: : : :

AD 1993 nr 70

Sammanfattning :

Fråga huruvida uppsägning av arbetstagare var sakligt grundad. Bevisfråga. Har obestyrkta uppgifter om visst handlande från arbetstagares sida med hänsyn till uppgifternas art och naturen hos arbetsgivarens ifrågavarande verksamhet kunnat läggas till grund för uppsägning?

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga huruvida uppsägning av arbetstagare var sakligt grundad. Bevisfråga. Har obestyrkta uppgifter om visst handlande från arbetstagares sida med hänsyn till uppgifternas art och naturen hos arbetsgivarens ifrågavarande verksamhet kunnat läggas till grund för uppsägning?

Dela :

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 277/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 0 ♂ 7 [ Enkönad manlig sammansättning ]allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 70 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKTF

Landstinget

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att Landstingets i Uppsala län uppsägning av S.P. är ogiltig,

2. Landstinget i Uppsala län förpliktas att till S.P. utge allmänt skadestånd med åttiotusen (80 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 september 1992 tills betalning sker.

3. Landstinget i Uppsala län skall ersätta Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för rättegångskostnader med fyrtiofemtusensjuhundra (45 700) kr, varav 44 100 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1993 nr 70 ) :

AD 1993 nr 70

Parter ( Kommunala sektorn ): Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund mot Landstinget i Uppsala län

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Karl-Ingvar Rundqvist, Bo Jangenäs, Peter Ander, Ola Bengtson, Alf Karlsson och Ingvar Seregard (förre ordföranden i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare : Gertrud Forkman

AD 1993 nr 70    Dom den 21 april 1993 – Direktstämt mål

Sökord : Bevisbörda | Kommunala sektorn | Sexuellt umgänge | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Landstinget i Uppsala län

Mellan Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och Landstinget i Uppsala län gäller kollektivavtal.

Landstingets social- och omsorgsnämnd har ca 1300 anställda och driver omsorgsverksamhet inom olika områden. Inom ”Område sysselsättning vuxna” sysselsätts vuxna personer som är utvecklingsstörda, bl.a. vid Fyrisverkstaden i Uppsala.

Arbetsledaren S.P. som är född år 1950 och medlem i SKTF, anställdes hos landstinget år 1979. Sedan år 1988 har han tjänstgjort vid Fyrisverkstaden som arbetsledare för ett arbetslag av utvecklingsstörda personer som sysslat med fastighetsskötsel. I arbetslaget ingick sedan slutet av år 1989 förutom några män en kvinna, född år 1956, som i det följande kallas A.

I februari 1992 fick landstinget uppgifter om att S.P. haft sexuellt umgänge med A. bl.a. på arbetsplatsen. Detta ledde till att landstinget den 24 februari polisanmälde honom som misstänkt för sexuellt utnyttjande och den 25 februari avstängde honom från tjänstgöring. Med anledning av polisanmälningen inleddes en förundersökning. Denna nedlades dock genom beslut den 30 mars 1992 av distriktsåklagaren vid åklagarmyndigheten i Uppsala G.E. med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Sedan landstinget den 13 juli hos regionåklagarmyndigheten i Västerås begärt överprövning av nedläggningsbeslutet beslöt överåklagaren H.L. den 4 augusti 1992 att inte ändra detta.

Landstinget sade den 7 maj 1992 upp S.P. från hans anställning. Som skäl för uppsägningen angavs att han under ca två års tid hade haft en sexuell relation till A, som han var arbetsledare för. Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har SKTF vid arbetsdomstolen väckt talan mot landstinget med yrkande att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av S.P. och förplikta landstinget att till honom utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 september 1992 tills betalning sker.

Landstinget har bestritt bifall till käromålet. För det fall att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen har landstinget hemställt att skadeståndet måtte sättas ned till noll. Ränteyrkandet har vitsordats som i och för sig skäligt.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SKTF

S.P. är utbildad bänk- och maskinsnickare. Han är sedan sex år sammanboende med en kvinna. Deras förhållande har alltid varit och är fortfarande gott. De har ett gemensamt barn som är fött år 1989. S.P. har också två barn i ett tidigare äktenskap, födda år 1978 och 1982, som dock inte bor hos honom. Det äldsta av barnen är utvecklingsstört. S.P. har intill avstängningen den 25 februari 1992 varit förordnad som s.k. kontaktperson för en utvecklingsstörd man och dennes fästmö. Tidigare har han på sin fritid även ägnat sig mycket åt andra utvecklingsstörda personer i idrotts- och resesammanhang.

Efter att sedan år 1979 ha haft olika arbeten inom landstingets omsorgsverksamhet blev S.P. år 1988 arbetsledare vid Fyrisverkstaden. Chef för Fyrisverkstaden är B.B. som under sig har 11–12 arbetsledare. Dessa leder var sitt arbetslag bestående av fyra eller fem vuxna utvecklingsstörda personer.

S.P. har vid Fyrisverkstaden lett ett sådant arbetslag, en s.k. utegrupp som hjälpt till med fastighetsskötsel vid ett område med hyreshus. Medlemmarna i arbetslaget har vanligen arbetat uppdelade i två grupper. S.P. har som arbetsledare fördelat arbetsuppgifterna, lett och övervakat arbetet samt funnits till hands för medlemmarna i laget. Arbetet har börjat omkring kl. 8.00 och slutat omkring kl. 15.45 med kafferaster kl. 9.00–9.30 och 11.00–11.15 samt lunchrast kl. 13.00–14.00. Lunchrasten och kafferasterna har hela arbetslaget inklusive S.P. tillbringat tillsammans. Arbetslaget disponerar en källarlokal i ett av hyreshusen som omklädnings- och rastlokal. Man brukar dock äta lunch vid ett sjukhus.

Kvinnan A. kom till S.P:s arbetslag i slutet av är 1989. I övrigt fanns endast män i laget. De tre män som under den huvudsakliga delen av i målet aktuell tid – från slutet av år 1989 till början av år 1992 – ingick i laget är i åldern 23–40 år. De är utvecklingsstörda i varierande men relativt lindrig grad. Två av männen kan läsa, skriva och räkna. En av dessa har egen bostad och är förlovad. Den tredje mannen är något mera handikappad. Alla tre är fullt medvetna om sin omgivning. Kvinnan A. torde vara den i arbetslaget som har den lindrigaste utvecklingsstörningen. Trots att hon varken kan läsa, skriva eller räkna annat än i mycket begränsad omfattning ican hon i förstone ge intryck av att över huvud taget inte vara utvecklingsstörd. Hon har egen bostad. Hon har visserligen svårt att hålla reda på tider men för, delvis med hjälp av andra vuxna, en almanacka i vilken hon bl.a. ritar symboler.

Redan en kort tid efter det att A. hade börjat i arbetslaget vållade hon problem. Hon vill enligt vad som har uppgetts inte bli betraktad som utvecklingsstörd. Till en början ville hon inte arbeta tillsammans med de andra medlemmarna i arbetslaget som hon då kallade ”idioter”. Hon ville helst vara tillsammans med eller i närheten av S.P. Han blev tvungen att säga till henne på skarpen att hon måste arbeta med de andra och så småningom fogade hon sig. Det förekom dock att hon var hård mot övriga medlemmar i arbetslaget, de var rädda för hennes vredesutbrott och det hände att hon fick dem att gråta. Något halvår efter det att hon kommit till arbetslaget uppstod också fler och fler konflikter mellan henne och S.P. Hon ifrågasatte hans arbete, ville ha bevis på att han inte gick privata ärenden när han var på personalmöten och hon orsakade missförstånd mellan honom och hennes s.k. kontaktperson H.S.

Samtidigt var det emellertid tydligt att A. var förtjust i S.P. som person. Hon ville fortfarande vara med honom så mycket som möjligt. Ofta talade hon med honom om sina personliga förhållanden samt då och då om sina kontakter med män. Han sökte få henne att ägna sig åt kamratlig samvaro med andra utvecklingsstörda men det var hon inte särskilt intresserad av. Hon talade om att hon ville ha en ”normal kille” och att hon ville bli accepterad som ”normal”. S.P. avvisade bestämt vad som möjligen kunde ses som hennes ”svärmerier” för honom och undvek medvetet att behandla henne på annat sätt än han behandlade övriga medlemmar i arbetslaget. Vid flera tillfällen tog han upp med henne att hon riskerade att bli förflyttad, om hon inte anpassade sig bättre i arbetslaget.

A:s uppträdande i arbetslaget och mot S.P. blev efter hand så arbetsamt för honom att han vid åtskilliga tillfällen tog upp problemet med B.B. och sina kolleger vid arbetsledarmöten m.m. Han nämnde att han helst ville få henne förflyttad, men B.B. menade att förhållandena var sådana som man fick räkna med i deras arbete. S.P. diskuterade också saken med H.S. Det gick så småningom dithän att S.P. allvarligt funderade på att sluta sin anställning som arbetsledare.

Någon vecka innan S.P. den 24 februari 1992 polisanmäldes för sexuellt utnyttjande av A. hade de båda en allvarlig dispyt. Orsaken till denna var, som S.P. uppfattade saken, att hon inte hade fått gensvar på sina ”svärmerier” eller försök att bli gynnsamt särbehandlad. Under deras ordväxling sade han till A att nu fick antingen hon eller han sluta hos arbetslaget. Hon svarade då att de fick se vem som slutade.

Den 24 februari kom A. fram till S.P. på arbetsplatsen och sade att han skulle bli polisanmäld för att han hade ”legat med” henne S.P. reagerade inte särskilt starkt utan svarade bara att man kunde vänta sig vad som helst av henne. Påföljande dag, den 25 februari, kom emellertid cheferna Å.A. och O.E. till arbetsplatsen och ville tala med S.P. De frågade om han visste vad saken gällde. När han svarade att så inte var fallet, berättade de att han var polisanmäld för sexuellt utnyttjande av A. S.P. reagerade kraftigt och framhöll att han var oskyldig. Han fick dock beskedet att han avstängdes från arbetet och skulle gå hem och avvakta vidare besked från landstingets sida. Han hörde sedan inte av landstinget på flera veckor, ingen tog därifrån kontakt med honom för att höra honom om A:s påståenden.

Den 26 mars förhandlade landstinget och SKTF med anledning av avstängningen av S.P. Parterna enades därvid om att landstinget skulle sträva efter att finna arbetsuppgifter för honom utanför hans ordinarie arbetsplats och utan att han arbetade med utvecklingsstörda under den tid som utredningen pågick och tills beslut om åtal fattats. Målsättningen skulle vara att han kom i arbete den 1 april. Så skedde dock inte. Trots att distriktsåklagaren den 30 mars beslöt att lägga ned förundersökningen hölls S.P. fortsatt avstängd från allt arbete och den 7 maj 1992 sade landstinget upp honom under påstående att han under ca två års tid haft en sexuell relation till A.

Uppsägningsbeslutet föregicks inte av någon egentlig utredning från landstingets sida. Förundersökningen hade som nämnts blivit nedlagd når uppsägningen skedde. Landstinget begärde efter uppsägningen överprövning av nedläggningsbeslutet men överåklagaren ändrade inte detta. Varken A. eller S.P. hördes av landstinget före uppsägningen. Inte heller hördes hans närmaste chef B.B.

De uppgifter som landstinget har lagt till grund för uppsägningen av S.P. är inte trovärdiga. Det har framkommit att A. redan någon gång på våren 1990 berättat för sin kontaktperson H.S. att A. haft samlag med S.P. i duschen i arbetslagets rastlokal. Senare samma år hade A. berättat för H.S. att hon åter haft samlag med S.P. Trots det allvarliga i dessa uppgifter, om de varit sanna, förde H.S. inte uppgifterna vidare till landstinget. Det tyder på att hon i själva verket inte trodde på A:s uppgifter. Först i februari 1992 – sedan hon mer eller mindre nödgats därtill efter att ha tagit upp frågan inför kolleger vid en kurs e.d. – förde H.S. A:s uppgifter vidare till kuratorn M.W. hos landstinget. När H.S. den 23 februari 1992 berättade detta för A. skall denna helt plötsligt ha för H.S. berättat att A. och S.P. haft ett långvarigt sexuellt förhållande med en mängd samlag.

A:s uppgifter har emellertid ändrats efter hand. I polisanmälningen av den 24 februari 1992, vilken synes bygga på H.S:s uppgifter till M.W. nämns endast två samlag som båda skulle ha ägt rum under år 1990. Vid ett samtal med H.S. den 24 eller 25 februari ville A. ta tillbaka alla uppgifter om att hon och S.P. haft sexuellt umgänge. Når H.S. hördes av polisen den 2 mars 1992 – d.v.s. efter det att hon av A. fått veta att det skulle röra sig om ett långvarigt sexuellt förhållande – uppgav H.S. enligt det av henne godkända förhörsprotokollet fortfarande att det varit fråga om endast två samlag. När A. skulle höras av polisen ville hon först inte vara med om något förhör och vidare ville hon ta tillbaka sina uppgifter. Hon hördes likväl av polisen den 4 mars och berättade då endast om två samlag i rastlokalens duschrum för länge sedan. Den 19 mars hördes A. på nytt. Da uppgav hon att hon hade haft en kontinuerlig sexuell relation till S.P. ända sedan år 1990 och att de haft samlag vid många olika tillfällen såväl under som utom arbetstid. Samlagen skulle ha ägt rum i rastlokalen, i hennes bostad och i S.P:s sommarstuga.

Till stöd för riktigheten av A:s uppgifter om ett sexuellt förhållande mellan henne och S.P. har landstinget åberopat A:s almanackor för åren 1991 och 1992. I dessa almanackor finns vid ett stort antal dagar lilafärgade fyrkantiga markeringar. A sägs ha uppgett att dessa markeringar anger dagar då S.P. haft samlag med henne. I almanackorna finns emellertid också många andra markeringar i form av kryss, ringar, streck och fyrkanter i olika färger. Innan A. lämnat ut almanackorna har hon ”censurerat” dem genom att stryka över ett stort antal anteckningar eller markeringar. Beträffande innebörden av de olika markeringarna finns endast A:s påstådda uppgifter. Det kan betvivlas att de lilafärgade fyrkantiga markeringarna verkligen har gjorts vid en mängd olika tillfällen under drygt ett års tid. De synes vara gjorda med samma lilafärgade penna, och att denna skulle ha funnits till hands hela tiden framstår som föga troligt. Lilafärgade fyrkantiga markeringar finns bl.a. vid dagarna den 26 mars och 3 juni 1991 samt den 3 januari 1992. Av landstingets frånvarostatistik för A. framgår att hon dessa dagar var frånvarande från arbetet. S.P. har emellertid aldrig ensam haft någon kontakt med A. utanför arbetet. Han fick ibland hjälpa A. att göra noteringar i almanackan. Han lade då aldrig märke till några lilafärgade fyrkanter.

Vid polisförhören i februari och mars 1992 fick S.P. höra att det skulle finnas en likadan almanacka för är 1990. För att visa att han var oskyldig skaffade han då fram intyg om att han varit helt sjukskriven under tiden april – augusti 1990. Sedermera har dock aldrig företetts någon A:s almanacka för år 1990, trots att H.S. sagt sig vara säker på att A. fört almanacka varje är sedan i vart fall början av 1980-talet.

S.P. bestrider att det någonsin har förekommit något sexuellt mellan honom och A. Det är för S.P. en helt främmande tanke att han skulle inlåta sig på en sexuell förbindelse med eller sexuellt utnyttja en utvecklingsstörd omsorgstagare. Han ser mycket strängt på sådana förhållanden. Det skall nämnas att han är 1989 blev vittne till att en arbetsledare vid Fyrisverkstaden hade sexuellt umgänge med en kvinnlig omsorgstagare. Han tvekade då inte att anmäla detta till ledningen, vilket ledde till att hans kollega miste sin anställning. B.B. och S.P:s arbetsledarkollega B.A. har i målet vittnat om att de uppfattar S.P. som en trovärdig person, och de har sagt sig inte kunna föreställa sig att han skulle utnyttja en omsorgstagare sexuellt. De båda har vidare uppgett att de inte heller iakttagit något som nu i efterhand, sedan anklagelserna därom riktats mot S.P. kan ge dem anledning att misstänka att något sådant förekommit. Männen i S.P:s arbetslag har uppenbarligen aldrig till någon sagt något om ett sexuellt förhållande mellan S.P. och A. Om de sett eller hört något som tydde på att de båda umgicks sexuellt skulle detta säkerligen ha kommit fram på ett eller annat sätt. H.S. har tydligen inte misstänkt något eftersom hon inte vidtagit någon som helst åtgärd före februari 1992. Inte heller synes A:s mor ha misstänkt något.

Till det sagda kommer att S.P. om A:s uppgifter vore riktiga, skulle ha utsatt sig för enorma risker att bli upptäckt i sexuella förehavanden med A. Det har bl.a. påståtts att en stor mängd samlag skulle ha förekommit i arbetslagets rastlokal. Denna inrymmer en entréhall med toalett, ett rum med pentry, matbord och skrivbord samt ett duschrum med angränsande omklädningsrum/vilrum. Lokalen har sex fönster av källarfönstertyp. Tre av dessa vetter mot en gata med parkeringsplats. Lokalens planlösning är öppen med god insyn i olika delar av densamma så snart man kommer innanför ytterdörren. Nycklar till lokalen innehas av arbetsledaren och samtliga medlemmar i arbetslaget, av en pryo-elev som brukar vistas hos arbetslaget samt av fastighetsmaskinisten. Fram till någon gång under år 1991 hade också fastighetsskötaren nycklar. Under arbetstid kan medlemmarna i arbetslaget fritt komma och gå i lokalen för att besöka toaletten, ta något att dricka etc. Maskinisten kommer ofta dit för att avläsa mätare som finns där eller för att få en pratstund. Till rastlokalen kommer även tillfälliga besökare, såsom anhöriga till medlemmarna i arbetslaget. B.A. som leder ett arbetslag nära den plats där S.P:s arbetslag arbetar, brukade ofta komma för att hälsa på. Vidare skall särskilt nämnas att B.B. ganska ofta gör oanmälda besök hos arbetslaget, varvid han först brukar gå till rastlokalen för att se om det finns någon där. Enligt sin dagbok för år 1991 gjorde B.B. sådana oanmälda besök hos S.P:s arbetslag den 21 februari, 19 augusti och 24 september 1991. A:s almanacka för år 1991 har lilafärgade fyrkantiga markeringar vid dessa dagar.

S.P. har givetvis ingen säker förklaring till A:s handlande. Hon kan av någon anledning ha velat ”sätta dit” honom. Han hade således vägrat att gynna henne framför de andra i arbetslaget och hon visste att han hade talat med ledningen om att han ville ha henne förflyttad. Det kan också förhålla sig så att hennes uppgifter om ett sexuellt förhållande mellan dem från början varit utslag av ett slags önsketänkande och att hon när uppgifterna förts vidare hamnat i en situation som hon inte kunnat bemästra. Hon har då, troligen på grund av att hon insett konsekvenserna av sitt handlande, velat ta tillbaka sina uppgifter men i det skedet inte blivit trodd. Hon har därefter sluppit att hamna i en situation där hennes uppgifter skulle kunna ifrågasättas och granskas närmare, Enligt vad som framkommit är A. inte sexuellt oerfaren. Det är således känt att hon under förra delen av 1980 talet hade fast sällskap och att hon under år 1991 hade i vart fall en kortvarig sexuell förbindelse med en man. För S.P. berättade hon vid något tillfälle att hon en gång blivit våldtagen av en utländsk man. Det är att märka att H.S. som påståtts känna A. mycket väl och för vilken A. påståtts ha haft stort förtroende, tydligen inte fått av A. höra något vare sig om den nämnda kortvariga sexuella förbindelsen eller om den påstådda våldtäkten.

Den anklagelse som har riktats mot S.P. är mycket allvarlig. Deras utsagor har ett mycket begränsat bevisvärde, såväl med hänsyn till att det är fråga om berättelser om vad A. skall ha berättat som med hänsyn till risken för att de mer eller mindre omedvetet ställt sig på landstingets och A:s sida. Markeringarna i A:s almanackor ger inte grund för några slutsatser. Landstinget har valt att inte höra A. i förevarande mål, trots att detta skulle ha varit fullt möjligt. I polisutredningen finns förhören med henne dokumenterade i utskrifter och på videoband. Landstinget har inte förebringat dessa i målet. I stället har den hos landstinget anställda psykologen A.H. hörts som vittne om vad A. berättat för henne vid tre sammanträffanden dem emellan i februari 1993, d.v.s. kort före huvudförhandlingen i målet. A.H. har därvid uppgett att A. nu berättat om samlag även på andra platser än dem hon nämnt tidigare, bl.a. i S.P:s ex-hustrus bostad. Dessa uppgifter, som alltså framkommit först vid huvudförhandlingen i målet, är helt nya för SKTF och S.P. – Mot den indirekta bevisning som landstinget sålunda har lagt fram står S.P:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter, vilka t.o.m. enligt landstingets uppfattning framstår som trovärdiga. Från landstingets sida har också medgetts att det inte gått att få visshet i frågan om vems uppgifter, A:s eller S.P:s, som är sanna. Under sådana förhållanden har landstinget inte styrkt sitt påstående att S.P. haft ett sexuellt förhållande med A. Uppsägningen av S.P. är därför inte sakligt grundad.

För det fall att arbetsdomstolen likväl skulle finna visat att det förekommit ett sexuellt förhållande mellan S.P. och A. skall framhållas att ett sådant handlande från S.P:s sida i och för sig inte är acceptabelt. Enligt SKTF:s mening leder detta emellertid inte till att landstinget också haft saklig grund för att skilja honom från landstingets tjänst. S.P. har en lång och väl vitsordad tjänstgöring hos landstinget, som är en stor arbetsgivare med stora resurser. Det är ostridigt att det funnits möjligheter att omplacera S.P. till annat arbete hos landstinget, bl.a. sådant där han inte skulle få med omsorgstagare att göra. Det är därför, såsom anges i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, skäligt att kräva att han i stället för att bli uppsagd bereds annat arbete hos landstinget. Som framgår av vad SKTF tidigare har anfört om förhandlingen den 26 mars 1992 rörande avstängningen av S.P. var landstinget då berett att låta honom inträda i tjänst i annat arbete trots att förundersökningen mot honom ännu inte var nedlagd. Eftersom landstinget alltså i vart fall inte uppfyllt sin omplaceringsskyldighet är uppsägningen inte sakligt grundad.

Landstinget har gjort gällande att det haft åtminstone så goda skäl för misstanke om att S.P. haft ett sexuellt förhållande med A. att landstinget redan med hänsyn därtill haft saklig grund för att skilja honom från anställningen. Som framgår av det nyss sagda kan SKTF inte dela landstingets uppfattning när det gäller skälen för landstingets misstanke och i vart fall inte när det gäller slutsatsen att landstinget därmed skulle ha haft saklig grund för uppsägning av honom utan att ens utreda möjligheterna att omplacera honom.

Landstingets åtgärd att säga upp S.P. på grund av en bristfällig utredning och utan att beakta ens hans intresse av att få behålla en anställning efter omplacering innebär att landstinget har handlat hänsynslöst mot honom. Förutom att uppsägningen skall ogiltigförklaras bör S.P. därför av landstinget erhålla ett betydande allmänt skadestånd för den kränkning som han genom uppsägningen har utsatts för. Någon grund för att jämka det yrkade allmänna skadeståndet föreligger enligt SKTF:s mening inte.

Landstinget

Landstinget ifrågasätter inte riktigheten av SKTF:s uppgifter om S.P:s personliga förhållanden. Landstinget vitsordar uppgifterna om hans anställning hos landstinget, om Fyrisverkstaden och dess ledning, om S.P:s arbetslag och medlemmarna i detta samt om lagets arbetsförhållanden. När det gäller lagets rastlokal vid arbetsplatsen är det dock landstingets uppfattning att lokalen är ganska väl skyddad mot insyn utifrån.

Beträffande A:s person vill landstinget framhålla att hon i vissa hänseenden är endast lätt utvecklingsstörd medan herr i andra hänseenden har en medelsvär störning. Hon har väl reda på sig och klarar viss planering. Eftersom hon bor ensam i egen lägenhet måste hon ha struktur på sin tillvaro, vilket hon klarar tillräckligt väl med hjälp av sin almanacka, som hon för delvis med hjälp av symboler och delvis med hjälp av andra personer. Hon kan siffrorna och har av H.S. fått en sorts kodnyckel i vilken bokstäverna i alfabetet har betecknats med siffror. H.S. kan därmed genom att nämna siffror per telefon få A. att rita ihop ord, t.ex. på postblanketter. A. kan dock inte i vanlig mening skriva eller läsa och i fråga om räkning kan hon endast addera. Hon klarar bara halv och hel timma på klockan och hon förstår inte pengars värde så bra.

H.S. och A. lärde känna varandra redan år 1981, när H.S. anställdes vid en av landstingets s.k. gruppbostäder för utvecklingsstörda där A. tidigare bott och fortfarande skötte en del sysslor. De fick god kontakt med varandra och träffades fr.o.m. år 1983 regelbundet privat. År 1989 förordnade landstinget H.S. som kontaktperson för A. En kontaktperson företräder inte på något sätt landstinget utan skall vara ett kamratstöd som ger mänsklig kontakt och praktiskt bistånd. Ofta är kontaktpersonen den enda som den utvecklingsstörda kan ta upp sina privata angelägenheter och problem med. Det är vanligt att en kontaktperson använder ca 20 timmar per månad för sitt uppdrag. H.S. har arbetat i vårdyrken sedan är 1978 och är numera sedan år 1987 föreståndare för en landstingets gruppbostad för autistiska barn.

Våren 1990-troligen i mars månad bad A. att H.S. skulle hjälpa henne att få ett graviditetstest utfört. Eftersom H.S. visste att A. inte hade sällskap med någon man och dessutom använde p-piller blev hon förvånad och frågade varför A. behövde göra ett sådant test. Efter många om och men berättade A. mycket motvilligt att hon hade haft samlag med S.P. i duschen i arbetslagets rastlokal sedan de övriga i arbetslaget hade gått hem för dagen. H.S. blev upprörd och ansåg att de måste göra något åt detta, men det ville inte A. Hon sade att båda önskat ha samlag och att det var deras sak. Vidare sade hon att H.S. hade tystnadsplikt och inte fick berätta något. H.S. – som inte hade tystnadsplikt men inte heller någon rapporteringsskyldighet – beslöt sig för att inte avslöja vad A. sålunda hade berättat i förtroende trots att tron tyckte att hon därmed handlade felaktigt. Någon gång efter sommaren 1990 ville A. åter ha H.S:s hjälp med ett graviditetstest, Även denna gång sade A. att hon hade haft samlag med S.P. Inte heller då ville H.S. svika A:s förtroende genom att avslöja vad hon berättat.

H.S. var dock illa till mods med anledning av vad hon fått veta om A. och S.P. Omkring årsskiftet 1991/92 märkte både hon och A:s mor också att A. ”mådde dåligt”. Enligt H.S. framgick det att A. var förtjust i S.P. men hon klagade på att han behandlade henne hårdare i arbetet. I början av år 1992 deltog H.S. i en kurs eller konferens där etiska frågor behandlades. Hon försökte då ta upp sin och A:s situation som en abstrakt fråga. Flera av de närvarande förstod dock att frågan hade verklighetsbakgrund och H.S. möttes av upprörda reaktioner. Hon beslöt då att tala om saken med landstingets kurator M.W.

H.S. berättade därefter för M.W. om A:s uppgifter rörande samlag med S.P. För att skydda A. bad hon M.W. att hålla tyst med saken, men efter att ha rådgjort med andra sade M.W. att landstinget måste göra en polisanmälan. H.S. bad då att man skulle vänta tills hon fått tala med A. Söndagen den 23 februari 1992 var H.S. hemma hos A. och berättade för henne att hennes uppgifter hade förts vidare och att S.P. skulle polisanmälas. A. reagerade inte alls som H.S. hade föreställt sig. Hon hade trott att A. skulle bli arg och kasta ut henne. I stället började A. gråta och var helt förtvivlad över att H.S. hade svikit hennes förtroende. Hon sprang in i ett annat rum och hämtade almanackor för 1991 och 1992 och sade att hon skulle visa att det var fråga om mycket mer än H.S. trodde. Hon visade almanackorna för H.S. och pekade på en mängd lilafärgade fyrkanter som hon sade betydde att S.P. haft samlag med henne. H.S. ville inte få veta alla detaljer men fick klart för sig att samlagen hade ägt rum på arbetsplatsen, hemma hos A. och i S.P:s sommarstuga. A. ville omedelbart ringa upp S.P. men eftersom det var söndag bad H.S. henne vänta till måndagen, den 24 februari. Efter att då ha talat med S.P. ringde A. till H.S. A. sade nu att hon ville ta tillbaka allt och att det som hon berättat aldrig hade hänt. H.S. kände dock att detta inte var A:s egna ord utan S.P:s Hon sade därför att A. fick ta tillbaka vad hon ville, H.S. skulle ändå gå vidare med saken eftersom hon trodde på vad A. tidigare hade berättat.

Vid de polisförhör som sedan följde vägrade A. till en början att berätta om sig och S.P. Vid ett tillfälle försökte hon lämna polishuset men fann inte vägen ut. Efter en tid fick hon emellertid veta att S.P. vid polisförhör hade förnekat allt sexuellt samröre med henne samt att han hade sagt att hon inte riktigt passat in i arbetslaget och hittat på uppgifterna om samlagen för att komma åt honom. A. kände sig då så kränkt av honom att hon slutade att streta emot och i stället började berätta om deras sexuella förhållande.

Det är riktigt att förundersökningen lades ned den 30 mars 1992 med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Landstinget har inte kunnat få klarlagt om detta berodde på att ord stod mot ord eller om det innebar att S.P:s handlande inte bedömdes som brottsligt. På landstingets sida bedömde man emellertid A:s uppgifter om att han haft ett långvarigt sexuellt förhållande med henne som trovärdiga.

Landstinget har bestämt sig för att inte påkalla förhör i målet med A. eftersom man har gjort bedömningen att hon skulle fara illa av att höras inför domstol. Landstinget har i stället inför huvudförhandlingen gett den hos landstinget anställda psykologen A.H. i uppdrag att sammanträffa med A. för att höra A:s berättelse av vad som hänt mellan henne och S.P. samt bedöma A:s trovärdighet. A.H. har arbetat inom omsorgen om utvecklingsstörda i elva år och har därmed stor erfarenhet av utvecklingsstörda personer. Hon har träffat A. vid tre tillfällen i februari 1993 under sammanlagt fem timmar. A. har därvid lämnat konsekventa och delvis mycket detaljerade uppgifter om ett långvarigt sexuellt förhållande mellan henne och S.P. under vilket de haft samlag med varandra vid ett stort antal tillfällen. Samlagen hade enligt A. ägt rum på olika platser, vid ett tillfälle i S.P:s sommarstuga, vid ett tillfälle i ett omklädningsrum vid en badplats i närheten av sommarstugan, vid ett eller möjligen två tillfällen i hennes lägenhet, vid ett tillfälle i hans f.d. hustrus bostad när tron fått följa med honom dit för att vattna blommor. De flesta samlagen hade dock ägt rum i arbetslagets rastlokal, där de skett i duschrummet, i en stol med hjul, i en säng i omklädningsrummet, på ett bord. Samlagen hade ägt rum både under och efter arbetstid. A. hade inte alltid velat ha samlag med S.P. men hon hade vid sådana tillfällen inte tyckt att det var någon idé att protestera.

A.H. har bedömt A:s uppgifter som fullständigt trovärdiga och har sagt sig vara helt övertygad om att A. varken haft skäl för eller förmåga att dikta ihop alla de detaljerade uppgifter som hon lämnat om samlagen med S.P. Enligt A.H. skulle A. säkerligen inte heller ha klarat att, såsom skedde, på A.H:s frågor flera gånger berätta på samma sätt och med samma mer eller mindre väsentliga detaljer. A.H. har vidare förklarat att A. inte visat några tecken på att sakna förmåga att skilja mellan fantasi och verklighet utan tvärtom visat en mycket stabil verklighetsuppfattning.

Även H.S. har – från första början – betraktat A:s uppgifter om sitt sexuella förhållande med S.P. som helt trovärdiga. Enligt H.S. talar A. alltid sanning om viktiga saker, och även hon har sagt sig inte kunna tro att A. skulle ha klarat av att konsekvent hålla fast vid sina olika uppgifter om S.P:s sexuella umgänge med henne, om uppgifterna varit uppdiktade.

Som SKTF nämnt har landstinget fått tillgång till A:s almanackor för åren 1991 och 1992. Huruvida någon almanacka för år 1990 funnits eller finns i behåll är inte känt för landstinget. I de båda almanackorna för 1991 och 1992 finns lilafärgade fyrkantiga markeringar vid sammanlagt 42 spridda dagar under tiden fr.o.m. den 4 januari 1991 t.o.m. den 18 februari 1992. Enligt vad A. berättat både för H.S. och för A.H. visar dessa lilafärgade markeringar de dagar då S.P. haft samlag med henne. Med anledning av SKTF:s anmärkningar rörande markeringarnas enhetliga färg skall framhållas att A. för A.H. berättat att fyrkanterna var lila därför att det var en färg som A. tyckte om, att hon velat använda samma färg hela tiden för att veta vad markeringarna betydde och att hon därför, vid ett tillfälle när den lilafärgade pennan slutat att fungera, hade gjort sig besvär med att köpa en ny likadan penna.

De lilafärgade fyrkantiga markeringarna återfinns i samtliga fall utom tre vid dagar då S.P. var i tjänst och då A. arbetade. Det är riktigt att A. var frånvarande från arbetet dagarna den 26 mars och 3 juni 1991 samt den 3 januari 1992, då det finns sådana markeringar i almanackorna. Detta utesluter dock inte att hon och S.P. även dessa dagar haft samlag med varandra. Enligt vad A. har berättat för H.S. och A.H. hade samlagen inte enbart ägt rum på arbetsplatsen. Beträffande en av de tre nyss nämnda dagarna har A. till H.S. uppgett att samlaget skett hemma hos A.

A. har inte haft något motiv för att komma med osanningar om S.P. Hans och SKTF:s antydningar om att hon skulle ha velat ”sätta dit” honom stöds inte av omständigheterna. Hennes första uppgifter om samlag med S.P. kom sålunda redan på våren 1990, och då inte som en anklagelse mot honom utan därför att hon kommit i beråd och ville ha H.S:s hjälp med ett graviditetstest. A. ville ju till en början inte ens nämna skälet till detta utan berättade om samlaget med S.P. först efter frågor från H.S. och mycket motvilligt, varjämte hon vädjade till H.S. att denna inte skulle avslöja saken. A:s uppgifter om en långvarig sexuell relation med ett stort antal samlag kom först sedan hon i februari 1992 av H.S. fått veta att S.P. skulle bli polisanmäld, något som A. varken tagit initiativet till eller drivit fram. Berättelsen kom då spontant och helt överraskande för H.S.

Det är inte ägnat att försvaga trovärdigheten av A:s uppgifter om den sexuella relationen mellan henne och S.P. att A. efter samtalet med honom ville hos H.S. ta tillbaka sin spontant lämnade berättelse. Det är inte svårt att föreställa sig att A. såsom hon enligt A.H. också uppgett till henne, förstod att det skulle bli ”bråk” om saken, att det kanske skulle bli ”jobbigast” för henne själv och att hon inte ville utsätta vare sig själv eller S.P. för detta. Situationen är vanlig när det gäller uppgifter av ifrågavarande slag rörande parter som är bekanta med varandra. Enligt H.S. och A.H. har A. till dem också sagt att hon förstod att hon som utvecklingsstörd inte skulle bli trodd, om S.P. med sin ställning som arbetsledare förnekade att de haft sexuellt umgänge. H.S. har vidare uppgett att hon fått intrycket att A. i början av polisutredningen ville skydda S.P. genom att inte berätta allt. Det var först sedan hon fått veta att han hos polisen helt förnekat deras förhållande som hon enligt vad hon uppgett till H.S. känt sig så smutskastad och enligt vad hon uppgett till A.H. blivit så arg och känt sig så förorättad att hon bestämt sig för att berätta allt. Reaktionen framstår enligt landstingets mening som naturlig och rimlig. Att hon sedan hållit fast vid sina uppgifter även sedan förundersökningen lagts ned, och trots att hon därmed känner det som om ändå ingen tror på henne, styrker hennes trovärdighet. Härtill kommer att de uppgifter som hon lämnat till A.H. varit så konsekventa, detaljerade och naturligt sammanhängande att det framstår som otroligt att hon skulle ha fantiserat ihop dem. Det är vidare att märka att A. när hon berättat för A.H. inte på något sätt försökt dölja att hon förstått att S.P. fann henne besvärlig och att hon tyckt att S.P. behandlade henne orättvist och var hårdare mot henne än mot de andra.

Som tidigare nämnts känner landstinget inte till vad som var det avgörande skälet till att förundersökningen mot S.P. lades ned. Det skall inte förnekas att bevisfrågan är problematisk, eftersom A:s uppgifter står mot S.P:s Som ofta är fallet när det gäller sexuella förhållanden finns det inte någon annan bevisning som definitivt styrker att A:s uppgifter är sanna.

I ett brottmål bör man i den situationen givetvis hellre fria än fälla. Landstinget har emellertid varit både tvunget och berättigat att agera enligt andra grunder. Det är här inte fråga om att fälla S.P. för ett brott, utan saken gäller om landstinget har rätt att befria sig från ett civilrättsligt avtal med S.P. – I första hand gör landstinget gällande att A:s uppgifter om ett långvarigt sexuellt förhållande mellan henne och S.P. är sanna och på ett i huvudsak riktigt sätt återger vad som hänt mellan dem. Som nämnts går det visserligen inte att få något slags ”full visshet”. Oavsett detta är A:s uppgifter emellertid så trovärdiga, att landstinget måste ta dem på allvar. Är de verkligen sanna utgör S.P:s handlande att urngås sexuellt med en utvecklingsstörd omsorgstagare, som han i sin tjänst haft ansvaret för, utan vidare grund för avskedande.

Redan den omständigheten att A:s uppgifter framstår som helt trovärdiga måste då medföra att landstinget är berättigat att frigöra sig från anställningsavtalet med S.P. även om också han framstår som en trovärdig person. Landstingets omsorgsverksamhet avseende bl.a. utvecklingsstörda människor är mycket känslig och allmänheten har stora förväntningar på att den bedrivs på ett korrekt sätt. Såväl omsorgstagarna som deras anhöriga samt allmänheten och landstinget självt måste kunna känna sig säkra på att det inte förekommer missförhållanden inom omsorgsverksamheten. Det kan därför inte godtas att landstinget inte ingriper med anledning av trovärdiga uppgifter av det slag som A. har lämnat, även om det skulle anses att de inte utgör sådan full bevisning som fordras för fällande dom i ett brottmål. Det är just mot bakgrund av sistnämnda förhållande som landstinget dock har bedömt det som rimligt att i förevarande fall inte avskeda S.P. med omedelbar verkan, utan i stället har valt att säga upp honom med iakttagande av uppsägningstid.

Vad angår SKTF:s ståndpunkt att landstinget åsidosatt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen vill landstinget framhålla att denna skyldighet inte är absolut. Den gäller endast om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Det är emellertid inte skäligt att kräva att landstinget sålunda skulle ha undersökt möjligheten att omplacera S.P. till annat arbete i landstingets tjänst. Landstinget har goda grunder för att tro på A:s uppgifter och kan därför inte hysa förtroende för S.P. Det är inte riktigt att landstinget vid den av SKTF åberopade förhandlingen den 26 mars 1992 var berett att för framtiden omplacera S.P. Landstinget gjorde då inte heller något förpliktande åtagande att ens tillfälligt bereda honom annat arbete.

Landstingets uppsägning av S.P. är alltså sakligt grundad. För det fall att arbetsdomstolen inte skulle dela den uppfattningen bör landstinget likväl inte åläggas att utge något belopp i allmänt skadestånd till S.P. Det är inte riktigt att landstinget, även om uppsägningen ogiltigförklaras, gjort sig skyldigt till någon grov kränkning av S.P:s rätt. Landstinget har tvärtorn befunnit sig i en vansklig situation, där landstinget efter bästa förmåga sökt utreda och bedöma riktigheten av A:s synnerligen allvarliga uppgifter. Innan uppsägningen skedde hade omsorgsverksamhetens överläkare B.N. personligen hört A och landstinget visste att S.P. bestred hennes uppgifter. A.H:s vittnesmål visar att det i vart fall varit fullt rimligt av landstinget att bedöma A:s uppgifter som trovärdiga.

Domskäl

S.P. anställdes hos landstinget år 1979. Sedan år 1988 har han tjänstgjort vid Fyrisverkstaden, som hör till den omsorgsverksamhet som drivs av landstingets social- och omsorgsnämnd. Han har där fungerat som arbetsledare för ett arbetslag bestående av vuxna utvecklingsstörda personer som sysslat med fastighetsskötsel.

Landstinget sade den 7 maj 1992 upp S.P. från hans anställning. Som grund för uppsägningen angavs att S.P. under ca två års tid hade haft en sexuell relation till en av medlemmarna i det arbetslag som han haft ansvaret för, en utvecklingsstörd kvinna som i målet kallas A. Tvisten i målet gäller huruvida uppsägningen är sakligt grundad.

SKTF har i första hand, med åberopande av S.P:s egna uppgifter, bestritt att det förekommit något sexuellt förhållande mellan S.P. och A. Vidare har SKTF gjort gällande att det under alla förhållanden skäligen kunnat krävas att landstinget i stället för att säga upp S.P. omplacerat honom till annat arbete hos landstinget. Enligt SKTF har landstinget därför inte haft saklig grund för uppsägningen. Med hänvisning därtill har SKTF yrkat att denna skall ogiltigförklaras och att landstinget skall förpliktas att till S.P. utge 100 000 kr i allmänt skadestånd.

Landstinget har bestritt käromålet och för sin del gjort gällande i första hand att den till grund för uppsägningen åberopade sexuella relationen mellan S.P. och A. faktiskt förekommit. Vidare har gjorts gällande att landstinget i vart fall haft så goda skäl för misstanke därom, att landstinget redan med hänsyn därtill haft saklig grund för att säga upp S.P. Landstinget har bestritt att det varit skyldigt att söka omplacera honom till annat arbete. För det fall att uppsägningen inte skulle finnas sakligt grundad har landstinget hemställt att det av SKTF yrkade allmänna skadeståndet till S.P. måtte jämkas till noll.

I målet har förebringats såväl skriftlig som muntlig bevisning. På SKTF:s begäran har S.P. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med föreståndaren för Fyrisverkstaden B.B. och med arbetsledaren B.A. På landstingets begäran har vittnesförhör ägt rum med legitimerade psykologen A.H. med A:s kontaktperson gruppbostadsföreståndaren H.S. med kuratorn M.W. och med fastighetsskötaren M.R.

A. har således inte hörts inför arbetsdomstolen. I stället har landstinget åberopat vittnesförhöret med A.H. som på landstingets uppdrag i februari 1993 sammanträffat med A. för att höra henne och bedöma hennes trovärdighet.

A.H. har i sitt vittnesmål uppgett följande: Hon är legitimerad psykolog och anställd hos landstinget som distriktspsykolog vid Enköpings distriktslag för vuxna, där hon arbetar med ca 120 vuxna utvecklingsstörda personer med olika grader av förståndshandikapp. Hon har arbetat i elva är inom omsorgsverksamheten avseende utvecklingsstörda och anser sig ha ganska stor erfarenhet av sådana människor. Hon fick inför huvudförhandlingen i arbetsdomstolen av sin chef Å.A. i uppdrag att sammanträffa med A. några gånger för att höra A:s version av vad som hade hänt och göra en bedömning av A:s trovärdighet. Hon känner inte A. sedan tidigare och har inte heller tidigare haft kontakt med henne i sitt arbete som psykolog. Hon har inte tagit del av något material från den nedlagda förundersökningen men har läst handlingarna i förevarande mål och även talat med personalchefen G.S. och behandlingschefen A.G. hos landstinget. Hon sammanträffade med A. den 12, 15 och 17 februari 1993, de båda första gångerna under ca en och en halv timme och den sista gången under ca två timmar. Hon har inte någon utbildning eller särskilda kunskaper i s.k. vittnespsykologi men var självfallet medveten om att hon vid sina samtal med A. inte fick ställa ledande frågor. – A. är en ganska reserverad, tystlåten och blyg person, ovanligt rasån om sin personliga integritet och om sin rätt till ett privatliv. Hennes inställning tycks vara att ingen skall komma och ”snoka” i hennes angelägenheter. Vid deras första sammanträffande hade samtalet blivit lite trevande. A. hade inte velat berätta mycket självmant, utan A.H. hade fått ställa frågor. Dessa hade till stor del handlat allmänt om A:s person och förhållanden. A. var förtegen och ifrågasatte vad dessa frågor hade med saken att göra. Sedan A.H. förklarat varför frågorna ställdes, berättade A. dock om sig själv. A. hade vid det första sammanträffandet också med sig ett tidningsurklipp som handlade om målet i arbetsdomstolen. Med hänvisning till urklippet hade A. sagt att ”se så går det, jag talade sanning men ingen tror på mig”. Hon var upprörd över detta. Vid det andra och tredje sammanträffandet hade A. berättat mera självmant och då bl.a. om förhållandet mellan henne och S.P. För att få höra detaljer om hur det hade sett ut på olika platser o.d. hade A.H. dock fått ställa frågor. Hon hade frågat om samma saker flera gånger för att kontrollera om A svarade likadant varje gång, vilket hon gjorde. Vid det sista sammanträffandet hade A.H. med sig en hel A 4-sida med sådana kontrollfrågor som hon gick igenom och kontrollerade att svaren stämde med vad A. hade berättat tidigare. – Om sitt sexuella förhållande med S.P. berättade A. att S.P. vid något tillfälle när de varit på väg ut till hans sommarstuga hade frågat A hur hon såg på ett tidigare fall där en arbetsledare hade haft en sexuell relation till en utvecklingsstörd. A. hade svarat att det berodde väl på vad ”tjejen” sade. Vid samma tillfälle hade han frågat henne, om hon använde p-piller. En tid senare hade S.P. bakom hennes rygg kommit in till henne när hon stod i duschen i arbetslagets rastlokal. Hon hade strax innan hört honom prata med någon ute i rastlokalen. Hon hade blivit förvånad men inte känt sig hotad. De hade därefter haft samlag inne i duschrummet. Senare hade de vid många tillfällen haft samlag i rastlokalen, flera gånger inne i duschrummet, på ett bord, åtminstone en gång i en stol med hjul då hon hade suttit ovanpå honom under samlaget. Sedan det köpts en säng till rastlokalen hade de använt den. Samlagen i rastlokalen hade ägt rum både under och efter arbetstid. A.H. fick intrycket att det hade förekommit samlag relativt ofta, men det var ”knepigt” för A. att säga hur ofta och vid vilka tider på dagen. Utvecklingsstörda har ofta svårt att beräkna och ange sådana förhållanden. Vid ett tillfälle hade A. fått följa med S.P. hem till hans ”andra frus” bostad, där han skulle vattna blommor. De hade då en stund sett på en pornografisk videofilm, i vilken det inte talades svenska, varefter de hade haft ett snabbt samlag i en soffa. När de därefter återvänt till arbetsplatsen hade hon tvättat sig och bytt underkläder, eftersom hon känt sig ”lite äcklig”. Flera gånger hade hela arbetslaget varit ute i S.P:s sommarstuga och övernattat där. Vid ett tillfälle hade S.P. bjudit på sprit. Alla hade dock inte fått dricka. A. brukade sova i sommarstugans kök, men en gång hade S.P. legat i vardagsrummet och de övriga i två sovrum varav hon haft det ena ensam. Sedan hon somnat hade S.P. kommit in till henne, väckt henne och frågat varför hon sov med trosorna på, Därefter hade de haft samlag. Vid detta tillfälle hade A. hoppats att någon av de andra skulle upptäcka detta, men så skedde inte. S.P. och A. hade också varit ute vid hans sommarstuga ensamma, A.H. tror att det var två gånger. En gång var det för att A. skulle få några fåglar som hon tyckt om och som fanns i ett träd i ett fönster. En annan gång skulle de köra ut några plattor till stugan. A. beskrev mycket detaljerat att hon då hade fastnat med fingret under en platta, att S.P. hade sett hur hon fick tårar i ögonen och att han hade sagt till henne att gå in och spola kallt vatten på fingret. Sedan hade de åkt ut till stugan. Han hade emellertid glömt nyckeln till stugan i en annan jacka. De hade då åkt till ett bad i närheten. Där hade de haft samlag stående i omklädningsrummet. A.H. är dock inte säker på, om detta besök vid badet hade ägt rum när de körde ut plattorna till sommarstugan eller när de skulle hämta fåglarna. Vidare hade A. och S.P. haft samlag i hennes lägenhet. A. trodde att S.P. hade varit där två gånger men hon var inte riktigt säker på det. Vid ett tillfälle hade han i alla fall hjälpt henne att installera en stereo i lägenheten. Något hade fattats. A. hade den dagen en tid hos tandläkaren och hade varit tvungen att gå dit innan S.P. var klar med stereon. När hon kom tillbaka var han kvar i lägenheten och de hade då legat med varandra i hennes säng. A. tyckte att det var ”jobbigt” att tänka på att de hade haft samlag i hennes egen säng, hon tyckte att det inte kändes bra och hon har funderat på att köpa sig en ny säng. Hon berättade mer detaljerat om 10–15 samlag men det framgick att det hade förekommit fler. Hon talade också om att hon inte alltid hade velat ha samlag. Någon gång hade hon sagt att hon hade sin menstruation, men S.P. hade då frågat ”vad sade Du?” och då hade hon gett upp och sagt att det var inget. A.H. frågade henne om hon någon gång hade protesterat. A. svarade då att det inte var någon idé, ingen skulle ha hört henne och det hade inte gjort någon skillnad. Hon beskrev att S.P. hade tre födelsemärken i ljumsken, så högt upp att de inte syntes om han hade badbyxor på. I samband därmed sade hon att hon hade fått höra att S.P. hade sagt att han visat dem någon gång när de badade. Hon skrattade och sade ”varför skulle han ha visat dem, det är ju löjligt”. -- A:s uppgifter var nyanserade. Hon skyllde inte på S.P. och hon visste själv att omgivningen ansåg att deras förhållande var något felaktigt. Men hon var också smickrad. Hon sade att S.P. vid något tillfälle hade sagt att ”jag tar Dig som normal”, och det hade känts bra för henne. Det var inte heller fråga om att A. bara berättade om samlag. Hon berättade t.ex. också att hon en gång inte hade velat följa med arbetslaget ut och bada. Hon hade då i stället stannat i rastlokalen och somnat där. S.P. hade kommit tillbaka efter badet och väckt henne, vilket hon hade tyckt vara bra så att hon inte blev kvar i lokalen. Men hon framhöll också att det vid detta tillfälle inte ”hade hänt något”. – A. berättade vidare om sin relation till S.P. i arbetet. Hon sade att han nog tyckte att hon var en riktig ”gnällspik” eftersom hon klagade när hon tyckte att något var fel. Hon berättade att hon tyckte att S.P. behandlade henne orättvist, hårdare än han behandlade de andra i arbetslaget. Hon förstod inte varför. Hon tyckte att han väl skulle vara lite snäll mot henne när han verkade vilja ha kontakt med henne annars. Vidare berättade hon att S.P. hade velat att hon skulle ”prya” någon annanstans än hos honom. Det var hon orolig för, eftersom hon var rädd att hon då inte skulle få komma tillbaka, något som hade hänt henne tidigare. – Beträffande de lilafärgade fyrkantiga markeringarna i almanackorna berättade A. att hon hade gjort en sådan varje gång då hon och S.P. hade legat med varandra. Hon tyckte det var bra för den händelse hon glömde att ta sina p-piller. Hon var förtjust i den lila färgen och tyckte att det var bäst att hålla sig till en penna för att veta vad markeringarna betydde. När pennan en gång hade upphört att fungera hade hon köpt en ny likadan. Hon förklarade vad flera andra markeringar i almanackorna betydde. Ett kryss betydde att hon hade arbetat, ett streck att hon hade varit ledig och ett S. att hon hade varit sjuk. Beträffande blå fyrkanter sade hon dock bara att de betydde ”något annat”. – När det gäller frågan om A:s sexuella kontakter med andra män än S.P. vill A.H. påpeka att A. är lite förtegen till sin natur. A. berättade om en sexuell kontakt under den i målet aktuella tiden med en person som hette L. och som hon träffat på en dans. Hon nämnde också någon annan. A.H. frågade henne om hon andra gånger hade varit med om lite ”ovanligare varianter” såsom i en dusch eller på ett bord eller i en stol. A. svarade att det hade hon inte. A.H. vet inte om A. varit med om någon våldtäkt och hon frågade inte A. om denna hade sett pornografisk film vid något annat tillfälle än hemma hos S.P:s ”andra fru”. – A. berättade att hon på våren 1990 hade berättat för H.S. att hon var orolig för att hon kanske var gravid och att hon ville göra ett graviditetstest. H.S. hade då frågat saker, och A. hade berättat att hon två gånger hade legat med sin arbetsledare. H.S. hade blivit upprörd. A. hade förstått att det skulle bli ”liv och bråk” om detta kom fram, och det ville hon inte. Hon ville skydda S.P. Hon hade därför sagt till H.S. att denna absolut inte fick säga något. Vidare berättade A. att H.S. senare hade kommit hem till A. och berättat att hon hade känt sig tvungen att tala med kuratorn trots att hon hade funnit det svårt att svika förtroendet. A. hade då berättat för H.S. om almanackorna, och H.S. hade sagt ungefär ”usch, jag vill inte se dom, det är jobbigt”. A. hade känt att hon ville berätta för S.P. att hon ”hade skvallrat”, att det var juste att tala om det för honom. Det var emellertid en söndag och på H.S:s uppmaning hade hon väntat till på måndagen. Hon hade då på arbetsplatsen berättat för S.P. att hon ”hade skvallrat”. Han hade tyckt att det var dumt gjort, att hon borde ta tillbaka det och att det skulle bli ”värst” för henne själv. A. trodde att han med det sista menade att det skulle bli ”jobbigast” för henne själv. A. berättade vidare att S.P. sagt att hon skulle skylla på L. Det hade hon inte velat eftersom det var fel även om hon hade ”varit med” L. ett par gånger. Hon hade ändå blivit mycket fundersam och förstått att det skulle bli ”jobbigt” för henne och för S.P. att detta skulle det ”bli liv” om. Hon hade funderat på att ”ta tillbaka”. -- Beträffande förhören hos polisen berättade A. bl.a. att hon vid ett tillfälle hade velat springa därifrån, eftersom hon inte ville utsätta vare sig S.P. eller sig själv ”för detta”. Hon ville också ta tillbaka polisanmälan, både för att skydda dem båda mot ”bråk” och därför att hon trodde att hon som utvecklingsstörd inte hade en chans att ”komma någon vart med det här”. Sedan hade polisen dock sagt till henne att S.P. nekade till allt, att han inte ville kännas vid någonting. Då hade A. blivit så arg, så förorättad, att hon hade tänkt ”nej nu, nu berättar jag allt”, och då ”svängde” hon i sin inställning.

A.H. har vidare uppgett: A. är relativt lindrigt utvecklingsstörd. Hon har väl reda på sig samt klarar av viss planering och ”framförhållning”, bl.a. med hjälp av sin almanacka. Hon har en stabil verklighetsuppfattning utan tendenser att inte kunna skilja mellan fantasi och verklighet. Hon har lärt sig virka med hjälp av ett rutsystem, vilket visar att hon intelligensmässigt står ganska högt. Hon har moraliska begrepp klara för sig och svarar snabbt på vad som är rätt och vad som är fel. På dessa sätt är hon ”duktig”. Hon är dock ojämn på så sätt att hon inte kan läsa eller skriva, hon klarar bara halv- och heltimmar på klockan, kan bara räkna addition och har svårt att finna vägen första gången hon skall bege sig till en för henne okänd plats. Att hon t.ex. inte kan läsa kan bero på en hjärnskada men det kan också ha betydelse att hon haft en uppväxttid utan stimulans och är känslomässigt blockerad. Kanske har hon därför inte fullt ut kunnat använda en begåvning som hon faktiskt besitter. Hon är dock utvecklingsstörd och det ”hör till” att en sådan person har svårt att ljuga på ett mera kvalificerat sätt. A.H. frågade henne om hon hade ljugit någon gång och då svarade hon att det har väl alla. När A.H. frågade närmare sade hon som exempel att när hon inte vill att någon skall följa med hem kan hon säga att hon skall träffa någon annan. Det är en sak att hon kan klara en sådan nödlögn men en helt annan sak att under lång tid klara att genomgående ljuga på ett konsekvent sätt. A.H. är helt övertygad om att A. inte skulle klara det. Den andra gången de träffades hade A. spontant sagt att när man har ljugit brukar man inte komma ihåg. När det gällde händelserna i rastlokalen gjorde det ett mycket trovärdigt intryck att A. flera gånger berättade samma saker och beskrev samma detaljer av sådan art att A.H. inte kan tro att hon kunnat hitta på dem. Det är på bl.a. denna konsekvens och detaljrikedom som A.H. grundar sin bedömning, att A:s uppgifter är trovärdiga. A.H. vet av erfarenhet att utvecklingsstörda personer kan ha en tendens att vilja vara ”till lags”, men hon skulle verkligen ha märkt om A. berättade något därför att hon trodde att det var något som A.H. ville höra. För den som har erfarenhet av utvecklingsstörda personer är det inte ett problem. Samlagen har fallit in i A:s berättelser på ett naturligt sätt och inte förefallit ”inklistrade”. A.H. tror inte att A. kan ha gjort så att hon berättat om händelser med en annan man och därvid ”satt in” S.P. i mannens roll. Vid samtalen visade hon inte tecken på att ha velat komma åt S.P. utan A.H. fick uppfattningen att A. tvärtom sökt skydda honom. Det föreföll inte heller ha legat något hämndsyfte utan endast sårade känslor bakom att A. slutligen beslöt sig att berätta allt för polisen. A.H. har inte kontrollerat A:s uppgifter mot de uppgifter som hon lämnat vid polisförhör. Inte heller har hon kontrollerat om A. kunnat beskriva S.P:s ”andra frus” bostad. A. berättade att hon använde p-piller men nämnde inget om att hon eller S.P. hade använt något annat preventivmedel. A. hade varit rädd för att bli med barn, men A.H. fragade inte om A. och S.P. hade diskuterat den risken. – A.H. tror att A. kunnat hålla händelserna mellan henne och S.P. hemliga under en längre tid. A. är inte van att ”öppna sig” för andra. Hon hade vetat att det skulle bli bräk om saken kom fram, och det kan vara naturligt att A. velat få närhet och ömhet och få tro att S.P. betraktade henne som ”normal”. A. tycker att det är svårt att vara utvecklingsstörd. Det kan vara vanskligt att bedöma en persons trovärdighet men i A:s fall har A.H. inte funnit det svärt. Hon håller det för uteslutet att A. skulle ha hittat på sina uppgifter om ett sexuellt förhållande mellan henne och S.P.

H.S. har om sitt förhållande till och sina kontakter med A. berättat i överensstämmelse med vad landstinget har uppgett därom i sin sakframställning samt tillagt i huvudsak följande: H.S. känner A. mycket väl. När det gäller allvarliga och viktiga saker talar A. sanning. Hon kan ägna sig åt önsketänkande, men då gäller det sådana saker som att hon tyckt att någon man ”tittat speciellt” på henne. A. har velat ha en ”normal” pojkvän. Såvitt H.S. vet har A. dock aldrig fantiserat ihop något som liknar hennes uppgifter om sitt sexuella förhållande med S.P. H.S. tror inte att A. skulle ha klarat av att hålla fast vid en sådan historia, om den inte varit sann. H.S. trodde på A:s uppgifter redan när A. första gången, på våren 1990, berättade att hon hade haft ett samlag med S.P. i duschen på arbetsplatsen. A. berättade därvid mycket motvilligt och först efter frågor från H.S:s sida. Hon menade att H.S. hade tystnadsplikt och sade att H.S. absolut inte fick berätta något. Om hon gjorde det, skulle A. förneka samlaget. Det framgick också att A. förstod att S.P. skulle neka till att ha haft sexuellt umgänge med henne och att hon utgick från att hon då inte skulle bli trodd. När A. efter sommaren samma är ville göra ett nytt graviditetstest fanns tanken hos H.S. att det kanske handlade om ett pågående förhållande. A:s uppgifter föreföll helt äkta, och hon tyckte definitivt inte om att besöka ”sjukhus”. Det hade hon fått göra vid det första graviditetstestet, som gjordes på en vårdcentral. H.S. funderade många gånger på att tala ured S.P. om saken, men hon ville inte gå bakom ryggen på A. och svika hennes förtroende. När A. den 23 februari 1992 plötsligt berättade att det var fråga om ett långvarigt förhållande mellan henne och S.P. och visade sina almanackor för åren 1991 och 1992 sade H.S. att hon inte ville se mer, inte ville veta mer. Vid detta tillfälle fanns det i almanackorna många lilafärgade fyrkantiga markeringar som enligt A. betydde att hon legat med S.P. Vid ett polisförhör den 13 mars 1992 uppgav H.S. att A. hade visat henne sin almanacka för år 1990, men det var en felaktig uppgift. A. måste dock ha haft en almanacka även för år 1990. – A. har definitivt inte velat ”sätta dit” S.P. Hon ville tvärtom att deras förhållande inte skulle avslöjas. När hon slutligen berättade allt för polisen var det för att hon kände sig smutskastad sedan saken polisanmälts men det visat sig att S.P. förnekade allt. Efter det att polisanmälan gjorts har H.S. och A. under i stort sett hela året ofta talat om förhållandet mellan A. och S.P. A. har berättat om samlag med honom på arbetsplatsen, i hans sommarstuga och i A:s bostad, men H.S. har inte velat höra om några detaljer. De har talat om ”rätt och fel”. A. har ifrågasatt om hon inte får ha någon ”kille”. H.S. har då sagt att det hade varit skillnad om S.P. inte hade varit A:s arbetsledare.

S.P. har under sanningsförsäkran berättat i överensstämmelse med vad SKTF anfört i sin sakframställning samt tillagt i huvudsak följande: Han finner det mycket svårt att ha blivit anklagad för att ha haft en sexuell förbindelse med A. Sådana förhållanden kan absolut inte få förekomma inom omsorgsverksamheten. S.P. kände att A. var förtjust i honom, hon ville jämt vara tillsammans med honom och ”hängde som ett frimärke” på honom. Hon gjorde inga fysiska närmanden men kom med förslag om att de skulle gå ut och äta tillsammans och kunde säga sådana saker som att hon hade träffat en man och ”han var snygg, han påminde faktiskt om Dig”. Hon antydde dock aldrig att hon ville ha sex med honom. När S.P. försökte få henne att intressera sig för kamratlig samvaro med andra utvecklingsstörda personer, t.ex. vid s.k. länsdanser, förklarade hon att hon inte ville gå ut och dansa med ”idioter”. Hon sade ofta att hon ville ha en ”normal kille”. – Då och då talade A. med honom om sitt förhållande till män, antagligen för att hon ville visa att hon var ”normal”. Vad som var sant och vad som var osant kan S.P. inte bedöma. Hon berättade att hon hade bott tillsammans med en man innan hon kom till arbetslaget. Hon berättade också att hon hade blivit våldtagen av en utländsk man. Vidare talade hon någon gång om en ”kille” som gjorde sådana ”saker” med henne som hon inte tyckte om. Hon berättade i detalj om dessa ”saker”. S.P. hade då sagt till henne att hon måste ta upp detta med H.S. men det ville hon inte. Någon dag senare visade det sig att ”killen” var H.S:s bror L. S.P. vet inte säkert men håller det för mycket möjligt att han någon gång frågat henne om hon använde p-piller, eftersom hon i samband med att hon berättade om sina kontakter med män nämnde att hon inte ville ha barn. – Det hände ibland att A. ljög och sedan inte ville ge sig trots att det påvisades att hon inte talat sanning. Detta gällde mest mindre saker. Samtliga A:s påståenden om samlag mellan henne och S.P. är dock rena fantasier. Eftersom han alltid lämnat arbetsplatsen sist har det naturligtvis hänt att han och A. lika väl som han och någon annan i arbetslaget, ensamma varit kvar i rastlokalen efter arbetstidens slut, men det har då handlat om minuter. Det är inte heller ovanligt att arbetsledaren blir ensam med någon av omsorgstagarna i rastlokalen för att städa upp efter raster eller för ett personligt samtal, och det har förekommit att han av sådana anledningar blivit ensam där även med A. Det skulle vara omöjligt att räkna med att få vara ostörd i rastlokalen, och det går inte att dölja sig där. Sängen köptes till lokalen sedan B.B. länge hade påtalat att det borde finnas en säng i vilrummet. S.P. har aldrig varit inne i duschen tillsammans med A. En gång hade en av männen i arbetslaget gått in till henne i duschen. Hon hade då blivit mycket arg och högljudd. – S.P. har i vart fall inte under de senaste sex åren ens ensam varit i sin f.d. hustrus bostad för att vattna blommor. Såvitt han vet brukar hennes mor sköta det. – Han har tre eller fyra gånger varit i A:s bostad. Vid samtliga tillfällen utom ett har han haft arbetslaget med sig, bl.a. besökte de en gång A. när hon var sjuk. Vid det tillfälle när han var där ensam hjälpte han A. med att montera en stereo, men något samlag förekom inte. – Hela arbetslaget brukade någon gång per år göra en utflykt till S.P:s sommarstuga och övernatta där. Utflykten ingick i hans tjänst. A. har varit med om detta troligen två gånger. Det förekom självfallet inte att han bjöd på sprit eller att någon drack sprit. A. sov vid det ena tillfället i stugans kök medan övriga delade två sovrum. Vid det andra tillfället sov hon ensam i ett av sovrummen. Han själv sov då på en soffa i storstugan. Vidare var A. och en av männen i arbetslaget en gång med S.P. ut till sommarstugan med några plattor. Ingen av dem besökte då någon badplats. I övrigt har S.P. aldrig besökt sommarstugan tillsammans med A. S.P. har inga födelsemärken i ljumsken. Under några månader år 1990 eller 1991 hade han emellertid sex stycken blodfyllda blåsor högt uppe på låren, två på det ena och fyra på det andra. Blåsorna hade uppstått på grund av skavning. Vid ett tillfälle när han gick i shorts på arbetsplatsen gick en av blåsorna sönder så att det kom blod på shortsen. Såväl A. som de andra medlemmarna i arbetslaget såg då dessa mörka blåsor, som annars doldes just under shortskanten. – Vid flera tillfällen fick S.P. hjälpa A. att skriva in saker i hennes almanacka. Han kan inte påminna sig att han därvid någon gång sett de lilafärgade fyrkanter som numera har visats. Vid ett polisförhör med honom togs det upp att A. hade en almanacka även för år 1990, vilket hon säkerligen också hade. Han trodde då att han skulle kunna bevisa att hennes uppgifter var påhittade genom att skaffa ett intyg på sin långa sjukskrivning under år 1990, men han fick sedan aldrig se någon almanacka för år 1990. – Det var så mycket konflikter med A. i arbetslaget att S.P. till slut tyckte att han inte skulle behöva ha det så och var beredd att säga upp sig. Dispyten mellan honom och A. någon vecka innan han polisanmäldes var verkligen allvarlig. När han sade till A. att nu fick antingen hon eller han sluta vid arbetsplatsen svarade hon: ” Ja vi får se vem som slutar, Du eller jag”. – Den 24 februari 1992 kom A. skrattande och ”flamsande” fram till honom på arbetsplatsen och sade att ”jag har sagt att jag har legat med Dig här” och att han skulle bli polisanmäld. Han tog henne inte på allvar och reagerade inte speciellt, men sade ungefär att ”Dig kan man ju vänta sig vad som helst av”. De diskuterade inte saken. Möjligen tänkte han att hon kanske hade ”slängt ur sig” något sådant till någon efter deras dispyt en vecka tidigare. Han fick dock snart annat att tänka på eftersom hans treåriga dotter insjuknade så svårt att hon samma natt fick föras medvetslös till sjukhus. – S.P. har inte någon gång försökt få A. att ta tillbaka eller ändra några påståenden. Han har varit ”livrädd” för att göra något sådant eftersom han själv önskade att hennes påståenden skulle bli föremål för utredning.

B.B. har uppgett i huvudsak följande: Han har arbetat inom omsorgsverksamheten avseende utvecklingsstörda personer sedan år 1981. Han känner S.P. sedan år 1988, då denne kom till Fyrisverkstaden från en arbetsplats som heter hagaby. – A. orsakade problem och konflikter redan kort efter det att hon kommit till S.P:s arbetslag. A. är socialt medveten och ganska ”duktig”. Intelligensmässigt är hon överlägsen de utvecklingsstörda männen i arbetslaget och det förefaller som om hon har tryckt ned dem, velat bestämma i arbetslaget. Även efter det att S.P. lämnat arbetslaget vållar A. problem i detta. S.P. tog många gånger upp problemen med A. både med sina kolleger och med B.B. S.P. tyckte att hon var ”jobbig”, att bon bar sig åt som en tonåring. Han krävde att hon skulle förflyttas, men B.B. menade att man fick räkna med problem i arbetet med utvecklingsstörda personer. Det framgick att S.P. t.o.m. funderade på att lämna anställningen som arbetsledare. B.B. känner inte A. närmare och kan inte bedöma hennes trovärdighet. Han kan inte påminna sig att han varit med om att en omsorgstagare tillvitat någon något som liknar det som A. sägs ha berättat om S.P. B.B. har dock mycket svårt att tänka sig att det som A nu påstås ha uppgett är sant. Han känner S.P. som en skötsam och trovärdig person. På S.P:s tidigare arbetsplats fanns många kvinnliga omsorgstagare, och det borde ha kommit fram om S.P. visat sexuellt intresse för någon av dessa. B.B. har av hans tidigare chef fått veta att S.P. aldrig haft något ”fuffens” för sig med kvinnliga omsorgstagare. Inte heller har misstankar om sådant framförts till eller uppkommit hos B.B. sedan han blev chef för S.P. B.B. borde ha varit den första som fått veta om en arbetsledare kunnat misstänkas för sexuellt samröre med omsorgstagare, och han finner det konstigt att landstinget inte efterhört hans uppfattning om anklagelserna mot S.P. När S.P. anmälde en annan arbetsledare vid Fyrisverkstaden för sexuellt umgänge med en utvecklingsstörd kvinna var S.P. mycket ”förtrytsam”. B.B. blev inte så överraskad i det fallet eftersom den då ifrågavarande mannens handlande låg i linje med den kvinnosyn som han hade gett uttryck åt. B.B. har däremot inte kunnat tänka sig ett sådant handlande från S.P:s sida. – Han anser det också osannolikt att S.P. skulle ha tagit en sådan risk som det skulle ha inneburit att umgås sexuellt med A. t.o.m. på arbetsplatsen. B.B. besökte ofta S.P:s arbetslag, ibland flera gånger i veckan och ibland med längre mellanrum. Besöken gjordes när han hade tid över. Han kom alltid oanmäld och vid olika tider på dagen. Han har inte nyckel till arbetslagets rastlokal, men han brukade alltid gå till denna först för att se om någon fanns där. Det hände aldrig att S.P. var ensam med A. när B.B. kom till arbetsplatsen. Det ligger dock i och för sig inget konstigt i att arbetsledaren är ensam med en omsorgstagare i t.ex. rastlokalen. De manliga medlemmarna i S.P:s arbetslag är visserligen lite mindre intelligenta och socialt medvetna än A. men de är ändå ”duktiga” och öppna. Om de hade märkt något sexuellt mellan A. och S.P. skulle det nog ha kommit fram. B.B. bedömer hela ärendet så att han för sin del inte skulle ha något emot att låta S.P. fortsätta som arbetsledare.

B.A. har uppgett i huvudsak följande: Han lärde känna S.P. år 1988 och arbetar sedan i april 1989 själv som arbetsledare för ett arbetslag av utvecklingsstörda. Vid arbetsledarnas veckomöten klagade S.P. ofta på problem med A. Hon ”står lite högre” än de andra medlemmarna i arbetslaget och det föreföll som om hon nästan ville ta över arbetsledarrollen, medan S.P. ville sätta henne i arbete med de andra. S.P. var allvarlig i sina klagomål och det framgick att han funderade på att sluta om inte A. förflyttades. B.A. anser det inte omöjligt att en utvecklingsstörd kan tillvita någon så allvarliga saker som det här gäller. Det händer att de blandar ihop fantasi och verklighet, men för det mesta brukar det vara fråga om att de missuppfattar och ”vränger till” sådant som sagts eller inträffat. B.A:s arbetslag arbetar någon kilometer från den plats där S.P:s arbetslag arbetar. Från våren 1990 och framåt brukade B.A. besöka S.P. på dennes arbetsplats någon gång i veckan. Han brukade komma vid olika tider. Det hände några gånger att han träffade S.P. ensam i rastlokalen med någon omsorgstagare, även A. Det är dock inget egendomligt med det. Man måste diska efter raster och det händer ofta att medlemmarna i arbetslaget vill tala enskilt med arbetsledaren. B.A. har aldrig misstänkt att det varit något ”konstigt” mellan S.P. och A. Han bedömer A:s påståenden om ett sexuellt förhållande mellan henne och S.P. som osanna. Fantasin kan nog springa iväg med A. Ett förhållande av den omfattning som hon påstås ha berättat om borde ha blivit upptäckt, och det skulle ha sänkt S.P:s anseende till botten. B.A. känner S.P. som en trovärdig person. S.P:s inställning är sådan att det inte skulle falla honom in att utnyttja en förståndshandikappad person.

M.R. har uppgett i huvudsak följande: Han arbetar med fastighetsskötsel i det hyreshusområde där S.P:s arbetslag arbetar. Han har sett att folk varit kvar efter arbetstid i arbetslagets rastlokal. Det har gällt S.P. det har gällt A. och det har gällt manliga medlemmar i arbetslaget. Han kan inte påminna sig att han sett att S.P. och A. varit kvar i lokalen tillsammans efter arbetstid eller att de lämnat lokalen tillsammans. Han har aldrig misstänkt att det förekommit en sexuell relation mellan S.P. och A. Han har sett att B.B. besökt rastlokalen men han vet inte hur ofta det skett.

Arbetsdomstolen gör på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit följande bedömanden.

Landstinget har bevisbördan för sitt påstående att S.P. haft ett sexuellt förhållande med A. Den bevisning som landstinget i målet har åberopat till stöd för påståendet består väsentligen i H.S:s och A.H:s vittnesmål om de uppgifter som A. i olika sammanhang uppgetts ha lämnat till dem, vartill kommer A:s almanackor för åren 1991 och 1992, vilka vid huvudförhandlingen har företetts i original och åberopats som skriftliga bevis. M.W:s vittnesmål har inte tillfört utredningen något av betydelse. Vad A. närmare berättat inför polisen i samband med den sedermera nedlagda förundersökningen har över huvud taget inte bilagts till domstolens kännedom. Inte heller har i målet redovisats några uppgifter om vad A. kan ha berättat vid det samtal som överläkaren B.N. enligt landstinget hade med henne innan S.P. sades upp.

Mot vad A. uppgetts ha berättat för H.S. och A.H. om ett långvarigt sexuellt förhållande mellan A. och S.P. står dennes uppgifter om att något sexuellt aldrig förekommit mellan honom och A. Ingen av de personer som hörts som vittnen i målet har gjort några direkta iakttagelser av S.P. och A. som på något sätt styrker att de vid något tillfälle umgåtts sexuellt eller ens haft något särskilt nära förhållande till varandra. – Arbetsdomstolens prövning av huruvida det påstådda sexuella förhållandet ägt rum måste alltså grundas i första hand på en bedömning av trovärdigheten av på ena sidan de uppgifter som A. uppgetts ha lämnat därom och på andra sidan de uppgifter som S.P. har lämnat inför domstolen.

Beträffande S.P:s uppgifter gäller att dessa har lämnats under sanningsförsäkran och alltså under straffansvar. Hans berättelse har präglats av saklighet utan märkbara försök till undanflykter e.d. och har i och för sig gjort ett fullt trovärdigt intryck. B.B. och B.A. har, båda mot bakgrund av några års bekantskap med S.P. förklarat att de uppfattat honom som en allmänt trovärdig person. Det har – givetvis tills vidare bortsett från A:s påstådda uppgifter – inte framkommit något beträffande S.P:s person eller tjänstgöring hos landstinget som kan utgöra skäl att misstro detta deras allmänna omdöme om honom.

Som redan framgått har A. enligt landstingets eget val, fått förbli i huvudsak anonym för domstolen. Inför den fortsatta bedömningen bör likväl konstateras att de uppgifter som i målet har lämnats om A. har förmedlat bilden av en inte helt okomplicerad person. Hon har beskrivits som lindrigt utvecklingsstörd men med ojämn intellektuell förmåga samt vidare som socialt medveten, mån om sin personliga integritet och angelägen om att bli betraktad som ”normal”. Det har framgått att det i vart fall inte varit henne främmande att övervägt lämna osanna uppgifter. Domstolen syftar här framför allt på vad som framkommit om A:s olika uppgifter i samband med polisförhören samt på vad H.S. berättat om A:s agerande, när hon för första gången inför H.S. påstod att hon haft samlag med S.P. men samtidigt förklarade att hon tänkte förneka detta, om H.S. förde uppgiften vidare. Av S.P:s och H.S:s berättelser har framgått att A. varit ”förtjust” i S.P. Vidare har framkommit att hon är så pass sexuellt erfaren att hon utan vidare måste antas kunna på ett konkret och trovärdigt sätt berätta även om samlag och andra sexuella handlingar som hon faktiskt inte varit med om.

Arbetsdomstolen har visserligen inte fått anledning att betvivla riktigheten i huvudsak av H.S:s uppgifter om vad A. vid olika tillfällen berättat för henne och under vilka omständigheter det skett. Det finns emellertid i H.S:s uppgifter inte något som – mot S.P:s bestridande av sanningsenligheten hos A:s uppgifter – på något avgörande sätt visar att det inte skulle kunna vara fråga om att A. av ett eller annat skäl velat inför H.S. ge sken av att A. och S.P. haft ett sexuellt förhållande med varandra. Vid bedömningen av H.S:s uppgift om att A:s uppgifter enligt hennes mening framstår som trovärdiga kan domstolen inte heller undgå att fästa avseende vid att H.S. inte förde vidare de av A. redan år 1990 lämnade uppgifterna om att S.P. vid i vart fall två tillfällen skulle ha haft samlag med A. och inte heller konfronterade S.P. med dessa uppgifter. Med sin erfarenhet av arbete inom omsorgsverksamheten måste H.S. ha insett att det, om A:s uppgifter var sanna, rörde sig om ett helt oacceptabelt förhållande. Oavsett vad H.S. har uppgett om att hon inte ville svika A:s förtroende måste hennes handlande därför ge anledning betvivla att hon verkligen betraktat A:s uppgifter som trovärdiga.

Vad A.H. har uppgett i sitt vittnesmål ger i åtskilliga delar otvivelaktigt intryck av att A. inför A.H. berättat om händelser som A. faktiskt varit med om. Det gäller särskilt det påstådda första samlaget i duschrummet i arbetslagets rastlokal samt de samlag som uppgetts ha ägt rum i S.P:s ”andra frus” bostad, i sovrummet i S.P:s sommarstuga, i A:s bostad och vid en badplats i samband med ett besök vid sommarstugan. Enligt vad som framgår av A.H:s vittnesmål har A. sålunda i anslutning till uppgifterna om dessa samlag berättat om detaljer som gör att hennes uppgifter bär det självupplevdas prägel.

Givetvis är det dock vanskligt att bedöma trovärdigheten av dessa och andra av A. lämnade uppgifter enbart utifrån deras eget innehåll. Detta gäller i synnerhet som de inför domstolen inte har framförts av A. själv utan av A.H. som är en högutbildad person med god verbal framställningsförmåga. Utöver innehållet i A:s uppgifter, sådana de redovisats av A.H. har domstolen emellertid endast att tillgå A.H:s egen bedömning att A:s inför henne lämnade uppgifter om ett sexuellt förhållande mellan A. och S.P. framstår som trovärdiga. Enligt vad som framkommit har A.H. inte känt A. sedan tidigare och inför sitt vittnesmål sammanträffat med henne under endast fem timmars tid. Detta har skett på A.H:s arbetsgivares, landstingets, uppdrag sedan landstinget sagt upp S.P. och tvisten inför arbetsdomstolen varit ett faktum. Oavsett A.H:s ambitioner med samtalen är dessa förhållanden oundvikligen ägnade att rubba förtroendet för hennes möjligheter till helt objektiva bedömningar. Hon har enligt egen uppgift inte någon utbildning eller några särskilda kunskaper i s.k., vittnespsykologi. Hennes samtal med A. har inte dokumenterats på något sådant sätt att domstolen fått möjlighet att iaktta hur olika uppgifter framkommit under samtalen eller i vad mån A. därvid lämnat uppgifter, som A.H. inte haft anledning att fästa avseende vid men som kan strida mot vad som blivit känt i målet. A.H:s bedömning av A:s trovärdighet har enligt vad hon uppgett till väsentlig del grundats på att A. inför henne berättat detaljrikt och konsekvent, och hon har utifrån sin erfarenhet av utvecklingsstörda personer förklarat att hon år övertygad om att A. inte skulle kunna klara att under lång tid genomgående tala osanning på ett konsekvent sätt. Det är emellertid att märka att A.H. enligt egen uppgift inte har tagit del av vad A. kan ha berättat under förundersökningen ett år före deras sammanträffanden. Såvitt framkommit har varken av A.H. eller någon annan vidtagits åtgärder för att söka kontrollera sanningshalten ens av A:s särskilt uppseendeväckande uppgift till A.H. om A:s och S.P:s påstådda besök och samlag i harts ”andra frus” bostad. H.S. har i sitt vittnesmål inte redovisat sådana detaljer rörande de uppgifter som A. lämnat till henne att det kan sägas att dessa i nämnvärd utsträckning bekräftar A.H:s uppfattning att A. konsekvent lämnat samma uppgifter om sitt påstådda sexuella förhållande med S.P. När det gäller A.H:s uppgifter om detaljrikedomen i A:s berättelser har framgått att det i flertalet avseenden varit fråga om ”kringdetaljer” som A. väl kunnat känna till helt oberoende av ett sexuellt förhållande med S.P. Såvitt framkommit har A. däremot inte ens tillfrågats ont närmare detaljer avseende själva de påstådda samlagen, såsom exempelvis huruvida preventivmedel skulle ha använts eller ej. I övrigt är A:s uppgifter om samlagen, sådana uppgifterna återgetts, inte märkvärdigare eller mer detaljerade än att det måste hållas för möjligt att de av A. kunnat läggas in som hopdiktade med i övrigt mer eller mindre verkliga skeenden.

Det kan visserligen sägas framstå sort mindre sannolikt att A. skulle ha fantiserat ihop uppgifter om ett så omfattande sexuellt förhållande med S.P. som hennes uppgifter till H.S. och A.H. tydligen inneburit. Det måste då emellertid också framhållas att det knappast framstår som mer sannolikt att en så omfattande och långvarig sexuell förbindelse dem emellan, till stor del utövad på arbetsplatsen i en lokal som varit lätt tillgänglig för ett flertal personer, skulle totalt ha undgått upptäckt eller åtminstone att väcka misstankar i deras omgivning. Såsom SKTF har framhållit skulle en sådan förbindelse också ha inneburit att S.P. tagit en mycket stor risk att bli avslöjad i förehavanden som han insett oundvikligen skulle bedömas som oacceptabla. Han skulle därvid ha förlitat sig på A:s tystnad, oaktat det genom utredningen i målet får anses styrkt, att det redan på ett tidigt stadium förekommit konflikter mellan dem. – Härtill kommer att det är ostridigt i målet att A. vid skilda tillfällen lämnat sinsemellan olika uppgifter om sitt påstådda förhållande till S.P. och att hon ett par gånger velat helt ta tillbaka sina uppgifter. Detta har av H.S. och A.H. tolkats bl.a. som att A. velat skydda sig själv eller S.P. En lika näraliggande tolkning är emellertid att det kan ha berott på att uppgifterna varit osanna.

Med hänsyn till det anförda kan arbetsdomstolen vid en samlad bedömning av vad som framkommit genom H.S:s och A.H:s vittnesmål inte finna att dessa ger tillräcklig grund för att sätta tilltro till A:s av dem redovisade uppgifter framför de i och för sig trovärdiga uppgifter som S.P. personligen har lämnat inför domstolen. Utredningen i övrigt är inte på något sätt ägnad att ändra den bedömningen.

Landstinget har följaktligen inte styrkt sitt påstående att S.P. haft ett sexuellt förhållande med A. Vid den bedömningen har landstinget emellertid gjort gällande att landstinget redan med hänsyn till att man på landstingets sida haft goda skäl att uppfatta A:s uppgifter som trovärdiga också haft saklig grund för att genom uppsägning skilja S.P. från hans anställning hos landstinget. Till stöd för denna ståndpunkt har landstinget åberopat omsorgsverksamhetens särskilt känsliga natur. För avgörandet i detta mål har arbetsdomstolen dock inte anledning att för alla tänkbara situationer ta slutlig ställning till den av landstinget sålunda väckta frågan. Det är nämligen uppenbart att landstingets i målet obestyrkta misstanke om ett sexuellt förhållande mellan A. och S.P. i vart fall inte kunnat utgöra saklig grund för uppsägning av honom med mindre landstinget först prövat möjligheten att undanröja eventuella olägenheter av den uppkomna misstanken genom andra åtgärder, innefattande exempelvis ett erbjudande om omplacering till annat arbete; landstingets ståndpunkt att det inte varit skäligt att kräva att S.P. erbjöds annat arbete hos landstinget måste lämnas utan avseende. I målet har inte gjorts gällande annat än att det funnits möjlighet att erbjuda honom en omplacering. Till undvikande av missförstånd bör tilläggas att arbetsdomstolen med det nu sagda inte har tagit ställning till frågan huruvida saklig grund för uppsägning skulle ha förelegat för den händelse landstinget erbjudit S.P. omplacering men han avböjt ett sådant erbjudande.

Det anförda innebär att landstingets uppsägning av S.P. inte är sakligt grundad. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras. Vidare bör landstinget förpliktas att utge allmänt skadestånd till S.P. för den kränkning som den ogrundade uppsägningen inneburit. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar domstolen att A:s uppgifter visserligen till en början kan anses ha försatt landstinget i en brydsam situation, men också att landstinget enligt vad som framkommit beslutat uppsägningen utan någon noggrannare utredning av den allvarliga och för S.P. kränkande anklagelse som lagts till grund för uppsägningen och därmed utan rimligt beaktande av hans behöriga intressen. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 80 000 kr. Vid denna utgång skall landstinget ersätta SKTF för rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att Landstingets i Uppsala län uppsägning av S.P. är ogiltig,

2. Landstinget i Uppsala län förpliktas att till S.P. utge allmänt skadestånd med åttiotusen (80 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 september 1992 tills betalning sker.

3. Landstinget i Uppsala län skall ersätta Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för rättegångskostnader med fyrtiofemtusensjuhundra (45 700) kr, varav 44 100 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993‑04‑21, målnummer A‑277‑1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Karl-Ingvar Rundqvist, Bo Jangenäs, Peter Ander, Ola Bengtson, Alf Karlsson och I.S. (förre ordföranden i Privattjänstemannakartellen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Gertrud Forkman