: : : :

AD 1994 nr 24

Sammanfattning :

Enligt kollektivavtal på det landstingskommunala området skall vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare beaktas att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan. I målet har berörts hur denna regel förhåller sig till vad som anges i det enskilda anställningsavtalet om stationering på viss arbetsplats eller viss ort. Arbetsdomstolen finner i ett enskilt fall att en övertandläkare varit fast placerad vid viss specialistklinik och inte kunnat förflyttas till sådan klinik på annan ort.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Enligt kollektivavtal på det landstingskommunala området skall vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare beaktas att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan. I målet har berörts hur denna regel förhåller sig till vad som anges i det enskilda anställningsavtalet om stationering på viss arbetsplats eller viss ort. Arbetsdomstolen finner i ett enskilt fall att en övertandläkare varit fast placerad vid viss specialistklinik och inte kunnat förflyttas till sådan klinik på annan ort.

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 215/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5offentlig arbetsgivare / tjänsteman ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

Kommunförbundet

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

TCO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Rättsfall som hänvisar till AD 1994 nr 24 ( 1 st. ): AD 1998 nr 39

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 24 ) :

Parterna har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande.

Landstinget

Sveriges Tandläkarförbund

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Bohuslandstingets talan.

2. Bohuslandstinget skall ersätta Sveriges Tandläkarförbund dess rättegångskostnader med tillhopa etthundrafemtontusentrehundranio (115 309) kr, varav 108 438 kr i ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker. I arvodesbeloppet ingår mervärdeskatt med 21 688 kr.

Referat ( AD 1994 nr 24 ) :

AD 1994 nr 24

Parter ( Kommunala sektorn ): Bohuslandstinget i Göteborg mot Sveriges Tandläkarförbund

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Ulla Erlandsson, Inga Britt Lagerlöf, Lars Ahlvarsson, Lennart Grudevall, Jarl Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Jakob Hedenmo

AD 1994 nr 24    Dom den 16 februari 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Anställningsavtal | Arbetsskyldighet | Förflyttning | Kollektivavtal | Kommunala sektorn | Mellandom | Offentlig anställning | Vägande skäl

Lagrum : 5 kap. 1 § arbetstvistlagen

Parter:

Bohuslandstinget i Göteborg

mot

Sveriges Tandläkarförbund

Mellan Bohuslandstinget och Sveriges Tandläkarförbund gäller kollektivavtal. Avtalet innefattar Allmänna bestämmelser – AB 89.

Allmänna bestämmelser – AB 89 innehåller i § 6 mom 1 följande bestämmelser.

Arbetstagare har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av för honom gällande anställningsavtal, och de åligganden i övrigt, som är förenade med anställningen. Om behov föreligger är arbetstagare dessutom skyldig att vikariera för annan arbetstagare hos kommunen och därvid helt eller delvis fullgöra även egna arbetsuppgifter, att byta schema eller förskjuta arbetstiden, att tjänstgöra utöver fastställd arbetstid samt att fullgöra jour och beredskap.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

J.L., som är medlem i Sveriges Tandläkarförbund, förordnades den 20 mars 1989 av Bohuslandstinget som övertandläkare vid specialistkliniken för ortodonti (tandreglering) i Uddevalla. Förordnandet har följande lydelse.

Härmed förordnas Du som övertandläkare – ej klinikchef – gr 1 a, sysselsättningsgrad 100%, vid specialisttandvården, ortodonti, Dalabergs vårdcentral, Uddevalla, fr.o.m 89‑03‑01--tills vidare.

Den 1 januari 1991 beslöt landstinget att den tidigare självständiga specialistkliniken för ortodonti i Stenungsund skulle ombildas till annex under kliniken i Uddevalla. Överenskommelse träffades därvid med bl.a. J.L. om tjänstgöringsskyldighet en dag i veckan vid kliniken i Stenungsund på vissa villkor.

Sedan vissa motsättningar uppstått vid kliniken i Uddevalla beslutade landstinget den 29 mars 1993 att stadigvarande förflytta J.L. till kliniken i Stenungsund. J.L. motsatte sig denna förflyttning.

Lokala och centrala tvisteförhandlingar hölls utan att någon uppgörelse kunde uppnås. Den 26 augusti 1993 åberopade Sveriges Tandläkarförbund tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen i frågan om J.L:s arbetsskyldighet vid kliniken i Stenungsund. Förbundet gjorde gällande att landstingets åtgärd att stadigvarande förflytta J.L. stred mot kollektivavtalet och att denne inte var tjänstgöringsskyldig vid kliniken i Stenungsund på andra villkor eller i annan utsträckning än som gällde före förflyttningen.

Bohuslandstinget har i arbetsdomstolen yrkat att arbetsdomstolen fastställer att J.L. är skyldig att låta sig stadigvarande förflyttas till specialistkliniken för ortodonti i Stenungsund och att där utföra arbete som övertandläkare på heltid.

Förbundet har bestritt landstingets yrkande.

Arbetsdomstolen har i beslut den 27 september 1993 avslagit ett av landstinget framställt yrkande om interimistiskt förordnande i enlighet med huvudyrkandet.

Arbetsdomstolen har härefter i samråd med parterna beslutat att mellandom skall meddelas i målet och att mellandomsfrågan ska lyda på följande sätt.

Innebär anställningsavtalet den 1 mars 1989 att någon skyldighet för J.L. enligt § 6 mom 1 andra stycket AB 89 att låta sig stadigvarande förflyttas till specialistkliniken för ortodonti i Stenungsund för att där utföra arbete som övertandläkare på heltid inte kan föreligga?

På begäran av Sveriges Tandläkarförbund har arbetsdomstolen genom beslut den 19 november 1993 med stöd av 5 kap. 1 § arbetstvistlagen berett Svenska Kommunförbundet, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Lärarförbundet, Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund och SACO-K tillfälle att yttra sig i mellandomsfrågan.

Parterna har vid huvudförhandlingen i målet enats om att, för det fall mellandomsfrågan besvaras jakande, målet skall avgöras slutligt. På grund härav har parterna vid huvudförhandlingen också yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Landstinget

J.L. anställdes en första gång av Bohuslandstinget den 11 augusti 1980 som klinikchef vid specialistkliniken för ortodonti i Uddevalla. Han arbetade där till den 30 september 1988, då han själv sade upp sin anställning för att tjänstgöra i Förenade Arabemiraten. J.L. hade helst velat ha tjänstledigt från sin tjänst som klinikchef, men detta beviljades inte av landstinget. Han uppehöll dock kontakt med landstinget under tjänstgöringen utomlands genom den dåvarande tandvårdschefen H.N.

Det fanns under J.L:s bortovaro en tjänst som övertandläkare ledig vid Uddevallakliniken. Den tjänsten önskade J.L. erhålla. Han sökte därför anställningen och kom som bäst meriterad också att anställas. J.L. tillträdde anställningen som övertandläkare med arbetsplats Uddevallakliniken den 1 oktober 1989.

Motsättningar uppstod ganska snart mellan J.L. och den nye klinikchefen A.G., vad gäller såväl behandlingsmetoder som klinikens arbetssätt. Till slut blev motsättningarna så stora att landstinget gjorde olika försök att komma till rätta med dessa.

Landstinget bestämde sig för att lösa problemen vid Uddevallakliniken genom att söka omplacera J.L. J.L. erbjöds vid flera tillfällen en omplacering till kliniken i Stenungsund, en klinik som arbetar inom samma specialitet som Uddevallakliniken. Samtidigt genomförde landstinget en organisationsförändring, som innebar att kliniken i Stenungsund frigjordes från Uddevallakliniken, för att en omplacering formellt skulle vara möjlig att genomföra. J.L. accepterade dock inte erbjudandet. Under början av 1993 blev situationen ställd på sin spets och landstinget ansåg att någonting måste ske. Landstinget tog därför upp primära förhandlingar med Sveriges Tandläkarförbund och delgav förbundet sitt förslag och också sitt beslut att förflytta J.L. till Stenungsund.

Kliniken i Stenungsund ligger ungefär fem mil från kliniken i Uddevalla. Resan till Stenungsund tar ungefär 40 minuter med bil och J.L. använder regelbundet bil i tjänsten i samband med sina konsultationer vid de distriktstandpolikliniker som finns inom området.

För att underlätta en förflyttning för J.L. erbjöd landstinget honom en lönehöjning på 200 kr/månad, ett omställningsbidrag, som under förhandlingarna låg på 10 000 kr, ett flyttningsbidrag också det på 10 000 kr, konsulthjälp samt, övergångsvis under sex månader ett bidrag för resor mellan bostaden och Stenungsund enligt bilersättningsavtalet, dvs. 25 kr/mil. Allt detta avvisades dock av J.L. och förbundet.

Från och med den 8 mars 1993 verkställdes en temporär förflyttning av J.L. till kliniken i Stenungsund samtidigt som förhandlingar pågick. Därefter förflyttades han permanent.

Under mars och maj 1993 blev ärendet föremål för centrala tvisteförhandlingar och den 26 augusti 1993 åberopade Sveriges Tandläkarförbund tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen.

Vad gäller frågan om J.L:s arbetsskyldighet, hänvisar AB 89 § 6 till det anställningsavtal som gäller för arbetstagaren. Landstinget bestrider inte att vad arbetstagaren och arbetsgivaren gjort upp särskilt vid anställningen kan få betydelse för arbetsskyldigheten. Detta synsätt ger också den avtalskommentar, som upprättades efter 1984 års avtal om allmänna bestämmelser (AB 84), uttryck för. Landstinget bestrider inte heller att man inom ramen för det personliga anställningsavtalet i och för sig skulle kunnat träffa en överenskommelse om en fast och stadigvarande placering på viss arbetsplats eller viss ort, men landstinget menar att det är viktigt att man i så fall uttrycker sig tydligt i avtalet, då kollektivavtalsregeln, AB 89 § 6, innefattar en slags presumtion för en förflyttningsrätt för arbetsgivaren och en motsvarande förflyttningsskyldighet för arbetstagaren.

Landstinget påstår med bestämdhet att någon överenskommelse om stadigvarande placering inte träffats mellan J.L. och landstinget i samband med dennes anställning år 1989. Vid de diskussioner som fördes mellan J.L. och H.N. om återanställning av J.L. talades sålunda inte om någon fast eller stadigvarande placering vid kliniken i Uddevalla. Det rörde sig om en sedvanlig övertandläkartjänst inom landstinget. Givetvis kom man vid anställningen överens om var J.L. skulle arbeta tills vidare. Detta innebär dock inte att J.L. skulle vara undantagen från förflyttningsskyldigheten enligt kollektivavtalet.

Det finns också andra exempel på att landstinget ändrat sin organisation och att man förflyttat arbetstagare på grund av samarbetsproblem. Några invändningar har då inte framförts mot att arbetsgivaren skulle ha rätt att förflytta en arbetstagare mellan orter inom landstinget.

Vad gäller det skriftliga förordnandet av J.L. den 20 mars 1989, utformade landstingets tandvårdsförvaltning sina beslut avseende nyanställning av övertandläkare som förordnanden tills vidare på viss tjänst. Något annat än sedvanliga beslut avseende anställning som omfattades av de mellan parterna gällande kollektivavtalen – även AB 89 – har dock inte åsyftats.

Landstinget menar att förordnandet i första hand skall ses som ett bevis på anställning. Krav på hur ett sådant skall utformas finns i AB 89 § 4. I denna bestämmelse stadgas bl.a. att arbetsplatsen skall anges. Det är inte ovanligt att i andra anställningsförordnanden inom landstinget arbetsplatsen utpekas på sätt som skedde i det aktuella förordnandet.

Landstinget menar att man måste se situationen som att landstinget, inför J.L:s återanställning som övertandläkare, tills vidare bestämde hans arbetsplats, men inte att den för all framtid skulle vara fast eller stadigvarande.

J.L. har tidigare i målet åberopat att andra tandläkare har haft delvis en annan utformning av sina anställningsavtal. Det har sin speciella betydelse att man i vissa fall i anställningsavtal inte angett arbetsplatsen för en tandläkare. Det har t.ex. gällt situationer när man haft en tidsbegränsad anställning för en tandläkare och överenskommer med denne att förlänga anställningen. Tandläkaren har haft en arbetsplatsplacering och det har inte varit avsikten att förändra denna. Det har ansetts som en onödig uppgift att ange arbetsplatsen.

Sveriges Tandläkarförbund

Enligt förbundets mening anges det klart och tydligt i kollektivavtalet, AB 89 § 6, att man skall utgå från det enskilda anställningsavtalet vid bestämmandet av arbetsuppgifter och åligganden i övrigt i tjänsten. Landstinget använder två typer av anställningsförordnanden, antingen den typ av förordnande som använts i J.L:s fall, enligt vilket arbetstagaren är knuten till en viss klinik eller en viss ort, eller den typ av förordnade enligt vilket arbetstagaren är generellt anställd i landstinget med placering tills vidare på viss ort eller plats. Vid den första typen av anställningsförordnanden är arbetstagaren inte underkastad förflyttningsskyldighet med stöd av kollektivavtalet. Motsatsen gäller vid den andra typen av anställningsförordnande.

Det är riktigt att J.L. anställdes av landstinget den 1 augusti 1980. Förspelet till denna anställning var en annons i Tandläkartidningen i vilken man sökte en övertandläkare i tandreglering vid avdelningen för ortodonti vid tandvårdskliniken vid Dalabergs vårdcentral i Uddevalla. Det var således klart uttryckt i annonsen var tjänsten var placerad geografiskt. I samma annons sökte landstinget också en tandhygienist vid S:t Jörgens sjukhus på Hisings Backa. I denna tjänst kunde efter överenskommelse också ingå tjänstgöring inom sjukhustandvården i Mölndal. Landstinget markerade med andra ord i samma annons att man vad gäller den senare tjänsten skulle kunna få tjänstgöra någon annanstans, men att man då fick träffa en överenskommelse om det.

J.L. sökte tjänsten med anledning av annonsen och fick genomgå en anställningsintervju bl.a. med H.N. Vid denna intervju förekom inga diskussioner om en alternativ geografisk placering, utan det talades endast om Dalabergs vårdcentral. J.L. kom att anställas på tjänsten och fick en skriftlig anställningsbekräftelse, där det helt klart stod att han skulle vara övertandläkare vid tandvårdskliniken i Dalaberg.

J.L. flyttade till Uddevalla och lyckades få förtur i tomtkön. Han ville bo nära kliniken och fick en tomt bara några minuter från denna. På tomten byggde han en villa för sig och sin familj.

J.L. arbetade sedan på kliniken fram till år 1988, då en norsk kollega gav honom rådet att söka ett arbete i Förenade Arabemiraten. Han sökte och fick detta arbete och ansökte i juni 1988 om tjänstledighet från sin tjänst i Uddevalla. Ansökan avslogs dock av H.N. Till följd av detta sade J.L. upp sig.

H.N. tog kontakt med J.L. och i samband med en tjänsteresa i augusti 1988 träffade H.N. och J.L. en muntlig överenskommelse om att J.L. efter utlandstjänstgöringen skulle återanställas vid kliniken, men då enbart som övertandläkare, inte klinikchef. J.L. sände därefter, den 14 september 1988, ånyo in en tjänstledighetsansökan i vilken han angav att han ville vara tjänstledig från sin tjänst vid Dalabergskliniken.

I ett brev daterat den 19 december 1988 svarade H.N. och bekräftade att löftet om återanställning som övertandläkare kvarstod och avsåg Dalabergskliniken. I ett cirkulär som H.N. sänt ut under hösten 1988 till samtliga klinikchefer nämndes också att J.L. enligt särskild förhandlingsöverenskommelse beräknades återkomma till Uddevalla och tandvårdsorganisationen under hösten 1989. I detta cirkulär bekräftade således H.N. att en överenskommelse träffats avseende Dalabergskliniken.

Landstinget skickade ett förordnande till J.L. den 20 mars 1989, retroaktivt gällande från den 1 mars 1989. Samtidigt återsändes J.L:s tjänstledighetsansökan underskriven av H.N. I ansökan stod det att den gällde tjänsten vid Dalabergskliniken.

Sammanfattningsvis kan noteras att det inte vid något tillfälle vare sig muntligen eller skriftligen varit tal om någon annan befattning än just vid Dalabergs vårdcentral.

Det kan finnas anledning att jämföra J.L:s förordnande med de generella förordnanden som landstinget har tillämpat vid andra anställningar. Enligt dessa förordnanden anställs arbetstagaren vid tandvårdsförvaltningen i landstinget.

J.L. återkom som övertandläkare vid Dalabergskliniken den 1 oktober 1989. Ett par år senare ombildades kliniken i Stenungsund, som tidigare varit en självständig klinik, till ett annex under kliniken i Uddevalla. Stenungsundsklinken omorganiserades också och blev en mycket liten klinik med bl.a. endast en specialisttandläkare. I samband med detta träffade man en överenskommelse med J.L. och hans kollegor om att de skulle svara för tandvården i Stenungsund enligt ett roterande schema. För J.L:s del betydde detta att han tjänstgjorde i Stenungsund på måndagar. Han fick företa sina resor dit på tjänstetid och fick dessutom full ersättning för resorna.

Vid årsskiftet 1992/93 kom ytterligare en omorganisation till stånd innebärande att en specialisttjänst skulle överföras från Uddevallakliniken till kliniken i Stenungsund. Vid denna tid kunde konstateras att det var problem mellan J.L. och den nye klinikchefen. Man förhandlade i saken utan att komma till någon överenskommelse. Det hela resulterade i ett ensidigt arbetsgivarbeslut, först temporärt och sedan permanent, att J.L. beordrades till tjänstgöring i Stenungsund.

Stenungsundsklinken hade vid detta tillfälle förts över till att sortera under Mölndals sjukhus. J.L. skulle vid en förflyttning inte få reseersättning annat än under en övergångsperiod och han skulle inte få resa på arbetstid utan i stället på fritiden. Rent yrkesmässigt skulle han få en tjänst på en mycket mindre klinik och utan umgänge med andra specialister. I Uddevalla fanns sex stycken specialister som stöttade varandra på kurser och i andra sammanhang. För en ambitiös yrkesman skulle därför en sådan förflyttning leda till en helt annan arbetssituation.

Domskäl

J.L. förordnades den 20 mars 1989 av Bohuslandstinget som övertandläkare ”vid specialisttandvården, ortodonti, Dalabergs vårdcentral, Uddevalla, fr.o.m. 89‑03‑01- - tills vidare”. Den 29 mars 1993 beslutade landstinget att förflytta J.L. till specialistkliniken för ortodonti i Stenungsund. Förflyttningen skedde mot J.L:s önskan.

Mellan parterna är tvistigt huruvida J.L:s anställningsavtal innebär att någon skyldighet inte föreligger för J.L. att underkasta sig förflyttningen. Tvist råder också i frågan huruvida vägande skäl för en förflyttning av J.L. föreligger. Arbetsdomstolen har beslutat att den förstnämnda frågan skall avgöras genom mellandom.

Bestämmelser om förflyttning av arbetstagare finns i det mellan parterna gällande kollektivavtalet. I Allmänna bestämmelser – AB 89 § 6 mom. 1 anges i andra stycket att vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

I det föreliggande målet intog Bohuslandstinget till en början – i varje fall som arbetsdomstolen uppfattade landstinget – den ståndpunkten att kollektivavtalsbestämmelsen i AB 89 om förflyttning innefattade en förflyttningsskyldighet för arbetstagaren inom hela landstingsområdet utan annan begränsning än som följer av kravet på att vägande skäl skall föreligga för förflyttningen. Anställningsavtalets eventuella bestämmelser om viss stationering saknade betydelse för förflyttningsskyldigheten. Landstinget syntes mena att, om en begränsning i skyldigheten för den anställde att underkasta sig en stadigvarande förflyttning kunde tolkas in i anställningsavtalet, denna begränsning var utan verkan såsom stridande mot kollektivavtalet.

Sveriges Tandläkarförbund bestred denna tolkning av kollektivavtalet och menade att förflyttningsskyldigheten enligt § 6 mom. 1 andra stycket i AB 89 endast reglerar sådan förflyttning som kan genomföras inom ramen för det enskilda anställningsavtalet.

Som ett led i beredningen av målet beslöt arbetsdomstolen på begäran av Sveriges Tandläkarförbund att inhämta yttrande av de parter som är avtalsparter avseende AB 89 beträffande frågan huruvida en arbetstagare – oavsett vad som överenskommits om tjänstgöringsort i det enskilda anställningsavtalet – är skyldig att acceptera förflyttning till vilken ort som helst inom kommunen/landstinget utan andra begränsningar än som följer av kravet på vägande skäl.

Yttranden i den angivna tolkningsfrågan har avgivits av de ifrågavarande avtalsparterna.

Under huvudförhandlingen i målet har Bohuslandstinget angivit sin inställning i tolkningsfrågan på det sätt som framgår av vad som i det föregående har redovisats i sakframställningen. Denna slutligt angivna inställning från landstingets sida låter sig sammanfattas enligt följande. Landstinget bestrider inte att arbetsgivare och arbetstagare inom ramen för det enskilda anställningsavtalet i och för sig kan träffa en överenskommelse om att arbetstagaren skall vara fast och stadigvarande placerad på viss arbetsplats eller viss ort. Landstinget anser emellertid att parterna i sådant fall måste uttrycka sig tydligt i anställningsavtalet. Den ifrågavarande kollektivavtalsregeln innefattar enligt landstingets mening en slags presumtion för en generell förflyttningsskyldighet för arbetstagaren.

Såsom arbetsdomstolen uppfattar parternas ståndpunkter i målet kvarstår därmed inte längre någon grundläggande meningsskiljaktighet mellan parterna rörande tolkningen av kollektivavtalet i det ifrågavarande hänseendet. Parternas uppfattningar skiljer sig endast i frågan hur ett anställningsavtal i princip skall tolkas när det gäller stationering på viss arbetsplats eller viss ort.

Rörande denna senare frågeställning vill arbetsdomstolen anföra följande. Efter ordalagen kan inte av den ifrågavarande kollektivavtalsbestämmelsen utläsas att frågan om arbetstagarens stationering måste uttryckas med någon särskild tydlighet i anställningsavtalet för att vara gällande eller att det skulle föreligga en presumtion för en generell förflyttningsskyldighet. I målet har heller inte förebringats någon utredning varav framgår att vederbörande avtalsparter skulle ha åsyftat något sådant. Såsom arbetsdomstolen ser saken föreligger inte grund för att anse att frågan över huvud taget är reglerad i AB 89. I stället är det fråga om en sedvanlig tolkning av anställningsavtalet. Vid en sådan tolkning kan en rad olika omständigheter få betydelse, såsom formuleringen av anställningsavtalet, de lokala förhållandena, tjänstens beskaffenhet, omständigheterna vid avtalets träffande och den eventuella praxis som föreligger hos det enskilda landstinget eller den enskilda kommunen.

Mot den nu angivna bakgrunden har arbetsdomstolen att pröva om landstinget och J.L. träffat avtal om en stadigvarande placering av J.L. vid tandregleringskliniken vid Dalabergs vårdcentral i Uddevalla eller om anställningsavtalet anger endast var J.L. tills vidare skall ha sitt arbete förlagt.

Arbetsdomstolen gör i denna fråga följande bedömning.

Utgångspunkten för domstolens tolkning är förordnandets lydelse. Enligt arbetsdomstolens mening är förordnandet, vad gäller arbetsplats, tydligt formulerat och kan språkligt inte uppfattas på annat sätt än att J.L. anställdes med fast placering vid ”specialisttandvården, ortodonti, Dalabergs vårdcentral, Uddevalla”. Om avsikten varit den av landstinget angivna, borde i förordnandet ha angivits exempelvis att J.L. anställdes som övertandläkare vid Bohuslandstinget med placering tills vidare vid specialistkliniken i Uddevalla.

J.L. har uppgivit vid förhör under sanningsförsäkran att han själv uppfattade situationen på det sättet att den tjänst han erhöll gällde en stationering vid specialistkliniken i Uddevalla. Det föreligger inte någon grund för att betvivla denna uppgift av J.L. Såvitt framgår av utredningen synes frågan inte ha ägnats någon speciell uppmärksamhet i samband med att anställningsöverenskommelsen träffades mellan J.L. och landstingets tandvårdschef. Landstinget har som grund för sin ståndpunkt särskilt åberopat att parterna inte träffat någon överenskommelse om stadigvarande placering för J.L. i samband med att denne återanställdes år 1989. Detta är riktigt så till vida att saken, som nyss anfördes, inte synes ha berörts på något uttryckligt sätt mellan J.L. och tandvårdschefen H.N. Det skall emellertid framhållas att J.L. saknade anledning att ta upp saken. Från hans utgångspunkt måste det ha stått klart att anställningen gällde fast placering vid specialistkliniken i Uddevalla. Detta gäller särskilt som det var arbetsgivarsidan som formulerade förordnandets text och därvid valde ett uttryckssätt varigenom angavs att anställningen avsåg en fast placering vid Uddevallakliniken.

I målet har parterna argumenterat i frågan om Bohuslandstingets sätt att formulera anställningsförordnanden i olika situationer. Vad som har framkommit i detta hänseende ger enligt domstolens uppfattning ingen nämnvärd ledning för prövningen av tvistefrågan.

Arbetsdomstolen kommer efter ett samlat övervägande av omständigheterna till den slutsatsen att anställningsavtalet är att tolka på det sättet att J.L. är fast placerad vid specialistkliniken i ortodonti vid Dalabergs vårdcentral i Uddevalla. Detta innebär att han avtalsenligt inte har kunnat förflyttas mot sin önskan till specialistkliniken i Stenungsund.

Landstingets talan skall följaktligen avslås. Sveriges Tandläkarförbund skall tillerkännas ersättning för rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Bohuslandstingets talan.

2. Bohuslandstinget skall ersätta Sveriges Tandläkarförbund dess rättegångskostnader med tillhopa etthundrafemtontusentrehundranio (115 309) kr, varav 108 438 kr i ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker. I arvodesbeloppet ingår mervärdeskatt med 21 688 kr.

Dom 1994‑02‑16, målnummer A‑215‑1993

Ledamöter: Hans Stark, Ulla Erlandsson, Inga Britt Lagerlöf, Lars Ahlvarsson, Lennart Grudevall, Jarl Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo