: : : :

AD 1994 nr 113

Sammanfattning :

Enligt 22 § anställningsskyddslagen bestäms vid uppsägning på grund av arbetsbrist arbetstagarnas plats i turordningen med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid.

På det statliga området kompletteras 22 § anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i kollektivavtalet turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S). När en arbetstagares plats i turordningen skall bestämmas, skall enligt 10 § TurA-S all anställningstid hos staten räknas som anställningstid hos arbetsgivaren.

Fråga hur bestämmelsen i 10 § TurA-S skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning, närmare bestämt i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen. För den reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Enligt 22 § anställningsskyddslagen bestäms vid uppsägning på grund av arbetsbrist arbetstagarnas plats i turordningen med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid.

På det statliga området kompletteras 22 § anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i kollektivavtalet turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S). När en arbetstagares plats i turordningen skall bestämmas, skall enligt 10 § TurA-S all anställningstid hos staten räknas som anställningstid hos arbetsgivaren.

Fråga hur bestämmelsen i 10 § TurA-S skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning, närmare bestämt i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen. För den reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 6/94 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 4 ♂ 3offentlig arbetsgivare / tjänsteman ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] #

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

Kommunförbundet

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

TCO

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 57,1% ( 4 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning | 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd | Reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1984 nr 82 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten ( 2 st. ) :

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1994 nr 113 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Staten

SACO

Staten

Yttranden

Statsanställdas förbund

TCO OF/S,P,O

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SACO:s käromål.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Referat ( AD 1994 nr 113 ) :

AD 1994 nr 113

Parter ( Statliga sektorn ): SACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund mot Staten genom Statens Arbetsgivarverk

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Marie Hafström, Annika Baude, Ola Bengtson, Marika Fröberg, Solveig Paulsson och Anders Eklundh (förbundsjurist i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare : Susanne Sundberg (tidigare Jarnfelter)

AD 1994 nr 113    Dom den 21 september 1994 – Direktstämt mål

Sökord : Anställningstid | Arbetsbrist | Kollektivavtal | Kvittning av rättegångskostnader | Offentlig anställning | Reservofficer | Rättegångskostnader | Statliga sektorn | TurA-S | Turordning vid uppsägning | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 22 § anställningsskyddslagen | 5 kap. 1 § och 5 kap. 2 § arbetstvistlagen | Lagen (1976:600) om offentlig anställning | Reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten

Rättsfall : AD 1984 nr 82

Förarbeten : Prop. 1974:174 med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m. | Prop. 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag m.m.

Parter:

SACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund

mot

Staten genom Statens Arbetsgivarverk

I 22 § anställningsskyddslagen finns bestämmelser om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Enligt dessa bestäms arbetstagarnas plats i turordningen, såvitt här är av intresse, med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, varvid arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid.

På det statliga området kompletteras 22 § anställningsskyddslagen av avtalsbestämmelser i kollektivavtalet Turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S), vilket gäller mellan staten och bl.a. SACO. TurA-S innehåller bl.a. följande.

Beräkning av anställningstid

10 §. När en arbetstagares plats i turordningen skall bestämmas skall som anställningstid hos arbetsgivaren räknas all anställningstid hos staten. Om det finns särskilda skäl får anställningstiden hos annan arbetsgivare än staten jämställas med sådan anställningstid.

Bestämmelsen i 10 § TurA-S gäller sedan den 1 april 1984. Den föregicks av en författningsbestämmelse med samma materiella innehåll. Denna återfanns under åren 1975 – 1976 i 42 § andra stycket statstjänstemannalagen (1965:274) och därefter, intill dess att TurA-S trädde i kraft, i 8 § första stycket förordningen (1976:865) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning, m.m.

A.B., som är född år 1954 och medlem i Civilekonomernas Riksförbund, är sedan den 1 september 1990 anställd som avdelningsdirektör vid Statskontoret. Han är även reservofficer. Han erhöll sålunda den 29 augusti 1975 tillsvidareförordnande som fänrik i flottans reserv, där han numera är kapten. För hans anställning som reservofficer tillämpas – enligt övergångsbestämmelser till den under tiden den 1 juli 1990 – 1 juli 1994 gällande reservofficersförordningen (1990:202) och till den sedan den 1 juli 1994 gällande officersförordningen (1994:882) – fortfarande reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten (rubriken enligt SFS 1979:1118).

Till följd av riksdagsbeslut år 1992 uppkom vid Statskontoret arbetsbrist motsvarande 60 anställda. På hösten 1993 fastställdes turordning för uppsägningar, varvid A.B. fördes till en turordningskrets om 14 arbetstagare samt placerades sist i turordningen såsom den i turordningskretsen som av arbetsgivaren ansågs ha den kortaste anställningstiden hos staten. Som sådan tid tillgodoräknades han sammanlagt 5 år och 11 månader, varav 1 år och 1 månad från anställning vid Försvarsstaben, 3 år och 2 månader från anställningen vid Statskontoret samt 1 år och 8 månader från anställningen som reservofficer. I sistnämnda hänseende tillgodoräknades han av sin totala anställningstid som reservofficer – 18 år och 2 månader – endast tid varunder han hade fullgjort obligatorisk eller frivillig tjänstgöring som reservofficer utan att samtidigt inneha annan statlig anställning.

SACO hade vid turordningsförhandlingarna yrkat att medlem som var reservofficer skulle som anställningstid hos staten tillgodoräknas all anställningstid i reservofficersanställningen. Statskontoret hade alltså inte tillmötesgått detta yrkande och hade som motivering för sitt ställningstagande anfört följande:

När det gäller beräkning av statlig anställningstid för reservanställd personal inom försvarsmakten, tar vi hänsyn endast till den tid då författningsenlig eller frivillig tjänstgöring har fullgjorts.

Detta ställningstagande grundas på anvisningar från Statens arbetsgivarverk (SAV). I sammanhanget är det också av intresse att beakta SAVs föreskrifter för beräkning av tjänstgöringstid för utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Enligt denna föreskrift tillgodoräknas endast ”tid varunder reservanställd personal har fullgjort författningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan statlig anställning, i vilken anställningstiden får tillgodoräknas.

Statskontoret sade den 26 oktober 1993 upp bl.a. A.B. på grund av arbetsbrist. Hans uppsägningstid löpte ut den 30 juni 1994.

SACO har väckt talan mot staten vid arbetsdomstolen med stående att Statskontoret genom uppsägningen av A.B. har brutit mot gällande turordningsbestämmelser. Enligt SACO skulle han vid bestämmandet av turordningen rätteligen ha tillgodoräknats hela sin anställningstid som reservofficer, med undantag för tid varunder han innehaft även annan statlig anställning. Mellan parterna är ostridigt att A.B. i så fall hade fått en sådan plats i turordningen att han inte hade blivit uppsagd.

Med hänvisning därtill har SACO yrkat att arbetsdomstolen skall enligt 8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning ogiltigförklara Statskontorets uppsägning av A.B.

Staten har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Staten

Av lagtexten i 22 § och därtill anknytande bestämmelser i anställningsskyddslagen framgår inte hur en arbetstagares anställningstid närmare skall beräknas vid bestämmande av plats i turordning. Enligt förarbetsuttalanden i anslutning till 3 § i 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 [ pdf ] s. 117 [  ]) skall anställningens art och omfattning samt eventuella tjänstledigheter dock inte ha betydelse för beräkningen, utan tid då ett anställningsförhållande har förelegat får i princip tillgodoräknas i dess helhet. Detta får i vart fall anses gälla, om det inte i lag eller kollektivavtal finns särskilda bestämmelser om hur anställningstiden skall beräknas.

När motsvarigheten till bestämmelsen i 10 § TurA-S infördes i 42 § andra stycket statstjänstemannalagen anförde departementschefen bl.a. följande (prop. 1974:174 [ pdf ] s. 55 [  ]).

Lika litet som inom den privata sektorn bör man vid tillämpningen av 22 § andra och tredje styckena LAS göra avräkning för tjänstledigheter av olika slag, när den statliga anställningstiden skall beräknas. En statstjänsteman bör således i regel få räkna sig till godo all den tid som han har varit tjänstledig t. ex. för studier etc. Detta bör gälla, trots att staten generellt sett beviljar tjänstledighet i betydligt större utsträckning än vad som är brukligt på den privata arbetsmarknaden (jfr t. ex. cirkuläret 1970:388 om tjänstledighet med C-avdrag, m. m., ändrat senast 1971:1196). Vid sådan tjänstledighet som har samband med förening av statligt reglerade tjänster (28–31 §§ statstjänstemannastadgan 1965:601) bör självfallet någon dubbel tillgodoräkning inte komma i fråga. Eventuellt kan avvikande bestämmelser behöva meddelas (39 § StjL).

Av det citerade motivuttalandet framgår enligt statens mening att det finns undantag från principen att även tjänstledighet – dvs. tid då arbete inte utförs åt arbetsgivaren – skall tillgodoräknas som anställningstid. Som ett exempel på sådana undantag anges i uttalandet tjänstledighet vid förening av statligt reglerade tjänster. Detta undantag har inte kommit till uttryck i någon författningsbestämmelse.

Ett ytterligare exempel på fall där all statlig anställningstid inte skall tillgodoräknas är enligt statens mening anställning som reservofficer. Skälen till detta är följande.

Reservofficersanställningen har karaktären av en statlig bisyssleanställning, arvodestjänst. Tjänstgöringsskyldigheten är starkt begränsad med sporadiskt återkommande, kortvariga perioder av faktisk tjänstgöring. Reservofficeren behöver inte begära tjänstledighet från denna sin anställning för att samtidigt inneha annan privat eller offentlig anställning. Tjänstgöringsperioderna är närmast att jämställa med kortvariga, tillfälliga anställningar. Så har också anställningar som reservofficer behandlats i situationer då sammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse.

Redan vid tillkomsten år 1965 av statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan (1965:601) bedömdes anställning i krigsmaktens reserver vara av en så särskild karaktär att den i 1 § statstjänstemannastadgan uttryckligen undantogs från stadgans tillämpningsområde. Som motivering för detta angavs ”de speciella anställningsförhållanden” som rådde för ifrågavarande tjänstemän (promemoria med förslag till statstjänstemannastadga, Civildepartementet 1965:4; juli 1965). Någon ändring i aktuellt hänseende gjordes inte när författningsrubriken fr.o.m. den 1 januari 1977 ändrades till anställningsförordning.

Avlöningsförmånerna för reservofficerare reglerades tidigare i författning. Sålunda föreskrevs i reservbefälskungörelsen (1962:309) för krigsmakten följande i 41 § 2 mom.

I fråga om placering i löneklass vid inträde i reserv och vid befordran samt i fråga om uppflyttning i löneklass skola för personal som avses i 1 mom. och icke åtnjuter arvode, bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente för personal på aktiv stat äga tillämpning, såsom om anställningen i reserven varit att hänföra till anställning på aktiv stat. Härvid skall dock iakttagas dels att för den som före anställningen i reserv innehaft beställning på reservstat, tid varunder han i dylik beställning varit inkallad till tjänstgöring skall – oavsett bestämmelserna i 22 § 2 mom. tredje stycket reglementet och 2 punkten anvisningarna till den såsom bilaga A vid reglementet fogade placeringstabellen – tillgodoräknas såsom tjänstgöring på aktiv stat, dels att hänsyn icke må tagas till civil anställning i statens tjänst, som personal i reserv innehaft eller innehar, dels ock att tid varunder vederbörande under anställning i reserv icke varit inkallad till tjänstgöring, ej må tillgodoräknas för uppflyttning till högre löneklass.

Liknande bestämmelser fanns i kungörelsen (1962:578) om befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation, vars 12 § 2 mom. hade följande lydelse.

I fråga om placering i löneklass vid övergång från reserv till befälsanställning samt i fråga om uppflyttning i löneklass skola bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente äga tillämpning såsom om anställningen vid krigsmakten varit att hänföra till anställning på aktiv stat och befälsanställningen till ordinarie tjänst. Härvid skall iakttagas dels att hänsyn icke må tagas till annan civil anställning i statens tjänst, som befälsanställd innehaft eller innehar, dels ock att tid, varunder han under anställning vid krigsmakten eller under befälsanställning icke varit inkallad till tjänstgöring, ej må tillgodoräknas för uppflyttning i högre löneklass.

Betecknande för det dåtida avlöningssystemet var bl. a. att en arbetstagare flyttades upp i högre löneklass med beaktande av anställningstidens längd. Av de citerade bestämmelserna framgår emellertid att en reservofficer för uppflyttning till en högre löneklass inte fick tillgodoräkna sig annan anställningstid som reservofficer än tid under vilken reservofficeren tjänstgjort, och att detsamma gällde för den som övergick från anställning som reservofficer till en befälsanställning i civilförsvarets krigsorganisation. Bestämmelser av motsvarande innehåll fanns även i senare författningsreglering.

Numera regleras reservofficerares anställningsförmåner i kollektivavtal, nämligen i avtalet om avlöningsförmåner för reservofficerare i försvarsmaktens reserver samt i väg- och vattenbyggnadskåren (reservofficersavtalet, intaget i SAV:s cirkulär 1993 Fö 6.) I reservofficersavtalet finns bl.a. bestämmelser om semester (11 §), vilka i princip hänvisar till semesterlagen (1977:480). Enligt 7 § första stycket första meningen semesterlagen utgör semesterdagar med semesterlön ”så stort antal av semesterdagarna enligt 4 § som svarar mot den del av intjänandeåret, under vilken arbetstagaren har innehaft anställning hos arbetsgivaren”. Och i en protokollsanteckning till 11 § reservofficersavtalet sägs följande.

Parterna är ense om följande tolkning av semesterlagen.

1. Vid tillämpningen av 7 § första stycket första meningen semesterlagen, skall reservofficeren anses ha innehaft anställning hos försvarsmyndigheten endast under tid som svarar mot tjänstgöringsomgång samt sådan in- och utryckningsdagar för vilka arvode utbetalas.

Protokollsanteckningen ger uttryck för samma synsätt som de nyss berörda bestämmelserna om löneklassuppflyttning, nämligen att det endast är tjänstgöringstid i reservofficersanställningen som skall beaktas vid tillämpningen av regler enligt vilka längden av statlig anställning har betydelse.

Genom cirkuläret (1973:752) till statsmyndigheterna om utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” (NOR) infördes ett nytt belöningssystem för arbetstagare hos staten. Utmärkelsen skulle tilldelas den som visat nit och redlighet som anställd hos staten under i princip 30 år. Vid beräkningen av anställningstiden skulle bortses från tjänstgöringens faktiska omfattning, om inte särskilda skäl föranledde annat. I en skrivelse den 5 mars 1974 från statsrådsberedningen till expeditionscheferna m.fl. angående tillämpningen av cirkuläret angavs bl.a. följande.

Till punkt 2. Bestämmelsen i punkt 2 första stycket i cirkuläret innebär en nyhet. Av bestämmelsen följer att deltidsarbete även om det har avsett mindre än halvtid i princip skall jämställas med heltidsarbete samt att också tid för tjänstledighet i allmänhet skall räknas den anställde till godo. Den nya regeln skall göra beräkningen av anställningstiden betydligt enklare än tidigare. Vanliga civilrättsliga regler bör tillämpas vid avgörandet av frågan huruvida en arbetstagare hos staten innehar eller har innehaft en enda sammanhängande anställning eller flera skilda anställningar. I förstnämnda fall skall således tid för ledighet räknas honom till godo, medan i sistnämnda fall mellantiden givetvis inte skall medräknas.

I en del fall kan emellertid finnas skäl för avvikelse från regeln i punkt 2 första stycket. Detta kan gälla bl. a. arbetstagare som har tjänstgjort bara mycket korta perioder av anställningstiden, kanske som bisyssla, t. ex. auditör eller reservpersonal inom försvaret.

Cirkuläret ersattes den 1 januari 1975 av Kungl. Maj:ts kungörelse (1974:225) om utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”, med samma reglering i nu berört hänseende. SAV utfärdade med stöd av 8 § kungörelsen föreskrifter för verkställigheten i SAVFS 1980:1. Där utvecklas synen på anställningstid som reservofficer på följande sätt (s. 4).

Tid varunder reservanställd personal har fullgjort författningsenlig eller frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten och inte samtidigt har innehaft annan statlig anställning, i vilken anställningstiden får tillgodoräknas, är kvalificerande för NOR. Detsamma gäller tid varunder befälsanställd i civilförsvarets krigsorganisation har fullgjort författningsenlig tjänstgöring i civilförsvaret.

Dessa föreskrifter har i sak oförändrade överförts till de numera gällande föreskrifterna i SAV:s cirkulär 1993 A 18 s. 6.

När det gäller 10 § TurA-S har enligt statens mening inte funnits någon gemensam partsavsikt av innebörd att anställningstid som reservofficer skall vid tillämpningen av 10 § få tillgodoräknas i dess helhet. Eftersom bestämmelsen i 10 § TurA-S har sitt ursprung i statstjänstemannalagen måste den gemensamma partsavsikten rörande bestämmelsens innebörd innefatta vad som i förarbetena till ändringen i statstjänstemannalagen anfördes om motsvarande bestämmelses bakgrund och innebörd med hänsyn till de särskilda förhållandena på det statliga området. Som tidigare framhållits ger dessa förarbeten uttryck för att principen att all anställningstid skall tillgodoräknas inte är utan undantag. Skälet till detta torde vara en medvetenhet om de mångskiftande och svåröverblickbara anställningsförhållandena på det statliga området, där nämnda princip i vissa fall skulle kunna leda till ett orimligt resultat. Samma uppfattning kommer till uttryck i L.L:s kommentar till anställningsskyddslagen (7 uppl. 1989), där det sägs bl.a. följande (s. 74):

Det förekommer emellertid också fall där det skulle te sig onaturligt att en mellanliggande period räknas som anställningstid hos en viss arbetsgivare, t. ex. om arbetstagaren då på heltid utför arbete för en annan arbetsgivares räkning eller bedriver egen förvärvsverksamhet.

Avsteg från principen att all anställningstid är tillgodoräkningsbar torde inte kräva stöd i författning. Enligt statens mening kan man i stället föra ett rimlighetsresonemang. Det orimliga i SACO:s krav på att A.B. skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S tillgodoräknas sin anställningstid som reservofficer i dess helhet belyses av följande.

Om A.B:s totala anställningstid som reservofficer skulle tillgodoräknas honom skulle han – utöver anställningen vid Försvarsstaben under 1 år och 1 månad, vid Statskontoret under 3 år och 2 månader samt fullgjord tjänstgöring som reservofficer under 1 år och 8 månader – tillgodoräknas ytterligare 12 år och 3 månader av sin anställningstid som reservofficer när han inte innehaft annan statlig anställning. Under denna tid har A.B. haft heltidsanställning i privat tjänst samt varit verksam som egen företagare. Detta har skett utan att han behövt begära tjänstledighet från reservofficersanställningen. Trots detta skulle han i turordningen placeras före andra arbetstagare vid Statskontoret som tjänstgjort hos staten under perioder omfattande 7,5 – 18 år. Den tid under vilken A.B. haft en icke-statlig anställning och inte heller tjänstgjort som reservofficer skulle alltså likställas med anställningstid hos den statliga arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist hos denna.

Med en sådan tillämpning av 10 § TurA-S skulle A.B. som reservofficer inta en orimligt privilegierad särställning i samband med uppsägningarna vid Statskontoret. Anställningstiden i en bisysslebefattning som endast marginellt bidragit till arbetstagarens försörjning skulle värderas lika med anställningstid i en tillsvidareanställning som gett arbetstagaren dennes huvudsakliga inkomst. Någon gemensam partsavsikt av den innebörden har självfallet inte funnits. Staten anser att detta inte heller kan anses ligga i linje med anställningsskyddslagens grundregel om att längden av anställningstiden hos arbetsgivaren i princip skall vara avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare. Med anställningstid torde därvid ha åsyftats i första hand anställningstid i en anställning som arbetstagaren har som sin huvudsakliga sysselsättning.

Sammanfattningsvis är det statens ståndpunkt att anställning som reservofficer är ett sådant fall där inte all formell anställningstid skall tillgodoräknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. Såväl lagstiftaren som parterna i statliga kollektivavtal har behandlat reservofficersanställningen på detta sätt när det varit fråga om beräkning av anställningstid i andra situationer, såsom för löneklassuppflyttning, intjänande av semester och kvalificering för utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Endast tid under anställningen då reservofficeren har tjänstgjort har beaktats i dessa fall. Detta måste också anses utgöra bakgrund till och förtydliga den av parterna åsyftade innebörden hos 10 § TurA-S.

SACO

SACO kan vitsorda att det bakom bestämmelsen i 10 § TurA-S inte ligger någon gemensam partsavsikt av innebörd, att anställningstid som reservofficer skall få tillgodoräknas i dess helhet. Enligt SACO:s uppfattning har det inte funnits någon gemensam partsavsikt alls i den nu aktuella frågan. Denna har aldrig berörts vid förhandlingar om TurA-S.

SACO bestrider att en anställning som reservofficer har karaktären av statlig bisyssleanställning och delar heller inte statens uppfattning, att reservofficerarnas faktiska tjänstgöringsperioder närmast är att jämställa med kortvariga, tillfälliga anställningar. För reservofficerarna föreligger tjänsteplikt och de är skyldiga att inställa sig till tjänstgöring så snart deras militära arbetsgivare begär det. Deras civila arbetsgivare kan inte neka dem den ledighet som krävs för att fullgöra denna plikt. Reservofficerarna skall vidare ständigt vara beredda att rycka in i händelse av krig, vilket medför att de mellan tjänstgöringsperioderna avsätter tid för den kompetensutveckling som deras krigsplacering föranleder. De lyder under hela sin anställningstid som reservofficerare under samma lojalitetsplikt som andra statligt anställda. En reservofficer kan sägas upp enligt samma regler som gäller för andra statligt anställda.

Vidare bestrids påståendet att reservofficerarnas tjänstgöringsperioder har behandlats som kortvariga, tillfälliga anställningar i situationer då sammanlagd anställningstid hos staten varit av betydelse. Sveriges Reservofficersförbund har alltid hävdat uppfattningen, att anställningstid för reservofficerare skall vid tillämpningen av 10 § TurA-S beräknas på det sätt som SACO hävdar i målet. Detsamma torde gälla Försvarets Civilförvaltning och Värnpliktsverket. Dessa myndigheter har i skrivelser från april 1992 förklarat att hela kontraktstiden räknas som statlig anställningstid utom när den sammanfaller med annan statlig anställningstid, som är tillgodoräkningsbar.

De av staten åberopade äldre författningsbestämmelserna rörande reservofficerares avlöningsförmåner saknar enligt SACO:s mening betydelse för bedömningen av den aktuella frågan. Detsamma gäller den av staten åberopade protokollsanteckningen till 11 § reservofficersavtalet. De åberopade avlöningsbestämmelserna avsåg endast beräkning av anställningstid när det gällde frågan om uppflyttning i löneklass. Den nämnda protokollsanteckningen avser endast beräkning av anställningstid när det gäller att bestämma antalet semesterdagar med semesterlön. Att parterna är överens om hur antalet betalda semesterdagar i en reservofficersanställning skall beräknas innebär inte, att parterna har gett uttryck åt en princip som innebär att enbart tjänstgöringstid i en reservofficersanställning skall beaktas vid tillämpning av andra regler enligt vilka längden av statlig anställningstid har betydelse. Att saken uttryckligen reglerats på det sättet i vissa hänseenden kan sålunda inte medföra att detsamma skall utan uttryckligt stöd i författning eller avtal gälla i andra hänseenden, och i vart fall inte i en fråga som avser anställningstryggheten, nämligen hur statlig anställningstid skall beräknas vid bestämmande av turordning för arbetstagare som hotas av uppsägning på grund av arbetsbrist. Snarare ger den omständigheten, att motsvarande specialregler saknas för det sammanhanget, stöd åt SACO:s ståndpunkt i tvisten.

Föreskrifterna rörande kvalifikation för utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” kan enligt SACO:s mening inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av tvistefrågan i målet.

Staten påstår att SACO:s synsätt innebär att reservofficerare skulle inta en orimligt privilegierad särställning i samband med uppsägningar på grund av arbetsbrist. Vidare påstås att anställningstid som reservofficer inte bör kunna värderas på samma sätt som anställningstid i en anställning som gett arbetstagaren dennes huvudsakliga inkomst. Med anledning av dessa påståenden skall framhållas följande.

Som staten själv har redovisat skall enligt uttalanden i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 [ pdf ] s. 117 [  ]) anställningens art eller omfattning sakna betydelse för beräkningen av anställningstid hos arbetsgivaren vid bl.a. bestämmande av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Vidare skall en arbetstagare tillgodoräknas varje dag då ett anställningsförhållande har förelegat, oavsett om han har utfört arbete för arbetsgivarens räkning eller inte. Även tid varunder arbetstagaren har varit sjuk, tjänstledig, föräldraledig, studieledig eller försatt i disponibilitet skall således tillgodoräknas. Något annat eller mera sades inte i det av staten åberopade motivuttalandet i prop. 1974:174 [ pdf ]. Detta avsåg för övrigt endast tjänstledigheter, medan tvisten i målet gäller en deltidsanställning.

Som ett med reservofficersanställning jämförligt anställningsförhållande kan nämnas det som gäller för de s. k. lördagsbrevbärarna hos Posten. Sådana arbetstagare kan arbeta sporadiskt några timmar på lördagarna efter överenskommelse vid varje särskilt tillfälle. Till skillnad från reservofficerare är de således inte ens arbetsskyldiga. En del av lördagsbrevbärarna är tillsvidareanställda. Den gemensamma partsuppfattningen är att dessa arbetstagare vid tillämpning av 10 § TurA-S skall tillgodoräknas all anställningstid hos Posten, dvs. inte bara de dagar under vilka de utfört arbete. I vart fall har utgången blivit sådan i de fall som förts till förhandling.

Arrestvakter hos Polisen är ett annat, liknande exempel. Även här har det funnits arbetstagare som arbetat intermittent deltid och varit tillsvidareanställda. Till skillnad från vad som gäller beträffande lördagsbrevbärarna har frågan om beräkning av sådana arrestvakters anställningstid dock, såvitt SACO känner till, aldrig förts till förhandling.

Ett ytterligare exempel kan hämtas från en inskränkning av verksamheten vid Arbetslivsfonden i Kalmar län. En medlem i Sveriges Psykologförbund hade under tiden januari 1971 – maj 1978 varit förordnad som konsulterande psykolog vid ett skolhem. Det bedömdes att han under den tiden hade tjänstgjort mellan 20 och 25 timmar per månad. På lokal nivå nåddes enighet om att psykologen skulle tillgodoräknas hela anställningstiden och inte bara den tid under vilken han faktiskt hade utfört arbete. Till grund för arbetsgivarens ställningstagande låg rådgivning från P.O.Ö., SAV.

Vidare skall nämnas att en arbetstagare hos staten kan med stöd av tjänstledighetsförordningen (1984:111) vara tjänstledig under en följd av år för att inneha en anställning som facklig funktionär hos en arbetstagarorganisation som har till uppgift att ta till vara arbetstagarnas intressen på en myndighet. Det finns exempel på att arbetstagare varit tjänstlediga under perioder överstigande 10 år.

Mot bakgrund av det nu sagda kan SACO inte se att det – vid beräkning av statlig anställningstid för bestämmande av turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist – skulle ligga mindre i linje med anställningsskyddslagens grundläggande regler att en reservofficer får tillgodoräkna sig all anställningstid i officersanställningen än att nu nämnda arbetstagare tillgodoräknas hela sin anställningstid hos staten oavsett faktisk tjänstgöring. En annan sak är att det givetvis finns utrymme för olika uppfattningar ”de lege ferenda”, dvs. om hur saken borde regleras för framtiden.

Staten

Den uppfattning som Försvarets Civilförvaltning och Värnpliktsverket har framfört i de av SACO åberopade skrivelserna är inte sanktionerad av SAV. Det är SAV som på statens sida disponerar över tolkningen av TurA-S. Även om någon enskild statlig myndighet eventuellt tillämpat bestämmelserna i avtalets 10 § i strid med den uppfattning som staten hävdar i målet har detta därför inte skapat någon praxis av betydelse för rätta tolkningen av bestämmelserna.

När det gäller SACO:s uppgifter rörande s.k. lördagsbrevbärare, arrestvakter och en arbetstagare hos Arbetslivsfonden får staten anföra följande.

Så länge Posten tillämpade brevutbärning på lördagar fanns ett visst behov av extrapersonal på lördagarna. En del av denna extrapersonal var tillsvidareanställd med arbetsskyldighet ett visst antal timmar per månad, varvid arbetstiden var schemalagd till tre eller fyra lördagar varje månad. Andra i denna personalkategori arbetade enstaka lördagar efter överenskommelse i varje särskilt fall, dvs. att ett anställningsförhållande uppkom vid varje tillfälle. Vid arbetsbristuppsägningar hos Posten torde de lördagsbrevbärare som var tillsvidareanställda ha tillgodoräknats hela anställningstiden medan de andra tillgodoräknades endast arbetade dagar, dvs. då en anställning förelegat.

Vid de större polismyndigheterna är arrestvakt en vanlig tillsvidareanställning på heltid. Vid de mindre polismyndigheterna sköts arrestvaktsysslan av de polismän som tjänstgör på polisstationen eller, då behov av extra personal uppstår, av någon som anlitas vid varje särskilt tillfälle. I sistnämnda fall uppkommer ett anställningsförhållande vid varje tillfälle då vederbörande arbetar. Det har inte kunnat utredas om tillgodoräkning av sådan anställningstid som arrestvakt hos Polisen har varit aktuell i något uppsägningsärende.

För den arbetstagare som under tiden den 15 januari 1971 – den 30 maj 1978 hade förordnats som konsulterande psykolog vid ett skolhem torde omfattningen av anställningen inte ha varit bestämd i anställningsavtalet. Det är riktigt att tjänstgöringen uppgick till 20 – 25 timmar per månad och att arbetstagaren vid en uppsägning på grund av arbetsbrist hos Arbetslivsfonden fick tillgodoräkna sig hela anställningstiden vid skolhemmet.

Statens inställning till de av SACO angivna exemplen är att dessa inte är bindande eller ens vägledande vid en bedömning av hur anställningstid som reservofficer skall beräknas vid tillämpningen av 10 § TurA-S. I de fall då anställningarna har gällt tills vidare har det varit fråga om deltidsanställningar med tjänstgöringsförhållanden som inte kan jämföras med dem som gäller för en reservofficer.

Yttranden

[Kan ha uteslutits här]

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket arbetstvistlagen berett Statsanställdas förbund samt TCO-OF:s förbundsområden Statstjänstemän, Poliser och Officerare (TCO-OF/S,P,O) tillfälle att yttra sig i målet. De har inkommit med skriftliga yttranden i vilka anförts i huvudsak följande.

Statsanställdas förbund

Statsanställdas förbunds tolkning av bestämmelsen i 10 § TurA-S är att all tid under vilken ett anställningsförhållande har förelegat skall tillgodoräknas arbetstagaren vid bestämmande av plats i turordningen. På det sättet tillämpas bestämmelsen i förhandlingar mellan förbundet och förekommande arbetsgivare. På samma sätt tillämpas den när arbetstagare har tillsvidareanställning för att utföra arbetsuppgifter under en begränsad tid av arbetsveckan. Ett exempel är brevbärare som anställts för postutdelning på lördagar. Principen har således tillämpats oavsett tjänstgöringens omfattning, under förutsättning att anställningen haft karaktären av tillsvidareanställning. – Förbundet har ingen synpunkt på hur reservofficerares anställningsförhållande skall betraktas.

TCO OF/S,P,O

Såvitt kunnat utrönas fördes vid förhandlingarna om TurA-S år 1984 ingen sakdiskussion om innebörden av 10 § i omtvistat hänseende och någon gemensam partsavsikt går inte att finna. Under de snart 20 år som bestämmelsen varit gällande har, såvitt känt, inte heller förekommit någon tvist om beräkning av anställningstid för reservofficerare i nu aktuellt hänseende. – En reservofficersanställning torde, med tanke på att den normalt förenas med en heltidsanställning hos en annan arbetsgivare, kunna betraktas som en statlig bisyssleanställning med starkt begränsad tjänstgöringsskyldighet. Att avtalsparterna också ansett att anställning som reservofficer är av speciell karaktär framgår bl.a. av de speciella regler som enligt protokollsanteckning 1 till reservofficersavtalets 11 § gäller vid tillämpning av 7 § semesterlagen. Att staten sedan länge haft denna syn på en reservofficersanställning framgår av en skrivelse från statsrådsberedningen år 1974 angående beräkning av tid för erhållande av utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. – Som staten har framhållit i målet är huvudprincipen att även tjänstledighet skall tillgodoräknas som anställningstid. En anställning i försvarets reserver innebär att den anställde påtar sig en författningsenlig tjänstgöringsskyldighet begränsad till ett visst antal dagar under en angiven tidsperiod. För A.B. gäller att han skall fullgöra 1 år och 220 dagar intill dess att anställningen upphör vid utgången av det år då han fyller 52 år. – TCO-OF/S,P,O anser att det kan ifrågasättas huruvida den icke tjänstgöringspliktiga delen av en reservofficers anställning skall likställas med tjänstledighet. Bl.a. kan framhållas att tjänstledighet normalt förutsätter ett arbetsgivarbeslut i någon form. För en reservofficer torde det motsatta vara fallet; ett särskilt beslut krävs för att tjänstgöring skall äga rum. – Sammanfattningsvis anser TCO-OF/S,P,O – även om frågan är svårbedömd – att övervägande skäl talar för att endast den tid varunder författningsenlig eller frivillig tjänstgöring som reservofficer ägt rum skall vid tillämpning av 10 § TurA-S tillgodoräknas som anställningstid hos staten.

Domskäl

Parterna tvistar i målet om hur bestämmelsen i 10 § TurA-S skall tolkas vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning, närmare bestämt i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen. För den reservofficersanställning som är aktuell i målet gäller alltjämt reservbefälsförordningen (1972:464) för försvarsmakten. Arbetsdomstolen tar i domen inte ställning till tolkningen av avtalsbestämmelsen med avseende på sådana reservofficersanställningar som omfattas av den numera upphävda reservofficersförordningen (1990:202) eller av den sedan den 1 juli 1994 gällande officersförordningen (1994:882).

Av vad parterna har upplyst och av det yttrande som har avgetts av TCO-OF/S,P,O framgår att någon vägledning i tolkningsfrågan inte står att finna i vad som förekommit vid avtalsförhandlingar rörande TurA-S. Den främsta orsaken härtill torde vara att bestämmelsen i 10 § inte är ett resultat av kollektivavtalsparternas egna överväganden. Den har i sak oförändrad hämtats från den tidigare gällande författningsregleringen av turordningsfrågor på det statliga området, ytterst från det år 1975 införda andra stycket av 42 § statstjänstemannalagen. Enligt vad som har upplysts synes kollektivavtalsparterna vid införandet av bestämmelsen i TurA-S inte heller ha ägnat uppmärksamhet åt en sådan situation som den som ligger till grund för tvisten.

Arbetsdomstolen är därför hänvisad till avtalsbestämmelsens ordalydelse, till vad som är känt om dess bakgrund samt till mer allmänna överväganden om hur den bör förstås för det i målet aktuella fallet.

Bestämmelsens lydelse ger i och för sig stöd åt SACO:s ståndpunkt i tvisten. Det råder således inte tvekan om att hela den tid, under vilken en reservofficer innehar förordnande som sådan, i rättslig mening utgör anställningstid hos staten oavsett huruvida reservofficeren tjänstgör eller inte. Också enligt den i sammanhanget grundläggande regeln om anställningstiden som i första hand avgörande för en arbetstagares plats i turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist, 22 § anställningsskyddslagen, gäller att inte bara anställningens art utan också omfattningen av den faktiska tjänstgöringen inom ramen för en bestående anställning i princip saknar betydelse för beräkningen av anställningstiden. Här kan hänvisas till det av parterna åberopade uttalandet i propositionen om 1982 års anställningsskyddslag, enligt vilket vid tillämpning av bl.a. 22 § anställningsskyddslagen arbetstagare kan ”tillgodoräkna sig anställningstid, oavsett om de har innehaft en tillsvidareanställning eller tidsbegränsad anställning, arbetat på deltid, varit tjänstlediga osv.” (prop. 1981/82:71 [ pdf ] s. 117 [  ]).

Enligt arbetsdomstolens mening kan emellertid varken det i nämnda bestämmelser förekommande uttrycket ”anställningstid” eller det nyss citerade förarbetsuttalandet anses utesluta, att mera särpräglade omständigheter kan inverka på bedömandet av frågan, om viss tid som i strikt rättslig mening utgör anställningstid hos en arbetsgivare också skall tillgodoräknas arbetstagaren vid t.ex. bestämmande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det finns sålunda inte grund för att anta annat än att 22 § anställningsskyddslagen ger ett visst utrymme för undantag från principen att allt som formellt utgör anställningstid också skall beaktas som sådan. Detsamma gäller naturligen beträffande 10 § TurA-S, som bygger på grundregeln i 22 § anställningsskyddslagen och egentligen endast har till syfte att fastslå att staten vid beräkning av anställningstid skall betraktas som en enda arbetsgivare.

Staten har i målet ansett sig finna grund för sådana undantag i vissa motivuttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av 42 § andra stycket statstjänstemannalagen – dvs. föregångaren till 10 § TurA-S – och avsåg behandlingen av sådan tjänstledighet som hade samband med förening av statligt reglerade tjänster (prop. 1974:174 [ pdf ] s. 55 [  ]). Den uppfattningen kan arbetsdomstolen dock inte biträda. Ifrågavarande uttalanden syftade uppenbarligen endast till att slå fast det självklara förhållandet, att en arbetstagare som under en tid förenat två statligt reglerade tjänster inte kan få tillgodoräkna sig denna tid dubbelt eller med andra ord räkna en kalenderdag som två anställningsdagar hos en och samma arbetsgivare.

Med anledning av vad staten har anfört i målet bör vidare framhållas att den omständigheten att en anställning utgör en bisyssla för arbetstagaren eller eljest endast i mindre mån bidrar till dennes försörjning, inte utgör grund för undantag från huvudprincipen om att all anställningstid i anställningen skall tillgodoräknas arbetstagaren i turordningssammanhanget. Anställningsskyddslagen skiljer sålunda inte principiellt mellan bisyssleanställningar och huvudanställningar, inte heller mellan olika anställningar beroende på i vilken mån de bidrar till arbetstagarens försörjning (jfr AD 1984 nr 82 [ Zeteo ] [ Karnov ]), och det finns inte skäl att anta att annat skulle gälla enligt 10 § TurA-S.

Frågan är då, om en reservofficersanställning som faller under reglerna i reservbefälsförordningen för försvarsmakten likväl är av en så särpräglad beskaffenhet att det finns grund för slutsatsen att 10 § TurA-S oaktat bestämmelsens lydelse bör förstås så, att i ett fall som det föreliggande allt vad som formellt utgör anställningstid i denna anställning inte skall tillgodoräknas för placering i turordning enligt bestämmelsen.

Anställningen som reservofficer utmärks bl.a. av att den kan bestå under lång tid men inom ramen för denna innebära en begränsad skyldighet att faktiskt tjänstgöra. Som framgår av själva beteckningen är det fråga om personal som hålls i reserv för särskilda behov. Skyldigheten att tjänstgöra beror av att riket råkar i krig eller att värnpliktiga i annat fall tas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för att fullgöra beredskapsövning. Därtill kommer viss obligatorisk tjänstgöring som syftar till att utveckla och bibehålla reservofficerens kompetens.

I sistnämnda hänseende torde, enligt reservbefälsförordningen för försvarsmakten, för A.B:s vidkommande gälla följande. Sedan han år 1975 vid 21 års ålder hade anställts som fänrik i flottans reserv var han skyldig att fullgöra en första tjänstgöringsperiod om 365 dagar inom fyra år från anställningstillfället, dvs. senast under åren 1978 och 1979. Han var därefter skyldig att fullgöra en tjänstgöringsperiod om 170 dagar före utgången av det år då han fyllde 36 år, dvs. senast år 1990. Slutligen är han skyldig att fullgöra en tjänstgöringsperiod om 150 dagar före utgången av det år då han fyller 47 år, dvs. senast år 2001. Hans anställning som reservofficer upphör enligt huvudregeln vid utgången av det år under vilket han fyller 52 år, dvs. år 2006.

Bortsett från eventuella förlängningar kan A.B:s totala anställningstid i reservofficersanställningen således komma att omfatta 31 år, med obligatoriska tjänstgöringsperioder för utveckling och bibehållande av kompetens om sammanlagt ca 2 år. Relationen mellan anställningstid och tjänstgöringstid belyses även av att han i det aktuella uppsägningsärendet – om SACO:s ståndpunkt godtas – skall av sin på hösten 1993 upplupna anställningstid som reservofficer om drygt 18 år tillgodoräknas ytterligare inte mindre än drygt 12 år då han inte tjänstgjort i reservofficersanställningen.

En reservofficer som A.B. är alltså under normala förhållanden skyldig att tjänstgöra under en i förhållande till den möjliga anställningstiden högst begränsad tid. Vidare gäller att det kan förflyta mycket långa tider mellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna. Härmed sammanhänger att reservofficersanställningen utan svårighet kan förenas med heltidsanställning av annat slag, vilket också är det normala. För detta krävs varken särskilt tillstånd eller någon form av tjänstledighet från reservofficersanställningen. En annan sak är att reservofficeren har rätt till ledighet från annan anställning under tid då han skall tjänstgöra i reservofficersanställningen.

Det kan mot denna bakgrund, som staten har framhållit, framstå som föga rimligt att all den tid som i strikt rättslig mening utgör anställningstid för en reservofficer skall tillgodoräknas vid bestämmande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist. Bärkraften hos de av staten anförda rimlighetsargumenten är dock begränsad. Som SACO har påvisat torde det sålunda finnas exempel på deltidsanställningar och fall av tjänstledighet beträffande vilka det kan synas lika lite rimligt, att allt vad som i rättslig mening utgör anställningstid för arbetstagaren skall tillgodoräknas denne i turordningssammanhanget, men där så tydligen likväl har skett vid tillämpning av 10 § TurA-S.

Arbetsdomstolen saknar emellertid såväl underlag som skäl för att i detta mål generellt gå in på denna fråga, utan stannar vid att påpeka att fall av mer extrem karaktär avseende deltidsanställningar eller tjänstledigheter såvitt känt aldrig har varit föremål för domstolens prövning enligt gällande turordningsbestämmelser.

När det gäller reservofficersanställningen tillkommer nämligen att denna även mer allmänt utgör ett mycket speciellt anställningsförhållande, som präglas av att det är fråga om anställning i personalreserv. På grund av den oregelbundenhet med vilken de obligatoriska tjänstgöringsperioderna inträffar och den mycket långa tid som kan förflyta mellan dessa är en reservofficersanställning inte jämförlig med en sedvanlig deltidsanställning. Inte heller är den tjänstgöringsfria tiden mellan de obligatoriska tjänstgöringsperioderna jämförlig med tjänstledighet från en vanlig anställning. Sådan tjänstledighet förutsätter normalt prövning och i vart fall beslut av arbetsgivaren. För en reservofficersanställning gäller i stället att de långa perioderna av tjänstgöringsfri tid fritt kan utnyttjas för t.ex. heltidsanställning hos annan utan att reservofficeren ens behöver beviljas tjänstledighet som sådan. Därtill kommer att det endast i extrema undantagsfall kan tänkas förekomma att tjänstledighet i en vanlig anställning skulle beviljas i en sådan omfattning, att man uppnår samma relation mellan anställningstid och faktisk tjänstgöringstid som den som är det normala när det gäller reservofficersanställningar.

Enligt arbetsdomstolens mening kan det med hänsyn till det nu anförda inte anses berättigat att jämställa en reservofficersanställning med en deltidsanställning, och inte heller att jämställa de tjänstgöringsfria perioderna i en reservofficersanställning med tjänstledighet från en vanlig anställning. De i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71 [ pdf ] s. 117 [  ]) och till 42 § andra stycket statstjänstemannalagen (prop. 1974:174 [ pdf ] s. 55 [  ]) förekommande uttalandena om beräkning av anställningstid i deltidsanställningar och vid tjänstledigheter kan följaktligen inte anses äga giltighet för reservofficersanställningen.

Vid en samlad bedömning – med tillbörligt beaktande även av den förut berörda rimlighetssynpunkten – ligger det i stället närmast till hands att vid beräkning av anställningstid i turordningssammanhanget likställa en anställning som reservofficer med det fallet, att en arbetstagare har flera i tiden skilda anställningar hos en arbetsgivare (tjänstgöringsperioderna), och att således bortse från tid under vilken tjänstgöring inte har ägt rum. Såsom parterna synes vara ense om måste därvid givetvis även tid för frivillig tjänstgöring i reservofficersanställningen räknas som anställningstid. Det kan enligt domstolens mening inte råda tvekan om att en sådan ordning för beräkning av anställningstid i en reservofficersanställning innebär att reservofficerens anspråk på att, i ett fall som det aktuella, i konkurrens med andra arbetstagare få tillgodoräkna sig statlig anställningstid därmed blir behörigen tillgodosedda. Den av SACO hävdade ståndpunkten skulle däremot ofta innebära ett gynnande av reservofficeren som framstår som sakligt oberättigat och grundat på skäl av enbart formell natur.

Det behöver knappast tilläggas, att en tolkning av 10 § TurA-S i enlighet med det nu sagda vinner stöd av vad staten har åberopat från den tidigare gällande författningsregleringen av reservofficerares avlöningsförmåner samt av den ”tolkning av semesterlagen” som kollektivavtalsparterna på det statliga området enats om när det gäller beräkningen av antalet semesterdagar med lön i en reservofficersanställning (protokollsanteckning 1 till 11 § reservofficersavtalet). Vad som därvidlag har förekommit kan enligt domstolens mening inte uppfattas som en särreglering i vissa hänseenden, vilken såsom SACO har antytt skulle kunna ge underlag för en motsatt tolkning i andra hänseenden, utan får anses ge uttryck för ett mer allmänt sätt att se på reservofficersanställningen, som överensstämmer med det som domstolen i det föregående har funnit böra gälla i turordningssammanhanget.

De av SACO åberopade skrivelserna från Värnpliktsverket den 21 april 1992 resp. från Försvarets Civilförvaltning den 28 april 1992, i båda fallen till en enskild person, föranleder inte annan bedömning. I dessa skrivelser uttalas visserligen att en reservofficers hela kontraktstid skall tillgodoräknas i turordningshänseende; i skrivelsen från Försvarets Civilförvaltning har dock anförts att detta är förvaltningens tolkning ”inom försvaret”. Som staten har anfört är det emellertid SAV som på statens sida disponerar över tolkningen av TurA-S, och det har inte framkommit att skrivelserna skulle vila på någon för SAV känd och av verket accepterad praxis vid tillämpningen av avtalet.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att bestämmelsen i 10 § TurA-S för det fall som är aktuellt i målet – dvs. vid beräkning av en arbetstagares anställningstid i en reservofficersanställning som omfattas av reservbefälsförordningen för försvarsmakten och i samband med upprättande av turordning inför uppsägningar på grund av arbetsbrist hos en annan statlig myndighet än den som är arbetsgivare i reservofficersanställningen – skall tolkas så att endast sådan tid under vilken obligatorisk eller frivillig tjänstgöring fullgjorts i reservofficersanställningen skall tillgodoräknas arbetstagaren som anställningstid i denna anställning. Som tidigare har framgått följer därutöver av en allmän princip för beräkning av statlig anställningstid att endast sådan tjänstgöringstid skall tillgodoräknas under vilken arbetstagaren inte innehaft annan anställning som tillgodoräknas som statlig.

Det skall tilläggas att den nyss gjorda preciseringen av det fall som omfattas av domstolens bedömning syftar inte endast till att klargöra begränsningen till reservofficersanställningar som omfattas av reservbefälsförordningen för försvarsmakten. Den markerar även att domstolen i detta mål inte tar ställning till tolkning och tillämpning av 10 § TurA-S för det fallet att fråga uppkommer om uppsägning på grund av arbetsbrist av reservofficerare från deras reservofficersanställningar. Det är givet att frågan om beräkning av anställningstid för bestämmande av turordning i ett sådant fall kan böra bli föremål för särskilda överväganden.

Arbetsdomstolens bedömning innebär att SACO:s yrkande om ogiltigförklaring av Statskontorets uppsägning av A.B. skall lämnas utan bifall.

Tvistefrågan har enligt domstolens mening varit av sådan natur att SACO haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera parten skall därför bära sin egen rättegångskostnad i målet.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SACO:s käromål.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1994‑09‑21, målnummer A‑6‑1994

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Marie Hafström, Annika Baude, Ola Bengtson, Marika Fröberg, Solveig Paulsson och Anders Eklundh (förbundsjurist i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter