: : : :

AD 1993 nr 172

Sammanfattning :

En ingenjör vid Luftfartsverket har blivit uppsagd från sin anställning. Som grund för uppsägningen har angivits arbetsbrist. I målet uppkommer frågor om uppsägningen i själva verket berott på personliga förhållanden, om Luftfartsverket åsidosatt omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och om uppsägningen innefattat ett brott mot turordningsreglerna i 3 § i kollektivavtalet om turordning för arbetstagare hos staten (Tur-A-S).

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En ingenjör vid Luftfartsverket har blivit uppsagd från sin anställning. Som grund för uppsägningen har angivits arbetsbrist. I målet uppkommer frågor om uppsägningen i själva verket berott på personliga förhållanden, om Luftfartsverket åsidosatt omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och om uppsägningen innefattat ett brott mot turordningsreglerna i 3 § i kollektivavtalet om turordning för arbetstagare hos staten (Tur-A-S).

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 7/93 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5offentlig arbetsgivare / tjänsteman ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

Kommunförbundet

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] *

TCO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 14,3% ( 1 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd | 7 kap. 2 § och 8 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 172 ( 1 st. ): AD 1996 nr 48

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

Arbetsdomstolen lämnar Sveriges Civilingenjörsförbunds talan utan bifall.

Sveriges Civilingenjörsförbund skall ersätta staten dess rättegångskostnader med sextiotretusenetthundrafem (63 105) kr, varav 63 000 kr utgör arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1993 nr 172 ) :

AD 1993 nr 172

Parter ( Statliga sektorn ): Sveriges Civilingenjörsförbund mot Staten genom Luftfartsverket

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Stark, Brita Swan, Karin Isacsson, Ola Bengtson, Björn Qvarnström, Bo Almgren och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Margareta Palmstierna

AD 1993 nr 172    Dom den 3 november 1993 – Direktstämt mål

Sökord : Arbetsbrist | Fingerad arbetsbrist | Kollektivavtal | Offentlig anställning | Omplaceringsskyldighet | Statliga sektorn | TurA-S | Turordning vid uppsägning | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen | Lagen (1976:600) om offentlig anställning

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Staten genom Luftfartsverket

Mellan staten och Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) föreligger kollektivavtal.

R.E. är medlem i CF. Han anställdes år 1970 som ingenjör vid Luftfartsverket. Sedan år 1985 är han placerad vid avdelningen LFV Teknik inom affärsområdet flygplatsbyggande.

Den 7 maj 1992 blev R.E. uppsagd från sin anställning. I uppsägningshandlingen angavs arbetsbrist som grund för uppsägningen.

Tvist har uppstått om uppsägningen. CF har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad och som skäl härför anfört dels att uppsägningen grundats på personliga skäl men att godtagbför sig skälig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. För det fall att CF:s talan lämnas utan bifall har CF yrkat att arbetsdomstolen med stöd av 5 kap. 2 § arbetstvistlagen måtte förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

CF

Luftfartsverkets uppgifter finns fastlagda i författning. Verket skall bl.a. främja utvecklingen av civil luftfart, driva och förvalta statens flygplatser för civil luftfart, utöva tillsyn över flygsäkerheten för den civila luftfarten och svara för skydd av miljön mot föroreningar från civil luftfart. Uppgifterna är av såväl förvaltande som myndighetsutövande karaktär.

Huvudkontoret för Luftfartsverket är beläget i Norrköping. Verket driver 14 civila flygplatser och har därutöver hand om civil luftfart på fem militära flygplatser. Inom Luftfartsverket finns Luftfartsinspektionen och en luftfartspolitisk avdelning, vilka har uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Verket i övrigt är indelat i särskilda resursavdelningar avseende bl.a. flygtrafiktjänst och teknik. Det finns 4000 anställda inom Luftfartsverket. Av dessa är ungefär 400 placerade i Norrköping.

R.E. är civilingenjör inom väg- och vattenbyggnad. Han är 53 år och har varit anställd i Luftfartsverket sedan år 1970. Under anställningen har han arbetat med skilda slag av utredningsuppgifter rörande flygplatser med särskild inriktning på flygplatsers driftssäkerhet. Hans tjänst är placerad inom affärsområdet flygplatsbyggande som hör till avdelningen LFV Teknik.

De uppdrag som R.E. haft att utföra har medfört att han i stor utsträckning arbetat ensam. Detta har särskilt gällt sedan han på senare tid kommit att arbeta inom LFV Teknik. Efter hand har antalet uppdrag minskat. Han har upptäckt att uppdrag som borde ha tilldelats honom har lagts på andra. Han har förgäves vänt sig till avdelningschefen för att få arbetsuppgifter. Hans arbetssituation har med tiden blivit ohållbar och han har känt sig allt mer isolerad. Han uppfattade situationen på det sättet att det var någon som inte var nöjd med hans arbetsinsatser men han blev aldrig informerad om vari missnöjet skulle bestå.

Under hösten 1991 påbörjades diskussioner inom Luftfartsverket om uppsägningar på grund av arbetsbrist. Till en början var det inte fråga om att R.E. skulle omfattas av neddragningen. Det var först när indelningen i turordningskretsar började diskuteras som det kom fram att R.E. var en av dem som skulle kunna drabbas. Frän arbetsgivarsidan lades fram ett förslag som innebar att arbetsuppgifter med dispositionsplaner för flygplatser hädanefter inte skulle utföras inom Luftfartsverket centralt. Arbetsgivaren angav att R.E. var den ende centralt placerade arbetstagare som sysslade med dessa arbetsuppgifter och att hans befattning därför skulle hänföras till en enmansturordningskrets.

Enligt CF:s mening förelåg det emellertid ingen arbetsbrist i fråga om R.E:s arbetsuppgifter. Arbetet med dispositionsplaner måste utföras och ingår som ett led i Luftfartsverkets myndighetsutövande uppgifter. Detta har också bestyrkts genom en utredning som numera har genomförts inom LFV Teknik. Arbetet med dispositionsplaner har legat mer eller mindre i träda under de senaste åren. Med hänsyn till Luftfartsverkets roll som förvaltare och utvecklare av flygplatser torde på detta område behövas minst 1–2 personer.

SACO-föreningen vid Luftfartsverket satte sig emot arbetsgivarens förslag att R.E:s befattning skulle dras in. Det blev emellertid ingen diskussion över huvud taget i saken. Från föreningens sida upplevde man det så att motsidan inte var mottaglig för synpunkter. Arbetsgivarens ståndpunkt var att avsluta förhandlingen så fort som möjligt. Föreningen kände sig överflödig och förhandlingen avslutades i oenighet.

Det fördes över huvud taget inga diskussioner om omplacering av R.E. Arbetsgivaren redovisade ingen omplaceringsutredning. Det förekom ingen kontakt från arbetsledningens sida med R.E. direkt. Man diskuterade inte med honom om han ville flytta till en tjänst med andra arbetsuppgifter eller möjligen omskola sig.

Det har funnits en omställningsgrupp inom Luftfartsverket, en intern arbetsförmedling, som har haft till uppgift att arbeta med övertalighetsproblemen inom verket. R.E. har inte beretts möjlighet att göra sig hörd i det sammanhanget.

R.E. mottog uppsägningsbeskedet den 7 maj 1991. Detta var endast ett par veckor efter det att arbetsbristen hade konstaterats. Under den tiden hade ingen som helst åtgärd vidtagits för att söka undvika att R.E. blev uppsagd.

Efter uppsägningen av R.E. visade det sig att det hade funnits en befattning till vilken han hade kunnat omplaceras. En ny tjänst hade inrättats vid avdelningen ANS inom affärsområdet Flygplatssystemfrågor. Detta område innefattade arbetsuppgifter som svarade mot vad R.E. hade sysslat med och hade kompetens för. En person som heter T.E. erhöll den nyinrättade tjänsten.

Vid prövningen av turordningsfrågan borde vidare ha beaktats den befattning som innehas av en person vid namn P.O.O. Denne är i likhet med R.E. utredare angående flygplatsfrågor.

Enligt CF:s ståndpunkt i målet borde T.E. och P.O.O. ha turordnats i samma turordningskrets som R.E. Hade detta skett, skulle R.E. inte ha blivit uppsagd.

Sammanfattningsvis åberopar CF följande grunder för talan.

I första hand görs gällande att någon arbetsbristsituation inte förelegat för R.E. Arbetet med dispositionsplaner har huvudsakligen kommit att utföras av andra arbetstagare. Om arbetsbrist föreligger inom verksamhetsområdet med dispositionsplaner – vilket ifrågasätts eftersom dessa planer behövs enligt den utredning som utförts inom LFV Teknik – skulle R.E. likväl inte ha sagts upp, eftersom han vid uppsägningstillfället inte erhållit några uppdrag att utföra dispositionsplaner. R.E. var utfryst och mobbad av sin dåvarande chef. Placeringen av R.E. i en enmansturordningskrets har sålunda inte grundats på en bedömning av hans arbetsuppgifter. Uppsägningen är grundad på personliga skäl och såsom sådan inte sakligt grundad.

Om arbetsbrist skall anses föreligga inom området för dispositionsplaner och R.E. skall anses utföra dessa arbetsuppgifter, görs i andra hand gällande att T.E. med 10 års anställning och P.O.O. med 13 års anställning har sysslat med dispositionsplaner. De har alltså haft med R.E. i huvudsak jämförliga arbetsuppgifter och borde sålunda ha turordnats tillsammans med honom. Genom att i stället låta R.E. bilda en enmansturordningskrets har Luftfartsverket tillämpat de på det statliga området gällande avtalsbestämmelserna om turordning – 3 § Tur A-S – på ett felaktigt sätt.

CF gör för det tredje gällande att Luftfartsverket inte iakttagit sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och att uppsägningen därför inte är sakligt grundad.

Staten

Luftfartsverkets affärsverksfunktion är helt dominerande inom verksamhetsområdet. Affärsverksfunktionen går ut på att driva 19 flygplatser på olika håll i landet. För fullgörandet av denna uppgift finns ett antal resultatenheter. Den största är flygtrafiktjänsten, som betecknas ANS. Vid sidan härav märks LFV Teknik och LEV Resurs. LFV Teknik är en teknisk servicefunktion med huvudsaklig inriktning på projektering och designarbete beträffande flygplatser. LFV Resurs är en administrativ servicefunktion som avser personal, ekonomi och administrativ service i övrigt.

De tekniska och administrativa servicefunktionerna skall enligt statsmakternas intentioner vara utsatta för konkurrens. Detta betyder att om den service som ges i stället kan upphandlas från annat håll så skall detta göras. Följden har blivit ett minskat inflöde av arbete med därav följande behov av minskning av personalen. I förlängningen finns ett hot om en total nedläggning av enheterna Teknik och Resurs. Till detta kommer att flygverksamheten har kraftigt minskat under de senaste åren. Passagerarantalet inom inrikesflyget har minskat med 25 procent och inom charterflyget med 15–20 procent. Detta har fått till följd att Luftfartsverkets arbetsuppgifter och intäkter har minskat kraftigt.

Redan i början av år 1991 infördes anställningsstopp inom Luftfartsverket. Kraftiga personalminskningar förutsågs. För att i möjligaste mån hindra uppsägningar inrättades en särskild organisation, som består av en omställningsgrupp och en intern arbetsförmedling. Alla lediga tjänster inom Luftfartsverket skall rapporteras till omställningsgruppen och den interna arbetsförmedlingen. Härigenom har skett en samordning av övertalighets- och anställningsfrågorna inom verket. Omställningsgruppens och den interna arbetsförmedlingens verksamhet finns dokumenterad i skriftligt material som staten har åberopat som bevisning i målet.

I november 1991 konstaterade chefen för LFV Teknik att det förelåg en övertalighet motsvarande 20 personer inom avdelningen. Arbetsbristen bedömdes inte vara tillfällig utan skulle tvärt om långsiktigt öka. Detta föranledde att medbestämmandeförhandlingar togs upp. Först hölls den 14 november 1991 ett sammanträde för information. Parallellt pågick ett omställningsarbete inom avdelningen. Personalansvariga försökte med bistånd av den interna arbetsförmedlingen att finna annan sysselsättning för dem som var berörda av arbetsbristsituationen eller på annat sätt lösa deras problem.

R.E. ingick bland dem som berördes av arbetsbristen. Han hade arbetsuppgifter som låg vid sidan av LFV Tekniks huvudsakliga verksamhet, nämligen projektering och designarbete. Arbetsuppgifterna avseende dispositionsplaner och annat utredningsarbete som R.E. sysslade med upphandlades i ökande utsträckning lokalt av flygplatscheferna från privata konsulter. Den totala omfattningen av sådana uppgifter inom flygverksamheten minskade också kraftigt efter den storsatsning avseende utbyggnad av de statliga flygplatserna som hade skett under 1980-talet.

Under omställningsperioden visade det sig möjligt att hitta lämpliga lösningar för de flesta inom LFV Teknik som berördes av arbetsbristen. Bl.a. ledde utnyttjandet av det förut beskrivna systemet för omställning till att 8 av de berörda 20 personerna blev omplacerade till andra tjänster inom Luftfartsverket. För fyra anställda, bland dem R.E. visade det sig emellertid inte möjligt att undvika uppsägning.

Uppsägningarna inom LFV Teknik föregicks av turordningsförhandlingar. När det gäller indelningen i turordningskretsar uppstod vid de lokala förhandlingarna oenighet mellan parterna. Frän personalorganisationernas sida gjordes gällande att de som var verksamma med det rent fysiska flygplatsbyggandet också skulle inordnas i turordningskretsarna. Denna uppfattning, som saknar varje grund, frånföll man under ärendets fortsatta handläggning. Bortsett från denna meningsskiljaktighet förelåg inte några skilda uppfattningar mellan parterna som kunde vara av betydelse för R.E. Enligt statens mening kan någon befogad invändning inte riktas mot att inordna R.E. i en enmansturordningskrets.

Under tvisteförhandlingarna gjordes från arbetstagarsidan gällande att R.E. borde ha kommit ifråga för en tjänst vid ANS. Detta var emellertid i realiteten ingen nyinrättad tjänst utan den hade tillkommit genom att arbetsuppgifter hade flyttats till ANS från koncernstaben och från LFV Resurs. Dessa uppgifter hade utförts av T.E. som hade haft ert delad befattning. Avsikten var att T.E. även fortsättningsvis skulle utföra ifrågavarande arbetsuppgifter och det blev också på det sättet. Det förelåg alltså ingen möjlighet att omplacera R.E. tilltjänsten vid ANS. Tjänsten hade aldrig varit ledig. De arbetsuppgifter R.E. hade att utföra var inte i huvudsak jämförliga med de arbetsuppgifter som ankom på R.E.

Från motsidan har numera även gjorts gällande att R.E. skulle ha turordnats tillsammans med P.O.O. Denne har emellertid haft arbetsuppgifter som inte alls är jämförliga med vad R.E. har sysslat med.

Det är uteslutet att någon form av mobbning av R.E. skulle ha förekommit. Staten bestrider att R.E. skulle sagts upp på grund personliga förhållanden.

Domskäl

R.E. som är 53 år, har sedan år 1972 varit anställd vid Luftfartsverket i Norrköping. Han innehar en befattning som ingenjör inom affärsområdet flygplatsbyggande vid avdelningen LFV Teknik och har haft som huvudsaklig arbetsuppgift att upprätta dispositionsplaner för flygplatser.

Den 7 maj 1992 blev R.E. uppsagd från sin anställning. I uppsägningshandlingen angavs arbetsbrist som grund för uppsägningen.

I målet föreligger följande tvistefrågor:

1. Var den uppgivna grunden för uppsägningen av R.E. felaktig och berodde uppsägningen i själva verket på personliga förhållanden?

2. Åsidosatte Luftfartsverket omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen?

3. Innefattade uppsägningen av R.E. ett brott mot turordningsreglerna i 3 § Tur A-S?

Var den uppgivna grunden för uppsägningen av R.E. felaktig och berodde uppsägningen i själva verket på personliga förhållanden?

Som grund för talan har från CF:s sida gjorts gällande sammanfattningsvis följande. Under senare tid har R.E. undanhållits arbetsuppgifter. Han vände sig till den dåvarande avdelningschefen och klagade utan att någon förändring kom till stånd. Han kände sig allt mer isolerad och mobbades av den dåvarande avdelningschefen.

Staten har bestritt att uppsägningen skulle ha berott på personliga förhållanden.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Utredningen i målet ger belägg för att R.E. under de senaste åren inte har haft tillräckligt med arbetsuppgifter. I målet har emellertid från statens sida lämnats en godtagbar förklaring till varför arbetsuppgifter avseende dispositionsplaner inte funnits att tillgå i större utsträckning.

De påståenden som har framförts till stöd för att uppsägningen skulle ha berott på personliga förhållanden har inte vunnit något stöd i den utredning som förebringats i målet.

Det skall anmärkas att CF även har framfört att det i själva verket inte skulle ha förelegat någon arbetsbrist vad gäller R.E:s arbetsuppgifter, dvs., upprättande av dispositionsplaner och därmed sammanhängande frågor. Denna uppfattning synes huvudsakligen vara grundad på åsikten att det borde åvila Luftfartsverket att centralt ha kapacitet för utförande av ifrågavarande arbetsuppgifter.

Enligt arbetsdomstolens mening kan dock detta synsätt inte tillmätas någon större betydelse för tvisten. Enligt anställningsskyddslagen är det i princip arbetsgivaren som avgör vilken inriktning som verksamheten skall ha.

Det skall tilläggas att det inte finns något i utredningen som tyder på att verksamheten vid LFV Teknik vad gäller dispositionsplaner ändrats i syfte att skapa arbetsbrist avseende R.E.

Arbetsdomstolens slutsats blir att det inte föreligger någon grund för att anta att uppsägningen av R.E. berodde på personliga förhållanden.

Åsidosatte Luftfartsverket omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen?

CF har gjort gällande dels att Luftfartsverket har brustit när det gäller skyldigheten att göra en noggrann omplaceringsutredning, dels att verket borde ha omplacerat R.E. till en viss tjänst.

Staten har bestritt att omplaceringsskyldigheten har åsidosatts i något av de angivna hänseendena.

Vad gäller huruvida omplaceringsfrågan har utretts i tillräcklig omfattning ser arbetsdomstolen saken på följande sätt.

I målet är upplyst att betydande problem med övertalig personal förelåg vid Luftfartsverket i Norrköping vid den tid som är aktuell i målet. Det är upplyst att anställningsstopp infördes i början av år 1991 och att särskilda åtgärder vidtogs för att tillse att anställda som riskerade att bli uppsagda kom i fråga för befattningar som var lediga. Ätgärderna innefattade bl.a. inrättande av en intern arbetsförmedling och införande av en skyldighet att anmäla ledigblivna tjänster inom luftfartsverkets organisation. I målet har även redovisats vilka åtgärder som vidtogs inom LFV Teknik för att ta till vara föreliggande möjligheter att omplacera den vid avdelningen övertaliga personalen.

Vid en bedömning under beaktande av det anförda finner arbetsdomstolen att det måste anses att Luftfartsverket har fullgjort vad som enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen krävs till utredande av huruvida en omplacering av R.E. kunnat ske.

CF har vidare anfört att R.E. borde ha erbjudits en nyinrättad tjänst vid avdelningen ANS. Parterna är oense om huruvida denna tjänst varit ledig men tillsatts med annan person vid namn T.E. eller om tjänsten i realiteten redan innehades av T.E.

I målet har redovisats en omfattande utredning rörande den tjänst vid ANS som T.E. numera innehar. Arbetsdomstolen finner härigenom klarlagt att arbetsuppgifterna till huvudsaklig del även tidigare utförts av T.E. och att det formella inrättandet av tjänsten vid ANS i realiteten skall betraktas som ett överflyttande av T.E:s befattning från koncernstaben till ANS. Det anförda betyder att tjänsten inte kan anses ha varit tillgänglig för omplacering av R.E.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att Luftfartsverket inte har åsidosatt omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Innefattade uppsägningen av R.E. ett brott mot turordningsreglerna i 3 § Tur A-S?

Enligt 3 § kollektivavtalet om turordning för arbetstagare hos staten (Tur A-S) skall turordning vid uppsägning omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Det är upplyst att R.E. av Luftfartsverket inordnades i turordningskrets med utgångspunkt från att hans arbetsuppgifter bestod i att utföra ingenjörsarbete med dispositionsplaner för flygplatser och att turordningskretsen kom att omfatta honom ensam.

CF har i första hand riktat den invändningen mot Luftfartsverkets ifrågavarande tillämpning av turordningsreglerna att R.E. inte rätteligen borde ha inordnats i turordningskrets med utgångspunkt från de angivna arbetsuppgifterna, eftersom han i praktiken inte arbetat med dem.

Arbetsdomstolen bedömer denna frågeställning på följande sätt. Vid tiden för uppsägningsförfarandet innefattade R.E:s tjänst alltjämt att arbeta med dispositionsplaner. Det har inte framkommit att R.E. genom uttryckligt beslut eller underförstått fråntagits dessa arbetsuppgifter eller att han tilldelats andra sysslor i sådan omfattning att hans arbetsuppgifter därmed kan anses ha förändrats. Med hänsyn till dessa förhållanden finner arbetsdomstolen att någon invändning inte kan riktas mot att Luftfartsverket tillämpat turordningsreglerna med utgångspunkt från att R.E:s arbetsuppgifter bestått i upprättande av dispositionsplaner.

Med utgångspunkt från att jämförelseprövningen vad gäller R.E. skall avse arbetet med upprättande av dispositionsplaner har CF gjort gällande att turordningskretsen borde ha omfattat också T.E. och P.O.O. eftersom dessa i praktiken arbetat med dispositionsplaner. Staten har bestritt att arbetsuppgifterna är i huvudsak jämförbara.

Beträffande T.E:s arbetsuppgifter har framkommit följande i målet. En väsentlig del av hans arbetsuppgifter består i att träffa ramavtal med flygvapnet rörande byte av tjänster vid flygplatser med både civil och militär flygtrafik. En annan omfattande del av arbetsuppgifterna utgörs av framtagande för publicering av föreskrifter rörande fältförhållanden under vinterperioden samt av analys och handläggning av flygplatsernas behov av stödtjänster, såsom snöröjning och avisning, Han biträder vidare flygplatscheferna rörande verksamheten vid kris och krig samt beträffande beredskapsplanläggning. Han organiserar även större invigningar.

P.O.O:s arbetsuppgifter har i målet beskrivits på följande sätt. Han har under åren 1991 och 1992 ägnat betydande tid åt att marknadsföra Luftfartsverkets stora hangar Arena Arctica i Kiruna. En annan omfattande arbetsuppgift har varit att fungera som Luftfartsverkets representant rörande projektet Gothia flygplats. En ytterligare viktig uppgift har varit att företräda Luftfartsverket vid internationella konferenser.

Arbetsdomstolen kan inte finna att vare sig T.E. eller P.O.O. sysslar med att utarbeta dispositionsplaner för flygplatser. Inte heller kan enskilda moment som ingår i T.E:s eller P.O.O:s arbetsuppgifter anses i någon mera påtaglig utsträckning jämförliga med arbetsmoment som utförs vid utarbetandet av dispositionsplaner. Om man jämför T.E:s och P-O.O:s arbetsuppgifter med uppgiften att utarbeta dispositionsplaner, kan därför inte – oavsett om man ser till helheten eller delmomenten i arbetstagarnas sysslor – med fog göras gällande att arbetsuppgifterna är i huvudsak jämförliga. Detta leder arbetsdomstolen till uppfattningen att inte heller den nu behandlade invändningen från CF:s sida mot Luftfartsverkets tillämpning av turordningsreglerna är hållbar.

Sammanfattning och frågan om rättegångskostnader

Arbetsdomstolens i det föregående redovisade ställningstagande till de skilda delfrågorna i målet innebär att CF:s talan skall lämnas utan bifall. Skäl kan inte anses föreligga att förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader. Det räder inte tvist om skäligheten av yrkade rättegångskostnader.

Domslut

Arbetsdomstolen lämnar Sveriges Civilingenjörsförbunds talan utan bifall.

Sveriges Civilingenjörsförbund skall ersätta staten dess rättegångskostnader med sextiotretusenetthundrafem (63 105) kr, varav 63 000 kr utgör arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993‑11‑03, målnummer A‑7‑1993

Ledamöter: Hans Stark, Brita Swan, Karin Isacsson, Ola Bengtson, Björn Qvarnström, Bo Almgren och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Margareta Palmstierna