AD 1993 nr 34

Svenska Hamnarbetareförbundet

Nordöterminalen inrättades i oktober 1982 för betjäning av en nyöppnad lastfärjelinje mellan Malmö och Travemünde. Till en början bemannade bolaget terminalen med åtta terminalarbetare. Fem av dessa hämtades från den tidigare befintliga färjetrafiken mellan Malmö och Travemünde. De tre övriga, däribland L.L. togs ut till arbetet vid Nordöterminalen sedan de anmält sitt intresse genom att anteckna sig på en av bolaget uppsatt lista. Antalet arbetstagare med fast placering vid terminalen har därefter utökats och under senare år varierat mellan 15 och 18, indelade i tre skiftlag, vartill kommit en eller ett par s.k. avlösare.

Arbetet vid Nordöterminalen är eftertraktat. Det ger en förtjänst som är 6 000–7 000 kr högre per månad än förtjänsten av arbetet i personalpoolen. Vidare fullgörs vid Nordöterminalen hela månadsarbetstiden under ca tio dygn. Arbetet där är nämligen upplagt så att varje skiftlag är i tjänst ett dygn från kl. 6 till 24 och ledigt de följande två dygnen. Arbetstempot är hetsigt vid lastningar och lossningar, men tiden däremellan kan vara ganska lugn och behaglig. Arbetet är relativt fritt, självständigt och ansvarsfyllt.

En tugmaster är ett dragfordon som liknar den främre delen av en lastbil. Den har en uppvärmd och ventilerad förarhytt, där föraren sitter bekvämt på en hydraulreglerad stol. Till tugmastern kopplas trailers som skall köras av eller på färjorna. Tugmasterförarnas arbete är omväxlande och rörligt eftersom de med täta mellanrum måste stiga ur förarhytten för att utföra kopplingsmomenten.

L.L. hade alltså arbetat som tugmasterförare vid Nordöterminalen i sju år när han i oktober 1989 råkade ut för trafikolyckan. Hans ryggskada, ett brott på tredje ländkotan, var ganska allvarlig och medförde en lång tids sjukskrivning. Den 16 oktober 1990 anmälde han emellertid till sin dåvarande arbetschef att han önskade återgå i tjänst. Han fick dock ett avvärjande svar som gick ut på att tjänstgöringsschemat vid Nordöterminalen redan var lagt och att han borde vänta lite med att börja arbeta. Samma sak hände när han en månad senare, den 11 november, anmälde att han önskade återgå i tjänst den 1 december. Han var vid båda tillfällena alltjämt sjukskriven men kände sig såpass bra att han ansåg sig kunna återgå till sitt tidigare arbete.

Den 20 november 1990 kallades Hamnarbetareförbundets avdelning 30 av bolaget till en förhandling samma dag rörande omplacering av L.L. Protokollet från förhandlingen innehåller bl.a. följande:

L.L. underrättades inte om förhandlingen. Han återgick inte heller i arbete den 1 december 1990 utan var fortsatt sjukskriven. I juni 1991 fick han ett brev vari bolaget förklarade att han vid återgång i tjänst skulle komma att placeras i personalpoolen med alla hos bolaget förekommande arbetsuppgifter.

När L.L. slutligen återgick i tjänst den 1 november 1991 placerades han i personalpoolen. Till en början togs han ut till varierande arbetsuppgifter, dock inte till arbete som tugmasterförare. Sedan början av år 1992 sysslar han huvudsakligen med att köra gaffeltruck. Bolaget har inte någon gång aktualiserat att han åter skulle få arbeta som tugmasterförare vid Nordöterminalen, vare sig med fast placering eller som avlösare.

Enligt Hamnarbetareförbundets mening har omplaceringen av L.L. från arbetet som tugmasterförare vid Nordöterminalen till arbetet i personalpoolen haft sådan karaktär att omplaceringsbeslutet kan prövas rättsligt enligt den i AD 1978 nr 89 [ NJ ] [ Karnov ] antagna principen. Denna innebär att arbetsgivaren måste visa godtagbara skäl för en omplacering som dels får särskilt ingripande verkningar för arbetstagaren med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt, dels sker av skäl som är hänförliga till arbetstagaren personligen.

Omplaceringen har fått särskilt ingripande verkningar för L.L. Hans förtjänst har minskat med 6 000–7 000 kr per månad. Eftersom arbetet i personalpoolen innebär arbete fem dagar i veckan har han fått fler resor till och från arbetsplatsen och därmed högre resekostnader än tidigare. Han har förlorat de långa sammanhängande perioderna av fritid, vilket har medfört bl.a. att familjen fått högre kostnader för barnomsorg och att han själv fått mindre möjligheter att med fysisk träning hålla sin rygg i gott skick. De arbetsuppgifter som förekommer i personalpoolen är betydligt mindre självständiga och ansvarsfyllda än arbetet som tugmasterförare vid Nordöterminalen. De är ofta också mer påfrestande för hans rygg. Han har skilts från sina tidigare arbetskamrater i en arbetsgemenskap med ett eftertraktat arbete.

Vidare har omplaceringen skett av ett skäl som är att hänföra till L.L. personligen, nämligen hans ryggskada. Denna har dock inte utgjort ett godtagbart skäl för omplaceringen. L.L. var vid sin återgång i tjänst den 1 november 1991 såpass återställd att han utan vidare hade kunnat arbeta som tugmasterförare vid Nordöterminalen. I ett den 5 december 1991 utfärdat läkarintyg har docenten och leg. läkaren G.H. sålunda uttalat att L.L. ”bedöms klara sitt tidigare arbete som terminalarbetare utan att försämra sitt tillstånd. Han bedöms således klara ett arbete med enstaka lyft, men ej ett stuveriarbete”. Det har alltså inte funnits något medicinskt hinder mot att låta L.L. fortsätta som tugmasterförare. Tvärtom skulle det arbetet ha varit bättre för hans rygg än de uppgifter han tilldelats under placeringen i personalpoolen. Inte minst är arbetet som förare av gaffeltruck mer påfrestande för hans rygg, eftersom det innebär att han måste sitta i truckhytten under betydligt längre sammanhängande perioder än vad som förekommer när man kör en tugmaster. Bolaget skaffade sig inte någon medicinsk utredning om vilket arbete som kunde vara lämpligast för L.L. utan grundade sitt omplaceringsbeslut på ett lekmannamässigt tyckande.

Arbetsgivarparterna har i tvisten sökt tona ned ryggskadans betydelse för omplaceringsbeslutet genom att göra gällande att detta främst grundats på ”organisatoriska skäl”. Man har sålunda påstått att det vid L.L:s återgång i tjänst den 1 november 1991 inte fanns plats för honom vid Nordöterminalen. Det framstår emellertid inte som trovärdigt att detta varit det verkliga skälet. För det första skall framhållas att det vid den tidigare nämnda förhandlingen den 20 november 1990 inte var tal om annat än L.L:s ryggbesvär som skäl för en omplacering. Vidare har bolaget alltid tillämpat en ordning enligt vilken tjänstgöringstiden vid Nordöterminalen betraktats som avgörande för om en arbetstagare skall få behålla sitt arbete där, varvid längre tjänstgöringstid gett företräde. Att L.L. under sin sjukskrivningstid ersatts vid Nordöterminalen borde alltså inte ha hindrat att han fick återgå dit. Så har bolaget inte heller handlat när det gällt andra arbetstagare som arbetat vid terminalen och som råkat ut för långtidssjukskrivningar. Arbetstagaren G.M. fick sålunda år 1990 efter ca tre månaders sjukskrivning för hjärtinfarkt återgå till sitt arbete vid Nordöterminalen. Arbetstagaren T.O. fick den 1 november 1992 efter ca ett års sjukskrivning för en nackskada återgå till sitt arbete vid terminalen på full tid. I båda fallen måste någon med kortare tjänstgöringstid vid terminalen ha fått vika. Det finns ingen anledning till att L.L. skulle ha behandlats på annat sätt. De av arbetsgivarparterna åberopade s.k. organisatoriska skälen framstår därför som en efterhandskonstruktion.

Sammanfattningsvis gör Hamnarbetareförbundet alltså gällande att bolaget inte haft något godtagbart skäl för omplaceringen av L.L. Omplaceringen har därför utgjort ett brott mot anställningsavtalet mellan bolaget och L.L. Denne är därför berättigad till yrkat ekonomiskt skadestånd, vilket motsvarar en löneförlust om 7 000 kr per månad.

Sveriges Stuvareförbund och Malmö Sjöterminal AB

Käromålet bestrids i första hand på den grunden att omplaceringen av L.L. en åtgärd som har sitt rättsliga stöd i bolagets arbetsledningsrätt, inte haft så ingripande verkningar för honom att beslutet därom kan prövas av domstol. Omplaceringen kan inte jämställas med en uppsägning. Det är riktigt att förtjänstminskningen ligger kring den nivå som Hamnarbetareförbundet har uppgett. Den beror emellertid på att L.L. efter omplaceringen inte behöver arbeta på obekväm arbetstid och därmed inte får OB-tillägg i samma utsträckning som i arbetet vid Nordöterminalen. Hans arbetstid har inte utökats utan endast fått en annan förläggning än tidigare.

För den händelse käromålet inte avslås redan på den nu berörda grunden gör arbetsgivarparterna gällande att omplaceringen inte föranletts av skäl som är att hänföra till L.L. personligen och att bolaget under alla förhållanden haft godtagbara skäl för omplaceringen. Till utveckling av dessa invändningar får arbetsgivarparterna anföra följande.

Vid Nordöterminalen har sedan länge tjänstgjort dels terminalarbetare med full arbetstid vid terminalen (fulltidare), dels avlösare som vid behov hämtas från personalpoolen och som således fullgör en del av sin arbetstid vid terminalen. Vid rekrytering av folk till Nordöterminalen har bolaget, vid lika lämplighet för arbetet där, låtit anställningstiden hos bolaget bli avgörande för uttagningen av arbetstagare till avlösare och låtit tjänstgöringstiden vid terminalen bli avgörande när det uppkommit behov av en ny fulltidare. Detta har skett helt enkelt för att bolaget velat slippa diskussioner om ett annat urval. Det är alltså inte fråga om någon avtalad turordning. Därtill kommer att det inte ens finns praxis på att en liknande ordning skulle tillämpas i ett fall som det förevarande, där L.L. efter två års sjukfrånvaro återgick i arbete.

När L.L. drabbades av ryggskadan på hösten 1989 tjänstgjorde vid Nordöterminalen 15 fulltidare och två avlösare på deltid. Bolaget bibringades redan på ett tidigt stadium uppfattningen att L.L. på grund av skadan skulle bli borta länge och kanske inte alls skulle komma tillbaka till bolaget. Han ersattes därför med en ny fulltidare.

På grund av ökad arbetsbelastning vid terminalen utökades personalen där under L.L:s sjukskrivningstid så att det i september 1990 fanns 18 fulltidare och en eller två avlösare på deltid. Denna nivå hölls fram till början av hösten 1992, då personalen åter minskades till 15 fulltidare och två avlösare på deltid. Anledningen till personalneddragningen är bl.a. att fler frakter numera sker med lastbilar som körs på och av färjorna av sina egna förare.

Det sagda innebär att det när L.L. återgick i tjänst den 1 november 1991 inte fanns någon plats för honom vid Nordöterminalen. De som då arbetade vid denna hade tjänstgjort där länge och bolaget ansåg sig inte böra flytta någon av dem därifrån för att bereda L.L. plats. Redan detta organisatoriska skäl var avgörande för att L.L. i stället placerades i personalpoolen. Om medicinska skäl eventuellt var avgörande för det omplaceringsbeslut som fattats tidigare – och som i och för sig kunde ha omprövats – så var detta alltså inte fallet beträffande det beslut om hans placering som fattades när han faktiskt återgick i tjänst.

De av Hamnarbetareförbundet åberopade fallen med arbetstagarna G.M. och T.O. skiljer sig väsentligt från L.L:s fall. G.M. hade redan innan han blev sjukskriven för hjärtinfarkt ett särskilt lindrigt arbete vid Nordöterminalen som främst bestod i att besiktiga skador på trailers. När han återkom efter sin sjukskrivning, som inte varat mer än tre månader, ansågs det lämpligast att han fick fortsätta med detta lindriga arbete. T.O. ersattes inte med någon annan fulltidare eftersom hans läkare redan ca tre månader efter det att T.O. sjukskrivits tog kontakt med bolaget och föreslog ett arbetsträningsprogram som syftade till att T.O. skulle återvända till sitt tidigare arbete. Ett sådant program lades också upp i samråd mellan läkaren, bolaget och försäkringskassan. Det ledde till att T.O. efter sex-sju månaders arbetsträning kunde återuppta samma arbete som tidigare. Något liknande aktualiserades aldrig i L.L:s fall. Beträffande honom förekommer tvärtom ett den 12 september 1990 dagtecknat läkarutlåtande enligt vilket L.L. ”haft ett tungt arbete som terminalarbetare” och enligt vilket det bedömts ”angeläget att planerad utredning vidtages med syfte att ge patienten ett rörligt, men ej ryggbelastande arbete”. På grund av ett chefsbyte inom bolaget är det dock inte känt huruvida detta utlåtande – vilket i och för sig talar mot att L.L. skulle ha kunnat återgå till sitt tidigare arbete vid Nordöterminalen – över huvud taget företetts för bolaget.

Som framgår av det anförda var det alltså inte något till L.L:s person hänförligt skäl som avgjorde att han den 1 november 1991 placerades i personalpoolen. Det främsta och avgörande skälet var arbetsorganisatoriskt. Bolaget beaktade dock även hans ryggskada. Man gjorde sålunda bedömningen att det också var av värde att få pröva vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga för L.L. efter hans långa sjukskrivning på grund av skadan. En sådan prövning sker bäst i personalpoolen, där det är lättare att anpassa arbetsuppgifterna efter den enskilde arbetstagarens förutsättningar och behov.

Hamnarbetareförbundets beskrivning av arbetet vid Nordöterminalen är knappast rättvisande. Det är fråga om ett tidvis mycket hetsigt och hårt arbete, och perioder som kan kallas ”lugna och behagliga” förekommer inte. Sysslan som tugmasterförare är hård och påfrestande bl.a. för ryggen. Tempot är uppdrivet eftersom färjorna, som kommer in ett par gånger per skift, har en liggetid om endast två–tre timmar. Varje gång en trailer skall kopplas till eller från måste föraren stiga ur tugmastern för att veva upp eller ner trailerns ”stödben”. Han måste därvid böja ryggen och samtidigt ta i med avsevärd kraft. I stor utsträckning måste tugmastern backas, varvid föraren måste vrida sig snett bakåt på förarstolen för att se ordentligt. Körningen måste gå fort och körbanan är ojämn, vilket medför stötar som kan vara påfrestande för ryggen. Enligt bolagets bedömning passar arbetet som tugmasterförare inte bra för personer med ryggbesvär.

Det var alltså även med beaktande av L.L:s ryggskada rimligt att placera honom i personalpoolen. Bolaget fick under tiden närmast efter hans återgång i arbete den 1 november 1991 inte heller någon indikation på att det var ett ”oriktigt” beslut att inte anlita honom som fordonsförare. Redan efter någon dag förklarade L.L. sålunda för personalpoolens planeringschef att han inte ville köra någon maskin. Någon gång i februari eller mars 1992 vände sig planeringschefen till produktionschefen T.S. och berättade att L.L. fortfarande inte ville köra någon maskin. T.S. talade då med L.L. och frågade om denne hade något läkarintyg som stödde hans inställning. L.L. svarade att han hade ett läkarintyg men att det fanns hos ”facket”. T.S. bad att få se intyget. Det resulterade dock i att L.L. kort därefter kom till T.S. – utan läkarintyg – och sade att han nu ville prova på att köra truck. Samtidigt förklarade L.L. sin tidigare inställning med att han ansåg att det var bolaget som hade ”strulat” genom att förbigå honom som tugmasterförare men samtidigt söka anvisa honom arbete som förare av vanlig truck. Det bör framhållas att bolaget inte förrän i detta mål sett det av Hamnarbetareförbundet åberopade läkarintyget av den 5 december 1991.

För det fall att arbetsdomstolen trots allt skulle finna att bolagets beslut att omplacera L.L. kan prövas rättsligt och att bolaget inte haft godtagbara skäl för beslutet kan det fordrade ekonomiska skadeståndet inte vitsordas som skäligt i och för sig. Som nämnts inledningsvis har L.L. gått miste om OB-tillägg i den av Hamnarbetareförbundet angivna storleksordningen 6 000–7 000 kr per månad, men en mer exakt förtjänstminskning är svår att bestämma.