: : : :

AD 1993 nr 228

Sammanfattning :

Sedan en tjänsteman i sin tjänst i Sverige fått i uppdrag att se till att ett översättningsarbete blev gjort har han på sin fritid själv utfört översättningen samt därefter fakturerat arbetsgivaren för arbetet med en faktura, som utfärdats under en av honom påhittad firma och på hans initiativ undertecknats av en annan person, så att fakturan gav sken av att arbetet utförts av en person eller ett företag i Österrike. Han har därefter låtit den person som undertecknat fakturan sända denna från Österrike till arbetsgivaren. Betalningen skulle enligt fakturan ske till den förmenta fakturautfärdaren i Österrike, men tjänstemannens avsikt var att betalningen slutligt skulle komma honom själv till godo. Enligt tjänstemannen var syftet med förfarandet att han skulle undgå skatt på den fakturerade ersättningen. Förfarandet uppdagades och fakturan blev därför inte betald av arbetsgivaren, men det förelåg en betydande risk för att den skulle ha blivit betald i enlighet med sitt innehåll.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till omständigheterna att tjänstemannens förfarande inneburit en sådan illojalitet mot arbetsgivaren och varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som arbetsgivaren måste kunna hysa för tjänstemannen som anställd, att arbetsgivaren haft saklig grund för att säga upp tjänstemannen från hans anställning. Det har inte ansetts skäligen kunnat krävas att arbetsgivaren skulle söka omplacera tjänstemannen. Ett påstående att arbetsgivaren försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen har befunnits ogrundat.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Sedan en tjänsteman i sin tjänst i Sverige fått i uppdrag att se till att ett översättningsarbete blev gjort har han på sin fritid själv utfört översättningen samt därefter fakturerat arbetsgivaren för arbetet med en faktura, som utfärdats under en av honom påhittad firma och på hans initiativ undertecknats av en annan person, så att fakturan gav sken av att arbetet utförts av en person eller ett företag i Österrike. Han har därefter låtit den person som undertecknat fakturan sända denna från Österrike till arbetsgivaren. Betalningen skulle enligt fakturan ske till den förmenta fakturautfärdaren i Österrike, men tjänstemannens avsikt var att betalningen slutligt skulle komma honom själv till godo. Enligt tjänstemannen var syftet med förfarandet att han skulle undgå skatt på den fakturerade ersättningen. Förfarandet uppdagades och fakturan blev därför inte betald av arbetsgivaren, men det förelåg en betydande risk för att den skulle ha blivit betald i enlighet med sitt innehåll.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till omständigheterna att tjänstemannens förfarande inneburit en sådan illojalitet mot arbetsgivaren och varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som arbetsgivaren måste kunna hysa för tjänstemannen som anställd, att arbetsgivaren haft saklig grund för att säga upp tjänstemannen från hans anställning. Det har inte ansetts skäligen kunnat krävas att arbetsgivaren skulle söka omplacera tjänstemannen. Ett påstående att arbetsgivaren försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen har befunnits ogrundat.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 20/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] **

 

 [] #

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] #

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1984 nr 54 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1985 nr 65 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 228 ( 2 st. ): AD 2004 nr 56 | AD 2005 nr 85

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 228 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

CF

VF och bolaget

Domskäl

Tvisten och dess bakgrund

Har G.V. haft stöd för sitt förfarande i en överenskommelse med bolaget?

Saklig grund för uppsägning?

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Sveriges Civilingenjörsförbunds talan avslås.

Sveriges Civilingenjörsförbund förpliktas ersätta Sveriges Verkstadsförening och Tour & Andersson AB för rättegångskostnader med fyrtiotvåtusentrehundratio (42 310) kr, varav 34 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1993 nr 228 ) :

AD 1993 nr 228

Parter ( Privata sektorn ): Sveriges Civilingenjörsförbund mot Sveriges Verkstadsförening och Tour & Andersson Aktiebolag i Malmö

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Ulla Erlandsson, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Anders Hagman, Alf Karlsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare : Gertrud Forkman

AD 1993 nr 228    Dom den 29 december 1993 – Direktstämt mål

Sökord : Illojalitet | Månadsregeln | Omplaceringsskyldighet | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1984 nr 54 | AD 1985 nr 65

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Sveriges Verkstadsförening och Tour & Andersson Aktiebolag i Malmö

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) gäller kollektivavtal.

Tour & Andersson AB (bolaget), är medlem i VE. Bolaget bedriver verksamhet med produktion och försäljning inom produktområdet styr- och reglerteknik. Produktionen är förlagd till Västerhaninge, där bolaget också har sitt huvudkontor med bl.a. ekonomiavdelning och administrativ avdelning samt en del marknadsfunktioner. I Malmö har bolaget en utvecklingsavdelning och en marknadsavdelning. I marknadsavdelningen ingår en dokumentationsenhet. Sammanlagt har bolaget ca 255 anställda, varav ca 115 arbetar i produktionen och 140 är tjänstemän. Av tjänstemännen arbetar ca 60 i Västerhaninge och 80 i Malmö.

G.V. född år 1940 och medlem i CF, anställdes år 1986 i den verksamhet som bolaget driver i Malmö. Efter att ha tjänstgjort i en del olika funktioner var han vid den i målet aktuella tiden, år 1992, placerad vid dokumentationsenheten. På våren 1992 var G.V. verksam som dokumentstör (teknisk redaktör) inom ett hos bolaget bedrivet projekt avseende en reglerutrustning för den tyska och österrikiska marknaden. Inom ramen för detta projekt fick han i slutet av maj månad i uppdrag att ta fram en översättning till tyska språket av en s.k. funktionsbeskrivning för en regulator med beteckningen TA 8106. G.V. som har tyska som modersmål, utförde själv översättningen. Han lät sedan sin i Österrike bosatta syster sända en av honom upprättad och av henne undertecknad faktura avseende översättningsarbetet till bolaget. Fakturan, som var utformad såsom härrörande från en person eller ett företag i Österrike med firma ”Glossa Austria”, fogas till denna dom som Domsbilaga (uteslutes här). Firman ”Glossa Austria” var påhittad av G.V. och det var ostridigt hans avsikt att betalning enligt fakturan slutligt skulle komma honom själv till godo. Bolaget kom emellertid aldrig att erlägga betalning enligt fakturan. Med hänvisning till G.V:s nu berörda förfarande sade bolaget den 19 november 1992 upp honom från anställningen på grund av personliga förhållanden.

Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Denna har inte kunnat lösas vid tvisteförhandlingar. Sedan CF väckt talan mot VF och bolaget med yrkande bl.a. att uppsägningen skulle ogiltigförklaras, beslöt arbetsdomstolen den 14 maj 1993 på yrkande av arbetsgivarparterna interimistiskt att G.V:s anställning hos bolaget skulle upphöra med utgången av uppsägningstiden den 19 maj 1993. CF återkallade sedan sitt yrkande om ogiltigförklaring, vilket därför av domstolen avskrevs från vidare handläggning genom beslut den 26 augusti 1993.

Såsom talan slutligt bestämts har CF, under påstående att bolaget inte haft saklig grund för uppsägningen av G.V. yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att för brott mot 7 § anställningsskyddslagen till G.V. utge

A. ekonomiskt skadestånd med

1) 6 418 kr motsvarande utebliven lön för del av maj månad 1993 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 maj 1993 tills betalning sker,

2) 51 300 kr motsvarande utebliven lön för juni, juli och augusti månader 1993 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 17 100 kr från den 25 juni, på 17 100 kr från den 25 juli och på 17 100 kr från den 25 augusti 1993, allt tills betalning sker,

3) 8 550 kr motsvarande utebliven lön för del av september månad 1993 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 september 1993 tills betalning sker,

4) 7 387 kr 20 öre motsvarande utebliven semesterlön för åtta dagar jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för dorn i målet tills betalning sker, samt

B. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 16 februari 1993 tills betalning sker.

CF har vidare yrkat att G.V. skall förbehållas rätten att i mån av befogenhet framställa ytterligare krav på ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandlingen i målet den 14 september 1993.

VF och bolaget har i första hand bestritt bifall till samtliga yrkanden under påstående att bolaget haft saklig grund för uppsägningen. För det fall att bolaget skulle finnas ha brutit mot 7 § anställningsskyddslagen har de medgett yrkandena under A. 1)-3) under förutsättning att G.V. visar att han har stått till arbetsmarknadens förfogande under den tid som de yrkade kapitalbeloppen avser.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

CF

G.V. började i oktober 1985 arbeta på uppdragsbasis, som ”fri medarbetare”, inom Tour & Andersson-koncernens verksamhet i Malmö. Han hade redan vid denna tid en inregistrerad firma, Human Transfer, under vilken han bedrev dels översättarverksamhet, dels verksamhet med chefs- och grupputveckling. I sökande efter en fast kund hade han fått veta att koncernen hade problem med översättning av handböcker till tyska, och under ett par månader anlitades han för arbete därmed. Under ytterligare några följande månader arbetade han, fortfarande på uppdragsbasis, med viss utbildning hos koncernen. I juni 1986 erbjöds han anställning och arbetade därefter under ett par, tre år som dokumentatör och utbildare. När koncernens verksamhet i slutet av 1980-talet omorganiserades och verksamheten i Malmö inlemmades i bolagets reglerdivision överfördes hans anställning till bolaget och under en tid arbetade han med säljstödjande uppgifter i en övergångsvis fungerande projektavdelning. När denna lades ned erbjöds han åter att arbeta med främst dokumentation vid dokumentationsenheten i Malmö, där han alltså var placerad vid tiden för de i målet aktuella händelserna år 1992. Eftersom han har tyska som modersmål fick han då och då syssla med att ta fram textmaterial på tyska, antingen i form av översättning eller genom att skriva direkt på tyska. Ofta gjordes sådant arbete inom ramen för olika projekt, där G.V. som en från dokumentationsenheten anvisad resurs ingick som dokumentatör eller s.k. teknisk redaktör i en projektgrupp, sammansatt av olika personer från linjeorganisationen.

På våren 1992 tjänstgjorde G.V. som teknisk redaktör i en projektgrupp som arbetade med att ta fram en modifiering av en befintlig utrustning för reglering i fjärrvärmeanläggningar. Projektet leddes av dåvarande projektledaren vid utvecklingsavdelningen C.S. Vidare ingick i projektgruppen ”area support” T.F. såsom produktansvarig och specialist på den aktuella utrustningen.

Tisdagen den 26 maj 1992 höll C.S. T.F. och G.V. ett vanligt projektmöte för att stämma av projektets läge. Mot slutet av mötet tog C.S. och T.F. plötsligt upp frågan om en regulator, som efter modifiering skulle med beteckningen TA 8106 ingå i den aktuella reglerutrustningen. T.F. hade en svensk funktionsbeskrivning till regulatorn, som måste översättas till tyska. Det var mycket bråttom eftersom regulatorn redan en vecka senare, tisdagen den 2 juni, skulle fälttestas i Tyskland för godkännande av dess funktionalitet. Det fanns knappast någon ordinarie arbetstid att tillgå för en översättning av den ganska omfattande funktionsbeskrivningen. Torsdagen den 28 maj var nämligen Kristi Himmelsfärdsdag och fredagen den 29 maj var en inarbetad klämdag, medan lördagen och söndagen var vanliga arbetsfria dagar. Översättning av funktionsbeskrivningen ingick inte i G.V:s ordinarie arbetsuppgifter som teknisk redaktör för projektet, och det var i vart fall inte någon självklarhet att han skulle göra den. Han hade för övrigt inte möjlighet att tillbringa någon större del av den instundande helgen på arbetsplatsen, eftersom hans hustru arbetade under helgen och han därför i stor utsträckning måste ha hand om parets två små barn.

G.V. ville emellertid vara hjälpsam och såg även möjligheten att tjäna lite extra pengar. Mot den bakgrunden sade han efter en stunds diskussion att han hade vissa möjligheter att ”fixa” problemet ”via en österrikisk kontakt”. Det var allmänt känt hos bolaget att G.V. sysslar med översättningsarbete i egen regi, och i det han sade låg underförstått att han själv skulle göra översättningen men skaffa sig någon form av skattefri ersättning. Det ”låg i luften”, som G.V. har uttryckt saken. Enligt G.V. sade C.S. till T.F. och G.V. att ”det där” fick de bada sköta, det ville C.S. inte ha med att göra. Sedan frågan sålunda hade överlämnats till T.F. och G.V. att lösa, ville T.F. bara veta vad översättningen skulle komma att kosta. G.V. gjorde en ungefärlig kalkyl samt meddelade därefter T.F. att priset skulle bli ca 7 000 kronor och att det skulle komma en faktura från Österrike, varjämte han frågade om det var ”OK”. T.F. svarade att det lät rimligt, och därmed var saken klar. G.V. har inte säkert kunnat erinra sig om denna överenskommelse med T.F. träffades slutligt redan tisdagen den 26 maj eller först vid ett telefonsamtal mellan dem onsdagen den 27 maj. G.V. gjorde därefter översättningen, som torde ha tagit 15–16 timmar, under tiden torsdag-söndag. Han arbetade därvid delvis i hemmet och delvis på arbetsplatsen hos bolaget. Översättningen var färdig på söndagen och han sände den då per telefax till Tyskland för att man skulle ha den där på måndagsmorgonen den 1 juni.

Någon tid senare tog G.V. kontakt med sin syster i Österrike och frågade, om hon ville skriva under en faktura till bolaget. Sedan ban förklarat för henne att det inte var något ”farligt”, gick hon med på detta. Eftersom ingen av dem hade någon firma i Österrike, hittade G.V. på firman Glossa Austria. Han upprättade fakturan med detta firmanamn och sände den till systern, som efter underskrift sände den till bolaget. Fakturabeloppet motsvarade det med T.F. överenskomna priset, ca 7 000 kr, och var en normal ersättning för ifrågavarande översättningsarbete.

Fakturan kom till T.F. på bolagets adress i Västerhaninge troligen i slutet av juni 1992. Någon gång i augusti frågade G.V. sin syster, om pengarna hade kommit. Då så inte var fallet, ringde han i slutet av augusti upp T.F. och frågade, om denne hade betalt fakturan. T.F. frågade, vilken faktura som G.V. åsyftade och denne sade då att det gällde en faktura från Österrike, från Glossa Austria. T.F. svarade att han hade trott att det var bara ett brev, varvid G.V. förklarade för honom att det var en faktura och bad honom se till att den blev ”processal” hos ekonomiavdelningen.

Först den 28 augusti 1992 blev fakturan stämplad som inkommen till bolagets ekonomiavdelning. G.V. hörde därefter inte något i ärendet förrän den 29 september 1992. Han blev då kallad till ett rum där personalchefen L.H. och tillförordnade marknadschefen O.M. befann sig. Dessa var mycket upprörda och utsatte honom för vad som närmast kan kallas ett förhör. De frågade vad han hade för sig, menade att han sökt dra in bolaget i skattebedrägerier och sade att det var ”skandalöst”. Det visade sig att de visste att fakturan från Glossa Austria hade upprättats av G.V. och avsäg hans översättning av funktionsbeskrivningen till TA 8106. G.V. blev bestört och undrade vad detta var. När de frågade honom om fakturan medgav han alla omständigheter, bad om ursäkt och förklarade att han ångrade ”tilltaget”. Han t.o.m. erbjöd sig att låta dem ”glömma” fakturan. G.V. tyckte att han därmed hade gjort allt. Han hade gjort bolaget en värdefull tjänst, han förstod att man kunde ha synpunkter på förfarandet med fakturan, han hade förklarat att han ångrade detta och han hade bett om ursäkt.

Trots detta underrättades G.V. den 8 oktober 1992 om att bolaget avsåg att säga upp honom på grund av personliga förhållanden. Samtidigt varslades CF-klubben vid bolaget. Vid varselöverläggningar den 21 oktober 1992 fick G.V. klubbens stöd på det sättet att klubben ansåg att en uppsägning av honom inte stod i någon proportion till vad som faktiskt hade inträffat. Bolaget fullföljde likväl med att säga upp G.V. den 19 november 1992.

CF gör gällande att uppsägningen inte varit sakligt grundad.

För det första görs gällande att G.V. träffat en överenskommelse med bolaget genom T.F. om att G.V. skulle göra översättningen och få betalt mot en faktura från Österrike. Överenskommelsen har även varit ”sanktionerad” av C.S. på så sätt att han efter G.V:s förslag vid mötet i projektgruppen den 26 maj 1992 överlåtit åt T.F. och G.V. att lösa problemet med översättningen. Både för C.S. och T.F. var det enda viktiga att översättningen kom fram snabbt. De har visserligen förnekat att de medverkat till någon sådan överenskommelse som här har uppgetts, men G.V:s uppgifter därom framstår med hänsyn till omständigheterna som trovärdiga. Överenskommelsen utesluter enligt CF:s mening – vare sig den ”sanktionerats” av C.S. eller inte – att det inträffade skulle utgöra saklig grund för uppsägningen av G.V.

För den händelse det inte skulle anses styrkt att T.F. träffat den nämnda överenskommelsen med G.V. får det hela anses ha berott på ett missförstånd från G.V:s sida. T.F. har nämligen i vart fall medgett att G.V. fick i uppdrag att få fram översättningen utan att det var närmare tal om formerna för detta. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att det naturliga hade varit att G.V. gjort översättningen inom ramen för sin anställning, men det skall då beaktas att en sådan översättning som det här var fråga om inte hörde till G.V:s ordinarie arbetsuppgifter och att det vid mötet den 26 maj 1992 inte var tal om att G.V. likväl skulle utföra översättningen på övertid, än mindre om att han beordrades att göra den på övertid. En sådan order borde för övrigt. ha kommit via G.V:s chef vid dokumentationsenheten, S.W. På grund av att G.V. sålunda möjligen, i avsaknad av tydliga besked, kan ha missförstått situationen har han begärt ersättning för översättningsarbetet på ett sätt som visserligen inte skulle ha varit helt korrekt från svensk skattesynpunkt. Han har emellertid inte haft något mot bolaget illojalt syfte. Han gjorde bolaget en värdefull tjänst i en trängd situation och den begärda ersättningen var i och för sig fullt skälig, så han skulle i vart fall inte ha gjort någon obehörig vinning i förhållande till bolaget. Rent faktiskt har bolaget inte kommit att betala något alls för översättningsarbetet. Mot den nu angivna bakgrunden har uppsägningen av G.V. enligt CF:s mening varit en alldeles för ingripande åtgärd.

CF gör emellertid vidare gällande att bolaget – om det inträffade skulle anses vara av sådan natur att det kunnat utgöra saklig grund för uppsägning – i första hand bort enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen söka omplacera G.V. till någon annan befattning hos bolaget. Det är ostridigt att bolaget inte ens gjort någon utredning av omplaceringsfrågan. Uppsägningen är därmed inte sakligt grundad.

CF hävdar också att bolaget har försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen. När bolaget den 8 oktober 1992 underrättade G.V. om att bolaget avsåg att säga upp honom, hade bolaget sedan långt mer än en månad känt till det som har åberopats som grund för uppsägningen. Av vittnesuppgifter i målet framgår sålunda att C.S. redan i början av juni 1992 förstått att G.V. avsåg att fakturera bolaget för den ifrågavarande översättningen, och att C.S. då vid ett sammanträffande med S.W. hade sagt till henne att det måste stoppas. S.W. hade svarat att det var givet men att hon inte hade beställt någon översättning och inte ville ha någon faktura. Enligt CF:s mening visar denna diskussion att man på bolagets sida redan då hade sådan kännedom om uppsägningsgrunden att månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen börjat löpa. I vart fall fick man sådan kännedom när G.V. i slutet av augusti 1992 påminde T.F. om betalning för fakturan och senast när denna stämplades sorl inkommen till bolagets ekonomiavdelning.

Den ogrundade uppsägningen har inneburit en utomordentligt allvarlig kränkning för G.V. Han är därför berättigad till ett relativt högt allmänt skadestånd i enlighet med CF:s yrkande därom. De såsom ekonomiskt skadestånd yrkade beloppen är grundade på hans ekonomiska förlust, intill dagen för huvudförhandlingen, till följd av att han fått lämna anställningen hos bolaget. Han bör vidare förbehållas rätten att föra talan om ersättning för förlust avseende tiden därefter.

VF och bolaget

Vad CF har uppgett om G.V:s placering vid dokumentationsenheten under S.W. och om hans funktion i den aktuella projektgruppen tillsammans med C.S. och T.F. är i huvudsak riktigt. Enligt arbetsgivarparternas mening var G.V. emellertid inom ramen för sin anställning skyldig att utföra ett sådant arbete som översättningen av den ifrågavarande funktionsbeskrivningen. Det framgår av hans befattningsbeskrivning att han sysslar bl.a. med översättningsarbete. I rollen som teknisk redaktör ingår visserligen inte som någon helt vanlig arbetsuppgift att göra översättningar. Sådana ombesörjs på olika sätt, ibland genom att bolaget anlitar folk hos ett dotterbolag i det aktuella landet och i andra fall genom att bolaget anlitar externa översättare i Sverige eller andra länder. G.V. fungerade alltså, såsom teknisk redaktör, inte normalt som översättare. Han anlitades emellertid ganska ofta i anställningen som översättare till tyska, eftersom han behärskar språket. Det fanns då inte anledning att anlita någon annan översättare, om G.V. kunde användas med hänsyn till andra arbetsuppgifter, utan det föll sig naturligt att vid behov låta honom utföra en översättning. till tyska.

Det är riktigt att G.V. i samband med ett projektmöte den 26 maj 1992 fick i uppdrag att se till att det kom fram en översättning till tyska av funktionsbeskrivningen för regulatorn TA 8106. Enligt vad T.F. har berättat var det inte mer bråttom än som är vanligt i slutskedet av projekt, och det begärdes att översättningen skulle finnas färdig inom ca en vecka. Någon närmare diskussion om hur översättningen skulle tas fram förekom inte, utan det förutsattes att det skulle ske inom de ramar som gällde för G.V. som anställd vid dokumentationsenheten. Det bestrids att det förekom någon diskussion eller någon överenskommelse mellan G.V. och T.F. om att G.V. skulle utföra översättningen och fakturera den via en österrikisk bulvan e.d. Uppgifterna om en sådan överenskommelse är fullständigt grundlösa. Att översättningen och faktureringen sedan kom att gå till så som skedde berodde helt på G.V:s egna beslut.

En tid senare kom fakturan från Österrike till T.F. Denne hade då sett översättningen och funnit den bra. Han tog reda på att fakturabeloppet i svenska pengar motsvarade ca 7 000 kr, vilket var ett normalt pris för en översättning av ifrågavarande omfattning. T.F. reagerade inte över att få en faktura på arbetet från vad han trodde var ett österrikiskt företag, eftersom man vid mötet den 26 maj bara hade uppdragit åt G.V. att få fram översättningen. Det fanns inget i fakturan som för T.F. tydde på att den endast var något slags skenhandling, utan han utgick från att G.V. hade anlitat Glossa Austria för översättningen. Anledningen till att fakturan blev liggande en tid antingen hos T.F. eller hos hans chef K.N. var dels att det var semestertider, dels att de båda kom att diskutera vems kostnadsbudget som fakturabeloppet skulle belasta, K.N:s eller S.W:s Efter en tid fick T.F. av G.V. en påminnelse om fakturan, fortfarande utan att T.F. fick klart för sig vare sig att G.V. själv hade utfört översättningen eller att fakturan var fabricerad av G.V. Efter påminnelsen slutdiskuterade T.F. och K.N. frågan om vem som skulle stå för fakturan och kom fram till att den med hänsyn till innehållet i den översatta handlingen nog borde belasta S.W:s budget. Fakturan överlämnades den 28 augusti till ekonomiavdelningen för inregistrering och sändes omedelbart därpå till S.W. i Malmö med ett meddelande från K.N. om att han menade att den tillhörde hennes ansvarsområde.

S.W. hade redan före semestrarna av C.S. fått veta att denne hade någon föraning om att G.V. ville söka ordna sig särskild betalning för ett översättningsarbete och att det inte fick ske. När hon nu fick fakturan såg hon att den avsåg ifrågavarande projekt och att den föreföll ha legat länge hos bolaget utan att inregistreras. Vidare tyckte hon sig känna igen själva utskriften som härrörande från bolaget och från en maskin som G.V. använde. Hon greps därför genast av misstanken att fakturan var fabricerad inom bolaget och att allt inte stod rätt till. När hon inte kunde få kontakt med sin närmaste chef O.M. kontaktade hon divisionschefen och delgav denne sina misstankar. Hon fick lämna fakturan till honom.

Omkring den 15 september 1992 fick personalchefen L.H. i uppdrag att utreda vad som låg bakom fakturan. Hos bolaget misstänkte man då att det kunde vara fråga om att G.V. hade ordnat med en skenfaktura för ett arbete som han själv hade gjort, vilket man såg som något mycket allvarligt. Efter vissa utredningsåtgärder som stärkte misstankarna samt rådfrågning hos en ombudsman vid VF kallades G.V. till ett samtal med L.H. och O.M. den 29 september. Vid samtalet erkände G.V. att det var han som hade gjort översättningen och fabricerat fakturan. Han sade då inte något om att detta skulle ha skett efter överenskommelse eller ens i samförstånd med någon annan hos bolaget, utan uppgav att allt hade skett på hans eget initiativ.

Att G.V. sålunda sökt lura inte bara de svenska skattemyndigheterna utan också bolaget med en skenfaktura gjorde att man hos bolaget totalt förlorade förtroendet för G.V. Eftersom bolaget ofta anlitade externa översättare samt fakturan syntes vara utställd av en person eller ett företag i Österrike och var undertecknad med ett namn som man hos bolaget inte förknippade med G.V. förelåg det en stor risk att fakturan skulle ha blivit betald. G.V. skulle därmed, utan att bolaget fått ta ställning i frågan, ha fått extra betalning för ett arbete som han bort utföra inom ramen för sin anställning. Vidare skulle han ha dragit in bolaget i ett från skatte- och avgiftssynpunkt obehörigt förfarande. Såsom framgår av ett i målet ingivet utlåtande av Riksskatteverket utsattes bolaget för risk att utöver fakturabeloppet få betala arbetsgivaravgift, tilläggsavgift, avgiftstillägg, restavgifter och t.o.m. böter. Bolaget kunde också ha blivit anklagat för att ha brutit mot gällande arbetstidsavtal. Förutom de ekonomiska riskerna medförde G.V:s förfarande en risk för att bolagets goda namn och rykte skulle skadas. Hans handlande var således grovt illojalt mot bolaget. Man beslöt därför att underrätta och varsla om uppsägning av honom.

Först vid varselöverläggningen den 21 oktober 1992 påstod G.V. att han hade träffat överenskommelse med T.F. om sitt förfarande. L.H. talade då med T.F. som emellertid – i likhet med vad han och C.S. hade gjort vid ett tidigare samtal med L.H. under dennes utredning av ärendet, bestämt bestred G.V:s påståenden om en överenskommelse eller något slags samförstånd om hans ifrågavarande handlande.

Med hänsyn till det anförda kan det enligt arbetsgivarparternas mening inte råda tvekan om att bolaget haft saklig grund för uppsägningen av G.V. Man har hos bolaget inte kunnat hysa något som helst fortsatt förtroende för en medarbetare som handlat på sätt som han gjort. Det är därför inte heller skäligt att kräva att bolaget skulle ha sökt omplacera honom. I själva verket torde bolaget närmast ha haft grund för att avskeda honom med omedelbar verkan.

För den händelse arbetsdomstolen skulle anse det utrett att G.V. kommit överens med T.F. om sitt förfarande, så innebär detta likväl inte att det har förelegat någon överenskommelse mellan G.V. och bolaget. T.F. var inte behörig att företräda bolaget som arbetsgivare. Under alla förhållanden skulle en överenskommelse mellan G.V. och T.F. inte göra G.V:s förfarande mindre klandervärt eller mindre illojalt mot bolaget, utan i så fall borde detta i stället ha övervägt åtgärder även mot T.F. Det är uppenbart att någon behörig företrädare för bolaget aldrig skulle ha medverkat till en överenskommelse med den av CF och G.V. påstådda innebörden.

Det bestrids att bolaget i uppsägningsärendet försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Det var inte förrän S.W. fick se fakturan som det över huvud taget uppkom misstanke om att denna kanske inte härrörde från en extern översättare. Bolaget har givetvis varit berättigat att då vidta utredning, och det var först när G.V. efter denna utredning den 29 september 1992 konfronterades med fakturan som man hos bolaget slutligt fick kännedom om de omständigheter som åberopats som grund för uppsägningen. Eftersom G.V. underrättades om den tilltänkta uppsägningen den 8 oktober 1992 har bolaget med god marginal iakttagit månadsfristen enligt den nämnda lagbestämmelsen.

Även för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att bolaget inte haft saklig grund för uppsägningen bestrider arbetsgivarparterna yrkandet om allmänt skadestånd och yrkandet om ekonomiskt skadestånd avseende utebliven semesterlön. Eftersom G.V. tydligen utan särskild begränsning fordrar och avser att fordra ekonomiskt skadestånd motsvarande de förmåner som han skulle ha uppburit om anställningen bestått, skulle ett bifall till sistnämnda yrkande innebära att han erhöll en överkompensation. Arbetsgivarparterna får här hänvisa till exempelvis arbetsdomstolens domar 1984 nr 54 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1985 nr 65 [ Zeteo ] [ Karnov ].

Domskäl

Tvisten och dess bakgrund

Bolaget sade den 19 november 1992 upp G.V. från hans anställning hos bolaget på grund av förhållanden som är att hänföra till honom personligen. Den grundläggande tvistefrågan mellan parterna är, huruvida uppsägningen varit sakligt grundad eller inte.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning, bl.a. den vid denna dom som domsbilaga fogade fakturan. Vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har på begäran av CF G.V. hörts under sanningsförsäkran, vice ordföranden i CF-klubben vid bolaget i Malmö K.W. hörts som vittne och ombudsmannen hos CF A.T. hörts upplysningsvis. På begäran av arbetsgivarparterna har bolagets personalchef L.H. hörts som vittne. Slutligen har på båda partssidornas begäran följande tjänstemän hos bolaget hörts som vittnen, nämligen ”area support” T.F., chefen för dokumentationsenheten vid marknadsavdelningen i Malmö S.W. och tekniske chefen vid marknadsavdelningen C.S.

I målet är ostridigt att G.V. som i bolagets linjeorganisation var placerad vid dokumentationsenheten under S.W. på våren 1992 ingick som teknisk redaktör i en projektgrupp som stod under ledning av C.S. och i vilken även T.F. ingick, den sistnämnde såsom produktansvarig. Vidare är genom utredningen följande klarlagt. I samband med ett möte i projektgruppen den 26 maj 1992 fick G.V. i uppdrag att se till att en funktionsbeskrivning för en regulator med beteckningen TA 8106 blev översatt till tyska. G.V. utförde själv översättningen under ett antal dagar som för hans del var fria från ordinarie arbetstid, nämligen perioden torsdagen den 28 maj (Kristi Himmelsfärdsdag) – söndagen den 31 maj. Han upprättade därefter den till domen fogade fakturan avseende översättningsarbetet, med den påhittade firman ”Glossa Austria” angiven på denna, samt lät sin i Österrike bosatta syster underteckna fakturan och från Österrike sända den till bolaget. Fakturan blev dock aldrig betald av bolaget, utan i stället blev G.V. uppsagd till följd av sitt förfarande.

Arbetsgivarparterna har lagt G.V. till last att han genom sitt sålunda beskrivna förfarande – av skäl som arbetsgivarparterna närmare har utvecklat i sin sakframställning – har gjort sig skyldig till ett mot bolaget grovt illojalt handlande som lett till att man hos bolaget helt förlorat förtroendet för honom och som gett bolaget saklig grund för uppsägningen.

CF har bestritt att G.V. handlat illojalt mot bolaget och har därvid påstått att han med bolaget genom T.F. – sedan C.S. vid mötet den 26 maj gett dem i uppdrag att lösa den enligt CF brådskande översättningsfrågan – träffat en överenskommelse om att han skulle få förfara på sätt som skedde. Enligt CF kan hans förfarande redan av detta skäl inte utgöra saklig grund för uppsägningen. I vart fall har hans handlande enligt CF inte varit av sådan art att det kunnat ge bolaget laglig rätt till en så ingripande åtgärd som uppsägning. Enligt CF har bolaget också åsidosatt sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka omplacera G.V. Vidare har CF hävdat att bolaget i uppsägningsärendet försuttit månadsfristen enligt 7 § tredje stycket samma lag och därmed gått miste om en eventuell rätt att säga upp G.V. med åberopande av hans ifrågavarande förfarande.

Har G.V. haft stöd för sitt förfarande i en överenskommelse med bolaget?

Rörande denna fråga har de tre personer som deltog i projektmötet den 26 maj 1992 uppgett i huvudsak följande.

G.V.: När det vid mötet den 26 maj stod klart att funktionsbeskrivningen för TA 8106 måste översättas till tyska var det mycket bråttom. T.F. kom sålunda plötsligt på att regulatorn skulle fälttestas i Måhlheim den 2 juni och att det inte fanns någon funktionsbeskrivning på tyska. Den vanliga gången för översättningen hade varit att T.F. pekat på G.V. och sagt ”nu kör vi”. Här fanns emellertid inga möjligheter att hinna med översättningen på ordinarie arbetstid, och G.V. kunde av familjeskäl inte vistas på företaget under erforderlig övertid under ledighetsperioden torsdagen den 28 maj – söndagen den 31 maj. C.S. eller T.F. försökte inte heller få G.V. att göra översättningen på övertid. G.V. är emellertid benägen att vara hjälpsam och såg även en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Mot den bakgrunden sade han, kanske med en blinkning med ena ögat, att han hade ”vissa möjligheter att ta och fixa detta via en österrikisk firma” eller ”det finns ett österrikiskt företag som kan fixa detta”. Underförstått var, att han själv skulle göra översättningen men att det inte skulle bli helt rätt från skattesynpunkt. Det ”låg i luften”. C.S. visste att G.V. sysslade med översättararbete även vid sidan av anställningen. C.S. slog, som G.V. uppfattade det, ifrån sig och sade till G.V. och T.F. ungefär att ”det här får ni sköta, grabbar, det vill inte jag ha med att göra”. Andemeningen var: ”se till att det blir gjort, oavsett hur, men blanda inte in mig”. T.F. och G.V. uppfattade det så att de fick fria händer att sköta frågan själva. De talade därefter om saken och T.F. fick uppgiften att översättningen skulle kosta ca 7 000 kr och att det skulle komma en faktura från Österrike, vilket han gick med på. Sedan G.V. gjort översättningen funderade han på vem i Österrike han kunde få att sätta sitt namn på en faktura, så att T.F. fick sin österrikiska faktura och kunde skicka beloppet via Österrike. Han kontaktade sin syster i Österrike och frågade henne. Hon undrade, om det var ”något farligt”, men han försäkrade henne att det inte var farligt och att inget kunde drabba henne utan i värsta fall endast honom. Hon gick då med på att skriva under fakturan och gemensamt hittade de på firman ”Glossa Austria”. G.V. skrev därefter ut fakturan och sände den till systern i Österrike, som skrev under den och sände den till bolaget, T.F. till handa. G.V:s avsikt med förfarandet var att han skulle undgå skatt på ersättningen, och det var T.F. med på.

T.F.: I nästan alla projekt blir det mera bråttom mot slutet, och det i målet aktuella projektet var därvid inte värre än andra. Han hade en ”kravspecifikation” för TA 8106 på svenska som skulle översättas till tyska. Eftersom det var fråga om en modifiering av en redan existerande regulator kan han inte säkert säga att man inför det förestående fälttestet i Tyskland, som han inte bestämt minns när det skulle äga rum, var tvungen att få fram en översättning. Givetvis skulle en översättning dock underlätta testet. Vid mötet den 26 maj mellan C.S. T.F. och G.V. togs frågan om översättningen upp. De kom fram till att det lades på G.V. att ta fram denna. G.V. fick därvid inga speciella instruktioner. Så brukar det inte gå till i ett projektarbete, utan någon får helt enkelt i uppdrag att ombesörja att en viss syssla blir utförd. I detta fall uppdrogs det alltså åt G.V. att se till att de fick fram en översättning till tyska inom ca en vecka. T.F. vet inte om det ingick i G.V:s skyldigheter i anställningen att själv göra en översättning av ifrågavarande slag, men han visste att G.V. behärskade tyska. När uppdraget gavs åt G.V. hade denne inte några invändningar, och såvitt T.F. minns kom G.V. inte heller med några förslag eller kommentarer. Det diskuterades inte något om betalning för översättningen och T.F. ”känner inte igen” att det skulle ha diskuterats eller nämnts något om en faktura från Österrike. C.S. var med när G.V. fick uppdraget. Det förutsattes givetvis att han skulle handha detta inom de ramar och regler som gällde för dokumentationsenheten. Det förekom inte någon diskussion mellan T.F. och G.V. om att denne själv skulle göra översättningen och fakturera den på ett eller annat sätt. T.F. kan inte påminna sig att han och G.V. över huvud taget hade något särskilt samtal om saken, vare sig samma dag eller per telefon följande dag. – Översättningen kom till T.F. per post och såg mycket bra ut. Senare kom även fakturan till honom per post från Österrike. Det låg inte något egendomligt eller ovanligt i att hans namn angavs på fakturan, han får ofta flera sådana fakturor per vecka. Han reagerade inte heller av någon annan anledning mot fakturan, som upptog ett skäligt pris, utan utgick från att G.V. hade anlitat ”Glossa Austria” i Wien som extern översättare. Så som uppdraget hade lämnats till G.V. var det hans sak att, inom de regler som gällde för hans anställning vid dokumentationsenheten, bestämma om en extern översättare skulle anlitas. Det fanns inget i fakturan som gav T.F. anledning att anta att den i själva verket härrörde från G.V. eller avsåg en översättning som G.V. själv hade utfört. När G.V. efter någon tid påminde om att fakturan inte var betald sades inte heller något som gav anledning att anta något sådant eller att det annars var något konstigt med fakturan. Orsaken till att denna hade blivit liggande en tid var enbart att det var semestertider och att T.F. och hans chef K.N. diskuterade huruvida denne eller S.W. borde svara för betalningen.

C.S.: Han har lett många projekt hos bolaget och han minns inte särskilt ett projektmöte den 26 maj. Han minns inte heller specifikt att det vid ett möte den dagen skulle ha varit någon särskild brådska med ett översättningsarbete. Han minns däremot att G.V. några dagar efter en helg som bör ha varit Kristi Himmelsfärdsdagen 1992 kom och presenterade en översättning. Något i det som G.V. troligen vid detta tillfälle sade – han minns inte precis vad – gav honom förnimmelsen eller uppfattningen att detta var något som G.V. skulle ta extra betalt för. Detta minns han klart, eftersom han blev upprörd. Han sade till G.V. att företaget inte kunde acceptera något sådant, att alla andra arbetade åt företaget utan annan extra betalning än övertidsersättning och att C.S. inte ville vara med om att något skedde på annat sått. – En tid senare nämnde C.S. för S.W. att han haft detta samtal med G.V. och att han ville göra henne uppmärksam på detta. Han trodde dock inte att G.V. efter hans tillsägelser skulle söka skaffa sig någon extra betalning för någon översättning. Han hörde därefter inget i saken förrän någon gång efter det att fakturan hade ”dykt upp” hos S.W.

Beträffande bl.a. det av C.S. uppgivna samtalet med henne har S.W. berättat: Någon gång i början av juni berättade G.V. för henne att han hade ordnat en översättning av en funktionsbeskrivning i det aktuella projektet via en österrikisk firma och att en faktura var på väg. Hon sade då att det väl var i sin ordning men frågade vem som skulle betala fakturan. När G.V. svarade att det skulle T.F. göra påpekade hon att T.F. inte hade någon kostnadsbudget men G.V. bara upprepade att T.F. skulle betala. S.W. framhöll då att han i vart fall inte skulle komma till henne med fakturan. I och för sig var det inget konstigt med att man i projektet hade vänt sig till ett österrikiskt företag för att få en översättning gjord, och vad hon ville poängtera var endast att hon inte ville ha någon faktura för en funktionsbeskrivning, eftersom ett sådant dokument inte hörde till hennes ansvarsområde. – Någon gång före semestrarna 1992 mötte hon C.S., som hejdade henne och sade något i stil med att det kunde vara en faktura ”på gång” för någon översättning som T.F. och G.V. hade ordnat, och att det ”måste stoppas”. Hon instämde men sade att hon inte skulle få någon faktura eftersom hon inte beställt översättningen. – När hon sedan fick fakturan i månadsskiftet augusti/september 1992 tyckte hon direkt att hon kände igen utskriften som gjord på G.V:s maskin. Hon såg också att fakturan hade legat ovanligt länge och drog därför slutsatsen att detta var något som G.V. och T.F. hade ordnat på något sätt och att K.N. nu ville ”slussa” över fakturan på henne. Hon fann det hela ”skumt” och underrättade därför divisionschefen.

Arbetsdomstolen bedömer vad sålunda och i övrigt förekommit på följande sätt.

Av G.V:s egna uppgifter framgår inte annat än att han i C.S:s närvaro endast sagt att han kunde ordna översättningen via en österrikisk firma. I övrigt har G.V:s uppgifter om vad han sagt eller gjort i C.S:s närvaro varit svävande och föga konkreta. CF och G.V. har visserligen inte påstått att han skulle ha träffat någon överenskommelse med C.S. om sitt förfarande med översättningen och fakturan. G.V. har emellertid uppgett att han uppfattat det så att C.S. gav honom och T.F. fria händer att lösa frågan om översättningen hur de ville. Denna uppgift bygger emellertid på sådant som att G.V. möjligen skulle ha ”blinkat” när han kom med sitt förslag om att ordna översättningen via en österrikisk firma och att det skulle ha ”legat i luften” att han själv skulle göra översättningen och skaffa sig ersättning på ett sätt som inte var korrekt från skattesynpunkt. Mot T.F:s och C.S:s uppgifter finns därmed inte något som visar att G.V. haft fog för att uppfatta situationen så att C.S. skulle ha godtagit, att G.V. själv eller tillsammans med T.F. ordnade översättningen och sedermera en fakturering för denna på sätt som skedde. Det enda som i någon mån skulle kunna sägas stödja G.V:s uppgifter därvidlag är vad C.S. har uppgett om att han, i samband med att översättningsfrågan var aktuell, på något sätt hade fått förnimmelsen eller uppfattningen att G.V. avsåg att skaffa sig extra betalt för översättningen. C.S. har av i och för sig förklarliga skäl inte kunnat erinra sig detaljer rörande mötet den 26 maj 1992 och har för sin del förlagt uppkomsten av denna förnimmelse eller uppfattning till ett något senare tillfälle, då G.V. presenterade översättningen. C.S. har inte heller kunnat erinra sig vad det var som gav honom intrycket av att G.V. avsåg att skaffa sig extra betalt för denna. T.F:s vittnesmål stödjer i och för sig C.S:s uppgift att det inte var något som förekom vid mötet den 26 maj som bibringade honom ifrågavarande intryck. Även om man emellertid räknar G.V. osäkerheten i C.S:s minnesbild till godo och utgår från att det var redan vid mötet den 26 maj som C.S. fick uppfattningen att G.V. var ute efter extra betalning för översättningen, får emellertid genom C.S:s uppgifter i övrigt anses utrett att han i vart fall långt innan G.V. upprättade den aktuella fakturan gjorde fullständigt klart för G.V. att han inte accepterade att denne skaffade sig annan extra betalning för arbete åt bolaget än möjligen övertidsersättning. Förutom att C.S:s uppgifter därvidlag vinner visst stöd av vad S.W. har berättat om samtalet mellan dem någon gång före semestrarna 1992 har C.S. redovisat ett naturligt stöd för sin minnesbild i form av att han blivit upprörd över vad han uppfattade som G.V:s avsikter. Även för övrigt framstår C.S:s uppgifter om sin reaktion som trovärdiga. Det finns sålunda inte någon grund för antagande att C.S. som projektledare skulle ha varit beredd att godta att G.V. skaffade sig extra betalning av bolaget genom någon form av fusk, och arbetsdomstolen finner det också uteslutet att G.V. verkligen kan ha föreställt sig att C.S. varit villig att ”blunda” för något sådant.

Arbetsdomstolen kommer alltså till slutsatsen att G.V. inte haft något fog för att uppfatta situationen så, att C.S. lämnat något slags godkännande av eller ”sanktionerat” ett förfarande av det slag som G.V. kom att använda sig av.

Vad härefter angår G.V:s uppgift om att han likväl träffat överenskommelse om detta förfarande med T.F. så gäller även i detta hänseende att redan G.V:s egna uppgifter om vad han uttryckligen skulle ha sagt till T.F. varit oklara och vaga. Egentligen har de inte gått ut på annat än att han skulle ha meddelat denne att han beräknade kostnaden för översättningen till ca 7 000 kr och att det skulle komma en faktura från Österrike. T.F. har för sin del bestritt att han träffat någon överenskommelse med G.V. om att denne själv skulle göra översättningen och på ett eller annat sätt fakturera bolaget för denna. Det finns en omständighet som i och för sig skulle kunna sägas tala för att T.F. haft något med G.V:s förfarande att göra. Domstolen tänker då på det förhållandet att det uppenbarligen dröjde onormalt lång tid från det att fakturan ankom till T.F. till dess att den inregistrerades vid bolagets ekonomiavdelning. T.F. har emellertid lämnat en rimlig förklaring till detta. Givetvis kan inte heller bortses från att T.F. kan ha haft ett eget intresse av att förneka att han varit inblandad i G.V:s förfarande. Omständigheterna är likväl inte sådana att domstolen finner grund för att sätta tilltro till G.V:s uppgifter framför T.F:s.

Till undvikande av missförstånd vill domstolen dock i denna del tillägga att en överenskommelse om det aktuella förfarandet med en för skens skull upprättad faktura från ett förment österrikiskt företag, träffad mellan T.F. och G.V. enligt domstolens mening inte skulle kunna påverka bedömningen av G.V:s handlande i någon för honom gynnsam riktning. Medan det därvidlag skulle ha kunnat vara av viss betydelse, om C.S. som projektledare kunde anses ha godtagit förfarandet, finns det däremot inte något som visar att T.F. haft en sådan ställning att ett samtycke därtill från T.F:s sida skulle ha varit att betrakta som något slags godkännande av förfarandet från bolaget som G.V:s arbetsgivare.

Saklig grund för uppsägning?

Vad arbetsdomstolen har anfört under föregående rubrik innebär att domstolen utgår från att G.V. på eget initiativ och efter eget beslut själv utfört den ifrågavarande översättningen och sedan av bolaget sökt få ut ersättning för denna genom att låta påskina att han i själva verket anlitat en person eller ett företag i Österrike som extern översättare. Utredningen har inte gett något stöd för att förfarandet skulle ha varit uttryckligen eller underförstått accepterat av bolaget som hans arbetsgivare. Tvärtom har domstolen funnit klarlagt att G.V. genom projektledaren C.S. fått helt klart för sig att man från företagets sida betraktade det som oacceptabelt, om G.V. hyste planer på att skaffa sig extra betalt för ett översättningsarbete för bolagets räkning i annan form än möjligen vanlig övertidsersättning. Enligt domstolens mening finns det därmed inte heller utrymme för att räkna med att G.V. på grund av att det inte gavs några särskilda instruktioner vid mötet den 26 maj 1992, skulle ha missförstått situationen så till den grad att han skulle kunna anses ha handlat i god tro. G.V:s förfarande med fakturan från Österrike har varit förslaget. Det har inneburit att han sökt inge bolaget föreställningen att det ifrågavarande översättningsarbetet blivit utfört av någon annan än honom själv och att ersättningen för arbetet skulle komma denna andra till godo. Han har därvid hittat på en firma att ange på fakturan, anlitat sin syster i Österrike för att skriva på denna och posta den från Österrike samt således vidtagit noggranna åtgärder för att dölja vad som i verkligheten låg bakom fakturan. Det är också tydligt att det därmed har förelegat en betydande risk för att bolaget skulle ha betalt fakturan i enlighet med dess innehåll. Såvitt framgått av utredningen har det sålunda närmast berott på en tillfällighet – nämligen att fakturan till sist hamnade hos S.W. – att förfarandet över huvud taget uppdagades.

Mellan parterna i målet råder delade meningar om det mer eller mindre allvarliga hos G.V:s ifrågavarande handlande och om vilken skada detta skulle ha kunnat åsamka bolaget. Så mycket står emellertid klart som att G.V. sökt utnyttja sin arbetsgivare, bolaget, i syfte att undandra sig beskattning. Det är vidare tydligt att han därmed utsatt bolaget för risk att bli föremål för misstanke och utredning från skattemyndigheternas sida, låt vara att bolaget i så fall förmodligen kunnat visa att en utbetalning i enlighet med fakturan skett i god tro och att det därmed knappast kunnat bli fråga om direkta påföljder för bolaget. Det är emellertid ingen tvekan om att G.V:s förfarande inneburit en allvarlig illojalitet mot bolaget. Härtill kommer vad som förut sagts om det förslagna i hans förfarande, en omständighet som uppenbarligen måste ha varit ägnad att allvarligt rubba bolagets förtroende för honom som anställd. Det skall anmärkas att det enligt arbetsdomstolens mening saknar betydelse för bedömningen, huruvida G.V. enligt sitt anställningsavtal varit skyldig att göra en översättning som den aktuella eller ej. Oavsett hur därmed förhållit sig måste G.V. ha insett att bolaget inte skulle ha varit berett att betala ut en ersättning för översättningsarbetet på det sätt som han med hjälp av den oriktiga fakturan sökte vilseleda bolaget till.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till den bedömningen, att G.V:s ifrågavarande förfarande inneburit en sådan illojalitet mot bolaget som hans arbetsgivare och varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som bolaget måste kunna hysa för honom som anställd, att det inte kunnat begäras att bolaget skulle behålla honom i sin tjänst. Häri ligger, att det enligt arbetsdomstolens mening inte heller skäligen kunnat krävas att bolaget skulle söka omplacera honom. Av utredningen i målet framgår klart, att det inte kan anses att man hos bolaget före den 29 september 1992 ägt sådan kännedom om de omständigheter som har lagts till grund för uppsägningen, att månadsfristen enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen börjat löpa. Eftersom G.V. ostridigt underrättats om den tilltänkta uppsägningen den 8 oktober 1992, har bolaget således inte försuttit månadsfristen enligt nämnda lagrum.

Arbetsdomstolen finner alltså att bolagets uppsägning av G.V. den 19 november 1992 är sakligt grundad. CF:s käromål skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall CF förpliktas ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.

Domslut

Sveriges Civilingenjörsförbunds talan avslås.

Sveriges Civilingenjörsförbund förpliktas ersätta Sveriges Verkstadsförening och Tour & Andersson AB för rättegångskostnader med fyrtiotvåtusentrehundratio (42 310) kr, varav 34 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993‑12‑29, målnummer A‑20‑1993

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Ulla Erlandsson, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Anders Hagman, Alf Karlsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Gertrud Forkman