: : : :

AD 1994 nr 15

Sammanfattning :

Fråga – i mål om brott mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen – huruvida arbetstagare som endast efter omplacering skulle kunna beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren hade tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet (fältsäljare av mejeriprodukter).

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga – i mål om brott mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen – huruvida arbetstagare som endast efter omplacering skulle kunna beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren hade tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet (fältsäljare av mejeriprodukter).

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 377/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 15 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

Arbetsgivarparterna

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Svenska Industritjänstemannaförbundets käromål avslås.

2. Svenska Industritjänstemannaförbundet skall ersätta Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Norrmejerier Ek. För. deras rättegångskostnader med fyrtiofemtusensexhundratio (45 610) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1994 nr 15 ) :

AD 1994 nr 15

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Industritjänstemannaförbundet mot Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Norrmejerier Ekonomisk Förening i Skellefteå

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Inga Britt Lagerlöf, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Charlotte Abrahamsson

AD 1994 nr 15    Dom den 2 februari 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Tillräckliga kvalifikationer | Turordning vid uppsägning | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 22 § anställningsskyddslagen

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Norrmejerier Ekonomisk Förening i Skellefteå

Mellan Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund (LAF) och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) gäller kollektivavtal. Norrmejerier Ek. För. (Norrmejerier) är såsom medlem i LAF bunden av detta avtal i förhållande till SIF.

Norrmejerier sade den 15 december 1991 upp ett drygt tiotal av föreningens tjänstemän på grund av arbetsbrist. Bland de uppsagda var medlemmarna i SIF E-M.G., E.S., T.H. och A.I. De tre förstnämnda kunde vid uppsägningstillfället tillgodoräkna sig en anställningstid av cirka åtta år, A.I. en anställningstid av nästan tre år. T.H. arbetade som livdjurshandlare, dvs. köpte och sålde levande djur. De tre andra arbetade som s.k. telesäljare av kött och charkuterier, dvs. sålde per telefon sådana produkter till livsmedelsbutiker och storhushåll.

En av de tjänstemän som vid uppsägningarna på grund av arbetsbrist fick behålla sin anställning hos Norrmejerier var medlemmen i SIF P.L., som vid uppsägningstillfället kunde tillgodoräkna sig en anställningstid av knappt ett år. Han arbetar som s.k. fältsäljare av mejeriprodukter, ett arbete som innebär att han i försäljningssyfte reser runt till livsmedelsbutikerna i ett honom tilldelat distrikt.

Mellan parterna råder tvist huruvida Norrmejerier brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen genom att inte omplacera någon av E-M.G., E.S., T.H. och A.I. till P.L:s tjänst. Tvisten gäller närmare bestämt frågan, om de fyra uppsagda haft i anställningsskyddslagens mening tillräckliga kvalifikationer för denna tjänst. SIF har gjort gällande att så varit fallet, medan detta har bestritts av arbetsgivarparterna. Sedan tvisten inte kunnat lösas vid tvisteförhandlingar, har SIF väckt talan vid arbetsdomstolen.

SIF har, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förplikta Norrmejerier att till envar av E-M.G., E.S., T.H. och A.I. för brott mot 22 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning den 21 december 1992 tills betalning sker,

2. förplikta Norrmejerier att till i första hand E-M.G., i andra hand E.S., i tredje hand T.H. och i fjärde hand A.I. utge ekonomiskt skadestånd från dagen för den ursprungliga anställningens upphörande till dagen för huvudförhandlingen i målet, beräknat efter en inkomstförlust av 12 482 kr i månaden men med avräkning för annan inkomst, allt i respektive fall enligt följande

a) till E-M.G. för tiden den 16 juni 1992–30 september 1993 med 31 852 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 655 kr från den 30 juni 1992, på 1 482 kr från den 31 juli 1992, på 1 424 kr från den 31 augusti 1992, på 447 kr från den 31 december 1992, på 1 372 kr från den 31 januari 1993, på 1 311 kr från den 28 februari 1993, på 6 923 kr från den 31 mars 1993, på 6 927 kr från den 30 april 1993, på 6 582 kr från den 31 maj 1993, på 889 kr från den 30 juni 1993, på 1 372 kr från den 31 juli 1993, på 1 372 kr från den 31 augusti 1993 och på 1 096 kr från den 30 september 1993, allt tills betalning sker,

b) till E.S. för tiden den 16 mars 1992–30 september 1993 med 47 883 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 687 kr från den 31 mars 1992, på 4 998 kr från den 30 april 1992, på 3 457 kr från den 31 maj 1992, på 1 772 kr från den 30 juni 1992, på 187 kr från den 31 juli 1992, på 1 310 kr från den 31 augusti 1992, på 3 022 kr från den 30 september 1992, på 4 312 kr från den 31 oktober 1992, på 5 187 kr från den 30 november 1992, på 3 129 kr från den 31 januari 1993, på 3 052 kr från den 28 februari 1993, på 2 041 kr från den 31 mars 1993, på 5 084 kr från den 30 april 1993, på 1 734 kr från den 31 maj 1993, på 1 564 kr från den 30 juni 1993, på 1 665 kr från den 31 juli 1993 och på 3 682 kr från den 30 september 1993, allt tills betalning sker,

c) till T.H. för tiden den 18 mars 1992–30 september 1993 med 169 910 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 5 746 kr från den 31 mars 1992, på 12 482 kr från den 30 april 1992, på 12 482 kr från den 31 maj 1992, på 12 482 kr från den 30 juni 1992, på 12 482 kr från den 31 juli 1992, på 12 482 kr från den 31 augusti 1992, på 12 482 kr från den 30 september 1992, på 11 190 kr från den 31 oktober 1992, på 786 kr från den 31 januari 1993, på 1 202 kr från den 28 februari 1993, på 1 202 kr från den 31 mars 1993, på 12 482 kr från den 30 april 1993, på 12 482 kr från den 31 maj 1993, på 12 482 kr från den 30 juni 1993, på 12 482 kr från den 31 juli 1993, på 12 482 kr från den 31 augusti 1993 och på 12 482 kr från den 30 september 1993, allt tills betalning sker,

d) till A.I. för tiden den 16 januari 1992–30 september 1993 med 57 006 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 570 kr från den 31 januari 1992, på 2 492 kr från den 29 februari 1992, på 2 492 kr från den 31 mars 1992, på 2 492 kr från den 30 april 1992, på 2 492 kr från den 31 maj 1992, på 1 520 kr från den 30 juni 1992, på 2 470 kr från den 31 juli 1992, på 2 492 kr från den 31 augusti 1992, på 1 622 kr från den 30 september 1992, på 1 252 kr från den 31 oktober 1992, på 465 kr från den 30 november 1992, på 1 932 kr från den 31 december 1992, på 1 932 kr från den 31 januari 1993, på 1 811 kr från den 28 februari 1993, på 5 690 kr från den 31 mars 1993, på 7 617 kr från den 30 april 1993, på 3 826 kr från den 31 maj 1993, på 3 928 kr från den 30 juni 1993, på 939 kr från den 31 juli 1993, på 492 kr från den 31 augusti 1992 och på 7 480 kr från den 30 september 1993, allt tills betalning sker

3. förbehålla SIF rätt att i mån av befogenhet föra talan om ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandlingen den 30 september 1993.

LAF och Norrmejerier har bestritt bifall till käromålet. De har inte invänt mot beräkningen av de yrkade ekonomiska skadestånden och inte heller mot beräkningen av yrkad ränta.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SIF

Norrmejerier – som i sin nuvarande form bildades genom en fusion i juli 1991 med Norrbottens Läns Producentförening (NLP) i Luleå – driver verksamhet i Norrbotten och Västerbotten. Vid de i målet aktuella uppsägningarna på grund av arbetsbrist tillämpades en gemensam turordning för Norrmejeriers samtliga driftsenheter i Luleå. Verksamheten där är organisatoriskt uppdelad på vad som kan kallas en ”köttsida” och en ”mejerisida”. Norrmejerier är dock arbetsgivare för samtliga anställda.

P.L. är född år 1966 och har gått tvåårig ekonomisk linje. Han anställdes som fältsäljare av mejeriprodukter hos dåvarande NLP den 18 februari 1991. Han kom då från en anställning hos Domus i Boden, där han under drygt fyra år hade arbetat som affärsbiträde vid livsmedelsavdelningen och haft ansvaret för dess mejeridel. I ett tjänstgöringsbetyg från Domus beskrivs hans arbete där som ”Varuupplockning samt ansvar för beställning av mejeriprodukter och läskedrycker”. Sedan han hade tillträtt tjänsten som fältsäljare hos NLP fick han på våren samma år genomgå en säljutbildning under sammanlagt fem dagar.

Enligt den turordningslista som upprättades inför uppsägningarna den 15 december 1991 var P.L. ostridigt den som hade den kortaste anställningstiden. Likväl fick han behålla sin anställning, medan bl.a. E-M.G., E.S., T.H. och A.I. blev uppsagda. SIF hävdar att envar av dessa fyra hade tillräckliga kvalifikationer för P.L:s tjänst som fältsäljare av mejeriprodukter. Genom att inte omplacera någon av dem till denna tjänst har Norrmejerier brutit mot 22 § anställningsskyddslagen och därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till envar av dem. En av dem är därjämte berättigad till ekonomiskt skadestånd i enlighet med SIF:s yrkanden därom. När det gäller sistnämnda yrkanden har de fyra ”rangordnats” efter anställningstid.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att bristen i de fyra uppsagda arbetstagarnas kvalifikationer för arbetet som fältsäljare av mejeriprodukter skulle bestå i att de inte har erfarenhet från arbete i livsmedelsbutik. Det är i och för sig riktigt att ingen av dem har sådan erfarenhet. De är emellertid erfarna och goda säljare.

T.H. hade således sedan år 1990 med framgång arbetat som livdjurshandlare på Norrmejeriers ”köttsida”. Detta innebar att han i konkurrens med andra handlare för föreningens räkning köpte och sålde levande nötkreatur. Arbetet krävde ekonomiskt ansvarstagande, ”varu”-kännedom och försäljartalang. Under de cirka två år som han arbetade som livdjurshandlare ökade hans försäljning från 6,5 milj. kr till 11,6 milj. kr. E-M.G., E.S. och A.I. hade alla stor erfarenhet som telesäljare på ”köttsidan”. Detta arbete innebär ingalunda att bara sitta och ta emot order från kunderna, främst livsmedelsbutiker och storhushåll. Det innefattar tvärtom i stor utsträckning aktivt försäljningsarbete per telefon. Dels får telesäljarna listor med olika produkter som de aktivt skall sälja genom att ta kontakt med kunderna och vid dessas kontakter med telesäljarna, dels måste man som telesäljare av kött och charkuterier kunna argumentera för olika produkter, komma med tips om lämpliga inköp, ge storhushållen meny-förslag, ge omdömesgilla råd om produkter och inköpsvolymer, m.m. Arbetet kräver produktkännedom och försäljartalang. Som telesäljare av kött och charkuterier har man vissa möjligheter att ge kunderna rabatter, t.ex. om de vill köpa någon produkt för en speciell försäljningsaktivitet. Telesäljarna arbetar i nära kontakt med fältsäljarna på ”köttsidan”. E-M.G. och A.I. hade då och då arbetat som demonstratriser eller ”extrasäljare” för Norrmejeriers räkning ute i olika livsmedelsbutiker. A.I. hade dessutom, vid sidan av anställningen hos Norrmejerier, sysslat med försäljning av keramik på olika mässor.

Enligt SIF:s mening hade alla de fyra uppsagda arbetstagarna efter en kortare upplärningstid kunnat sköta arbetet som fältsäljare av mejeriprodukter. SIF vill inte bestrida att erfarenhet från arbete i livsmedelsbutik kan vara av vikt för en sådan fältsäljare, men motsvarande kunskaper kan fås på annat sätt. De erfarenheter och kunskaper som t.ex. P.L. skaffat sig som ansvarig för mejeriavdelningen hos Domus i Boden är knappast särskilt märkvärdiga. Att sköta mejeriavdelningen i en livsmedelsbutik är inte något stort eller svårt arbete. Det förekommer att skötseln av denna avdelning anförtros åt mycket unga och oerfarna anställda. Det är inte heller förenat med svårigheter att lära sig mejeriprodukterna. Norrmejerier har överdrivit betydelsen av butikserfarenheten i syfte att kunna behålla P.L.

Det har därvid säkerligen också spelat en roll, att man på ”mejerisidan” velat behålla sina egna framför att ta in personer från ”köttsidan”. Marknadschefen hos Norrmejerier B.R. och f.d. marknadschefen hos NLP L.Z. har sålunda i målet båda uppgett att det enligt deras mening borde ställas samma krav på en fältsäljare på ”köttsidan” som på en fältsäljare på ”mejerisidan”. Det är då att märka att E-M.G., E.S. och A.I. något halvår efter de aktuella uppsägningarna har av ledningen på ”köttsidan” tillfrågats, om de är intresserade av att börja arbeta som fältsäljare där. Detta har skett utan att deras kvalifikationer på något sätt förändrats sedan de blev uppsagda och utan att det har varit tal om att de skulle utbildas för arbetet. E.S. har den 28 september 1993 börjat prova på att arbeta som fältsäljare på ”köttsidan”.

Arbetsgivarparterna

En av Norrmejeriers mest centrala uppgifter som ekonomisk förening är att med bästa möjliga förtjänst sälja den mjölk som produceras av medlemmarnas kor samt de produkter som tillverkas av denna mjölk. Denna verksamhet åtnjöt länge ett starkt skydd mot konkurrens genom systemet med statliga jordbruksavtal, mjölksubventioner och exporthjälp i olika former. En förening som Norrmejerier hade tidigare i praktiken en monopolställning inom sitt område. Försäljningsintäkterna var i princip inte bara tryggade utan också bestämda. Vinster kunde hämtas framför allt genom att förbättra produktionen så att föreningens kostnader kunde pressas ned. Detta innebar att man hos en förening som Norrmejerier tidigare knappast hade behov och intresse av att bygga upp en effektiv försäljnings- och marknadsorganisation, utan man var extremt inriktad på produktionen och dess effektivitet. Livsmedelsbutikernas och andra avnämares behov och önskemål som föreningens kunder kom i andra hand.

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet har stora förändringar ägt rum i dessa hänseenden. Jordbrukarnas ekonomiska föreningar har till följd av ändringar i jordbrukspolitiken kommit att bli utsatta för en ökande konkurrens, inte minst när det gäller försäljningen av mejeriprodukter. Mot bakgrund härav har Norrmejerier måst marknadsanpassa sin verksamhet och göra den mera inriktad på försäljningen och på att tillgodose sina kunders behov och önskemål. De nämnda förändringarna har stor betydelse för de kvalifikationer som numera krävs för en tjänst som fältsäljare på ”mejerisidan”.

Redan före fusionen i juli 1991 nyanställde dåvarande Norrmejerier och dåvarande NLP, oberoende av varandra, var sin sådan fältsäljare. Beträffande dessa nyanställningar skall nämnas följande.

Dåvarande Norrmejeriers nyanställning sköttes av marknadschefen B.R. Denne hade år 1990 rekryterats från ett arbete inom marknadsföringsbranschen just för att föreningen skulle kunna möta den ökande konkurrensen. Vid övervägandena av vilka krav som borde ställas på en fältsäljare av mejeriprodukter fann man hos dåvarande Norrmejerier att det var helt nödvändigt att en sådan hade erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, helst då även i butikens mejeridel. Efter annonsering söktes den utlysta tjänsten av drygt 30 personer. Av dessa kallades endast sju personer till anställningsintervju, samtliga med omfattande erfarenhet från arbete i livsmedelsbutik. Bland dem som inte ens kom i fråga för intervju fanns personer med stor erfarenhet av försäljning inom andra områden samt en person som hade arbetat hos föreningen i 15 år – varav åtta år som telesäljare på ”mejerisidan” – men som saknade erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. Den som slutligen fick den utlysta tjänsten som fältsäljare hos dåvarande Norrmejerier var A.G., som hade cirka åtta års erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, bl.a. som ansvarig för mejeriavdelning och som butikschef.

Dåvarande NLP:s nyanställning av en fältsäljare sköttes av dess marknadschef L.Z., som hade anställts år 1989 och även han hade sysslat med marknadsföring. Han hade funnit det alldeles nödvändigt att göra dåvarande NLP:s verksamhet mera marknadsorienterad och hade gjort en informell marknadsundersökning hos livsmedelsbutikerna i Norrbotten för att få veta hur de såg på NLP:s verksamhet. Resultatet hade blivit nedslående. När livsmedelshandlarna rangordnade säljarna hos NLP i förhållande till säljarna hos konkurrenterna kom NLP:s säljare långt ner och dess säljare på ”mejerisidan” i botten. Ett viktigt önskemål från kundernas sida var att fältsäljarna skulle ”kunna” verksamheten i livsmedelsbutikerna, så att de förstod handlarna och deras situation. Man ville ha med butiksfolk att göra, folk som ”talade samma språk” som handlarna när man talade om ekonomi m.m. L.Z. hade för övrigt arbetat som butikschef i detaljhandeln i många år och hade när han kom till NLP funnit det märkligt att man i största utsträckning hade internrekryterat folk från produktionen till säljarbefattningar. När den hos NLP utlysta tjänsten som fältsäljare på ”mejerisidan” skulle tillsättas uppställdes mot denna bakgrund även där som ett definitivt krav att den som skulle erhålla tjänsten hade erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, helst minst tre år. Den utlysta tjänsten söktes av ca 60 personer. Efter en grovgallring återstod 12 personer, av vilka samtliga utom en hade erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. Fyra personer kallades till anställningsintervju. En av dessa var den som saknade erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, men denna person hade en för arbetet intressant bakgrund som fältsäljare hos Semper. Tjänsten hos dåvarande NLP tillsattes dock med P.L., som hade drygt fyra års erfarenhet som ansvarig för mejeriavdelningen vid Domus i Boden och sammanlagt nio års erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik.

De krav som Norrmejerier ställer på en fältsäljare av mejeriprodukter till detaljhandeln har sedan tvisten uppkom på begäran av SIF redovisats närmare i en av Norrmejerier den 30 mars 1992 upprättad kravspecifikation. Denna innehåller följande:

Kravspec fältsäljare detaljhandeln

1. Erfarenhet från butiksarbete hur en butik fungerar, olika avdelningar, lönsamhetstänkande i butik, samspel butikleverantör/grossist, kalkyleringar; marginal, utpriser, extrapriser samt varuplockning, varuplacering mm

Spe Speciell vikt läggs vid kunskap från mejeriavdelningen.

Ju längre erfarenhet desto bättre.

(Säljaren skall ju vara den mejeriansvariges ’uppslagsbok’ för hur mejeriavdelningen ska skötas, hur försäljningen ska maximeras, hur olika problem i avdelningen ska lösas osv osv därför krävs ingående kunskap om just den avdelningens speciella villkor.)

2. Självständigt ansvarat för en resultatenhet – ex för ett säljområde eller som avdelningsansvarig i en butik.

Ju fler år desto bättre.

3. Dokumenterade, goda säljresultat för den egna resultatenheten.

Bra resultat under en längre tid värderas högre.

Efter 5 år, eller fler, med goda resultat bör samtliga bedömmas lika. Risken med för många år som säljare är att de inte längre är ’hungriga’.

4. Dokumenterad säljutbildning i situation person mot person = personlig försäljning.

OBS ej telesäljarutbildning.

Den dokumenterade säljutbildningen ska kombineras med goda vistord från nuvarande kunder för att visa att personen utnyttjar kunskapen på ett bra sätt.

5. Kunskap om mejerisortimentet samt erfarenhet från försäljning av det samma.

Kravspecifikationen motsvarar de krav som ställdes vid den tidigare redovisade rekryteringen av A.G. och P.L. Dessa var de första nyanställda fältsäljarna på ”mejerisidan” som gjordes hos de fusionerade föreningarna sedan konkurrenssituationen ändrats och framkallat behovet av att marknadsorientera verksamheten. Specifikationen innebär alltså inte någon efterhandskonstruktion eller några överdrifter. Det är att märka att kravet under punkt 1 i specifikationen är det viktigaste; den som inte uppfyller det kommer inte i fråga som fältsäljare på ”mejerisidan”. Däremot kan – som i P.L:s fall – en viss säljutbildning ges under anställningen.

Bakgrunden till de krav som sålunda ställs på den som skall arbeta som fältsäljare på ”mejerisidan” är naturligtvis innehållet i fältsäljarens arbete.

Fältsäljaren har till uppgift att besöka de livsmedelsbutiker som Norrmejerier levererar till. Han eller hon skall därvid verka inte bara som försäljare utan i hög grad även som en sakkunnig samarbetspartner till butikschefen och – om det finns en särskild ansvarig för butikens mejeriavdelning – till denne. Det är att märka att mjölken och mjölkprodukterna normalt är de varor som lämnar det största täckningsbidraget i en livsmedelsbutik. Det är fråga om stora pengar. Samtidigt är utrymmet för dessa varor begränsat till vad butiken kan avvara som kylutrymmen. Det är därför regelmässigt det viktigaste för en livsmedelsbutik att ha bästa möjliga utnyttjande av de utrymmen som står till förfogande för mejerivarorna. Kunskap om och erfarenhet av ”space management” (utrymmeshantering) i en mejeriavdelning är absolut nödvändiga för fältsäljaren. Hans eller hennes arbete går egentligen ut på att tillsammans med den hos butiken ansvarige maximera vinsten i det begränsade utrymme som mejeriavdelningen disponerar. Av ett stort antal olika varor skall skapas ett sortiment som till djup och bredd är det optimala för butiken med hänsyn till dess kundkrets m.m. ”Storsäljarna” skall ges största möjliga plats samtidigt som sortimentet varieras och leveranserna sätts samman så att varor helst ”tar slut” samtidigt. Därmed sparas onödiga leveranser och onödigt ”spring” som drar bl.a. lönekostnader. I alla dessa hänseenden skall fältsäljaren kunna ge biträde i form av råd, anvisningar och tips som är sakkunniga och för butikspersonalen framstår som trovärdiga. Det kan finnas upp till 500 olika artiklar i en butiks mejeriavdelning om man, såsom bör ske när sortimentet bestäms, räknar t.ex. varje mjölksort och varje youghurt-smak som en artikel. I den mån fältsäljaren ägnar sig åt varuplockning i butikerna är det inte fråga om ”mekanisk” upplockning av varorna utan om en sakkunnig uppställning eller omplockning i syfte att utnyttja tillgängligt utrymme på bästa sätt. – En fältsäljare skall vidare hjälpa butiken att skapa egna försäljningskampanjer och om möjligt en egen ”profil” hos butikens mejeriavdelning. Fältsäljaren skall därvid kunna ge råd om lämpliga marknadsföringsmetoder o.d. I samband därmed kan fältsäljaren på eget ansvar förhandla om tillfälliga nedsättningar av de priser som butiken betalar för sådana varor som levereras av Norrmejerier, vilket förutsätter att han eller hon kan göra realistiska kalkyler avseende dessa varor med hänsyn till deras omsättning m.m. – I fältsäljarens uppgifter ingår vidare att vara utbildningsledare vid Norrmejeriers egen utbildning av dem som ansvarar för mejeriavdelningarna i butikerna, den s.k. mejeriskolan. Denna syftar bl.a. till att introducera de mejeriansvariga i mer ”utstuderade” försäljningsaktiviteter än enbart extrapriskampanjer, vilket ytterst medför att Norrmejerier inte så ofta behöver lämna rabatter. – Fältsäljaren har också till uppgift att söka övertyga butikschefen om lämpligheten av att i butiken använda ett hos Norrmejerier centralt utarbetat koncept, som är kopplat till verksamheten i mejeriskolan och som kan bestå i ett särskilt system av skyltar men som också kan leda till en mer eller mindre omfattande ombyggnad av butikens mejeriavdelning till ”Mjölkbutiken” eller ”Mejeributiken”. Fältsäljaren måste därvid kunna göra investeringskalkyler och presentera dessa på ett för detaljhandelns folk trovärdigt och övertygande sätt. – I samband med centralt bestämda extrapriskampanjer tar fältsäljaren upp förhandsbeställningar, varvid han eller hon för att bevara sin och Norrmejeriers trovärdighet måste kunna göra rimliga bedömningar av vilka mängder de olika kunderna kan beställa med tanke på att det gäller färskvaror.

Som torde framgå av det sagda måste en fältsäljare på ”mejerisidan” – för att kunna fylla sin uppgift i den numera marknadsinriktade och kundorienterade verksamheten hos Norrmejerier – ha den erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik som tidigare har berörts. Han eller hon måste av egen erfarenhet veta hur en sådan butik fungerar, hur butikschefen och en avdelningsansvarig ”tycker och tänker” och mot vilken vardagsbakgrund de gör sina överväganden vid inköp och investeringar. Det är med en gedigen sådan erfarenhet, som fältsäljaren kan komma med förslag och synpunkter som motparten uppfattar som realistiska, och som fältsäljaren kan vara den sakkunniga samarbetspartner som man i butikerna önskar och förväntar sig att möta. För en fältsäljare med de uppgifter som fältsäljarna på ”mejerisidan” skall fullgöra räcker det absolut inte med försäljartalang och allmän erfarenhet av försäljningsarbete.

Det skall framhållas att Norrmejeriers medvetna insats av fältsäljare på ”mejerisidan” med erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, såsom tidigare har framgått, utgjorde en stor och principiell förändring av försäljningsorganisationen. Syftet var att överge tidigare tillämpad internrekrytering med oklara och otillräckliga kvalifikationskrav, för att i den hårdnande konkurrensen bl.a. ge kunderna vad dessa ville ha. Kravet på erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik är sakligt välmotiverat och måste med hänsyn till det tidigare anförda framstå som välförståeligt. Uppenbarligen har det också varit en framgångsrik förändring av försäljningsorganisationen. Vid en nyligen genomförd studie av livsmedelsbutikernas attityder angav sålunda 87 procent av de svarande att de ansåg att deras samarbete med Norrmejerier hade blivit bra eller bättre under de senaste två åren.

De i målet aktuella arbetstagarna E-M.G., E.S., T.H. och A.I. har ostridigt inte någon som helst erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. De hade sålunda inte den grundläggande kvalifikation som krävs för arbetet som fältsäljare och som Norrmejerier uppställer som ett krav vid anställning av fältsäljare på ”mejerisidan”; det är alltså inte fråga om att Norrmejerier av de fyra nämnda arbetstagarna krävt annat eller mer än vad som normalt fordras av den som söker en sådan tjänst. Enligt arbetsgivarparternas mening är det redan med hänsyn till det nu sagda uteslutet att de skulle kunna anses ha i 22 § anställningsskyddslagens mening tillräckliga kvalifikationer för P.L:s tjänst. Deras erfarenhet som livdjurshandlare respektive som telesäljare på ”köttsidan” har inte kunnat kompensera deras brist på erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik.

Vad angår de förfrågningar som tydligen har riktats till E-M.G., E.S. och A.I. om deras intresse av att arbeta som fältsäljare på Norrmejeriers ”köttsida” skall framhållas, att ”mejerisidan” och ”köttsidan” hos föreningen i stor utsträckning verkar som i förhållande till varandra självständiga enheter. På ”mejerisidan” har man uppfattningen att det är ett oeftergivligt kvalifikationskrav för arbetet som fältsäljare att fältsäljaren skall ha erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. Man har där också uppfattat saken så att man på ”köttsidan” var införstådd med att detta krav borde ställas. Om nu ledningen på ”köttsidan” av en eller annan anledning ansett sig, åtminstone i enstaka fall, kunna frångå ifrågavarande krav är det inte något som minskar nödvändigheten av att detta ställs på ”mejerisidan”. En omständighet av betydelse kan ha varit att det för fältsäljarna på ”köttsidan” är mycket viktigt att ha kunskap om själva produkterna, medan de däremot inte på det utpräglade sätt som gäller för fältsäljarna på ”mejerisidan” har funktionen som samarbetspartners till de i butikerna ansvariga personerna när det gäller skötseln och utvecklingen av den aktuella butiksavdelningen.

Domskäl

Vid de uppsägningar på grund av arbetsbrist som Norrmejerier verkställde den 15 december 1991 blev bl.a. SIF-medlemmarna E-M.G., E.S., T.H. och A.I. uppsagda. Tvisten i målet gäller, om Norrmejerier därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet för åsidosättande av turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen genom att inte i stället omplacera någon av de nämnda arbetstagarna till en befattning som fältsäljare av mejeriprodukter, vilken innehas av P.L.

Enligt 22 § anställningsskyddslagen gäller vid uppsägning på grund av arbetsbrist som huvudregel, att arbetstagare med längre anställningstid hos arbetsgivaren har företräde till fortsatt arbete framför arbetstagare med kortare anställningstid. Om en arbetstagare endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller dock den förutsättningen för företräde enligt turordningen, att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

De fyra uppsagda arbetstagarna kunde ostridigt tillgodoräkna sig längre anställningstid hos Norrmejerier än P.L. Tvistefrågan är, om de hade tillräckliga kvalifikationer arbetet som fältsäljare på föreningens ”mejerisida”.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning. Vidare har på SIF:s begäran de fyra uppsagda arbetstagarna hörts under sanningsförsäkran samt ordföranden i SIF-klubben på Norrmejeriers ”köttsida” R.L. hörts som vittne. Det bör nämnas att det vid tiden för de omtvistade uppsägningarna endast fanns en för ”mejerisidan” och ”köttsidan” gemensam SIF-klubb, i vilken R.L. var vice ordförande. På arbetsgivarparternas begäran har Norrmejeriers marknadschef B.R., dess f.d. marknadschef L.Z. och dess f.d. personalchef E.E. hörts som vittnen.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Det i 22 § uppställda kravet på tillräckliga kvalifikationer har hämtats från motsvarande bestämmelse i 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till den lagen framgår att kravet inte bör avse annat än att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker en sådan anställning som det är fråga om. Det kan inte fordras att arbetstagaren från första dagen skall behärska de nya arbetsuppgifterna, utan en viss kortare lärotid eller tid för att sätta sig in i och komma igång med det nya arbetet måste accepteras (jfr prop. 1973:129 [ pdf ] s. 158 [  ] f., s. 165 [  ] och s. 260). Om en arbetsgivare påstår att en arbetstagare saknar i lagbestämmelsens mening tillräckliga kvalifikationer för ett visst arbete, ankommer det vid tvist därom på arbetsgivaren att styrka att så är fallet.

Arbetsgivarparterna har uppgett att man hos vad som numera – efter fusionen i juli 1991 mellan dåvarande Norrmejerier och dåvarande NLP – utgör Norrmejerier sedan i vart fall något år före de aktuella uppsägningarna kräver att en fältsäljare på ”mejerisidan” skall ha erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik, helst från en sådan butiks mejeriavdelning. Detta har bekräftats vid förhören med B.R., L.Z. och E.E. och bestyrks även av den av arbetsgivarparterna i målet åberopade kravspecifikationen avseende fältsäljare. Denna har visserligen upprättats skriftligt först sedan tvisten i målet uppkommit, men kan enligt vad utredningen visar inte betraktas som en ”konstruktion” i efterhand. Arbetsdomstolen har sålunda inte fått anledning att betvivla riktigheten av arbetsgivarparternas nu berörda uppgift.

Av vad som framkommit vid förhören med B.R. och L.Z. framgår vidare att den grundläggande anledningen till att det ifrågavarande kravet kommit att uppställas varit de av arbetsgivarparterna redovisade förändringarna i Norrmejeriers konkurrenssituation, vilka ansetts nödvändiggöra en anpassning av föreningens försäljningsorganisation till vad som uppfattats som kundernas behov och önskemål. Genom vad som i huvudsak obestritt upplysts om de uppgifter som ankommer på en fältsäljare av mejeriprodukter hos Norrmejerier kan arbetsdomstolen inte heller finna annat än att kravet på erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik är sakligt grundat och väl befogat. Det får vidare anses berättigat att betrakta brist på sådan erfarenhet som avsaknad av en grundläggande allmän kvalifikation för arbetet som fältsäljare, dvs. inte bara som en större eller mindre brist på vana e.d. av själva detta arbete.

I målet är ostridigt att E-M.G., E.S., T.H. och A.I. inte har någon erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. De har visserligen alla betydande erfarenheter av försäljningsarbete på Norrmejeriers ”köttsida”, T.H. som livdjurshandlare och de tre övriga som telesäljare av kött och charkuterier. Arbetsgivarparterna får emellertid anses ha visat att dessa erfarenheter – vid en bedömning mot vad som upplysts i fråga om arbetet som fältsäljare på föreningens ”mejerisida” – inte kan uppväga de ifrågavarande arbetstagarnas avsaknad av erfarenhet av arbete i livsmedelsbutik. Det är vidare tydligt att den erfarenhet, som härvid rimligen måste krävas för att vara meningsfull, inte skulle kunna ha förvärvats genom vad som vore att betrakta som en av Norrmejerier anordnad eller eljest tillhandahållen, skälig upplärning av arbetstagarna.

Arbetsdomstolen finner följaktligen visat att E-M.G., E.S., T.H. och A.I. saknat tillräckliga kvalifikationer för P.L:s arbete som fältsäljare på Norrmejeriers ”mejerisida”. Föreningen har alltså genom de omtvistade uppsägningarna inte på sätt SIF gjort gällande åsidosatt turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen. SIF:s käromål skall därmed lämnas utan bifall.

SIF skall förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. SIF har vitsordat skäligheten i och för sig av vad arbetsgivarparterna fordrat.

Domslut

1. Svenska Industritjänstemannaförbundets käromål avslås.

2. Svenska Industritjänstemannaförbundet skall ersätta Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Norrmejerier Ek. För. deras rättegångskostnader med fyrtiofemtusensexhundratio (45 610) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1994‑02‑02, målnummer A‑377‑1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Inga Britt Lagerlöf, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Charlotte Abrahamsson