: : : :

AD 1993 nr 113

Sammanfattning :

En statlig myndighet beslutade med stöd av 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning att entlediga en arbetstagare. Arbetstagaren väckte talan vid domstol. Beslutet fick därför inte verkställas. När målet prövas av arbetsdomstolen visas det att arbetstagarens arbetsförmåga åtminstone vid tidpunkten för domstolens prövning inte kan anses nedsatt. Arbetsdomstolen upphäver beslutet om entledigande.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En statlig myndighet beslutade med stöd av 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning att entlediga en arbetstagare. Arbetstagaren väckte talan vid domstol. Beslutet fick därför inte verkställas. När målet prövas av arbetsdomstolen visas det att arbetstagarens arbetsförmåga åtminstone vid tidpunkten för domstolens prövning inte kan anses nedsatt. Arbetsdomstolen upphäver beslutet om entledigande.

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Statliga sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 63/91 ]

Underinstans : Hemsida Onsdagen den 8 maj 1991

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[2 år 1 månad 8 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 []

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Anförda rättsfall ( 4 st. ) : RÅ 1967 Jo 3 | AD 1988 nr 97 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 40 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1993 nr 64

Anförda förarbeten ( 4 st. ) :

Omslaget till prop. 1965:60 angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m.m.Prop. 1965:60 angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m.m. [ pdf ]

Omslaget till prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m.Prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. [ pdf ]

Omslaget till prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m.Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m. [ pdf ]

Omslaget till SOU 1992:60 Enklare regler för statsanställdaSOU 1992:60 Enklare regler för statsanställda [ pdf ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 113 ) :

K.J.

Staten

Domskäl

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND OCH YRKANDEN M M

DOMSKÄL

DOMSLUT

Domsbilaga 1

Domsbilaga 2

Domsbilaga 3

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

Med ändring av tingsrättens domslut vid punkt 2 upphäver arbetsdomstolen Centrala Studiestödsnämndens beslut den 19 augusti 1986 att skilja K.J. från dennes anställning vid Vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län.

K.J. befrias från skyldigheten enligt punkt 5 i tingsrättens domslut att utge ersättning för statens rättegångskostnader vid tingsrätten. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till T.B. för det biträde han lämnat K.J. i arbetsdomstolen till femtiosex tusenåttahundratjugosex (56 826) kr, varav 47 320 kr för arbete, 5 250 kr för tidsspillan och 4 256 kr för utlägg. I den sammanlagda ersättningen ingår mervärdeskatt med 11 365 kr.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Referat ( AD 1993 nr 113 ) :

AD 1993 nr 113

Parter i Arbetsdomstolen ( Statliga sektorn ): K.J. i Växjö mot Staten genom Centrala Studiestödsnämnden

Ledamöter i Växjö tingsrätt : Kjell Bolund, Jan-Åke Jakobsson och Jan Ståhl

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Hans Tocklin, Brita Swan, Inga Jerkeman, Torkel Unge, Ulf Perbeck, Hans Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare : Claes-Göran Sundberg

AD 1993 nr 113    Dom den 16 juni 1993 – Överklagat mål ( ändrat )

Sökord : Arbetsförmåga | Entledigande | Kvittning av rättegångskostnader | Offentlig anställning | Rättegångskostnader | Sjukdom | Statliga sektorn

Lagrum : 5 kap. 2 § arbetstvistlagen | Lagen (1976:600) om offentlig anställning

Rättsfall : AD 1988 nr 97 | AD 1992 nr 40 | AD 1993 nr 64 | RÅ 1967 Jo 3

Förarbeten : Prop. 1965:60 angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m.m. | Prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. | Prop. 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m.m. | SOU 1992:60 Enklare regler för statsanställda

Parter:

K.J. i Växjö

mot

Staten genom Centrala Studiestödsnämnden

Överklagat avgörande : Växjö tingsrätts dom 1991‑05‑08, DT203

[ Ledamöter : Jan Ståhl, Kjell Bolund och Jan-Åke Jakobsson ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

K.J. har i första hand yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara Centrala Studiestödsnämndens (CSN:s) beslut den 19 augusti 1986 om entledigande av honom och förplikta staten att till honom utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på detta belopp från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker. I andra hand har K.J. yrkat att arbetsdomstolen skall upphäva entledigandebeslutet och förklara att hans anställning består. Han har vidare, för det fall att hans vadetalan vinner bifall, yrkat att han befrias från skyldigheten att ersätta staten för rättegångskostnader vid tingsrätten. Slutligen har han, för det fall att tingsrättens dom inte ändras, yrkat att arbetsdomstolen med stöd av 5 kap. 2 § arbetstvistlagen skall förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen.

Staten har bestritt ändringsyrkandena. Staten har förklarat sig inte kunna vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt. Vidare har staten bestritt att det skulle föreligga skäl att tillämpa 5 kap. 2 § arbetstvistlagen om K.J. vinner målet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid huvudförhandlingen har K.J. hörts på nytt. Vidare har förnyade vittnesförhör hållits på begäran av K.J. med C.W. och K.W. samt på begäran av staten med K.-J.J.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom med de inskränkningar som följer av att K.J. numera inte vidhåller alla yrkanden som framställdes i tingsrätten. Därutöver har parterna i arbetsdomstolen anfört bl.a. följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

K.J.

Redan i tingsrätten gjorde K.J. gällande att han, oavsett hur det förhöll sig vid tidpunkten för entledigandebeslutet, efter beslutet men innan detta verkställts hade förmåga att återgå i tjänst och att fullgöra sitt arbete. Till styrkande av detta åberopade han intyg utfärdade den 13 mars respektive den 16 oktober 1989 av överläkaren K.W. Han har även fortsättningsvis haft kontakter med henne. K.J. har i detta hänseende åberopat även senare av andra läkare utfärdade intyg.

Sedan den 1 oktober 1990 har K.J. genom olika arrangemang varit i arbete på olika arbetsplatser, nämligen på flyktingförläggningen i Moheda, på Kulturförvaltningen i Växjö kommun och på Länsstyrelsen i Växjö. En tid vårdade han sin sjuka mor. Den 1 mars 1992 började han på nytt arbeta på Kulturförvaltningen i Växjö kommun och där arbetar han fortfarande.

Staten

Staten kan varken bestrida eller vitsorda K.J:s uppgifter om hur det numera förhåller sig med hans arbetsförmåga. Enligt statens mening saknar K.J:s nuvarande arbetsförmåga betydelse i målet, eftersom det avgörande är om beslutet om entledigande var riktigt då det fattades.

Domskäl

I 7 kap. 4 § LOA föreskrivs att en arbetstagare får entledigas innan han på grund av sin ålder är skyldig att avgå om han till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte tjänstgjort annat än försöksvis under kortare perioder och socialstyrelsen anser det dels sannolikt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett år, dels ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig. Dessutom gäller enligt 17 kap. 1 § samma lag att ett beslut enligt 7 kap. 4 § inte får verkställas, förrän beslutet prövats slutligt av domstol eller rätten till talan vid domstol förlorats.

CSN beslutade den 19 augusti 1986 med stöd av 7 kap. 4 § LOA att entlediga K.J. från hans tjänst vid Vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län, Beslutet har inte verkställts, eftersom K.J. väckt talan vid domstol och tvisten ännu inte slutligt prövats. Genom den överklagade domen ogillades K.J:s talan.

K.J. har i första hand yrkat att entledigandebeslutet skall ogiltigförklaras och staten förpliktas att utge allmänt skadestånd. Detta yrkande grundas på att det av CSN fattade beslutet om entledigande skall betraktas som en uppsägning utan saklig grund enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Statens uppfattning är däremot att beslutet skall bedömas enligt enbart lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA), som i den aktuella delen utgör speciallag i förhållande LAS. Enligt statens mening kan det bli aktuellt att tillämpa LAS regler på beslutet endast om CSN använt sig av LOA för att kringgå LAS och något sådant var det inte fråga om.

CSN har i det entledigandebeslut som tvisten rör uttryckligen angett att beslutet grundas på bestämmelser i LOA och CSN har följt den lagens förfaranderegler vid beslutets fattande. Omständigheter är inte sådana att beslutet trots detta bör betraktas som en uppsägning i LAS mening. Enligt arbetsdomstolens mening bör CSN:s beslut därför bedömas enligt LOA.

Det nu anförda innebär att K.J:s förstahandsyrkande skall lämnas utan bifall.

Tvisten har också väsentligen rört frågan om förutsättningarna enligt 7 kap. 4 § andra punkten LOA var uppfyllda vid den tidpunkt då entledigandebeslutet fattades, den 19 augusti 1986. Den utredning som har förebringats i den delen talar närmast för att de formella förutsättningarna för beslutet var uppfyllda och att det som tingsrätten funnit var lagligen grundat.

l målet har emellertid också uppkommit en fråga om vilken betydelse som bör tillmätas det förhållandet att en arbetstagare tillfrisknat och återfått sin arbetsförmåga efter det att ett beslut om entledigande fattats men innan det verkställts. Förarbetena till LOA ger inte någon ledning för bedömning av den frågan. Där uttalas egentligen endast att 7 kap. 4 § i sak motsvarar 32 § första stycket statstjänstemannalagen (1965:274) (StjL) och att 17 kap. 1 § hämtats från 23 § och 34 a § StjL (prop. 1975/76:105 [ pdf ] Bil. 2 s. 125 [  ], 252 [  ] och 268). De bestämmelser i 32 § första stycket StjL som motsvarar de nu aktuella reglerna om entledigande i 7 kap. 4 § LOA fanns i StjL redan vid dess tillkomst. Men inte heller i den lagens förarbeten ges någon ledning för bedömningen av den uppkomna frågan (prop. 1965:60 [ pdf ] s. 204 ff.). Här kan inskjutas att regler om avgångsskyldighet före StjL:s tillkomst fanns i 1907 års civila pensionslag och sedermera i pensionsreglementen men att dessa regler inte tillämpades på samma sätt som de numera gällande (SOU 1992:60 [ pdf ] s. 185 [  ] f.). Reglerna i 34 a § StjL fanns ursprungligen inte i StjL utan tillkom genom en lagändring (1975:668). Då infördes en bestämmelse om att bl.a. beslut om skiljande från tjänsten enligt 32 § inte fick verkställas förrän beslutet slutligt prövats eller rätten till talan förlorats. Redan tidigare torde ha gällt att ett sådant beslut inte fick verkställas innan det vunnit laga kraft (Lidbeck, Norman, Ryman; Statens tjänstemän Kommentar till 1965 års lagstiftning s. 167). Det torde för övrigt ha varit det naturliga synsättet när det fanns en administrativ besvärsordning som i princip innebar att beslutet överprövades av överordnade myndigheter. Inte heller förarbetena till StjL eller ändringarna däri ger någon ledning för bedömningen av den uppkomna frågan (prop. 1965:60 [ pdf ] s. 204 ff. och prop. 1975:78 [ pdf ] s. 201 [  ]).

Från rättspraxis kan förtjäna att omnämnas ett avgörande från Regeringsrätten (RÅ 1967 Jo 3). Avgörandet rörde visserligen inte den nu aktuella regleringen utan en motsvarighet till den. Regeringsrätten upphävde i det fallet det överklagade beslutet om entledigande. Det skedde med hänvisning till att arbetstagaren enligt ett läkarintyg som utfärdats kort tid före beslutet var fullt frisk men också till att arbetstagaren ”alltsedan dess” – och då tydligen till dess Regeringsrätten gjorde sin prövning – upprätthållit sin tjänst utan anmärkningar.

Det bör i detta sammanhang framhållas att det av arbetsdomstolens praxis klart framgår att sådant som inträffat efter med stöd av andra bestämmelser i LOA meddelade beslut beaktats när domstolen haft att ta ställning till besluten. Arbetsdomstolen har befriat arbetstagare från åläggande att genomgå läkarundersökning, när förutsättningarna för sådan inte förelåg vid tidpunkten för domstolens prövning och då bortsett från hur förhållandena var då åläggandet meddelades av arbetsgivarmyndigheten (t.ex. AD 1988 nr 97 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Arbetsdomstolen har även ansett att en fråga om disciplinpåföljd är förfallen och undanröjt beslut om sådan påföljd när en arbetstagare efter beslutet men innan domstolen prövat saken övergått från en myndighet till en annan under samma centrala verk (AD 1993 nr 64). Vidare har arbetsdomstolen ogiltigförklarat avskedanden på grund av brott som har samband med alkoholberoende när det vid domstolens prövning framkommit att arbetstagaren underkastat sig en framgångsrik behandling (t.ex. AD 1992 nr 40 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Lagtext och förarbeten ger alltså inte något svar på den uppkomna frågan. De domstolsavgöranden som nämnts ger dock visst stöd för K.J:s ståndpunkt, nämligen att även omständigheter som inträffat efter ett med stöd av LOA meddelat beslut om skiljande från anställningen skall beaktas när domstol prövar beslutet. Givetvis bör också beaktas vad som kan antagas vara syftet med de tillämpliga reglerna.

Reglerna i 7 kap. 4 § LOA och därtill anknytande regler måste antas tjäna två syften. De syftar dels till att tillgodose allmänhetens och arbetsgivarmyndighetens intresse av att statliga tjänster inte innehas av personer som på grund av sjukdom framöver är oförmögna att utöva tjänsten eller att utöva den på ett riktigt sätt. De syftar emellertid också till att skydda arbetstagarna; de kan inte skiljas från anställningen utan att detta framstår som sakligt välmotiverat och utan att deras försörjning är tryggad.

Det hittills anförda talar enligt arbetsdomstolens mening med avsevärd styrka för att även sådant som inträffat efter ett beslut enligt 7 kap. 4 § LOA om skiljande från anställningen men innan domstol slutligt prövar beslutet skall beaktas av domstolen. En annan ordning skulle innebära att en person som varit sjuk men som kvarstår i anställningen, eftersom beslutet inte fått verkställas, och som tillfrisknar innan domstolen prövar målet oaktat tillfrisknandet skulle skiljas från anställningen och hänvisas till att få sin försörjning genom sjukpension. En sådan ordning tjänar i vart fall inget av de syften som reglerna enligt vad som nyss sagts måste antas tjäna. Det synes över huvud vara svårt att finna några rationella skäl för en sådan ordning.

Arbetsdomstolen delar alltså K.J:s uppfattning att vad som upplysts om hans arbetsförmåga numera skall beaktas i målet.

K.J. har till styrkande av att han åtminstone numera har full arbetsförmåga åberopat ett flertal läkarintyg som otvivelaktigt talar för hans ståndpunkt. Han har även åberopat vittnesförhör med chefsöverläkaren K.W. Hon har uppgett bl.a. att K.J. var återställd från sin sjukdom vid årsskiftet 1988/89 samt att hon med beaktande av sådana faktorer som används vid bedömningen av arbetsförmåga -kraft, uthållighet och koncentrationsförmåga – anser K.J. kunna klara ett arbete och även ett arbete som är förenat med övertid och stress. Hon har dock tillagt att det finns en risk för återfall om K.J. åter försätts i den situation som rådde vid vuxenutbildningsnämnden när han senast arbetade där.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det ingen anledning att ifrågasätta K.W:s uppgifter. Av dessa får anses framgå att K.J:s arbetsförmåga numera åtminstone vid en allmän bedömning inte kan anses nedsatt. En annan sak är att K.J. måhända skulle kunna drabbas av återfall om han försattes i den situation som rådde vid vuxenutbildningsnämnden då han senast arbetade där. Den saken har domstolen dock inte anledning att uppehålla sig vid. Av utredningen framgår nämligen också att arbetsgivaren velat ge K.J. andra arbetsuppgifter än han hade tidigare och att han åtminstone numera är villig att utföra andra arbetsuppgifter.

Det hittills anförda leder till att K.J:s andrahandsyrkande skall bifallas på det sättet att beslutet den 19 augusti 1986 upphäves.

När det gäller fördelningen av rättegångskostnaderna måste beaktas att rättsläget har varit svårbedömt. Vardera parten bör därför bära sin rättegångskostnad i båda instanserna. K.J. skall därför befrias från skyldigheten att utge ersättning för statens rättegångskostnader vid tingsrätten.

Domslut

Med ändring av tingsrättens domslut vid punkt 2 upphäver arbetsdomstolen Centrala Studiestödsnämndens beslut den 19 augusti 1986 att skilja K.J. från dennes anställning vid Vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län.

K.J. befrias från skyldigheten enligt punkt 5 i tingsrättens domslut att utge ersättning för statens rättegångskostnader vid tingsrätten. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till T.B. för det biträde han lämnat K.J. i arbetsdomstolen till femtiosex tusenåttahundratjugosex (56 826) kr, varav 47 320 kr för arbete, 5 250 kr för tidsspillan och 4 256 kr för utlägg. I den sammanlagda ersättningen ingår mervärdeskatt med 11 365 kr.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1993‑06‑16, målnummer B‑63‑1991

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Inga Jerkeman, Torkel Unge, Ulf Perbeck, Hans Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

BILAGA

Tingsrättens dom onsdagen den 8 maj 1991

[ Ledamöter : Jan Ståhl, Kjell Bolund och Jan-Åke Jakobsson ]

BAKGRUND OCH YRKANDEN M M

K.J. – som har avlagt socionom- och fil kand-examen – tillträdde 1.11.1975 en tjänst som sekreterare och föredragande i den nyinrättade vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län samt chef för nämndens kansli. Centrala studiestödsnämnden – i fortsättningen CSN – är central förvaltningsmyndighet för vuxenutbildningsnämnden och utövar tillsyn över dess verksamhet. Den 29.8.1978 uppsades K.J. från anställningen på grund av påstådda samarbetssvårigheter, Uppsägningen återkallades våren 1979; den ansågs inte ha gjorts av därtill behörig myndighet. K.J. omplacerades emellertid inom vuxenutbildningsnämnden genom beslut av regeringen 12.10 samma är till en personlig tjänst som byrådirektör med utredningsuppgifter, en tjänst som han ej har tillträtt. Beslutet är föremål för tvist, som är anhängig vid Eksjö tingsrätt. Den 7.6.1979 sjukskrev sig K.J. av psykiska skäl. Han vårdades därefter periodvis vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. 1982 beviljades han sjukbidrag för två år fram till 1.10.1984. Från och med sistnämnda dag uppbär han efter beslut av CSN lön med s.k. sjuklöneavdrag. I början av 1983 hade han avböjt att inge en från CSN översänd ansökan om sjukpension. I skrivelse 12.11 1984 ansökte därefter vuxenutbildningsnämnden hos Statens löne- och pensionsverk – i fortsättningen förkortat till SPV – om sådan pension för K.J. SPV begärde socialstyrelsens yttrande över ansökan. Styrelsens rättsliga råd avgav 19.3.1985 ett sådant yttrande, se bilaga 1. SPV biföll ansökan genom beslut 15.4.1985. Den 19.8.1986 fattade CSN sedan beslutet att med stöd av 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning entlediga K.J. från dennes tjänst vid vuxenutbildningsnämnden. Beslutet uppsattes särskilt i en 21 8.1986 daterad handling, se bilaga 2.

K.J. väckte 22.9 1986 talan mot staten genom CSN med yrkande att tingsrätten måtte ”undanröja” beslutet om entledigande av honom och förklara att hans anställning skulle gälla som tidigare. Han yrkade vidare ersättning för kostnader som han åsamkats vid försök att få återgå i tjänst och för löneeftersläpning samt ”skadestånd för det lidande (han) fått utstå till följd av myndigheternas agerande eller brist på agerande”. Till stöd för sin talan får anses att han åberopade att beslutet fattats på felaktiga grunder, d.v.s. att i 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning angivna förutsättningar för entledigande icke förelegat. I tredskodom 8.4.1987 ogillade tingsrätten käromålet, sedan K.J. uteblivit från sammanträde för muntlig förberedelse. Denne ansökte om återvinning.

Såsom K.J. därefter slutligen bestämt sin talan har han i första hand yrkat att tingsrätten måtte ogiltigförklara beslutet 19.8.1986 såsom jämställt med en uppsägning utan saklig grund samt tillerkänna honom dels allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning – 13.1.1987-till dess betalning sker, dels ersättning för löneförlust, motsvarande skillnaden mellan lön utan sjuklöneavdrag och faktiskt uppburen sjuklön, med 18 440 kr för tiden 19.8.1986 – 1.4 1991 samt ränta enligt nyssnämnda lagrum å däri ingående delbelopp enligt följande, nämligen å 1 747 kr från 1,1.1987, å 4 161 kr från 1.7.1987, å 3 941 kr från 1.7.1988, å 3 852 kr från 1.7.1989, å 3 706 kr från 1 7,1990 och å 1 033 kr från 1.4.1991, allt till dess betalning sker. Vidare har han yrkat förbehåll om rätt att i framtida rättegång föra talan om ersättning för löneförlust som hänför sig till tiden efter 1.4 1991. I andra hand har K.J. yrkat att tingsrätten måtte upphäva beslutet 19.8.1986 och förklara att hans anställning skall bestå samt tillerkänna honom ersättning för ”kränkning” med 100 000 kr och för löneförlust enligt förstahandsyrkandet med däri ingående förbehåll – allt jämte ränta enligt samma yrkande.

K.J. har angivit grunderna för käromålet enligt följande. Förstahandsyrkandena Vid en sammantagen bedömning av hela händelseförloppet i tvisten mellan honom och CSN måste beslutet 19.8.1986 anses ha haft till syfte att avlägsna honom från arbetet på grund av att CSN funnit honom obekväm. Beslutet bör till följd härav ses som en uppsägning utan saklig grund enligt 7 § lagen om anställningsskydd, varför K.J:s anställning enligt 34 § samma lag alltjämt består samt allmänt och ekonomiskt skadestånd skall utgå med stöd av 38 § i lagen. Med hänsyn till den avsevärda kränkning som skett bör det allmänna skadeståndet skattas till fordrat belopp. Särskilt följande omständigheter åberopas. 1978 har CSN uppsagt K.J. med hänvisning till samarbetssvårigheter, Tvisten mellan dem har därefter intensifierats. CSN har 1979 återkallat uppsägningen, och på hösten samma år har nämnden valt att ”omplacera” K.J. till en tjänst som man förstått att denne ej skulle godta. K.J. har i juni 1979 utelåsts från sin arbetsplats och i stället anvisats en källarlokal, där han beordrats syssla med meningslöst utredningsarbete. Detta har aldrig utförts av vare sig K.J. eller någon annan. Även ”omplaceringen” har alltså i realiteten varit en uppsägning utan saklig grund. K.J. har redan 1978–1979 fått klart föl sig att CSN:s enda mål varit att helt få bort honom från dess verksamhetsområde. När hans sjukbidrag upphört 1.10.1984 och ej följts av nytt sådant bidrag måste CSN har förstått att hans hälsotillstånd förbättrats. Utan att föranstalta om någon ny läkarundersökning och utan att ta någon som helst hänsyn till en begäran från K.J. hösten 1984 om att få återgå i tjänst har CSN likväl inlett ett pensioneringsförfarande CSN har betalat lön till K.J., som icke varit sjukskriven, men hindrat denne från att återgå i tjänst och därmed avstängt honom från anställningen. I anslutning till att beslutet om pension delgivits K.J. har denne lämnat CSN klart besked om att han var öppen för förutsättningslösa diskussioner, om han blott i någon form fick återgå i tjänst. Den 27 1987 har K.J. av försäkringskassa vägrats pension enligt lagen om allmän försäkring. Under den utredning som legat till grund för detta beslut har hans läkare O.W. uttalat att inga uppgifter om hans arbetsförmåga finns i sjukjournalerna. I vart fall efter detta besked borde CSN ha omprövat beslutet om entledigande, om syftet med detta varit vad som avses med stadgandet i 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning. CSN:s syfte med beslutet blir i stället än mer uppenbart mot bakgrund av att nämnden våren 1989 fått del av ett intyg av överläkaren K.W., enligt vilket inga hinder fanns för K.J. att återgå i arbete. CSN synes ej ens ha kontaktat K.W. med anledning av intyget. Sedan 1.10.1990 har K.J. under heltid arbetsprövat på olika arbetsplatser. Andrahandsyrkandena: 17 kap. 4 § 2 p lagen om offentlig anställning angivna förutsättningar för entledigande är ej uppfyllda, eftersom staten icke förmått visa att K.J. varit arbetsoförmögen under en sammanhängande tvåårsperiod i direkt anslutning till beslutet härom. J varje fall har staten ej förmått styrka att K.J. varit arbetsoförmögen under en sammanhängande tvåårsperiod fram till tidpunkten för socialstyrelsens yttrande 19.3,1985. Överhuvudtaget har styrelsen inte yttrat sig i lagens mening, eftersom underlaget för dess bedömning varit felaktigt. Kravet på bevisning för i lagrummet angivna kriterier måste sättas högt, då K.J. icke varit sjukskriven och ingen rehabiliteringsutredning gjorts trots dennes begäran härom. Ej heller har någon tjänstbarhetsutredning gjorts på sådant sätt som föreskrivs i statens arbetsgivarverks cirkulär 1983 A 22 såsom förutsättning för tvångspensionering, vilket det här är fråga om. I en utredning av detta slag skall ingå ett läkarutlåtande om hälsotillstånd, avgivet på särskild blankett; ett sådant har CSN försummat att inhämta. Den s.k. tjänstbarhetsutredning som utförts har K.J. icke tagit del av före beslutet om entledigande. Denne har alltså ej fått tillfälle att yttra sig över utredningen. Vidare har CSN haft möjlighet att tvångsvis låta läkarundersöka K.J. inför entledigandet. Eftersom även detta försummats har staten dessutom försuttit sina möjligheter att visa K.J:s arbetsoförmåga under den aktuella tiden. Slutligen har i vart fall efter beslutet om entledigande men innan detta verkställts framkommit utredning som visar att K.J. har förmåga att återgå i tjänst och fullgöra sitt arbete. ”Enligt allmänna regler” bör denne i samband med att beslutet om entledigande upphävs tillerkännas ”allmänt skadestånd” med yrkat belopp för den avsevärda kränkning som han åsamkats. Ersättning för löneförlust bör härjämte utgå enligt förstahandsyrkandet.

Staten har helt bestritt bifall till K.J:s talan, förklarat sig icke kunna vitsorda något skäligt allmänt skadestånd överhuvudtaget men vitsordat det för löneförlust yrkade beloppet jämte fordrade räntor i och för sig samt ej riktat någon erinran mot det begärda förbehållet. För egen del har staten yrkat att tingsrätten måtte förordna att beslutet 19.8.1986 får verkställas utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft,

Som grunder för sitt bestridande har staten angivit följande. Förstahandsyrkandena: Beslutet 19.8.1986 har grundats på lagen om offentlig anställning, som är en speciallag i förhållande till lagen om anställningsskydd och därför uteslutande tillämplig i målet, om icke beslutet inneburit ett kringgående av reglerna om uppsägning i sistnämnda lag. Detta är ej förhållandet. I vart fall har K.L. icke iakttagit underrättelseskyldighet och ej framställt förstahandsyrkandena inom tid som anges i 40 § i lagen utan först 3.4.1990, då han slutligen bestämt sina yrkanden, varför preskription inträtt. Om tingsrätten skulle finna yrkandena framställda så att de kan prövas i målet har K.L. möjligen rätt till ett synnerligen lågt allmänt skadestånd. Däremot saknar hans löneförlust på grund av sjuklöneavdrag varje samband med beslutet 19.8.1986, som alltså icke kan medföra rätt till ersättning härför. K.J. har för övrigt vid sidan av lön med sjuklöneavdrag under 12 månader per år uppburit semesterersättning, varför han faktiskt ej lidit någon löneförlust. Andrahandsyrkandena De förutsättningar för entledigande som anges i 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning och i de likaledes tillämpliga tilläggsbestämmelserna – 3 § – till statens allmänna tjänstepensionsreglemente (förkortat SPR; tingsrättens anmärkning) har följts av CSN från det entledigandeförfarandet inletts. Socialstyrelsens yttrande av visst innehåll har i föreskriven ordning inhämtats innan entledigandet skett, och tingsrätten äger icke ingå i saklig prövning av vad styrelsen anfört. En tjänstbarhetsutredning har likaledes föregått entledigandet. Staten har ingen skyldighet att till en sådan utredning foga något läkarutlåtande. Det ankommer vidare uteslutande på staten att avgöra om någon rehabiliteringsutredning skall ske. Vad som inträffat efter beslutet om entledigande är slutligen ovidkommande för tingsrättens prövning. Även vid bifall till K.J:s yrkande om upphävande av beslutet saknas rättslig grund för dennes yrkanden om skadestånd. Om tingsrätten skulle finna honom berättigad till ersättning för löneförlust hävdar staten det som anförts i anslutning till förstahandsyrkandet.

K.J. har bestritt statens yrkande om omedelbar verkställighet av beslutet 19.8.1986. Till utveckling av sin talan har K.J. anfört: Vuxenutbildningsnämndens uppgifter bestod huvudsakligen i att sprida information om och pröva rätt till studiestöd. K.J. hade att i första hand organisera den nyupprättade verksamheten. Nämndens styrelse bestod av nio ledamöter. Föredragande vid de i regel åtta sammanträdena per år var K.J. Redan sommaren 1986 uppstod meningsskiljaktigheter mellan denne och styrelsens majoritet i fråga om tillämpningen av gällande regler för beviljande av studiestöd, Normalt fattade styrelsen beslut med röstsiffrorna 7–2, varvid alltså en ledamot anslöt sig till K.J:s mening. Regelmässigt ändrades besluten av CSN efter besvär till vad minoriteten bestämt. Majoriteten anpassade sig dock inte härtill och till regelsystemet, något som K.J. icke kunde godta. En kraftig konflikt inom nämnden blev följden. I denna svåra situation valde CSN att inte ge K.J. något som helst stöd. Den ställde sig på majoritetens sida och intog tidigt ståndpunkten att K.J. borde avlägsnas från sin tjänst för att konflikten skulle upphöra. Påfrestningarna ledde för K.J:s del till flera kollapser, innan denne av samma skäl tvangs sjukskriva sig 7.6.1979. Både uppsägningen, som senare återtogs, eftersom ingen saklig grund för åtgärden fanns, och omplaceringsbeslutet utgjorde led i vad CSN sålunda önskade. K.J. utelåstes våren 1979 under uppseendeväckande former från sin arbetsplats, och en källarlokal inreddes, där denne anvisades att utföra ett opåkallat utredningsarbete, som sedermera aldrig utförts. CSN kände emellertid till att han inte skulle godta förfarandet, varför avsikten var att framtvinga en uppsägning från hans sida. Den behandling K.J. sålunda fick utstå medförde depression och drev denne till flera självmordsförsök. Under den tid då han senare uppbar sjukbidrag förbättrades emellertid hans tillstånd fortlöpande – han blev i stånd att sysselsätta sig med publicistisk och journalistisk verksamhet – och i slutet av 1984 delgav han CSN de sålunda förändrade förhållandena. Vid samma tid underrättade han också CSN:s generaldirektör B.O. om sin önskan att genomgå rehabilitering och att sedan återgå i någon form av tjänst. Likväl underlät nämnden att göra vare sig en rehabiliteringsutredning eller en sådan tjänstbarhetsutredning – innefattande utlåtande av läkare – vilket bl.a. i 3 § tilläggsbestämmelserna till SPR föreskrivs som förutsättning för förtida avgång med pension. Den tjänstbarhetsutredning som föregått beslutet om entledigande – daterad 12.11.1984 – innehåller i huvudsak endast samma uppgifter som en i slutet av 1970-talet gjord sådan utredning. I den anges för övrigt att K.J. då ej längre var sjukskriven eller lyfte sjukbidrag utan att denne uppbar lön från vuxenutbildningsnämnden samt, felaktigt, att CSN misslyckats med att nå kontakt med honom och att han vägrat medverka till omplacering inom CSN:s verksamhetsområde. K.J. har inte ens underrättats om det beslut varigenom han från och med 1.10.1984 erhållit endast lön med sjuklöneavdrag och alltså sjukskrivits av CSN, trots att han framställt önskemål om att få återgå i tjänst. Härigenom har K.J:s rättssäkerhet allvarligt åsidosatts. Det sagda innebär också att CSN, sedan K.J:s sjukbidrag upphört, vägrat denne att återgå i tjänst och därigenom utan stöd i lag avstängt honom från hans anställning, detta som ett ytterligare led i de upprepade försöken att få honom avlägsnad. Hösten 1984 hade K.J. fått klart för sig att CSN förberedde ett entledigande av honom. Han reagerade på detta – vilket han betraktade som ett ”överfall” – med att hålla sig undan t.ex., delgivningar under tiden 9.12.1984 september 1985. Senare sistnämnda och påföljande är förekom visserligen kontakter mellan bl.a. honom och generaldirektören O. Dessa samtal syntes ibland medföra vissa ”öppningar” i konflikten, men de ledde inte till resultat. CSN fortsatte i stället att förbereda beslutet om entledigande. Det yttrande från socialstyrelsen som föregått beslutet har emellertid avgivits på felaktigt underlag. Styrelsen har nämligen inte haft tillgång till den s.k., tjänstbarhetsutredningen 1111, 1984 och vidare vilseletts av ett felaktigt utdrag ur K.J:s tjänstematrikel, enligt vilket denne sedan 7.6.1979 och alltjämt var sjukskriven. I samband med att försäkringskassan 19.3.1987 avslagit en ansökan från SPV om pension enligt lagen om allmän försäkring för K.J. har också upplysts att det i journaler förda vid S:t Sigfrids sjukhus rörande denne inte finns några noteringar som kan ligga till grund för bedömning av hans arbetsförmåga. Upplysningen har lämnats av överläkaren W., som varit K.J:s läkare vid sjukhuset. Sedan K.J. 1988 kommit under vård vid samma sjukhus ännu en gång, har hans hälsa på nytt förbättrats. Han är nu fullt arbetsför.

Staten har anfört till utveckling av sin talan: Vid sidan av 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning gällde hösten 1984 – enligt 33 § anställningsförordningen – vad som stadgades i tilläggsbestämmelserna till SPR (3 §). I målet är endast dessa författningstexter tillämpliga. Statens arbetsgivarverks cirkulär 1983 A 22 utgör av staten såsom arbetsgivare utfärdade rekommendationer i anslutning härtill. – Vad K.J. anfört om sin anställning, om meningsskiljaktigheter inom vuxenutbildningsnämnden samt om uppsägning och omplacering till en utredningstjänst är riktigt. En sådan tjänst behövdes emellertid, och det var otillfredsställande att K.J. vid kontakter med CSN vägrade att tillträda denna. Med stöd av vad som föreskrivs i den nyssnämnda § i tilläggsbestämmelserna till SPR och vad som rekommenderas i arbetsgivarverkets cirkulär vidtog CSN på grund härav våren 1983 åtgärder för pensionering av K.J. Han bereddes först tillfälle att själv ansöka om sjukpension genom att blanketter för en sådan ansökan 18.4.1983 sändes till honom. Försändelsen återkom dock oöppnad, och enligt tjänsteanteckning hos CSN vägrade han vid telefonsamtal i anslutning därtill att medverka till sin pensionering eller att överhuvudtaget motta några handlingar därifrån, CSN gick därför vidare i enlighet med samma bestämmelser och rekommendationer. Man påbörjade en tjänstbarhetsutredning, som avslutades 12.11.1984, för att utröna förutsättningarna för pensionering av K.J. och ansökte i början av 1985 hos SPV om sjukpension för denne. Mot bakgrund av hans långvariga sjukledighet och det förhållandet att han icke inträtt i tjänst hade CSN – med stöd av 10 § 2 st förordningen (1976:1061) om sjukledighet i statligt reglerad anställning, m.m. – tidigare beslutat att han från och med 1.10.1984 skulle uppbära lön med sjuklöneavdrag. SPV inhämtade på föreskrivet sätt – enligt 3 § 2 mom tilläggsbestämmelserna till SPR – socialstyrelsens yttrande över ansökan innan K.J. sedan beviljades sjukpension. Beslutet härom sändes till hans sambo C.W. 75.1985. Den utredning som sålunda nu förelåg sökte man förgäves delge K.J. för att han skulle få tillfälle att t.ex. visa att han sedermera blivit arbetsförmögen och villig att återgå i tjänst. Det misslyckades man emellertid med; K.J. vägrade att yttra sig i ärendet och höll sig undan kontakter med CSN i frågor som rörde detta. Sporadiska telefonsamtal m.m. och vissa kontakter i samband med att K.J. genomförde hungerstrejker hos myndigheten i Sundsvall förekom däremot. Dessa gällde andra spörsmål. K.J. gjorde sålunda inga kommentarer till utredningen innan CSN 19.8.1986 fattade sitt beslut om entledigande

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader, K.J. i den mån dessa inte täcks av allmän rättshjälp.

DOMSKÄL

K.J. har på egen begäran hörts fritt. Vidare har vittnesförhör hållits på hans begäran med hans sambo C.W., med K.W. och med konsulenten vid Statshälsan i Växjö A.E. – som kommit i kontakt med K.J. 1987 – samt på statens begäran med överdirektören vid CSN K.-J.J.

K.J. har uppgivit: Redan hösten 1976 uppkom meningsskiljaktigheter inom vuxenutbildningsnämnden, vars majoritet meddelade felaktiga beslut om studiestöd. När K.J. underrättade CSN om detta förhållande blev reaktionen därifrån att nämndens beslut väl fick ändras efter besvär. I övrigt reagerade man endast med kritik mot K.J. Denna kulminerade i en 30.12.1977 daterad promemoria från CSN med olika anklagelser om misskötsel av tjänsten m.m. De pressande arbetsförhållandena medförde flera kollapser och sjukskrivningar före K.J:s längre sjukskrivning från 7.6.1979 t.o.m. september 1982, då han erhöll sjukbidrag. Sjukskrivningarna berodde alla på att CSN hela tiden sökte ”trycka ned” K.J., bl.a. genom omplaceringsbeslutet. Dennes tillstånd förbättrades emellertid fortlöpande under åren 1982–1984. Den 22.3 sistnämnda år utskrevs han definitivt från S:t Sigfrids sjukhus efter vård där under sammanlagt omkring ett år. Under 1984 fram till 1.10 hade han ett flertal telefonsamtal med K.-J.J. och generaldirektören O., varvid han uttryckte önskemål om att få återgå i tjänst. De hänvisade emellertid alltid till varandra. Under slutet av 1984 fick K.J. kännedom om att CSN bakom hans rygg förberedde hans pensionering. Av rädsla för ett återfall i sjukdom på grund av detta och efter ett samtal med O. i december 1984 – då han bl.a. talade om att hungerstrejka utanför ryska ambassaden i Oslo – begav sig K.J. från Växjö. Han reste till London, vistades sedan en tid hos en vän och hyrde slutligen en lägenhet i Jönköping. Därför var han inte anträffbar förrän i slutet av 1985. Först då tog han del av sina lönebesked för mellantiden. Därigenom fick han vetskap om att han från oktober 1984 uppburit lön med sjuklöneavdrag. Detta hade han förut inte fått reda på. Lönebeskeden hade sänts under hans ordinarie postadress i Korsberga. Han var närvarande vid en muntlig förberedelse i november 1985 inför Eksjö tingsrätt. I samband med denna fördes diskussioner om K.J:s återgång i tjänst. Han ställde sig då positiv till att arbeta även i någon annan tjänst än den han tidigare haft. Diskussionerna fullföljdes dock inte. Bl.a. underlät CSN på våren 1986 att besvara vissa frågor som K.J. framställt. I stället tillställde man honom i juni andra handlingar, som han därför medvetet icke tog del av.

K.W. har omvittnat: Hon är specialist i allmän psykiatri och har haft kontakt med K.J. som patient sedan i november 1988, då denne gjort ett självmordsförsök. Han led av en reaktiv depression efter en lång tids psykisk press men hämtade sig snabbt. I K.J:s tidigare journaler finns inget material som kan utgöra underlag för en bedömning av hans arbetsförmåga under senare tid än i mars 1984, då han definitivt utskrevs från sjukhuset.

K.-J.J. har berättat: Han var i slutet av 1970-talet chef för CSN:s administrativa byrå. Under K.J:s tjänstgöring vid vuxenutbildningsnämnden riktades till CSN klagomål från olika fackliga organisationer på dennes sätt att sköta sitt arbete. Han råkade också i konflikt med nämndens ordförande, personalen, försäkringskassan och enskilda personer. CSN fann därför 1977–1978 att situationen var ”ohållbar”. Det gick inte att genom samtal med K.J. komma tillrätta med missförhållandena, Därför valde CSN att säga upp honom. K.J. reagerade ”oerhört negativ” på åtgärden; ”han försvann helt enkelt från arbetsplatsen” Sedan uppsägningen efter några månader återtagits såsom meddelad av fel myndighet, fick han av CSN en s.k. särskild föreskrift att han skulle lämna sina arbetsuppgifter och i stället arbeta med utredningar av olika slag. Regeringen inrättade strax därefter på CSN:s begäran en ny personlig tjänst för honom. Med denna tjänst följde likartade utredningsuppgifter inom det studiesociala området. En sådan tjänst behövdes. Till den omplacerades K.J. i oktober 1979 med stöd av 18 § anställningsförordningen. Han kom dock aldrig att tillträda tjänsten beroende på att han var negativ till omplaceringen och till att han blev sjukskriven. Under de närmast följande åren förde han och K.-J.J. många samtal, ibland dagligen eller flera gånger om dagen. Vid dessa kontakter krävde K.J. alltid att få återgå till sin ursprungliga tjänst eller att få bli utsedd till arbetande styrelseordförande i vuxenutbildningsnämnden; däremot vägrade han att acceptera förslag från K.-J.J. om att övergå till någon tjänst av annat slag inom den studiesociala organisationen. Han förkastade även förslag från CSN om att ta ett arbete utanför denna organisation. Vidare förklarade han att han aldrig skulle medverka till att tvisten löstes i domstol Detta skedde även sedan han instämt CSN till Eksjö tingsrätt Mot denna bakgrund inledde CSN våren 1983 ett sjukpensioneringsförförande. I april detta är tillställdes han av myndigheten ett brev med blankett för egen ansökan om sjukpension. Brevet återkom oöppnat men upplästes enligt tjänsteanteckning 22.4 för honom i telefon. Vid ett flertal senare samtal klargjordes CSN:s åsikt att fortsätta sjukpensioneringsförfarandet, om K.J. inte ville godta en annan tjänst än den ursprungliga eller själv ansöka om sådan pension. Enligt tjänsteanteckning fick han också av CSN:s lönechef per telefon besked om beslutet att han från och med 1.10.1984 erhöll lön med sjuklöneavdrag. Vad som sägs i den sedermera gjorda tjänstbarhetsutredningen – för vilken K.-J.J. är ansvarig – om att K.J. sagt sig icke ämna medverka till sin pensionering är riktigt; vidare är det riktigt att denne vid samtalen förklarat att han inte tänkte vare sig lösa ut rekommenderade brev eller öppna försändelser till honom av annat slag. Man var emellertid från CSN:s sida mycket noga med att tillställa K.J. allt material som förde ärendet. Bl.a. sändes tjänstbarhetsutredningen till honom i brev, som inte återkom. Att bl.a. denna utredning tillställdes även SPV i november 1984 framgår av CSN:s ansökan till SPV om sjukpension, vari hänvisas till utredningen; SPV efterlyste inte denna föresitt beslut. Mot bakgrund av K.J:s hållning fann CSN det inte meningsfullt att söka göra en rehabiliteringsutredning. Under tiden från december 1984 till september 1985 hade CSN uppfattningen att K.J. vistades utomlands. Antagandet bekräftades vid kontakter med C.W. och av den omständigheten att hans ombud vid Eksjö tingsrätt inte kunde nå honom. Hösten 1985 inleddes brevväxling och nya samtal mellan K.J. och i första hand generaldirektören O. Kontakterna rörde huvudsakligen vad som förekommit vid den muntliga förberedelsen inför Eksjö tingsrätt och innebörden av ett löfte som då skulle ha gjorts å CSN:s vägnar. O. frångick emellertid inte CSN:s tidigare ståndpunkt att myndigheten inte godtog någon annan lösning av tvisten än att K.J. trädde i en annan tjänst än den ursprungliga. Sedan K.J. emellertid i juli 1986 underlåtit att lösa ut en försändelse från O. med vissa förtydliganden av CSN:s ståndpunkter, skrev denne 11.8 ett brev till K.J. vari han klargjorde att han på grund av detta handlingssätt inte fann det meningsfullt med fortsatta diskussioner och därför hade avbokat en tidigare beställd lokal för ett sammanträffande med K.J. i Växjö.

Parterna har åberopat tjänstbarhetsutredningen, K.J. i de delar i vilka sägs att han ej är sjukskriven utan uppbär lön. Utredningen fogas till domen som bilaga 3. Staten har åberopat ett av tingsrätten på K.J:s begäran inhämtat nytt yttrande från socialstyrelsen. Dess rättsliga råd uttalar i yttrandet, daterat 6, 3.1990: Någon dokumentation som belyser K.J:s sinnestillstånd 1986 och tidigare finns inte ”annat än vad styrelsen tidigare tagit del av”. Med hänsyn härtill vidhåller styrelsen sin bedömning att K.J. vid tidpunkten för entledigandet 1986 och tidigare var oförmögen att tillfredsställande sköta sin tjänst eller annan anställning som är förenad med tjänstepensionsrätt.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Som arbetsdomstolen anmärkt i ett beslut 4.2.1991 i en dit fullföljd rättegångsfråga görs från statens sida inte gällande vare sig att beslutet 19.8.1986 om entledigande av K.J. utgjort en uppsägning i den mening som avses i 7 kap. 2 § lagen om offentlig anställning och i lagen om anställningsskydd eller att det enligt sistnämnda lag skulle ha förelegat saklig grund för en sådan åtgärd. Mot denna bakgrund ser sig tingsrätten oförhindrad att i första hand pröva om de omständigheter förelegat som staten åberopat till stöd för beslutet, nämligen de i 7 kap. 4 § 2 p lagen om offentlig anställning angivna förutsättningarna för entledigande.

Som en första delförutsättning för entledigande anges i den punkt i lagrummet som staten åberopat att arbetstagaren till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd ej har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid. Det är ostridigt att K.J. vid tiden för entledigandet faktiskt icke tjänstgjort sedan 7.6.1979, d.v.s. under mer än sju år i följd. Likaså är ostridigt att detta under tiden fram till 1.10.1984 berott på sjukdom. Staten har hävdat att K.J:s frånvaro hela tiden haft denna orsak, medan han själv gjort gällande att frånvaron från och med sistnämnda dag ej haft sin grund i nedsatt arbetsförmåga utan att han från den tidpunkten stått till CSN:s förfogande för arbete men av myndigheten icke anvisats något sådant utan avstängts från att återgå i varje form av tjänst.

K.J:s påstående är dock svårförenligt med vad som ostridigt inträffat under tiden från slutet av 1984 till senare delen av 1985. Visserligen saknas anledning ifrågasätta hans uppgifter – för övrigt bestyrkta av bl, a. C.W. – om att hans hälsotillstånd under åren 1982–1984 förbättrats så att han kunnat syssla med t.ex. bokutgivning och journalistik. Detta kan emellertid uppenbarligen inte anses ha medfört arbetsförmåga även inom CSN:s verksamhetsområde, eftersom han från slutet av 1984 under åtminstone nio månader hållit sig undan på för CSN okänd ort, enligt egen uppgift av rädsla för att den svåra konflikten med myndigheten skulle medföra ett återfall i hans tidigare psykiska sjukdom. Det är svart att se annat än att denna frånvaro varit ett uttryck för nedsatt förmåga att utöva tjänst inom den myndighet som enligt hans synsätt givit upphov till konflikten och till hans långvariga sjukdom.

CSN hade 1984–1985 vidtagit avgörande åtgärder i syfte att förbereda ett beslut om entledigande av K.J. med stöd av 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning. Sålunda förelåg 15.4.1985 SPV:s beslut om sjukpension i händelse av entledigande; beslutet hade grundats bl.a. på socialstyrelsens yttrande 19.3 samma år om K.J:s hälsotillstånd och beräknade framtida tjänstbarhet. Som framgår av CSN:s ansökan till SPV om sjukpension har vidare den tidigare tjänstbarhetsutredningen förelegat vid SPV:s prövning. CSN:s åtgärder hade, som staten hävdat, stöd i gällande regler om sjukpensionering som förutsättning för entledigande, nämligen 3 § tilläggsbestämmelserna till SPR, och skulle formellt ha möjliggjort för CSN att redan omkring mitten av 1985 till prövning uppta frågan om entledigande av K.J. Tingsrätten anmärker här att det saknas skäl ifrågasätta att CSN – som K.-J.J. uppgivit i sitt vittnesmål – tillställt K.J. den föreliggande utredningen om honom under hans uppgivna postadress och på annat sätt samt sålunda lämnat honom tillfälle att bemöta t.ex. tjänstbarhetsutredningen. CSN har emellertid avvaktat med beslutet under mer än ett år och under närmare ett och ett halvt år efter det socialstyrelsen yttrat sig om den framtida tjänstbarheten. K.J. har gjort gällande att dröjsmålet medför att den nu behandlade delförutsättningen i 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning för entledigande av honom ej varit för handen när beslutet härom fattades.

I 7 kap. 4 § lagen om offentlig anställning anges ingen tidsgräns för beslut om entledigande efter det att den anställde varit ur tjänst under två år i följd. Ej heller i de kortfattade förarbetena till lagrummet eller till dess i huvudsak likalydande föregångare i tidigare gällande lagstiftning görs några uttalanden härom. Det ligger dock i sakens natur att ett beslut om entledigande bör fattas utan någon tidsutdräkt efter det att den beslutande myndigheten funnit förutsättningarna för åtgärden föreligga och att ett entledigande i vart fall icke bör komma i fråga, om det under mellantiden skett förändringar som kullkastat dessa förutsättningar.

Skälen till att beslutet om entledigande dröjt har väl inte helt klarlagts i målet. Det har emellertid framkommit att någon typ av överenskommelse diskuterats i samband med och efter den muntliga förberedelsen i november 1985 inför Eksjö tingsrätt, då det åter blivit möjligt för CSN att träda i förbindelse med K.J. Enligt vittnet K.-J.J. har dessa diskussioner förts fortlöpande under 1986 och avslutats av generaldirektören O. först i brev 11.8, sedan K.J. tidigare på sommaren vägrat lösa ut en försändelse från CSN. K.J. har själv sagt att detta berott på att han vetat att försändelsen inte haft det av honom önskade innehållet. Oavsett de närmare skälen till att CSN avvaktat med sitt beslut kan därför fastslås att dröjsmålet saknat betydelse, eftersom någon avgörande förändring i K.J:s tidigare beskrivna sätt att förhålla sig till sin tjänst icke skett när beslutet fattades.

På grund av vad som sålunda anförts finner tingsrätten visat att den första delförutsättningen för entledigande enligt 7 kap. 4 § 2 p lagen om offentlig anställning varit för handen vid beslutet härom,

Den andra delförutsättningen är den tjänstbarhetsbedömning som är anförtrodd socialstyrelsen. Tingsrätten – som lämnar utan avseende vad K.J. påstått om att styrelsens yttrande 19.3.1985 icke är något yttrande ”i lagens mening” – slår fast att en sådan bedömning föregått CSN:s beslut och att styrelsens uttalande t.o.m. sträcker sig längre än vad som enligt lagrummet fordras som skäl för entledigande. Med hänsyn till lagens ordalydelse finner sig tingsrätten förhindrad att ingå i prövning av bedömningen eller av underlaget för denna i vidare män än att tingsrätten gör samma uttalande som gjorts ovan om tiden mellan bedömningen och beslutet om entledigande, d.v.s. att tingsrätten ej anser att förhållandena under denna tid förändrats i sådan mån att det framstått som påkallat att CSN före beslutet inhämtat ett nytt yttrande av socialstyrelsen.

Tingsrätten finner sålunda att CSN:s beslut varit lagligen grundat. Till följd härav och då vad som må ha inträffat efter beslutet saknar betydelse för tingsrättens prövning skall K.J:s yrkanden om upphävande av beslutet och om skadestånd i anslutning härtill ogillas.

Vad angår K.J:s yrkande om ogiltigförklaring av beslutet såsom jämställt med en uppsägning utan saklig grund enligt lagen om anställningsskydd gör tingsrätten bedömningen att yrkandet – i belysning av de till stöd för detta angivna grunderna – i allt fall icke framställts så som anges i 40 § nämnda lag, Som staten påstått har därför preskription inträtt såvitt gäller yrkandet. Alltså skall K.J:s talan ogillas även i denna del.

Av det anförda följer att K.J. ej visat fog för de i anslutning till yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet framställda anspråken på skadestånd, som han får anses ha begärt redan i samband med att talan väckts.

Utgången i huvudsaken medför att tingsrätten har att pröva statens yrkande om omedelbar verkställighet av CSN:s beslut 19.8.1986. Staten har till stöd för yrkandet åberopat den avsevärda tidsutdräkt som förorsakats av K.J:s sätt att föra sin talan. Vid intresseavvägningen mellan parterna finner emellertid tingsrätten att tillräckliga skäl för bifall till yrkandet icke föreligger

K.J. har yrkat att tingsrätten enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister måtte förordna om kvittning av rättegångskostnaderna, om hans talan icke bifalles, Tingsrätten anser emellertid ej att lagrummet är tillämpligt på den talan K.J. fört.

Statens yrkande om ersättning för rättegångskostnader omfattar bl.a. 118 000 kr i ombudsarvode – inberäknat tidsspillan – jämte mervärdeskatt beräknad på 41 000 kr härav samt 1 294 kr för utlägg avseende ”telefon, porto, telefax, utskrifter m.m.” K.J. har begärt tingsrättens prövning av kostnadsyrkandet.

Sistnämnda utlägg är såsom sedvanliga kontorskostnader icke särskilt ersättningsgilla.

Målet har varit av komplicerad natur. Det har även med hänsyn till den långa handläggningstiden krävt en mycket betydande arbetsinsats av statens ombud, som med skicklighet fört dess talan. Med beaktande av dessa förhållanden finner tingsrätten icke skäl att nedsätta det fordrade ombudsarvodet.

DOMSLUT

1. Tingsrätten undanröjer sin tredskodom 1987‑04‑08, DT 132

2. K.J:s talan ogillas.

3. Statens yrkande om omedelbar verkställighet av centrala studiestödsnämndens beslut 1986‑08‑19 lämnas utan bifall.

4. För biträde enligt rättshjälpslagen fastställer tingsrätten ersättningen åt B. till sextiotretusenfemhundratjugofem (63 525) kr, som avser arbete; av beloppet utgör 5 445 kr mervärdeskatt.

5, K.J. förpliktas ersätta staten dess rättegångskostnader med etthundratrettioåttatusentrettionio (138 039) kr – varav 118 000 kr utgör ombudsarvode och 10 250 kr mervärdeskatt – jämte ränta å beloppet enligt lag

Domsbilaga 1

Socialstyrelsen Datum Beteckning

1985‑03‑19 21620–54/85

Ert datum Er beteckning

1985‑01‑11

Statens Löne- och pensionsverk

851 90 SUNDSVALL

Ang yttrande över ansökan om sjukpension för K.J.

Socialstyrelsen har tagit del av innehållet i översända handlingar samt införskaffat en vid S:t Sigfrids sjukhus, Växjö, rörande K.J. förd journal.

Styrelsen anser att övervägande skäl tala för att K.J. på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att tillfredsställande sköta sin tjänst eller annan anställning, som är förenad med tjänstepensionsrätt.

Beslut rörande detta yttrande har fattats av hovrättsassessorn O.S., ordförande, docenten R.L., föredragande, professorn B.J., nämndemannen B.H. och leg psykologen B.R.

På socialstyrelsens vägnar

O.S. R.L.

Domsbilaga 2

CSN Datum Beteckning

Centrala studiestödsnämnden 1986‑08‑21 Dnr 77‑19‑24

Tjänsteställe,

handläggarens namn Ert Datum Er beteckning

Likalydande exemplar

överlämnat till . . .

K.J. den . . . K.J.

(adress)

. . . . . . . . .

Namn

Beslut om entledigande enligt 7 kap 4 § lagen om offentlig anställning (LOA) av K.J. från hans anställning vid vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län (VUN)

K.J. har sedan den 6 juni 1979 varit tjänstledig på grund av sjukdom. Vid en av CSN företagen utredning om K.J:s framtida tjänstbarhet har det framkommit att arbetsvård inte har kunnat genomföras. CSN har härvid samrått med arbetstagarorganisationerna och statens personalnämnd.

K.J. har den 18 april 1983 beretts tillfälle att ansöka om avgång med sjukpension men han har inte lämnat in någon sådan ansökan.

Statens löne- och pensionsverk (SPV) har efter framställan från CSN prövat frågan om rätt till sjukpension för K.J. Prövningen har skett efter erforderliga utredningar och yttrande från socialstyrelsen.

I ett yttrande den 19 mars 1985 över ansökan om sjukpension för K.J. anför socialstyrelsen att J på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att tillfredsställande sköta sin tjänst eller annan anställning som är förenad med statlig tjänstepensionsrätt,

SPV har den 15 april 1985 förklarat att K.J. är berättigad till sjukpension om han entledigas med stöd av 7 kap 4 § lagen om offentlig anställning (LOA, 1976:600).

Förhandlingar med de lokala arbetstagarorganisationerna om att med stöd av 7 kap 4 § LOA entlediga J från hans tjänst har skett den 1 oktober 1985. De har därvid ej haft något att erinra mot det tilltänkta beslutet.

K.J. har den 21 oktober 1985 skriftligen beretts tillfälle att begära entledigande från hans tjänst vid vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län. Något yttrande har inte inkommit.

Skrivelser har inkommit från K.J. med begäran om svar på ett stort antal frågor om hans anställning vid VUN. K.J. har därefter den 17 juni tillsänts svar på sina frågor liksom information om CSN:s avsikt att vid styrelsesammanträde den 19 augusti pröva frågan om att entlediga honom från hans tjänst samt möjlighet för honom att yttra sig i det ärendet. Postförsändelsen har återsänts till CSN. K.J. har således ej löst ut handlingarna från posten.

CSN finner utrett genom socialstyrelsens yttrande och övrig utredning att K.J. på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att tillfredsställande fullgöra sina arbetsuppgifter och att han inte kan omplaceras till någon annan anställning med statlig pensionsrätt (jfr 7 kap 6 § LOA).

J entledigas enligt 7 kap 4 § LOA från sin anställning vid vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län. Beslutet verkställs när beslutet har prövats slutligt efter talan som avses i 16 kap 2 § LOA eller när rätten till sådan talan har förlorats.

Om J vill söka ändring i beslutet, skall han väcka talan enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister inom fyra veckor från den dag han fick ta del av beslutet (16 kap 2 § LOA).

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad generaldirektören O. samt ledamöterna A., A. Bergman, B., D., J., J., T. och Ö. Personalföreträdare har varit byrådirektören E. och förste byråsekreteraren R. Föredragande har varit byråchefen J.

B.O. K.-J.J.

Domsbilaga 3

CENTRALA STUDIESTÖDSNÄMNDEN

1984‑11‑12

Utredning och tjänstbarhet av K.J., som ett led i förfarandet med entledigande med stöd av 7 kap 4 § lagen om offentlig anställning (LOA)

Frågan har uppkommit om att entlediga K.J., anställd vid vuxenutbildningsnämnden (VUN) i Kronobergs län, med hänvisning till LOA 7 kap. 4 §. Centrala studiestödsnämnden (CSN), som är chefsmyndighet för VUN, har utfört utredningsarbetet i detta ärende och redovisar i denna bilaga ärendet VUN är däremot beslutande myndighet i frågan om att entlediga J.

K.J. anställdes vid de studiesociala myndigheterna såsom sekreterare och chef för vuxenutbildningsnämndens kansli i Kronobergs län med placering i Växjö. Sedan den 16 november 1979 har anställningen ändrats, K.J. innehar från den dagen en av regeringen inrättad personlig tjänst såsom byrådirektör i Igr Fe 14 vid samma myndighet. Den senare tjänsten har K.J. aldrig tillträtt och utfört arbetsuppgifter på. I stället har K.J. varit sjukskriven sedan den 7 juni 1979. Under tiden fr.o.m. den 1 oktober 1982 t.o.m. den 30 september 1984 har K.J. med stöd av beslut från försäkringskassan i Kronobergs län uppburit helt sjukbidrag. Sedan den 1 oktober 1984 är K.J. inte längre sjukskriven. Han utför inte heller några arbetsuppgifter för vuxenutbildningsnämndens räkning. Sjukbidraget har upphört att utgå och K.J. uppbär för närvarande lön från vuxenutbildningsnämnden.

K.J. har således varit sjukskriven under mycket lång tid. Sedan 1979 finns två vilande mål i tingsrätten i Eksjö till vilken K.J. anhängiggjort tvistemål mot staten. Målen har allt sedan de anhängiggjordes vid domstolen förklarats vilande på grund av K.J:s sjukdom. Sjukdomen har vid varje enskilt tillfälle styrkts genom läkarintyg. Läkarintyg finns hos myndigheten daterade 27 februari 1979, 15 december 1980, 5 juni 1981 och 10 augusti 1981. I skrivelse från nära anhörig till K.J. den 15 augusti 1981 vitsordas K.J:s sjukdom. Det senaste läkarintyget är utfärdat den 25 januari 1983 av överläkaren O.W. vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Enligt läkarintyget är det ”mycket svårt att yttra sig om hur länge denna oförmåga att inställa sig till rättegång kan bestå men ett år är säkert inte någon orimlig tidsrymd”.

Arbetsskada är anmäld till försäkringskassan den 24 oktober 1979. Ärendet är vilande hos FK.

K.J. har således varit sjukskriven sedan den 7 juni 1979, Helt sjukbidrag har uppburit för tiden 1 oktober 1982 t.o.m. 30 september 1984. Som omnämnts ovan är K.J. inte längre sjukskriven utan uppbär sedan den 1 oktober 1984 lön från vuxenutbildningsnämnden. Dock utför K.J. inte några arbetsuppgifter i den studiesociala organisationen. Frågan har därför återigen aktualiserats huruvida K.J. skall entledigas från sin anställning med stöd av LOA 7 kap. 4 §.

Den 18 april 1983 inleddes ett förfarande med syfte att pröva sjukpension för K.J. Bakgrunden till denna prövning var den långa sjukskrivningstid som K.J. då redan hade haft. I skrivelse den 18 april 1983 översändes statens löne- och pensionsverks blankett om ansökan om egenpension till K.J. för ifyllande och underskrift. Skrivelsen tillsammans med ansökningsblanketten returnerades till CSN den 27 maj 1983 med hänvisning till att den inte var utlöst av mottagaren. K.J. har därefter i telefonsamtal vid ett flertal tillfällen med tjänstemän vid CSN förklarat att han inte har för avsikt att medverka till någon sjukpensionering av sig. K.J. har dessutom förklarat att olika skrivelser från CSN/VUN i dessa frågor liksom i många andra frågor inte skulle utlösas av honom eller i den mån de sändes med vanligt brev inte öppnas. Med hänsyn till att den situation nu uppstått som beskrivits ovan har CSN beslutat att åter uppta frågan om entledigande av K.J. med stöd av LOA 7 kap. 4 §.

CSN har som omnämnts ovan försökt att på olika sätt få kontakt med K.J. i detta ärende dock utan att lyckas. CSN och VUN gör bedömningen att nya ansträngningar i denna riktning inte skulle leda till något resultat. Detta bekräftas också i telefonsamtal mellan CSN och K.J. Vuxenutbildningsnämnden har därför valt att nu ansöka hos SPV om sjukpension.

Beträffande myndighetens prövning om möjlighet till omplacering eller förflyttning av K.J. vill myndigheten meddela att denna fråga prövats vid ett flertal tillfällen. K.J. har såsom omnämnts ovan omplacerats från tjänst som sekreterare och chef för vuxenutbildningsnämndens kansli till tjänst såsom byrådirektör i Fe 14 vid vuxenutbildningsnämnden. Tjänsten är inrättad av regeringen såsom en personlig tjänst för K.J. I syfte att försöka lösa uppkommet ärende har CSN vid ett flertal tillfällen diskuterat möjligheter till andra omplaceringar inom den studiesociala organisationen för K.J. K.J. har därvid nekat till att medverka till varje sådan omplacering. SPN har 1978 medverkat i syfte att omplacera K.J. Dessa försök har varit förgäves. Myndigheten gör även här bedömningen att ytterligare försök i denna riktning är meningslösa och inte skulle leda någon vart.