AD 1993 nr 228

Tvisten och dess bakgrund

Bolaget sade den 19 november 1992 upp G.V. från hans anställning hos bolaget på grund av förhållanden som är att hänföra till honom personligen. Den grundläggande tvistefrågan mellan parterna är, huruvida uppsägningen varit sakligt grundad eller inte.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning, bl.a. den vid denna dom som domsbilaga fogade fakturan. Vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har på begäran av CF G.V. hörts under sanningsförsäkran, vice ordföranden i CF-klubben vid bolaget i Malmö K.W. hörts som vittne och ombudsmannen hos CF A.T. hörts upplysningsvis. På begäran av arbetsgivarparterna har bolagets personalchef L.H. hörts som vittne. Slutligen har på båda partssidornas begäran följande tjänstemän hos bolaget hörts som vittnen, nämligen ”area support” T.F., chefen för dokumentationsenheten vid marknadsavdelningen i Malmö S.W. och tekniske chefen vid marknadsavdelningen C.S.

I målet är ostridigt att G.V. som i bolagets linjeorganisation var placerad vid dokumentationsenheten under S.W. på våren 1992 ingick som teknisk redaktör i en projektgrupp som stod under ledning av C.S. och i vilken även T.F. ingick, den sistnämnde såsom produktansvarig. Vidare är genom utredningen följande klarlagt. I samband med ett möte i projektgruppen den 26 maj 1992 fick G.V. i uppdrag att se till att en funktionsbeskrivning för en regulator med beteckningen TA 8106 blev översatt till tyska. G.V. utförde själv översättningen under ett antal dagar som för hans del var fria från ordinarie arbetstid, nämligen perioden torsdagen den 28 maj (Kristi Himmelsfärdsdag) – söndagen den 31 maj. Han upprättade därefter den till domen fogade fakturan avseende översättningsarbetet, med den påhittade firman ”Glossa Austria” angiven på denna, samt lät sin i Österrike bosatta syster underteckna fakturan och från Österrike sända den till bolaget. Fakturan blev dock aldrig betald av bolaget, utan i stället blev G.V. uppsagd till följd av sitt förfarande.

Arbetsgivarparterna har lagt G.V. till last att han genom sitt sålunda beskrivna förfarande – av skäl som arbetsgivarparterna närmare har utvecklat i sin sakframställning – har gjort sig skyldig till ett mot bolaget grovt illojalt handlande som lett till att man hos bolaget helt förlorat förtroendet för honom och som gett bolaget saklig grund för uppsägningen.

CF har bestritt att G.V. handlat illojalt mot bolaget och har därvid påstått att han med bolaget genom T.F. – sedan C.S. vid mötet den 26 maj gett dem i uppdrag att lösa den enligt CF brådskande översättningsfrågan – träffat en överenskommelse om att han skulle få förfara på sätt som skedde. Enligt CF kan hans förfarande redan av detta skäl inte utgöra saklig grund för uppsägningen. I vart fall har hans handlande enligt CF inte varit av sådan art att det kunnat ge bolaget laglig rätt till en så ingripande åtgärd som uppsägning. Enligt CF har bolaget också åsidosatt sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka omplacera G.V. Vidare har CF hävdat att bolaget i uppsägningsärendet försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket samma lag och därmed gått miste om en eventuell rätt att säga upp G.V. med åberopande av hans ifrågavarande förfarande.

Har G.V. haft stöd för sitt förfarande i en överenskommelse med bolaget?

Rörande denna fråga har de tre personer som deltog i projektmötet den 26 maj 1992 uppgett i huvudsak följande.

G.V.: När det vid mötet den 26 maj stod klart att funktionsbeskrivningen för TA 8106 måste översättas till tyska var det mycket bråttom. T.F. kom sålunda plötsligt på att regulatorn skulle fälttestas i Måhlheim den 2 juni och att det inte fanns någon funktionsbeskrivning på tyska. Den vanliga gången för översättningen hade varit att T.F. pekat på G.V. och sagt ”nu kör vi”. Här fanns emellertid inga möjligheter att hinna med översättningen på ordinarie arbetstid, och G.V. kunde av familjeskäl inte vistas på företaget under erforderlig övertid under ledighetsperioden torsdagen den 28 maj – söndagen den 31 maj. C.S. eller T.F. försökte inte heller få G.V. att göra översättningen på övertid. G.V. är emellertid benägen att vara hjälpsam och såg även en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Mot den bakgrunden sade han, kanske med en blinkning med ena ögat, att han hade ”vissa möjligheter att ta och fixa detta via en österrikisk firma” eller ”det finns ett österrikiskt företag som kan fixa detta”. Underförstått var, att han själv skulle göra översättningen men att det inte skulle bli helt rätt från skattesynpunkt. Det ”låg i luften”. C.S. visste att G.V. sysslade med översättararbete även vid sidan av anställningen. C.S. slog, som G.V. uppfattade det, ifrån sig och sade till G.V. och T.F. ungefär att ”det här får ni sköta, grabbar, det vill inte jag ha med att göra”. Andemeningen var: ”se till att det blir gjort, oavsett hur, men blanda inte in mig”. T.F. och G.V. uppfattade det så att de fick fria händer att sköta frågan själva. De talade därefter om saken och T.F. fick uppgiften att översättningen skulle kosta ca 7 000 kr och att det skulle komma en faktura från Österrike, vilket han gick med på. Sedan G.V. gjort översättningen funderade han på vem i Österrike han kunde få att sätta sitt namn på en faktura, så att T.F. fick sin österrikiska faktura och kunde skicka beloppet via Österrike. Han kontaktade sin syster i Österrike och frågade henne. Hon undrade, om det var ”något farligt”, men han försäkrade henne att det inte var farligt och att inget kunde drabba henne utan i värsta fall endast honom. Hon gick då med på att skriva under fakturan och gemensamt hittade de på firman ”Glossa Austria”. G.V. skrev därefter ut fakturan och sände den till systern i Österrike, som skrev under den och sände den till bolaget, T.F. till handa. G.V:s avsikt med förfarandet var att han skulle undgå skatt på ersättningen, och det var T.F. med på.

T.F.: I nästan alla projekt blir det mera bråttom mot slutet, och det i målet aktuella projektet var därvid inte värre än andra. Han hade en ”kravspecifikation” för TA 8106 på svenska som skulle översättas till tyska. Eftersom det var fråga om en modifiering av en redan existerande regulator kan han inte säkert säga att man inför det förestående fälttestet i Tyskland, som han inte bestämt minns när det skulle äga rum, var tvungen att få fram en översättning. Givetvis skulle en översättning dock underlätta testet. Vid mötet den 26 maj mellan C.S. T.F. och G.V. togs frågan om översättningen upp. De kom fram till att det lades på G.V. att ta fram denna. G.V. fick därvid inga speciella instruktioner. Så brukar det inte gå till i ett projektarbete, utan någon får helt enkelt i uppdrag att ombesörja att en viss syssla blir utförd. I detta fall uppdrogs det alltså åt G.V. att se till att de fick fram en översättning till tyska inom ca en vecka. T.F. vet inte om det ingick i G.V:s skyldigheter i anställningen att själv göra en översättning av ifrågavarande slag, men han visste att G.V. behärskade tyska. När uppdraget gavs åt G.V. hade denne inte några invändningar, och såvitt T.F. minns kom G.V. inte heller med några förslag eller kommentarer. Det diskuterades inte något om betalning för översättningen och T.F. ”känner inte igen” att det skulle ha diskuterats eller nämnts något om en faktura från Österrike. C.S. var med när G.V. fick uppdraget. Det förutsattes givetvis att han skulle handha detta inom de ramar och regler som gällde för dokumentationsenheten. Det förekom inte någon diskussion mellan T.F. och G.V. om att denne själv skulle göra översättningen och fakturera den på ett eller annat sätt. T.F. kan inte påminna sig att han och G.V. över huvud taget hade något särskilt samtal om saken, vare sig samma dag eller per telefon följande dag. – Översättningen kom till T.F. per post och såg mycket bra ut. Senare kom även fakturan till honom per post från Österrike. Det låg inte något egendomligt eller ovanligt i att hans namn angavs på fakturan, han får ofta flera sådana fakturor per vecka. Han reagerade inte heller av någon annan anledning mot fakturan, som upptog ett skäligt pris, utan utgick från att G.V. hade anlitat ”Glossa Austria” i Wien som extern översättare. Så som uppdraget hade lämnats till G.V. var det hans sak att, inom de regler som gällde för hans anställning vid dokumentationsenheten, bestämma om en extern översättare skulle anlitas. Det fanns inget i fakturan som gav T.F. anledning att anta att den i själva verket härrörde från G.V. eller avsåg en översättning som G.V. själv hade utfört. När G.V. efter någon tid påminde om att fakturan inte var betald sades inte heller något som gav anledning att anta något sådant eller att det annars var något konstigt med fakturan. Orsaken till att denna hade blivit liggande en tid var enbart att det var semestertider och att T.F. och hans chef K.N. diskuterade huruvida denne eller S.W. borde svara för betalningen.

C.S.: Han har lett många projekt hos bolaget och han minns inte särskilt ett projektmöte den 26 maj. Han minns inte heller specifikt att det vid ett möte den dagen skulle ha varit någon särskild brådska med ett översättningsarbete. Han minns däremot att G.V. några dagar efter en helg som bör ha varit Kristi Himmelsfärdsdagen 1992 kom och presenterade en översättning. Något i det som G.V. troligen vid detta tillfälle sade – han minns inte precis vad – gav honom förnimmelsen eller uppfattningen att detta var något som G.V. skulle ta extra betalt för. Detta minns han klart, eftersom han blev upprörd. Han sade till G.V. att företaget inte kunde acceptera något sådant, att alla andra arbetade åt företaget utan annan extra betalning än övertidsersättning och att C.S. inte ville vara med om att något skedde på annat sått. – En tid senare nämnde C.S. för S.W. att han haft detta samtal med G.V. och att han ville göra henne uppmärksam på detta. Han trodde dock inte att G.V. efter hans tillsägelser skulle söka skaffa sig någon extra betalning för någon översättning. Han hörde därefter inget i saken förrän någon gång efter det att fakturan hade ”dykt upp” hos S.W.

Beträffande bl.a. det av C.S. uppgivna samtalet med henne har S.W. berättat: Någon gång i början av juni berättade G.V. för henne att han hade ordnat en översättning av en funktionsbeskrivning i det aktuella projektet via en österrikisk firma och att en faktura var på väg. Hon sade då att det väl var i sin ordning men frågade vem som skulle betala fakturan. När G.V. svarade att det skulle T.F. göra påpekade hon att T.F. inte hade någon kostnadsbudget men G.V. bara upprepade att T.F. skulle betala. S.W. framhöll då att han i vart fall inte skulle komma till henne med fakturan. I och för sig var det inget konstigt med att man i projektet hade vänt sig till ett österrikiskt företag för att få en översättning gjord, och vad hon ville poängtera var endast att hon inte ville ha någon faktura för en funktionsbeskrivning, eftersom ett sådant dokument inte hörde till hennes ansvarsområde. – Någon gång före semestrarna 1992 mötte hon C.S., som hejdade henne och sade något i stil med att det kunde vara en faktura ”på gång” för någon översättning som T.F. och G.V. hade ordnat, och att det ”måste stoppas”. Hon instämde men sade att hon inte skulle få någon faktura eftersom hon inte beställt översättningen. – När hon sedan fick fakturan i månadsskiftet augusti/september 1992 tyckte hon direkt att hon kände igen utskriften som gjord på G.V:s maskin. Hon såg också att fakturan hade legat ovanligt länge och drog därför slutsatsen att detta var något som G.V. och T.F. hade ordnat på något sätt och att K.N. nu ville ”slussa” över fakturan på henne. Hon fann det hela ”skumt” och underrättade därför divisionschefen.

Arbetsdomstolen bedömer vad sålunda och i övrigt förekommit på följande sätt.

Av G.V:s egna uppgifter framgår inte annat än att han i C.S:s närvaro endast sagt att han kunde ordna översättningen via en österrikisk firma. I övrigt har G.V:s uppgifter om vad han sagt eller gjort i C.S:s närvaro varit svävande och föga konkreta. CF och G.V. har visserligen inte påstått att han skulle ha träffat någon överenskommelse med C.S. om sitt förfarande med översättningen och fakturan. G.V. har emellertid uppgett att han uppfattat det så att C.S. gav honom och T.F. fria händer att lösa frågan om översättningen hur de ville. Denna uppgift bygger emellertid på sådant som att G.V. möjligen skulle ha ”blinkat” när han kom med sitt förslag om att ordna översättningen via en österrikisk firma och att det skulle ha ”legat i luften” att han själv skulle göra översättningen och skaffa sig ersättning på ett sätt som inte var korrekt från skattesynpunkt. Mot T.F:s och C.S:s uppgifter finns därmed inte något som visar att G.V. haft fog för att uppfatta situationen så att C.S. skulle ha godtagit, att G.V. själv eller tillsammans med T.F. ordnade översättningen och sedermera en fakturering för denna på sätt som skedde. Det enda som i någon mån skulle kunna sägas stödja G.V:s uppgifter därvidlag är vad C.S. har uppgett om att han, i samband med att översättningsfrågan var aktuell, på något sätt hade fått förnimmelsen eller uppfattningen att G.V. avsåg att skaffa sig extra betalt för översättningen. C.S. har av i och för sig förklarliga skäl inte kunnat erinra sig detaljer rörande mötet den 26 maj 1992 och har för sin del förlagt uppkomsten av denna förnimmelse eller uppfattning till ett något senare tillfälle, då G.V. presenterade översättningen. C.S. har inte heller kunnat erinra sig vad det var som gav honom intrycket av att G.V. avsåg att skaffa sig extra betalt för denna. T.F:s vittnesmål stödjer i och för sig C.S:s uppgift att det inte var något som förekom vid mötet den 26 maj som bibringade honom ifrågavarande intryck. Även om man emellertid räknar G.V. osäkerheten i C.S:s minnesbild till godo och utgår från att det var redan vid mötet den 26 maj som C.S. fick uppfattningen att G.V. var ute efter extra betalning för översättningen, får emellertid genom C.S:s uppgifter i övrigt anses utrett att han i vart fall långt innan G.V. upprättade den aktuella fakturan gjorde fullständigt klart för G.V. att han inte accepterade att denne skaffade sig annan extra betalning för arbete åt bolaget än möjligen övertidsersättning. Förutom att C.S:s uppgifter därvidlag vinner visst stöd av vad S.W. har berättat om samtalet mellan dem någon gång före semestrarna 1992 har C.S. redovisat ett naturligt stöd för sin minnesbild i form av att han blivit upprörd över vad han uppfattade som G.V:s avsikter. Även för övrigt framstår C.S:s uppgifter om sin reaktion som trovärdiga. Det finns sålunda inte någon grund för antagande att C.S. som projektledare skulle ha varit beredd att godta att G.V. skaffade sig extra betalning av bolaget genom någon form av fusk, och arbetsdomstolen finner det också uteslutet att G.V. verkligen kan ha föreställt sig att C.S. varit villig att ”blunda” för något sådant.

Arbetsdomstolen kommer alltså till slutsatsen att G.V. inte haft något fog för att uppfatta situationen så, att C.S. lämnat något slags godkännande av eller ”sanktionerat” ett förfarande av det slag som G.V. kom att använda sig av.

Vad härefter angår G.V:s uppgift om att han likväl träffat överenskommelse om detta förfarande med T.F. så gäller även i detta hänseende att redan G.V:s egna uppgifter om vad han uttryckligen skulle ha sagt till T.F. varit oklara och vaga. Egentligen har de inte gått ut på annat än att han skulle ha meddelat denne att han beräknade kostnaden för översättningen till ca 7 000 kr och att det skulle komma en faktura från Österrike. T.F. har för sin del bestritt att han träffat någon överenskommelse med G.V. om att denne själv skulle göra översättningen och på ett eller annat sätt fakturera bolaget för denna. Det finns en omständighet som i och för sig skulle kunna sägas tala för att T.F. haft något med G.V:s förfarande att göra. Domstolen tänker då på det förhållandet att det uppenbarligen dröjde onormalt lång tid från det att fakturan ankom till T.F. till dess att den inregistrerades vid bolagets ekonomiavdelning. T.F. har emellertid lämnat en rimlig förklaring till detta. Givetvis kan inte heller bortses från att T.F. kan ha haft ett eget intresse av att förneka att han varit inblandad i G.V:s förfarande. Omständigheterna är likväl inte sådana att domstolen finner grund för att sätta tilltro till G.V:s uppgifter framför T.F:s.

Till undvikande av missförstånd vill domstolen dock i denna del tillägga att en överenskommelse om det aktuella förfarandet med en för skens skull upprättad faktura från ett förment österrikiskt företag, träffad mellan T.F. och G.V. enligt domstolens mening inte skulle kunna påverka bedömningen av G.V:s handlande i någon för honom gynnsam riktning. Medan det därvidlag skulle ha kunnat vara av viss betydelse, om C.S. som projektledare kunde anses ha godtagit förfarandet, finns det däremot inte något som visar att T.F. haft en sådan ställning att ett samtycke därtill från T.F:s sida skulle ha varit att betrakta som något slags godkännande av förfarandet från bolaget som G.V:s arbetsgivare.

Saklig grund för uppsägning?

Vad arbetsdomstolen har anfört under föregående rubrik innebär att domstolen utgår från att G.V. på eget initiativ och efter eget beslut själv utfört den ifrågavarande översättningen och sedan av bolaget sökt få ut ersättning för denna genom att låta påskina att han i själva verket anlitat en person eller ett företag i Österrike som extern översättare. Utredningen har inte gett något stöd för att förfarandet skulle ha varit uttryckligen eller underförstått accepterat av bolaget som hans arbetsgivare. Tvärtom har domstolen funnit klarlagt att G.V. genom projektledaren C.S. fått helt klart för sig att man från företagets sida betraktade det som oacceptabelt, om G.V. hyste planer på att skaffa sig extra betalt för ett översättningsarbete för bolagets räkning i annan form än möjligen vanlig övertidsersättning. Enligt domstolens mening finns det därmed inte heller utrymme för att räkna med att G.V. på grund av att det inte gavs några särskilda instruktioner vid mötet den 26 maj 1992, skulle ha missförstått situationen så till den grad att han skulle kunna anses ha handlat i god tro. G.V:s förfarande med fakturan från Österrike har varit förslaget. Det har inneburit att han sökt inge bolaget föreställningen att det ifrågavarande översättningsarbetet blivit utfört av någon annan än honom själv och att ersättningen för arbetet skulle komma denna andra till godo. Han har därvid hittat på en firma att ange på fakturan, anlitat sin syster i Österrike för att skriva på denna och posta den från Österrike samt således vidtagit noggranna åtgärder för att dölja vad som i verkligheten låg bakom fakturan. Det är också tydligt att det därmed har förelegat en betydande risk för att bolaget skulle ha betalt fakturan i enlighet med dess innehåll. Såvitt framgått av utredningen har det sålunda närmast berott på en tillfällighet – nämligen att fakturan till sist hamnade hos S.W. – att förfarandet över huvud taget uppdagades.

Mellan parterna i målet råder delade meningar om det mer eller mindre allvarliga hos G.V:s ifrågavarande handlande och om vilken skada detta skulle ha kunnat åsamka bolaget. Så mycket står emellertid klart som att G.V. sökt utnyttja sin arbetsgivare, bolaget, i syfte att undandra sig beskattning. Det är vidare tydligt att han därmed utsatt bolaget för risk att bli föremål för misstanke och utredning från skattemyndigheternas sida, låt vara att bolaget i så fall förmodligen kunnat visa att en utbetalning i enlighet med fakturan skett i god tro och att det därmed knappast kunnat bli fråga om direkta påföljder för bolaget. Det är emellertid ingen tvekan om att G.V:s förfarande inneburit en allvarlig illojalitet mot bolaget. Härtill kommer vad som förut sagts om det förslagna i hans förfarande, en omständighet som uppenbarligen måste ha varit ägnad att allvarligt rubba bolagets förtroende för honom som anställd. Det skall anmärkas att det enligt arbetsdomstolens mening saknar betydelse för bedömningen, huruvida G.V. enligt sitt anställningsavtal varit skyldig att göra en översättning som den aktuella eller ej. Oavsett hur därmed förhållit sig måste G.V. ha insett att bolaget inte skulle ha varit berett att betala ut en ersättning för översättningsarbetet på det sätt som han med hjälp av den oriktiga fakturan sökte vilseleda bolaget till.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till den bedömningen, att G.V:s ifrågavarande förfarande inneburit en sådan illojalitet mot bolaget som hans arbetsgivare och varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som bolaget måste kunna hysa för honom som anställd, att det inte kunnat begäras att bolaget skulle behålla honom i sin tjänst. Häri ligger, att det enligt arbetsdomstolens mening inte heller skäligen kunnat krävas att bolaget skulle söka omplacera honom. Av utredningen i målet framgår klart, att det inte kan anses att man hos bolaget före den 29 september 1992 ägt sådan kännedom om de omständigheter som har lagts till grund för uppsägningen, att månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen börjat löpa. Eftersom G.V. ostridigt underrättats om den tilltänkta uppsägningen den 8 oktober 1992, har bolaget således inte försuttit månadsfristen enligt nämnda lagrum.

Arbetsdomstolen finner alltså att bolagets uppsägning av G.V. den 19 november 1992 är sakligt grundad. CF:s käromål skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall CF förpliktas ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.