: : : :

AD 1993 nr 214

Sammanfattning :

Vid ett regemente företas uppsägningar av civilanställd personal på grund av arbetsbrist. Frågan i målet är om det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Ett skäl för uppsägningarna var att myndigheten räknade med att tilldelas en ny kategori värnpliktiga för tjänstgöring i mobiliserings- och förplägnadsförband. Arbetsdomstolen kommer bl.a. in på frågan vilken betydelse en order från Chefen för armén hade för myndighetens beslut om uppsägningarna och frågan om betydelsen av att regeringen vid tiden för uppsägningarna avlämnat propositioner som rörde den aktuella, nya typen av värnpliktstjänstgöring men att propositionerna då ännu inte hade behandlats av riksdagen.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Vid ett regemente företas uppsägningar av civilanställd personal på grund av arbetsbrist. Frågan i målet är om det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Ett skäl för uppsägningarna var att myndigheten räknade med att tilldelas en ny kategori värnpliktiga för tjänstgöring i mobiliserings- och förplägnadsförband. Arbetsdomstolen kommer bl.a. in på frågan vilken betydelse en order från Chefen för armén hade för myndighetens beslut om uppsägningarna och frågan om betydelsen av att regeringen vid tiden för uppsägningarna avlämnat propositioner som rörde den aktuella, nya typen av värnpliktstjänstgöring men att propositionerna då ännu inte hade behandlats av riksdagen.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 162/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] **

 

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel skiljaktiga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 11 st. ) :

Anförda förarbeten ( 9 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 214 ( 1 st. ): AD 2014 nr 1

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningarna av A-K.A. H-O. A. B.B. A.C. G.C. L.E. J-O.E. E.E. F.E. I.E. C-G.E. C.E. Y.E. Å.G. H.H. H.I. L.J. M.J. U.J. B.J. I.K. J.K. A.K. Å.L. K.G.L. A.L. R.L. A.L. E.M. P.M. L.N. V.N. T.P. B.P. H-E.S. J.S. M.S. L.S. I.S. R.S. E.T. B-O.V. M.W. och K.Z.

2. Staten förpliktas att till var och en av ovan nämnda arbetstagare utge allmänt skadestånd med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 5 juni 1992 till dess betalning sker.

3. Staten skall ersätta Statsanställdas Förbund för rättegångskostnader med etthundrasjutusenniohundrafyra (107 904) kr, varav 81 756 kr 50 öre utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker. I det förstnämnda beloppet ingår mervärdeskatt med 20 716 kr.

Referat ( AD 1993 nr 214 ) :

AD 1993 nr 214

Parter ( Statliga sektorn ): Statsanställdas Förbund mot Staten genom Försvarets Civilförvaltning

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Nina Pripp, Karl-Ingvar Rundqvist, Bo Jangenäs, Rolf Hugert (direktör i Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; tillfällig ersättare; skiljaktig), Lennart Grudevall, Inge Janérus och Bo Almgren.

Sekreterare : Claes-Göran Sundberg

AD 1993 nr 214    Dom den 15 december 1993 – Direktstämt mål

Sökord : Arbetsbrist | Offentlig anställning | Statliga sektorn | Uppsägning från arbetsgivarens sida | Uppsägning ”för säkerhets skull”

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1965 nr 3 | AD 1978 nr 57 | AD 1980 nr 164 | AD 1980 nr 54 | AD 1982 nr 107 | AD 1983 nr 94 | AD 1984 nr 19 | AD 1984 nr 26 | AD 1990 nr 67 | AD 1993 nr 129 | AD 1993 nr 138

Förarbeten : Bet. 1989/90:FöU3 Arméns utveckling och totalförsvarets planeringssystem, m.m. | Bet. 1991/92:FöU12 Totalförsvarets fortsatta utveckling 1992/93–1996/97 | Bet. 1992/93:FöU11 Värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst m.m. | Prop. 1969:1 | Prop. 1989/90:9 om arméns utveckling och totalförsvarets planeringssystem, m.m. | Prop. 1989/90:90 om forskning | Prop. 1991/92:101 om värnpliktsutbildning | Prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgeåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93 | Prop. 1992/93:228 Ändrade grundutbildningstider för vissa värnpliktiga, m.m.

Parter:

Statsanställdas Förbund

mot

Staten genom Försvarets Civilförvaltning

Mellan Statsanställdas Förbund (förbundet) och staten gäller inom försvarsområdet ett kollektivavtal benämnt sektoravtal Försvar.

Upplands signalregemente (S 1), som ansvarar för försvarsområde 47 (Fo 47) är en egen militär myndighet (S 1/Fo 47). Myndigheten lyder under Chefen för armén och är lokaliserad till Enköping. Dess uppgift är att grundutbilda värnpliktiga samt att ansvara för försvaret av Uppsala län. Vidare är S 1/Fo 47 garnisonsmyndighet, d.v.s. myndigheten har ett samordningsansvar mellan olika förband och militära myndigheter i Enköping med omnejd. Vid myndigheten finns omkring 400 anställda, varav ca 200 yrkesofficerare och resten civil personal. Huvuddelen av de civilanställda är medlemmar i förbundet.

Den 25 mars 1992 sade chefen för S 1/Fo 47 upp 51 av förbundets medlemmar. Som grund för uppsägningarna åberopades arbetsbrist. Uppsägningarna har lett till tvist mellan förbundet och staten i frågan huruvida det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot staten vid arbetsdomstolen.

Förbundet har – som man slutligen bestämt sin talan – yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningarna av A-K.A. H-O.A. B.B. A.C. G.C. L.E. J-O.E. E.E. F.E. I.E. C-G.E. C.E. Y.E. Å.G. H.H. H.I. L.J. M.J. U.J. B.J. I.K. J.K. A.K. Å.L. K.G.L. A.L. R.L. A.L. E.M. P.M. L.N. V.N. T.P. B.P. H-E.S. J.S. M.S. L.S. I.S. R.S. E.T. B-O.V. M.W. och K.Z. Förbundet har vidare yrkat att staten skall förpliktas att till en var av ovanstående arbetstagare utge allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Staten har bestritt bifall till käromålet. Staten har för det fall förbundet skulle få framgång med sin talan yrkat att skadestånden skall jämkas, i första hand till noll.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

Förbundet har vid utvecklandet av sin talan utgått från tre ”teser”. Dessa redovisas i det följande under delrubrikerna 1–3.

1. Uppsägningarna har inte skett på ett planerat och övervägt sätt. Våren 1992 fanns det vid S 17/Fo 47 omkring 180 civilanställda. Den 25 mars 1992 sade chefen för S 1/Fo 47 upp 51 av förbundets medlemmar på grund av arbetsbrist. Dessa arbetstagare var sysselsatta huvudsakligen i lokalvård och förråds- och förplägnadstjänst. Bakgrunden till uppsägningarna var delvis allmänna rationaliseringsåtgärder som myndigheten hade beslutat om och som innebar att behovet av civilanställda minskade från omkring 200 personer till 153. Därutöver skulle S l/Fo 47 – enligt några lösa planer som Chefen för armén utarbetat – få ett antal mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga som till viss del skulle ersätta den civilanställda personalen. S 1/Fo 47 tilldelades ursprungligen 120 sådana värnpliktiga, varav 80 mobiliseringsvärnpliktiga och 40 förplägnadsvärnpliktiga. Till följd härav ansågs behovet av antalet civilanställda minska till 115 personer. Uppsägningarna grundade sig även på de nu nämnda omständigheterna.

Från våren 1991 – då planeringen av uppsägningarna påbörjades – till dess att de genomfördes i mars 1992 minskades antalet personer som enligt myndigheten skulle sägas upp från 65 till, vid uppsägningstillfället, 51. Vid uppsägningarna i mars 1992 uppgav myndigheten att sammanlagt 38 personer skulle sägas upp på grund av att värnpliktiga skulle ersätta civilanställd personal.

Avsikten var alltså att myndigheten skulle tilldelas värnpliktiga som skulle fullgöra mobiliserings- och förplägnadstjänst. Det kan här noteras att S l/Fo 47 var det enda regemente i Sverige som redan i mars 1992 sade upp civilanställda på denna grund. Först i juni 1992 fattade riksdagen ett preliminärt beslut om denna nya typ av värnpliktstjänstgöring. Vid den tidpunkt då myndigheten företog uppsägningarna, d.v.s. i mars 1992, utgick man ifrån att sammanlagt 1500 mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga skulle ingå i krigsorganisationen. Detta antal reducerades senare till 800 för att den 2 juni 1993 slutligen av riksdagen bestämmas till 550 värnpliktiga. Efter detta riksdagsbeslut fick myndigheten sig tilldelad ett mindre antal mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga än vad man utgick ifrån vid uppsägningarna i mars 1992, nämligen 2 x 24 mobiliseringsvärnpliktiga och 2 x 10,5 förplägnadsvärnpliktiga.

S 1/Fo 47 har efter besluten om det förändrade antalet mobiliserings-- och förplägnadsvärnpliktiga gjort en successiv anpassning av antalet arbetstagare som måste sluta. Av den personal som sades upp därför att den skulle ersättas av värnpliktiga, d.v.s. 38 personer, har ett antal motsvarande 18,5 personår återanställts. Härutöver har myndigheten gjort vissa justeringar av antalet personer som skulle sägas upp beroende på förändringar i tjänsteorganisationen. Av de 51 medlemmarna i förbundet som sades upp i mars 1992 har återanställningar skett i en omfattning som innebär att det nu kvarstår 34 arbetstagare som inte återfått sitt arbete.

De uppsägningar som företogs i mars 1992 grundades som sagts dels på allmän rationalisering av verksamheten, dels på att myndigheten skulle få värnpliktiga som skulle ersätta den civilanställda personalen. Det är dock inte möjligt att urskilja på vilken av dessa båda grunder som den enskilde arbetstagaren blivit uppsagd; om uppsägningen berott på rationaliseringsåtgärderna eller på grund av införandet av den nya kategorin värnpliktiga.

I mars 1992 fanns det i köket hos myndigheten elva köksbiträden. Av dessa sades sju upp, vilket innebar att fyra biträden kvarstod i tjänst. Arbetsgivaren har därefter återbesatt samtliga tjänster. Dessa åtgärder har vidtagits trots att S 1/Fo 47 enligt riksdagens beslut har erhållit full besättning i köket genom att tilldelas tolv förplägnadsvärnpliktiga. De krav som arbetsgivaren har ställt på den personal som anställts i köket är att den skulle ha två års erfarenhet av storkök eller motsvarande utbildning.

Vid de återanställningar som har skett efter uppsägningarna har även andra personer återanställts än de som ursprungligen sades upp från sina tjänster i köket. Skälet till detta är att det enligt avtalet ont turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S) gäller olika turordningskretser vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid återanställning. Enligt 3 § TurA-S gäller att turordningskretsen vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns. När turordningskretsen bestäms vid företrädesrätt till återanställning skall däremot enligt 7 § TurA-S kretsen omfatta arbetstagare hos myndigheten. Detta har fått till följd bl.a. att en del av dem som före uppsägningstillfället arbetade i förrådet numera arbetar i köket. Genom sitt agerande har arbetsgivaren således satt turordningsavtalets intentioner ur spel, vilket visar att uppsägningarna var förhastade. Förbundet hävdar att det inte har förelegat och fortfarande inte föreligger någon arbetsbrist i köket.

Inom förrådsverksamheten fanns vid uppsägningstillfället 34 personer anställda. Av dessa sades 31 upp, d.v.s. efter uppsägningarna återstod endast tre förrådsmän. Avsikten med uppsägningarna var att verksamheten i sin helhet skulle skötas av värnpliktiga. Inom förrådsverksamheten har nu tretton personer återanställts.

Enligt arbetsdomstolens praxis är arbetsgivaren fri att säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist till följd av bl.a. organisationsförändringar. Arbetsgivaren har dock en skyldighet att försöka undvika friställningar genom att undersöka alla till buds stående möjligheter att genomföra verksamhetsförändringarna utan att arbetstagare skall behöva sägas upp. I detta ligger att arbetsgivaren skall göra en seriös och noggrann bedömning av verksamhetens behov. Har arbetsgivaren gjort en sådan bedömning går det inte ifrågasätta att det föreligger saklig grund för vidtagna uppsägningar. Enligt förbundets mening har en sådan seriös bedömning inte gjorts. Förbundet hävdar att uppsägningarna har skett fullständigt urskiljningslöst och att arbetsgivaren inte har gjort någon som helst utredning om vilken personal som oundgängligen behövts i organisationen.

Förbundet hävdar också att även om arbetsgivaren hade tilldelats värnpliktiga i den omfattning som var aktuell den 25 mars 1992 det inte förelåg en så omfattande arbetsbrist som staten påstår. Detta beroende på att de värnpliktiga inte omedelbart kan ersätta de civilanställda, eftersom de värnpliktiga behöver en viss inskolningstid.

Uppsägningarna har inte till sin huvuddel skett av rationaliseringskäl. Rationaliseringar gör arbetsgivare för att spara pengar, men så har det inte varit i detta fall. Arbetsgivarens uttalade avsikt har varit att ersätta civilanställda med värnpliktiga. Uppsägningarna har enligt staten varit betingade av behovet av att utbilda personal för krigstjänst och den därav följande arbetsproduktionen från de värnpliktiga. Det fanns inte den 25 mars 1992 någon tillfredsställande utredning som visade vilket behov av arbetskraft som myndigheten skulle ha i den nya organisationen. Man visste därför inte vilken arbetsbrist det var fråga om och vilka anställda som var oundgängligen nödvändiga i den nya organisationen. Chefen för S l/Fo 47 kunde inte överblicka vad som säkert skulle inträffa.

I 1 § andra stycket trygghetsavtalet föreskrivs följande.

För att ha beredskap inför verksamhetsförändringar och för att senare kunna genomföra dessa är det väsentligt med en väl utvecklad verksamhetsplanering. Det är ett gemensamt intresse att planeringen är långsiktig och belyser olika handlingsalternativ och deras konsekvenser för verksamheten och för de anställda. En genomarbetad och framåtsyftande personalpolitik är härvid ett verkningsfullt instrument. Myndigheterna skall sträva efter att planera sin personalförsörjning så att förändringar underlättas. Kompetensutveckling som sker fortlöpande underlättar anpassningen till kommande förändringar. Arbetstagarnas egna insatser för att förnya eller förändra sin kompetens bör också stimuleras och tas till vara. Målet med trygghetssystemet är att så långt möjligt skapa förutsättningar för att ingen anställd skall bli arbetslös till följd av arbetsbrist eller till följd av att han i samband med omlokalisering eller motsvarande väljer att ej följa med till den nya orten.

Enligt förbundets mening har staten som arbetsgivare längre gående förpliktelser än en privat arbetsgivare. Den utredning som föregick uppsägningarna uppfyller inte till någon del trygghetsavtalets förpliktelser. Uppsägningarna gjordes för säkerhets skull, vilket bekräftats av att mer än hälften av uppsägningarna återtogs.

2. Vid tidpunkten för arbetsgivarens beslut om uppsägningar förelåg det inte ett sådant författningsenligt beslutsunderlag från statsmakternas sida att man kunde förutse att det skulle ske en förändring av myndighetens organisation.

Förbundet hävdar att det den 25 mars 1992 inte gick att överblicka vilken omfattning den förändrade krigsorganisationen skulle få eller om den förändring som arbetsgivaren företog över huvud taget var tillåten att genomföra. Statsmakterna hade vid denna tid varken tagit ställning till om försvaret över huvud taget skulle få inrätta den aktuella typen av förband med värnpliktiga som skulle ersätta civilanställda eller vilken omfattning förbanden skulle ha.

Sverige har genom att ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter åtagit sig att inte utnyttja människor i tvångsarbete. I konventionen medges undantag i fråga om arbete av militär art. Den nu aktuella åtgärden att värnpliktiga skulle ersätta civilanställda utgjorde den 25 mars 1992 till huvuddelen ert ren besparingsåtgärd från statens sida.

Vid tiden för uppsägningarna gällde ett beslut av riksdagen från år 1969 i vilket riksdagen bl.a. uttalat att försvarets fredsorganisation inte med stöd av värnpliktslag m.m. borde tillföras arbetskraft för uppgifter av civil natur. Enligt riksdagen borde civil arbetskraft i princip anställas för de göromål som då utfördes av värnpliktiga vid bl.a. matinrättningar, varvid hänsyn dock skulle tas till att geografiska eller andra förhållanden kunde göra det uteslutet att anskaffa civil personal i vissa fall (se prop. 1969:1 bilaga 6, s. 37 ff., SU 4, rskr.4).

Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade Kungl. Majt. den 13 februari 1970 ett beslut om personal för driften av försvarets matinrättningar. I beslutet, som alltjämt gällde i mars 1992, uttalades bl.a. följande.

Kungl. Majt. föreskriver att, från och med den 1 juli 1970 och tills vidare, biträdesgöromålen i försvarets matinrättningar med nedan angivna undantag skall fullgöras av enbart civil arbetskraft och att värnpliktiga inte får tas i anspråk vid matinrättningarna med stöd av bestämmelserna i Kungl. Majas beslut den 28 juni 1946 ang beräkningsgrunder för anställande av sådan biträdespersonal

Av vad som nu sagts följer att staten inte fick ersätta civilanställda med värnpliktiga annat än om de värnpliktiga utgjorde en oundgänglig del av krigsorganisationen. Så var inte fallet när de aktuella uppsägningarna gjordes den 25 mars 1992.

Inom försvaret hade man sedan några år före dessa uppsägningar diskuterat att ersätta förråds- och förplägnadsanställda med värnpliktig personal. Enligt förbundets uppfattning var det huvudsakliga skälet härtill av ekonomisk art och inte att förstärka beredskapen. Detta framgår bl.a. av Överbefälhavarens (OB:s) underlag inför riksdagens försvarsbeslut år 1991 (ÖB 91). När det i ÖB 91 talas om direktutbildning av värnpliktig personal för flera uppgifter inom främst förråds- köks- och administrativa befattningar redovisas detta med utgångspunkt i ”lägre ekonomiska nivåer” (s. 122). Det sägs inget om att förändringarna är betingade av en förändrad krigsorganisation. Huvudsyftet från OB:s sida var att spara civil personal och inte, som staten påstår, att utbilda värnpliktiga för försvarsändamål. Detta framgår också av ÖB 91, där det sägs bl.a. följande (s. 123).

De värnpliktiga som ingår i militärområdes- och försvarsområdesunderhållsförbanden bör grundutbildas och praktiskt tjänstgöra i verkstads- och förrådstjänst för att förstärka mobiliseringsberedskapen. Dagens depåvärnpliktiga skall förutom att stödja verksamheten i fred utbildas för att kunna ingå i depåer i krig.

I en skrivelse dagtecknad den 10 januari 1992, som sändes till bl.a. ÖB och de fyra Militärbefälhavarna samt som orientering till bl.a. S 1/Fo47, meddelade Chefen för armén att mobiliserings- och förplägnadsförband skulle tillföras arméns krigsorganisation och att inriktningen av organisationens totala omfattning och utformning skulle ske först efter det att regeringens proposition förelåg inför försvarsbeslutet våren 1992. Vidare uttalade Chefen för armén bl.a. följande (s. 4).

Vid de myndigheter som berörs av grundutbildning 1993/94 (och som inleds våren -93) skall snarast de åtgärder som erfordras för att inta ny organisationsstruktur mot bakgrund av de nya förutsättningarna inom förråds- och förplägnadsfunktionen igångsättas. Ingående i ny organisationsstruktur skall påbörjas senast 1993‑07‑01 och nyorganisation skall vara intagen senast 1994‑07‑01. Uppsägning av personal med anledning av detta beslut får ske först efter det att regeringens proposition föreligger. Förhandlingar har genomförts och avslutats med arbetstagarorganisationerna.

Avsikten med denna order måste rimligen ha varit att de personalansvariga skulle läsa den kommande propositionen. Det kan inte ha varit Chefens för armén mening att uppsägningar skulle ske oavsett vad som skulle komma att stå i propositionen. I ordern angavs att den civila personalen skulle ges utbildning i ledarskap syftande till förmåga att delta i utbildning och arbetsledning av de värnpliktiga. Att utbilda de civilanställda är ett exempel på sådan personalåtgärd som myndigheten kunde vidta redan med anledning av ordern.

Även om skrivelsen den 10 januari 1992 skulle vara att tolka som en order om att, oavsett innehållet i propositionen, säga upp personal som skulle ersättas av värnpliktiga, kunde Chefen för armén mot bakgrund av 1969 års riksdagsbeslut inte med bindande verkan utfärda en sådan order.

Det saknades således såväl vid tidpunkten för denna order från Chefen för armén som vid tiden för uppsägningsbeslutet grundläggande beslut av såväl regering som riksdag om att införa de aktuella värnpliktsförbanden. Det var därför inte möjligt att redan i mars 1992 bedöma vilken omfattning uppsägningarna skulle få.

För att införa de aktuella värnpliktsförbanden krävdes ändringar i värnpliktslagen. Ett förslag till ändring av lagen och förslag om inrättandet av de nämnda förbanden förelades riksdagen genom regeringens propositioner 1991/92:101 [ pdf ] och 102. Med anledning av dessa förslag lät förbundet göra en utredning om de värnpliktiga i arméns stödproduktion. I utredningen, som var klar i mars 1992, slog utredaren fast att syftet med de nya förbanden var att minska utgifterna för armén.

Riksdagen accepterade i juni 1992 på vissa villkor regeringens förslag om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst, men uttalade att volymen och de närmare förutsättningarna härför borde beslutas först efter det att Pliktutredningen hade behandlat frågan. Riksdagen förutsatte att regeringen skulle återkomma med förslag i frågan (FöU 1991/92:12, rskr. 337). Härav framgår att även om riksdagen ställde sig bakom principen om värnpliktiga mobiliserings- och förplägnadsförband, så var det ännu efter riksdagsbeslutet oklart vilken volym det skulle bli frågan om.

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen i 1992 års regleringsbrev Chefen för armén i uppdrag att med beaktande av riksdagsbeslutet fortsätta sådana förberedelser som skulle göra det möjligt att mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga kunde påbörja sin befattningstjänstgöring på förbanden den 1 juli 1993. Vidare fick Chefen för armén i uppdrag av regeringen att lämna en redovisning av vilka krigsförband som hade behov av de nämnda värnpliktiga, dessa krigsförbands uppgifter, antalet värnpliktiga som behövdes i respektive förband samt antalet anställda som till följd härav kunde sägas upp. Det angavs att skälet till detta uppdrag var att Försvarsdepartementet efter hörande av Pliktutredningen skulle kunna återkomma till riksdagen med förslag i de frågor som riksdagen efterfrågat.

Sedan Chefen för armén fullgjort sitt uppdrag yttrade sig Pliktutredningen över dennes förslag i oktober 1992. Av utredningens slutsatser och av uttalanden som utredningens ordförande gjorde i en intervju framgår att utredningen ansåg att förslaget från början var avsett enbart som en besparingsmöjlighet. Vidare fastslog utredningen att Chefens för armén förslag innebar en överutbildning av värnpliktiga för att tillfredsställa den civila produktionen.

Den 10 december 1992 tog regeringen ställning till Pliktutredningens förslag. Regeringen uppdrog då åt Chefen för armén att – med beaktande av Pliktutredningens synpunkter – förbereda för utbildningen av mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga för krigsorganisationens behov. Regeringen tog inte i beslutet ställning till om Chefen för armén fick säga upp personal eller inte, men från denna myndighets sida uppfattade man dock beslutet så att det var möjligt att vidta vissa åtgärder. Detta framgår av en skrivelse den 7 januari 1993, i vilken Chefen för armén uppger bl.a. att förutsättningar förelåg för en uppsägning av civilanställda till följd av uppkommen arbetsbrist i samband med införandet av mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga och att uppsägningar därför kunde påbörjas. Först i juni 1993 fattade dock riksdagen beslut i saken sedan regeringen lagt fram förslag om att utbildningen av värnpliktiga för mobiliserings- och förplägnadstjänst skulle genomföras i huvudsak enligt det uppdrag som regeringen den 10 december 1992 lämnat till Chefen för armén (prop. 1992/93:228, [ pdf ] 1992/93:FöU11, rskr. 386). Beslutet innebar att riksdagen följde Pliktutredningens förslag. I beslutet uttalade riksdagen att avvecklingen av civilanställd personal av arbetsmarknadsmässiga skäl borde ske enbart genom naturlig avgång.

Sammanfattningsvis anser förbundet att det inte fanns något författningsenligt underlag för beslutet den 25 mars 1992 om uppsägningar. Det gick inte att då förutse om de nya förbanden skulle inrättas eller vilken omfattning de skulle få. Att chefen för S 1/Fo 47 ansåg att han följde en order från Chefen för armén saknar betydelse. Denne hade inte sakligt underlag för sin order. En sådan order kan därför inte bli avgörande. En annan ordning skulle innebära att riksdagens beslut skulle bli meningslösa för större delen av de anställda som arbetar på myndigheter underställda centrala myndigheter.

Chefen för S 1 var angelägen om att av ekonomiska skäl säga upp de anställda så tidigt som möjligt. Men i detta fall var pengabrist inte saklig grund för uppsägningarna. Det hade för övrigt varit möjligt för myndigheten att avvakta med uppsägningarna till efter riksdagsbehandlingen; man hade ändå hunnit inrätta de nya förbanden den 1 juli 1993.

3. Kollektivavtalets bestämmelser har kringgåtts.

För att de i målet aktuella uppsägningarna skulle var tillåtna enligt gällande kollektivavtal förutsätts att arbetsgivaren inte ersätter avlönad arbetskraft med pliktarbete i rent besparingssyfte. Kollektivavtalet vilar på den grund som statsmakterna beslutade om år 1969 och som innebar att anställd arbetskraft skulle utföra det löpande civila arbetet. Det mellan parterna gällande kollektivavtalet förutsätter att arbete inom kollektivavtalets tillämpningsområde skall avlönas i enlighet med avtalets bestämmelser. Arbetsgivaren har i detta fall ensidigt ändrat på detta förhållande. Arbetsgivaren, d.v.s. staten, kan enligt 8 kap. 3 § regeringsformen och kollektivavtalet inte ensidigt förändra förutsättningarna för kollektivavtalets tillämpning utan stöd av lag. Exempel på en lagstiftning av det nämnda slaget utgör det förslag som lagts om att ungdomsarbetskraften skall undantas från kollektivavtals tillämpningsområde. Något lagstöd för att använda värnpliktiga i civilt arbete förelåg däremot inte vid uppsägningstillfället.

Staten

Bakgrunden till den uppkomna situation är att försvaret och framför allt armén under senare år fått vidkännas minskade anslag samtidigt som kostnaderna för personal, värnpliktiga samt försvarsmateriel ökat kraftigt. På grund av detta har det skett genomgripande strukturförändringar för att hålla försvarsmakten på den av statsmakterna förelagda säkerhetspolitiska nivån. Vid dessa omstruktureringar har rationaliseringskraven varit så utformade att försvaret skulle försöka bibehålla de materialinköp som beställts. Ett problem har här varit att försvarsmakten varit uppbunden av beställningar på lång sikt. Till detta kommer att försvaret haft ambitionen att försöka genomföra krigsförbandsövningar på en högre nivå än vad som varit fallet under senare år. Liksom andra militära myndigheter hade S 1/Fo47 ställts inför kravet att bedriva en kostnadseffektiv verksamhet. Mot denna bakgrund hade myndigheten år 1990 påbörjat en översyn av sin organisation.

I fråga om ansvarsfördelningen inom armén kan följande nämnas. Ett förband som S 1 /Fo 47 leds av en förbandschef. Denne får sina produktionsuppdrag från militärbefälhavaren, i detta fall Militärbefälhavaren i det mellersta distriktet, ”Milo-mitt”. Militärbefälhavaren får i sin tur uppdrag från Chefen för armén. Det är således Militärbefälhavaren som avväger vilka produktionsuppdrag som skall läggas ut på de olika militära myndigheterna samt avdelar nödvändiga ekonomiska medel.

Under det i målet aktuella produktionsåret 1991/92 fick chefen för S 1/Fo 47 ett produktionsuppdrag som motsvarade vad han normalt brukade erhålla. Han fick dock samtidigt en minskad ekonomisk ram samt en specifikt minskad ram avseende anställd personal. Chefen för S 1/Fo47 gjorde med utgångspunkt i den organisationsöversyn som företagits den bedömningen att arbetsbristen skulle läggas ut inom stödproduktionen. Denna funktion hade genomlysts ordentligt under översynsarbetet.

Chefen för S 1/Fo 47 var även medveten om att det hos Överbefälhavaren och Chefen för armén samt vid Försvarsdepartementet pågick utredningar om en ny form av värnpliktsutbildning. Bakgrunden till denna nya utbildning var en verksamhetsidé som Överbefälhavaren hade lagt fram, den s.k. kaderprincipen. Denna princip byggde på att fredsorganisationen så långt möjligt skulle överensstämma med krigsorganisationen. Syftet med kaderprincipen var att man skulle få smidigare övergångar i olika beredskapslägen; den som var anställd i försvarsmakten skulle ha samma arbete i såväl freds- som kris- och krigstid.

Ser man till förrådstjänsten stred kaderprincipen mot den dåvarande ordningen, d.v.s. att civilpersonal skulle sköta stödproduktionen i fredstid samtidigt som det fanns värnpliktig personal som skulle sköta den i krigstid. Någon motsvarighet till denna uppdelning fanns inte i något annat västeuropeiskt land. Överbefälhavaren hade mot bakgrund härav i sitt underlag till regeringen inför 1992 års försvarsbeslut föreslagit att det skulle inrättas särskilda mobiliserings- och förplägnadsförband. Förslaget grundades på en utredning som hade utarbetats av Chefen för armén.

Förändringen krävde dock en ändring av värnpliktslagen. Avsikten med förändringen var att soldaterna skulle få en grundläggande soldatutbildning och därefter, genom att arbeta parallellt med ordinarie personal, praktiskt lära sig förråds- och förplägnadstjänst. Den ordinarie personalen skulle härigenom komma att bli handledare för de värnpliktiga. Genom den nya ordningen skulle vissa besparingar göras, eftersom de värnpliktiga under sin utbildning skulle utföra viss civil produktion.

Som redan nämnts hade en översyn av myndighetens organisation påbörjats år 1990. Chefen för S 1/Fo 47 hade ganska snart kunnat konstatera inom vilka funktioner myndigheten kunde göra besparingar. En av dessa var som redan framgått förrådsverksamheten. Under översynsarbetets gång gjordes en ordentlig genomlysning av verksamheten där, utbildningsplaner togs fram. m.m. Översynsarbetet såvitt avsåg förrådsverksamheten genomfördes under hösten 1991. Detta arbete var i det närmaste klart när myndigheten fick besked av Chefen för armén och Militärbefälhavaren att myndigheten skulle tilldelades 2 x 40 mobiliseringsvärnpliktiga och 2 x 20 förplägnadsvärnpliktiga. Det var därför lätt och snabbt gjort att väga in dessa värnpliktiga i beslutsunderlaget inför de uppsägningar som gjordes i mars 1992. Överbefälhavaren och Chefen för armén hade utrett frågan om mobiliserings- och förplägnadsförband.

Genom en skrivelse den 10 januari 1992 beordrade Chefen för armén de berörda myndigheterna att snarast inta den organisationsstruktur som var baserad på införandet av mobilisering- och förplägnadsvärnpliktiga. I brevet angavs också att regeringsbeslut i den här frågan skulle avvaktas. I den proposition som senare framlades angav regeringen att den utredning som Chefen för armén gjort visade att det fanns skäl att organisera mobiliserings- och förplägnadsförband som skulle utbildas inom stödfunktionen (prop. 1991/92:102 [ pdf ]). Regeringens viljeinriktning stod alltså helt klar genom propositionen. Riksdagen hade redan är 1989 accepterat principen att utbilda värnpliktiga för uppgifter inom krigsorganisationen och samtidigt utnyttja dem i den fredstida stödproduktionen genom att förklara att riksdagen inte hade någon erinran emot att försök genomfördes med utbildning av verkstads- och förrådsvärnpliktiga (prop. 1989/90:9, [ pdf ] FöU3, rskr. 87). En försöksverksamhet med värnpliktiga i mobiliseringsförråd och verkstäder hade just avslutats hos S 1/Fo 47. Myndigheten hade alltså god egen erfarenhet av denna typ av värnpliktiga. När uppsägningarna vidtogs hade man hos Värnpliktsverket redan börjat mönstra värnpliktiga till de nya förbanden på grundval av uppgifter som lämnats bl.a. från S 1/Fo 47.

Det var mot den nu redovisade bakgrunden som chefen för S 1/Fo 47 i mars 1992 beslutade de aktuella uppsägningarna. Som framgår av den lämnade redogörelsen föregicks uppsägningarna av en seriös prövning från myndighetens sida. Någon uppsägning för säkerhets skull var det inte frågan om. Inte heller stod uppsägningarna i strid mot de av förbundet åberopade uttalandena i 1969 års proposition. Det förbud man där talar om var förbud mot värnpliktigas tjänstgöring i fredsorganisationen, d.v.s. en tjänstgöring utan någon krigsorganisatorisk koppling vilket det nu var frågan om.

Från förbundets sida har gjorts gällande att något riksdagsbeslut inte fanns i mars 1992. Vad som egentligen krävde riksdagsbehandling var den förändrade utbildningstiden om nio månader som skulle gälla för den nya kategorin värnpliktiga. I värnpliktslagen fanns det inte stöd för en sådan utbildningstid. Utbildningen som sådan hade däremot som sagts i realiteten redan tidigare accepterats av riksdagen i samband med behandlingen av regeringens prop. 1989/90:9 [ pdf ]. Något behov av att underställa riksdagen den frågan fanns därför inte. De beslut som riksdagen kom att fatta kom i princip inte heller att innebära någon erinran mot den utbildning som regeringen föreslagit, förutom att vissa inskränkningar skulle göras avseende Norrland och Gotland av sysselsättningspolitiska skäl.

Efter det att chefen för S l/Fo 47 företagit uppsägningarna i mars 1992 beslutade dock Chefen för armén genom Militärbefälhavaren att förändra utbildningsuppdraget för myndigheten. Detta skedde i september 1992. Produktionsuppdraget ändrades då till 2 x 20 mobiliseringsvärnpliktiga samt 2 x 10,5 förplägnadsvärnpliktiga. Bakgrunden till denna förändring var att riksdagen genom 1992 års försvarsbeslut minskade krigsorganisationen totalt sett ganska avsevärt från 18 till 16 armébrigader. Chefen för armén tvingades därför genomföra en fullständigt genomgripande analys av arméns grundorganisation. Genom den minskade tilldelningen av värnpliktiga blev chefen för S l/Fo 47 tvungen att nyanställa personal inom förråds- och förplägnadstjänsten, eftersom uppdraget att upprätthålla en stödfunktion inom försvarsområdet låg kvar. Myndigheten tilldelades nya ekonomiska ramar och kunde till följd härav nyanställa 18 personer.

Den egentliga frågan i målet är om det förelåg arbetsbrist över huvud taget hos S 1/Fo 47 i mars 1992. Parterna är ense om att den organisationsöversyn som skett mot bakgrund av myndighetens förändrade verksamhet medförde att en viss arbetsbrist uppstod hos myndigheten. Tvisten rör därför egentligen omfattningen av denna arbetsbrist och vilka omständigheter som arbetsgivaren hade rätt att lägga in i beslutsunderlaget.

Av förarbetena till anställningsskyddslagen och praxis framgår att en arbetsgivare i kraft av sin företagsledningsrätt kan genomföra en omorganisation även om detta innebär att anställda i slutändan förlorar sina arbeten. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet att genomföra en organisationsförändring som är avgörande för om arbetsbrist föreligger eller inte Det är också arbetsgivaren som avgör hur arbetsbristen läggs ut. Som arbetsdomstolen uttalat bl.a. i AD 1983 nr 94 [ Zeteo ] [ Karnov ] är arbetsgivaren fri att organisera på det sätt som arbetsgivaren finner ändamålsenligt från ekonomisk synpunkt.

Förbundet har påstått att uppsägningarna skett för säkerhets skull och har härvid åberopat bl.a. arbetsdomstolens dom 1984 nr 26 [ Zeteo ] [ Karnov ]. Av domen framgår att man med uppsägning för säkerhets skull avser fall där en arbetsgivare trots att han bedömer att orderingången är fullt tillfredsställande och kan antas vara det även i framtiden ändå säger upp för att gardera sig. I detta mål är situationen en helt annan. Den personalram som i mars 1992 gällde för chefen för S 1/Fo 47 motsvarade lönen för 115 personer. Redan mot denna bakgrund förelåg det medelsbrist och därigenom också arbetsbrist hos myndigheten. Chefen för S 1/Fo 47 hade ett produktionsuppdrag som var oförenligt med de ekonomiska resurser han tilldelats. Han var därför tvingad till en produktionsförändring och vägde därvid in de omständigheter som var kända för honom vid tillfället. Han såg utvecklingen mot mobiliserings- och förrådsvärnpliktiga som en naturlig och självklar utveckling. Det fanns inget inslag av gardering i beslutet.

Enligt statens mening finns det en viss parallell mellan det nu föreliggande målet och det mål i vilket arbetsdomstolen meddelade domen 1978 nr 57 [ Zeteo ] [ Karnov ]. I det målet hade ett stort antal byggnadsarbetare sagts upp på grund av arbetsbrist vid kärnkraftverket i Forsmark. Där åberopade arbetstagarsidan att arbetsgivarens åtgärd att säga upp saknade stöd i något beslut från statsmakterna om ändrad inriktning av energipolitiken. Arbetsgivaren hänvisade emellertid till att grunden för arbetsbristen var att ekonomiska tillgångar inte ställts till förfogande. Arbetsdomstolen konstaterade att arbetsbrist i form av medelsbrist förelåg och att följaktligen saklig grund för uppsägning också förelåg. Samma principiella synsätt kommer till uttryck i AD 1993 nr 129.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Chefen för armén ger genom Militärbefälhavaren uppdrag åt och resurser åt myndigheterna att genomföra produktionsbeslut. Ett särskilt lydnadsförhållande föreligger här. Chefen för S 1/Fo 47 hade i mars 1992 en reell arbetsbristsituation. Han hade beslutat om en ändrad organisation av myndigheten med utgångspunkt i den primära och högst prioriterade verksamheten. Han utgick från ett antal kända faktorer och gjorde utifrån dessa en bedömning av utfallet. Chefen för S 1/Fo 47 hade fog för att räkna in de mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga i sitt beslutsunderlag. Genom propositionen 1991/92:102 [ pdf ] hade regeringen klart givit till känna sin viljeinriktning vad gäller värnpliktiga i mobiliserings- och förrådsförband. Chefen för S 1/Fo 47 hade såsom chef för en myndighet under regeringen en skyldighet att agera efter denna linje. Konstateras kan också att Chefen för armén gav ett uttryckligt uppdrag att inta den nya organisationen med beaktande av att där skulle finnas mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga. Chefen för S 1/Fo 47 hade alltså mycket goda grunder för att bedöma att den nya organisation som fastställts skulle komma att realiseras. Regeringens beslut år 1993 visar också att han vid uppsägningstillfället gjorde en riktig bedömning. Chefen för S 1/Fo 47 tog inte lätt på uppgiften. Myndigheten har levt upp till intentionerna i trygghetsavtalet.

Det förhållandet att antalet värnpliktiga som slutligen tilldelades myndigheten kom att bli lägre kan inte ha någon betydelse. Det relevanta måste vara vilket underlag chefen för S 1/Fo 47 hade när beslutet om uppsägningarna fattades. Denne hade inte då tillgång till de överväganden som låg bakom riksdagens beslut om en minskning av krigsorganisationen och den därav följande minskningen av mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga. Att krigsorganisationen minskades utgör sådana nya omständigheter som inte kan påverka prövningen av om saklig grund förelåg vid uppsägningstillfället.

Förbundet har också gjort gällande att myndighetens agerande står i strid mot kollektivavtalets tillämplighet. Vad förbundet därvid anfört saknar relevans. Frågan är huruvida saklig grund för uppsägningarna föreligger eller inte. Egentligen regleras tvistefrågan av den s.k. 29/29-principen om skyldigheten att utföra arbete. Om en arbetstagare åläggs att utföra arbetet under ett annat förmånligare kollektivavtal, är han skyldig att utföra arbetet om det ligger inom ramen för hans arbetsskyldighet, se AD 1965 nr 3 [ Karnov ] och 1980 nr 164 [ Zeteo ] [ Karnov ].

Ett gällande kollektivavtal binder arbetsgivaren under förutsättning att den som utför arbetet är anställd. Redan här faller förbundets resonemang i tes 3. De värnpliktiga är inte anställda. För övrigt kan tilläggas att en analog tillämpning av den nyssnämnda principen skulle innebära att den värnpliktige skulle vara skyldig att utföra arbetet enligt det för honom gällande ”avtalet”, d.v.s. med förmåner enligt värnpliktsförordningen. Det av förbundet åberopade kollektivavtalet kan därför inte läggas till grund för frågan om saklig grund för uppsägning föreligger eller inte.

Något hinder för en arbetsgivare att lägga ut arbetsuppgifter på andra än icke anställda finns inte (se t.ex. AD 1990 nr 67 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1980 nr 54 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Valet hur man bedriver verksamheten är ett utflöde av företagsledningsrätten.

Det skadestånd som yrkas i målet måste bedömas som oskäligt. Skadeståndet är att se som en sanktion för arbetsgivarens brott mot anställningsskyddslagen och måste prövas mot bakgrund av vilket fel arbetsgivaren har begått. Enligt staten bör skadeståndsbeloppet, om något fel anses begånget, jämkas till i första hand noll med hänsyn till arten av det fel som det i så fall är frågan om. Något skadestånd på grundval av trygghetsavtalet kan inte komma ifråga (se AD 1982 nr 107 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Staten vitsordar att de vidtagna uppsägningarna för vissa arbetstagare fått de konsekvenser som förbundet påstått, nämligen att på grund av de olika turordningsregler som gäller vid uppsägning, å ena sidan, och företrädesrätt till återanställning, å den andra, konsekvensen blivit att uppsagda arbetstagare antingen inte erhållit återanställning eller erhållit annan tjänst än de innehade vid uppsägningstillfället.

Staten vitsordar även att det inte går att särskilja vilka arbetstagare som blev uppsagda på grund av att värnpliktiga skulle tilldelas myndigheten för mobiliserings- och förplägnadstjänst och vilka som blev uppsagda på grund av organisationsförändringar i övrigt. Detta medför att om arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelåg tillräckligt underlag för att säga upp arbetstagarna på grund av införandet av de nya mobiliserings- och förplägnadsförbanden vitsordar staten att samtliga uppsägningar saknar saklig grund.

Domskäl

Tvisten

De i målet aktuella arbetstagarna har sagts upp från sina anställningar vid S l/Fo 47. Tvisten rör frågan om uppsägningarna var sakligt grundade. Staten har till stöd för uppsägningarna åberopat att det förelåg arbetsbrist hos myndigheten, eftersom behovet av civilanställda inom förråds- och förplägnadsfunktionerna hade minskat dels på grund av allmänna rationaliseringsåtgärder vid myndigheten, dels på grund av att nya mobiliserings- och förplägnadsförband skulle inrättas och myndigheten till följd härav skulle få värnpliktiga som delvis skulle komma att ersätta civilanställd personal. Förbundet har gjort gällande att uppsägningarna inte var sakligt grundade. Enligt förbundet har uppsägningarna inte skett på ett planerat och övervägt sätt; de har skett för säkerhets skull. Förbundet har vidare hävdat att det vid tiden för uppsägningsbeslutet inte förelåg något sådant underlag från statsmakternas sida att chefen för S 1/Fo 47 kunnat förutse att det skulle ske en förändring av försvarets organisation. Förbundet har slutligen gjort gällande att uppsägningarna i strid mot kollektivavtalet genomförts i rent besparingssyfte och att det saknades lagstöd härför.

På begäran av förbundet har förhör upplysningsvis hållits med L.Å. f.d. förbundsombudsman vid förbundet, B.Å.S. facklig funktionär för förbundet vid S 1/Fo 47, L.P. förrådsmästare vid S 1/Fo 47, samt A.C. ekonomibiträde vid S l/Fo 47. På begäran av staten har vittnesförhör hållits med översten av första graden L.J. chef för S l/Fo 47, överstelöjtnanten G.J. personalchef vid S l/Fo47 samt överstelöjtnanten H.A. chef för materielenheten vid S l/Fo 47. Vidare har på statens begäran förhör upplysningsvis hållits med majoren R.E. arméstabens produktionsledning, samt överstelöjtnanten B.W. försvarsstabens planeringssektion. Vidare har i målet åberopats skriftlig bevisning.

De arbetstagare som är aktuella i målet var samtliga sysselsatta inom förråds- och förplägnadstjänst vid S l/Fo47.

Myndighetschefens uppgifter i målet

Chefen för S 1/Fo 47 L.J. har under förhöret uppgett följande. På grund av det försämrade ekonomiska läget inom försvaret påbörjades i december 1989 en översyn av myndighetens organisation. Han tillträdde som chef för S1/Fo 47 den 1 april 1990. I maj 1990 hade myndigheten ett överdrag på mer än fem miljoner kronor i en budget som omspann 180 miljoner kronor. Som följd härav infördes i maj 1990 anställningsstopp.

Myndighetens kostnader var alltså för höga och det krävdes rationaliseringar för att inte ytterligare överdrag skulle göras kommande budgetår. L.J. uppfattade det så att det förelåg en obalans mellan antalet anställda i den s.k. stödproduktionen och övrig produktion, d.v.s. grundutbildningen av värnpliktiga samt repetitionsutbildningen. Ett av skälen till denna obalans var att stödproduktionen var dimensionerad för att understödja ett fullständigt genomfört repetitionsutbildningsprogram. Vid denna tid uppgick antalet repetitionsutbildningar endast till 20–30 % av det normala antalet. Till detta kom att S 1 /Fo 47 hade blivit ålagd att minska sin personalstyrka.

Under år 1991 intensifierade L.J. organisationsöversynen genom att tillsätta olika arbetsgrupper för en översyn av olika delar av myndighetens verksamhet. Efter sommaren 1991 fick han en ”signal” från Militärbefälhavaren att se över mobiliseringsfunktionerna. Redan i oktober 1990 hade myndigheten fått direktiv om att företa en utredning med utgångspunkt i att myndigheten skulle ha en organisation i fredstid som var mer lik den i krigstid. Vid olika förbandschefsmöten under sommaren 1991 hade det vidare vid olika tillfällen kommit på tal att myndigheterna – på grund av det ändrade säkerhetspolitiska läget – skulle se över sina mobiliseringsorganisationer. Avsikten var bl.a. att föra över mobiliseringsförråden, som i flera fall är placerade långt från regementena, till eller närmare dessa. Den 29 september 1991 tillsatte L.J. därför en arbetsgrupp som fick i uppdrag att se över förrådsverksamheten och identifiera möjliga rationaliseringsåtgärder inom mobiliseringsfunktionen. Utredningsarbetet var klart i början av december 1991 och resulterade i att arbetsgruppen ansåg att det var möjligt att genomföra vissa rationaliseringar som skulle medföra att tolv tjänster som förrådsmän kunde rationaliseras bort.

Det var för L.J. sedan tidigare känt att Chefen för armén hade planer på att inrätta en ny typ av förband, mobiliserings- och förplägnadsförband. I slutet av november/början av december 1991 fick han från Chefen för armén beskedet att han kunde förvänta sig att S 1/Fo 47 skulle tilldelas 2 x 40 mobiliseringsvärnpliktiga och 2 x 20 förplägnadsvärnpliktiga. Eftersom översynen av förrådsverksamheten just blivit färdig var det enkelt att göra en bedömning av vilken betydelse detta tillskott av värnpliktiga – som till viss del skulle ersätta civilanställd personal – skulle få för den kommande verksamheten. På uppdrag av Militärbefälhavaren lämnade han mot bakgrund av de uppgifter han erhållit om antalet mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga underlag till Värnpliktskontoret för att man där skulle kunna förbereda inkallelserna till S l/Fo 47 av den nya kategorin värnpliktiga för utbildningsåret 1993/94. Chefen för armén hade i och för sig uttalat att nedskärningarna i den civila personalstyrkan skulle genomföras i två omgångar. Den första skulle genomföras på grund av de allmänna rationaliseringsåtgärder som myndigheten vidtog och den andra på grund av det tillskott av värnpliktiga som myndigheten skulle erhålla för mobiliserings- och förplägnadsutbildning. För egen del ansåg han det emellertid lämpligare om uppsägningarna företogs i ett sammanhang. På så sätt skulle inte två negativa besked efter varandra behöva lämnas till de anställda och man skulle också få den positiva effekten att de uppsagda fick längre uppsägningstid och därigenom blev också tiden längre för att finna andra arbeten eller andra lösningar för att undgå att de uppsagda blev arbetslösa.

På våren 1992 var situationen den att L.J. av Militärbefälhavaren hade tilldelats en personalram motsvarande 115 personer. Som underlag för denna siffra låg bl.a. det antal nya värnpliktiga som myndigheten skulle få och som skulle ersätta civilanställda. Han hade också mottagit en order dagtecknad den 10 januari 1992 från Chefen för armén om att snarast igångsätta de åtgärder som erfordrades för att inta ny organisationsstruktur mot bakgrund av de nya förutsättningarna inom förråds- och förplägnadsfunktionen. I ordern sades bl.a. att uppsägning av personal med anledning härav fick ske först efter det att regeringens proposition förelåg. Eftersom han var osäker på när uppsägningarna kunde företas hörde han sig för på olika håll och fick bl.a. av Arbetsgivarverket beskedet att det var tillräckligt att propositionen var lagd för att beslutet om uppsägningar skulle kunna fattas. Han avvaktade därför propositionen och företog därefter den 25 mars 1992 de aktuella uppsägningarna.

I september 1992 fick L.J. besked från Chefen för armén om att antalet värnpliktiga som skulle tillföras myndigheten för mobiliserings- och förplägnadstjänstgöring skulle komma att i det närmaste halveras. Beskedet, som kom helt utan förvarning, blev en ren chock. Med denna minskning klarades inte organisationen och man blev därför tvungen att återanställa personal. Myndigheten följde därvid den företrädesrätt till återanställning som de uppsagda hade, vilket fick till följd att några av de uppsagda arbetstagarna fick tillbaka sina anställningar medan andra tjänster tillsattes med andra uppsagda arbetstagare än de som innehaft tjänsten.

Allmänna utgångspunkter för arbetsdomstolens bedömning

Som arbetsdomstolen konstaterat i tidigare avgöranden innebär anställningsskyddslagens regler om uppsägning på grund av arbetsbrist, att arbetsgivaren har rätt att grunda sitt avgörande på en bedömning av hur personalläget kommer att vara vid uppsägningstidens slut. Någon arbetsbrist behöver således inte föreligga redan vid uppsägningstillfället för att uppsägning skall få ske. Vidare gäller att arbetsgivaren vid sin prövning av läget vid uppsägningstidens utgång har att beakta sådana förhållanden som vid ett praktiskt bedömande med säkerhet kan överblickas. Arbetsgivaren har däremot inte rätt att beakta sådant som med större eller mindre sannolikhet kommer att inträffa. Ett sådant hänsynstagande till osäkra förhållanden skulle nämligen kunna innebära att en uppsägning skulle komma att genomföras för ”säkerhets skull” och då är uppsägningen inte sakligt grundad (se bl.a. AD 1984 nr 19 [ Zeteo ] [ Karnov ] och nr 26).

Det är ostridigt i målet att myndigheten grundat de företagna uppsägningarna på dels allmän rationalisering av verksamheten vid myndigheten, dels på det förhållandet att myndigheten förväntades få ett antal mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga som till viss del skulle kunna ersätta den civilanställda personalen. Parterna är också överens om att det inte går att särskilja vilka arbetstagare som blev uppsagda på den ena eller den andra nu nämnda grunden. De är också överens om att detta innebär att samtliga uppsägningar saknar saklig grund, om arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelåg tillräckligt underlag för att säga upp civilanställda på den grunden att mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga skulle ta över civilanställdas arbetsuppgifter.

Införandet av mobiliserings- och förplägnadsförband och tilldelningen av värnpliktiga för utbildning i sådana förband

Frågan om att grundutbilda värnpliktiga för mobiliserings- och förplägnadstjänst behandlades av riksdagen först i juni 1992. Riksdagen uttalade då att värnpliktiga i sådan tjänst kunde accepteras på villkor att utbildningen utgick från krigsorganisationens behov (1991/92:FöU12, rskr. 337). Visserligen hade regeringen redan i propositionen 1989/90:9 [ pdf ] om arméns utveckling och totalförsvarets planeringssystem, m. m. delgett riksdagen sin uppfattning att värnpliktiga borde kunna grundutbildas för krigsplacering i förråds- och verkstadsorganisationen och denna uppfattning hade riksdagen inte haft någon erinran emot (1989/90:FöU3, rskr. 87). Till följd härav hade också en försöksverksamhet med värnpliktiga i sådan tjänst påbörjats.

Men det var först sommaren 1992 som riksdagen tog ställning till frågan om dessa förband skulle införas permanent och det var först då som riksdagen genom ändring i värnpliktslagen beslutade om en sådan förändring som krävdes av tiden för grundutbildningen av denna nya kategori värnpliktiga. Från riksdagens sida uttalades samtidigt att volymen och de närmare förutsättningarna för dessa värnpliktigas utnyttjande i krigsorganisationen samt utbildningens innehåll borde beslutas först sedan den då arbetande Pliktutredningen lämnat sina förslag.

I augusti 1992 redovisade Chefen för armén efter uppdrag av regeringen förslag om vilka krigsförband som hade behov av mobiliserings- och förbandsvärnpliktiga, dessa krigsförbands uppgifter, antalet värnpliktiga som berördes i respektive förband samt antalet anställda som till följd därav måste sägas upp. Under hösten 1992 lämnade Pliktutredningen vissa synpunkter på förslaget om uttagning av värnpliktiga för mobiliserings- och förplägnadstjänst. Därefter uppdrog regeringen genom beslut den 10 december 1992 åt Chefen för armén att – med beaktande av Pliktutredningens synpunkter – genomföra utbildningen av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst för krigsorganisationens behov. Med anledning av detta regeringsbeslut meddelade Chefen för armén genom en skrivelse dagtecknad den 7 januari 1993 att förutsättningar förelåg för uppsägningar av civilanställda till följd av uppkommen arbetsbrist i samband med införandet av mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga och att uppsägningar därför kunde påbörjas.

Med propositionen 1992/93:228, [ pdf ] som beslutades i mars 1993, återkom regeringen till riksdagen med förslag om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst och med denna redovisning fann riksdagen att regeringen tillgodosett intentionerna i 1992 års försvarsbeslut (1992/93:FöU11, rskr. 386) och godkände de riktlinjer som regeringen föreslog i propositionen.

Arbetsdomstolens bedömning

Det underlag som låg till grund för de i målet aktuella uppsägningarna utgick bl.a. ifrån att S l/Fo 47 skulle erhålla ett större antal mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga än vad som senare slutligen bestämdes. En orsak till att myndigheten tilldelades ett färre antal värnpliktiga torde vara att försvarsmaktens grundorganisation minskades genom riksdagens försvarsbeslut i juni 1992.

När chefen för S l/Fo 47 i mars 1992 sade upp de i målet aktuella arbetstagarna hade han tillgång till bl.a. en skriftlig order den 10 januari 1992 från Chefen för armén om att de berörda myndigheterna skulle påbörja förberedelsearbetet för införandet av den nya förbandstypen till den 1 juli 1993. Någon order om att myndigheterna som ett led i förberedelserna också skulle säga upp de civilanställda vars arbetsuppgifter skulle komma att ersättas genom de värnpliktigas insatser kom dock inte till uttryck i skrivelsen. Något sådant har inte heller påståtts från statens sida. L.J. har också själv uppgett att det var Chefens för armén uppfattning att uppsägningarna skulle ske i två led, där uppsägningarna på grund av tillskottet av den nya värnpliktskategorin skulle ligga sist.

I den order den 10 januari 1992 som Chefen för armén utfärdade om mobiliserings- och förplägnadsförband angavs att inriktningen av organisationens totala omfattning och utformning skulle komma att ske efter det att regeringens proposition förelåg inför 1992 års försvarsbeslut. Vidare sades det att uppsägning av personal med anledning av ordern fick ske först efter det att regeringens proposition förelåg. Något stöd för att ordern hade det innehåll att uppsägningarna skulle ske när propositionen överlämnades till riksdagen finns inte. Frågan är därför närmast om en arbetsgivare – i de fall en åtgärd är beroende av ett beslut från ett politiskt organ – behöver invänta beslutet innan arbetsgivaren vidtar någon åtgärd. Frågan har kommit upp bl.a. i arbetsdomstolens dom 1993 nr 129.

I det där aktuella fallet var frågan om uppsägning av ett antal brandmän i en kommun, sedan kommunstyrelsen beslutat att ett par brandstationer och räddningsstyrkor skulle avvecklas. Först efter uppsägningarna beslutade kommunfullmäktige om en ändring av räddningstjänstplanen i enlighet med kommunstyrelsens beslut om avveckling av de aktuella brandstationerna och räddningsstyrkorna. I domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. följande.

Sedan kommunstyrelsen fattat sitt beslut den 7 juli 1992, vilket vann laga kraft, var det detta som gällde som kommunens beslut beträffande räddningstjänstens framtida organisation fr.o.m. den 1 januari 1993 Det var visserligen inte helt uteslutet att kommunfullmäktige vid sin behandling av ärendet rörande den av kommunstyrelsens beslut påkallade ändringen i räddningstjänstplanen för kommunen skulle fatta ett beslut som gick styrelsen emot. Med hänsyn till vad som nyss anförts om kommunstyrelsens ställning och om bakgrunden till kommunstyrelsens beslut samt till vad som upplysts om den parlamentariska situationen i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste vid ett praktiskt bedömande en sådan utveckling emellertid ha framstått som så osannolik, att kommunstyrelsen varit berättigad att bortse därifrån vid sitt övervägande av frågan om uppsägningarna av personalen i de båda aktuella räddningsstyrkorna.

Av det sagda följer att de omtvistade uppsägningarna i augusti 1992 inte kan bedömas som sådana uppsägningar ”för säkerhets skull” som är oförenliga med anställningsskyddslagen. Kommunen som arbetsgivare har till följd av kommunstyrelsens beslut den 7 juli 1992 om avveckling av brandstationerna och räddningsstyrkorna i Dalhem och Garda ägt utgå ifrån att arbetsbrist skulle uppstå för de ifrågavarande arbetstagarna fr o m den 1 januari 1993.

Såvitt gäller de i detta mål aktuella uppsägningarna kan konstateras att dessa grundades på att myndigheten skulle tillföras en ny kategori värnpliktiga. Dessa skulle grundutbildas för sådana uppgifter i krigsorganisationen som då hänfördes till fredsorganisationen och som fullgjordes av civilanställd personal. Den utbildningstid som krävdes för de värnpliktiga bedömdes vara sådan att en ändring i värnpliktslagen måste göras. Sammantaget var det alltså frågan om förändringar som krävde riksdagens beslut.

Enligt arbetsdomstolens mening måste det anses synnerligen tveksamt om det över huvud taget finns utrymme för att i frågor som kräver riksdagsbeslut av detta slag acceptera att myndigheter föregriper riksdagsbehandlingen genom att agera med utgångspunkt i förslag som en proposition innehåller. I vart fall i situationer med det parlamentariska läge som rådde år 1992 får ett sådant agerande anses uteslutet. Det bör här dessutom uppmärksammas att den proposition som aviserades i Chefens för armén order den 10 januari 1992 (prop. 1991/92:102 [ pdf ] om totalförsvarets fortsatta utveckling) inte innehöll något förslag från regeringen utan endast en orientering om den av Chefen för armén gjorda utredningen om mobiliserings- och förplägnadsförband med värnpliktiga som utbildas inom stödproduktionen. Det förhållandet att regeringen avlåtit en proposition till riksdagen i denna sak kunde därför av Chefen för S l/Fo 47 inte tas till intäkt för att myndigheten också skulle erhålla det antal värnpliktiga som delvis låg till grund för de uppsägningar som företogs. Det förhållandet att regeringen i propositionen 1991/92:101 [ pdf ] föreslagit en ändring i värnpliktslagen som skulle göra en sådan värnpliktsutbildning möjlig ändrar inte denna slutsats.

Från statens sida har emellertid gjorts gällande att det i mars 1992 förelåg en arbetsbristsituation hos S l/Fo 47 vad gäller förplägnads- och förrådsfunktionen bl.a. på grund av att myndigheten av Militärbefälhavaren tilldelats en minskad personalram som grundades bl.a. på att myndigheten skulle erhålla mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga. Invändningen väcker bl.a. frågan vilken bundenhet en myndighet har till beslut i övrigt som rör myndighetens verksamhet.

En fråga av liknande slag prövades av arbetsdomstolen i domen 1993 nr 138.

Målet gällde bl.a. om en länsstyrelse på grund av arbetsbrist haft skäl för att säga upp ett antal arbetstagare vid handels- och föreningsregistren. Bakgrunden till uppsägningarna var att dessa register skulle överföras från länsstyrelsen till Patent- och registreringsverket. Länsstyrelsen beslutade om uppsägningarna den 15 juni 1992, men regeringen beslutade först i september 1992 att utse Patent- och registreringsverket till ny huvudman för handels- och föreningsregistren i landet och i december 1992 att verket den 1 januari 1993 skulle överta registren från länsstyrelsen. Arbetsdomstolen uttalade i domen bl.a. följande.

Det förhållandet att regeringsbeslutet ännu inte förelåg när uppsägningarna ägde rum betyder inte utan vidare att dessa företogs för tidigt. Såsom självständig statlig myndighet har länsstyrelsen haft att ensam bära arbetsgivaransvaret och det har ankommit på länsstyrelsen att självständigt pröva när och i vilken omfattning arbetsbrist uppkommit.

Som huvudregel gäller vidare att det enligt anställningsskyddslagen inte ankommer på domstol att pröva om arbetsbrist föreligger och inte heller gå in på den därmed direkt sammanhängande frågan när arbetsbristen skall anses ha uppkommit.

I det nu aktuella fallet anser sig domstolen kunna konstatera att länsstyrelsen synes ha hanterat uppsägningsfrågan på ett försvarligt sätt ur ifrågavarande synvinkel. Domstolen beaktar vid denna bedömning att länsstyrelsen tydligtvis haft att utgå från att medel inte skulle komma att ställas till förfogande för att täcka särskilda avvecklingskostnader när handels- och föreningsregistren hos länsstyrelsen avvecklades.

Här kan tilläggas att frågan om överförandet av ansvaret för de aktuella registren hade varit uppe i riksdagen redan i mars 1992, vid behandlingen av den s.k. småföretagarpropositionen och delar av budgetpropositionen. Riksdagen hade därvid uttalat sin tillfredsställelse över att Patent- och registreringsverket skulle bli huvudman. Under hösten 1992 hade länsstyrelsen underhandskontakter med regeringskansliet med anledning av de administrativa förändringar som var att vänta.

Vad gäller förhållandena i det nu aktuella målet kan klart konstateras att chefen för S 1 /Fo 47 i mars 1992 befann sig i en allmänt sett bekymmersam situation med neddragna budgetramar. Det har dock inte kommit fram något som visar att neddragningen av personalramen – såvitt denna berodde på det förväntade tillskottet av mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga – skulle få effekt förrän dessa värnpliktiga enligt planerna skulle påbörja sin grundutbildning i juli 1993. Det är vidare ostridigt att det inte var nödvändigt för myndigheten att företa uppsägningarna redan i mars 1992. Med de uppsägningstider som de aktuella arbetstagarna hade kunde myndigheten avvakta med att ta ställning till frågan om uppsägningarna i vart fall till dess riksdagen behandlat den proposition som Chefen för armén hänvisade till sin order i januari 1992. Myndigheten kan därför med hänsyn härtill sägas ha varit ”för tidigt ute”.

Men även om myndigheten mot bakgrund av den minskade personalram man erhållit från Militärbefälhavaren hade skäl för att redan i mars 1992 pröva frågan om uppsägningar borde verkställas kan följande konstateras. I egenskap av arbetsgivare var det chefens för S 1/Fo 47 uppgift att på eget ansvar ta ställning till om det fanns saklig grund för att företa några uppsägningar. Som redan sagts fanns det vid denna tid inte tillräckligt underlag för att myndigheten med säkerhet skulle kunna utgå ifrån att det antal värnpliktiga skulle tillföras myndigheten som man då utgick ifrån. Inte heller fanns det tillräckligt underlag för att myndigheten skulle kunna ta ställning till utbildningens närmare innehåll. Myndigheten kunde därför inte utgå ifrån att medelsbristen framtvingade just de uppsägningar som företogs inom förråds- och förplägnadsfunktionen. Den minskade personalram som myndigheten erhållit kan därför inte anses liktydig med att det hos myndigheten fanns en motsvarande arbetsbrist i organisationen på förråds- och förplägnadssidan. Detta visas för övrigt av att myndigheten såg sig tvingad att återanställa civil personal i dessa funktioner när det stod klart att myndigheten inte skulle erhålla så många värnpliktiga som man utgått ifrån vid uppsägningstillfället.

Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att myndigheten inte haft saklig grund för att säga upp de i målet aktuella arbetstagare vars arbetsuppgifter myndigheten utgick ifrån skulle övertas av den nya kategorin värnpliktiga. Parterna är överens om att därmed får anses att uppsägningarna av samtliga de i målet aktuella arbetstagarna saknade saklig grund. Förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna skall därför bifallas.

Skadestånd

Genom de oriktiga uppsägningarna har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen att myndigheten gjort en felbedömning av ett inte så alldeles lättöverskådligt rättsläge. På denna grund har uppkommit en skadeståndsskyldighet gentemot ett flertal arbetstagare. Arbetsdomstolen finner skäligt att myndigheten förpliktas utge allmänt skadestånd till var och en av de berörda arbetstagarna med 25 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall staten utge ersättning till förbundet för dess rättegångskostnader. Det av förbundet yrkade beloppet har vitsordats.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningarna av A-K.A. H-O. A. B.B. A.C. G.C. L.E. J-O.E. E.E. F.E. I.E. C-G.E. C.E. Y.E. Å.G. H.H. H.I. L.J. M.J. U.J. B.J. I.K. J.K. A.K. Å.L. K.G.L. A.L. R.L. A.L. E.M. P.M. L.N. V.N. T.P. B.P. H-E.S. J.S. M.S. L.S. I.S. R.S. E.T. B-O.V. M.W. och K.Z.

2. Staten förpliktas att till var och en av ovan nämnda arbetstagare utge allmänt skadestånd med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 5 juni 1992 till dess betalning sker.

3. Staten skall ersätta Statsanställdas Förbund för rättegångskostnader med etthundrasjutusenniohundrafyra (107 904) kr, varav 81 756 kr 50 öre utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker. I det förstnämnda beloppet ingår mervärdeskatt med 20 716 kr.

Dom 1993‑12‑15, målnummer A‑162‑1992

Ledamöter: Nina Pripp, Karl-Ingvar Rundqvist, Bo Jangenäs, Rolf Hugert (direktör i Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; tillfällig ersättare; skiljaktig), Lennart Grudevall, Inge Janérus och Bo Almgren.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

Ledamoten Rolf Hugerts skiljaktiga mening

Jag är skiljaktig dels i frågan huruvida det förelegat saklig grund för de aktuella uppsägningarna, dels i frågan om skadeståndets storlek. Överröstad i dessa båda frågor är jag ense med majoriteten rörande rättegångskostnaderna.

Min mening är följande.

Frågan om det förelegat saklig grund för uppsägning

Beslutet om uppsägning var föranlett av dels att regementet fick en minskad medelstilldelning, dels att en ny kategori värnpliktiga, enligt en regeringsproposition våren 1992, avsägs komma att överta vissa civilanställdas uppgifter.

När den av chefen för S l/Fo 47 initierade organisationsöversynen var klar i december 1991 erhöll han besked om att han kunde förvänta sig en viss tilldelning av de nya vpl-kategorierna. Beskedet gavs av Chefen för armén. Visserligen utgick ingen order från arméchefen om att ett uppsägningsförfarande beträffande vissa civilanställda skulle inledas, Det var emellertid enligt min mening inte heller nödvändigt. Det är chefen för S 1/Fo 47 som har ansvaret för ”sin myndighet” och därmed självständigt har att, med iakttagande av alla kända omständigheter, ta ställning till organisationens utformning och storlek. Det bör därför inte läggas regementschefen till last att han lät företa samtliga uppsägningar i ett sammanhang. Detta gjordes nämligen i första hand för att så lite som möjligt oroa personalen och det ledde också till längre uppsägningstider.

Med hänsyn till dels den kunskap chefen för S l/Fo 47 sedan tidigare hade om Chefens för armén planer på inrättandet av mob- och förplägnadsförband, dels till beskedet från arméchefen i november/december 1991, dels ock till innehållet i regeringens propositioner 1991/92:101 [ pdf ] och 102 får anses, att chefen för S 1/Fo 47 i den aktuella situation han befann sig i mars 1992, med en tillräcklig grad av säkerhet då kunde överblicka situationen vid uppsägningstidens utgång.

Vad som därefter inträffade och som bl.a ledde till återanställning av ett antal personer bör inte leda till att uppsägningarna skall anses ha skett ”för säkerhets skull”. Uppsägningarna är därför sakligt grundade.

Skadeståndets storlek

Överröstad i frågan om det förelegat saklig grund för uppsägningarna anser jag att skadeståndet med hänsyn till föreliggande omständigheter bör jämkas till ett symboliskt belopp om 5 000 kr vardera till de i målet aktuella arbetstagarna