lindängens bokföring för år 1993 inte funnit något annat systembolagskvitto än sådana som avsett lättglögg vid jultiden. Det är för övrigt en sak att omsorgstagare eventuellt dricker alkohol, en helt annan att vårdare i tjänsten dricker alkohol som inköpts för omsorgstagares pengar.

För vårdares och omsorgstagares restaurangbesök m.m. i samband med stadsbesök e.d. finns av förvaltningen anslagna medel för vårdarnas egna utgifter.

Det föreligger en klar skillnad mellan omsorgstagares och vårdares utflykter till kommunens egna anläggningar, t.ex. Vombsjögården – då kommunen som i det aktuella fallet bekostar både resa och mat för såväl omsorgstagare som vårdare – och sådana utanför kommunens förpliktelser mot omsorgstagarna liggande privatresor som omsorgstagare kan vilja göra till semestermål av typ hotell inom eller utom landet. Under förutsättning att sådana privatresor planeras tillsammans med omsorgstagaren, dennes eventuella anhöriga eller gode man och vårdhemsföreståndaren, får omsorgstagarna göra sådana resor med biträde av vårdare. Vårdarens eller vårdarnas lön betalas av kommunen, men i dessa fall tas kostnaderna för vårdarens eller vårdarnas resa och nödiga uppehälle ut av ifrågavarande omsorgstagares pengar. Det skall för fullständighetens skull understrykas att en vårdare självfallet inte heller under sådan tjänstgöring får därutöver låta sig ”bjudas” av omsorgstagare eller förtära alkohol.

Domskäl

Malmö kommun avskedade genom besked av den 11 mars 1994 vårdarna K.P. och T.S. – båda medlemmar i Svenska Kommunalarbetareförbundet – från deras anställningar hos kommunen som vårdare med placering vid Lindängens vårdhem för bl.a. utvecklingsstörda personer. Avskedandena grundades på K.P:s och T.S:s handlande i samband med att de den 11–13 januari 1994 tillsammans med två av de vid vårdhemmet boende omsorgstagarna – en kvinna K. och en man L. – besökte den av kommunen ägda fritidsstugan Vombsjögården. Inför resan dit hade K.P. och T.S. för pengar som tillhörde de båda omsorgstagarna inköpt 10 burkar starköl och tre flaskor lättvin, medfört dessa drycker till Vombsjögården och under vistelsen där själva förtärt en del av dryckerna.

Tvisten i målet gäller huruvida avskedandena varit lagligt grundade. Förbundet har gjort gällande att så inte varit fallet och har i första hand hävdat att kommunen inte ens haft saklig grund för uppsägningar av de båda vårdarna, till följd varav avskedandena enligt förbundet skall ogiltigförklaras samt vårdarna tillerkännas allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd motsvarande löneförlust för tiden t.o.m. dagen för huvudförhandlingen i målet. I andra hand har förbundet hävdat att kommunen i vart fall inte haft laga skäl för avskedande utan enbart för uppsägning av vårdarna, till följd varav dessa skall tillerkännas allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd motsvarande förlust av anställningsförmåner avseende uppsägningstid. Kommunen har på sin sida hävdat att den haft laga skäl för avskedandena och har med hänvisning därtill bestritt bifall till förbundets käromål.

I målet har åberopats såväl skriftlig som muntlig bevisning. I det senare hänseendet har på förbundets begäran K.P. och T.S. hörts under sanningsförsäkran samt på kommunens begäran vittnesförhör ägt rum med personalchefen vid SMO Söder R.H., med vårdaren F.J-J., med hemvårdsledaren T.P., tidigare vikarierande biträdande föreståndare vid Lindängen, enhetschefen L.L., tidigare biträdande avdelningschef vid SMO:s föregångare omsorgsförvaltningen, och med ekonomichefen vid SMO Väster B.B.

Beträffande vad som förekom i samband med den aktuella utflykten till Vombsjögården och vistelsen där har K.P. och T.S. – såvitt är av intresse för bedömningen i målet – berättat i huvudsak följande: Inför utflykten köpte T.S. i en systembolagsbutik ut de 10 burkarna starköl och de tre flaskorna lättvin. Köpet av alkoholdryckerna skedde på K.P:s och T.S:s eget initiativ. De hade inte i förväg resonerat om vilken mängd som skulle köpas ut, men avsikten var att dryckerna skulle användas till måltider vid Vombsjögården, dock inte av L. som på grund av sin medicinering inte får förtära alkohol. – I enlighet med praxis vid villorna fick de båda omsorgstagarna betala för alkoholdryckerna. Det var K.P. och T.S. som bestämde att så skulle ske. Betalningen för vinet, 124 kr, erlades med pengar ur K:s förbehållsbelopp och betalningen för starkölet, 175 kr 50 öre, med pengar ur L:s förbehållsbelopp. Kvitto lades i respektive omsorgstagares portmonnä. – Till lunchen den 11 januari drack K.P., T.S. och K. var sin burk starköl. Det är dock inte säkert att K. drack upp allt öl i sin burk. Till middagen samma dag använde K.P. av en flaska vin 20 a 30 cl till matlagningen, varefter K.P., T.S. och K. drack återstoden vid middagen och därvid fick ungefär ett glas var. Till lunchen den 12 januari delade K.P., T.S. och K. på två burkar starköl. Till middagen samma dag delade de tre på en hel flaska vin varvid de fick ett och ett halvt eller två glas var. K. tackade vid samtliga tillfällen ja till det starköl och det vin som hon erbjöds. Den 13 januari dracks varken starköl eller vin. – Återstående fem burkar starköl och en flaska vin togs med tillbaka till vårdhemmet vid hemresan. K.P. och T.S. tyckte inte att någon skada var skedd genom att de råkat få med sig onödigt mycket öl och vin, eftersom det överblivna skulle kunna drickas till måltider i villa I. T.S. skulle inte tjänstgöra på kvällen den 13 januari och begav sig därför hem, medan K.P. tog hand om urpackningen av den minibuss som de disponerat för resan.

K.P. har vidare uppgett: Det var en ”miss” från hans och T.S:s sida att L. fick betala för starkölet trots att de var medvetna om att L. inte fick dricka alkohol. Den vinflaska och de fem burkar starköl som blivit över ställde han efter återkomsten till vårdhemmet in i villa I:s torrförråd, på golvet under en hylla. Han tror att han då hade packat upp flaskan och burkarna ur den mjölkback som de legat i under resan från Vombsjögården.

T.S. har vidare uppgett: Att L. fick betala för starkölet berodde på att vårdarna brukade ”alternera” omsorgstagarnas ”bjudande”, så att t.ex. L. kunde få bjuda K. på starköl och K. få bjuda L. på ”godis”, allt så att det ”jämnade ut sig i det långa loppet”. Han förstår därför inte varför K.P. betecknat L:s betalning som en ”miss”.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Kommunen har vid huvudförhandlingen i målet ifrågasatt riktigheten av K.P:s och T.S:s uppgifter om att en del av det ostridigt inköpta starkölet och vinet blivit över vid vistelsen på Vombsjögården, och i vart fall att det överblivna verkligen förts till vårdhemmet. Kommunen har därvid hänvisat bl.a. till att K.P. inte kunnat förklara vart vinflaskan sedermera tagit vägen samt till F.J-J:s vittnesmål. Enligt F.J-J. tjänstgjorde hon vid villa I fredagen den 14 – söndagen den 16 januari, men trots ett flertal besök i torrförrådet samt deltagande i måltider vid villan hade hon inte iakttagit vare sig vinflaska eller starkölsburkar. Det förhållandet att hon inte sett till ifrågavarande varor kan enligt arbetsdomstolens mening emellertid ha sådana förklaringar, att förhållandet inte är tillräckligt för att vederlägga K.P:s och T.S:s uppgifter i denna del. Inte heller har lagts fram annan bevisning som vederlägger deras berättelser om vad som druckits under vistelsen på Vombsjögården och om hur överblivet vin och starköl förts till vårdhemmet, eller K.P:s uppgifter om hur dessa varor förvarats där. Arbetsdomstolen finner sig därför ha att utgå från K.P:s och T.S:s uppgifter i nämnda hänseenden.

Vad K.P. och T.S. sålunda har uppgett innebär att de har förfogat över K:s och L:s pengar för inköp helt på eget initiativ av alkoholdrycker, varefter merparten av det starköl och det vin som druckits under vistelsen på Vombsjögården druckits av K.P. och T.S. själva. Det skall tilläggas att detta uppenbarligen också varit deras avsikt redan från början. De inköpta mängderna vin och starköl skulle enligt vad utredningen visat inte på något sätt ha kunnat motiveras med hänsyn till något tänkt ”önskemål” från K:s sida, och såsom de själva har medgett har det inte kunnat komma i fråga att inköpa alkoholdrycker för L:s räkning.

Som kommunen och de av kommunen åberopade vittnena har uppgett måste det vara en för den omsorgsverksamhet som bedrivs vid vårdhemmet självklar princip, att vårdarpersonalen inte får låta sig bjudas på något som omsorgstagarna bekostat. Här bortses då från sådana bagatellartade och oskyldiga företeelser som nämnts från kommunens sida, t.ex. att en vårdare närmast för att inte framstå som ovänlig eller oartig tackar ja till en bjuden bit ”godis” eller lite bjudet vin vid en födelsedagsskål e.d.

I detta fall har det emellertid varit fråga om något helt annat. K.P. och T.S. har sålunda tillgodogjort sig vin och starköl, som K. och L. fått bekosta, till en mängd och ett värde som inte kan betraktas som bagatellartade. Därtill kommer att det inte varit fråga om att K. eller L. uttryckt någon önskan att bjuda vårdarna på dessa alkoholdrycker. K.P. och T.S. har vitsordat att de båda omsorgstagarna på grund av sina utvecklingsstörningar inte ens skulle ha kunnat ge uttryck för en sådan önskan. Situationen har i stället varit den att K.P. och T.S. självsvåldigt utnyttjat de båda omsorgstagarnas pengar för att inköpa alkohol för huvudsakligen eget bruk. Deras uppgifter om att inköpet av ifrågavarande mängd starköl och vin skulle ha skett i det i och för sig goda syftet att göra vistelsen vid Vombsjögården extra festlig och trivsam för de båda omsorgstagarna förtjänar med hänsyn till vad som upplysts om dessa inte avseende. Detsamma gäller vad som från arbetstagarsidan påståtts därom att det kunnat råda oklarhet i frågan huruvida omsorgstagarnas pengar fått av vårdarna utnyttjas på sätt som skett. Genom B.B:s, F.J-J:s och T.P:s i denna del samstämmiga uppgifter får nämligen anses utrett att såväl K.P. som T.S. varit närvarande vid det av kommunen nämnda mötet mellan B.B. och vårdare vid villa I den 18 februari 1993, och att de båda i vart fall vid detta tillfälle måste genom B.B:s uttalanden ha fått helt klart för sig att omsorgstagarnas förbehållsbelopp uteslutande fick användas för omsorgstagarnas egna behov.

Det sagda innebär att K.P. och T.S. får anses ha på ett mycket allvarligt sätt missbrukat sin ställning som vårdare för de båda omsorgstagarna och förtroendet att ha tillgång till deras pengar. Deras ifrågavarande handlande har inte bara inneburit ett i förhållande till omsorgstagarna personligen olovligt förfogande över deras pengar utan även ett åsidosättande av klara instruktioner i detta ämne från arbetsgivarens sida.

Det är tydligt att redan detta K.P:s och T.S:s förfarande med de båda omsorgstagarnas pengar varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende för kommunens verksamhet som omsorgsgivare för utvecklingsstörda personer samt att omintetgöra kommunens förtroende för K.P. och T.S. som anställda i kommunens tjänst. Härtill kommer att de båda – alldeles bortsett från den i målet tvistiga frågan huruvida de fått del av det vid Vombsjögården gällande förbudet mot alkoholdrycker eller ej – självfallet också åsidosatt vad som gällt för deras anställningar genom att förtära starköl och vin under tid då de i tjänsten hade ansvaret för de båda omsorgstagarna och deras personliga säkerhet.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att K.P. och T.S. i samband med den aktuella utflykten till Vombsjögården gjort sig skyldiga till så grova brott mot vad som ålegat dem i deras anställningar att kommunen haft laga skäl för att omedelbart skilja dem från anställningarna genom avskedande. I denna bedömning ligger att kommunen inte haft skyldighet att söka bereda dem annat arbete hos kommunen.

Förbundets käromål skall följaktligen avslås.

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas att ersätta kommunen för dess rättegångskostnader. Kommunen har därvidlag yrkat ersättning bl.a. för ombudsarvode med 53 100 kr inklusive mervärdesskatt. Eftersom den uppgivna kostnaden för mervärdesskatt i vart fall inte torde utgöra någon slutlig kostnad för kommunen (jfr AD 1995 nr 105) skall denna inte ersättas av förbundet. Ersättningen för ombudsarvodet skall därför bestämmas till 42 480 kr.

Domslut

1. Käromålet avslås.

2. Svenska Kommunalarbetareförbundet skall ersätta Malmö kommun för rättegångskostnader med sjuttiotvåtusenfyrtio (72 040) kr, varav 42 480 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1995‑12‑13, målnummer A‑5‑1995

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Carina Gunnarsson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Sven-Hugo Ryman (f.d. utbildningschefen och chefen för Statens Personalutbildningsnämnd; tillfällig ersättare), Mats Holmgren, Bo Hansson (personaldirektör vid Landstinget i Uppsala län; tillfällig ersättare), Göte Larsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Carl-Johan Karlson