: : : :

AD 1995 nr 140

Sammanfattning :

Fråga om en arbetsgivare haft saklig grund för att säga upp en arbetstagare som varit hemma från arbetet utan att iaktta sin skyldighet att anmäla sjukfrånvaro och att förete s.k. förstadagsintyg för arbetsgivaren.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om en arbetsgivare haft saklig grund för att säga upp en arbetstagare som varit hemma från arbetet utan att iaktta sin skyldighet att anmäla sjukfrånvaro och att förete s.k. förstadagsintyg för arbetsgivaren.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 24/95 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] #

SAF

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 140 ) :

YRKANDEN

Parterna har till utveckling av talan i huvudsak anfört följande.

Industrifacket

Arbetsgivarparterna

Industrifacket

DOMSKÄL

Utredningen i målet

Arbetsdomstolens bedömning

Rättegångskostnader

DOMSLUT

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar Aktiebolaget Cerbos uppsägning av M-L.O. ogiltig.

2. Aktiebolaget Cerbo skall till M-L.O. betala allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta därå från den 8 februari 1995 till dess betalning sker.

3. Allmänna Arbetsgivarförbundet och Aktiebolaget Cerbo skall med hälften vardera betala ersättning till Industrifacket för dess rättegångskostnader med sextiosjutusentvåhundratio (67 210) kr, varav 56 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 11 200 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1995 nr 140 ) :

AD 1995 nr 140

Parter ( Privata sektorn ): Industrifacket mot Allmänna Arbetsgivarförbundet och Aktiebolaget Cerbo i Trollhättan

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Marie Hafström, Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ola Bengtson, Jan Sjölin och Lennart Andersson.

Sekreterare : Kaisa Söderberg

AD 1995 nr 140    Dom den 29 november 1995 – Direktstämt mål

Sökord : Läkarintyg | Olovlig frånvaro | Sjukskrivning | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Parter:

Industrifacket

mot

Allmänna Arbetsgivarförbundet och Aktiebolaget Cerbo i Trollhättan

Aktiebolaget Cerbo är medlem i Allmänna Arbetsgivarförbundet. Mellan förbundet och Industrifacket gäller kollektivavtal. M-L.O., som är född år 1958, har varit anställd vid bolaget sedan den 13 december 1976. Hon är medlem i Industrifacket.

Den 22 september 1994 sade bolaget upp M-L.O. Enligt protokoll från en förhandling samma dag åberopade bolaget som grund för uppsägningen olovlig frånvaro den 8 och 9 september 1994 samt ett flertal tidigare förseelser. Bolaget verkställde uppsägningen samma dag.

YRKANDEN

Industrifacket har väckt talan mot arbetsgivarförbundet och bolaget och yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara bolagets uppsägning av M-L.O. och förplikta bolaget att till henne utge allmänt skadestånd med 60 000 kr för brott mot 7 § lagen om anställningsskydd. Förbundet har vidare yrkat ränta på fordringsbeloppet enligt 6 § räntelagen att utgå från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Stämningen i målet delgavs bolaget den 8 februari 1995.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Yrkad ränta har vitsordats som skälig i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av talan i huvudsak anfört följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Industrifacket

AB Cerbo tillverkar plastartiklar och har ca 110 anställda. Det finns tre avdelningar inom bolaget – förpackningsavdelningen, farmaavdelningen och avdelningen för efterbearbetning – där M-L.O. har arbetat. Hon anställdes år 1976 som maskinoperatör med placering på avdelningen för efterbearbetning. Arbetet där var ganska stillasittande. På egen begäran förflyttades hon år 1983 till förpackningsavdelningen, vilket medförde att hon fick ett mer rörligt arbete. Hon har sedan i mitten av 1980-talet diskbråck, vilket medför svåra smärtor och ryggont. Hon har svårt för att lyfta saker och i övrigt arbeta i vissa ställningar. På grund av arbetsbrist omplacerades hon i juni 1992 till farmaavdelningen. Arbetsuppgifterna där var lättare men det stillasittande arbetet var inte lämpligt för hennes ryggproblem. Den 27 augusti 1992 gjordes en anmälan om arbetsskada till AMF och ett planeringssamtal hölls den 2 september samma år. Den 12 april 1993 omplacerades M-L.O. till efterbearbetningen där hon också fick stillasittande arbetsuppgifter, något som inte är lämpligt för hennes rygg. M-L.O. har efter uppsägningen åter placerats på förpackningsavdelningen. Hon delar där tjänst med en annan arbetstagare och hon arbetar för närvarande fyra timmar per dag.

Till följd av ryggproblemen har M-L.O. under två perioder genomgått rehabilitering genom försäkringskassans försorg. Hennes ryggproblem återkommer med jämna mellanrum och har medfört att hon varit frånvarande från sitt arbete under flera perioder. Efter omplaceringen till förpackningsavdelningen har hennes sjukfrånvaro minskat.

Bolaget har fram till år 1994 agerat på ett korrekt sätt vad gäller M-L.O:s sjukdom. Bolaget har medverkat i planeringssamtal, rehabiliteringsutredningar och sökt ordna det så att M-L.O. skulle kunna vara kvar i sitt arbete. Under senare år har bolaget emellertid blivit allt mer ekonomiskt pressat och situationen på personalsidan har blivit sådan att det inte längre finns några reserver där. Om någon är sjuk, uppstår genast hinder i produktionen. Efter 1993/94 är verksamheten oerhört ”slimmad”. Enligt Industrifackets mening skulle bolaget kunna ha en överanställning på 10 procent, men det har man inte. Man har personal exakt för full produktion. Samtidigt har bolagets attityd till M-L.O:s problem förändrats. Man har tagit fram statistik över hennes sjukfrånvaro och granskat hennes sjukanmälningar. Bolaget har i samband med uppsägningen angripit M-L.O. för hennes agerande i anslutning till fyra olika frånvarotillfällen.

Det första tillfället avser den 20 oktober 1993. Arbetsgivarsidan gör här gällande att M-L.O. inte har anmält att hon var frånvarande från sitt arbete. Detta bestrids. På morgonen denna dag ringde M-L.O. till sitt arbete för att anmäla sin sjukfrånvaro. Någon arbetsledare som kunde ta emot hennes anmälan fanns dock inte på plats, varför hon anmälde sin frånvaro för en arbetskamrat som lovade att vidarebefordra uppgiften om att hon var sjuk. Bolaget fick emellertid inte del av M-L.O:s anmälan och hon tilldelades dagen därpå en varning. M-L.O. protesterade inte mot varningen, eftersom hon tyckte att det inte fanns något hon kunde göra mot beslutet.

Samtidigt som bolaget tilldelade M-L.O. en varning, dvs. den 21 oktober 1993, beslutade bolaget att M-L.O. i fortsättningen skulle förete läkarintyg redan från den första sjukdagen, s.k. förstadagsintyg.

Det andra frånvarotillfället avser tiden den 25 november – den 1 december 1993. Det är ostridigt att M-L.O. under denna period var frånvarande från sitt arbete på grund av sina ryggproblem. Det är också ostridigt att hon anmälde frånvaron till bolaget. Däremot läggs det M-L.O. till last att hon inte har uppvisat något förstadagsintyg. M-L.O. har uppvisat ett läkarintyg, men detta gäller bara från den sjunde sjukdagen. Frånvaron var början på en sjukperiod som kom att vara i tre månader och M-L.O. blev inte fullt frisk förrän i mars 1994. Sett i belysning av dessa förhållanden kan det inte anses föreligga någon stor tyngd i det förhållandet att hon missade att förete ett förstadagsintyg.

Under tiden den 14–18 april 1994 var M-L.O. hemma för vård av sjukt barn. För sådan frånvaro är hon inte skyldig att förete något förstadagsintyg. Hon minns inte om hon själv också var sjuk dessa dagar, men vill inte utesluta det. Det är ostridigt att M-L.O. ringde till bolaget och anmälde att hon skulle vara hemma. Hon lämnade inte något förstadagsintyg för denna period och detta har bolaget anmärkt på. Den 25 april 1994 varslade bolaget om uppsägning av M-L.O. på grund av olovlig frånvaro. Industrifacket begärde överläggning. Utan att egentligen göra någon utredning om orsaken till M-L.O:s frånvaro kom Industrifacket överens med bolaget om att bolaget inte skulle fullfölja uppsägningen. En överläggning om den varslade uppsägningen genomfördes dock för att M-L.O. skulle inse allvaret i att hon måste göra riktiga anmälningar till arbetsgivaren vid frånvaro. Efter överläggningen togs varslet tillbaka och M-L.O. fick vara kvar i anställningen.

Den sista omtvistade frånvaroperioden var den 8 och 9 september 1994. Bolaget har för denna tid påstått att M-L.O. inte har anmält frånvaron och att hon inte heller har företett något förstadagsintyg. Den 8 september var M-L.O. hemma för vård av sjukt barn. Hennes dotter C. var magsjuk och kunde inte vara ensam hemma. M-L.O. kontaktade bolaget och meddelade att hon var hemma för vård av sjukt barn. Beskedet lämnades till G.M. som har hand om samordningen på den avdelning där M-L.O. arbetade vid denna tid. Eftersom anledningen till frånvaron var vård av sjukt barn var M-L.O. inte skyldig att lämna något förstadagsintyg för den 8 september. Den 9 september var både dottern och M-L.O. magsjuka. M-L.O. kunde ha fortsatt att stanna hemma för vård av sjukt barn även denna dag, men eftersom hon själv var sjuk kontaktade hon företagshälsovården för att få ett läkarintyg. Vid sitt samtal med företagshälsovården upplystes hon om att hon inte kunde få något intyg per telefon utan hon måste först besöka läkarmottagningen för en bedömning. M-L.O. var dock så sjuk att hon inte klarade av att åka till mottagningen. Dessutom var dottern fortfarande dålig och behövde omvårdnad. Den 8/9 september var M-L.O. i telefonkontakt också med försäkringskassan. Vid det samtalet fick hon klart för sig att hon inte längre var berättigad till föräldrapenning, eftersom dottern hade fyllt tolv år i juni. M-L.O. trodde att hon hade rätt till föräldrapenning under det år som barnet fyller tolv år och inte endast fram till den dag då barnet fyller tolv. M-L.O:s misstag om innehållet i gällande bestämmelser är ursäktligt och skall inte kunna ligga till grund för en uppsägning. Enligt § 17 i kollektivavtalet har en arbetstagare rätt till permission med bibehållen lön under en dag vid plötsligt svårt sjukdomsfall hos hemmaboende nära anhörig. Att M-L.O. hade rätt att stanna hemma med sitt sjuka barn stöds också av kutym och praxis i branschen.

Arbetsgivarparterna

Arbetstagarsidans beskrivning av bolaget är i huvudsak korrekt. Företaget tillverkar plastartiklar och har ca 90 årsanställda.

M-L.O. har haft en mycket hög frånvaro från sitt arbete. Frånvaron har vanligtvis varit legitim och främst berott på M-L.O:s ryggproblem eller på att hon vårdat sjuka barn. Bolaget har sökt hjälpa henne genom omplaceringar vid tre tillfällen; i juni 1992, april 1993 och oktober 1994. M-L.O. har också genomgått rehabilitering genom försäkringskassans försorg. Bolaget har även haft en nära kontakt med företagshälsovården. Bolaget har inte sökt göra sig av med anställda eller varit ekonomiskt pressat. Man gör för närvarande sitt bästa resultat någonsin.

Bolagets rutiner vid sjukanmälan har varit desamma sedan januari 1992, då de nya reglerna om sjuklön trädde i kraft. Sjukanmälan skall göras till respektive arbetsledare samma dag som arbetstagaren insjuknar. Går det inte att nå arbetsledaren, skall E.S. på personalkontoret eller personalchefen G.A. kontaktas. I januari 1995 kompletterades rutinerna med en särskild blankett som den som tar emot en anmälan skall fylla i. Alla arbetstagare har känt till bolagets rutiner vid sjukskrivningar. Den nya blanketten tillkom för att ingen anställd i framtiden skall kunna påstå att hon eller han har ringt och anmält sin frånvaro fast så inte har skett.

M-L.O. har ofta varit frånvarande från sitt arbete utan lov. Bolaget har på flera sätt försökt att komma till rätta med hennes olovliga frånvaro. Den 21 oktober 1993 tilldelades M-L.O. en skriftlig varning för olovlig frånvaro dagen innan och vid flera tillfällen tidigare, då hon hade uteblivit från arbetet utan att höra av sig. Bolaget begärde samtidigt med stöd av § 18 mom. 1 sjätte stycket i kollektivavtalet att M-L.O. skulle visa läkarintyg från den första sjukdagen. Den skriftliga varningen överlämnades också till det lokala facket, men ingen reagerade mot bolagets beslut. Det var först vid den muntliga förberedelsen den 29 maj 1995 i detta mål som M-L.O. påstod att hon skulle ha anmält sin frånvaro den 20 oktober 1993 till en arbetskamrat. Bolaget ser detta som en efterhandskonstruktion.

M-L.O. har inte företett något förstadagsintyg för tiden den 25 november–1 december 1993 och hon har inte heller fått någon sjuklön för dessa dagar. När M-L.O. återkom till arbetet den 2 december fick hon en ny skriftlig varning, nu för att hon inte hade lämnat något förstadagsintyg. M-L.O. har inte heller företett något läkarintyg för tiden den 14–18 april 1994. Vid varselöverläggningen påstods att M-L.O. då hade varit frånvarande på grund av sjukdom. Detta framgår också av det protokoll som upprättades efter förhandlingen. Trots att M-L.O. varslades om uppsägning uppgav hon inte att hon skulle ha varit hemma av någon annan anledning. Det var först vid den muntliga förberedelsen i målet som M-L.O. påstod att hon hade varit hemma för vård av sjukt barn. För tiden den 8 och 9 september 1994 har M-L.O. varken anmält sin frånvaro eller företett något läkarintyg. Att M-L.O. skulle ha varit i kontakt med G.M. påstods först fyra månader efter uppsägningen. Rätt till permission gäller enligt kollektivavtalet bara en arbetsdag. Att M-L.O. skulle ha vårdat sjukt barn också den 9 september har aldrig tidigare gjorts gällande. Enligt uppgift kontaktade M-L.O. företagshälsovården först en vecka senare. – Efter uppsägningen har någon från bolaget alltid ringt hem till M-L.O. när hon har varit frånvarande och hon har företett förstadagsintyg först efter påstötningar.

Uppsägningen grundas på att M-L.O. vid två tillfällen har varit frånvarande från sitt arbete utan lov (den 20 oktober 1993 samt den 8 och 9 september 1994), och att hon vid tre tillfällen under tio månader inte har företett läkarintyg från första sjukdagen (perioderna den 25 november–1 december 1993, den 14–18 april samt den 8 och 9 september 1994). M-L.O. har dessutom tidigare varit frånvarande utan lov ytterligare ett tiotal gånger. Uppsägningen har föregåtts av varningar och uppsägningsvarsel. En arbetsgivare måste ha rätt att till slut reagera och säga upp den anställde vid denna form av upprepad misskötsamhet.

Industrifacket

Uppsägningen av M-L.O. strider mot bestämmelsen i 7 § lagen om anställningsskydd och är inte sakligt grundad. M-L.O:s frånvaro från arbetet har aldrig varit olovlig. Bolaget har inte heller ifrågasatt att M-L.O. har varit sjuk när hon har varit frånvarande från sitt arbete. En arbetstagare har rätt att vara borta från arbetet när hon eller han är sjuk. M-L.O. har inte varit nonchalant. Bolaget måste bära en stor del av ansvaret för det som skett, eftersom bolagets rutiner i samband med sjukdom har varit bristfälliga. I januari 1995 tog bolaget fram en särskild blankett där den som tar emot en sjukanmälan skall registrera uppgifterna. Detta visar att den tidigare ordningen inte fungerade tillräckligt bra och att bolaget dragit slutsatsen att missförstånd tidigare har kunnat uppstå. Redan vid förhandlingen den 22 september 1994 uppgav Industrifacket att M-L.O. hade hört av sig till bolaget den 8 september 1994. Detta bestreds inte av bolagets representanter som istället hävdade att M-L.O. rätteligen skulle ha begärt tjänstledigt hos produktionsledaren.

DOMSKÄL

Tvisten i målet gäller om bolaget haft saklig grund för att säga upp M-L.O. Enligt arbetsgivarparterna har M-L.O. varit frånvarande från sitt arbete vid två tillfällen utan att ha anmält sin frånvaro och vid tre tillfällen utan att förete erforderligt s.k. förstadagsintyg. Arbetsgivarsidan har också påstått att M-L.O. före den 20 oktober 1993 varit frånvarande från sitt arbete utan lov vid ett tiotal tillfällen. Industrifacket hävdar att uppsägningen har skett utan saklig grund och har därför yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen och allmänt skadestånd jämte ränta. Yrkandena har bestritts av arbetsgivarparterna.

Vad gäller förhållandena vid de i målet aktuella frånvaroperioderna och de rutiner som tillämpas hos bolaget vid sjukanmälan har förhör under sanningsförsäkran hållits med M-L.O. och vittnesförhör ägt rum med klubbordföranden G.F., löntagarrepresentanten i bolagets styrelse T.N., förstemannen G.M., arbetsledaren R.A., E.S. vid personalavdelningen och personalchefen G.A.

Utredningen i målet

G.M., som är försteman på den avdelning där M-L.O. arbetade i september 1994, och R.A., som är förman hos bolaget, har båda uppgett att de alltid är på arbetet minst en halv timme innan första skiftet börjar på morgonen kl. 6.48. G.M. har tillagt att hon för att undvika missförstånd alltid skriftligen noterar de sjukanmälningar som hon har mottagit och att hon aldrig glömt att göra en sådan notering. Enligt G.A. informerade bolaget i slutet av år 1991 muntligen de anställda om att den som är sjuk skall ringa i första hand arbetsledaren eller E.S. på lönekontoret eller G.A. och anmäla sin frånvaro. Enligt henne lämnades vidare inför det nya sjuklönesystemets ikraftträdande upplysningar om vad de anställda skulle iaktta vid sjukfrånvaro genom skriftlig information på baksidan av det sista lönebeskedet för år 1991.

Vad gäller frånvaron den 20 oktober 1993 har i målet inte ifrågasatts att M-L.O. var frånvarande på grund av sjukdom och att hon därmed hade rätt att vara borta från sitt arbete. Vad tvisten gäller är om M-L.O. varit olovligen frånvarande från arbetet i den meningen att hon uteblev från arbetet utan att höra av sig.

M-L.O. har i denna del uppgett följande. Den 20 oktober 1993 någon gång mellan kl. 06.30–06.45 ringde hon till R.A., G.M. eller någon annan arbetskamrat och berättade att hon var sjuk. Hon minns inte till vem hon ringde. Arbetsledarna finns inte alltid på plats och ibland är det någon arbetskamrat som svarar istället. Om någon annan än en arbetsledare svarat, har hon bett denne att vidarebefordra hennes anmälan till arbetsledaren. När hon fick det skriftliga beskedet om att hon i fortsättningen skulle lämna förstadagsintyg sade hon att hon hade ringt och sjukanmält sig. Hon protesterade inte mot den varning som hon fick den 21 oktober trots att den var felaktig, eftersom ingen trodde på henne när hon sade att hon hade ringt.

G.A. har uppgett följande. M-L.O. har före den 20 oktober 1993 varit hemma från arbetet vid flera tillfällen utan att anmäla sin frånvaro. Det har hänt sammanlagt ett 30-tal gånger att M-L.O. varit borta och inte fått någon lön utan att hon reagerat eller framfört några invändningar mot detta. Den 20 oktober var M-L.O. frånvarande och G.A. kontrollerade med arbetsledarna och andra anställda om M-L.O. hade ringt, men ingen hade hört något. Efter det att bolaget hade tilldelat M-L.O. varningen talade G.A. med henne och påpekade det allvarliga i situationen.

Vad gäller den andra frånvaroperioden som inträffade den 25 november till den 1 december 1994 är det ostridigt att M-L.O. anmälde att hon var sjuk. Det är också ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat läkarintyg från första sjukdagen. M-L.O. har i denna del berättat följande. Hon hade så fruktansvärt ont i ryggen att hon inte kunde röra sig eller ta sig till en läkare, men hon trodde dock att hon skulle bli bättre. Hon visste inte då att läkarna vid företagshälsovården gör hembesök. Den 25 november ringde hon till företagshälsovården och fick tid till påföljande dag kl. 14.15. Företagshälsovården ringde emellertid senare på eftermiddagen och sade att man inte kunde ta emot henne på den överenskomna tiden och hon fick istället tid nästa dag. Hon ringde då till G.A. som sade att de i så fall fick avvakta. Bolaget höll vid denna tid på att byta företagshälsovård och M-L.O. vet inte varför, men ”de” avbeställde då allting. Enligt M-L.O. fick hon lön för denna tid i efterhand, medan G.A. har uppgett att bolaget inte betalade någon sjuklön eftersom någon sjukförsäkran inte kommit in. G.A. har vidare uppgett att hon inte minns om hon fick något samtal från M-L.O. efter det att denna skulle ha haft kontakt med företagshälsovården.

Det är ostridigt att M-L.O. ringde bolaget och anmälde frånvaro för tiden den 14–18 april 1994 samt att hon inte har uppvisat något förstadagsintyg för denna period. M-L.O. har uppgett att hon inte minns varför hon var frånvarande från arbetet och att det är möjligt att hon inte var sjuk utan hemma för vård av sjukt barn. När M-L.O. hade återgått till arbetet varslades hon om uppsägning och en överläggning ägde rum där hon själv var närvarande. I protokollet från överläggningen, som har förebragts i målet, har antecknats bl.a. att M-L.O. själv tidigare hade uppgett att hon hade varit sjuk fr.o.m. den 14 april. Enligt M-L.O. talade parterna under överläggningen om hennes fortsatta anställning och det blev därför inte utrett varför hon hade varit hemma de aktuella dagarna. Man talade då inte om varför hon hade varit borta från arbetet. Hon minns i vart fall inte om hon sade att hon varit frånvarande på grund av sjukdom eller vård av sjukt barn.

G.F. är hos bolaget klubbordförande för Industrifacket sedan fem år tillbaka. Han var närvarande vid den överläggning som hölls i april efter det att bolaget hade varslat om sin avsikt att säga upp M-L.O. med anledning av hennes frånvaro från arbetet den 14–18 april. Han har uppgett bl.a. följande. Han minns inte om orsaken till M-L.O:s frånvaro diskuterades vid överläggningen. Företaget såg allvarligt på hennes frånvaro och från fackets sida ville man rädda hennes anställning. Redan före överläggningen kom facket överens med bolaget om att varslet om uppsägning skulle dras tillbaka. Den överläggning som följde var endast en ”teater” för att M-L.O. skulle förstå allvaret i situationen. – Enligt G.A., som också deltog vid överläggningen, sades det inte vid detta tillfälle att M-L.O. själv varit sjuk. Det sades enligt henne inte heller något om vård av sjukt barn.

Vad gäller den sista tidsperioden, torsdagen den 8 och fredagen den 9 september 1993, har arbetsgivarparterna påstått att M-L.O. varken har anmält sin frånvaro eller företett något läkarintyg. M-L.O. har här uppgett följande. På morgonen den 8 september omkring kl. 07.00 ringde hon till G.M. och berättade att hon var hemma på grund av att hennes dotter var magsjuk. Den 9 september blev hon själv magsjuk och dottern var fortfarande sjuk. Hon ringde till företagshälsovården för att få ett läkarintyg, men fick svaret att hon måste komma dit. Själv var hon för sjuk för att ta sig dit med allmänna kommunikationer. Hon kunde fortfarande inte lämna dottern ensam och tyckte inte att det spelade någon roll att hon inte fick något läkarintyg, eftersom hon fortfarande var hemma för vård av sjukt barn. Hon trodde också att hon skulle bli frisk under lördag/söndag.

G.F. har i fråga om denna frånvaroperiod uppgett följande. Vid den lokala förhandling om uppsägning som följde efter M-L.O:s frånvaro den 8 och 9 september var det ostridigt att M-L.O. hade ringt till bolaget och till försäkringskassan och anmält sin frånvaro. Från företagets sida ansåg man emellertid att hon hade bort begära tjänstledigt istället för att vara ledig för vård av sjukt barn. Före den centrala förhandlingen fick G.F. frågan om M-L.O. hade ringt och anmält sin frånvaro. Han gick då till G.M. och frågade och fick till svar att M-L.O. alltid ringer när hon är hemma. När han frågade G.M. om M-L.O. hade ringt den 8 september kom G.M. först inte ihåg hur det var. När han sade att M-L.O. hade varit hemma för att barnet var magsjukt svarade G.M. att hon var säker på att M-L.O. hade ringt.

T.N., som sitter med i fackklubbens vid bolaget styrelse, har berättat att han efter den 9 september fick reda på att M-L.O. hade meddelat sig med bolaget och sagt att hon var hemma för vård av barn den 8 och 9 september. Han fick senare reda på att det hade strulat till sig för M-L.O. och att hon inte fick vara hemma för vård av sjukt barn.

G.M. har uppgett att hon inte minns om M-L.O. ringde och anmälde sin frånvaro. Hon har vidare uppgett att hon minns att R.A. vid något tillfälle frågade henne om M-L.O. hade ringt och anmält frånvaro men hon vet inte om det var den 8 september 1994.

R.A. har berättat att han den 8 september gick runt och frågade om M-L.O. hade ringt. Han talade med G.M., med E.S. på lönekontoret och med arbetskamrater men ingen hade hört något. E.S. har här berättat att hon inte tog emot någon frånvaroanmälan den 8 september och att R.A. kom in på kontoret och frågade om hon hade tagit emot någon anmälan.

G.A. har uppgett att hon någon dag efter den 9 september 1994 blev uppringd av sjuksköterskan vid företagshälsovården som berättade att M-L.O. hade ringt och beställt tid, men sedan inte kommit på den överenskomna tiden. Efter telefonsamtalet talade hon med T.N. och berättade att M-L.O. hade ringt till företagshälsovården. Enligt G.A. kände bolaget inte till varför M-L.O. var hemma den 8 och 9 september.

Arbetsgivarparterna har i målet förebragt en skrivelse daterad den 18 december 1991 innehållande information om nya regler för sjuklön från 1 januari 1992. I denna skrivelse finns angivet bl.a. att sjukanmälan skall göras till respektive arbetsledare samma dag som arbetaren är frånvarande på grund av sjukdom och om denne inte går att nå man i stället skall kontakta G.A. eller E.S.

Arbetsdomstolens bedömning

Av utredningen i målet framgår att den skriftliga varning som M-L.O. tilldelades efter frånvaron den 20 oktober 1993 överlämnades såväl till henne själv som till den lokala fackliga organisationen men att ingen reagerade eller protesterade mot åtgärden. Om M-L.O. hade ringt och anmält att hon var sjuk, borde hon eller hennes fackliga organisation ha påpekat detta när bolaget grundade sitt beslut på bl.a. hennes frånvaro den dagen. M-L.O. har inte heller reagerat mot bolagets beslut att hon i fortsättningen skulle förete förstadagsintyg. De nu nämnda omständigheterna i förening med vad G.A. uppgett talar med sådan styrka mot M-L.O:s uppgifter att hon anmälde sin frånvaro den 20 oktober att domstolen finner skäl att utgå ifrån att någon sådan anmälan inte gjordes. Det får därför anses utrett att M-L.O. inte anmälde till bolaget att hon var sjuk och därför skulle utebli från arbetet den 20 oktober 1993.

Det är ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat något förstadagsintyg avseende frånvaron den 25 november – den 1 december 1993. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning ifrågasätta vad M-L.O. lämnat som förklaring till att hon då inte gav in något sådant intyg. Hennes underlåtenhet att ge in intyget får därför anses bero på att hon var alltför sjuk för att kunna ta sig till en läkare och att hon då inte kände till att läkaren kunde göra hembesök i de fall då hon inte själv kunde ta sig till företagshälsovården. Det måste därför anses föreligga förmildrande omständigheter för hennes underlåtenhet att för detta frånvarotillfälle förete förstadagsintyg.

M-L.O:s egna uppgifter om skälet till varför hon var frånvarande från arbetet den 14–18 april 1994 är oklara. Enligt anteckningen i protokollet från överläggningen i april har M-L.O. själv sagt att hon var sjuk. Med beaktande av denna anteckning och av vad G.F. och G.A. uppgett under förhören anser domstolen att det får hållas för visst att M-L.O. var frånvarande från sitt arbete denna period på grund av egen sjukdom och inte för vård av sjukt barn. Det är ostridigt att M-L.O. inte har uppvisat något läkarintyg från första sjukdagen. Vad detta berott på är inte utrett.

De uppgifter som har lämnats under förhören om M-L.O:s frånvaro den 8 och 9 september 1994 är delvis motsägelsefulla. Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta att M-L.O. i anslutning till denna frånvaroperiod ringde till såväl företagshälsovården som försäkringskassan. Det ter sig mot bakgrund härav svårförklarligt varför hon då inte också skulle ha ringt till sin arbetsgivare och anmält sin frånvaro. Enligt domstolens mening kan några säkra slutsatser om M-L.O:s agerande inte dras av vittnenas berättelser. Vittnesmålen motsäger i vart fall inte entydigt M-L.O:s egna uppgifter att hon ringde till bolaget den 8 september och anmälde att hon var hemma för vård av sjukt barn. Arbetsdomstolen godtar därför hennes uppgifter.

Utredningen motsäger inte heller M-L.O:s påstående att hon var frånvarande båda dagarna därför att dottern var sjuk och den andra dagen dessutom därför att hon själv var sjuk. Industrifackets talan får uppfattas så att arbetstagarsidan vitsordar att M-L.O. vid denna tid inte hade rätt att vara ledig för vård av sjukt barn eftersom barnet hade fyllt tolv år. Det har inte påståtts från arbetstagarsidan att M-L.O. ringde till arbetet den 9 september och anmälde att hon nu själv var sjuk. Med beaktande av att M-L.O. uppenbarligen trodde att hon hade rätt att vara hemma bägge dagarna för att ta vård om sin sjuka dotter får det anses förmildrande för henne att hon inte den 9 september anmälde sin egen sjukdom och underlät att förete läkarintyg för sin frånvaro den dagen.

Vad gäller de påstådda frånvarotillfällen som ligger före den 20 oktober 1993 har ingen annan utredning åberopats än vad G.A. i denna del allmänt uppgett under vittnesförhöret. Bolagets påståenden i denna del har inte utvecklats och preciserats närmare. Arbetsdomstolen lämnar därför dessa påståenden utan avseende.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis fram till följande.

Det har inte i målet gjorts gällande att M-L.O. inte skulle vara skyldig att anmäla frånvaro från arbetet eller förete s.k. förstadagsintyg. Arbetsdomstolen finner visat att M-L.O. vid två tillfällen, den 20 oktober 1993 och den 9 september 1994, har underlåtit att till bolaget anmäla att hon var frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom och att hon vid tre tillfällen – dels vid de frånvaroperioder som inleddes den 25 november 1993 och den 14 april 1994, dels för den 9 september 1994 – inte har företett läkarintyg från första sjukdagen. Arbetsgivarparterna har inte ifrågasatt att M-L.O. var sjuk de dagar för vilka läkarintyg saknas och att hon därmed i och för sig hade rätt att stanna hemma från arbetet. Vad bolaget lagt henne till last är att hon underlåtit att följa de ordningsregler som gällt vid frånvaro på grund av sjukdom.

För en arbetsgivare måste det vara angeläget att arbetstagaren följer de regler och rutiner som gäller vid frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. Att bolaget också sett allvarligt på M-L.O:s underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter framgår av den varning som bolaget tilldelade henne i oktober 1993 och det varsel om uppsägning som lades i april 1994. Detta är omständigheter som M-L.O. måste ha varit medveten om och som bort föranleda henne att vara särskilt uppmärksam på sin åligganden i samband med att hon var hemma från arbetet. Tilläggas bör dock härvid att det inte genom utredningen i målet har kommit fram att bolaget hade fog för den varning som tilldelades A-L.O. i oktober 1993 såvitt denna grundades på att hon skulle ha varit olovlig frånvarande före den 20 oktober. Inte heller ger utredningen stöd för att det fanns grund för den uppsägning som bolaget varslade om i april 1994. Otvivelaktigt hade dock bolaget då fog för att reagera mot hennes underlåtenhet att förete läkarintyg.

M-L.O. har varit anställd hos bolaget sedan år 1976. Hon har – såvitt nu är i fråga – vid fyra frånvarotillfällen inte fullgjort sin skyldighet att anmäla frånvaro och/eller uppvisa förstadagsintyg. Vid två av de aktuella tillfällena har omständigheterna varit förmildrande. Enligt arbetsdomstolens mening borde bolaget ha undersökt möjligheten ytterligare att genom mindre ingripande åtgärder än att vidta en uppsägning komma till rätta med M-L.O:s problem att följa gällande regler vid frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. Den utredning som förebragts ger sammantaget inte stöd för att bolaget haft tillräckliga skäl för att säga upp M-L.O. från hennes anställning. Industrifackets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas och bolaget förpliktas att betala allmänt skadestånd till M-L.O. Skadeståndet bör bestämmas till 50 000 kr jämte yrkad ränta.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna med hälften vardera ersätta Industrifacket för dess rättegångskostnader.

Industrifacket har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 95 210 kr, varav 84 000 kr i ombudsarvode beräknat på en timkostnad om 1 400 kr. Arbetsgivarparterna har överlämnat till domstolen att pröva skäligheten av yrkad ersättning.

Domstolen finner skäligt att bestämma arvodet till 56 000 kr, motsvarande 40 timmars arbete till en kostnad av 1 400 kr per timme, och godtar i övrigt vad som yrkats.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar Aktiebolaget Cerbos uppsägning av M-L.O. ogiltig.

2. Aktiebolaget Cerbo skall till M-L.O. betala allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta därå från den 8 februari 1995 till dess betalning sker.

3. Allmänna Arbetsgivarförbundet och Aktiebolaget Cerbo skall med hälften vardera betala ersättning till Industrifacket för dess rättegångskostnader med sextiosjutusentvåhundratio (67 210) kr, varav 56 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 11 200 kr mervärdesskatt.

Dom 1995‑11‑29, målnummer A‑24‑1995

Ledamöter: Nina Pripp, Marie Hafström, Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ola Bengtson, Jan Sjölin och Lennart Andersson.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Under den i målet aktuella tiden har M-L.O. vid upprepade tillfällen inte iakttagit de bestämmelser som gäller vid frånvaro på grund av sjukdom. Detta har föranlett bolaget att ge henne varningar vid två tillfällen och att i april 1994 varsla om uppsägning. Detta varsel drogs tillbaka efter – enligt protokollet från den lokala förhandlingen – vädjan från företrädarna för Industrifacket vilka utfäste sig att för M-L.O. ytterligare understryka det allvarliga i situationen.

Mot denna bakgrund kan det enligt min uppfattning inte rimligen krävas att bolaget ännu en gång accepterar att gällande regler inte iakttas. Bolaget har därför haft saklig grund för uppsägningen.

Överröstad i denna fråga har jag i övrigt ingen annan mening än majoriteten.