: : : :

AD 1993 nr 148

Sammanfattning :

Tolkning av kollektivavtal i fråga om rätten till s.k. förrättningstillägg vid endagsförrättning.

I målet är fråga om ett kollektivavtal som slutits av två organisationer på arbetstagarsidan, SACO och SF, vilka enligt vad utredningen visar vid förhandlingarna om avtalet uppträtt gemensamt i förhållande till arbetsgivarparten i avtalet, Sjöfartsverket. Av A:s och B:s uppgifter har framgått bl.a. att det på arbetstagarsidan varit åsyftat att allt vad som förekom under förhandlingarna med arbetsgivarsidan skulle redovisas arbetstagarorganisationerna emellan. Förhandlingarna resulterade också i ett enda, för de båda arbetstagarorganisationerna gemensamt avtal med Sjöfartsverket. Avtalet innehåller inga särbestämmelser för medlemmar tillhörande endera arbetstagarorganisationen. Det är givet att det därmed får antas vara bäst överensstämmande med vad de förhandlande parterna på ömse sidor själva åsyftat, att avtalet vid tvist om dess innebörd skall tolkas lika i förhållande till båda organisationerna på arbetstagarsidan.

Vid en sådan förhandlingsgemenskap på endera partssidan som här har förelegat måste enligt arbetsdomstolens mening därför som regel gälla, att motparten till de gemensamt förhandlande parterna är berättigad att utgå från att sådant som motparten uttryckligen har klargjort för en av dessa ifråga om den av honom avsedda innebörden av en avtalsbestämmelse också har blivit känt för den andra av de gemensamt förhandlande parterna. Detta bör i vart fall gälla så länge motparten inte i det enskilda fallet på grund av särskilda omständigheter inser eller bör inse, att en av de gemensamt förhandlande parterna faktiskt svävar i okunnighet om vad som har klargjorts för den andra.

» Gå direkt till hela domen

| |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Sammanfattning :

Tolkning av kollektivavtal i fråga om rätten till s.k. förrättningstillägg vid endagsförrättning.

I målet är fråga om ett kollektivavtal som slutits av två organisationer på arbetstagarsidan, SACO och SF, vilka enligt vad utredningen visar vid förhandlingarna om avtalet uppträtt gemensamt i förhållande till arbetsgivarparten i avtalet, Sjöfartsverket. Av A:s och B:s uppgifter har framgått bl.a. att det på arbetstagarsidan varit åsyftat att allt vad som förekom under förhandlingarna med arbetsgivarsidan skulle redovisas arbetstagarorganisationerna emellan. Förhandlingarna resulterade också i ett enda, för de båda arbetstagarorganisationerna gemensamt avtal med Sjöfartsverket. Avtalet innehåller inga särbestämmelser för medlemmar tillhörande endera arbetstagarorganisationen. Det är givet att det därmed får antas vara bäst överensstämmande med vad de förhandlande parterna på ömse sidor själva åsyftat, att avtalet vid tvist om dess innebörd skall tolkas lika i förhållande till båda organisationerna på arbetstagarsidan.

Vid en sådan förhandlingsgemenskap på endera partssidan som här har förelegat måste enligt arbetsdomstolens mening därför som regel gälla, att motparten till de gemensamt förhandlande parterna är berättigad att utgå från att sådant som motparten uttryckligen har klargjort för en av dessa ifråga om den av honom avsedda innebörden av en avtalsbestämmelse också har blivit känt för den andra av de gemensamt förhandlande parterna. Detta bör i vart fall gälla så länge motparten inte i det enskilda fallet på grund av särskilda omständigheter inser eller bör inse, att en av de gemensamt förhandlande parterna faktiskt svävar i okunnighet om vad som har klargjorts för den andra.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 173/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 0 ♂ 7 [ Enkönad manlig sammansättning ]offentlig arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

Kommunförbundet

 [] *

Staten

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 st. )

Sekreterare :  []

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 148 ( 1 st. ): AD 1994 nr 100

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 148 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Staten

SF

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer att det mellan parterna den 9 januari 1991 träffade lokala kollektivavtalet inte medför skyldighet för Sjöfartsverket att utge förrättningstillägg för endagsförrättningar som hos Sjöfartsverket anställd medlem i Statsanställdas förbund utfört inom den vanliga verksamhetsorten, som är varje plats belägen på ett avstånd om 50 kilometer eller mindre från den anställdes tjänsteställe.

Referat ( AD 1993 nr 148 ) :

AD 1993 nr 148

Parter ( Statliga sektorn ): Staten genom Sjöfartsverket mot Statsanställdas Förbund

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Olle Gunnarsson (f.d. överdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Ola Bengtson, Björn Qvarnström, Åke Wänman och Erik Adolfsson (förste ombudsman i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare : Margareta Palmstierna

AD 1993 nr 148    Dom den 29 september 1993 – Direktstämt mål

Sökord : Kollektivavtal | Offentlig anställning | Statliga sektorn

Parter:

Staten genom Sjöfartsverket

mot

Statsanställdas Förbund

Första etappen av 1990/91 årsskattereform trädde i kraft den 1 januari 1990. Traktamenten vid endagsförrättningar blev därmed i beskattningshänseende att betrakta som ren lön och skattepliktiga som inkomst av tjänst. På det statliga avtalsområdet ledde detta till att ARA:s bestämmelser om traktamente vid endagsförrättningar fr.o.m. den 1 januari 1990 överfördes till Sektoravtal Affärsverk. Samtidigt avtalades att ersättningen vid endagsförrättningar inte längre skulle utgå som traktamente utan som ett lönetillägg – s.k. förrättningstillägg – fortfarande under förutsättning att förrättningen utfördes utanför den nyss nämnda tjänstgöringszonen. För flerdygnsförrättningar gällde ARA oförändrat även under hela är 1990.

Andra etappen av 1990/91 års skattereform trädde i kraft den 1 januari 1991. Såvitt här är av intresse innebar den att skattefriheten för traktamenten vid flerdygnsförrättningar maximerades till normalt 150 kr per dag. Vidare förutsattes för skattefrihet, att förrättningen hade medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten”. Därmed avsågs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe. Regleringen intogs i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen.

I anslutning till årsskiftet 1990/91 fördes på det statliga avtalsområdet centrala avtalsförhandlingar om ett nytt ARA, avsett att gälla fr.o.m. den 1 januari 1991. Uppgörelse om det nya ARA träffades den 9 januari 1991. Förhandlingarna om ett nytt ARA gällde såvitt här är av intresse traktamenten vid flerdygnsförrättningar. Enligt det nya ARA kom dessa att begränsas i enlighet med vad som fr.o.m. den 1 januari 1991 gällde för skattefrihet enligt kommunalskattelagen. Bl.a. blev det sålunda en förutsättning för rätt till traktamente vid flerdygnsförrättningar, att förrättningen hade medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, d.v.s., ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe.

Parallellt med de centrala förhandlingarna om ett nytt ARA fördes mellan olika statliga affärsverk m.m. och fackliga huvudorganisationer lokala förhandlingar om vissa ersättningar. Sådana lokala förhandlingar fördes bl.a. mellan Sjöfartsverket och Statsanställdas förbund (SF) jämte Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO). I dessa lokala förhandlingar överlämnade Sjöfartsverket den 7 januari 1991 ett skriftligt bud av bl.a. följande lydelse.

Traktamenten och tillägg (semesterlön ingår)

Dag 1
Resa påbörjad senast 06.00
traktamente150
tilläggsers151
301
Resa påbörjad före 12.00
traktamente150
tilläggsers50
200
Resa påbörjad mellan 12.00–19.00
traktamente75
tilläggsers75
Resa påbörjad efter 19.00301
traktamente75
tilläggsers-
Dag 2
Hel dag
traktamente150
tilläggsers151
Dag 3301
Hemresedagtraktamentsreglerna
Reducerat tillägg fr o m 16–90 dagentraktamente150
tilläggsers50
200
Reducerat tillägg from 90 dagen
traktamente100
tilläggsers100
200
Måltidsavdrag:
fr o m 16 dagen och vid endagsförrättring
Frukost3025
Lunch5535
Middag11590
200150

Särskilt avtal för fartygspersonal och byggare

Endagsförrättning

50 kr över 8 tim

120 kr över 12 tim

Allmänt

För tillägg gäller samma regler som för traktamente.

Bilersättningar (inkl semesterlön)

- -- --- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - –

Efter fortsatta lokala förhandlingar träffades den 9 januari 1991 mellan Sjöfartsverket och SF jämte SACO ett lokalt kollektivavtal. Tvisten i målet gäller tolkningen av detta avtal. Avtalet har bl.a. följande lydelse.

- - - - - - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - –

Parter:

Sjöfartsverket

SACO

Statsanställdas förbund

Parterna träffar följande överenskommelse.

Flerdygnsförrättning

Vid flerdygnsförrättning inom riket utanför den vanliga verksamhetsorten utgår traktamente och tillägg enligt följande:

För hel dag kl 06.00–24.00 på förrättningsorten

traktamente 150:

förrättningstillägg 185:

För resa till förrättningsorten:

resan påbörjad före kl. 12.00 traktamente 150:

förrättningstillägg 185:

resan påbörjad efter kl. 12.00 traktamente 75:

förrättningstillägg 87:

För resa till förrättningsorten:
resan påbörjad före kl. 12.00 traktamente150:-
förrättningstillägg185:-
resan påbörjad efter kl. 12.00 traktamente75:-
förrättningstillägg87:-
För resa från förrättningsorten
resan avslutad efter kl. 19.00 traktamente150:-
förrättningstillägg87:-
resan avslutad före kl. 19.00 traktamente75:-

När förrättning varar längre än tre månader upphör förrättningstillägget.

Endagsförrättning:

60 kr över 5 tim

120 kr över 10 tim

Protokollsanteckning:

Uppassningstraktametet är oförändrat.

Logi

För logi ersätts --- med 75 kr/dygn.

Arbetstagare på arbetsfartyg

För hel dag --- efter tre månader.

Arbetstagare inom byggnadsverksamheten (tidigare R-tjänstemän)

För hel dag --- efter tre månader.

I samtliga förrättningstillägg ingår semesterersättning.

Vid bortovaro i --- utgår inte förrättningstillägg.

Måltidsavdrag vid flerdygnsförrättning

Reducerat dagtraktamente vid flerdygnsförrättning

Frukost 30:- 20

Lunch 52:- 35

Middag 52:- 35

Bilersättningar

Vid tjänsteresa med---ingår semestertillägg

Parterna skall enas om övriga bestämmelser. Utgångspunkten skall vara SAVs förslag 1991‑01‑04 till Allmänt reseavtal.

Bestämmelserna skall inarbetas i AVA-SjöV.

Denna principöverenskommelse skall gälla fr.o.m. 1991‑01‑01 under förutsättning av att centralt reseavtal träffas.

- - - - - - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - –

Mellan staten genom Sjöfartsverket och SF har uppkommit tvist om innebörden av det nu redovisade lokala kollektivavtalet av den 9 januari 1991 vad gäller rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättning. SF hävdar att sådant tillägg – så som före den 1 januari 1991 – skall utgå så snart förrättningen utförs utanför den tidigare nämnda ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns. Staten hävdar däremot att sådant tillägg skall utgå endast under samma förutsättning som gäller för traktamente och förrättningstillägg vid flerdygnsförrättning, d.v.s. att förrättningen utförs utanför ”den vanliga verksamhetsorten”. Detta uttryck har enligt det lokala kollektivavtalet ostridigt samma innebörd sons i ARA och anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Det betecknar således ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från tjänstestället.

Staten genom Sjöfartsverket har efter stämning på SF yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att det mellan parterna den 9 januari 1991 träffade lokala kollektivavtalet inte medför någon skyldighet för Sjöfartsverket att utge förrättningstillägg för endagsförrättningar som hos Sjöfartsverket anställd medlem i SF utfört inom den vanliga verksamhetsorten, som är varje plats belägen på ett avstånd om 50 kilometer eller mindre från den anställdes tjänsteställe.

SF har bestritt bifall till yrkandet samt fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Staten

Eftersom bestämmelserna om ersättning vid endagsförrättningar fr.o.m. den 1 januari 1990 hade utmönstrats ur ARA och överförts till Sektoravtal Affärsverk avsåg de centrala avtalsförhandlingarna om ett nytt ARA vid årsskiftet 1990/91, såvitt här är av intresse, endast frågan om traktamenten vid flerdygnsförrättningar. Avsikten från SAV:s sida var att dessa i det nya ARA skulle anpassas till de nya skattereglerna. Traktamentsbeloppen skulle alltså begränsas i förhållande till vad som dittills hade gällt. Vidare skulle traktamente utgå endast om förrättningen hade medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, d.v.s. ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från tjänstestället. Från arbetstagarsidan krävde man viss kompensation för den minskning av traktamentsersättningarna som skulle följa därav. Så som det nya ARA avsågs bli uppbyggt skulle sådan kompensation få avtalas lokalt vid olika affärsverk m.m. Detta var skälet till de lokala förhandlingar som fördes parallellt med de centrala avtalsförhandlingarna.

De lokala förhandlingarna vid Sjöfartsverket gällde således vad man kan kalla ett lokalt reseavtal. Detta skulle i enlighet med det nyss sagda reglera bl.a. skattepliktiga s.k. förrättningstillägg vid flerdygnsförrättningar. Det skulle emellertid också reglera förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Bestämmelserna om sådana tillägg fanns som tidigare framgått fr.o.m. den 1 januari 1990 i Sektoravtal Affärsverk. Detta upphörde dock att gälla den 31 december 1990, då också det tidigare ARA upphörde att gälla. Fr.o.m. den 1 januari 1991 rådde alltså kollektivavtalslöst tillstånd i fråga om ersättningar vid både flerdygnsförrättningar och endagsförrättningar.

Såväl traktamenten vid flerdygnsförrättningar som förrättningstillägg vid endagsförrättningar är avsedda att utgöra ersättning för merkostnader som uppstår på grund av att arbetstagaren inte befinner sig på sitt tjänsteställe. Traktamente vid flerdygnsförrättningar skulle enligt det nya ARA utgå endast vid förrättning utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, d.v.s. med tillämpning av en 50-kilometersgräns. Enligt Sjöfartsverkets mening var det naturligt att detsamma skulle gälla inte bara för de tilläggsersättningar som vid flerdygnsförrättningar skulle utgå såsom en kompensation för minskningen av traktamentena, utan också för förrättningstillägg vid endagsförrättningar.

Detta var också innebörden av det skriftliga bud som Sjöfartsverket överlämnade till SF och SACO när den lokala förhandlingen inleddes i Norrköping den 7 januari 1991. Budet var uppställt i tre avsnitt under rubrikerna ”Traktamenten och tillägg (semesterlön ingår)”, ”Allmänt” och ”Bilersättningar”. Under den första rubriken upptogs såväl förslag till traktamenten och förrättningstillägg (”tilläggsers”) vid flerdygnsförrättning som förslag till förrättningstillägg vid endagsförrättning. Under den följande rubriken ”Allmän” angavs att för tillägg skulle gälla samma regler som för traktamente. Med ”tillägg” avsågs därvid, liksom under rubriken ”Traktamenten och tillägg (semesterlön ingår)”, både förrättningstillägg vid flerdygnsförrättning och förrättningstillägg vid endagsförrättning. I budet nämndes visserligen inget om ”den vanliga verksamhetsorten” eller om den därav följande 50-kilometersgränsen. Parterna kände emellertid till att traktamente enligt det blivande nya ARA skulle komma att utgå endast vid förrättning utanför ”den vanliga verksamhetsorten”.

Den lokala förhandlingen fortsattes i SAV:s lokaler i Stockholm den 8 januari och pågick därefter utan avbrott till dess att Sjöfartsverket, SF och SACO nådde den omtvistade överenskommelsen vid 12-tiden den 9 januari 1991. Liknande lokala förhandlingar pågick samtidigt i angränsande lokaler mellan andra myndigheter och de båda fackliga organisationerna. Sjöfartsverket företräddes av byrådirektören C.Z. SF av ombudsmannen R.N. och SACO av kanslichefen hos SACO:s Tjänstemannaförbund (SRAT) C.B. I ett rum som arbetstagarsidans företrädare disponerade för enskilda överläggningar fanns vidare SF:s facklige förtroendeman vid Sjöfartsverket K-A.K. som ingick i SF:s förhandlingsdelegation.

C.Z. har berättat att R.N. och C.B. alltid var samtidigt närvarande vid diskussionerna med honom. Vid ett sådant tillfälle tog C.B. upp frågan om konsekvenserna av ändringen från ”tjänstgöringszonen” med 5-kilometersgränsen till ”den vanliga verksamhetsorten” med dess 50-kilometersgräns även vid endagsförrättningar. Den grupp som C.B. därvid särskilt bekymrade sig för var lotsarna, som mestadels utför endagsförrättningar. Efter en ajournering gav C.Z. till C.B. beskedet, att Sjöfartsverket var berett att senare träffa en överenskommelse med SACO så att lotsarna på något sätt fick kompensation för ifrågavarande ändring avseende endagsförrättningarna. Sedan C.B. hade fått detta besked tog R.N. upp samma fråga med C.Z. R.N. sade att ändringen såvitt gällde endagsförrättningarna visserligen inte hade någon större betydelse för andra SF-medlemmar vid Sjöfartsverket än den s.k. farledsgruppen, men han ville ändå ha besked huruvida verket kunde ”göra något”. C.Z. svarade att verket senare skulle söka finna en lösning även för den gruppen, om den drabbades särskilt.

När det omtvistade lokala avtalet upprättades skriftligt den 9 januari 1991 kom det att bli något oklart formulerat. Sålunda nämns förutsättningen, att en förrättning äger rum utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, endast i samband med flerdygnsförrättning och inte i samband med endagsförrättning. Förklaringen till denna brist i utformningen av avtalet torde vara att detta tillkom under stark tidspress.

SF har nu åberopat det förhållandet, att nämnda förutsättning i avtalstexten inte uttryckligen knutits även till bestämmelsen om endagsförrättning, till stöd för sin ståndpunkt att vid endagsförrättningar förrättningstillägg skall utgå redan om förrättningen äger rum utanför den tidigare gällande ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns. Det är emellertid att märka att avtalet inte heller innehåller något som uttryckligen stöder den ståndpunkten. Som framgår av det tidigare anförda bör SF redan med hänsyn till utformningen av Sjöfartsverkets skriftliga bud av den 7 januari 1991 ha förstått att Sjöfartsverket avsåg att ”den vanliga verksamhetsorten” med dess 50-kilometersgräns skulle vara avgörande även för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Vidare visar de tidigare redovisade diskussionerna mellan C.Z. och C.B. respektive R.N. om något slags kompensation till olika grupper, att såväl R.N. som C.B. uppfattat att detta var innebörden av det den 9 januari 1991 träffade avtalet. Enligt vad C.B. har uppgett hade han dessutom i det rum som disponerades av arbetstagarorganisationerna inför andra arbetstagarföreträdare – däribland R.N. och K-A.K. – redogjort för sina bekymmer beträffande lotsarna med anledning av att rätten till förrättningstillägg enligt Sjöfartsverkets uppfattning skulle begränsas till förrättningar utanför ”den vanliga verksamhetsorten” även vid endagsförrättningar. Också av den anledningen måste det ha stått klart för SF:s företrädare att detta var den innebörd som man från Sjöfartsverkets sida ville tillägga det omtvistade avtalet.

Staten vill vidare åberopa avtalets avslutande bestämmelse: ”Parterna skall enas om övriga bestämmelser. Utgångspunkten skall vara SAV’s förslag 1991‑01‑04 till Allmänt reseavtal”. Denna bestämmelse innebär att parterna har förutsatt att avtalet skall föranleda fortsatta förhandlingar deras emellan för att nå en fullständig reglering av bl.a. rätten till förrättningstillägg och att utgångspunkten därvid skall vara SAV:s förslag den 4 januari 1991 till ett nytt ARA. I detta förslag – liksom i det ARA som träffades den 9 januari – återfinns och definieras begreppet ”den vanliga verksamhetsorten”, medan begreppet ”tjänstgöringszon” över huvud taget inte nämns där. Såväl SAV:s förslag som ARA gäller visserligen endast traktamente vid flerdygnsförrättningar. Hänvisningen i den nu berörda bestämmelsen i det omtvistade lokala avtalet täcker dock även endagsförrättningarna, eftersom dessa regleras i det lokala avtalet.

Sjöfartsverket utfärdade den 11 januari 1991, alltså två dagar efter det att det lokala avtalet träffats, ett personalcirkulär om hur verkets chefer och övriga anställda skulle tillämpa det nya avtalet. Cirkuläret kom ostridigt även R.N. till handa. Av cirkuläret framgår under rubriken ”Vissa förutsättningar för traktamenten och förrättningstillägg” att arbetstagaren såväl vid endagsförrättningar som vid flerdygnsförrättningar måste ha lämnat ”den vanliga verksamhetsorten” för att vara berättigad till traktamente och/eller förrättningstillägg. Skrivningarna i cirkuläret ledde inte till någon invändning från SF:s sida förrän efter ett par tre månader, och då i form av en mer informell kontakt. Dessförinnan hade Sjöfartsverkets anställda, även SF-medlemmarna, begärt ersättning vid endagsförrättningar i enlighet med vad som angavs i personalcirkuläret. Först den 22 augusti 1991 inkom SF till Sjöfartsverket med en formell framställan, där SF gjorde gällande att verkets tolkning av avtalet av den 9 januari 1991 var felaktig såvitt avsåg rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. SF har alltså i praktiken under ett antal månader godtagit Sjöfartsverkets tolkning.

Sedan det omtvistade avtalet hade träffats tog Sjöfartsverket och SACO upp diskussioner om den vid avtalsförhandlingarna förutskickade särskilda lösningen för lotsarna. Dessa diskussioner resulterade i att pengar som sparades in till följd av att förrättningstilläggen vid endagsförrättningar begränsats till förrättningar utanför ”den vanliga verksamhetsorten” användes för att skapa ett prestationsberoende tillägg för lotsarna, s.k. bordningstillägg.

För att ha ett underlag för diskussioner med SF om den liknande fråga som under avtalsförhandlingarna hade väckts av SF tog Sjöfartsverket vid månadsskiftet januari/ februari 1991 fram uppgifter om hur mycket som under år 1990 hade utgått i förrättningstillägg vid endagsförrättningar till farledsgruppen. Dessa uppgifter framfördes till SF, som representerades av R.N. SF godtog till en början inte Sjöfartsverkets siffror men var positivt till fortsatta diskussioner. I samband med en kallelse till ett sammanträffande den 16 april 1991 lämnade Sjöfartsverket ett slutligt bud på de belopp som verket ansåg stå till förfogande. I budet nämndes även konsekvenserna för rätten till ersättning vid endagsförrättningar av att begreppet ”tjänstgöringszon” ersatts av ”den vanliga verksamhetsorten”. En dryg vecka senare meddelade K-A.K. att SF godtog verkets beräkningar och att SF skulle återkomma med ett yrkande i juni. Då kom emellertid i stället ett besked om att parterna inte var ense om tolkningen av avtalet av den 9 januari 1991 såvitt gällde endagsförrättningarna.

Med hänvisning till det anförda gör staten sammanfattningsvis gällande att avtalet av den 9 januari 1991 skall tolkas så, att det för rätt till förrättningstillägg vid endagsförrättningar krävs att förrättningen medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetssorten, d.v.s. utanför ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från tjänstestället. Enligt statens mening har parterna vid träffandet av avtalet varit ense om denna tolkning. Åtminstone har man på SF:s sida insett eller bort inse att Sjöfartsverket på sin sida tillade avtalet den sålunda angivna innebörden. Sjöfartsverkets uppfattning har under alla förhållanden redovisats för C.B. och man har på arbetsgivarsidan haft rätt att utgå från att man på arbetstagarsidan inbördes informerade varandra om vad som förekom under förhandlingarna och att Sjöfartsverkets uppfattning därmed blivit känd även för SF:s företrädare.

Det skall slutligen framhållas att statens tolkning också är naturlig med hänsyn till att såväl traktamente och förrättningstillägg vid flerdygnsförrättningar som förrättningstillägg vid endagsförrättningar är avsedda att utgöra ersättningar för merkostnader som uppstår på grund av att arbetstagaren inte befinner sig på sitt tjänsteställe. Det synes svårt att motivera att en arbetstagare skulle erhålla sådan ersättning redan vid vistelse mer än fem kilometer från tjänstestället under en endagsförrättning men först vid vistelse mer än 50 kilometer från tjänstestället under en flerdygnsförrättning.

SF

SF vitsordar statens beskrivning av hur aktuella kollektivavtalsförhållanden utvecklades med anledning av den i två etapper genomförda skattereformen 1990/91. Vad som tidigare hade utgått som traktamente vid endagsförrättningar hade alltså redan fr.o.m. den 1 januari 1990-som en följd av att skattelagstiftningen då i en förstaetapp ändrades så att traktamenten vid endagsförrättningar inte godtogs som kostnadsersättningar i beskattningshänseende – förts över från ARA till löneavtalet Sektoravtal Affärsverk och omvandlats till ett lönetillägg, s.k. förrättningstillägg. Detta förrättningstillägg berördes över huvudtaget inte av ikraftträdandet av skattereformens andra etapp den 1 januari 1991 och självfallet inte heller av de centrala förhandlingarna om ett nytt ARA.A.RA reglerade sedan den 1 januari 1990 endast traktamenten vid flerdygnsförrättningar. Bestämmelserna om förrättningstillägg vid endagsförrättningar fanns i Sektoravtal Affärsverk och innebar där, såsom staten har uppgett, att sådant tillägg utgick vid förrättning utanför ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns.

Avtalsförhandlingarna vid årsskiftet 1990/91 gick inte till så att de centrala parterna först slöt ett nytt ARA som sedan kompletterades med lokala avtal för olika myndigheter. Tvärtom var det så att arbetstagarorganisationerna centralt vägrade att teckna ett nytt ARA innan lokala avtal om förrättningstillägg vid flerdygnsförrättningar var klara. Bakgrunden var att arbetstagarorganisationerna visserligen inte hade något emot att anpassa ARA:s regler om traktamente vid flerdygnsförrättningar till de nya skatteregler som trädde i kraft den 1 januari 1991, men fordrade att som kompensation få ett på lokal nivå avtalat tillägg till traktamentena vid sådana förrättningar. Det var för övrigt denna uppläggning av förhandlingarna som ledde till att även de lokala förhandlingarna kom att äga rum i SAV:s lokaler i Stockholm.

De lokala förhandlingarna mellan Sjöfartsverket och SF jämte SACO koncentrerades på traktamenten och tillägg till traktamenten vid flerdygnsförrättningar. Det var endast beträffande dessa förrättningar som skattereformens andra etapp aktualiserade förändringar, och det var endast dessa förrättningar som berördes av de centrala förhandlingarna om ett nytt ARA. När det gällde förrättningstilläggen vid endagsförrättningar hade inga andra ändringar aktualiserats än att parterna hade för avsikt att ändra tilläggets konstruktion från ett tillägg per timma till två olika klumptillägg, vilkas storlek skulle bero av om förrättningen varat en större eller mindre del av dagen. Denna ändring skulle dessutom avpassas så att den inte medförde ökade kostnader för Sjöfartsverket.

När Sjöfartsverket presenterade sitt skriftliga bud den 7 januari 1991 nämndes inget om att verket var ute efter att ändra förutsättningarna för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättning. Den viktiga frågan i de lokala förhandlingarna var som nyss nämnts tilläggen till traktamente vid flerdygnsförrättningar. Den lokala förhandlingsomgången gällde ju just dessa tillägg som kompensation för att traktamentsbeloppen skulle sänkas och förutsättningarna för rätten till traktamente ändras så att traktamente i fortsättningen skulle utgå endast om en flerdygnsförrättning medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten” med dess 50-kilometersgräns. Mot denna bakgrund uppfattade man på arbetstagarsidan budet så att det som angavs under rubriken ”Allmänt” avsåg tillägg till traktamente, d.v.s. såsom syftande endast på flerdygnsförrättningar. Även på arbetstagarsidan var man beredd att medge att praktiska skäl talade för att samma förutsättningar borde gälla för rätten till de tillägg som skulle utgå till traktamentena som för rätten till själva traktamentena. Någon sådan koppling till förutsättningarna för traktamente förelåg däremot inte såvitt gällde förrättningstilläggen vid endagsförrättningar och fördes inte heller på tal när Sjöfartsverket presenterade sitt bud. Det är att märka att ordet ”tillägg” e.d. över huvud taget inte förekommer i anslutning till vad som i budet anges beträffande endagsförrättningarna. Därtill kommer att förrättningstilläggen vid endagsförrättningar ostridigt inte berördes av den ändring i skattelagstiftningen, som bestod i införandet av begreppet ”den vanliga verksamhetsorten”. Det fanns alltså inte någon som helst anledning för arbetstagarsidan att misstänka att Sjöfartsverket ville låta denna ändring få betydelse för avtalsregleringen av förrättningstilläggen vid endagsförrättningar.

Vad angår de fortsatta lokala förhandlingarna den 8 och 9 januari 1991 är det i och för sig riktigt att SACO genom C.B. och SF genom R.N. tillsammans förhandlade med C.Z. som företrädare för Sjöfartsverket. Det kan emellertid inte vitsordas att R.N. och C.B. alltid tillsammans träffade C.Z. R.N. förde nämligen parallellt lokala förhandlingar med Luftfartsverket i ett annat rum. Han har uppgett att han aldrig hört någon diskussion mellan C.B. och C.Z. som utgått från förutsättningen att ”den vanliga verksamhetssorten” med dess 50-kilometersgräns skulle vara bestämmande även för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Vidare bestrids bestämt att R.N. under förhandlingarna fört någon diskussion med C.Z. som utgått från den förutsättningen. En sådan ändring av rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar skulle inte ha berört enbart den s.k. farledsgruppen utan även de SF-medlemmar som arbetar som båtmän samt viss administrativ personal som organiseras av SF. R.N. har inte hört att C.B. i det rum som disponerades av arbetstagarorganisationerna redovisat bekymmer med anledning av att C.B. skulle ha uppfattat Sjöfartsverkets ståndpunkt så att ”den vanliga verksamhetssorten” skulle vara avgörande för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Sjöfartsverket har inte klargjort sin ståndpunkt för SF:s förhandlare R.N. och verket har inte haft rätt att förlita sig på att C.B. skulle lämna information därom till SF. K-A.K. har inte hörts i målet, varför det är okänt i vad mån han tagit del av den påstådda redovisningen från C.B:s sida. K-A.K. hade inte heller någon sådan uppgift i förhandlingarna att vad han kan ha erfarit skulle kunna binda SF.

Det har följaktligen inte i något skede av de lokala förhandlingarna förekommit något som kunnat ge SF anledning att inse att Sjöfartsverket avsåg att den sedan länge gällande ”tjänstgöringszonen” skulle ersättas av ”den vanliga verksamhetssorten” som bestämmande för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar.

Till det anförda kommer att ordalydelsen av det omtvistade avtalet av den 9 januari 1991 enligt SF:s mening är helt klar. Beträffande flerdygnsförrättning anges sålunda i avtalet uttryckligen att det skall vara fråga om en förrättning ”utanför den vanliga verksamhetssorten”. Motsvarande text återfinns inte vid avtalets bestämmelser om endagsförrättning. Det citerade uttrycket är i avtalet redaktionellt knutet till ”flerdygnsförrättning” på sådant sätt att det omöjligen kan uppfattas som syftande också på endagsförrättningar.

Det är visserligen riktigt att det i avtalets bestämmelser om endagsförrättning inte heller nämns att ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns är avgörande för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Det är emellertid av vikt att komma ihåg att det omtvistade avtalet i den delen har karaktären av ett ”ändringsavtal”, d.v.s. att det inte innehåller fullständiga bestämmelser om endagsförrättningarna utan endast upptar därvidlag överenskomna ändringar. Utgångspunkten har således varit de bestämmelser om förrättningstillägg vid endagsförrättningar som fanns i Sektoravtal Affärsverk och som ostridigt innebar att sådant förrättningstillägg utgick vid förrättning utanför ”tjänstgöringszonen”. Någon ändring av bestämmelserna i den delen framgår inte av avtalet av den 9 januari 1991. Om Sjöfartsverket för sin del åsyftat att åstadkomma en sådan ändring hade det otvivelaktigt ålegat verket att klargöra detta för SF. Statens ståndpunkt innebär att bestämmelserna om endagsförrättning skulle ha underkastats en väsentlig ändring till arbetstagarsidans nackdel. En sådan ändring kan givetvis inte få ”smygas på” SF som kollektivavtalsmotpart. Det skulle strida mot flera viktiga principer för tolkning av kollektivavtal, såsom att part som önskar få till stånd en ändring av vad som tidigare gällt måste göra detta klart för motparten, att part som påstår att en kollektivavtalsbestämmelse har annan innebörd än vad som följer av ordalydelsen har bevisbördan för att hans uppfattning stått klar för motparten och att part som framlagt ett avtalsförslag inte får vid en tolkningstvist stödja sig på skäl som inte är förenliga med avtalets ordalydelse.

Den av staten åberopade hänvisningen i avtalet till SAV:s förslag av den 4 januari 1991 till ett nytt ARA saknar intresse för tolkningen av avtalet i omtvistat hänseende. SAV:s förslag rörde ostridigt endast flerdygnsförrättningar. Därtill kommer att hänvisningen enligt sin lydelse inte syftar på bestämmelser som de lokala parterna redan enats om.

Det skall framhållas att det inte funnits några sakliga skäl, annat än Sjöfartsverkets rent ekonomiska intressen, för att ändra bestämmelserna om förrättningstillägg vid endagsförrättningar på det sätt som staten hävdar skulle ha skett. Den ändring av skattelagstiftningen varigenom begreppet ”den vanliga verksamhetsorten” infördes berörde som tidigare sagts inte endagsförrättningarna. Dessa berördes inte heller av det nya ARA. Det finns inga praktiska eller administrativa skäl som talar för att reglerna om förrättningstillägg vid endagsförrättningar bör vara samordnade med reglerna om traktamente och förrättningstillägg vid flerdygnsförrättningar. Ett flertal statliga myndigheter har i lokala kollektivavtal behållit ”tjänstgöringszonen” som bestämmande för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Det gäller bl.a. Luftfartsverket, med vilket R.N. som nämnts förhandlade parallellt med att han förhandlade med Sjöfartsverket.

Det bestrids att SF efter det omtvistade avtalets tillkomst skulle ha uppträtt på sådant sätt att det visar att SF godtagit Sjöfartsverkets tolkning av avtalet. R.N. har visserligen fått sig tillsänt Sjöfartsverkets cirkulär av den 11 januari 1991, men enligt vad han har uppgett ägnade han det inte någon uppmärksamhet, eftersom avtalet var okomplicerat och han var övertygad om att parterna var ense om dess innebörd. I februari eller mars 1991 blev han emellertid av förbundsmedlemmar vid Sjöfartsverket uppmärksammad på att dessa inte fick den ersättning vid endagsförrättningar som de enligt SF:s mening var berättigade till. R.N. trodde att detta berodde på ett rent missförstånd och tog muntligen kontakt med Sjöfartsverkets administrative chef B.J. för att få saken tillrättad. Först när denna kontakt inte ledde till ett för SF positivt resultat stod det klart för R.N. att Sjöfartsverket ville tolka avtalet av den 9 januari 1991 på annat sätt än SF. Det är riktigt att det i samband därmed förekom vissa kontakter mellan parterna varvid man diskuterade olika frågor avseende den s.k. farledsgruppen, bl.a. att det för den gruppen ibland kunde vara svårt att fastställa på vilket avstånd från tjänstestället man utfört arbete. Vad som därvid diskuterades var emellertid inte något slags kompensation för en sådan ändring av bestämmelserna om förrättningstillägg vid endagsförrättningar som staten hävdar skulle ha skett genom det omtvistade avtalet. En sådan ändring skulle som tidigare nämnts ha berört långt fler SF-medlemmar än de som ingick i farledsgruppen. När det så småningom stod klart att det förelåg en tolkningstvist som inte kunde lösas avbröts diskussionerna, eftersom SF ansåg att denna generellt betydelsefulla tvist måste avgöras innan man kunde diskutera förhållanden för enskilda grupper.

Domskäl

Tvisten i målet gäller tolkningen av det kollektivavtal avseende vissa ersättningar vid tjänsteresor (förrättningar), som den 9 januari 1991 slöts mellan på arbetsgivarsidan staten genom Sjöfartsverket och på arbetstagarsidan SF jämte SACO. Parterna i målet – staten genom Sjöfartsverket och SF – tvistar närmare bestämt i frågan, om avtalets bestämmelser om förrättningstillägg vid endagsförrättningar innebär att sådant tillägg skall utgå redan när förrättningen medför vistelse mer än fem kilometer från tjänstestället eller först om den medför vistelse mer än 50 kilometer från tjänstestället. SF hävdar den förra meningen, medan staten hävdar den senare.

I målet har åberopats såväl skriftlig som muntlig bevisning. Den muntliga bevisningen har bestått i vittnesförhör på statens begäran med byrådirektören vid Sjöfartsverket C.Z. och kanslichefen hos SACO-förbundet

SRAT C.B. samt på SF:s begäran med ombudsmannen hos SF R.N. SACO har beretts tillfälle att särskilt yttra sig i målet men avstått därifrån.

Bakgrunden till tvisten är följande.

Före den 1 januari 1990 utgick enligt det då inom statens område gällande allmänna reseavtalet ARA traktamente såväl vid endagsförrättningar som vid flerdygnsförrättningar. I båda fallen erhölls traktamente så snart förrättningen utfördes utanför den i ARA bestämda ”tjänstgöringszonen”, vilken utgjordes av en cirkel med tjänstestället som centrum och en radie av fem kilometer. Traktamentena var skattefria. Skattefriheten för traktamenten vid endagsförrättningar upphävdes emellertid genom ikraftträdandet av den första etappen av 1990/91 års skattereform den 1 januari 1990. Med anledning därav överfördes de bestämmelser om traktamente vid endagsförrättningar som dittills funnits i ARA till Sektoravtal Affärsverk, samtidigt som traktamentet omvandlades till ett lönetillägg, s.k. förrättningstillägg. Detta förrättningstillägg skulle enligt Sektoravtal Affärsverk fortfarande utgå så snart en endagsförrättning utfördes utanför den nyss nämnda ”tjänstgöringszonen”. Bestämmelserna om traktamente vid flerdygnsförrättningar kvarstod i ARA.

Den andra etappen av 1990/91 års skattereform trädde i kraft den 1 januari 1991. Då ändrades reglerna om beskattning av traktamenten vid flerdygnsförrättningar så, att det skattefria beloppet maximerades till normalt 150 kr per dag varjämte det för skattefrihet förutsattes att förrättningen hade medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, varmed avsågs ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe.

I anslutning till årsskiftet 1990/91 fördes mot denna bakgrund mellan SAV och fackliga huvudorganisationer på det statliga avtalsområdet förhandlingar om ett nytt ARA, avsett att gälla fr.o.m. den 1 januari 1991, De förhandlande parterna enades därvid i princip om att ARA:s bestämmelser om traktamente – vilka alltså sedan den 1 januari 1990 endast avsåg flerdygns förrättningar – skulle ändras till överensstämmelse med de nya skattereglerna. För att godta detta krävde arbetstagarsidan emellertid att arbetstagarna skulle erhålla kompensation i form av lokalt avtalade tillägg till de skattefria traktamentena. Detta medförde att lokala förhandlingar avseende statliga affärsverk m.m. fick upptas parallellt med de centrala förhandlingarna om ett nytt ARA.

Sådana lokala förhandlingar fördes bl.a. mellan Sjöfartsverket och SF jämte SACO. I dessa lokala förhandlingar behandlades inte enbart frågan om traktamenten och tilläggsersättningar vid flerdygnsförrättningar utan även frågan om förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Sektoravtal Affärsverk, i vilket bestämmelserna om sådana förrättningstillägg alltså hade funnits sedan den 1 januari 1990, hade nämligen i likhet med det ”gamla” ARA efter uppsägning upphört att gälla vid årsskiftet 1990/91. Förhandlingarna resulterade i det omtvistade avtalet av den 9 januari 1991, i vilket alltså såväl SF som SACO står som parter på arbetstagarsidan.

Angående vad som förekom vid de lokala förhandlingarna, vilka inleddes hos Sjöfartsverket i Norrköping den 7 januari och fortsattes i SAV:s lokaler i Stockholm den 8 och 9 januari 1991, har de i målet hörda personerna uppgett i huvudsak följande.

C.Z. Han har inte någon helt klar minnesbild av vad som sades i samband med att Sjöfartsverket den 7 januari presenterade sitt skriftliga bud. Sjöfartsverket menade för sin del med budet att begreppet ”den vanliga verksamhetsorten” skulle vara bestämmande för rätten till förrättningstillägg även vid endagsförrättningar. Han kan dock inte säga om detta diskuterades eller berördes i samband med att budet genomgicks den 7 januari. Sedan förhandlingarna flyttats till Stockholm den 8 januari pågick de utan avbrott tills avtalet undertecknades vid 12-tiden den 9 januari. SF genom R.N. och SACO genom C.B. uppträdde hela tiden gemensamt i förhandlingarna med Sjöfartsverket genom C.Z. C.B. frågade vid en av sittningarna – med uttrycklig anknytning till endagsförrättningarna – om avsikten var att begreppet ”tjänstgöringszonen” skulle ersättas med ”den vanliga verksamhetsorten” även såvitt gällde endagsförrättningar. Detta bekräftades av C.Z. C.B. framförde att han oroade sig för konsekvenserna av ändringen framför allt för lotsarna, för vilka det mestadels blir fråga om endagsförrättningar. Efter en ajournering med interna diskussioner på Sjöfartsverkets sida lämnade C.Z. till C.B. beskedet att verket var berett att senare träffa en överenskommelse för att på något sätt ordna förhållandena för lotsarna. Sedan detta besked lämnats tog R.N. vid 3–4-tiden natten till den 9 januari upp motsvarande fråga för SF:s del. R.N. konstaterade först att ändringen från fem till 50 kilometer vid endagsförrättningar inte berörde SF-medlemmarna så mycket. Han nämnde dock båtmännen och farledsgruppen. R.N. ville ha ett besked eller ett löfte från Sjöfartsverkets sida om verket kunde göra något även för sådana SF-medlemmar. Från Sjöfartsverkets sida svarades att man skulle söka finna en lösning även för den gruppen, om den skulle bli speciellt drabbad. R.N. lät sig nöja med detta.

C.B.: När Sjöfartsverket presenterade sitt bud den 7 januari förstod han inte att verket avsåg att ändra förutsättningarna för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar så att begreppet ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns skulle ersättas med begreppet ”den vanliga verksamhetssorten” med dess 50-kilometersgräns. Detta gick upp för C.B. först under natten till den 9 januari, när Sjöfartsverket överlämnade ett skriftligt bud som innehöll bestämmelsen om att parterna skulle enas om övriga bestämmelser och att utgångspunkten därvid skulle vara SAV:s förslag av den 4 januari till ett nytt ARA. C.B. frågade då C.Z. om det betydde att kilometergränsen skulle ändras även när det gällde endagsförrättningarna, och fick svaret att det var en av avsikterna med det hela. C.B. vet inte, om R.N. var närvarande när han ställde denna fråga och fick detta svar; de båda ”sprang ut och in hela natten” och var ibland tillsammans och ibland ensamma hos C.Z. På arbetstagarsidan redovisade man dock för varandra allt som förekom under förhandlingarna. C.B. kom fram till att en ändring från en 5-kilometersgräns till en 50-kilometersgräns skulle innebära stora orättvisor inom vissa arbetstagargrupper. Sedan han fått beskedet att Sjöfartsverket åsyftade den ändringen med sitt bud, tog han upp problemet med de andra arbetstagarföreträdarna i det rum som disponerades av arbetstagarsidan. Från SF var då både R.N. och K-A.K. närvarande. C.B. redovisade vad förändringen från fem kilometer till 50 kilometer skulle innebära för lotsarna, nämligen att en del skulle få förrättningstillägg vid endagsförrättningar men andra inte, beroende på lotsplatsernas belägenhet. Det är möjligt att han talade mest med K-A.K. som kände till lotsarnas förhållanden, men R.N. var med i sammanhanget. För C.B. blev detta med endagsförrättningarna det svåraste problemet med hela avtalet, men han fick ingen respons från de andra arbetstagarföreträdarna, de föreföll totalt ointresserade. C.B. ansåg sig inte kunna sluta ett avtal som innebar en sådan orättvisa inom lotsgruppen och som betydde att halva lotskollektivet skulle förlora pengar. Han upplevde dock situationen så att han inte fick något stöd hos de andra på arbetstagarsidan utan själv fick försöka klara hem saken på något sätt. Han förklarade för C.Z. att han inte kunde godta Sjöfartsverkets förslag utan ville behålla ”tjänstgöringszoners” som avgörande för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Frän arbetsgivarsidan svarades att avtalet måste ses som ett paket; ville han ha annat så fick han acceptera denna ändring också. C.B. fick dock idén att de pengar som Sjöfartsverket därmed sparade in på förrättningstillägg till lotsarna vid endagsförrättningar kanske kunde utnyttjas för att förhandla fram ett systern med s.k. bordningstillägg för lotsarna. Han framförde denna idé till Sjöfartsverket och fick under natten till den 9 januari löfte av C.Z. att de senare skulle förhandla om ett sådant system. En överenskommelse om bordningstillägg för lotsarna slöts sedan i juni 1991.

R.N.: De lokala förhandlingarna gällde i praktiken enbart en kompensation för ändringarna i rätten till traktamente vid flerdygnsförrättningar. När Sjöfartsverket presenterade sitt skriftliga bud den 7 januari sades inte från verkets sida att verket ville ändra förutsättningarna för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Vid de fortsatta förhandlingarna i Stockholm den 8 och 9 januari ansvarade R.N. för SF:s förhandlingar med både Luftfartsverket och Sjöfartsverket. Företrädarna för de båda verken satt i olika ruin, och arbetstagarföreträdarna hade ett gemensamt rum. På arbetstagarsidan hade man sina förutsättningar för förhandlingarna klara. Efter hand som arbetstagarföreträdarna mötte arbetsgivarsidans förhandlare redovisade man i arbetstagarrummet resultatet av träffarna med arbetsgivarsidan för varandra. Eftersom R.N. förhandlade även med Luftfartsverket var han dock inte alltid i arbetstagarrummet samtidigt som C.B. och andra arbetstagarföreträdare. På arbetstagarsidan förekom inte någon diskussion om en förändring av rätten till ersättning vid endagsförrättningar. R.N. kommer inte ihåg att C.B. redovisat att Sjöfartsverket önskade en sådan förändring. Om C.B. gjort det, så måste det ha skett när R.N. inte var närvarande. R.N. är helt säker på att han varken av någon på Sjöfartsverkets sida eller av C.B. eller någon annan på arbetstagarsidan fått veta att Sjöfartsverket åsyftade att ändra reglerna för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Det förekom inga diskussioner mellan R.N. och C.Z. om den s.k. farledsgruppen eller om båtmännen. Om R.N. fått klart för sig att Sjöfartsverket ville ändra reglerna om endagsförrättningar skulle han ha reagerat, eftersom det skulle ha inneburit en väsentlig förändring för grupper av SF-medlemmar vid verket.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Lydelsen av det omtvistade kollektivavtalet av den 9 januari 1991, sammanställd med det faktum att förrättningstillägg vid endagsförrättningar enligt det mellan parterna t.o.m. den 31 december 1990 gällande Sektoravtal Affärsverk ostridigt utgick så snart förrättningen ägde rum utanför ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns, ger otvivelaktigt stöd åt SF:s ståndpunkt att det omtvistade avtalet inte inneburit någon ändring i detta hänseende. Det är därvid särskilt att märka att villkoret, att en förrättning ägt rum utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, i avtalet har på sådant sätt knutits till ” flerdygnsförrättning inom riket” att nämnda villkor vid en läsning av avtalet inte kan uppfattas som syftande även på endagsförrättningar. Härtill kommer att ersättningar vid endagsförrättningar över huvud taget inte berördes av den ändring i skattelagstiftningen per den 1 januari 1991, som innebar att begreppet ”den vanliga verksamhetsorten” infördes och som utgjorde bakgrunden såväl till förhandlingarna vid årsskiftet 1990/91 om ett nytt ARA som till de lokala förhandlingarna om tilläggsersättningar vid olika förrättningar.

I målet är emellertid klarlagt att Sjöfartsverket för sin del avsåg att avtalet skulle ha den innebörden, att det även för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar skulle vara en förutsättning att förrättningen medförde vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten” med dess 50-kilometersgräns. Vidare är genom C.Z:s och C.B:s vittnesmål utrett, att denna Sjöfartsverkets avsikt med avtalet under avtalsförhandlingarna från verkets sida uttryckligen klargjordes för C.B. som därefter utverkade ett löfte från Sjöfartsverkets sida om särskilda förhandlingar avseende en form av kompensation till SACO-medlemmar vid Sjöfartsverket. I frågan huruvida Sjöfartsverkets avsikt med avtalet under avtalsförhandlingarna kommit att stå klar även för R.N. som företrädare för SF står däremot som nyss framgått uppgift mot uppgift. Enligt vad C.Z. har uppgett var R.N. sålunda införstådd med den innebörd som Sjöfartsverket inlade i avtalet, vilket enligt C.Z. ledde till en diskussion mellan de båda om vissa arbetstagargrupper tillhörande SF och till ett löfte från Sjöfartsverkets sida om en senare översyn av följderna för dessa grupper av den av verket påfordrade ändringen av förutsättningen för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättningar. Enligt vad C.B. har uppgett redovisade han i närvaro av bl.a. R.N. konsekvenserna för lotsarnas del av att Sjöfartsverket sålunda krävde att ”tjänstgöringszonen” med dess 5-kilometersgräns skulle ersättas med ”den vanliga verksamhetsorten” och dess 50-kilometersgräns som bestämmande för rätten till förrättningstillägg även vid endagsförrättningar. R.N. har för sin del bestämt bestritt riktigheten av dessa uppgifter från C.Z:s och C.B:s sida samt vidare bestritt att han fått någon anledning att misstänka att Sjöfartsverket åsyftade att avtalet skulle ändra den sedan tidigare gällande förutsättningen för rätten till sådant förrättningstillägg, att förrättningen ägde rum utanför ”tjänstgöringszonen”.

Det kan synas anmärkningsvärt att så motstridande uppgifter lämnats under vittnesed. Av utredningen har emellertid framgått att förhandlingarna den 8 och 9 januari ägde rum under stark tidspress och förhållanden som även i övrigt får antas ha varit påfrestande. Därtill kommer att förhandlingarna ägde rum för mer än två år sedan och att R.N. vid tillfället även skötte SF:s förhandlingar med Luftfartsverket. Med hänsyn till dessa omständigheter finner domstolen inte anledning anta annat än att var och en av de tre hörda personerna ärligt redovisat sin minnesbild av vad som förekommit i samband med förhandlingarna.

Domstolen finner det inte heller påkallat att gå in på en närmare prövning huruvida på ena sidan C.Z:s och C.B:s uppgifter eller på andra sidan R.N:s uppgifter bör med hänsyn till övriga omständigheter bedömas som de mest tillförlitliga när det gäller frågan om vad R.N. faktiskt erfarit om Sjöfartsverkets avsikt med avtalet i omtvistat hänseende. Skälen till detta är följande.

I målet är fråga om ett kollektivavtal som slutits av två organisationer på arbetstagarsidan, SACO och SF, vilka enligt vad utredningen visar vid förhandlingarna om avtalet uppträtt gemensamt i förhållande till arbetsgivarparten i avtalet, Sjöfartsverket. Av C.B:s och R.N:s uppgifter har framgått bl.a. att det på arbetstagarsidan varit åsyftat att allt vad som förekom under förhandlingarna med arbetsgivarsidan skulle redovisas arbetstagarorganisationerna emellan. Förhandlingarna resulterade också i ett enda, för de båda arbetstagarorganisationerna gemensamt avtal med Sjöfartsverket. Avtalet innehåller inga särbestämmelser för medlemmar tillhörande endera arbetstagarorganisationen. Det är givet att det därmed får antas vara bäst överensstämmande med vad de förhandlande parterna på ömse sidor själva åsyftat, att avtalet vid tvist om dess innebörd skall tolkas lika i förhållande till båda organisationerna på arbetstagarsidan.

Vid en sådan förhandlingsgemenskap på endera partssidan som här har förelegat måste enligt arbetsdomstolens mening därför som regel gälla, att motparten till de gemensamt förhandlande parterna är berättigad att utgå från att sådant som motparten uttryckligen har klargjort för en av dessa i fråga om den av honom avsedda innebörden av en avtalsbestämmelse också har blivit känt för den andra av de gemensamt förhandlande parterna. Detta bör i vart fall gälla så länge motparten inte i det enskilda fallet på grund av särskilda omständigheter inser eller bör inse, att en av de gemensamt förhandlande parterna faktiskt svävar i okunnighet om vad som har klargjorts för den andra.

Det är sålunda i målet visserligen omstritt, huruvida SACO:s och SF:s företrädare i förhandlingarna, C.B. respektive R.N. alltid varit samtidigt närvarande vid diskussionerna med Sjöfartsverkets företrädare C.Z. Oavsett hur därmed förhållit sig är det emellertid såsom tidigare nämnts genom C.Z:s och C.B:s vittnesmål utrett, att Sjöfartsverket under avtalsförhandlingarna uttryckligen klargjorde i vart fall för C.B. att man på verkets sida avsåg att avtalet skulle innebära att det även för rätten till förrättningstillägg vid endagsförrättning skulle vara avgörande att förrättningen ägt rum utanför ”den vanliga verksamhetsorten” med dess 50-kilometersgräns. I enlighet med det nyss anförda har man på Sjöfartsverkets sida varit berättigad att utgå från att denna verkets partsavsikt blivit känd även för SF:s företrädare i förhandlingarna R.N. Det har i målet inte framkommit något som tyder på att man på Sjöfartsverkets sida tvärtom haft anledning anta att R.N. svävat i okunnighet om vad verket sålunda klargjort i fråga om den av verket avsedda innebörden av det omtvistade avtalet. Det bör därvid särskilt framhållas att avtalstexten inte innehåller något som direkt strider mot den av verket åsyftade innebörden; i avtalets avsnitt om endagsförrättning återfinns över huvud taget inte någon bestämmelse om förutsatt reseavstånd.

Vid nu angivna förhållanden finner domstolen att avtalet i omtvistat hänseende skall tolkas i enlighet med statens ståndpunkt i målet och således innebär att det för rätt till förrättningstillägg vid endagsförrättning krävs att förrättningen medfört vistelse utanför ”den vanliga verksamhetsorten”, d.v.s. ett område inom ett avstånd av 50 kilometer från arbetstagarens tjänsteställe. Statens yrkande i målet skall alltså bifallas.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer att det mellan parterna den 9 januari 1991 träffade lokala kollektivavtalet inte medför skyldighet för Sjöfartsverket att utge förrättningstillägg för endagsförrättningar som hos Sjöfartsverket anställd medlem i Statsanställdas förbund utfört inom den vanliga verksamhetsorten, som är varje plats belägen på ett avstånd om 50 kilometer eller mindre från den anställdes tjänsteställe.

Dom 1993‑09‑29, målnummer A‑173‑1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Olle Gunnarsson (f.d. överdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Ola Bengtson, Björn Qvarnström, Åke Wänman och Erik Adolfsson (förste ombudsman i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Margareta Palmstierna