: : : :

AD 1994 nr 17

Sammanfattning :

När en arbetstagare återkommer till sin gamla arbetsplats efter det att han fullgjort sin värnpliktstjänstgöring möts han av beskedet att han inte längre har kvar någon anställning. Fråga om arbetstagaren därigenom avskedats. I målet är tvistigt om arbetstagaren innehaft en provanställning som vid tiden för militärtjänstgöringens påbörjande övergått till en tillsvidareanställning eller om arbetstagaren endast innehaft en tidsbegränsad anställning som gällde fram till dess militärtjänstgöringen påbörjades. Även fråga om bolaget fullgjort sin förhandlingsskyldighet.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

När en arbetstagare återkommer till sin gamla arbetsplats efter det att han fullgjort sin värnpliktstjänstgöring möts han av beskedet att han inte längre har kvar någon anställning. Fråga om arbetstagaren därigenom avskedats. I målet är tvistigt om arbetstagaren innehaft en provanställning som vid tiden för militärtjänstgöringens påbörjande övergått till en tillsvidareanställning eller om arbetstagaren endast innehaft en tidsbegränsad anställning som gällde fram till dess militärtjänstgöringen påbörjades. Även fråga om bolaget fullgjort sin förhandlingsskyldighet.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 61/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 71,4% ( 5 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 5 § fjärde punkten och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Rättsfall som hänvisar till AD 1994 nr 17 ( 2 st. ): AD 2014 nr 13 | AD 2015 nr 26

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 17 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

P.A:s anställningsförhållande

Bolagets förhandlingsskyldighet

Bolaget

P.A:s anställningsförhållande

Bolagets förhandlingsskyldighet

Förbundet

Domskäl

Bolagets preskriptionsinvändning

Bolagets invändningar i sakfrågorna

P.A:s anställningsförhållande

Bolagets förhandlingsskyldighet

Skadestånd m.m.

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkande om skyldighet för Svensk Turbo Service Aktiebolag att utge allmänt skadestånd till P.A. för brott mot 19 och 30 §§ anställningsskyddslagen och till förbundet för brott mot 30 § samma lag och brott mot 16 § medbestämmandelagen.

2. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att utge allmänt skadestånd dels till P.A. med trettiotusen (30 000) kr dels till Svenska Metallindustrirbetareförbundet med tjugotusen (20 000) kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 1 mars 1993 till dess betalning sker.

3. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att till P.A. utge ekonomiskt skadestånd med etthundrasextontusentvåhundranittiotre (116 293) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen

på 1 600 kr från den 30 november 1992,

på 9 350 kr från den sista i vardera månaderna december 1992 till och med november 1993, och

på 2 493 kr från den 31 december 1993,

allt till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen avskriver Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkande om skyldighet för Svensk Turbo Service Aktiebolag att till P.A. utge semesterersättning på de i punkt 3 upptagna skadeståndsbeloppen.

5. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundet för dess rättegångskostnader med trettioentusenniohundrafemtio (31 950) kr, varav 27 025 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 5 611 kr.

Referat ( AD 1994 nr 17 ) :

AD 1994 nr 17

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Metallindustriarbetareförbundet mot Svensk Turbo Service Aktiebolag i Hisings Backa

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Lars Ahlvarsson, Inge Janérus och Bo Hjern. Enhälligt.

Sekreterare : Lise Donovan (tidigare Elise-Marie Johansson)

AD 1994 nr 17    Dom den 9 februari 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Anställningsform | Avräkning | Avskedande | Ekonomiskt skadestånd | Förhandlingsskyldighet | Konsekvensskadestånd | Preskription | Preskriptionsinvändning | Provanställning | Skadestånd | Tidsbegränsad anställning

Lagrum : 5 § och 18 § anställningsskyddslagen

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Svensk Turbo Service Aktiebolag i Hisings Backa

Svensk Turbo Service Aktiebolagets (bolaget) verksamhet startades för 18 år sedan av S.W.E. Denne utgör tillsammans med sambon S.E. styrelsen i bolaget. Bolaget reparerar turboaggregat i motordrivna fordon och är i stort sett ensamt om denna typ av verksamhet i Sverige. Hos bolaget finns sju anställda, varav huvuddelen är tekniker. Bolaget är inte och har aldrig varit bundet av något kollektivavtal gentemot Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet).

P.A. är född år 1971 och medlem i förbundet. Han anställdes hos bolaget den 18 juni 1990 som tekniker. Den 3 februari 1992 påbörjade P.A. sin värnpliktstjänstgöring. När han återkom till bolaget efter militärtjänstgöringen fick han besked om att hans anställning hade upphört. Förbundet har gjort gällande att P.A. då var tillsvidareanställd hos bolaget och att dess nu nämnda besked är att jämställa med ett avskedande utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Förbundet har vidare gjort gällande att bolaget inte har iakttagit formföreskrifterna i 19 § lagen om anställningsskydd (LAS) vid avskedandet och inte heller enligt 30 § samma lag dessförinnan underrättat P.A. eller varslat förbundet om avskedandet. Förbundet har slutligen gjort gällande att bolaget brutit mot 10 och 16 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) genom att inte inom föreskriven tid inställa sig till förhandling som förbundet påkallat med anledning av avskedandet.

Med hänvisning härtill har förbundet yrkat att bolaget skall förpliktas att

till förbundet utge

allmänt skadestånd för brott mot 10 och 16 §§ MBL med 30 000 kr och för brott mot 30 § LAS med 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker, samt

till P.A. utge

allmänt skadestånd för brott mot LAS med 60 000 kr, varav 10 000 kr avser brott mot formföreskrifterna, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker, och

ekonomiskt skadestånd motsvarande lönebortfall för tiden fr.o.m. den 27 november t.o.m. den 30 november 1992 med 1 600 kr, fr.o.m. den 1 december 1992 t.o.m. den 30 november 1993 med 9 350 kr P. månad och för tiden därefter fram t.o.m. dagen för huvudförhandlingen i målet, den 9 december 1993, med 2 805 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad, då lönen skulle ha förfallit till betalning, till dess betalning sker.

Förbundet har vidare frånfallit ett i målet framställt yrkande om skyldighet för bolaget att utbetala semesterersättning till P.A.

Stämningen i målet delgavs bolaget den 1 mars 1993.

Bolaget har bestritt samtliga yrkanden och invänt att förbundets talan är preskriberad. Bolaget har vitsordat ränteberäkningen i och för sig.

Förbundet har bestritt att dess talan är preskriberad.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har – efter det att bolaget gjort foruminvändning – i beslut den 8 september 1993 funnit sig behörig att uppta förbundets yrkande om skadestånd för brott mot medbestämmandelagen och uttalade därvid också att domstolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter fann det lämpligt att gemensamt med detta yrkande handlägga förbundets talan i övrigt i målet.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

P.A:s anställningsförhållande

P.A. anställdes av S.W.E. den 18 juni 1990. Han hade fått kontakt med bolaget genom en klasskamrat som är son till S.W.E. och som hade fått sommarjobb hos bolaget. Vid anställningstillfället informerade P.A. S.w.E. om att han senare skulle göra sin värnplikt. Någon diskussion om när anställningen skulle upphöra förekom dock inte vid detta tillfälle. Man var överens om att P.A. skulle börja arbeta och så skulle man se hur det gick.

När P.A. hade arbetat en tid satte bolaget anställningsvillkoren på pränt. Detta skedde genom att S.E., som är bolagets verkställande direktör och som arbetar på kontoret, utformade och undertecknade en den 18 juni 1990 dagtecknad handling av följande lydelse.

ANSTÄLLNINGSAVTAL

Vi bekräftar härmed att Du erhållit plats hos oss som tekniker. Anställningen börjar den 90.06.18, och de första 6 månaderna är att betrakta som provanställning, därefter övergår jobbet till fast anställning, om båda parter är nöjda.

Begynnelselönen är 9 000 kr i månaden, juni/juli, därefter höjs lönen löpande med 500 kr i månaden, tills vi uppnått 12 000 kr. Utöver lönen utgår också bonus, då 10 % av företagets ”vinst” varje månad, delas på samtliga anställda.

Uppsägning kan ske med 2 månaders varsel, från båda parter, och görs upp i godo, parterna emellan.

P.A. hade inte begärt något skriftligt avtal, men han kände sig glad när han fick det och skrev under. I och med att P.A. fått avtalet trodde han att han hade en sex månaders provanställning.

I arbetet gjorde P.A. många gånger fel och han fick därför en del reklamationer på sina arbeten. S.W.E. sade dock aldrig något om detta.

P.A:s sista arbetsdag före värnplikten, som han skulle påbörja den 3 februari 1992, var en fredag. Den dagen bjöd P.A. på tårta på arbetet. Samma dag satt han tillsammans med S.W.E. och M.E., en annan anställd på bolaget, och pratade lite om framtiden. P.A. berättade att han skulle ”mucka” den 27 november 1992 och S.W.E. sade då att P.A. skulle få komma tillbaka efter militärtjänsten. S.W.E. sade samtidigt att det var svåra tider för bolaget.

P.A. var lite orolig för sitt arbete under tiden han var borta för militärtjänstgöring. Han visste att han var sist anställd i verkstaden och att han skulle bli den förste att gå, om det skulle bli nödvändigt att säga upp folk. Han besökte därför bolaget ett antal gånger under militärtjänsten. När P.A. återkom efter denna tjänstgörings slut den 27 november 1992 blev han mycket förvånad och besviken när han fick beskedet att han inte hade kvar någon anställning i bolaget längre. När han krävde en månads uppsägningslön fick han vidare besked om att han redan erhållit denna.

P.A. har varken vid anställningstillfället eller senare med bolaget diskuterat att anställningen skulle vara tidsbegränsad och endast sträcka sig fram till militärtjänstgöringen. Om han hade vetat att han därefter inte hade anställningen kvar, skulle han ha sökt andra arbeten under sin värnpliktstid, men det gjorde han inte.

Genom anställningsavtalet, som alltså är daterat den 18 juni 1990, har bolaget angett att P.A. fr.o.m. samma dag hade en sex månader lång provanställning. P.A. har inte fått något besked om att bolaget inte ville att anställningen skulle fortsätta efter de sex månaderna. Det innebär att P.A:s anställning övergick i en tillsvidareanställning den 18 december 1990. Att P.A. innehade en tillsvidareanställning styrks också av ett arbetsbetyg, dagtecknat den 7 december 1992, som bolaget utfärdat. I detta står bl.a. ”Att P. nu slutar, beror på att anställningen gällde tillsvidare, vilket innebar fram till värnplikten.” Om bolaget och P.A. redan i juni 1990 hade avtalat om en tidsbegränsad anställning i avbidan på militärtjänsten skulle den anställningsformen inte ha varit tillåten, eftersom det då var ovisst när i framtiden P.A. skulle börja sin värnplikt. Redan av detta skäl måste det anställningsavtal som bolaget utfärdade ha vitsord.

Genom att den 27 november 1992 meddela P.A. att hans anställning upphört har bolaget avskedat honom utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Bolaget har inte iakttagit formföreskrifterna i 19 § LAS för avskedande och har inte heller enligt 30 § samma lag underrättat P.A. om avskedandet eller varslat förbundet. Bolaget har härigenom ådragit sig skyldighet att betala såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till P.A. och, såvitt avser underlåtenheten att varsla förbundet, allmänt skadestånd till förbundet.

P.A. gick arbetslös ett halvår efter militärtjänsten. Därefter har han haft lite ströjobb om tillhopa 253 timmar, för vilka han uppburit lön med 31 792 kr, exkl. semesterersättning. P.A. har uppburit socialbidrag under tre månader. Förbundets krav utgår ifrån att P.A. skulle haft en månadslön på 12 000 kr, om han varit kvar i anställningen. På detta belopp har förbundet för varje månad för enkelhetens skull gjorts avdrag med 31 792 kr dividerat med tolv, dvs. 2 650 kr, vilket ger ett krav P. månad på 9 350 kr. Yrkandet om ersättning för nio dagar i december 1993 grundar sig på beräkningen 9 350 gånger nio dividerat med 30, vilket gör 2 805 kr. P.A. har alltsedan militärtjänsten upphörde varit anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Han har sedan den 1 september 1993 en ungdomspraktikanttjänst och uppbär i denna ersättning med 358 kr om dagen eller 7 518 kr P. månad. Enligt förbundets mening är det frågan om en ersättning för vilken P.A. är återbetalningsskyldig, om han skulle tillerkännas ekonomiskt skadestånd i målet. Något avdrag för den ersättningen har därför inte gjorts vid beräkningen av det ekonomiska skadeståndet. Inte heller har något avdrag gjorts för uppburna socialbidrag.

Bolagets förhandlingsskyldighet

Med anledning av det inträffade begärde förbundets avdelning 41 i Göteborg i brev daterat den 14 december 1992 förhandling med bolaget och föreslog den 21 eller 22 december som förhandlingsdag. Den 18 december 1992 ringde en kvinna som presenterade sig som M. och meddelade L.S. hos förbundets avdelning att S.W.E. ej kunde komma vid de förhandlingstillfällen som avdelningen hade föreslagit; han kunde komma tidigast den 4 januari 1993. L.S. uppmanade då M. att anteckna den 4 januari 1993 i S.W.E:s almanacka. Någon timme före den utsatta förhandlingstiden den dagen ringde emellertid M. åter och lät meddela att S.W.E. var på resa och därför inte kunde komma. Hon sade vidare att han skulle höra av sig påföljande dag. S.W.E. hörde dock inte av sig. Avdelningen försökte både den 12 och 13 januari 1993 att P. telefon få tag på S.W.E., men utan resultat. Det besked som förbundet fick var att S.W.E. var oanträffbar. Han ringde heller inte upp. Avdelningen skickade då ånyo en kallelse till förhandling med två förslag till förhandlingstillfällen, dels den 29 januari, dels den 2 februari. I kallelsen angavs att om avdelningen inte fick bekräftelse på inställelse till påkallad förhandling så skulle man uppfatta det som upprepad förhandlingsvägran och i så fall skulle åtgärder komma att vidtas. Bolaget utkvitterade brevet den 15 januari och besvarade det genom ett brev dagtecknat den 26 januari. Bolaget inställde sig emellertid inte till något av de föreslagna förhandlingstillfällena.

Enligt 10 § MBL är bolaget skyldigt att träda i förhandling med förbundet både i fråga om tidigare och pågående anställningsförhållanden. Bolaget är vidare enligt 16 § MBL skyldigt att träda i förhandling inom två veckor från det att förhandlingsframställningen mottogs, men denna skyldighet har inte fullgjorts sedan parterna kom överens om att träffas den 4 januari 1993. Bolaget har över huvud taget inte inställt sig till någon förhandling och genom brevet den 26 januari 1993 har bolaget förklarat att man inte avser att träda i förhandling. Bolaget har härigenom gjort sig skyldigt till brott mot 10 och 16 §§ MBL och är på grund härav skyldigt att utge skadestånd till förbundet.

Bolaget

S.W.E. äger ensam samtliga aktier i bolaget. Eftersom han är norsk medborgare kunde han inte från början vara verkställande direktör i bolaget. Den uppgiften ligger i stället på hans sambo S.E. Det är dock S.W.E. som har det faktiska bestämmandet över bolagets verksamhet.

P.A:s anställningsförhållande

På våren 1990 blev det bestämt att S.W.E:s son K. skulle få arbeta under sommaren hos bolaget. K. började i mitten av juni och frågade då sin far om denne hade plats för P.A., som var en skolkamrat till K. och som också önskade få ett sommarjobb. Detta accepterade S.W.E. P.A. började arbeta den 18 juni. K. skulle fortsätta sin skolgång under hösten, men inte P.A. Ganska omgående efter det att denne börjat arbeta frågade han om han kunde få stanna till dess han skulle rycka in i militärtjänstgöring. Någon inkallelseorder hade han dock ännu inte fått. Utan att S.W.E. kände närmare till P.A:s tekniska kvalifikationer kom de överens om en projektanställning fram till dess P.A. skulle rycka in, vilket då beräknades ske inom något halvår eller så.

P.A. bodde på Tjörn och hade därför dryga resor till arbetet på Hisingen i Göteborg, där bolagets verkstad ligger. En kort tid efter det att han börjat sitt arbete skulle hans flickvän också börja arbeta i Göteborg och de hade därför för avsikt att flytta till staden. Under sitt sökande efter bostad fann P.A. att han behövde ett intyg om att han hade fast anställning för att kunna visa upp det för en eventuell hyresvärd och han bad därför bolaget om ett sådant. Bolaget utfärdar normalt inte skriftliga anställningsavtal, men för att hjälpa P.A. skrev S.E. i augusti ut det avtal som förbundet har åberopat. Hon antedaterade handlingen till den 18 juni och utformade den ”så att det skulle se bra ut”.

Senare under hösten fick P.A. besked om att tidpunkten för hans värnpliktstjänstgöring skjutits upp. S.W.E. stod ändå fast vid sitt löfte att P.A. skulle få stanna tills denne påbörjade tjänstgöringen.

Ganska snart efter det att P.A. börjat sin anställning upptäckte bolaget att denne inte riktigt hade de tekniska färdigheter som krävdes för arbetet. Bl.a. klagade kunderna på de reparationer som han utförde och han fick ofta reklamationer. Flera anställda, främst K.J. som kontrollerar arbetena i verkstaden, rekommenderade därför S.W.E. att inte ens fullfölja den erbjudna anställningstiden. S.W.E. lät dock P.A. få stanna kvar, främst därför att denne var kamrat med hans son.

P.A. ryckte in den 3 februari 1992, men slutade sin anställning hos bolaget sannolikt redan i mitten av januari; han har uppburit endast halv lön för den månaden. S.W.E. var inte på arbetsplatsen den dag P.A. slutade. Man var dock helt överens om att P.A:s anställning upphörde i och med att han började sin värnpliktstjänstgöring.

P.A. gjorde sin värnplikt i Göteborg. Under sin militärtjänstgöring besökte han bolaget vid ett flertal tillfällen för att höra efter om han kunde få arbete igen när han ryckte ut. S.W.E. sade nej, men tillade att man inte kunde veta hur det skulle komma att se ut i framtiden. Det var sannolikt av det skälet som P.A. återkom med nya förfrågningar.

P.A. kom till bolaget troligen den 27 november 1992 och meddelade att han ryckt ut och frågade om det fanns något jobb åt honom. Återigen fick han ett negativt besked. S.W.E. var helt på det klara med att det vid denna tidpunkt inte förelåg något anställningsförhållande mellan bolaget och P.A.

Några dagar senare blev S.W.E. kontaktad av P.A. som bad om att få ett betyg för att söka nytt arbete. Han fick ett sådant, dagtecknat den 7 december. I betyget klargjordes att P.A. varit anställd endast fram till dess att han började sin värnplikt. Bolaget hade inget P:sonligt emot P.A.; snarast ville man vara honom behjälplig att få nytt arbete. Som brukligt är har betyget fått ett allmänt sett positivt innehåll utan att man för den skull angett att arbetsgivaren i detta fall haft synpunkter på P.A:s tekniska kvalifikationer för det arbete han hade hos bolaget.

Bolaget gör i första hand gällande att förbundets talan är preskriberad. P.A:s anställning upphörde i januari 1992, varför förbundets talan väckts för sent. I andra hand görs gällande att P.A. haft en tidsbegränsad anställning fram till sin militärtjänstgöring och att han varken avskedats eller sagts upp. Den tidsbegränsade anställningen inleddes med ett tidsbegränsat sommararbete som genom en muntlig överenskommelse, sannolikt i augusti 1990, övergick till en tidsbegränsad projektanställning som gällde fram till dess P.A. påbörjade sin militärtjänstgöring.

Beträffande det yrkade ekonomiska skadeståndet till P.A. vitsordas att denne skulle ha uppburit lön med 12 000 kr i månaden, om han kvarstått i sin anställning. Bolaget saknar möjlighet att ta ställning till vilka avdrag som skall göras beroende på inkomster som P.A. haft eller kunnat skaffa sig sedan han slutade arbeta hos bolaget. Bolaget vitsordar dock att P.A. som ungdomspraktikant har rätt till den ersättning som förbundet uppgett. Bolaget godtar också att den ersättning som P.A. uppburit för sina ströjobb för enkelhetens skull rent beräkningsmässigt avräknas på det sätt som förbundet gjort.

Bolagets förhandlingsskyldighet

I mitten av december 1992 fick bolaget ett brev från förbundets avdelning 41 med kallelse till förhandling med anledning av att P.A:s anställning upphört. S.W.E. förstod inte varför förbundet ville förhandla. Bolaget och P.A. hade ju varit överens; någon tvist att förhandla om förelåg inte. Avdelningen föreslog två förhandlingstillfällen, den 21 eller 22 december, dvs. dagar före jul. S.W.E. hade redan planerat en resa till Norge under julhelgen och lät därför meddela förbundet att de föreslagna dagarna inte var lämpliga. I januari 1993 kom en ny kallelse med förslag till två nya förhandlingstider, den 29 januari alternativt den 2 februari. Dessa sammanföll olyckligtvis med S.W.E:s födelsedag. Även detta meddelades omedelbart till avdelningen. Eftersom avdelningen inte hörde av sig därefter skrev S.W.E. ett brev som är daterat den 26 januari 1993. Han förklarade i detta hur det låg till med P.A:s anställning och avslutade brevet med att bolaget i och med brevet betraktade ärendet som avklarat. Därefter hörde inte avdelningen av sig. Bolaget drog därför slutsatsen att frågan var utagerad från båda sidor.

Bolaget gör i första hand gällande att förbundets talan i denna del är preskriberad, eftersom P.A:s anställning upphörde i januari 1992. I andra hand görs gällande att skadeståndet skall sättas ned eller helt bortfalla, eftersom man från bolagets sida haft skälig anledning att anta att man inte behövde förhandla med avdelningen. Vidare bör beaktas att bolaget i sina kontakter med förbundet och dess avdelning har företrätts av S.W.E. och en annan anställd och ingen av dem är rättsligt bildade.

Förbundet

Det bestrids att P.A. bett om något anställningsavtal för att kunna använda detta när han sökte bostad. Av ett hyreskontrakt daterat den 14 februari 1990 framgår att P.A:s flickvän hyrde en lägenhet i andra hand av sin fader redan fr.o.m. den 1 mars 1990, en lägenhet som låg på Hisingen i Göteborg. Ett halvår senare flyttade P.A. och flickvännen till Kortedala och det kontraktet stod P.A. för.

Förbundet gör i första hand gällande att bolagets preskriptionsinvändning är för sent framställd. Bolaget har inte framställt någon sådan invändning i sitt svaromål till arbetsdomstolen. I andra hand görs gällande att förbundets talan, som väckts den 25 februari 1993, väckts inom föreskriven tid.

Domskäl

Bolagets preskriptionsinvändning

Bolaget har i första hand gjort gällande att förbundet inte väckt sin talan i rätt tid.

Av handlingarna framgår att bolaget inte framfört sin preskriptionsinvändning första gången bolaget förde talan i målet. Det är inte ens påstått att bolaget hade laga förfall. Bolaget har därför, som också förbundet påstått, förlorat rätten att framföra invändningen.

Bolagets invändningar i sakfrågorna

P.A:s anställningsförhållande

Det är tvistigt mellan parterna om P.A. innehade en tillsvidareanställning när han i början av år 1992 ryckte in till sin värnpliktstjänstgöring eller om han då endast innehade en tidsbegränsad anställning som gällde fram till dess han påbörjade denna tjänstgöring.

Förbundet hävdar att P.A:s anställning inleddes den 18 juni 1990 som en sexmånaders provanställning och att denna övergick till en tillsvidareanställning, eftersom bolaget inte före sexmånaderstidens utgång lämnade något besked om att anställningen skulle upphöra. Genom att ge P.A. besked om att dennes anställning upphört när denne återkom efter sin militärtjänstgöring har bolaget enligt förbundet avskedat P.A. utan att det ens förelegat saklig grund härför. Bolaget hävdar å sin sida att P.A:s anställning började som ett sommararbete och efter överenskommelse övergick till en tidsbegränsad ”projektanställning” som skulle löpa fram till dess att P.A. påbörjade sin militärtjänstgöring. Enligt bolaget hade P.A:s anställning därför redan upphört när han i november 1992 återkom till bolaget efter denna tjänstgörings slut.

På begäran av förbundet har förhör under sanningsförsäkran hållits med P.A. På begäran av bolaget har förhör under sanningsförsäkran hållits med S.W.E. och S.E. (P. telefon) samt vittnesförhör hållits med M.E. och K.J. Vidare har i målet förebragts skriftlig bevisning.

P.A. och S.W.E. har under förhören lämnat motstridiga uppgifter om vad som avtalades mellan dem när de i juni 1990 träffades för att diskutera frågan om P.A:s anställning hos bolaget. P.A. har uppgett bl.a. följande. Han berättade för S.W.E. att han skulle göra sin militärtjänst. De talade om detta och S.W.E. sade då att P.A. skulle få jobba till dess, så fick de se. Det var dock inte tal om hur länge P.A. skulle få arbeta hos bolaget eller om att det skulle bli fråga om någon provanställning. S.W.E. sade att P.A. skulle jobba framåt, så fick de se hur det artade sig. P.A. uppfattade det så att S.W.E. ville veta vad han gick för. P.A. har visserligen under förhöret uppgett att han vid detta samtal visste när militärtjänsten skulle börja, men han har lämnat olika svar på frågan när denna tjänstgöring inföll enligt vad han då visste.

S.W.E. har för sin del uppgett att P.A. primärt skulle arbeta över sommaren och sekundärt fram till sin militärtjänstgöring. Enligt S.W.E. hade P.A. ännu inte i juni 1990 fått någon inkallelseorder, men P.A. visste att militärtjänsten skulle påbörjas något halvår senare eller så. Tiden för denna kom dock att skjutas upp och när P.A. senare talade om att han skulle rycka in den 3 februari 1992 sade S.W.E. att han stod fast vid sitt löfte att P.A. fick stanna till dess. Från de anställda i verkstaden fick S.W.E. därefter höra att det var många klagomål från kunderna på de arbeten som P.A. utförde och flera anställda ville därför att P.A:s anställningsförhållande skulle avslutas. S.w.E. gick dock inte med på detta, eftersom han hade lovat P.A. jobb fram till dess denne skulle börja sin militärtjänstgöring. S.E. har tillagt att bolaget inte hade tänkt anställa någon, men att S.W.E. sade till P.A. att denne i första hand fick stanna under sommaren och att det senare bestämdes att han skulle få stanna fram till militärtjänstgöringen.

De båda vittnen som hörts i målet har uppgett i huvudsak följande.

M.E.: Hon började arbeta som kontorist hos bolaget den 19 juli 1990 och har själv hört P.A. säga att han endast var anställd fram till militärtjänstgöringen. Från början visste han inte riktigt när han skulle rycka in, men senare fick han besked om en dag som senare blev framskjuten. Den dagen då P.A. slutade inför värnplikten bjöd han på tårta. Hon själv var närvarande men inte S.W.E. Hennes intryck var att P.A. slutade för gott den dagen. Han var orolig för vad han skulle göra efter värnplikten, men det verkade som om han hade förhoppningar att få komma tillbaka till bolaget. P.A. besökte bolaget vid flera tillfällen under sin militärtjänstgöring. Vid ett av dessa tillfällen satt hon inne hos S.W.E. P.A. frågade då om det fanns arbete till honom efter värnpliktstjänstgöringen, men S.W.E. svarade att bolaget inte behövde mer P:sonal.

K.J.: Han arbetar i verkstaden och har till uppgift bl.a. att kontrollera arbetena där. Trots att P.A. var noggrann med det han gjorde blev det ofta fel och bolaget fick reklamationer. Med tanke på hur arbetet gick ville K.J. inte att P.A. skulle fortsätta hos bolaget och han talade med S.W.E. om detta. S.W.E. svarade emellertid att de skulle vänta och se hur det utvecklade sig och att P.A. trots allt endast skulle arbeta fram till militärtjänstgöringen. K.J. har själv hört P.A. säga att han endast hade arbete till denna tidpunkt.

Förbundet har till stöd för sitt påstående att P.A. erhållit en provanställning åberopat bl.a. ett skriftligt anställningsavtal som är dagtecknat den 18 juni 1990 och undertecknat av S.E. Av avtalet framgår att P.A:s anställning påbörjades samma dag, att de första sex månaderna var att betrakta som provanställning och att arbetet därefter skulle övergå till fast anställning, om båda parter var nöjda. Vidare har förbundet som skriftligt bevis åberopat ett den 7 december 1992 utfärdat betyg i vilket avslutningsvis anges att P.A. slutade av det skälet att hans anställning gällde tills vidare med tillägget ”vilket innebar fram till värnplikten”.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är svårt att dra några bestämda slutsatser av de uppgifter som P.A. och S.W.E. lämnat om vad som avtalades vid anställningstillfället. Det är inte bara så att de två har lämnat sinsemellan olika uppgifter utan det är också så att det är svårt att förstå vad envar av dem anser har avtalats. Något utrymme i lagens mening för feriearbete fanns uppenbarligen inte, eftersom det är ostridigt att P.A. under våren hade avslutat sin skolgång och inte hade för avsikt att fortsätta sina studier. Och såvitt gäller frågan om anställningen tidsbegränsades till dess P.A. skulle börja sin militärtjänstgöring är redan S.W.E:s egna uppgifter oklara. Det är i vart fall inte visat att parterna redan vid anställningstillfället kom överens om att P.A:s anställning skulle gälla endast fram till dess denna tjänstgöring skulle påbörjas. De uppgifter som P.A. och S.W.E. lämnat ger närmast uttryck för att bolaget, som P.A. beskrivit det, ville se vad han gick för innan bolaget slutligen bestämde sig, dvs. att parterna kom överens om en slags provanställning.

Det skriftliga anställningsavtal som upprättats stöder också detta. Enligt bolaget återspeglar dock detta avtal inte de rätta förhållandena. S.W.E. och S.E. har uppgett att avtalet upprättades först i augusti 1990 och anledningen var att P.A. bett om ett intyg om att han hade fast anställning för att kunna visa upp när han sökte bostad i Göteborg. Enligt dem skrevs avtalet därför att bolaget ville hjälpa P.A. Denne däremot har förklarat att han inte bett om något anställningsavtal och att han inte heller behövde något sådant, eftersom han redan hade en bostad i Göteborg som hans flickvän hyrde i andra hand. Han har tillagt att han blev glad när han fick anställningsavtalet, eftersom det stod i detta att han var provanställd för sex månader.

Uppgift står alltså mot uppgift om varför avtalet skrevs. Arbetsdomstolen finner dock inte nödvändigt att närmare gå in på frågan varför det utfärdades. Av det tidigare sagda framgår att det var diffusa besked som P.A. fick från S.W.E. när han anställdes. Det är givetvis av största vikt när ett anställningsavtal ingås att parterna har klart för sig vilken anställningsform som gäller. Oklarheter i denna fråga måste normalt gå ut över arbetsgivaren. S.E. har inte kunnat ge någon förklaring till varför det skriftliga avtalet erhöll just den lydelse hon utformade. Det har inte påståtts från bolagets sida att man uppmärksammade P.A. på att avtalet inte gav uttryck för vad bolaget ansåg att parterna kommit överens om. Särskilt mot bakgrund av vad som förevarit vid anställningstillfället finns det inte anledning utgå ifrån annat än att P.A. – när han fick det skriftliga avtalet – uppfattade det så att han hade fått en provanställning med sex månaders prövotid. Bolaget måste också ha insett att P.A. kunde dra den slutsatsen. I vart fall genom att inte klargöra att detta inte var avsikten måste bolaget därför anses bundet av vad som stod i avtalet.

Av utredningen får anses visat att tidpunkten för P.A:s militärtjänstgöring kom att skjutas upp. P.A. har uppgett att anställningstidens längd inte diskuterades mellan honom och bolaget efter det att han hade anställts. Ingen sade heller till honom att han skulle sluta. Det var först efter det att han återkom efter värnplikten som bolaget sade att han inte längre hade kvar någon anställning.

Visserligen har S.W.E. uppgett att han sagt till P.A. att han stod fast vid löftet att denne fick vara kvar hos bolaget fram till militärtjänstgöringen. Han har emellertid inte påstått att han och P.A. efter det att P.A. erhöll anställningsavtalet uttryckligen träffade en överenskommelse om att P.A:s anställning skulle övergå till en anställning som var tidsbegränsad att gälla endast fram till militärtjänstgöringens början. Det finns inte heller något stöd i utredningen för att P.A. underförstått gått med på en sådan förändring av sitt anställningsförhållande. Visserligen har M.E. och K.J. uppgett att P.A. sagt att han inte skulle vara kvar längre än till militärtjänstgöringen. Oavsett hur P.A. härvid kan ha uttryckt sig finns det emellertid inget stöd för att han accepterat att hans anställning upphörde då. Bolaget har inte visat att man före utgången av den avtalade prövotiden lämnat besked till P.A. om att bolaget inte ville att hans anställning skulle fortsätta därefter. Av detta följer enligt 6 § LAS att provanställningen i december 1990 övergick i en tillsvidareanställning.

När P.A. återvände efter militärtjänstgöringens slut och fick veta att han inte längre hade kvar någon anställning hos bolaget måste detta förhållande därför uppfattas så att han omedelbart skildes från sin anställning, dvs. att han avskedades. Bolaget har inte påstått att det fanns något giltigt skäl för att avskeda honom.

Till frågan om bolagets skadeståndsskyldighet återkommer arbetsdomstolen i det följande.

Bolagets förhandlingsskyldighet

Förbundet har gjort gällande att bolaget genom att inte komma till förhandling den 21 alternativt den 22 december 1992, den 4 januari 1993 eller den 29 januari alternativt den 2 februari 1993 brutit mot både 10 och 16 §§ MBL och därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Bolaget har bestritt vad förbundet lagt det till last. S.W.E. har i denna del uppgett följande. I mitten av december 1992 fick bolaget en kallelse till förhandling från förbundets avdelning 41 med anledning av P.A. anställning. S.W.E. förstod inte varför förbundet ville förhandla, eftersom det inte förelåg någon tvist. De förhandlingsdagar som föreslagits låg i slutet av december. Eftersom han redan hade planerat en resa till Norge denna tid lät han meddela avdelningen att de föreslagna dagarna inte var lämpliga. Under sista hälften av januari 1993 kom en ny kallelse med två nya tider, den 29 januari och den 2 februari 1993. Dessa sammanföll olyckligtvis med hans födelsedag. Även detta meddelades omedelbart. Eftersom förbundet inte hörde av sig skrev han ett brev daterat den 26 januari 1993. I detta förklarade han hur det låg till med P.A:s anställning och avslutade brevet med att bolaget betraktade ärendet som avslutat i och med brevet. Därefter hörde förbundet inte av sig. Bolaget drog därför slutsatsen att frågan var utagerad från båda sidor.

Enligt 10 § MBL har en arbetstagarorganisation rätt till förhandling med arbetsgivare i fråga rörande förhållandet mellan arbetsgivaren och sådan medlem i organisationen, som är eller har varit arbetstagare hos arbetsgivaren. Om inte parterna enas om annat, skall enligt 16 § samma lag såvitt nu är av intresse sammanträde för förhandling hållas inom två veckor efter det att motparten har fått del av förhandlingsframställningen. I övrigt ankommer det på parterna att bestämma tid och plats för förhandlingssammanträdet.

Det är ostridigt att någon företrädare för bolaget, trots framställningar från förbundets avdelning, aldrig inställde sig till något förhandlingssammanträde. Vad förbundet uppgett i målet får förstås så att bolaget och avdelningen den 18 december 1992 kom överens om att träffas för förhandling den 4 januari 1993, dvs. förbundet accepterade att sammanträdet skulle hållas senare än de i 16 § MBL föreskrivna två veckorna. Något brott mot bestämmelserna i denna paragraf har därför inte förekommit. Av ett brev från förbundets avdelning, dagtecknat den 13 januari 1993 och bevisligen mottaget av bolaget den 15 januari, framgår bl.a. att avdelningen kallade till förhandling den 29 januari alternativt den 2 februari. Skrivelsen avslutas med följande text: ”Får vi inte bekräftelse på inställning till kallad förhandling uppfattar vid det som upprepad förhandlingsvägran och kommer att vidta åtgärder”. I ett brev dagtecknat den 26 januari, vilket refererar till avdelningens brev den 13 januari, lämnade bolaget en redogörelse för hur bolaget såg på P.A:s anställning och dess upphörande. Brevet, som undertecknats av S.W.E., avslutades enligt följande: ”Jag hoppas, med denna information, att Ni kan lösa denna fråga internt, utan att vi medverkar i detta. Vi anser dock att detta är avklarat i och med denna information.” Skrivningen kan enligt arbetsdomstolens mening inte uppfattas på annat sätt än att bolaget inte tänkte infinna sig till något av de alternativa förhandlingssammanträdena. Bolagets svar måste därför uppfattas så att bolaget vägrade att ingå i förhandlingar med avdelningen. Bolaget har därmed brutit mot 10 § MBL.

Skadestånd m.m.

Bolaget har skilt P.A. från hans anställning i strid mot LAS och är därför skyldigt att utge allmänt skadestånd till denne. Det har inte kommit fram annat i målet än att bolaget trott sig ha rätt i sin uppfattning att P.A:s anställning skulle bestå endast fram till dess denne började sin militärtjänstgöring. Något skadestånd på den grunden att bolaget inte iakttagit formföreskrifterna i 19 § LAS och inte heller i förväg underrättat P.A. eller varslat förbundet om avskedandet bör därför inte utgå. Förbundets talan om skadestånd i dessa delar skall därför avslås.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till omständigheterna skäligt bestämma skadeståndet för att P.A. skilts från anställningen till 30 000 kr jämte ränta.

Bolaget är vidare skyldigt att utge skadestånd till förbundet för brott mot 10 § MBL. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 20 000 kr jämte yrkad ränta.

Bolaget är också skyldigt att utge ekonomiskt skadestånd till P.A. Bolaget har vitsordat att P.A., om han kvarstått i anställningen, skulle ha erhållit 12 000 kr i månadslön. P.A. har under förhöret uppgett att han under tiden efter militärtjänstgöringen uppburit ersättning för olika ströarbeten med 31 792 kr, exkl. semesterersättning. P.A. har därutöver uppburit dels ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, dels utbildningsbidrag enligt 17 § förordningen om ungdomspraktikanter.

Utbildningsbidrag lämnas i form av dagpenning. En förutsättning för rätt till dagpenning är enligt förordningens 17 §, såvitt nu är i fråga, att den unge uppfyller villkoren för ersättning från arbetslöshetskassan vid arbetslöshet eller har fått ersättning från sådan kassa under den längsta tid som ersättning kan lämnas. Av 21 § nyssnämnda förordning följer att den som fått utbildningsbidrag utan att vara berättigad till det, skall betala tillbaka det som han eller hon har fått för mycket. Det kan knappast göras gällande att P.A., när han uppbar ersättningen, saknade rätt därtill. Oavsett om någon återbetalningsskyldighet kan göras gällande eller ej gentemot P.A. för de bidrag han uppburit kan konstateras att denne inte hade kunnat få någon ungdomspraktik, om han hade haft kvar sitt arbete hos bolaget och inte felaktigt blivit skild från anställningen. Någon avräkning för uppburen dagpenning skall därför inte ske från det ekonomiska skadestånd som förbundet yrkat. Rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen är beroende av att den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Någon avräkning för uppburet sådant ekonomiskt bistånd skall därför inte heller ske. Sammanfattningsvis skall därför det ekonomiska skadeståndet jämte ränta därå bestämmas i enlighet med förbundets yrkande. Dock skall ersättning inte utgå motsvarande yrkat lönebortfall för den 9 december 1993, eftersom P.A. skulle varit frånvarande från arbetet den dagen på grund av inställelsen till huvudförhandling i detta mål och därför inte skulle ha haft rätt till någon lön den dagen.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall bolaget utge ersättning till förbundet för dess rättegångskostnader. Förbundet har yrkat ersättning med 32 734 kr, varav 27 025 kr i ombudsarvode, 1 031 kr i tidsspillan och 4 678 kr för utlägg. Bolaget har överlämnat till domstolen att bedöma skäligheten av yrkade kostnader.

Beloppet om 4 678 kr avser kostnader för P.A. inställelse. Av beloppet avser 1 500 kr förlorad arbetsförtjänst, 1 643 kr resekostnad, 340 kr traktamente och 1 195 kr hotellkostnad. Av vad som framkommit i målet bor P.A. i Göteborg. Arbetsdomstolen finner skäligt tillerkänna förbundet begärd ersättning för P.A:s kostnader för resa, traktamente och hotell. Såvitt gäller posten Förlorad arbetsförtjänst saknas närmare underlag för yrkandet. Arbetsdomstolen utgår ifrån att P.A. gått miste om utbildningsbidrag och godtar att bidrag för två dagar fallit bort till följd av P.A:s inställelse till huvudförhandlingen i målet. Förbundet skall därför i denna del tillerkännas ersättning med 716 kr. Vad förbundet yrkat i ersättning för ombudsarvode och tidsspillan får anses skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkande om skyldighet för Svensk Turbo Service Aktiebolag att utge allmänt skadestånd till P.A. för brott mot 19 och 30 §§ anställningsskyddslagen och till förbundet för brott mot 30 § samma lag och brott mot 16 § medbestämmandelagen.

2. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att utge allmänt skadestånd dels till P.A. med trettiotusen (30 000) kr dels till Svenska Metallindustrirbetareförbundet med tjugotusen (20 000) kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 1 mars 1993 till dess betalning sker.

3. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att till P.A. utge ekonomiskt skadestånd med etthundrasextontusentvåhundranittiotre (116 293) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen

på 1 600 kr från den 30 november 1992,

på 9 350 kr från den sista i vardera månaderna december 1992 till och med november 1993, och

på 2 493 kr från den 31 december 1993,

allt till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen avskriver Svenska Metallindustriarbetareförbundets yrkande om skyldighet för Svensk Turbo Service Aktiebolag att till P.A. utge semesterersättning på de i punkt 3 upptagna skadeståndsbeloppen.

5. Svensk Turbo Service Aktiebolag förpliktas att ersätta Svenska Metallindustriarbetareförbundet för dess rättegångskostnader med trettioentusenniohundrafemtio (31 950) kr, varav 27 025 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 5 611 kr.

Dom 1994‑02‑09, målnummer A‑61‑1993

Ledamöter: Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Lars Ahlvarsson, Inge Janérus och Bo Hjern. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Donovan