: : : :

AD 1995 nr 147

Sammanfattning :

Fråga huruvida arbetaravtal eller tjänstemannaavtal är tillämpliga på det arbete som sedan den 1 oktober 1993 utförs av ett antal arbetstagare inom s.k. hem för vård och boende, vilka drivs av Landstinget i Älvsborg. Tvisten gäller närmare bestämt frågan om arbetet är att anse som sådant arbete som utförs av ”vårdare i behandlingsarbete” och som hör till Svenska Kommunalarbetareförbundets avtalsområde eller om arbetet är sådant som utförs av ”behandlingsassistenter” enligt Svenska Kommunaltjänstemannaförbundets avtal.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga huruvida arbetaravtal eller tjänstemannaavtal är tillämpliga på det arbete som sedan den 1 oktober 1993 utförs av ett antal arbetstagare inom s.k. hem för vård och boende, vilka drivs av Landstinget i Älvsborg. Tvisten gäller närmare bestämt frågan om arbetet är att anse som sådant arbete som utförs av ”vårdare i behandlingsarbete” och som hör till Svenska Kommunalarbetareförbundets avtalsområde eller om arbetet är sådant som utförs av ”behandlingsassistenter” enligt Svenska Kommunaltjänstemannaförbundets avtal.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 247/94 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 4 ♂ 3offentlig arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

Kommunförbundet

 [] *

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 57,1% ( 4 st. )

Sekreterare :  []

Anförda rättsfall ( 5 st. ) : AD 1961 nr 29 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1978 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1989 nr 12 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 81 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1995 nr 9

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 147 ) :

Bakgrund

Yrkanden

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKAF

Landstinget i Älvsborg

Domskäl

Tvisten m.m.

Arbetsdomstolens prövning

Arbetsdomstolens slutsats

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att kollektivavtalet HÖK 93 jämte PA-KL 1985 reglerar anställningsförhållandena för de arbetstagare vid Landstingets i Älvsborg barn- och ungdomshem Hässlehem, Kristinedal, Lyckhem, Scheelegården, Snäppan, Sparregården, Stridbergsgården, Tonårshemmet Borås och Villa Sunnerö som före den 1 oktober 1993 av landstinget hänfördes till kategorin vårdare i behandlingsarbete och som denna dag av landstinget hänfördes till kategorin behandlingsassistenter och som alltjämt hänförs dit.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Älvsborg att till Svenska Kommunalarbetareförbundet utge allmänt skadestånd om etthundratusen (100 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Älvsborg att ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet för rättegångskostnader med sammanlagt etthundratjugotretusentvåhundratjugo (123 220) kr, varav 111 531 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 24 256 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1995 nr 147 ) :

AD 1995 nr 147

Parter ( Kommunala sektorn ): Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Landstinget i Älvsborg

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Gösta Ihrfelt (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Marie Pernebring, Ylva Tengblad, Hans Karlsson och Thore Ziethén (f.d. ombudsmannen i Svenska Byggnadsarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare : Erik Mosesson

AD 1995 nr 147    Dom den 6 december 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Arbetaravtal | Gränsdragningstvist | Kollektivavtal | Kommunala sektorn | Tjänstemannaavtal | Vårdbiträde / Undersköterska

Rättsfall : AD 1961 nr 29 | AD 1978 nr 18 | AD 1989 nr 12 | AD 1992 nr 81 | AD 1995 nr 9

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Landstinget i Älvsborg

Bakgrund

Tvisten i målet gäller tillämpligt kollektivavtal för arbete inom sådana s.k. hem för vård eller boende avseende barn- och ungdomar, vilka drivs av Landstinget i Älvsborg i enlighet med socialtjänstlagen (1980:620). Närmare bestämt är det fråga om sådant arbete som fram till den 1 oktober 1993 enligt kollektivavtal med Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) utfördes av ”vårdare i behandlingsarbete”, men som fr.o.m. denna dag enligt landstinget utförs av dessa arbetstagare såsom ”behandlingsassistenter” enligt avtal med Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF).

Mellan å ena sidan Landstinget i Älvsborg och å andra sidan SKAF gällde fr.o.m. den 1 januari 1991 bl.a. kollektivavtalet Specialbestämmelser CAL 90 nr 1 (CAL 90). I det avtalet angavs bl.a. följande.

- - - - –

1.Specialbestämmelser för vårdpersonalLägstlönegrad
Vårdare i behandlingsarbeteA 9
Vårdare i behandlingsarbeteMed vårdare i behandlingsarbete avses arbetstagare vid hem för vård eller boende med vård- och behandlingsuppgifter. Även arbetsledande och samordnande funktioner kan ingå i arbetsuppgifterna.

- - - - –

6 Gemensamma specialbestämmelser för 1–5

- - - - –

2 Om arbetsgivaren för viss anställning uppställer högre kvalifikationskrav än som framgår av specialbestämmelserna skall lokala förhandlingar upptas angående lönegradsplaceringen för sådan anställning.

- - - - –

Enligt § 1 i ett förhandlingsprotokoll den 30 september 1993 träffades mellan å ena sidan Landstingsförbundet m.fl. och å andra sidan SKAF kollektivavtalet Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m., HÖK 93. Till avtalet hör ett antal bilagor, bl.a. bilaga 1 Löneavtal 94 och bilaga 3 Specialbestämmelser för befattningsområden – mellan berörda parter – BOL 94 gällande fr.o.m. den 1 januari 1994. Av § 1 i förhandlingsprotokollet följer vidare att parterna prolongerade bl.a. specialbestämmelserna i CAL 90 i sin lydelse den 31 mars 1993 att gälla t.o.m. den 31 december samma år. Enligt § 5 i förhandlingsprotokollet rekommenderade parterna berörda arbetsgivare och arbetstagarorganisationer att träffa lokalt kollektivavtal om lön och allmänna anställningsvillkor m.m. – LOK 93 – med den utformning och det innehåll som framgår av bilaga 7 till protokollet. Bl.a. Landstinget i Älvsborg och SKAF har följt denna rekommendation. Enligt § 6 i protokollet gäller HÖK 93, såvida inte särskilt anges, för perioden den 1 april 1993–den 31 mars 1995 med prolongering för en tid av tolv kalendermånader i sänder om inte avtalet sagts upp inom närmare föreskriven tid.

I bilaga 1 till HÖK 93, alltså Löneavtal 94, anges bl.a. följande.

LÖNEAVTAL 94

§ 1 Förutsättningar

- - - - –

För att tillgodose kraven på en ökad effektivitet och produktivitet i verksamheten är det av stor vikt att arbetstagarnas vilja till förkovran avseende såväl utbildning som arbetsuppgifter stimuleras samt att arbetstagarnas kompetens tillvaratas och utvecklas. Arbetet bör organiseras så att arbetstagaren ges möjlighet att successivt bredda och fördjupa sin kompetens och mångkunnighet.

Anmärkning

Centrala parter är ense om att stimulera och understödja en sådan process.

- - - - –

§ 2 Grundläggande principer för lönesättningen

- - - - –

Lönesättningen skall vara differentierad efter individuella eller andra grunder.

Lönerna skall bestämmas med hänsyn till arbetsuppgifterna, arbetstagarens bidrag till verksamhetsförbättringar, utbildningskraven, ansvaret och svårighetsgraden i arbetsuppgifterna och den enskilde arbetstagarens sätt att uppfylla dessa krav.

Ledningsförmåga, omdöme, initiativ, ekonomiskt ansvar, samarbetsförmåga samt idérikedom och innovationskraft skall beaktas vid lönesättning.

Lönen bör öka med stigande ansvar och svårighetsgrad samt med arbetstagarens prestation och duglighet.

- - - - –

§ 4 Lokala förhandlingar

1. Förhandlingar om lön upptas då part så begär.

2. Överenskommelse om lön får träffas med enskild arbetstagare.

Anmärkningar

1. Möjligheterna till överenskommelse om lön mellan arbetsgivare-arbetstagare, vid andra tillfällen än nyanställning, förutsätter att de lokala parterna enats om principerna härför enligt § 2 ovan.

- - - - –

I Specialbestämmelser för HÖK-området, som enligt vad som angetts i det föregående utgör bilaga 3 till HÖK 93, finns bl.a. befattningen ”vårdare i behandlingsarbete” upptagen.

I bilaga 5 till HÖK 93 finns centrala och lokala protokollsanteckningar. I den bilagan sägs bl.a. följande.

LANDSTINGSFÖRBUNDET

CENTRALA OCH LOKALA PROTOKOLLSANTECKNINGAR

- - - - –

2 I övrigt antecknas följande

a) (- - -)

- - - - –

j) Borttagandet av specialbestämmelsen CAL 90 nr 1 innebär inte att parterna ändrat synsätt avseende utbildningens betydelse.

- - - - –

Utöver de i det föregående nämnda avtalen gäller mellan Landstinget i Älvsborg och SKAF ett kollektivavtal om pensioner, PA-KL 1985.

Kollektivavtal föreligger, som redan sagts, även mellan Landstinget i Älvsborg å ena sidan och SKTF å den andra, ÖLA. I ÖLA 93 anges bl.a. följande.

Löneavtal 94

- - - - –

§ 2 Grundläggande principer för lönesättningen

Lönebildning och lönesättning skall bidra till att kommunen/landstinget når målen för verksamheten. Lönesättningen skall därvid bl a stimulera till förbättringar av effektivitet, produktivitet och kvalitet. Därför skall lönen för enskild arbetstagare vara individuell och differentierad och bestämmas utifrån arbetstagarens bidrag till verksamhetsförbättringar, befattningens ansvarsnivå, svårighetsgrad och befogenheter samt arbetstagarens prestation och duglighet.

- - - - –

Till ÖLA hör specialbestämmelser BOL 94 nr 08, som före den 1 januari 1994 hade beteckningen BOL 90 nr 25. I specialbestämmelserna nr 25 a, som hör till SKTF:s område, heter det bl.a.:

- - - - –

SPECIALBESTÄMMELSER

för föreståndare m fl vid hem för vård eller boende

- - - - –

1 Definition

Med behandlingsassistent avses befattning för vilken det krävs att arbetstagare avlagt examen från den statliga högskolans sociala linje (socionomexamen) eller socialpedagoglinje eller har annan högskoleutbildning som prövas likvärdig.

- - - - –

Den 26 april 1990 träffades en överenskommelse i organisationsfrågor mellan SKAF och SKTF. I denna överenskommelse ingår bl.a. som bilaga E följande.

Principer för behandlingspersonal m fl inom missbruksområdet, barn- och ungdomsvården samt omsorgerna för utvecklingsstörda

Behandlingspersonal finns inom ovan nämnda verksamhetsområden. Ofta är det fråga om lagarbete på relativt små arbetsplatser.

Kommunal och SKTF har därför enats om att följande principer tillämpas för behandlingspersonal, m fl.

Huvudregeln är att SKTF organiserar arbetsledande och/eller administrativ personal samt behandlingsassistenter och Kommunal organiserar vårdare i behandlingsarbete samt all övrig personal.

- - - - –

Anmärkning.

Titeln behandlingsassistent skall användas för personal som arbetar med behandlingsarbete och som för detta innehar adekvat högskoleutbildning.

Regional gränsdragningskommitte kan föreslå att titeln behandlingsassistent används för personal som saknar ovan angiven utbildning, men som prövas ha motsvarande kompetens.

Även inom den öppna psykiatrin kan titeln behandlingsassistent förekomma t ex inom familjeterapi.

De barn- och ungdomshem som är aktuella i tvisten är hemmen Hässlehem, Kristinedal, Lyckhem, Scheelegården, Snäppan, Sparregården, Stridbergsgården, Tonårshemmet Borås och Villa Sunnerö. Vid dessa hem vistas barn och ungdomar med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om den unge eller, när denne fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Fram till den 1 april 1994 var landstinget huvudman även för hemmet Brättegården, som är en institution av det slag som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barn och ungdomar vid Brättegården är således omhändertagna enligt bestämmelserna i LVU och vistas med andra ord inte ”frivilligt” där. Sedan den 1 april 1994 är staten huvudman för Brättegården.

Före den 1 oktober 1993 hänförde Landstinget i Älvsborg merparten av den vårdande personalen vid de nämnda hemmen till kategorin ”vårdare i behandlingsarbete” (vårdare). Beträffande dessa arbetstagare tillämpades därför SKAF:s kollektivavtal. Vid dessa hem fanns emellertid även ett mindre antal behandlingsassistenter för vilka SKTF:s avtal gällde. Det fanns även andra personalkategorier vid hemmen.

Med verkan fr.o.m. den 1 oktober 1993 beslöt landstinget att erbjuda vårdarna vid hemmen att bli behandlingsassistenter. Med ett uttryck som används av parterna ”konverterades” tjänsterna. Därigenom skulle arbetstagarnas arbetsuppgifter komma att hänföras till SKTF:s avtal i stället för SKAF:s. Samtliga vårdare utom tre accepterade landstingets erbjudande. Den 1 oktober 1993 började följaktligen landstinget att tillämpa SKTF:s avtal på de arbetstagare som hade lämnat accept. Beträffande de tre arbetstagare som hade motsatt sig konvertering fortsatte landstinget att tillämpa SKAF:s avtal; landstinget betraktar dem alltså även fortsättningsvis som vårdare.

Yrkanden

Till följd av landstingets beslut att konvertera tjänster som vårdare till tjänster som behandlingsassistent har tvist uppkommit mellan SKAF och landstinget. SKAF har sålunda vid arbetsdomstolen väckt talan mot landstinget och yrkat att domstolen skall dels förklara att kollektivavtalet HÖK 93 jämte PA-KL reglerar anställningsförhållandena för de nu aktuella behandlingsassistenterna vid landstinget, dels förplikta landstinget att för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd till SKAF om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning i målet till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt käromålet i dess helhet samt förklarat att inget skadeståndsbelopp men väl ränteyrkandet vitsordas i och för sig.

Parterna har av varandra fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Stämning i målet delgavs med landstinget den 30 november 1994.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SKAF

Landstinget i Älvsborg driver, liksom andra landsting, genom sin omsorgsförvaltning verksamhet avseende vård och behandling av barn och ungdomar. För denna verksamhet har landstinget ett antal barn- och ungdomshem, nämligen Hässlehem, Kristinedal, Lyckhem, Scheelegården, Snäppan, Sparregården, Stridbergsgården, Tonårshemmet Borås och Villa Sunnerö. Före den 1 april 1994 hade landstinget även behandlingshemmet Brättegården, för vilket emellertid staten numera är huvudman. Det bör redan här nämnas att Brättegården är ett mycket större behandlingshem än de övriga hemmen inom landstinget. Antalet intagna vid Brättegården är cirka tjugo, och antalet anställda än fler. Vid vart och ett av de övriga behandlingshemmen uppgår antalet intagna till mindre än tio, och det är även färre än tio anställda vid varje sådant hem.

Bakgrunden till att barnen och ungdomarna vistas på behandlingshemmen står att finna i sociala problem eller missbruksproblem av olika slag. De befinner sig där frivilligt, dock med undantag av Brättegården. Det senare är nämligen ett s.k. § 12-hem, där det finns barn och ungdomar som är tvångsomhändertagna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Före den 1 oktober 1993 var i stort sett all personal vid barn- och ungdomshemmen inom Landstinget i Älvsborg, alltså även de anställda vid Brättegården, s.k. vårdare i behandlingsarbete; det var fråga om 103 arbetstagare. Fortsättningsvis kommer beteckningen vårdare att användas på denna arbetstagarkategori, trots att det i och för sig finns även andra slags vårdare än den nu nämnda kategorin. Såväl avtals- som organisationsrätten beträffande vårdarna tillkom SKAF.

Det fanns emellertid även andra personalkategorier vid landstingets barn- och ungdomshem. En sådan grupp var de s.k. behandlingsassistenterna, men den gruppen utgjordes av högst tio personer inom landstinget som helhet; det rörde sig om kanske fem-sex arbetstagare som hade en sådan befattning. Vid behandlingshemmet Snäppan tjänstgjorde exempelvis två behandlingsassistenter. De hade arbetat där alltsedan hemmet öppnade någon gång kring år 1987. Vidare hade det funnits en behandlingsassistent vid Stridbergsgården, en tjänst som emellertid före den 1 oktober 1993 hade omvandlats till en befattning som biträdande föreståndare. För behandlingsassistenterna gällde SKTF:s kollektivavtal. I tydlighetens intresse bör framhållas att det fanns behandlingsassistenter endast vid ett fåtal av landstingets vård- och behandlingshem.

Behandlingsassistenternas och vårdarnas inbördes arbetsuppgifter var i och för sig mycket snarlika. En skillnad bestod dock i att en behandlingsassistent skulle vikariera för en föreståndare vid hemmet när denne var kortvarigt frånvarande på grund av exempelvis sjukdom. I det följande återkommer SKAF till de skillnader som kan ha förelegat mellan de respektive arbetstagargrupperna.

Landstinget i Älvsborg beslöt ensidigt att tjänsterna som vårdare vid barn- och ungdomshemmen fr.o.m. den 1 oktober 1993 skulle regleras om, ”konverteras”, till tjänster som behandlingsassistenter samt att alla vårdare skulle erbjudas anställning som behandlingsassistent. Samtliga vårdare utom tre samtyckte till detta landstingets erbjudande. De tre som inte accepterade erbjudandet var relativt gamla och hade inte så många år kvar till pensionering, något som kan ha påverkat deras ställningstagande, eftersom pensionsåldern för en vårdare är 63 år medan den är 65 år för en behandlingsassistent.

Landstinget kom sålunda att fr.o.m. den 1 oktober 1993 börja tillämpa SKTF:s kollektivavtal i stället för SKAF:s på dem som tidigare hade varit vårdare men accepterat att konverteras till behandlingsassistenter. Landstinget upphörde alltså med att tillämpa SKAF:s kollektivavtal vad gällde dessa arbetstagares arbetsuppgifter och anställningsförhållanden i övrigt. Det var följaktligen landstingets uppfattning att SKTF från denna dag hade organisationsrätten och avtalsrätten vad angick de tidigare vårdarna, numera behandlingsassistenterna, vid barn- och ungdomshemmen.

SKAF å sin sida förklarade att förbundet inte accepterade landstingets beslut att konvertera tjänsterna, och några s.k. övergångsbevis utfärdades därför inte av förbundet. SKAF hade alltså en klar och bestämd hållning innebärande att de nya – med landstingets terminologi – behandlingsassistenterna alltjämt hörde till det förbundet, inte till SKTF. Det kan tilläggas att SKTF i vart fall inledningsvis vägrade att godta de ifrågavarande arbetstagarna som medlemmar i tjänstemannaförbundet. Några av de tidigare vårdarna har sagt upp sitt medlemskap hos SKAF och andra har ”straffat ut sig”.

Redan år 1987 startade Vårdhögskolan i Vänersborg, på beställning av landstinget, en utbildning om 20 veckor i socialpedagogiskt behandlingsarbete. Den kursen var särskild avpassad för den i målet aktuella kategorin arbetstagare, alltså vårdarna. Från år 1987 genomgick sålunda i olika omgångar vårdare vid barn- och ungdomshemmen denna utbildning. De som hade genomgått kursen fortsatte efter denna att arbeta som vårdare.

När den i tvisten aktuella konverteringen skedde, alltså den 1 oktober 1993, hade inte samtliga vårdare inom landstinget genomgått utbildningen i socialpedagogiskt behandlingsarbete. SKAF har inte någon exakt uppgift om hur många vårdare som vid den tidpunkten inte hade gått kursen, men det handlade om fler än tio, varav merparten tjänstgjorde vid Brättegården. Trots att det alltså fanns vårdare som inte hade genomgått utbildningen ansåg landstinget att hinder inte förelåg mot att såväl genomföra konverteringen som att börja tillämpa SKTF:s kollektivavtal och upphöra att tillämpa SKAF:s avtal även i fråga om de vårdare som vid konverteringstidpunkten inte ens hade påbörjat den nämnda utbildningen.

Vad gäller de aktuella arbetstagarnas arbete vid barn- och ungdomshemmen och frågan om detta arbete sakligt sett har förändrats så att andra krav måste ställas på dem, har SKAF följande att anföra.

Arbetet vid barn- och ungdomshemmen har under en längre tid förändrats successivt. Med visst fog kan sägas att en större förändring vad gäller sättet att arbeta ägde rum i slutet av 1970- och början av 1980-talen, något som hade samband med den år 1982 genomförda socialtjänstreformen med därav följande annorlunda syn på behandling. Före reformen hade man – förenklat uttryckt – endast passivt förvarat barn och ungdomar vid hemmen, men genom denna inleddes ett mer aktivt behandlingsarbete. Detta arbete medförde att personalen vid hemmen fick utökade och mer kvalificerade uppgifter; det ställdes andra krav på de anställda.

Sedan början av 1980-talet har det emellertid från saklig synpunkt inte inträtt några förändringar vad gäller sättet att arbeta vid barn- och ungdomshemmen. Vårdarna har inte heller tillförts några nya arbetsuppgifter sedan dess. Det nu sagda gäller även beträffande de arbetstagare som blev föremål för konvertering den 1 oktober 1993 – någon ändring av deras faktiska arbetsuppgifter har inte skett efter konverteringen. En annan sak är att varje slags arbete så att säga naturligt förändras och utvecklas – ”moderniseras” – över tiden. Arbetet som vårdare vid barn- och ungdomshemmen utgör inget undantag från denna allmänna process på arbetsmarknaden. I fråga om vårdarna kan sålunda nämnas att man sedan slutet av 1980-talet arbetar mer utåtriktat än tidigare och med s.k. kontaktmannaskap.

Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas att det vid barn- och ungdomshemmen kunde och alltjämt kan förekomma att personalen har olika uppgifter. Det kan t.ex. hända att inte all personal sysslar så att säga renodlat med vård och behandling; någon kan t.ex. svara för köket genom att laga mat, köpa in matvaror etc. och därför hålla på med vård och behandling i mindre utsträckning än vad kollegerna vid hemmet gör. Även de vårdare som sålunda inte hade något renodlat vård- och behandlingsarbete blev föremål för konverteringen den 1 oktober 1993.

År 1989 upprättade landstinget befattningsbeskrivningar för vårdare respektive behandlingsassistenter. Det var alltså vid en tidpunkt när det fanns endast ett fåtal behandlingsassistenter inom landstinget; vid flertalet barn- och ungdomshem förekom – som angetts i det föregående – endast vårdare, inga behandlingsassistenter. En jämförelse mellan de två befattningsbeskrivningarna ger vid handen att i stort sett allt i dem överensstämmer. Det kan i sammanhanget noteras att, enligt den organisationsplan som redovisas i befattningsbeskrivningarna, vårdare och behandlingsassistenter befinner sig på samma plan i organisationen; de är alltså inte sinsemellan över- eller underordnade.

Såvitt SKAF kan bedöma finns det dock en skillnad i innehållet i befattningsbeskrivningarna. I befattningsbeskrivningen för behandlingsassistenter anges sålunda att en sådan arbetstagare svarar för att ”vid akutplaceringar biträda hemmets ledning och socialtjänstens företrädare med socialutredningar, som skall ligga till grund för den fortsatta behandlingsplaneringen och i förekommande fall utgöra underlag inför kommande förhandlingar i läns- och/eller kammarrätt”. Nu förhåller det sig emellertid på det viset, att en av socialnämnden i ”hemkommunen” verkställd socialutredning finns i så gott som alla fall när ett barn eller en ungdom placeras vid ett hem. Den arbetsuppgift som enligt vad nu redovisats förekommer i befattningsbeskrivningen för behandlingsassistenter blir med andra ord aktuell i endast ett mycket fåtal fall.

Landstinget har uppgett att det även på en annan punkt skulle föreligga en skillnad mellan de två befattningsbeskrivningarna. Sålunda har landstinget pekat på att en behandlingsassistent svarar för att ”vid föreståndarens och bitr föreståndarens frånvaro biträda med ledning och planering av arbetet vid hemmet”. Det bör dock observeras att en liknande punkt finns i befattningsbeskrivningen för vårdare. I den senare beskrivningen sägs nämligen att vårdaren svarar för bl.a. att ”vid behov som ställföreträdande föreståndare eller bitr föreståndare utföra de arbetsuppgifter som åligger denne”. Mot denna bakgrund kan man enligt SKAF ställa frågan, om det finns någon saklig skillnad mellan en vårdares och en behandlingsassistents arbetsuppgifter i det nu berörda hänseendet.

Från det att de två befattningsbeskrivningarna upprättades har de tillämpats generellt inom och av landstinget; tidigare hade det endast funnits befattningsbeskrivningar vid vissa av hemmen. Någon ändring av de år 1989 införda beskrivningarna skedde inte före konverteringen den 1 oktober 1993 och har, såvitt SKAF känner till, inte heller ägt rum därefter.

Alltsedan man började med den ifrågavarande typen av vård och behandling har SKAF haft avtalsbehörigheten på området, dvs. i fråga om de arbetstagare som så att säga arbetat närmast klienterna. SKTF å sin sida träffade ett centralt avtal på området – dvs. för behandlingsassistenter m.fl. – först någon gång i mitten av 1980-talet. Tjänstemannaförbundet har i princip organiserat administrativ personal och föreståndare.

Vad gäller kvalifikationskrav för arbete vid barn- och ungdomshemmen bör skiljas mellan praktisk erfarenhet å ena sidan och formell, teoretisk utbildning å den andra. Såvitt avser teoretisk utbildning satte Landstinget i Älvsborg under åren närmaste före konverteringen upp kravet att en vårdare skulle ha genomgått gymnasieskolans vårdlinje årskurs 2, grenen för barn- och ungdomsvård, eller ha fritidsledarutbildning eller utbildning till mentalskötare. I fråga om praktisk erfarenhet fäste landstinget – liksom arbetsgivare i allmänhet – stort avseende vid vederbörandes personliga läggning och praktiska erfarenhet från området.

Vid tidpunkten för konverteringen gällde på SKAF:s avtalsområde gentemot landstinget bl.a. kollektivavtalet Specialbestämmelser CAL 90 nr 1 (CAL 90). Dessa specialbestämmelser tillkom år 1980 och hade sin grund i tidigare gällande bestämmelser av motsvarande slag. CAL 90 upphörde att gälla vid årsskiftet 1993/94.

I CAL 90 finns specialbestämmelser för många olika vårdyrken. I bestämmelserna finns i och för sig inte uttryckt något utbildningskrav beträffande den i målet aktuella typen av vårdare. Däremot är det förutsatt att arbetsledande funktioner kan ingå i en sådan vårdares arbetsuppgifter. I CAL 90 anges såvitt gäller andra yrkeskategorier än ifrågavarande slags vårdare att viss utbildning krävs, och för dessa arbetstagare föreskrivs vilken lönegradsplacering som en sådan arbetstagare skall ha om han eller hon uppfyller ifrågavarande utbildningskrav respektive inte gör det.

Även om det alltså inte i CAL 90 finns föreskrivet att en vårdare skall ha en viss utbildning ligger det inom ramen för arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet att bestämma vilka utbildningskrav som vid nyanställning skall ställas på en vårdare. Av intresse i detta sammanhang är avsnitt 6 i CAL 90. I detta avsnitts andra punkt anges att om ”arbetsgivaren för viss anställning uppställer högre kvalifikationskrav än som framgår av specialbestämmelserna skall lokala förhandlingar upptas angående lönegradsplacering för sådan anställning”. Av bl.a. denna bestämmelse följer att arbetsgivaren är oförhindrad att ställa upp utbildningskrav vad gäller vårdare, låt vara att frågan om lönegradsplacering skall bli föremål för lokala förhandlingar om arbetsgivaren sålunda kräver viss utbildning som i och för sig inte anges i specialbestämmelserna. I CAL 90 finns följaktligen inte något hinder mot att landstinget ställer upp det utbildningskrav som arbetsgivaren finner befogat i fråga om vårdarna.

Som nyss nämnts upphörde CAL 90 att gälla vid årsskiftet 1993/94. CAL 90 ersattes då av HÖK 93 med därtill fogade bilagor, bl.a. en bilaga (nr 3) med specialbestämmelser för HÖK-området. I bilaga 5 till HÖK 93 föreskrivs bl.a. att borttagandet av specialbestämmelsen CAL 90 inte innebär att parterna har ändrat synsätt avseende utbildningens betydelse. Sistnämnda bestämmelse skall enligt SKAF förstås så, att parterna varit ense om att även efter år 1993 utbildningen har betydelse för lönesättningen och – indirekt – att arbetsgivaren skall medverka till att stimulera kompetensutveckling och utbildning av arbetstagarna.

I det löneavtal på SKAF-området som kom att gälla fr.o.m. den 1 januari 1994, dvs. Löneavtal 94 som utgör bilaga 1 till HÖK 93, sägs i § 1 bl.a. att för att ”tillgodose kraven på en ökad effektivitet och produktivitet i verksamheten är det av stor vikt att arbetstagarnas vilja till förkovran avseende såväl utbildning som arbetsuppgifter stimuleras samt att arbetstagarnas kompetens tillvaratas och utvecklas”. Vidare anges att arbetet ”bör organiseras så att arbetstagaren ges möjlighet att successivt bredda och fördjupa sin kompetens och mångkunnighet”. I en anmärkning förklarar de centrala parterna att de är ense om att stimulera och understödja en sådan process. I § 2 i Löneavtal 94, vilken paragraf handlar om grundläggande principer för lönesättningen, föreskrivs bl.a. att lönesättningen skall vara differentierad efter individuella eller andra grunder, att lönerna skall bestämmas med hänsyn till bl.a. arbetsuppgifterna, utbildningskraven, ansvaret och svårighetsgraden i arbetsuppgifterna och den enskilde arbetstagarens sätt att uppfylla dessa krav. Enligt avtalsbestämmelsen skall ledningsförmåga, omdöme, initiativ, ekonomiskt ansvar, samarbetsförmåga samt idérikedom och innovationskraft beaktas vid lönesättning. Lönen bör, heter det vidare, öka med stigande ansvar och svårighetsgrad samt med arbetstagarens prestation och duglighet.

Mot bakgrund bl.a. av de skisserade avtalsbestämmelserna kan enligt SKAF följande anföras sammanfattningsvis. Det har inte funnits några gränser för de utbildningskrav som landstinget kunnat och kan ställa på den i målet aktuella gruppen arbetstagare, vårdarna. I enlighet med bestämmelserna har landstinget åtagit sig att understödja och stimulera arbetstagarnas kompetensutveckling. Det ligger för övrigt i landstingets intresse att tillgodose arbetstagares krav på utbildning och kompetensutveckling, för att åstadkomma en ökad effektivitet och produktivitet. Även för arbetstagarna på SKAF-området är det av värde att genom utbildning o.d. få mer stimulerande arbetsuppgifter och därigenom kunna höja sin lön.

Vad härefter gäller SKTF:s avtalsområde, bör följande sägas.

Behandlingsassistenternas arbetsuppgifter m.m. regleras av ett mellan landstinget och SKTF gällande avtal benämnt ÖLA 93. Häri ingår bl.a. Specialbestämmelser för föreståndare m.fl. vid hem för vård eller boende (BOL 90 nr 25, som fr.o.m. den 1 januari 1994 kallas BOL 94 nr 08). I specialbestämmelserna finns en definition av vad som avses med en behandlingsassistent. Enligt definitionen i BOL 90 nr 25 a – dvs. de bestämmelser som gäller på SKTF-området – avses med behandlingsassistent en befattning ”för vilken det krävs att arbetstagare avlagt examen från den statliga högskolans sociala linje (socionomexamen) eller socialpedagoglinje eller har annan högskoleutbildning som prövas likvärdig”. I specialbestämmelserna sägs vidare att en behandlingsassistent är en arbetstagare ”som medverkar i psykosocialt behandlingsarbete”. Om föreståndare heter det i beskrivningen att det är en arbetstagare ”som förestår dvs leder, planerar och samordnar verksamheten vid hem för vård eller boende”. Det är enligt SKAF:s mening av intresse att jämföra sistnämnda beskrivning med den i det föregående lämnade redogörelsen för vad som anges i landstingets befattningsbeskrivning för vårdare.

Bestämmelserna i BOL 90 nr 25 a visar att det är tänkt att behandlingsassistenterna skall ha speciella arbetsuppgifter för vilka det krävs en högskoleexamen av socionomkaraktär eller i vart fall en utbildning som ligger i samma nivå som en sådan examen. Någon avgörande skiljelinje mellan å ena sidan behandlingsassistenter och å andra sidan vårdare föreligger emellertid inte på den grunden att endast den förra gruppen skulle syssla med psykosocialt behandlingsarbete. Även vårdarna utför nämligen dylikt arbete, såsom framgår av vad som sägs i befattningsbeskrivningen för dem.

Däremot finns det skillnader mellan SKAF:s och SKTF:s respektive kollektivavtal. I denna del kan följande noteras.

Överenskommelsen centralt om HÖK 93 träffades den 30 september 1993 och gällde perioden den 1 april 1993 – den 31 mars 1995. I förhandlingsprotokollet till överenskommelsen anges att specialbestämmelserna CAL 90 nr 1 skulle gälla fram till årsskiftet 1993/94 och att därefter ett nytt avtal om specialbestämmelser skulle vara tillämpligt. Vidare antogs övergångsbestämmelser till följd av att parterna på SKAF-området gick ifrån löneklassystemet till ett system med fast kontantlön. Det bestämdes att det nya löneavtalet skulle träda i kraft den 1 januari 1994. Vid tidpunkten för den i målet aktuella konverteringen av vårdartjänsterna till tjänster som behandlingsassistenter måste Landstinget i Älvsborg ha känt till innehållet i HÖK 93. Landstinget har sedermera, genom lokalt kollektivavtal, förbundit sig att gentemot SKAF tillämpa bestämmelserna i HÖK 93.

Mellan SKAF och landstinget föreligger även ett särskilt kollektivavtal om pensioner m.m., PA-KL 1985. I det avtalet finns regler om pensionsförmåner, pensionsålder och pensioneringsperiod. Något motsvarande avtal förekommer inte på SKTF-området. Bland andra behandlingsassistenterna saknar alltså ett pensionsavtal med landstinget. För dem är därför pensionsåldern 65 år under det att pensionsåldern på SKAF-området är 63 år.

Före år 1994 skiljde sig löneavtalen på SKAF- respektive SKTF-sidan åt så till vida som lönesystemet på det förra området var normativt: det fanns indelning i lönegrader och löneklasser, och principen var att själva tjänsten var lönesatt och att lönen inte kunde förändras under löpande avtalsperiod, om inte lönesättningen för tjänsten omförhandlades mellan parterna. På SKTF-området, å andra sidan, gällde då som nu ett minimilönesystem med individuell lönesättning. Fr.o.m. den 1 januari 1994 skedde en ändring på SKAF-området på så sätt att ett minimilönesystem och principen om individuell lönesättning infördes också där.

I fråga om lönesättning förelåg och föreligger skillnader mellan SKAF:s och SKTF:s respektive avtal. Det gäller förutsättningarna och principerna för lönesättning, alltså §§ 1 och 2 i avtalen, och beträffande lägsta löner, § 3 i avtalen. Till exempel är de lägsta lönerna högre enligt SKAF:s avtal än enligt SKTF:s. En annan skillnad är möjligheten för enskild arbetsgivare och enskild arbetstagare att träffa individuell överenskommelse om lönen. På SKTF-området är det således helt fri lönesättning under det att på SKAF-sidan individuell lönesättning kan ske först efter fackliga förhandlingar om principerna härför; vid nyanställning föreligger dock numera fri lönesättning på SKAF-området. Såvitt gäller arbetstid har en vårdare en veckoarbetstid om 37 timmar medan behandlingsassistenters arbetstid per vecka är 38 timmar och 15 minuter, alltså en skillnad på 1 timme och 15 minuter.

I en mellan SKAF och SKTF träffad s.k. gränsdragningsöverenskommelse av den 26 april 1990 – som för övrigt föregåtts av en motsvarande överenskommelse från år 1983 – sägs bl.a. att titeln behandlingsassistent skall användas för ”personal som arbetar med behandlingsarbete och som för detta innehar adekvat högskoleutbildning” (se bilaga E i överenskommelsen). Enligt SKAF är den kurs om 20 veckor som Vårdhögskolan i Vänersborg ordnat på uppdrag av landstinget och som vissa vårdare genomgått inte en ”adekvat högskoleutbildning” i gränsdragningsöverenskommelsens mening; riktmärket där är socionomexamen, dvs. en akademisk nivå på utbildningen. Kursen är enligt SKAF:s åsikt inte heller en högskoleutbildning som är likvärdig med socionomexamen eller socialpedagogisk examen i den bemärkelse som anges i BOL 94 nr 08, tidigare BOL 90 nr 25 a.

I frågan om tillämpligt kollektivavtal önskar SKAF till sist peka på en tvist inom Malmöhus läns landsting, som aktualiserades år 1983 och som nådde sin lösning efter en central förhandling vilken avslutades i början av året därpå. I det fallet var omständigheterna sammanfattningsvis följande. Inom Lunds sjukvårdsdistrikt hade det öppnats ett efterbehandlingshem för narkomaner. Vid hemmet fanns sex anställda som hade till uppgift att stödja patienterna under övergången från en tyngre behandlingsform. Som kvalifikationskrav för dessa tjänster hade arbetsgivaren angett att det erfordrades mentalskötarutbildning, fritidspedagogutbildning, beteendevetenskaplig utbildning eller annan likvärdig och för arbetet lämplig utbildning. Arbetet var mycket kvalificerat. Arbetsgivarens avsikt inledningsvis var att behandlingsassistenter skulle erhålla tjänsterna. Sedan tvist uppkommit mellan Malmöhus läns landsting och SKAF accepterade såväl arbetsgivaren själv – alltså landstinget – som Landstingsförbundet vid den centrala förhandlingen att de ifrågavarande tjänsterna hörde till SKAF:s avtalsområde, dvs. att det tillkom vårdare i behandlingsarbete att utföra det då aktuella arbetet vid efterbehandlingshemmet.

SKAF:s grunder för talan kan sammanfattas på följande sätt.

De arbetstagare som har varit föremål för Landstingets i Älvsborg konvertering den 1 oktober 1993 arbetar inom SKAF:s avtalsområde, varför SKAF:s avtal även fortsättningsvis skall tillämpas på dessa arbetstagare. Under i vart fall fem-sex år före konverteringen var arbetstagarnas arbetsuppgifter desamma. Arbetsuppgifterna har inte heller ändrats efter konverteringstidpunkten. Om en sådan förändring befinns ha ägt rum, är det likväl fråga om en naturlig förändring inom ramen för SKAF:s avtal och alltså inte någon ändring som gått utöver vad som kan anses ha varit förutsatt mellan kollektivavtalsparterna. Det har inte inträffat någon omständighet med avseende på utbildning eller arbetsuppgifter som motiverat landstinget att gå ifrån SKAF:s avtal för att i stället tillämpa SKTF:s avtal på dem vilkas tjänster konverterats. Att landstinget numera betecknar arbetstagarna som behandlingsassistenter och att nya anställningsavtal har ingåtts saknar betydelse från kollektivavtalsrättslig synpunkt.

Landstinget i Älvsborg har i praktiken accepterat att fram till den 1 oktober 1993 tillämpa SKAF:s avtal på de vårdare som redan på ett tidigt stadium genomgått den i målet aktuella utbildningen om 20 veckor. Enligt SKAF:s mening hade landstinget i vart fall inte rätt att tillämpa SKTF:s avtal på de arbetstagare som vid konverteringstidpunkten inte ens hade påbörjat den nyss nämnda utbildningen. SKAF:s avtal hindrar varken att utbildning av detta slag genomförs för vårdarnas del eller att arbetsgivaren ställer ökade krav gentemot dessa.

SKAF:s och SKTF:s respektive avtal överlappar inte varandra. Avtalen kan alltså inte vara samtidigt tillämpliga för samma yrkeskategori. Som framgått i det föregående är SKAF:s och SKTF:s avtal oförenliga vad gäller anställningsvillkor m.m. De i tvisten ifrågavarande arbetsuppgifterna har traditionellt fallit in under SKAF:s avtal.

Den i målet aktuella 20-veckorskursen vid Vårdhögskolan i Vänersborg är inte en sådan utbildning som avses i definitionen i specialbestämmelserna på SKTF-området, alltså BOL 94 nr 08, tidigare BOL 90 nr 25 a. Men även om man i och för sig skulle anse att det är fråga om en sådan utbildning som omtalas i specialbestämmelserna kan inte enbart den omständigheten, att en vårdare genomgått utbildningen, motivera att landstinget börjar hänföra vederbörande till kategorin behandlingsassistenter och således till SKTF:s avtalsområde. För en tillämpning av SKTF:s avtal måste nämligen under alla förhållanden krävas – utöver genomgången utbildning – dels att arbetsuppgifterna har förändrats, dels att förändringen inneburit att uppgifterna har kommit att få i huvudsak tjänstemannakaraktär. Inte någon av sistnämnda förutsättningar är för handen i fråga om de i målet aktuella arbetstagarna. I vart fall har eventuella nya tjänstemannabetonade arbetsuppgifter i så fall utvecklats ur arbete som hör under SKAF:s avtal. Dessutom är de eventuellt nya arbetsuppgifterna inte helt dominerande. Landstinget har således varit skyldigt att fortsätta att tillämpa SKAF:s avtal på arbetstagarna till dess frågan kunnat regleras genom överenskommelse.

För det fall SKAF:s och SKTF:s respektive avtal skulle anses överlappa varandra har landstinget likväl varit skyldigt att även fortsättningsvis tillämpa SKAF:s avtal enligt principen om företräde för det först tecknade kollektivavtalet.

Eftersom Landstinget i Älvsborg fr.o.m. den 1 oktober 1993 inte har tillämpat SKAF:s avtal på de arbetstagare som, med landstingets terminologi, numera är behandlingsassistenter men tidigare var vårdare vid barn- och ungdomshemmen, har landstinget alltsedan denna dag gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott visavi SKAF. Därmed är SKAF berättigat till allmänt skadestånd av landstinget. Avtalsbrottet har bestått och består i att landstinget inte följt vare sig de lönebestämmelser som funnits i SKAF:s avtal som gällde t.o.m. den 31 december 1993 resp. fr.o.m. den 1 januari 1994 eller gällande arbetstidsbestämmelser enligt SKAF:s avtal eller pensionsavtalet PA-KL 1985. Avtalsbrottet är flagrant och allvarligt bl.a. med hänsyn till att landstinget upphört att tillämpa SKAF:s avtal på samtliga ifrågavarande arbetstagare, alltså en hel yrkeskår, utan någon som helst åtskillnad mellan arbetstagarna. Det är uppenbart att landstinget måste ha känt till att man genom konverteringen gjorde sig skyldig till brott mot SKAF:s kollektivavtal.

Slutligen bör följande sägas om SKAF:s yrkanden i målet. SKAF:s fastställelseyrkande omfattar inte de arbetstagare som tjänstgör vid Brättegården, eftersom det hemmet sedan den 1 april 1994 inte har landstinget utan staten som huvudman. Fastställelseyrkandet tar alltså sikte på de arbetstagare vid de övriga barn- och ungdomshemmen inom landstinget som före den 1 oktober 1993 var vårdare vid hemmen men genom konverteringen blev behandlingsassistenter och som alltjämt är anställda hos landstinget, alltså vid hemmen Hässlehem, Kristinedal, Lyckhem, Scheelegården, Snäppan, Sparregården, Stridbergsgården, Tonårshemmet Borås och Villa Sunnerö. Emellertid gör SKAF i målet gällande att landstinget under tiden den 1 oktober 1993 till den 1 april 1994 begått kollektivavtalsbrott även såvitt gäller de vårdare vid Brättegården som till följd av konverteringen blev behandlingsassistenter, eftersom landstinget under denna period var arbetsgivare även för dessa arbetstagare.

Landstinget i Älvsborg

Den verksamhet i dag inom Landstinget i Älvsborg som tvisten handlar om regleras av socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1982. De hem som de aktuella arbetstagarna tjänstgör vid betecknas i socialtjänstlagen som ”hem får vård eller boende”. Verksamheten vid Brättegården – ett hem som sedan den 1 april 1994 inte har landstinget utan staten som huvudman – regleras av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU); det är ett s.k. § 12-hem.

Av 22 § socialtjänstlagen följer att det är socialnämnden i ”hemkommunen” som ytterst skall sörja för att det vid behov finns bl.a. hem för vård eller boende. Nämnden svarar också för att det blir god vård. I 17–28 §§ socialtjänstförordningen finns detaljerade föreskrifter om verksamheten vid hemmen.

Inom uttrycket ”hem för vård eller boende” ryms som sagts de barn- och ungdomshem som det föreliggande målet rör. Socialutredningen, vars förslag låg till grund för bl.a. socialtjänstlagen, delade upp institutionerna i olika typer. Utgående från den uppdelning som utredningen gjorde kan det sägas att man inom Landstinget i Älvsborg har tre typer av barn- och ungdomshem, nämligen institutioner för utredning och vård av spädbarn, institutioner för krisbehandling av ungdomar respektive institutioner för ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering och en tids problembearbetning.

Enligt 23 § socialtjänstlagen är det inom varje landsting kommunerna i området och landstinget som principiellt skall tillgodose behovet av hem för vård eller boende; undantag utgör sådana hem som avses i 12 § LVU, där behovet skall tillgodoses av staten (se 23 a § socialtjänstlagen). Numera är det ganska vanligt att kommunerna sköter den verksamhet som finns vid hemmen. Det sker ofta genom samverkan i kommunalförbund. Men det förekommer också att vederbörande landsting handhar verksamheten. Inom Landstinget i Älvsborg är det landstinget som, i samverkan med de 19 kommunerna i området, i sin helhet svarar för driften av hemmen. Det är dock kommunerna som har ansvaret och även betalar för den vårdverksamhet som bedrivs vid hemmen. Sedan år 1992 är det kommunerna själva som helt och fullt bekostar vården; dessförinnan stod kommunerna för en del av kostnaden. Varje vårdplats kostar omkring 1 500–2 500 kr per dygn.

Av 23 § andra stycket socialtjänstlagen följer att landstinget och kommunerna gemensamt skall upprätta en plan över behovet av hem och fördelningen av ansvaret för deras inrättande och drift. Till följd av denna bestämmelse upprättar Landstinget i Älvsborg och kommunerna inom landstinget vart tredje år en s.k. vårdresursplan. Eftersom det som nyss angetts är kommunerna som ansvarar för vården och betalar för verksamheten vid hemmen har kommunerna givetvis krav på denna. Utvecklingen under det senast decenniet har varit sådan att kommunerna ställt allt högre krav på innehållet i verksamheten vid barn- och ungdomshemmen. Kraven har förts fram bl.a. i samband med diskussionerna om vårdresursplaner. Det har t.ex. varit fråga om att socialförvaltningarna hos kommunerna fordrat att det skall finnas ett ordentligt underlag från hemmen som håller streck i länsrätt och kammarrätt vid prövning av omhändertaganden samt ökade krav på innehållet i den behandling som bedrivs vid hemmen.

Av propositionen till socialtjänstlagen framgår att institutionsvårdens behandlingsformer hör till de svåraste och mest kvalificerade inom socialtjänsten. Där talas även om kravet på flexibilitet, kontinuitet och närhet i fråga om vården vid hemmen. I Socialstyrelsens allmänna råd på området sägs att huvudskälet till att det finns hem av ifrågavarande slag är att en intensiv och professionell insats i en kontrollerad miljö erfordrades för att man skall kunna genomföra en adekvat vård.

Mot bakgrund av de nu skisserade förhållandena – inte minst kommunernas uttalade fordringar på institutionsvården – har kraven vid barn- och ungdomshemmen på de anställdas arbetsinsats och kompetens onekligen ökat under de senaste åren. Till saken hör att problembilden för de barn och ungdomar som vistas vid hemmen har blivit alltmer komplicerad.

För att råda bot på de brister som tidigare kan ha förelegat upptog landstinget genom sin sociala nämnd år 1986 överläggningar med de berörda fackliga organisationerna, alltså SKAF och SKTF, i syfte att höja kompetensen hos personalen, framför allt vid nyrekrytering. Även frågan om utbildning berördes vid överläggningarna, och initiativ togs till utbildning såväl vid Vårdhögskolan i Vänersborg som vid andra utbildningsanstalter i Göteborg och Karlstad. En följd av överläggningarna blev att vårdarna började genomgå en 20 veckors utbildning i socialpedagogiskt behandlingsarbete. Utbildningen genomfördes som en terminskurs, sedermera i form av en kurs om 20 högskolepoäng.

I anslutning till överläggningarna började Landstinget i Älvsborg att successivt inrätta tjänster som behandlingsassistent vid barn- och ungdomshemmen. För dessa tjänster gällde det utbildningskrav som anges i specialbestämmelserna BOL 90 nr 25 a. Vid barn- och ungdomshemmen kom sålunda därefter att finnas både behandlingsassistenter som hörde till SKTF:s avtalsområde och vårdare som hörde till SKAF:s avtalsområde. Behandlingsassistenterna utförde ett jämförelsevis större mått av psykosocialt arbete än vårdarna. I detta sammanhang bör inskjutas att enighet centralt om specialbestämmelserna BOL 90 nr 25 a nåddes först år 1985 och att det dessförinnan inte fanns några motsvarande bestämmelser på tjänstemannaområdet.

Det förhållandet, att det sålunda fanns olika yrkeskategorier vid barn- och ungdomshemmen, kom att skapa problem i verksamheten. Därför väcktes tanken att man inom landstinget skulle ta ett mer generellt ”grepp” och genomföra en ”omreglering” av vårdarnas arbetsuppgifter. För detta krävdes dock att de ifrågavarande arbetstagarna uppfyllde de kompetenskrav som gällde för anställning som behandlingsassistent, alltså det utbildningskrav som anges i BOL 90 nr 25 a. Landstinget upptog förhandlingar med SKAF och SKTF i frågan och den 24 september 1991 träffades ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna. Avtalet innebar att man skulle konvertera vårdarna till behandlingsassistenter. I avtalet föreskrevs samma utbildningskrav som anges i BOL 90 nr 25 a. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1992.

Ganska snart sade dock SKAF upp avtalet, med verkan fr.o.m. den 1 november 1992; förbundet ville alltså inte längre stå fast vid överenskommelsen. Landstinget och kommunerna å sin sida vidhöll att kompetensen för personalen vid barn- och ungdomshemmen skulle höjas. Överläggningar genomfördes med SKTF. Landstinget och tjänstemannaförbundet enades därvid under hand om att det gick att genomföra en konvertering av anställningarna från vårdare till behandlingsassistenter. För dessa anställningar gällde det utbildningskrav som anges i BOL 90 nr 25 a.

Med anledning av den konvertering som sålunda skulle genomföras lämnade landstinget till vårdarna vid barn- och ungdomshemmen ett erbjudande om att bli behandlingsassistenter. Vid konverteringstidpunkten, den 1 oktober 1993, hade i stort sett samtliga vårdare inom landstinget genomgått 20-veckorsutbildningen i socialpedagogiskt behandlingsarbete och i vissa fall ytterligare utbildning. Det var således endast ett fåtal anställda som då inte hade gått kursen, nämligen dels några vårdare vid Brättegården vilka dock var inplanerade för utbildning under år 1994 eller eventuellt år 1995, dels en anställd som var sjuk, dels två anställda vid Tonårshemmet i Borås vilka redan hade påbörjat annan utbildning som de av inte minst praktiska skäl fick gå klart innan de deltog i 20-veckorsutbildningen. I sammanhanget bör tilläggas att landstinget inför konverteringen den 1 oktober 1993 räknade med att staten skulle ta över Brättegården fr.o.m. årsskiftet 1993/94 men att övertagandetidpunkten senare kom att förskjutas till den 1 april 1994.

Landstinget i Älvsborg gjorde alltså den bedömningen att det fanns möjlighet att reglera de genom konverteringen nyinrättade anställningarna i enlighet med specialbestämmelserna BOL 90 nr 25 a. Landstinget uppfattade det så, att SKTF inte hade någon avvikande mening på denna punkt. Det var alltså landstingets åsikt att 20-veckorsutbildningen, som i princip samtliga vårdare hade genomgått vid konverteringstidpunkten, var en högskoleutbildning i den mening som avses i BOL 90 nr 25 a.

I anslutning härtill bör följande framhållas. I BOL 90 nr 25 a anges att med behandlingsassistent avses en befattning för vilken det krävs att arbetstagaren avlagt socionomexamen eller examen från socialpedagoglinje eller ”har annan högskoleutbildning som prövas likvärdig”. Enligt landstingets uppfattning är det arbetsgivaren exklusivt som bedömer om en viss utbildning skall ”prövas likvärdig” eller ej. En prövningsrätt av detta slag gäller för övrigt inte bara på SKTF:s område utan även på SKAF:s. Givetvis förutsätts att arbetsgivaren vid prövningen inte gör en godtycklig bedömning och i strid mot god sed på arbetsmarknaden. I förevarande fall är det dock inte fråga om någon sådan undantagssituation; landstinget har använt sin prövningsrätt på ett korrekt och sakligt sätt. – Även om man bortser från att arbetsgivaren har en exklusiv prövningsrätt av nu nämnt slag kan det enligt landstingets mening konstateras, att den aktuella kursen i socialpedagogiskt behandlingsarbete objektivt är sådan att den uppfyller det utbildningskrav som anges i BOL 90 nr 25 a. Denna slutsats vinner stöd bl.a. av en i målet ingiven rapport från maj 1995 av Hälso- och Vårdhögskolornas arbetsgrupp för § 12-utbildningar, Utbildning av personal på de särskilda ungdomshemmen. Även enligt den mellan SKAF och SKTF i april 1990 träffade gränsdragningsöverenskommelsen på området har landstinget handlat korrekt i det nu ifrågavarande hänseendet.

Sammanfattningsvis kan i denna del sägas att landstinget bedömde att 20-veckorsutbildningen, givetvis i kombination med den yrkeserfarenhet som vårdarna hade, gjorde att dessa hade den för behandlingsassistenter önskvärda och erforderliga kompetensen. Landstinget har inte haft anledning att senare göra någon annan bedömning i denna del. Det kan tilläggas att landstinget anser att det snarast är arbetsuppgifternas art i förening med det i BOL 90 nr 25 a – och för den delen i gränsdragningsöverenskommelsen mellan SKAF och SKTF – angivna utbildningskravet som motiverar att de förutvarande vårdarna numera är behandlingsassistenter och således hänförs till SKTF-området.

I detta sammanhang bör följande förtydliganden lämnas. Till en början drevs kursen i socialpedagogiskt behandlingsarbete som en terminskurs på uppdrag av landstinget. Något krav på examination ställdes inte på dem som då deltog i kursen eller på dem som senare undergick utbildningen, och det sades till en början inget om att kursen motsvarade ett visst antal högskolepoäng. År 1991 bestämdes det dock att kursen skulle genomföras som en 20-poängs högskolekurs. De arbetstagare som hade genomgått kursen under den tidigare perioden gavs möjlighet att få ett intyg i vilket bekräftades att ”deras” kurs hade samma innehåll som 20-poängskursen. Det har alltså hela tiden varit fråga om – i vart fall principiellt – samma kursinnehåll. Vidare bör framhållas att de som har genomgått utbildningen samtidigt har uppburit lön från landstinget samt att det har varit landstinget som bekostat denna och att det numera är kommunerna inom landstinget som står för utbildningskostnaden.

I fråga om de två aktuella kategorierna arbetstagare – vårdare och behandlingsassistent – finns faktiska skillnader arbetsuppgifterna dem emellan. Det kan t.ex. nämnas att enligt befattningsbeskrivningen en huvudfunktion för en behandlingsassistent är att svara för att vid föreståndarens och biträdande föreståndarens frånvaro biträda med ledning och planering av arbetet vid hemmet. En motsvarande lednings- och planeringsfunktion saknas för vårdarnas del. En annan sak är att såväl behandlingsassistenterna som vårdarna har att vid behov utföra de löpande arbetsuppgifter som åligger en föreståndare eller biträdande föreståndare.

I dag är arbetet vid hemmen så upplagt, att det är två behandlingsassistenter som ”har hand om” varje intagen. Dessa behandlingsassistenter är kontaktpersoner och svarar själva dels för journalföring och liknande, dels för kontakter gentemot föräldrar och socialtjänsten i hemkommunen. I arbetet ingår givetvis många andra uppgifter än de nu nämnda. Som tidigare framhållits handlar det om ett i ökande utsträckning kvalificerat psykosocialt arbete. Sammantaget kan sägas, att behandlingsassistenterna utför arbetsuppgifter som för tio–femton år sedan ålåg föreståndaren vid hemmet, uppgifter som är av klart kvalificerat slag.

Inför konverteringen den 1 oktober 1993 klargjorde landstinget för arbetstagarna att denna byggde på frivillighet från deras sida. Av de drygt etthundra vårdare som gavs möjlighet att bli behandlingsassistent tackade samtliga utom tre ja. De tre som avböjde var relativt nära pensionsåldern; för dem kan det ha varit mer attraktivt att arbeta kvar enligt SKAF:s avtal där pensionsåldern är lägre än den för behandlingsassistenter. Var och en av de vårdare som konverterades till behandlingsassistenter erhöll som kompensation härför 200 kr såsom generellt påslag. Vidare fick envar 450 kr på grund av att arbetstiden förlängdes och pensionsåldern höjdes från 63 till 65 år. För den som uppnått 50 års ålder utgick därtill 200 kr och för varje ytterligare två år därutöver 50 kr; i denna del fick alltså t.ex. en person som uppnått 56 års ålder en kompensation om (200 + [3 x 50] =) 350 kr.

Den av SKAF åberopade överenskommelse från år 1984 angående vissa tjänster vid ett efterbehandlingshem inom Lunds sjukvårdsdistrikt är utan intresse för bedömningen i detta mål. Överenskommelsen då gällde nämligen inte personal vid ett ”hem för vård eller boende”, alltså det slags institution som de nu aktuella arbetstagarna tjänstgör vid. Dessutom träffades överenskommelsen ett år innan man centralt enades om specialbestämmelserna på tjänstemannaområdet, BOL 90 nr 25 a, och möjligen även innan SKTF och SKAF hade träffat den s.k. gränsdragningsöverenskommelsen.

Landstingets grunder för bestridandet kan sammanfattas enligt följande.

Landstinget i Älvsborg har som andra arbetsgivare rätt att organisera sin verksamhet och inrätta de befattningar som erfordras för att bedriva en ändamålsenlig verksamhet. Med iakttagande av god sed på arbetsmarknaden har landstinget bedömt att vård- och behandlingsverksamheten avseende barn och ungdomar vid hem för vård eller boende kräver att behandlingsassistenter arbetar vid hemmen. Denna bedömning har gjorts mot bakgrund bl.a. av det allt större inslag av kvalificerat psykosocialt behandlingsarbete som förekommer och erfordras i verksamheten.

Det finns inte något hinder i kollektivavtal mot att ändra befattningarna som vårdare till befattningar som behandlingsassistenter, dvs. att inrätta nya befattningar i detta avseende. Specialbestämmelserna BOL 90 nr 25 a ger utrymme för arbetsgivare att pröva arbetstagares kompetens utifrån de utbildningskrav som ställs upp i dessa bestämmelser. Det föreligger enligt landstingets mening inte någon möjlighet att rättsligt överpröva den av landstinget gjorda bedömningen av det i BOL 90 nr 25 a angivna utbildningskravet. Men även om en sådan överprövning i och för sig vore möjlig, låder inget fel vid landstingets bedömning, eftersom den aktuella terminsutbildningen objektivt sett är en sådan högskoleutbildning som är ”likvärdig” med sådan utbildning som anges i BOL 90 nr 25 a. Landstinget har alltså inte tillämpat avtalet på ett rättsvidrigt sätt. Landstingets bedömning har även stått i överensstämmelse med den gränsdragningsöverenskommelse på området som träffats mellan SKAF och SKTF, låt vara att denna överenskommelse endast är vägledande och alltså inte bindande för landstinget.

Arbetstagarnas övergång från vårdare till behandlingsassistenter har skett frivilligt och de har erhållit ekonomisk kompensation härför. De arbetstagare som inte velat byta anställning har fått stanna kvar i befattningen som vårdare. Följaktligen kan ingen arbetstagare anses ha lidit någon skada på grund av konverteringen.

Domskäl

Tvisten m.m.

Tvisten i detta mål gäller i första hand frågan huruvida Landstinget i Älvsborg är skyldigt att alltjämt tillämpa i förhållande till SKAF gällande kollektivavtal beträffande de arbetstagare vid barn- och ungdomshem inom landstinget vilkas tjänster som vårdare i behandlingsarbete (i det följande kallade vårdare) den 1 oktober 1993 ”konverterades” till tjänster som behandlingsassistenter. En därtill knuten följdfråga är huruvida landstinget, genom att för dessa arbetstagare sålunda tillämpa SKTF:s avtal i stället för SKAF:s, på grund av kollektivavtalsbrott blivit skadeståndsskyldigt gentemot det senare förbundet. Den huvudfråga som arbetsdomstolen således har att ta ställning till är om arbetstagarna även efter konverteringen omfattas av SKAF:s avtal eller ej.

Det bör här inskjutas att det beträffande ett av barn- och ungdomshemmen, nämligen Brättegården, har inträtt en förändring efter den 1 oktober 1993 så till vida att staten är huvudman för hemmet sedan den 1 april 1994. Enligt vad SKAF uppgett omfattar dock dess fastställelseyrkande inte arbetstagarna vid detta hem. Däremot grundas skadeståndsyrkandet för kollektivavtalsbrott bl.a. på det förhållandet att landstinget – enligt förbundet – brutit mot sina åtaganden även såvitt gäller dessa arbetstagare men endast för tiden den 1 oktober 1993 – den 1 april 1994.

Arbetsdomstolen har i ett flertal tidigare domar tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan arbetaravtal och tjänstemannaavtal. Dessa avgöranden har i allmänhet gällt förhållandena inom industrin eller på den privata sektorn i övrigt. En dom av principiellt intresse på området är AD 1978 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ]. De riktlinjer för gränsdragningen mellan arbetaravtal och tjänstemannaavtal som dragits upp i den domen har följts i senare avgöranden av arbetsdomstolen. Riktlinjerna har i en av dessa senare domar, AD 1989 nr 12 [ Zeteo ] [ Karnov ] (jfr även AD 1992 nr 81 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1995 nr 9), sammanfattats på följande sätt:

Domstolen erinrar i den domen (AD 1978 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ]; domstolens anm. här) inledningsvis om att ett arbetaravtals gräns i förhållande till tjänstemannaavtal principiellt är att fastställa genom sedvanlig tolkning av avtalet. Vad arbetaravtalets parter själva har kommit överens om eller de gemensamma förutsättningar som de har utgått från är därmed i första hand bestämmande för gränsdragningen. Giltighetsområdet för arbetaravtalet är normalt sett avgränsat efter objektiva grunder i den meningen att området inte kan ändras utan avtalsparternas medverkan (jfr AD 1961 nr 29 [ Karnov ]). Detta betyder dock inte att arbetaravtal och tjänstemannaavtal skulle sakna anpassning till varandra. I praktiken har man enligt domstolen i regel att räkna med att en sådan gränsdragning råder mellan avtalen att arbetaravtalet inte är tillämpligt i fråga om arbetsuppgifter som utförs av den som har tjänstemannaställning och omfattas av tjänstemannaavtalet. Detta beror, sägs det vidare i domen, på att avtalen på båda sidor har utvecklats under beaktande av en på traditionen vilande gemensam uppfattning om vad som är tjänstemannaarbete och på att gränsen mellan avtalen i stor utsträckning har klarlagts avtalsvägen mellan arbetsgivarsidan och de berörda arbetstagarorganisationerna, varvid organisationsöverenskommelser mellan arbetstagarorganisationerna ofta har blivit vägledande fastän de inte är omedelbart bindande för arbetsgivarsidan. Problem kan likväl uppstå när det gäller att avgöra vilket avtal som skall tillämpas på en arbetstagare, om arbetstagarens arbetsuppgifter till typ eller sammansättning skiljer sig från vad som tidigare har förekommit i branschen. Detta hänger samman med att varken den på tradition vilande gemensamma uppfattningen om vad som är tjänstemannaarbete eller förekommande överenskommelser utgår från något enhetligt tjänstemannabegrepp. Det torde tvärtom allmänt erkännas, uttalar domstolen, att begreppsbildningen på området inte är logiskt genomförd och att den åtminstone beträffande vissa typer av arbete är oklar.

Domen AD 1978 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ] innehåller också vissa anvisningar om hur man bör gå tillväga vid bedömningen av gränsfall när något direkt svar på tvistefrågan inte står att finna i avtalet eller i överenskommelser i anslutning till avtalet. Hänsyn bör tas till hur det arbete som tvisten gäller traditionellt har betraktats på avtalsområdet. I vissa fall torde gränsdragningsöverenskommelser för jämförligt arbete ge vägledning. Frånvaron av ett enhetligt tjänstemannabegrepp som grundval för gränsdragningen är dock ägnad att förringa betydelsen av praxis. Ett annat tillvägagångssätt kan vara, fortsätter arbetsdomstolen, att ställa frågan om arbetet huvudsakligen är tjänstemannabetonat eller om det till större delen utgörs av sådant arbete som typiskt sett faller under arbetaravtalet. I praktiken torde den metoden dock inte sällan visa sig svårtillämpad, eftersom vad som kan uppfattas som typiskt tjänstemannaarbete också kan ingå som ett mer eller mindre omfattande inslag i arbete som klart faller inom arbetaravtalets tillämpningsområde. – Ofta torde kunna konstateras att de arbetsuppgifter som tvisten gäller har utvecklats från arbete som hör under det ena avtalet. Om t ex en arbetare med bibehållande i större eller mindre utsträckning av tidigare arbetsuppgifter tillförs ytterligare arbetsuppgifter som är tjänstemannabetonade, kan det enligt domstolen vara motiverat, med utgångspunkt i att det är ett gängse förfaringssätt att lösa uppkommande gränsdragningsfrågor genom överenskommelse, att anse att arbetstagarens arbetsuppgifter efter förändringen alltjämt omfattas av arbetaravtalet intill dess frågan blir reglerad genom överenskommelse. Som förutsättning bör dock gälla att de nytillkomna arbetsuppgifterna inte är helt dominerande.

Även i det föreliggande målet handlar tvisten om hur gränsen skall dras mellan arbetaravtal och tjänstemannaavtal, närmare bestämt SKAF:s och SKTF:s respektive avtal. I detta mål rör tvisten visserligen den landstingskommunala sektorn, inte den privata. Denna omständighet föranleder dock principiellt inte någon annan utgångspunkt för bedömningen av gränsdragningsfrågan än den som legat till grund för prövningen av tvisterna inom den privata sektorn. Parterna i målet synes för övrigt inte heller ha någon annan uppfattning i denna sak.

SKAF har till stöd för sin inställning, att förbundets avtal alltjämt är tillämpliga på de ifrågavarande arbetstagarna vid barn- och ungdomshemmen, framhållit bl.a. att det inte – eller i vart fall inte sedan början av 1980-talet – har inträtt någon sådan förändring med avseende på arbetsuppgifter eller arbetstagarnas kompetens att det funnits eller finns skäl att tillämpa SKTF:s avtal i stället för SKAF:s. De nya arbetsuppgifter av tjänstemannakaraktär som eventuellt tillförts arbetstagarna har enligt SKAF utvecklats ur arbete som hör under förbundets avtal, och dessa arbetsuppgifter är inte helt dominerande. Med hänsyn bl.a. till detta och till principen om företräde för det först tecknade kollektivavtalet har landstinget – enligt SKAF:s mening – varit skyldigt att fortsättningsvis tillämpa förbundets avtal på arbetstagarna.

Landstinget å sin sida har pekat på att det i den aktuella verksamheten vid barn- och ungdomshemmen kommit att – bl.a. från kommunernas sida – ställas allt högre krav på verksamhetens innehåll och arbetstagarna. Arbetet har således enligt landstinget utvecklats därhän, att inslag av kvalificerat psykosocialt behandlingsarbete nu krävs av vårdpersonalen vid hemmen. Landstinget har mot denna bakgrund bedömt att utbildning av vårdpersonalen behövts, varför de förutvarande vårdarna genomgått en 20-veckorskurs vid vårdhögskola. Som en följd av utvecklingen har landstinget omreglerat vårdarbefattningarna till befattningar som behandlingsassistenter. I enlighet med god sed på arbetsmarknaden har landstinget prövat om arbetstagarna i fråga uppfyller de i definitionen i SKTF:s specialbestämmelser (BOL 90 nr 25 a) angivna utbildningskravet och därvid funnit att arbetstagarna når upp till detta krav. Sammanfattningsvis menar landstinget att det är riktigt att numera hänföra de aktuella arbetstagarna till SKTF:s avtal.

SKAF har genmält att det inte enligt förbundets avtal föreligger något hinder mot att ställa upp ett utbildningskrav gentemot vårdarna. Vidare har SKAF hävdat att den nu aktuella utbildningen inte är en sådan utbildning som avses i BOL 90 nr 25.

Arbetsdomstolens prövning

I enlighet med arbetsdomstolens praxis skall gränsen mellan de aktuella kollektivavtalsområdena, SKAF:s respektive SKTF:s, fastställas genom en sedvanlig kollektivavtalstolkning. I blickpunkten kommer därvid specialbestämmelserna, dvs. på SKAF-området CAL 90 nr 1 respektive på SKTF:s område BOL 90 nr 25 a. Det bör här tilläggas att CAL 90 nr 1 sedan den 1 januari 1994 inte längre gäller. Bestämmelserna har denna dag ersatts av specialbestämmelser i bilaga 3 till HÖK 93. Bestämmelserna i BOL 90 nr 25 a betecknas numera, enligt en i målet lämnad uppgift, BOL 94 nr 08. Vid tidpunkten för den i målet omtvistade konverteringen, dvs. den 1 oktober 1993 gällde däremot CAL 90 nr 1 respektive BOL 90 nr 25 a.

Vid den sedvanliga kollektivavtalstolkning som skall göras är det domstolens uppgift att söka utröna om det fanns någon gemensam partsavsikt när avtalen första gången träffades och i så fall vilken denna avsikt var. Eftersom avtalen såvitt nu är av intresse är slutna mellan å ena sidan Landstingsförbundet och å andra sidan respektive arbetstagarförbund blir det således fråga om vilka avsikter dessa parter hade när avtalen ingicks. Någon utredning som ger utrymme för några slutsatser i denna fråga har dock inte förebragts i målet.

Inte heller ger avtalens ordalydelse någon egentlig vägledning i i fråga om gränsdragningen mellan de båda arbetar- och tjänstemannaavtalen. Konstateras kan dock att några särskilda utbildningskrav inte finns uppställda i CAL 90 nr 1 vad gäller de i bestämmelserna nämnda ”vårdare i behandlingsarbete”, medan det i BOL 90 nr 25 a (numera BOL 94 nr 08) finns en definition av befattningen behandlingsassistent och att det till denna definition anknyter krav på viss högskoleutbildning. SKAF-avtalen – antingen det är fråga om det avtal som gällde närmast före år 1994 eller det avtal som trädde i kraft den 1 januari det året – innehåller inte enligt sin ordalydelse något hinder mot att en vårdare vidareutbildar sig för uppgifter inom ramen för avtalet; tvärtom ger Löneavtal 94, som trädde i kraft den 1 januari 1994, uttryck för att arbetstagarnas vilja att förkovra sig skall stimuleras och att deras kompetens skall tillvaratas och utvecklas. Enligt domstolens mening kan således inte redan den omständigheten, att vårdare inom SKAF-området erbjuds och genomgår en av landstinget anordnad kompetenshöjande utbildning, i och för sig föranleda slutsatsen att arbetstagarna inte längre skulle vara hänförliga till SKAF:s avtalsområde. En annan sak är om arbetstagarna efter en sådan utbildning erhåller andra arbetsuppgifter, vilka faller utanför förbundets avtalsområde. Till denna fråga återkommer domstolen i det följande.

Som framgått kan varken avtalsparternas avsikt eller avtalens ordalydelse ge något egentligt svar på gränsdragningsfrågan i tvisten. Det blir därför en uppgift för arbetsdomstolen att bedöma frågan från andra utgångspunkter.

Landstinget har som redan angetts framhållit att verksamheten vid barn- och ungdomshemmen utvecklats därhän, att det i dag är fråga om ett mycket kvalificerat psykosocialt behandlingsarbete som de aktuella arbetstagarna utför och att det med hänsyn bl.a. härtill och till den 20-veckorsutbildning som arbetstagarna genomgått före konverteringstidpunkten – eller i något eller några enstaka fall därefter – föreligger skäl att tillämpa SKTF:s avtal på dem. Enligt landstingets bedömning uppfyller arbetstagarna det utbildningskrav för behandlingsassistent som anges under rubriken ”1 Definition” i BOL 90 nr 25 a, numera BOL 94 nr 08. Landstinget hävdar också att varken SKAF eller arbetsdomstolen har möjlighet att överpröva den bedömning som landstinget har gjort i denna del, eftersom landstingets vid sin prövning inte agerat i strid mot god sed på arbetsmarknaden e.d. och således inte tillämpat BOL 90 nr 25 a på ett rättsvidrigt sätt. Landstinget hävdar således att man tillämpat avtalet rätt vad gäller dessa arbetstagare. Arbetsdomstolen har vidare uppfattat det så att landstinget anser att SKAF:s och SKTF:s avtal ostridigt inte överlappar varandra. Sammanfattningsvis anser landstinget därför att de ifrågavarande arbetstagarna skall hänföras till SKTF:s avtalsområde.

Arbetsdomstolen finner i och för sig inte skäl att ifrågasätta riktigheten i de uppgifter som landstinget har lämnat om ökade krav på verksamheten vid barn- och ungdomshemmen och därmed även på dem som är anställda för arbete i hemmen. Det finns inte heller anledning att sätta i fråga att den utbildning i psykosocialt behandlingsarbete som de förutvarande vårdarna genomgått är värdefull från verksamhetens synpunkt.

Landstinget hävdar som nyss sagts att den prövningsrätt som arbetsgivaren har enligt definitionen i BOL 90 nr 25 a, nämligen att pröva om viss högskoleutbildning är likvärdig med socionomexamen eller examen från den statliga högskolans socialpedagoglinje, tillkommer arbetsgivaren exklusivt så länge denne inte agerar i strid mot god sed på arbetsmarknaden e.d. SKAF har bestritt att arbetsgivaren har någon sådan exklusiv prövningsrätt. Landstingets uppfattning får förstås så att landstinget hävdar att arbetsgivaren, förutsatt att denne håller sig inom den ram avtalet ger, genom sin prövning i detta avseende kan bestämma till vilket kollektivavtalsområde en arbetstagare är att hänföra.

Arbetsdomstolen ser i denna del saken på följande sätt.

Den i BOL 90 nr 25 a intagna definitionen tillkom någon gång kring mitten av 1980-talet, dvs. flera år efter det att överenskommelse hade träffats om de i målet aktuella specialbestämmelserna på SKAF-området. Det har varken påståtts eller framkommit att SKAF i anslutning härtill medgett att dess avtalsområde inskränktes till förmån för SKTF:s avtal. Det har visserligen åberopats i målet att landstinget i september 1991 träffade ett lokalt avtal med SKAF och SKTF, vilket innebar att tjänsterna som vårdare skulle konverteras till tjänster som behandlingsassistenter och att man i avtalet föreskrev samma utbildningskrav som i BOL 90 nr 25 a. Det torde dock vara ostridigt mellan parterna att detta avtal, som trädde i kraft den 1 januari 1992, i vart fall sades upp av SKAF med verkan per den 1 november 1992.

Vid bedömningen av gränsdragningsfrågan i målet måste därför utgångspunkten vara att någon inskränkning i tillämpningsområdet för SKAF:s avtal inte inträdde genom bestämmelsen i BOL 90 nr 25 a om arbetsgivarens rätt att pröva om viss högskoleutbildning är likvärdig med den i bestämmelsen särskilt angivna utbildningen. Att landstinget i fråga om en arbetstagare, för vilken SKAF:s avtal i och för sig gäller, utövat sin prövningsrätt enligt denna bestämmelse kan med andra ord inte leda till den slutsatsen att arbetstagaren enbart på grund av denna prövning hänförs till tjänstemannaavtalet.

Bedömningen av gränsdragningsfrågan i målet skall därför inte göras mot bakgrund av huruvida landstinget har utövat sin nu nämnda prövningsrätt på ett riktigt sätt eller ej. Prövningen får i stället ta fasta på vad som blivit utrett om det faktiska innehållet i arbetstagarnas arbete. Utgångspunkten för bedömningen bör vara om de arbetsuppgifter som de förutvarande vårdarna utfört efter konverteringen förändrats på ett så avgörande sätt att en ändrad avtalstillhörighet är motiverad. Principen har i praxis uttryckts på det sättet att om anställda inom ett arbetaravtals tillämpningsområde med bibehållande av tidigare arbetsuppgifter tillförs nya tjänstemannabetonade uppgifter, skall dessas arbetsuppgifter alltjämt anses omfattade av arbetaravtalet intill dess frågan blivit reglerad genom överenskommelse, såvida de nytillkomna arbetsuppgifterna inte är helt dominerande.

Av intresse i detta sammanhang är vad förre förbundsombudsmannen hos SKAF R.W. uppgett i sitt vittnesmål, nämligen bl.a. följande. SKAF har av tradition organiserat den personal vid kommunala vårdinrättningar, t.ex. barn- och ungdomshem, som utfört vårdarbetet närmast patienten eller klienten; det rör sig om biträden och vårdare av olika slag. Tjänstemannaförbunden å sin sida har organiserat den administrativa personalen och, i viss mån, föreståndarna vid hemmen.

En jämförelse mellan R.W:s uppgifter å ena sidan och den utredning i övrigt som har lagts fram om innehållet i de ifrågavarande arbetstagarnas arbete å den andra sidan ger enligt arbetsdomstolens mening stöd åt antagandet att det arbete som numera utförs vid barn- och ungdomshemmen inte på något mer betydelsefullt sätt har ändrat karaktär vare sig efter konverteringen eller under åren närmast före denna. Visserligen finns det skäl att uppfatta situationen så att arbetsuppgifterna för de båda i målet aktuella arbetstagargrupperna generellt sett kommit att närma sig varandra, och att ett sådant närmande påbörjades redan före konverteringen. Även om arbetstagarna tillhörande den förutvarande vårdarkretsen efter konverteringen kommit att få även vissa nya, tjänstemannabetonade arbetsuppgifter finns det emellertid inget stöd i den förebragta utredningen för att dessa uppgifter blivit på något sätt dominerande. Domstolen kan inte heller biträda uppfattningen att den utbildning i socialpedagogiskt behandlingsarbete som i vart fall merparten av vårdarna hade genomgått vid konverteringstidpunkten vare sig sedd som sådan eller i förening med arbetets innehåll efter konverteringen skulle leda till att arbetstagarna vore hänförliga till SKTF-området. Något annat har inte kommit fram än att den förändring som kan ha inträtt i fråga om de aktuella arbetstagarnas arbetsuppgifter får ses som en vidareutveckling av det arbete som omfattas av SKAF:s avtal.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen kommer därför till den slutsatsen att SKAF:s fastställelseyrkande skall bifallas. Den förklaring som SKAF hemställt om bör dock i förtydligande syfte ges en något annorlunda utformning än vad förbundet yrkat.

Det har inte påståtts från landstingets sida att SKAF-avtalen HÖK 93 och PA-KL 1985 ej längre är gällande mellan parterna. Eftersom landstinget har underlåtit och alltjämt underlåter att tillämpa dessa avtal på de berörda arbetstagarna har landstinget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. Avtalsbrottet är allvarligt, bl.a. med hänsyn till att landstinget har upphört att tillämpa SKAF-avtalen beträffande ett hundratal arbetstagare eller näst intill samtliga de arbetstagare som före konverteringen var vårdare vid landstingets barn- och ungdomshem. Fråga är om en grupp arbetstagare som i vart fall delvis, oklart om helt, tillhörde SKAF och om arbetstagare för vilka landstinget före konverteringen tillämpade SKAF-avtalen. Vid bestämmandet av skadeståndsbeloppet till förbundet saknar det betydelse att arbetstagarna erbjudits och accepterat att arbeta under benämningen behandlingsassistenter och under tjänstemannaavtal. Något samråd och än mindre någon överenskommelse med SKAF har inte föregått landstingets beslut om konvertering. Arbetsdomstolen finner med beaktande av de nu nämnda omständigheterna att skadeståndsbeloppet bör bestämmas till yrkat belopp, 100 000 kr. På beloppet skall utgå ränta beräknad på det sätt som förbundet angett och som landstinget vitsordat.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall landstinget åläggas att ersätta SKAF:s rättegångskostnader i målet. Landstinget har vitsordat vad förbundet sålunda fordrat.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att kollektivavtalet HÖK 93 jämte PA-KL 1985 reglerar anställningsförhållandena för de arbetstagare vid Landstingets i Älvsborg barn- och ungdomshem Hässlehem, Kristinedal, Lyckhem, Scheelegården, Snäppan, Sparregården, Stridbergsgården, Tonårshemmet Borås och Villa Sunnerö som före den 1 oktober 1993 av landstinget hänfördes till kategorin vårdare i behandlingsarbete och som denna dag av landstinget hänfördes till kategorin behandlingsassistenter och som alltjämt hänförs dit.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Älvsborg att till Svenska Kommunalarbetareförbundet utge allmänt skadestånd om etthundratusen (100 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Älvsborg att ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet för rättegångskostnader med sammanlagt etthundratjugotretusentvåhundratjugo (123 220) kr, varav 111 531 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det sammanlagda beloppet utgör 24 256 kr mervärdesskatt.

Dom 1995‑12‑06, målnummer A‑247‑1994

Ledamöter: Nina Pripp, Gösta Ihrfelt (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Marie Pernebring, Ylva Tengblad, Hans Karlsson och Thore Ziethén (f.d. ombudsmannen i Svenska Byggnadsarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson